Tre små ord

Har man inget särskilt att säga eller skriva ska man låta bli. Ett undantag dock, en dag som denna:
Gott Nytt År.

S E

Ingen lyckad Lugiskyltning

Skyltsöndag för Lugi i tv. Damerna först, mot Sävehof. Herrarna sen, mot Ystad. Dessvärre noll points – och inte mycket till vinröd handbollspropaganda heller. Synd med tanke på tillfället.
Damlaget såg annars ut att kunna skrälla, ledde med tre bollar i paus. Men ack vilken falsk signal; så fort Sävehof skruvade upp tempot och skärpan förvandlades Lugi till slagpåse. 10-19 i andra halvlek, 22-28 totalt. Klasskillnad när det verkligen gällde.
Kanske var det tv-frossa som drabbade Lugidamerna. Eller också är de inte bättre än så här i förhållande till elitseriens toppskikt. En julros dock till målvakten Sanna Åstrand, hennes första halvlek var rent formidabel.
Lugis herrar förlorade på ett annat sätt. Hårfint, nämligen. 28-30 efter intensiv kamp ända in i slutsekunderna. Ystad kändes aningen hungrigare – men framförallt bättre rustat i vänsterniopositionen. Där matchade Lugi en alltjämt ”skottskadad” (men märkligt nog EM-nominerad) Kim Ekdahl Du Rietz medan Ystad å sin sida kunde släppa loss en fullt kurant kanoniär vid namn Björn Grön. Skillnaden blev som tydligast i slutfasen; Grön gjorde ett par otroligt viktiga mål just då, Du Rietz tordes (eller kunde) inte skjuta överhuvudtaget.
Forsmoo på högernio sköt förvisso desto bättre. Tio mål, om jag räknade rätt. Men en bössa gör ingen armé, det var väl det Lugi fick erfara denna afton.
H 43 förbigår vi med tystnad…

S E

Snön faller, minnena vaknar...

Vitt ute. Härligt. Påminner om barndomens jular i Småland och Blekinge. 1950-talet. Sparkstöttingens glansdagar, kälkens och skidornas givna plats i folkhemmet. Då när snön var lika säker som amen på julottan.
Det var tider det. Om man nu inte inbillar sig alltihop; minnet har ju ofta en tendens att försköna det avlägsna, sudda ut det mindre angenäma. Kanske förekom slaskjular även förr, kanske har man bara glömt hur det egentligen var.
Julklappar fick man i alla fall, det är jag helt säker på. Ritblock och kritor, alltid. En gång en - ost. Jag hade s a s snöat in på en sån där julost i rött papper, kladdat ner det på min önskelista. Och tomten var minsann snäll och tillmötesgående redan då.
Men annars var det en märklig tid, kan man så klart tycka nu i efterhand. Ingen tv t ex. Inga datorer. Ingen Zlatan. Inga pizzor, bara korv. Inga ishallar, bara månskensrinkar. Ingen svininfluensa, bara grisfötter.
Hur överlevde man?
Tänker jag idag, den 17 december 2009. När snön ligger vit på marken precis som förr. Saknar min sparkstötting, mest av allt.

S E

Fotbollens gräddfilsglidare

Läser en kvällstidningskrönikör som retar sig på att Landskrona Bois supporters inte gör vågen för Henke Larsson som ny tränare. Det förvånar mig. Att krönikören retar sig alltså.
Jag hade nog inte heller gjort vågen om jag varit Boisanhängare. Inte sådär utan vidare. Jag menar, vad är det för fel på riktiga tränare? Larsson saknar all utbildning, all erfarenhet av att leda ett lag. Visst, han har sitt namn och sina odiskutabla meriter som spelare – men när och för vem har det per automatik inneburit en lyckad tränarkarriär?
Jag vet på rak arm ingen.
Det är möjligt att Henke Larsson kan bli den förste. Att han är ett unikum som står över alla krav på adekvat utbildning. Uppenbarligen tycker han det själv.
Eller också är det Landskrona Bois som felsatsar. Igen. Och krönikören som skjuter åt fel håll. Igen. Det ger sig i sinom tid…
…och för övrigt noterar jag att Marcus Allbäck utsetts till ny assisterande förbundskapten. Det börjar bli trångt i gräddfilen.

S E

Lugis nya etikett

Swinging Lugi sa man förr.
Winning Lugi får man väl säga nu.
Handbollslaget som genom åren växlat form med minutintervaller har bytt skepnad. Elva raka matcher utan förlust. Nio vunna, två oavgjorda. Och detta i en elitserie som verkar jämnare än på länge. Alla slår alla – men ingen slår nya stabila Lugi. Hur kul är inte det på en vinröd skala?
Själv är jag sådär skamset glad. Som man blir när det visar sig att man har haft fel.
Jag var ju inte direkt sen att faktiskt ifrågasätta Lugi i början av säsongen. Dubbelkommandot på tränarposten, inte minst. Jag tyckte rollfördelningen var diffus, att laget coachades lite huller om kludder.
Min dummer.
Ulf Sandgren och Johan Zanotti är handbollsprofessorer på riktigt, det borde jag förstått. Zanotti känner jag dessutom sedan gammalt, hans vinnarskalle saknar faan i mig motstycke. Så all cred åt tränarparet, de har sin självklara del i succén.
En annan plusfaktor är säsongens värvningar på spelarsidan. Med Sebastian Lindell har lagets högersida plötsligt blivit väl så vass som vänsterflanken. Med Kim Johansson som linjekrigare har järnviljan fått ett skäggigt ansikte, för motståndarna säkert smått skräckinjagande.
Som det känns just nu kan ”nya” Lugi vinna SM-guld. Med reservation för återfall…

S E

Malmö på kant med kantspelet

HK Malmö-Alingsås HK 26-31.
Glöm siffrorna, de ljuger. Alingsås körde över Malmö, uppträdde precis så retat som jag befarat. Vilken pondus! Vilket tempo! Mycket imponerande.
10-20 var ställningen i paus, Alingsås verkade göra mål efter behag på ett lamslaget Malmö. Tur att västgötarna slog av på takten i andra halvlek – och förvisso starkt av Malmö att resa sig ur förnedringen. Nu blev ju förlusten till slut ganska snygg, åtminstone rent siffermässigt. Missvisande hedersam, skulle man också kunna säga.
Spelmässigt blev matchen en påminnelse om HK Malmös uppenbara svagheter. Kantspelet t ex. Blondell och Gren till höger, Torstensson och Josefsson till vänster. Det händer för lite i de positionerna, görs alldeles för få mål. Inte ett enda från högerstruten mot Alingsås, bara något enstaka på kontring (Torstensson). Just här var klasskillnaden som tydligast mellan lagen – Alingsås kantskyttar gjorde mängder av mål. Dels på egen initiativkraft men självklart också för att lagkompisarna satte dem i lägen.
Där brister det tyvärr i Malmö, i match efter match. Risken är att laget snart blir sönderläst, att motståndarna stänger i mitten och helt sonika släpper kanterna. Sådana tecken finns redan.
En annan sak: har inte HK Malmö någon assisterande tränare? Jag tycker ”Proppen” ser ensam ut där på bänken. Vill han ha det så själv eller är det klubben som bestämt ordningen?
Ovanligt är det i vilket fall. Alla andra elitlag har en ”ass”, såvitt jag vet.

S E

Handboll, handboll hela dan...

Den här onsdan går i handbollens tecken – och det kunde börjat bättre.
Såg precis Sverige mot Tyskland i dam-VM på tv. 27-33, smickrande siffror för svenskorna som sanningen att säga gjorde en bedrövlig insats. Inget ont om flickhandboll men i ett VM för damer gör den sig inte särskilt bra. Och jag som trodde (och skrev häromdan) att Sverige kunde gå långt i detta världsmästerskap…hur ding kan man vá? Dumstrut på, gamle man.
Nå. Om ett par timmar ska jag bege mig till Baltiskan för att se Malmö-Alingsås i herrarnas elitserie. Vågar jag mig på en ny förutsägelse blir det att Malmö förlorar. Regerande mästarlaget Alingsås kommer från två raka förluster och det talar liksom för – Alingsås. Allt utifrån tesen (min egen) att ett bakslag är inget bakslag men att två sårar stoltheten och ett tredje definitivt skulle kännas som ett för mycket.
För ett i grunden starkt lag, alltså. Vilket Alingsås är. Men HK Malmö får mer än gärna smula sönder mina teorier…

S E

Tiger med brallorna nere

Golfvirtuosen Tiger Woods har tydligen gjort en rätt omfattande och högst personlig tolkning av begreppet hole-in-one. Inte utan ”caddies” förstås. Sådana verkar snarare ha stått på kö för mannen med den magiska klubban.
Det var väl det jag misstänkte: makt och rikedom göder dumhet och pilskhet. Det ena med det andra, så att säga.

S E

Det började på Lundaspelen...

Johanna Wiberg. Sabina Jacobsen. Johanna Ahlm. Bella Gulldén. Jenny Wikensten…
Såg dem alla på den tiden jag rapporterade från Lundaspelen i handboll. Wiberg i KFUM Lundagård, Jacobsen i Lugi, övriga i olika årgångar av Sävehof. Flicklagsspelare i mängden då, damlandslagsspelare i VM nu.
Det är lite fascinerande som det kan bli – om än inte särskilt överraskande i just de här fallen. Wiberg var en grym krigare redan som liten tös, Sabina J visade vuxet spelsinne redan vid tolv. Och Ahlm minns jag speciellt; min egen dotters Dalhem spelade final mot hennes Sävehof två år på rad i Lundaspelen (1999 och 2000). Stryk efter noter båda gångerna och skillnaden mellan lagen var inte minst hon, den lilla ”87:an”. Att åldersklassen var flickor 86 bekom liksom inte Johanna Ahlm, hennes kaxiga handbollsbegåvning kompenserade med råge det förlorade året.
Idag känns nog Lundaspelsäventyren rätt avlägsna för de fem, skulle jag tro. Som en mindre parentes i ett stort handbollsliv, kanske.
Själv är jag jätteglad att jag fick se dem på plantstadiet – och att jag får se dem blomma i tv nu under pågående VM borta i Kina. Deras dröm, min nostalgi.
Undrar om inte Sverige kan gå riktigt långt i VM förresten. Jag har en smygande känsla av det.

S E

Hög tid för ny handbollshögtid

HK Malmö-Lindesberg 31-30.
Härlig match, spännande in i det sista. Det är ett sant nöje att gå på handboll i Malmö numera, nästan lite vibbar från good old days (70-talsepoken). Minus publiken: då fylldes Baltiska hallen vid hemmamatcherna, idag öppnas bara ena läktarsidan upp. De 900 stammisarna ryms där med svängrum och allt – och det är ju på sitt sätt skönt.
Fast otroligt trist, som ram betraktat.
HK Malmö förtjänar mer, kan jag tycka. Men i den här stan verkar folk (och medierna) ha snöat in på hockey, det ”hotet” fanns inte på samma sätt förr. Får väl se framöver hur det hela utvecklas, är det sant som brukar påstås att resultaten styr intresset så borde det snart utbryta handbollsfeber.
Dagens Malmölag ska förstås inte jämföras med gårdagens. Det finns liksom ingen publikmagnet som ”Bobban”, inga köpespelare av den digniteten. Vad som däremot finns är ett koppel av halv-, kvarts- och okändisar som tycks avsky blotta tanken på att förlora. Bröderna Geissler. Richard Eriksson. Tjurstarke Pecikoza. Modige Björklund som faktiskt avgjorde rysaren mot Lindesberg. Med flera, med flera. Därtill en tränare med handbollshuvudet på skaft: Jan ”Proppen” Karlsson.
Fast på fredag blir det nog däng. Lugi borta låter i nuläget som svårast möjliga utmaning.

S E

Förtrödna föredettingar

15 sidor Zlatan i dagens Kvällsposten. Ja, herregud vad ett himmelskt mål kan ställa till med.
Alla låter sig dock inte imponeras. I en enkät som tidningen gjort med diverse fotbollskändisar reserverar sig både Ralf Edström och Teddy Lucic. ”Halvstort”, lyder den senares kommentar om Zlatans huvudroll i El Clasico. ”Ta’t lugnt”, manar Edström och påpekar att det rörde sig om ”en vanlig ligamatch”.
Ack ja. Den svenska avundsjukan förnekar sig aldrig, den tar sig bara lite olika uttryck.

S E

Lugi lyfter - H 43 sjunker

Åtta raka matcher utan förlust nu för Lugi i herrhandbollens elitserie. Imponerande. Det enda som idag påminner om den eländiga starten (tre raka nederlag) är målskillnaden: Lugi har fortfarande minus där.
Ett Lundalag som dessvärre inte lyckats rycka upp sig är H 43. Ny förlust igår, mot Kristianstad. Inte oväntat, bara illavarslande. Vinner man inte hemma mot kökonkurrenterna hamnar man till slut själv sist i kön.
H 43 får kanske göra som i fjol: kicka tränaren. Det hjälpte visserligen inte då…snarare tvärtom. Men klubben har ju s a s legitimerat syndabockstänkandet - och var Ola Månsson ”bocken” senast så måste väl Pelle Käll vara det nu.
Annars tror jag att H 43:s egentliga problem är spelarmaterialet. På sin höjd två man – Zoran Roganovic och Anton Månsson – hade kunnat ta upp kampen om en plats i Lugi, övriga håller inte det måttet.
Ikväll går jag till Baltiskan och kollar på Malmö mot Lindesberg. Lurig match för karaktärsfasta Malmö, kanske en fallgrop i jakten på slutspel.

S E

Zlatan stor - Messi liten...

Barcelona-Real Madrid 1-0.
Zlatan Ibrahimovic! Vad mer finns att säga?
Magikern från Malmö avgjorde alltså El Clasico, skrev ett nytt kapitel i sin fantastiska fotbollssaga. Och vilket skott! Direkt på volley med en kraft som sånär fått nätmaskorna att spricka. Tur att inte Realmålisen Casillas råkade stå i vägen, det besparade honom en ohälsosam knockout.
Hur mycket folk var där på Camp Nou ikväll? 90000 eller? Zlatan frälste dem alla - med reservation för klicken från Madrid, förstås. Och så för Messi, lagkompisen som tydligen inte tål någon jämlike i stjärnstatus. Det var åtminstone vad de sa, kommentatorerna på TV4 Sport.
Messi undviker att passa Zlatan.
Messi och Zlatan pratar överhuvudtaget inte med varann.
Lät som initierat skvaller. Pikant eller pinsamt vete faan. Både och, kanske. Två egotrippade genier i samma lag kan vara ett för mycket…det ger sig väl tids nog. Så länge Barca vinner är allt säkert förlåtet.
Själv hejar jag på den långe.

S E

Inför Idol är vi alla glyttar

Det finns så många märkliga fenomen i tiden. Idol, till exempel. Tv-programmet där unga människor får leva ut sina drömmar om artistkarriär och stjärnstatus – och där själve programledaren verkar vara yngst av alla.
Jag vet inte om Peter Jidhe lever något slags idoldröm, han med. Men gud så glyttig karlen är i rollen som programledare för ”Sveriges största musiktävling” (Jidhes egna ord, omtuggade till förbannelse vid det här laget). Och juryn…tre vuxna personer som tutar i ungdomarna att de är ”världsstjärnor” eller ”fullblodsartister” så fort de framfört en någorlunda uthärdlig tolkning av andras sånger.
A men hallå. Vad är det för fel på sanningen? På lite sans och måtta, rim och reson?
Men okej, själva idolkonceptet tål kanske inte sådant. Det SKALL hojtas, tjoas, sågas, överdrivas, ljugas, fejkas…annars blir det ingen ”bra tv” för oss arma tittare, tror jag att man menar.
Och då är ju glyttige Jidhe rätt man på rätt plats, slår det mig nu. Juryn som klippt och skuren för sitt uppdrag.
Någon undrar säkert varför en surgubbe som jag överhuvudtaget kollar på programmet. Svar: säg det. Kan vara glytten i mig själv som spökar, kanske.

S E

Cirkeln slöts, sviten bröts

HK Malmö-Drott 23-24.
Som jag skrivit tidigare: alla sviter har ett slut. HK Malmös stannade vid sjutton förlustfria matcher på hemmaplan. Vackert så, verkligen.
Att Drott bröt sviten var på sitt sätt bara logiskt; Malmös senaste hemmaförlust kom mot just Drott i fjol våras. Cirklar sluts, historier upprepas även i handboll.
Matchen var jämn, bökig, spännande. Inget stilistiskt propagandanummer för elitserien däremot, långtifrån. Lagen tog liksom ut varandra, båda offrade massor av krut på framförallt försvarsarbetet.
I den delen var Malmö sig likt, utmärkt målvaktsspel inklusive. 24 insläppta räcker normalt också för seger – men inte med ett anfallsspel som plötsligt går i stå. Det gjorde det för Malmö ikväll. Niometersskyttet var som bortblåst, en bombare som Sjödin kom aldrig till. Kanterna fungerade inte heller, utspelen var i det närmaste obefintliga.
Den ende som stod att känna igen framåt var kämpen Mirsad Pezikosa. Sex mål den här gången, trots lårkaka och tjuvsmällar.
Som lag kändes Drott aningen vassare, något mer komplett. Därtill med en helt annan framtidspotential än Malmös faktiskt ganska åldersstigna manskap.
Men det är klart, om inte Rickard Eriksson bränt straffen i slutsekunderna hade allt varit frid och fröjd. Och sviten ännu längre.

S E

Hantverket i Hamréns händer

Italien-Sverige 1-0.
Nye förbundskaptenen Erik Hamrén krävde ”mod, vilja och utstrålning” av sina spelare, matchresultatet i sig var mindre viktigt den här gången. Och jodå, Hamrén blev bönhörd. Kanske inte fullt ut, men någorlunda.
Modet fanns där. Viljan var det definitivt inget fel på. Utstrålning mera tveksamt, skulle väl vara Majstorovic i så fall.
Problemet var bara det gamla vanliga: kunnandet. Tekniken. Bollbehandlingen. Passningsförmågan. Effektiviteten. Med ambitiöse Elmander som något av typexempel. Så rörlig, så löpstark…så obekväm i bollumgänget. Det kan liksom inte vara otur när förstatouchen hela tiden blir helt eller halvt misslyckad. Inte en slump att bollen om och om igen förloras i man-man-dueller. Inte nån däruppe som bestämmer att sista passningen konsekvent ska vara den svåraste.
Vad det är får väl Hamrén klura ut. Lätt blir det inte. Svensk landslagsfotboll har sett ut så här under lång, lång tid. Mycket gediget hantverk, lite teknisk briljans. Och ljuset i mörkret – undantagsliraren Zlatan - vill inte vara med längre.
Men inga domedagsbasuner, det vore dumt. ”Mod & vilja” har räckt till VM-slutspel förr och kan säkert göra det igen.
I sinom tid.

S E

Idol-Jidhe på fel plats

Kul att TV4 Sport visar elitseriehandboll. RIK mot Hammarby ikväll var en underhållande match att titta på – trots ett störande inslag vid namn Peter Jidhe.
Hans uppgift här är tydligen att intervjua, möjligen att lätta upp stämningen. Spelare, tränare, kommentatorskollegor, sig själv; ingen kommer undan Mr Hybris. Det är Jidhe i omklädningsrummen, Jidhe vid avbytarbänkarna, Jidhe på planen, Jidhe som bestämmer när spelet ska sätta igång. Åtminstone säger han det…”nu kör vi”. Eller också säger han ”kanon”. Om och om igen detta ”kanon”, oavsett sammanhang.
Sen intervjufrågorna. Idisslandet om ”vad tänkte du då”? och ”hur känner du nu”? Kom med nåt nytt, vill jag skrika. Bäst före på den där typen av frågor har gått ut för länge sen. Om det nånsin funnits något bäst före.
Nå. Som handbollsvän får man väl ta det onda med det goda. Eller Jidhe med Medina, om man så vill. Det var alltså den senare som var kvällens riktiga stjärna, tänk att få göra 13 mål i tv!
Matchen som sådan kommenterades f ö förtjänstfullt av Robert Perlskog med Stefan Lövgren som bisittare. Deras seriösa förhållningssätt till uppgiften balanserade i någon mån pinsamheterna runt om.

S E

"Upproret i Hököpinge"

Vellingeborna är rädda om sitt eget inbillade revir, vill inte att några inkräktare utifrån ska ”pinka” i idyllen.
Medmänsklighet? Blä.
Jag säger bara: skona för guds skull flyktingbarnen från Vellingeborna.

S E

Om Zlatan's tack och farväl

Zlatan slutar i landslaget.
Många verkar förvånade, för att inte säga bestörta, över beskedet. Inte jag.

Det var länge sedan Zlatan såg ut att trivas i landslaget, länge sen han presterade i nivå med det han gjort i sina klubblag. Man kan fundera i det oändliga på varför – men faktum kvarstår: Zlatan i Barcelona är en spelare, Zlatan i Sverige en annan. Kanske är det omgivningen som gör skillnad…spansk respekt kontra svensk förtrödenhet, typ.
Äktsvensk förtrödenhet är inte att leka med, framförallt inte när den tränger sig in i själva landslagsmiljön. Vilket jag misstänker att den gjort.

Zlatan må vara ett unikum som fotbollsspelare men säg det till Kim Källström eller Anders Svensson, säg det till vilken annan blågul spelare som helst. Erkännandet sitter långt inne, vågar jag påstå. Här ska alla liksom vara lika, ingen enskild spelare större än laget.
Rätt eller fel – i Sverige brukar det betraktas som rätt. Om det är anledningen till att Zlatan aldrig sett särskilt bekväm ut i landslagsdressen, det vet jag förstås inte. Om det dessutom är anledningen till hans avhopp vet jag ännu mindre.

Men som sagt. Någonstans förstår jag Zlatan, beskedet kom mer som en bekräftelse. Och nej, jag tror inte han tänker om, vill knappt att han ska göra det heller.
”Min” Zlatan är stjärnan på den internationella fotbollshimlen, inte dussinliraren i den svenska ankdammen.

S E

Gala utan glans

Önskar jag kunde säga att fotbollsgalan var bra tv-underhållning.
Det kan jag inte.
Fåfänga programledare, usla snuttintervjuer, färglösa huvudpersoner, ansträngda tacktal och en jävla massa reklamavbrott blir inte bra tv. Det blir trist tv. Uttråknings-tv.
Några undantag fanns, gudskelov. Klas Ingesson framförallt. Martin Mutumba, AIK:s charmerande pratkvarn. Lagerbäck i någon mån. Amanda Jenssen som gästartist. Men annars…

Henke Larsson hyllades omsorgsfullt – men var inte där. Zlatan fick guldbollen – men var inte där. Lennart Johansson hedrades mer än välförtjänt med tyngsta ledarpriset – men var inte heller där.
Prinsessan Madeleine var däremot där, oklart varför även för henne själv såg det ut som. Prins Carl Philip dök upp som prisutdelare, snubblandes över ordet ”privilegierad”. Inte lätt att säga för den som är det, kanske.
Kvällens drottning hette Seger, vinnare av tre olika priser. Okej för mig, även om jag tycker att Therese Sjögran borde vunnit åtminstone någon av kategorierna. Inte för att det räddat själva programmet, men för trovärdigheten rent fotbollsmässigt.

Bäst av allt var faktiskt efterrätten. Dvs dokumentären som följde direkt på fotbollsgalan. Den om Henke Larsson. Lysande sammanfattning av en enastående karriär, Larsson själv öppen och talför som aldrig förr.
Där kan man prata om bra tv.

S E

Det grymma underbara kvalet...

Man ska vara försiktig med att använda ordet bragd, det fick man lära sig under åren som sportskribent.
Men gjorde inte Djurgården en ikväll? En liten? Jag tycker nog det. Samtidigt som jag lider med Assyriska. Så nära allsvenskan, så fjärran. Fy för den lede, fotbollen är grym.
Eller också underbar.

S E

Slutspelat i "kallsvenskan"

Damallsvenskan i fotboll tog slut igår, saknad av nästan ingen. Rått att säga, politiskt inte alls korrekt. Fast sant. Kolla på publiksiffrorna från sista omgången: Sunnanå-Malmö drog 188 pers, ”kioskvältaren” Göteborg-AIK lite drygt sexhundra.
Damfotbollens högsta serie verkar vara en företeelse i marginalen, intressant endast för de direkt berörda. Om ens det; när damfotbollsspelarna själva ikläder sig åskådarens roll, vad kollar de på då? Jo, vanligtvis herrfotboll. Det är som om tjejerna inte riktigt tror på sin egen produkt, inte finner den attraktiv nog att titta på. Eller?
Media går i alla fall knappast att skylla på. Damfotbollen får sin beskärda del i både tv och press, en tidning nära dig har länge skrivit närmast kampanjliknande om just damfotboll. Säkert i något slags rättviseiver eller jämställdhetspatos – men utan krav på verklighetsförankring.
Själv är jag lite nyfiken på hur det ser ut i vår omvärld. Vad har damfotbollen för status i Spanien? I Italien? I England, Tyskland, Frankrike osv? Har de gemensamma galor där, herr- och damspelare? Får damfotbollen något utrymme i medierna? Finns någon publik utanför kretsen nära och kära?
Vore kul att veta. Och nej, jag har verkligen ingenting emot damfotboll. Men får jag välja gör jag precis som damerna: föredrar herrvarianten.

S E

Zlatans CL-chanser kallnar...

Har onda aningar vad gäller Zlatans och Barcelonas överlevnad i Champions League. Ödesmatch ikväll borta mot det där ryska laget ingen hört talas om – men som alltså besegrade Barca på Camp Nou i första mötet. Svinkallt lär det dessutom vara i Ryssland, allt annat än spanskt fotbollsväder.
Läget i gruppen är sådant att Barcelona knappast har råd med en ny förlust. Oavgjort kan möjligen duga, matcher mot Dynamo Kiev (borta igen, brrr) och Inter återstår i så fall som ”räddningsplankor”. En sak är säker: de regerande mästarna spelar med kniven på strupen, med den uppenbara risken att faktiskt missa slutspelet.
På med vantar och långkallingar, Zlatan. Och in med bollen i mål…annars kan CL-drömmen gå i kras, är jag rädd.

S E

MFF - det egentliga guldlaget?

Ponera att fotboll vore en bedömningssport typ konståkning. Då hade MFF bestämt vunnit allsvenskan – i alla fall om MFF:arna själva fått bestämma.
Det framgår av dagens Sydsvenskan, där både lagkaptenen Daniel Andersson och målvakten Johan Dahlin omyndigförklarar den faktiska sluttabellen. MFF hade ju bästa laget, spelade attraktivaste fotbollen, men fick liksom ingen utdelning. Oturen förföljde av någon anledning just MFF…tycks herrarna mena. Rolle Nilsson, tränaren, har fört liknande resonemang säsongen igenom. Fin fotboll, för få poäng.
Sydsvenskans expertjury, den där som sätter spelarbetyg, kvittrar i samma tonart. Alla i laget får godkänt eller bättre efter gårdagens pinsamma 1-1-slut mot BP, alla i laget fick godkänt eller bättre även efter 4-5-debaclet i Kalmar i näst sista omgången.
Ack ja. Med den självbilden och det understödet kan MFF säkert fortsätta ”vinna” allsvenskan, år efter år. Lycka till.

S E

Tankar efter finalmatchen

Göteborg-AIK 1-2.
Allsvenskan 2009 kunde bara få ett värdigt mästarlag. Det blev AIK, helt enkelt för att AIK var bäst i rätt halva av matchen. Den andra.
Första halvleken dominerades ganska markant av Göteborg. Thomas Olssons inbröstade 1-0-mål efter hörna föll som en mogen frukt, varenda fast Göteborgssituation blev ju till en halv eller hel farlighet.
Så långt.
Desto mer imponerande av AIK att komma tillbaka, att vända matchbilden så som man faktiskt gjorde efter pausvilan. Minns jag rätt bjöds inte Göteborg på en enda hörna i andra halvlek, inte på något farligt frisparksläge heller. Otroligt smart spelat av AIK, extremt disciplinerat.
Framåt växte framförallt ”Rinkebyexpressen” Martin Mutumba – från konstant medioker till bitvis briljant. Hans förspel till Flavios 1-1 var som hämtat ur en instruktionsbok, helt perfekt. Och sen fick gamle Tjernström, Mr AIK himself, göra 2-1-målet i slutminuterna. Han av alla, som vore det regisserat av någon däruppe.
En fascinerande finalmatch, tycker jag. Infernaliskt spännande. Respekt för IFK Göteborg som brandskattats på spelare mer än något annat lag under säsongen och ändå sniffade på guldet. Respekt för AIK som slök det – och visade Fotbollssverige att en mix av brassar, argentinare, liberianer, ugandier, slovener, serber, britter, holländare kan förenas i en och samma vinnarskalle.
Om nu någon tvivlat på det självklara.

S E

Tankar inför guldfinalen

Idag gäller det, idag ska fotbollsallsvenskan 2009 avgöras. Göteborg mot AIK i en ren guldfinal, bättre kan det inte bli.
Vem vinner?
Ja, om gubbarna här hemma i kvarteret får bestämma är svaret givet: Göteborg. Åtminstone hoppas de det, nästan undantagslöst. AIK ligger inte bra till bland mina snackebröder, den saken är klar. Kanske är det 08-syndromet som spökar, kanske är det själva lagbygget som stör. AIK:s spelare heter ju Ortiz, Obolo, Mutumba, Flavio, Djordjic…såna provokativa namn finns inte i Göteborg, blott en Selakovic som pratar svenska utan brytning.
Nå. Jag har inte djupforskat i ämnet, bara lyssnat av, dragit slutsatser.
Själv smyggillar jag faktiskt AIK. Nationsmångfalden, kaxigheten, alla de ”osvenska” profilerna. Den enastående förmågan att vinna med 1-0 – gud vet hur många gånger det hänt under säsongen. AIK, för mig, är klubben som bäst lyckats omfamna integrationstanken i en värld full av dinga Sverigedemokrater. Guld värt, bara det.
Dock tror jag att homogena Göteborg vinner idag. 2-0.

S E

Fiaskolagets värdiga slut

Kalmar-MFF 5-4.
Vad säger man? Man säger ingenting, konstaterar bara att MFF krönte sin fiaskosäsong med jättefiaskot ”Helge”. Vilket jävla försvarsspel, vilken osannolikt usel målvaktsinsats. Bra målvakter gör sig stora i utsatta lägen, Melicharek lyckades med konststycket att göra sig LITEN.
Punkt.
Och så ett utropstecken för Göteborg som hämtade upp 0-2 till lika mot Halmstad. Den poängen kan bli guld värd på söndag…

S E

Bra MFF, bättre Göteborg

MFF-Göteborg 0-1.
Som sagt. Alla sviter har ett slut. Men nu ska jag inte vara kagig bara för att min profetia stämde, rätt många gånger i livet har mina profetior varit alldeles åt helvete.
MFF gjorde ingen dålig match, snarare tvärtom. Vilket samtidigt säger en del om klassen på motståndet. IFK Göteborg utstrålade harmoni, trygghet, pondus, organisation; allt som utmärker ett guldlag. Somliga skulle säkert säga att 1-0-segern var tursam, att MFF hade fler målchanser och större bollinnehav.
Rätt.
Fast fel.
”Tur” i fotboll är sällan någon slump, då kunde man ju lika gärna lottat tabellerna. Utslagsgivande i längden är dessbättre skickligheten – och med den kommer förvisso flytet, förmågan att uddamålsvinna även i pressade lägen.
Nu ser vi fram emot en ren guldfinal mellan de två skickligaste i sista omgången av årets fotbollsallsvenska. Göteborg vs AIK. Hur det går står skrivet i stjärnorna...så änglarna kan väl vara ett bra tips, tror jag.
MFF och andra får komma igen 2010.

S E

Frågor, funderingar, fotboll...

Alla sviter har ett slut. Undrar om inte MFF, med fem raka segrar i bagaget, får erfara det ikväll…
Ett IFK Göteborg med vittring på guld låter minst av allt som något slaktoffer. Och vem vet om MFF:s hysteriska höstform överlevt speluppehållet? Form är en färskvara, har jag ju hört bl a MFF-tränaren Rolle Nilsson förkunna. Senast hans mannar demonstrerade sin var för ett par veckor sedan, borta mot Örebro. Ett par veckor är lång tid i fotboll, nästan en evighet.
F ö ser jag i Sydis att Figueiredo tydligen ska starta matchen. Ofere på bänken, däremot. Om detta kan man tycka vad man vill…utom att Figueiredo fått för få chanser att övertyga.

Kul att gamla Åtvid är tillbaka i fotbollsallsvenskan nästa år. Inte lika kul som att Mjällby är det, men nästan. Man ska aldrig räkna ut små kulturfästen, vare sig de ligger i Blekinge eller Östergötland.
Man ska heller inte räkna ut en anrik storklubb som IFK Norrköping. Åtminstone inte från superettan. Kontraktet säkrades via 1-0 mot Jönköping – och inför drygt 8000 åskådare. Allsvensk klass på den uppslutningen, må jag säga.
Vad mer i helgen? Ja, Zlatan satt på bänken när Barcelona nollade mot Valencia. Vet inte om han hade ont i knät – eller om Barcatränaren Guardiola sett hans insats i VM-kvalet mot Albanien.

I förbundskaptensfrågan tycker jag fortfarande att Stefan Rehn/Jonas Olsson vore en intressant lösning. I mitt inre bubblar även Nanne Bergstrand/Conny Karlsson, de är ju dessutom smålänningar och i den meningen besläktade med förbundsbossen Lagrell. Pass på i lingonsnåren.
Någon bleking kommer jag tyvärr inte på.
Fast om jag får tillåta mig att vara lite torrt seriös så blir min gissning Erik Hamrén, assisterad av Jörgen Lennartsson.
För inte Svennis väl?

S E

Zlatan godkänd? För vad då?

Ser att Sydsvenskan ger Zlatan en 2:a i betyg för insatsen mot Albanien.
Det var snällt av Sydis.
2 står alltså för ”godkänd” på skalan 1-5 – och det var definitivt inte Zlatan i mina ögon. Godkänd förutsätter att man åtminstone kämpar, gör sitt bästa för laget. Av självrespekt, om inte annat.
Zlatan – min favoritspelare – såg faktiskt inte ut att göra det mot Albanien. Snarare var han närmast demonstrativt loj, tycker jag. Ovän med bollen, oskärpt i sina markeringsplikter, offside i alla bemärkelser.
Och - lagkapten.
Ska man tvunget sätta betyg på eländet måste det bli en 1:a. En svag 1:a.
Heder åt övriga spelare, de som gjorde grovjobbet i stjärnans mentala frånvaro. 4-1-segern innebar också ett värdigt slut på Lagerbäckepoken. Tack för det.

S E

Förbundskaptensfrågan

”Kalla mig idiot men jag ser en ny förbundskapten - i Henke Larsson.”
Så skriver Expressens sportkrönikör Mats Olsson idag. På fullt allvar, verkar det som.
Nej, jag ska inte kalla Olsson idiot. Lallare kanske, inte mer.
Själv tycker jag att Larsson som ny förbundskapten vore en grov skymf mot alla välutbildade och kompetenta tränare i det här landet. Eller utom landet, för den delen.
Mitt eget förslag på efterträdare till Lars Lagerbäck och Roland Andersson är IFK Göteborgs nuvarande tränarduo Stefan Rehn/Jonas Olsson. Deras spelidé och resultat med blåvitt talar för sig självt. Båda har dessutom eget aktivt förflutet på toppnivå – till skillnad från en del andra kandidater som nämnts i debatten.
Svennis? Folkets favorit, tydligen. Inte min. Gamla meriter kan vara nog så vackra, men lik förbannat är de gamla. Svensk fotboll behöver fräscht nytänkande, inte mossig nostalgi.

S E

Landslag vid vägs ände

Danmark-Sverige 1-0.
Fascinerande kamp, taskigt slutresultat. Skitmål avgjorde, den bollen borde Isaksson räddat. Å andra sidan: Sveriges egentliga öde i det här VM-kvalet blev oförmågan i den offensiva delen. Ett lag som gör nio mål på nio matcher vinner sällan eller aldrig några framgångar – och f ö har Sverige nollat två gånger om mot både Danmark och Portugal. Det omsusade anfallsparet Zlatan & Henke verkar mest vara en uppreklamerad luftbubbla…
Ändå var Zlatan bra ikväll, tycker jag. Bitvis lysande, rent spelmässigt. Henke också hedervärd - för sin arbetsinsats. Killern Larsson finns inte längre, har inte funnits på länge. Naturligt nog; mannen är 38 bast och antingen man vill eller ej tar åldern ut sin rätt. Problemet för svensk fotboll är förstås bristen på alternativ. Till Henke alltså. Jag vet inga. Elmander verkar ha kört fast i kronisk måltorka. Berg ser vilsen ut i sina sporadiska inhopp, lider kanske av att inte vara riktigt betrodd av förbundskaptenerna. Och Rosenberg ska vi inte tala om, inte som startspelare i en klasselva.
Bortglömde Goitom i Spanien kan möjligen vara ett namn, ett hopp.
Något måste i alla fall hända nu när Sverige missar VM 2010. Den smått fantastiska Lagerbäckeran har nått vägs ände.
Grattis Danmark.

S E

I väntan på avspark...

Ordkriget är över, förhandshysterin i media arkiverad som en låtsaslek. Nu gäller det: Danmark-Sverige ikväll klockan 20. Jag tror på oavgjort, garderat med dansk seger. Och hoppas jag har fel, dvs att Sverige vinner.
Det vill till, nämligen. Om det ska bli något blågult VM-slutspel 2010 i fotboll alltså.
Danmark har ju faktiskt råd att förlora ikväll – Ungern hemma i sista matchen känns som en kassaskåpssäker reservutgång till gruppsegern. Sverige däremot har definitivt inte råd med förlust. Knappast heller med oavgjort; Portugal (med Ungern och Malta kvar på hemmaplan) lär i så fall knipa andraplatsen på bättre målskillnad.
Hårda bud, eller hur?
Upplagt för upphetsning i tv-soffan, känns det som. Läge för en chartreuse till kaffet. Den gröna, 55-procentiga. Vid svensk seger ytterligare en. Minst.
Så glyttig är jag.

S E

Klasskillnad i handbollsderbyt

Jag är imponerad. Av HK Malmö. 32-28 i kvällens Skånederby mot H 43, ren överkörning när matchen avgjordes tidigt i andra halvlek.
Malmö var i allt väsentligt klasser bättre än H 43. Målvaktsspelet, skyttet, kontringarna, hemjobbet, coachningen. Inställningen! Där Malmöspelarna stod upp för varann och krigade som varje minut vore den sista, där vek Lundaspelarna ner sig å det skämmigaste.
Svagt, H 43.
Starkt, Malmö.
Det var där, i vinnarlaget, alla karaktärerna fanns. Spelare som Mirzad Pecikoza och bröderna Geissler är kanske inga celebriteter rent handbollsmässigt – men vilken attityd! I H 43 saknas tydligen den typen av spelare, åtminstone av den här matchen att döma.
Kul med publiksiffran förresten. Drygt 1700 pers i Baltiskan. Är det månne handbollsfeber på gång i Malmö?
Hursomhelst väntar ny hemmamatch på söndag. Mot Skövde. Jag är gjuten.

S E

Fummel-Andy har blivit STOR

Året kan ha varit 2003, möjligen 2004. Jag såg IFK Trelleborgs pojkar 90 vinna Lundaspelen i handboll, tänkte att några av de här talangerna kommer kanske att utvecklas till elitspelare så småningom. Säker kan man aldrig vara; lovande vid 13 är ju alla, mer eller mindre, var och en på sitt sätt.
Men att HAN skulle bli den förste att förädlas…nej, det gick bara inte att förutse den där gången i Lundaspelen.
Andreas Nilsson.

Visst märktes han. Men mest för att han var större till växten än alla andra på banan. Mindre för någon handbollsbriljans. Koordinationen klickade, bollar slank ur näven, skotten hamnade blott sporadiskt på avsedd plats.
Stjärna i vardande? Andreas Nilsson? Inte en chans.
Igår kväll gjorde killen nio mål i elitserien. För Skövde, där han spelar numera. Så kan det gå, så kan vackra idrottssagor fortfarande skrivas.
Min djupaste respekt för Gislövssonen ”Andy”, idag 19 år fyllda. Han har fått kämpa sig till framgångarna, inte fått nånting gratis. Haft otur med skador, kommit tillbaka om och om igen. Satt tvivlarna, såna som jag, på plats en gång för alla. Starkt jobbat, lysande exempel.

Förresten: Andreas var verkligen vad han såg ut som då när IFK Trelleborgs P90-lag vann Lundaspelen. Nybörjare. Först i 11-12-årsåldern upptäckte han handbollen, först då började han träna. Sent ja, men inte FÖR sent. Åtminstone inte i just hans fall.
Sen kan man undra varför Andreas Nilsson spelar handboll i Skövde. Jag menar, det finns sex elitklubbar i Skåne. Har de noll koll på läget?

S E

Fotbollslivets up's & down's

Avbön. Tar tillbaka allt negativt jag skrivit om Daniel Larsson. Tvivlen på hans talang, ifrågasättandet av hans målsinne. Killen kan ju! Hela MFF kan - just nu.
Förbön. Må högre makter och smärre mirakel rädda kvar anrika IFK Norrköping i superettan. Några jordnära tecken på happy end finns inte längre.

S E

Oss fotbollsvänner emellan

Fick en värmande grattishälsning häromdan. Avsändare var en vän från Sydis, ungefär lika fotbollsbiten som jag. Skillnaden är att hon håller på IFK Göteborg, jag på Mjällby AIF. Ett bittert faktum i och för sig, alla borde ju hålla på Mjällby kan jag tycka.
Nåväl.
Vännen är i grunden en fin och ödmjuk människa, man skulle nästan kunna tro att hon var bleking. Hursomhelst gratulerade hon till Mjällbys suveräna serieseger i superettan – och gav ett (mer än) halvt löfte om att faktiskt hålla tummarna för mitt lag i allsvenskan 2010. Ja, i alla matcher utom två.
Det tackar man för.
Själv vänsäll håller jag just nu tummarna för att hennes lag ska snuva AIK på guldet i årets allsvenska. Inte för att jag missunnar Sydsvenskans AIK-besatte motorredaktör en liten framgång, jag är bara rädd att han inte kan bära den.

S E

Styv kuling i ankdammen

Jag gillar Anna Anka. Ja, bortsett från hennes åsikter då. De delar jag nästan inte alls, utom på någon enstaka punkt kanske.
Vad jag gillar med Anna Anka är hennes mod. Vad jag beundrar är hennes (ofrivilliga?) förmåga att uppröra känslor, väcka debatt. Vad jag försvarar är hennes självklara rätt att tycka som hon gör.
Utan att bli kallad knäppgök. Eller pappskalle. Eller lyxfnask. Utan att bli förlöjligad av uppblåsta presskrönikörer och bittra proffsfeminister.
Här i den svenska ankdammen alltså.
Som om inte själva typen Anna Anka existerade även här. Vilket jag är rätt säker på att det gör. Unga skrupelfria damer som gifter sig med äldre förmögna herrar…skulle det vara en amerikansk specialitet? Tror jag inte. Och tjänstehjon i hemmet, nog kan det påträffas i Danderyd lika väl som i Hollywood. Däremot vågar jag inte uttala mig om den där speciella morgonaktiviteten Anna Anka nämnde som närmast självklar (vid adekvat önskemål).
Det suger att gissa men jag avstår.

S E

Illavarslande för handbolls-Lund

En match är ingen match – men möjligen en fingervisning.
Förlust alltså för både Lugi och H 43 i premiären av handbollens elitserie. Jag är inte förvånad, blir det heller inte om motigheterna fortsätter. Lundalagen står och stampar, kommer liksom aldrig loss ur sin inbillade förträfflighet. Förr eller senare slutar det illa, är jag rädd.

Lugis märkliga dubbelkommando på tränarposten har jag aldrig förstått. Har någon?
I H 43 är det kanske mindre diffust på just den punkten, alla vet att Pelle Käll är huvudansvarig. Men ärligt, vad har han för tränarmeriter?
Spelartrupperna ser ut ungefär som i fjol, varken bättre eller sämre. Värvningar från i huvudsak degraderade Trelleborg (Kim Johansson i Lugi, Bamberg i H 43) imponerar inte, höjer knappast lagkvalitén. Lika lite som ”överskottsfolk” från t ex Ystad och Skövde.
Habil andrasortering kan vara bra att ha – fast kanske inte om målet är att mäta sig med elitseriens förstaklass.

För övrigt är det anmärkningsvärt att H 43 inte ersatt spelmotorn Calle Tagesson med någon likvärdig kraft. För att inte tala om Källs idé om att Roganovic nu ska skjuta mindre, göra färre mål (reservation för att H 43-tränaren kan ha felciterats i medierna).
I Lugi väntar man förmodligen fortfarande på att ”supertalangen” ska, som det heter, leverera. Ekdahl Du Rietz alltså. Tydligen skadad just nu, indisponibel som skytt. Och med väldigt mycket kvar att bevisa.
Malmö däremot! HK Malmö tror jag på i år. Vet inte varför, det bara känns så. Men för all del, jag kan ha fel…

S E

Proppen ur - äntligen...

MFF-Elfsborg 5-0!
Efter en sådan match, ett sådant resultat, vill man nästan be om ursäkt för somliga rader på den här bloggen. Å andra sidan kan man ju undra varför det ska behöva dröja till 23e omgången innan MFF tystar en tvivlare.
Hursomhelst. En magnifik uppvisning var det onekligen, denna mot Elfsborg. Allra bäst i mina ögon: Guillermo Molins. Vet inte varför just han byttes ut i 70e minuten, och egentligen kan det kvitta. Fram till dess var han femstjärnig. Om nu någon ska nämnas i ett MFF som plötsligt spelade i nivå med mitt allsvenska tips…
Ja, jag tippade ju faktiskt blått guld i år. Tossigt, jag vet. Men just ikväll känner jag inte att jag behöver skämmas särskilt mycket.
Grattis MFF. Grattis publiken.

S E

Oldsberg spårar ur

Såg ”Här är ditt liv” med Svennis. Bra tv? Kunde blivit – på Lasse Holmqvists tid. Inte nu. Oldsberg håller inte måttet som programledare. Saknar både djup och intervjuteknik. Tappar trådar, flamsar bort möjligheterna.
Förvånansvärt nog.

Ingvar Oldsberg är ju tv-ikon. Så stor man kan bli i ett litet land, sällan eller aldrig ifrågasatt.
Men här går han vilse, tycker i alla fall jag. Synd på en god programidé.
”Här är ditt liv” med Svennis som ”offer” hade alltför länge ett slags drängstugekaraktär. Idel gubbs på gästlistan, snack som säkert roade dem men knappast tittarna. Ytligt, glyttigt. Inte ett dugg ”strålande”, ”magnifikt” eller ”fantastiskt”, för att citera programledare Oldsbergs egna ständigt återkommande favorituttryck.

Svennis gillar jag, emellertid. Han är inte rolig, inte spirituell – men han är som han är. Oförstörd. Naturligt ödmjuk. Verksam i världen, rotad i Värmland. Åtminstone lyckas han förmedla det intrycket.
Fast bäst i det mansgrisiga programmet var – kvinnorna. Svennis ex-fru och Svennis dotter, närmre bestämt. Deras närvaro tillförde en dimension av berörande allvar, en smygande känsla av ”här lossnar det, nu lyfter det”. Den chansen sumpade Oldsberg å det grövsta.
Det hade aldrig en kompetent programledare gjort.

S E

Oss människor emellan

I min trappuppgång bor indier, serber, kosovoalbaner, ungrare, irakier, palestinier, danskar och svenskar. Nio lägenheter, åtta nationaliteter. Jag ser inga som helst problem med det. Ingen annan heller, tror jag. Vi hälsar på varann, konverserar spontant, knackar på om vi behöver hjälp. Vi är grannar, vi är människor. Olika men ändå lika.
Undrar hur Jimmie Åkesson bor.

S E

Jag som aldrig skulle...

100 inlägg nu, 101 med detta. Jag som aldrig skulle blogga. Undrar hur många som läser. En? Tio? Ingen? Kittlande att inte veta – och tur, kanske.
Fast ärligt talat bryr jag mig inte jättemycket om det. Bloggen är liksom ingen tidning, beroende av upplagesiffror och annonsintäkter och sånt. Inte min i alla fall. Jag skriver för att underhålla min skrivförmåga. Roa mig själv lite, bejaka mitt räliga ego. Läsare, om det nu finns några, är en angenäm bonus.
Det har sina fördelar att blogga, inser jag numera. Jämfört med det yrkesmässiga skrivandet för en tidning alltså. Det fria ordet är liksom ännu friare. Ämnesvalen gör man själv, ingen chef sätter ambitionskvävande gränser. Man kommer ut när man vill, skriver i de inspirerade ögonblicken och låter bli annars.
Sen lägger man av för gott, när det inte känns kul längre. Eller när Ödet så bestämmer.

S E

Kvällen då Edward kom loss

Hoppsan. Ibland landar den svindlande tanken mitt i verkligheten…
Edward Ofere gjorde verkligen mål mot Djurgården. Två stycken. Och MFF vann, passerade Trelleborg i tabellen, sa mors till nedflyttningsspöket.
Rena tjofadderittankvällen för alla hårt prövade blådårar. Och för Ofere förstås. Äntligen fick han göra mål, äntligen fick han känna sig som matchvinnare. Det dröjde 22 omgångar – men bättre sent än aldrig.
Mycket bättre.
Kul också att Pontus Jansson fick komma in. Den killen kan bli nå’t stort, tror jag. Närmast en man för startelvan mot Elfsborg kanske? Med avstängningar på både Figueiredo och Mehmeti blir det nog så.

S E

Alla är vi typ blåbär

Jag har varit en redig smålänning de senaste dagarna. Bott i stuga (utan tv). Vandrat genom skogen ner till en vidunderligt vacker insjö. Fiskat i timmavis. Grillat abborre. Brynt kantareller. Druckit blåbärssnaps, sköljt ner med öl av märket…just precis, Småland.
Om nu rediga smålänningar gör sånt.
Skönt har det varit i vilket fall. En lisa för själen, som man brukar säga.

Tillbaka i vardagen ser jag i tidningarna att friidrotts-VM:s ”drottning” visade sig vara hermafrodit. Tvekönad alltså.
Dags för en tredje tävlingsklass nästa gång? Men allvarligt, måste det ett VM-guld till för att upptäcka mänskliga tragedier? Eller är VINNA så jävla viktigt att både omdöme och omtanke går förlorat?
Runt den artonåriga huvudpersonen fanns väl ett antal vuxna – ledare, tränare, kvinnor, män – som rimligen måste insett att deras guldklimp rent prestationsmässigt hade otillbörliga fördelar gentemot konkurrenterna? Brydde de sig?
Hoppas ”drottningen” får hjälp och stöd nu. Det är inte hon som är fuskpellen, inte hon som ska skuldbeläggas.

Ikväll ska jag utsätta mig för en risk. Kolla på MFF, nämligen. Duttandets, plottrandets och den totala handlingsförlamningens MFF. Fotbollsälskarens glädjedödare.
Djurgården borta låter marigt. Ungefär som Örgryte borta härförleden. Eller vilken annan match som helst för den delen. För ett lag som inte kan göra mål blir alla matcher liksom mariga – och MFF har verkligen löjligt svårt med den ”lilla” detaljen. Tur att defensiven funkar, annars hade Superettan redan varit ett faktum.
Så illa kan det förstås fortfarande gå. Men, men, och här svindlar tanken: tänk om Ofere gör mål ikväll, tänk om MFF tar i alla fall en pinne. Då blir det nog allsvensk fotboll i Malmö även 2010.
Annars får man åka till Listerlandet, tra la la.

S E

Fint folk avgör sent...

Ungern-Sverige 1-2. Avgörande mål av Zlatan i sista övertidssekunden, nytt hopp om VM-slutspel 2010.
Ibland är fotbollen grymt orättvis, ibland är den grymt rättvis. Det här var liksom både och. Ungrarna måste känt sig överkörda av högre makter, svenskarna som vinnare på livets lyckohjul.
Men vilken match – och vilket rättvist slut det ändå blev, om ungrarna ursäktar. Länge sen jag såg Sverige genomföra en landskamp så här övertygande rent spelmässigt. Det borde ju, kunde ju, blivit både 2- och 3-0 om bara de s k marginalerna varit på blågul sida. Jag menar, under ordinarie speltid.
Istället 1-1 på straff i 80e minuten. Korrekt utdömd, onödigt vållad av en överambitiös Rasmus Elm. Fördömt, mors och goodbye till VM. Kändes det som just då.
Men hur var det nu? Var det inte just Elm som slog passningen till Zlatan, precisionspassningen som banade väg för den osannolika upplösningen…
Jag tror att det var så, minnet sviker lätt i exalterade ögonblick.
Ljuvligt förresten att Zlatan fick avgöra, annars hade han väl fått på faan av krönikörerna i morgondagens tidningar. Kraven på den mannen är som bekant skyhöga – och genial var han kanske inte i matchen, bara ”normalbra”. Elmander däremot…lysande! Safari likaså. Källström, Mellberg, Majstorovic. Ja, helst skulle man vilja nämna hela laget en sån här kväll. Plus Lagerbäck och Roland Andersson.
Hoppas damlandslaget tittade på. Här fanns en del att lära i fråga om inställning och attityd.

S E

Förlorad match, krossad dröm

Sverige-Norge 1-3.
Så tog EM slut redan i kvartsfinalen för de blågula fotbollsdamerna. Så sprack mediaballongen, hårdpumpad som aldrig förr. Och så förvandlades en sansad tv-kommentator till sanslös hejaklacksledare.
Det gör ont att förlora, särskilt när segern tagits ut i förskott. Det var det många som hade gjort här. ”Experterna” framförallt. Journalister, krönikörer, tidigare förbundskaptener, nuvarande förbundskaptener, gårdagens spelare, dagens spelare.
Sverige kunde inte förlora mot Norge. Sverige var för bra, Sverige skulle gå hela vägen till EM-guld den här gången. Det hade TV4 beställt i sin kampanj inför turneringen. Det hade varenda tidningsreporter på plats skruvat upp sig för.
Guld, inget annat.
Kanske var det därför fyrans kommentator Daniel Kristiansson fick ”spel” ikväll. Sa saker som ”jobbigt, otroligt, grymt, fruktansvärt” för att beskriva det svenska tillkortakommandet. Övergick till att vråla ”kom igen nu Sverige” istället för att kritiskt analysera själva spelet. Gav upp hoppet om en vändning sist av alla: ”än finns chansen” kved han med någon ynka minut kvar av matchen.
Som en fanatiker som vägrar inse att hans lag faktiskt kan förlora, har förlorat.
Det är bra med engagemang, ibland ännu bättre med en gnutta distans. Norge gjorde en fantastisk match, stal ju liksom inte segern. Kristianssons bisittare Pontus Kåmark påpekade också detta i sin slutkommentar, vilket var välgörande.
Om svenskorna tycker jag lite synd. Samma medier som har hyllat dem fram till idag kommer att totalsåga dem i morgon.
Däri ligger skillnaden mellan dröm och verklighet.

S E

Fotboll som fotboll - eller?

Det pågår ett Europamästerskap i damfotboll. I Finland, tror jag. TV 4 är där, pressen likaså, i alla fall den svenska. Det är ju politiskt korrekt numera att gilla damfotboll. Bejaka den, liksom. Helst inte kalla den damfotboll eftersom herrfotboll aldrig kallas herrfotboll, utan rätt och slätt fotboll.

Tanken med detta är lite diffus, jag gissar att det har något med jämställdhet att göra. Okej för mig – men det gör knappast fotbollen bättre. Damfotbollen alltså.
Såg en match ikväll. Holland mot Frankrike, kvartsfinal i detta EM. En långt utdragen skräckföreställning, måste jag tyvärr konstatera. 120 minuters spelsabotage innan straffar avgjorde i holländsk favör.
Var det här två av Europas åtta bästa lag…ja, då är läget för damfotbollen prekärt.

Den finska publiken verkar dock inte bekymra sig särskilt mycket om saken. Den lyser med sin frånvaro, nämligen. Stora arenor, tomma läktare. Det ser förfärligt ut. Har de ingen politisk hyfs alls, där borta i Suomi?
Nå. Sverige är kvar i turneringen. Både laget och medieuppbådet.
Heja.

S E

Radarparet Maria & Marita...

Ser att Maria Abrahamsson skall göra en Marita Ulvskog. Dvs lämna tidningsvärlden för en politisk karriär.
Journalist Ulvskog har gjort det i Socialdemokraterna, inte utan framgång. Inte utan bakslag heller, vid närmare eftertanke. Journalist Abrahamsson ämnar göra det i Moderaterna, helt i linje med sitt förflutna som ledarskribent i Sveriges blåaste tidning. Och med sitt argumenterande i SvT:s nyhetspanel om fredagsmornarna.
Det är där Maria Abrahamsson profilerat sig för en bredare massa - ofta och dessvärre genom att ge arrogansen både röst och ansikte. Ungefär som Marita Ulvskog fast från motsatt utgångspunkt, alltså.
Lycka till, får man väl säga som god demokrat.

S E

Zlatans "godkända" debut

Yes!
Zlatan gjorde inte bara mål i Barcelonadebuten, han gjorde en stark insats överhuvudtaget. Kanske inte briljant eller magisk, men gedigen och självuppoffrande på ett sätt som mera sällan syntes under hans tid i Inter. Härligt att skåda, nästan rörande med publikovationerna efter hans tjusiga premiärmål.
Fast alla var inte imponerade. Å nej.
Inte Hasse Backe till exempel. Backe är så kallad expert i TV4, känd också från diverse tränaruppdrag, senast ett fiaskobetonat i Mexiko tillsammans med Svennis.
”Godkänd”, sa Backe om Zlatans debutmatch i La Liga. Kort, koncist och knastertorrt. Godkänd, inte mer.
Glädjedödare där. Är det så svårt att säga ”bra”? Är det så omöjligt att höja den kritiska falkblicken och se det positiva?
Och sen Hussfeldt, matchkommentatorn. Mannen som vägrar säga Zlatan i tv. Istället får vi ”Ibrahimovic”, varvat med ”svensken”. Förlåt, men vad är detta för jävla trams? Hela Sverige är Zlatan med Zlatan; hans belackare, hans beundrare, min mor som snart fyller 93.
Så lägg ner, Hussfeldt. Ditt distanserade ”Ibrahimovic” är inte godkänt.

S E

Laget som vill - men inte kan

Mycket hjärta, lite huvud.
Övertända MFF:are ville hur mycket som helst i 0-0-derbyt mot HIF – men själva spelet var sig likt. Ideliga missförstånd, två och ibland tre man på samma boll, rader av förbryllande felpass. Och så denna monumentala oförmåga till vettiga avslut på de hel-, halv- eller kvartschanser som ändå uppstår i varje normal fotbollsmatch över nittio minuter.
Det är som om MFF-spelarna inte kände varann. Aldrig setts, aldrig tränat ihop. Märkligt, sensationellt märkligt i en allsvenska som faktiskt lider mot sitt slut.
Men som sagt. Inställningen var det inget fel på den här gången. Spelarna, i alla fall de flesta, slet som djur. Och tränar-Rolle var tydligen nöjd. En till pinne, kontraktet snart i hamn.
Ack ja.

S E

Friidrottsklassiker som håller

Jag trodde Finnkampen i friidrott hade överlevt sig själv, att den blivit ointressant för alla utom de direkt inblandade.
Jag hade fel, fel, fel.
Vissa klassiker dör ut, andra tycks ha evigt liv. Vi som varit med ett tag vet t ex att en helt vanlig fotbollslandskamp mellan Sverige och Danmark hade klassikerstatus både länge och väl – men icke längre. Idag måste det handla om EM- eller VM-kval för att ett sådant möte ska febra publiken och driva sportkrönikörerna till bisarra överdrifter.
SM-finalen i bandy däremot, den har överlevt. Och Vasaloppet lär väl aldrig dö.
Knappast Finnkampen heller, inser jag nu.

Jag såg ett antal fotbollsmatcher i helgen; småklubbsmöten live, internationella storheter på tv. Fin fotboll, spännande matcher. Men ingen som berörde mig tillnärmelsevis lika mycket som friidrottens klassiker.
Kanske var det upplösningen, att herrkampen blev så otroligt jämn och rafflande ända in till sista grenen. Först där, på 800 meter, avgjordes det hela. Och den som tvivlat på sakens betydelse fick så han teg; svensktrions samlade vilja var närmast hjärtknipande, alla tre sprang egentligen över sin förmåga för att säkra de nödvändiga poängen.
Stor idrott, äkta känslor. Allt serverat i rätt tv-kanal. SvT alltså. Där kommentatorstrojkan Karlsson-Hård-Gärderud, växelvis stönande av upphetsning, lät förstå att VM är blaha blaha jämfört med en Finnkamp.
Fast nu tog jag kanske i. Lite.

Hursomhelst. Måtte Fyran hålla tassarna borta från denna klassiker. En Finnkamp med reklamavbrott…blotta tanken får mig att rysa av obehag.

S E

Dukat för fotbollsfest

Skånederby i fotbollsallsvenskan ikväll, MFF-HIF. Någonting säger mig att MFF tar poäng, kanske alla tre. När botten är nådd kan ju allt bara bli bättre – och Öismatchen senast var verkligen ett lågvattenmärke utan dess like.
Nu kommer tydligen Mehmeti och Molins in från start, icke en match för tidigt enligt mitt förmenande. Om de kan leverera på studs återstår förstås att se, så jävla lätt är sällan fotbollslivet. Fråga Ofere.
Vilken kväll det blir förresten. MFF-HIF som aperitif, Barcelona-Sporting Gijon som huvudrätt. Må det gå väl för Zlatan, den press han är utsatt för (från media) verkar helt sjuk.

S E

Bottenlöst i hönsgården

Kollade Örgryte-MFF på tv ikväll. Kul och rättvist att jumbo-Öis vann, 1-0. Laget spelade visserligen i nivå med sin tabellplacering – men det fantastiska var att MFF spelade ännu sämre.
Första halvlek kan rent av ha varit ett historiskt bottennapp i allsvensk fotboll.
Att säga att MFF-spelarna uppträdde som elva yra höns vore en förolämpning mot yra höns. Hönsen kacklar åtminstone, undrar om de inte har något system i springandet också. MFF hade nada: ingen kommunikation, ingen rörelse, ingen synlig spelidé. Följdriktigt heller ingen målchans. Inte en enda.
Det kunde, eller borde, stått minst 3-0 till Öis i paus.
Visst, MFF ryckte upp sig en smula i andra halvlek. Men vad var alternativet?
Stackars fans, säger jag bara. Där var väl några hundra på plats i Göteborg, fattar inte hur de pallar.

S E

Bland lallare och andra krönikörer

Dessa sportkrönikörer.
Den störste av dem alla, Expressens Mats Olsson, skriver att Linus Thörnblad är en lallare som borde överväga att göra något annat än hoppa höjd. Det som triggat Olsson är Thörnblads femteplats på VM – ja, kanske inte placeringen men resultatet: 2,23.

Olsson hade väntat sig mer, han och andra krönikörer väntar sig alltid mer. Får de inte som de vill blir de putta, personligt sårade verkar det som. Det är då det fria ordet kommer väl till pass. Förolämpningarna, påhoppen, invektiven. Hämnden mot dem som ”svikit”.
Helt sjukt, får jag nog säga.
Olsson är förvisso en jävel på att skriva, men dessvärre väldigt lik satan själv när han löper amok mot idrottsutövare som ”misslyckats”. Om nu en femteplats på världsmästerskapen är ett misslyckande.

En annan sportkrönikör är Anja Gatu i Sydsvenskan. Mats Olsson, fast tvärtom: där han förolämpar, där förlåter hon. Som i dagens tidning, dagens krönika om sydafrikanskan Semenya som vann 800 meter på VM. En prestation som direkt skymdes av själva könsfrågan.
Är Caster Semenya verkligen kvinna? Kan man se ut som en kille, vara byggd som en kille, ha röst som en kille…och ändå vara kvinna, strikt efter friidrottens tävlingsreglemente? Obehagliga frågor, självklart en tragisk diskussion för den unga huvudpersonen. Men bör den tystas ner? Bör de chanslösa konkurrenterna i 800-metersfinalen acceptera faktum? Dvs att personlig integritet går före varje misstanke om orent spel, olika villkor?

Gatu tycks mena det. Sydsvenskans sportkrönikör hyllar Semenya reservationslöst, utnämner henne till hela VM:ets drottning. Seriöst? Inte så det stör. Oväntat? Inte alls. Gatu har nischat sig som språkrör för minoriteter, Semenyafallet passar henne som handsken.
För övrigt får hon stöd i dagens Expressen. Av Mats Olsson. Han tycker också synd om Caster Semenya, så det så. Sportsligt korrekt krönikörer emellan.
Själv är jag bara en lallare i branschen – tack och lov.

S E

Experten gör skillnad

Fyran och SVT delar på sändningarna från friidrotts-VM, båda kanalerna har massor av folk på plats. Även här anas något slags tävling – och frågan då är given: vem har bästa laget?
Fyran, tycker jag.
Inte på alla punkter. Varje dag i veckan föredrar jag SVT:s André Pops framför Fyrans Peter Jidhe i rollen som studiovärd. Lika ofta Marie Lehmann framför Fredrik Olofsson som intervjuare i mixade zonen.
Men annars.
Visst är Edlund/Juhlin ett fräschare kommentatorspar än strävsamma duon Hård/Gärderud (jämte tredje hjulet Jonas Karlsson)? Utslagsgivande för styrkeförhållandet blir framförallt respektive expert. Där Fyrans A Lennart Juhlin nästan flödar över av entusiasm och sakkunskap, där orerar SVT:s Anders Gärderud utan att egentligen säga någonting. Behaglig röst hjälper liksom inte mot plattityder.
I studion finns också ”experter”. SVT har som vanligt Erica Johansson, Fyran har Mattias Sunneborn. Längdhoppare ska det vara, av någon anledning. Helst snygga att se på. Mycket utrymme att prata får de sannerligen inte, Johansson nästan ingenting. Men samma här: Sunneborn känns intressantare, mer tänd på uppgiften.
Så totalt sett går segern till Fyran. Knappt men klart. Trots läktarreportern (har förträngt namnet) som inför finalen på 3000 meter hinder frågade Mustafa Mohammeds tränare vad han trodde om adeptens guldchanser…

S E

Jamaica flörtar, Sverige flåsar

Fantastiska prestationer på friidrotts-VM, verkligen. Usain Bolt! Bekele, han 10000-metersfantomen från Etiopien. Tjejen från Sydafrika på 800 meter, hon som springer som en karl, ser ut som en karl, pratar som en karl…
Men vänta nu. Finns sådana människor på riktigt? Eller är det pillerufon vi ser?
Ful fråga, jag vet. Räliga misstankar, absolut. Kalla mig gärna partykiller – jag tycker bara att man borde bli andfådd efter exceptionell kroppsansträngning.
Lite i alla fall.
Ta Johan Wissman. Har ni hört och sett honom efter ett 400-metersrace i maxfart? Spyfärdig, flåsande, kan knappt prata. Hinder-Musse likadant.
Varför flåsar aldrig jamaicaner?
Varför spexar alltid jamaicaner?
Varför lägger sig tv-kommentatorerna platt inför charmvågen? Ringer inga klockor?
Friidrottens moderna historia dryper ju av kända dopingfall…hur många okända kan man bara fantisera om. Ingen tror väl på fullt allvar att alla fuskare avslöjas – eller att sporten blivit ren precis här och nu?
Med detta sagt återvänder jag till tv-soffan. 200-metersförsök om någon timma, måste kolla på Bolt.

S E

När skotten föll på Söderkulla

Jaha. Det är så det låter.
En avrättning.
Först en smattrande skottsalva. Sedan ett uppehåll på kanske tjugo sekunder, därpå ytterligare två skott i snabb följd. Som för att försäkra sig om fullbordat verk.
Kvällens mord här på Söderkulla utspelade sig cirka 30 meter från mitt vardagsrumsfönster. Jag såg det inte – men jag lovar, det var illa nog bara att höra. Och ändå inte sensationellt, som händelse betraktat.
Vi har hört det förr i våra kvarter. Skottlossning, mystiska explosioner, bilbomber. Många av oss har fruktat att just detta skulle inträffa. Mordet. Avrättningen. Kulmen på något slags gängkrig som ingen någorlunda vettig människa riktigt kan begripa.
Om det nu var kulmen. Det kan lika gärna ha varit början till mer, är jag rädd.

S E

Fram med mörkret i ljuset

Väldigt mycket prat OM Sverigedemokraterna. Väldigt lite prat MED Sverigedemokraterna.
Partiet får tydligen drygt fem procent i en färsk opinionsundersökning, ett faktum som medierna naturligtvis går igång på. Tv inte minst. Proffstyckare kallas in på känt manér, nyhetspanelerna får ett alldeles givet huvudämne. Företrädare för de etablerade riksdagspartierna intervjuas – ja, det är liksom ingen hejd på uppståndelsen. Eller på avståndstagandet för den delen.
Alltmedan Sverigedemokraterna själva lyser med sin frånvaro. Liksom deras sympatisörer.
Undrar vad de gör i sina Sörgårdsgömslen.
Myser, tror jag. Över de fem procenten, över tanken på nästa års riksdagsmandat. Kanske också över att slippa vara med i tv-sofforna, fast där är jag inte säker. Partiledaren Jimmie Åkesson har ju tidigare profilerat sig som en ganska mediakåt person. Orädd, verbal, lite som vilken politiker som helst. Mest som Göran Hägglund, rent utseendemässigt. Vilket på sitt sätt är en rätt skrattretande slump; SD och KD har ju en del ihop, även rent åsiktsmässigt.
Själv har jag en våt dröm: K-G möter Jimmie.
Jo, jag vet. K-G Bergström har gått i pension, hans intervjuserie i SVT är nedlagd. Men ett bonusavsnitt vore en nåd att stilla bedja om. Med de risker det förvisso skulle innebära…en kvaddad Åkesson kan kanske få sympatiröster som vida överstiger de nu aktuella fem procenten.
Hemska tanke.

S E

Landskamp - men ingen match

Sverige-Finland 1-0. Gäsp.
Vänskapslandskamper i fotboll är det tristaste som finns. Fattar egentligen inte hur man får sålt biljetter till möget – är vi så lättlurade, vi fotbollsvänner? Inte ens stjärnorna själva tar ju saken på allvar; Zlatan avstår mer än gärna, Ljungberg gjorde konsekvent detsamma på sin tid. De som ställer upp verkar göra det av pliktkänsla mer än av glädje.
Undantag finns.
Safari spelade verkligen med hela hjärtat mot Finland. Källström likaså. Eddie Gustafsson i buren. Respekt.
Annars var det halvfart eller trekvartsfart över hela linjen, tycker jag. Och hur skall det bli – med dessa förbannade byten som tydligen är bestämda redan på förhand. Sex man ut, sex nya in. Snacka om spelsabotage.
Men det var kul att se Litmanen. Vänskapsmatcher är som gjorda för honom. Inga tacklingar, ingen störande press på bollhållaren, inget riktigt tävlingstempo. Litmanens passningsskicklighet i den halvlek han spelade lyfte onekligen tillställningen.
Något.
Synd att det inte blev oavgjort förresten. Kryss klär liksom den här typen av matcher.

S E

Funderingar efter derbyt

TFF-MFF 0-2.
Hyfsad uträkning om Figueiredo va? Den som skjuter och skjuter gör förr eller senare mål. Nu är skott kanske inte rätta benämningen på hans förlösande 1-0-boll, snarare bör det väl kallas fösning. Men skit samma; MFF vann derbyt och gjorde det övertygande. Trots Mehmeti på bänken i åttio minuter.
Ja, med en dåres envishet hävdar jag att det är fel att ha honom där. Lite till – och Mehmetis stolthet kan ha fått sig en definitiv knäck. Har MFF råd med det?

Figueiredo var inte särskilt lyckad i den här matchen heller, målet till trots. Ofere sliter och stångas, måste vara grymt jobbig att möta. Men mål gör han inte, bollkänsla och tajming fattas. Samma med Daniel Larsson: snabb som ingen, ambitiös som få men kroniskt otajmad i avsluten.
Agon Mehmeti kan ersätta vem som av dessa tre i startelvan, jag är övertygad om att det skulle gynna laget. Förutsatt då att han - i likhet med de nämnda - får upprepade chanser, inte enstaka.

Annars börjar det likna nåt i MFF nu. Försvaret ramstarkt, målvakts-Dahlin tryggheten personifierad. Daniel A föredömligt taggad, Kruys en smått sensationell injektion. Och så Hamad på vänsterkanten…fyndet som förpassat både Aubynn och Durmaz till glömskans kammare.
En sak fick MFF hjälp av i derbyt: skadan på TFF-tjuren Fredrik Jensen. När han tvingades bryta matchen redan efter en halvtimma försvann enda hotet för Gabriel & Co.

S E

Funderingar inför derbyt

Skånederby i fotbollsallsvenskan, Trelleborg-Malmö. En dryg timma till avspark, en knapp meter till tv-soffan. Känslan? Trelleborg vinner.
Eller också Malmö.
Såvida det inte blir oavgjort.
Ja, ni hör. Jag kan inte bestämma mig, har ingen feeling. Ena sekunden kan jag tycka att det lutar åt Trelleborgsseger, i nästa sekund kan jag plötsligt se hur ett vådaskott från Figueiredo via ett eller flera motståndarben letar sig i mål och att MFF faktiskt vinner på det. Jag menar, någon gång MÅSTE något av ”Egoredos” alla skottförsök resultera i mål, det har bestämt med elementär matematik att göra. Och chanser får han ju. Av tränar-Rolle alltså. Om och om och om igen.
Alltmedan Mehmeti sitter på bänken och…lider, kokar, surar, längtar bort, vad vet jag. Njuter hoppas jag i alla fall inte han gör. Fy faan för att vara "supersub"!
1-1?

S E

Specialare utan det viktigaste

Jag bläddrar och bläddrar, letar och letar. Men nej, ingen kräfttest i dagens Sydsvenskan. Trots stor s k kräftspecial som tidningen flaggar omsorgsfullt för på Ettan. ”Specialen” visar sig bestå av öl- och vinrecensioner, därtill några snapsvisor samt diverse tips kring dukning och annat. Ambitiöst och bra – men var faan är panelen? Den som smakar, sörplar, spottar, sätter betyg. Den som vägleder oss skaldjursälskare genom det numera ganska farofyllda kräftträsket.
Det där som Sydsvenskan faktiskt varit bättre än andra tidningar på genom åren.
Kom igen nu, Sydis. Säg att allt är ett misstag, att panelen återkommer i veckan.
Under tiden bläddrar jag en gång till – i ren desperation.

S E

Vådaskott eller trendbrott?

Äntligen!
Efter sju ynka mål och nio futtiga poäng på de tolv senaste matcherna måste MFF:s 3-0-seger i Halmstad ikväll kommit som en befrielse för alla hårt prövade blådårar. Liket lever, livet leker. Åtminstone några dar, eller till nästa match.
Något definitivt trendbrott vet jag inte om det var som skådades i Halmstad. Matchen hade länge en frän doft av 0-0, MFF såg i cirka 70 minuter ut precis som vanligt. Dvs mycket duttande med boll, hyggligt fast lite långsamt passningsspel, slarviga inlägg, sumpade halvchanser. Och så en massa egendomliga skottförsök av Figueiredo.
Men sen kom Bahnes osannolika bjudning…
Synd om Halmstadmålvakten, vaket av unge Hamad att vara där och peta in gratisbollen. Desto rejälare var å andra sidan Mehmetis dubbel till 2- och 3-0 i slutminuterna – låt vara att motståndet så dags inte längre höll allsvensk klass.
Bäst i MFF? Jag trodde aldrig jag skulle få säga det…men: Eddie Ofere! Jämte Gabriel, mittbacksklippan som alltid är att lita på numera. Dahlin i målet skall inte heller glömmas bort; ett par kanonräddningar ville till för att säkra nollan.
Mest lättad i MFF? Tränar-Rolle, skulle jag tro. Segern ger arbetsro. Varaktig eller tillfällig återstår dock att se.

S E

En kväll med Wiehe - äntligen

Missade Mjällby på tv ikväll. Valde Wiehe i Pildammsparken. Med facit i hand ångrar jag mig inte en sekund. Mjällby gjorde ju ändå sitt i Norrköping utan min medverkan…Mjällby har jag dessutom sett förr.
Aldrig Wiehe däremot. Jo, på tv så klart men inte live. Förrän nu. Skam till sägandes alltså; den Malmöbo som inte avnjutit en Wiehekonsert kan kamma saj, har jag ju förstått. Okej, vissa tycker precis tvärtom. Gammelmoderater t ex. Eller nyliberaler. Eller högersossar. För att inte tala om Sverigedemokrater.

I mina ögon och öron var Mikael Wiehe lysande i Pildammarna. Stark i sångerna, bitsk i mellansnacket, ödmjuk och fin mot publiken. På alla sätt ännu bättre än jag hade föreställt mig.
Känslan så här direkt efter konserten är att Malmö – och för den delen hela artist-Sverige - vore oändligt mycket fattigare utan Wiehe.
Tack för en magisk afton.

S E, nyrik

Var har du din smärtgräns Rolle?

0-0 mot Halmstad. MFF knaprar poäng, håller någorlunda marginal till nedflyttningsstrecket. Inte illa med tanke på att laget vunnit en (1) av sina senaste tolv matcher – och på dessa gjort sammanlagt sju mål.
Allvarligt talat skulle jag bli förvånad om inte Rolle Nilsson stiger av tränarjobbet nu. Någonstans har väl även han en smärtgräns. Kicken lär det inte bli tal om, MFF har ju något slags policy som går ut på att fiasko aldrig är tränarens fel. En sympatisk policy i och för sig, fast jävligt ovanlig.
För övrigt oroar jag mig för Mjällby. Norrköping borta i morgon kväll låter ruskigt svårt.

S E

Ett tack säger mer än tre

Tre spelare har lämnat MFF i sommar. Jonas Sandqvist, Labinot Harbuzi, Jimmy Dixon. En av dem (Dixon) avtackas av ordföranden Bengt Madsen i dagens utgåva av Avspark (MFF-bladet). De andra två förbigås med tystnad.
Detta säger inte bara en del om MFF-hövdingens personliga förhållande till begreppet vett & etikett. Det säger minst lika mycket om allmäntillståndet i hans klubb.

S E

Detta att förhålla sig till allsvenskan

Född bleking har man fått lära sig att vara jävligt ödmjuk. Landskapet är litet och oansenligt, syns knappt på kartan. Taskigt geografiskt läge dessutom: bortträngt av stöddiga skåningar, nerputtat av ogina smålänningar, ett ordinärt oväder från att slukas av havet.
Typ.
Dock vackert i all sin futtighet.
Små landskap är ofta vackra – och Blekinge kallas faktiskt för Sveriges trädgård. Alltid något.
I brist på något annat.

Ta fotbollen. Allsvenskan (eller liknande tävling) instiftades 1800-kallt men det skulle dröja till en bit in på 1960-talet innan Blekinge satte ett avtryck. Högadals IS (från Karlshamn) var klubben – och hjältarna minns jag som igår: Bambis Lindqvist, Natan Ingvarsson, Johnny Karlsson, Torsten Hansson, Kjell Larsson, store Bergström i målet. Ett fel bara: underbart blev kort.
Högadal åkte ur direkt. Laget räckte inte till, ödmjukheten eller vad det nu var gav inga poäng. Jo, tolv ynka. Vilket än idag håller för en femtifemteplats i allsvenskans maratontabell.
Bland totalt 60 lag.
Något högre i denna tabell påträffas Blekinges nästa uppstickare. Mjällby AIF. Hemmahörande i den del av Blekinge som kallas Listerlandet. Minkfarmarnas och sillastrybarnas eget lilla revir, dialektalt sett en ytterst delikat avkrok.

Tre gånger om på 1980-talet var Mjällby uppe, tre gånger om vände klubben på studs. Det vilade helt enkelt något slags förbannelse över de blekingska insticken i allsvenskan, förstod jag nu. Högre satans makter med kopplingar till, just det, Småland och Skåne.
Särskilt tydligt blev detta vid Mjällbys andra visit. Allt laget behövde för nytt kontrakt den gången var seger i sista matchen hemma mot MFF. Jodå, 1-0 föll som en gudagåva, miraklet blev ett faktum.
Nästan.
I den allra sista av alla darrande matchminuter ändrades resultatet till 1-1. Och vem var den skyldige om inte Thomas Sunesson, MFF-center med småländska rötter. Sunesson som aldrig gjorde mål annars…nog faan skulle hans snubbelfot drabba just Mjällby, just Blekinge.
Fast inte bar vi oss åt för det, vad jag kan minnas. Inte mer än att vi la oss ner och dog en liten stund.

Härdat folk tar motgång med fattning. Härdat folk tar heller inte ut medgång i förskott – och det var egentligen det jag tänkte säga. Bara för att Mjällby toppar Superettan överlägset här och nu betyder det inte att seriesegern är klar, självklart inte med sexton omgångar kvar.
Kollaps kan komma, otur kan spöka, bollen kan bli läskigt rund. Som där och då, när det senast begav sig.
Men tänk om…
Född bleking skulle man nog ta till lipen, är jag rädd.
I all ödmjukhet.

S E

Delad pott - halvt trendbrott

1-1 borta mot Brommapojkarna. Gissar att resultatet ses som en framgång i MFF-lägret. Tio man drygt halva matchen sedan Molins bett domaren om en utvisning, då är ju en pinne inte så illa ändå. Tiderna förändras, perspektiv förskjuts…det vet säkert Malmös fotbollsvänner vid det här laget.
I alla fall de som inte lyckats förtränga faktum. Nämligen att MFF på sina senaste elva matcher i allsvenskan tagit en enda seger.
En.

S E

Stefanidis toppar tippen

Sensation!!!
Såg en bild från senaste MFF-träningen och vem figurerade där om inte – Babis Stefanidis.
Borgs klipp från sommaren 2007 finns alltså kvar i MFF. Ja, inte i laget. Eller i truppen. Eller i resonemanget överhuvudtaget. Men på träningarna. Och på lönelistan, förhoppningsvis. Någon anständighet måste väl klubben ändå visa gentemot flopparna på tippen. De har ju inte själva valt platsen, så att säga.

Själv hade jag faktiskt glömt bort Stefanidis. Minns nu att han en gång var en duktig ytter i Djurgården, att han fortsatte till danska ligan och senare till Helsingborg. Det var där MFF fick korn på honom och la ett bud som ”bet”. Värvningen stack faktiskt ut som en av 2007 års mest kontroversiella i svensk fotboll, bröt också mot en oskriven regel: kusinklubbarna HIF och MFF plockar inte spelare av varann mitt under pågående säsong.
Rabaldret blev därefter. HIF-fans som rasade och hotade, en svikare (Babis Stefanidis) som fick gå under jorden i väntan på ”faran över”. Ett MFF som dock tvådde sina händer: kapet var ju i hamn, laget förstärkt med ytterligare en stjärna.
Jämte Litmanen och andra.

Idag kan man konstatera att det blev väldigt mycket väsen för just ingenting. Babis Stefanidis gjorde några mindre succéartade matcher hösten -07, när Åkeby ännu var MFF-tränare. I fjol kom så olyckan med benbrott och halvårslång konvalescens – fast då bör man kanske komma ihåg att nye tränaren Rolle Plotter redan dessförinnan hunnit visa att Stefanidis INTE ingick i planerna kring en startelva.
Här och nu, medicinskt fullt återställd, gör han det tydligen inte heller. Men det var en glad överraskning att se honom på bild. Undrar hur han mår. Jag menar, innerst inne.
Livet på MFF-tippen...när kommer dokumentären?

S E

När sorg blir till show

Såg delar av minnesceremonin över Michael Jackson på tv. Kan inte säga att jag blev berörd, snarare beklämd. Var inte mannen värd något mer än detta fejkade spektakel?
Låt gå för alla tillrättalagda tal och förljugna hyllningssånger – men att se ”sörjande” liksom kämpa fram gråten eller sammanbrotten blir bara too much. Fast så tycker jag kanske för att jag är svenne, slår det mig nu. Jag menar, här kämpar vi ju oftast för att INTE börja gråta i känsliga ögonblick.
Hellre det än att låtsasgråta, får jag nog säga ändå.

S E

Klüfts något överdrivna öde

Trist med Carolina Klüfts upprepade skadebekymmer. Synd om henne själv. Däremot ingen katastrof för svensk friidrott, vilket man kan förledas att tro av alla tidningsrubriker i ämnet.

Klüft var en världsstjärna i sjukamp men den tiden är som bekant förbi. Som renodlad längdhoppare har Klüft förvandlat sig själv till en tappert kämpande medelmåtta, cirka halvmetern från internationell toppklass.
Det är en märklig friidrottsresa hon gjort, Carolina Klüft. Kanske unik. Sjukampsdrottningen som abdikerade vid 25 – för andra brukar karriären ta fart ungefär i den åldern. Å andra sidan har Klüft kunnat fortsätta tävla (och få betalt) som om ingenting hänt, som om hon fortfarande vore ”stjärna”. Varumärket från sjukampstiden har överlevt aldrig så krampaktiga längdhoppsprestationer.

Så glöm att Sverige mister ett medaljhopp vid friidrotts-VM om några veckor. Det är bara hitte-på i tidningarna. Mer troligt är att skadan faktiskt befriar Klüft från oförtjänta fiaskorubriker.
Inget ont utan något gott…

S E

Skakigt vid nedre streck...

MFF-Kalmar ikväll. Känns lite som 1-3 eller nåt. Kalmar var starkt mot slutet av den stympade vårsäsongen, MFF skakigt. Sommarens träningsmatcher indikerar ingen förändring: Kalmar har vunnit sina, MFF har kryssat. Spelartrupperna är dessutom intakta, inget nytt under solen där. Bortsett då från den sorglustiga Harbuzistoryn i MFF.
Av allt att döma petas vårens särklassige Malmöspelare ur startelvan ikväll. Vilket förvisso kommer att applåderas av alla anonyma ”bloggkommentatorer” som på sistone fått spy galla över Harbuzi i Sydsvenskan. Vämjelig läsning, må jag säga. Bara för att MFF:s egen ordförande visat dåligt omdöme i fallet behöver ju inte tidningen göra det.

Läste ni förresten kulturskribenten Jan Karlssons knivskarpa MFF-analys i gårdagens Kvällsposten? Slakten på lagkaptenen Daniel Andersson, slakten på hovnarrarna i den lokala sportjournalistkåren…
Inte grant det heller – fast möjligen sant.
En till sak inför kvällens match. MFF har ynka två poäng ner till kvalstrecket, fem till direktdegradering. Kan kanske vara värt att begrunda.
Innan det är för sent.

S E

Prestationsbaserade MFF-löner?

Förtydligande apropå den infekterade Harbuziaffären i MFF: principiellt håller jag med ordförande Madsen om att lön efter prestation är en sund idé. Men lever MFF-hövdingen som han lär?
Vad har Wilton Figueiredo i lön? Jeffrey Aubynn? Markus Halsti? Mer eller mindre än Harbuzi? I förhållande till prestation borde det bestämt vara mindre, men vem kan veta? Så fort det kommer till pengar är det alltid ett jävla smusslande – och därmed fritt fram för spekulationer.
Vad är det man vill dölja? Vilka spelarkontrakt i MFF tål inte dagsljus?
I väntan på det svar som aldrig lär komma tillåter jag mig en spekulation: lön utgår efter GAMLA prestationer, inte efter aktuella prestationer.
För övrigt vidhåller jag att Madsens attack på Harbuzi i Kvällsposten häromsistens var beklämmande. En ordförande som offentligt förminskar en av sina spelare på det sättet sänker sig själv, åtminstone i mina ögon.

S E

MFF förtjänar inte Harbuzi

”Prestera först, ställ krav sen”.
Säger MFF-hövdingen Bengt Madsen i Kvällsposten om den spelare som vårsäsongen igenom varit lagets ljus, enligt många det enda. Labinot Harbuzi alltså. Som tydligen vägrat skriva på MFF:s nya kontraktsförslag, möjligen i hopp om lukrativare bud utifrån nu när fotbollens s k transferfönster öppnas.

Själv har jag svårt att bli upprörd över Harbuzis agerande. Killen vill bli utlandsproffs och tjäna så mycket pengar som möjligt på det han bevisligen kan…vem vill inte? Det är väl så det går till i dagens elitfotboll; spelare kommer, spelare går, högst bud vinner. Klubbkänsla var fint en gång för länge sen, numera är det bara sentimentalt tjafs.
Det borde Madsen om någon veta, kan man tycka. Hans klubb är ju den svenska toppfotbollens värsting på det här med köp & sälj. Lik förbannat verkar han sur nu, hövdingen. Riktigt pampsur, faktiskt.

Till Labinot Harbuzi vill jag gärna säga: lycka till i den fortsatta karriären. MFF, under nuvarande ledning, förtjänar inte din fotbollstalang.

S E

Smålandssagan går i repris...

Tillbaka från en veckas fiskesemester i Småland kan jag rapportera att allt var sig likt. Sjön låg inte som en spegel. Abborrarna högg inte i den omfattning man hoppats. Jag hade inte keps med som skydd mot solen, vilket jag borde haft. Jag hade å andra sidan inga regnkläder heller – upptäckte jag den kväll då himlen öppnade sig för en ihållande störtskur rakt över min plats i ekan.
Så här sitter man med lång näsa. Ja, och bränd näsa dessutom. Man lär sig aldrig, liksom.
Jag älskar dock Småland. Det är ju inte landskapets fel att historien upprepar sig år efter år. Inte naturen, skogarna, sjöarna, blåbären, lingonen, isterbanden eller människorna som vill mig illa. Möjligen är det han däruppe som vill småjävlas lite, straffa den som inte varit from nog i sina dar.
Det får man ta, i sådana fall.
Fast nästa gång ska jag äntligen försöka packa lite bättre. Om inte regnkläder så keps. Det är ett heligt löfte.

S E

Livet då - och livet nu

Idag är det ett år sedan jag slutade jobba. Ett år sen jag stod där i avtackningsceremonins centrum, barnsligt besatt av att hålla masken. Som om tårar vore nåt att skämmas för, känslor nåt att gömma.
Det pinsamma, insåg jag snart, var väl att över huvud taget tänka så.
Det är svårt att sluta efter 44 år på samma arbetsplats. Det är vemodigt att skiljas från arbetskamrater som blivit ens bröder och systrar. Det är mänskligt att också medge det, visa det. Förstås.

Jag minns att många frågade ”vad ska du nu göra”? Jag minns att jag svarade ”samma som innan, minus jobba”.
Om jag lyckats?
Tror det. Hunden är glad, husse är ju alltid hemma nuförtiden. Om min fru är lika glad av samma anledning törs jag inte svära på, förr kunde vi skoja om fördelarna med att hon jobbade dag och jag jobbade kväll och när vi väl sågs blev det jämt typ lördag.
Riktigt så är det inte längre. Fast bra nog i alla fall.
Bäst är detta att äga sin tid. Kunna läsa när man känner för det. Lyssna på musik när man vill. Cykla i knapp styrfart. Promenera utan att snegla på klockan. Gå på match! Fiska! Minnas mer än planera.
Bara vá, som min dotter brukar säga. Bejaka livet, vill jag gärna tro att hon menar.

Tre heliga löften gav jag då, för ett år sen. Två håller den dag som idag är. Jag spelar inte golf. Jag matar inte duvor.
Det tredje har spruckit. Jag som aldrig skulle börja blogga gör ju bevisligen just det. Från och till, här och nu. Självterapi, tror jag. Ett sätt att motionera mentalt, underhålla den egna skrivglädjen. Får se hur länge till det blir; gubbar som jag ska ju egentligen inte blogga. Inte om man ska tro på den undersökning som nyligen presenterats i medierna. Flertalet bloggare, visar det sig där, är unga människor. 20-25-åringar, 30-35-åringar. Sen tunnas leden ut i takt med stigande ålder – upp till 50,55 nånting.
Min åldersgrupp finns inte ens med i underlaget. Institutet bakom studien har uppenbarligen utgått från att den inte varit mätbar. Det stör mig inte, tvärtom. Trotsa normer är bara kul, jag lämnar så gärna ett bidrag.

Nu på lördag, midsommardagen, åker jag till Småland. Fiskesemester hägrar. Insjö, eka, metspö; livet när livet är som bäst.
Tycker jag, gamle jubilar.

S E

Stöddig etikett - ynklig reträtt

Säsongen är körd, suckar spelare och tränare i fiaskoklubben LdB Malmö.
Jaha. Jag som trodde det var elva omgångar kvar av damallsvenskan i fotboll. Men det är ju bra att publiken vet, den lilla som ännu finns. LdB lägger ner nu, spelar av resten pliktskyldigt.
Divig inställning, må jag säga. Får vi inte guld kan det kvitta, typ.
Så kan det gå när ballonger pumpas upp - och luften visar sig vara just luft.
Herrar eller damer; det är nå’t sjukt med Malmöfotbollen. För mycket stöddighet och för lite ödmjukhet, kanske?

S E

Bengans "otrogna" lärjungar...

Kul att se svenska handbollslandslagets pånyttfödelse. Nästan så att minnet av Benganepoken bleknar bort. Mycket är faktiskt bättre idag, tycker jag såhär strax efter den tv-sända EM-kvalmatchen mot Polen (32-32).

På Bengans tid var det mer toppning, fler spelare som nötte bänk. De utvalda stjärnorna var å andra sidan desto mer betrodda, t o m taktikupplägget överlämnades i deras händer. Ett udda ledarskap, ofta hyllat av den enkla anledningen att resultaten gick Sveriges väg.
Vad dagens förbundskaptener Staffan Olsson och Ola Lindgren – två av stjärnorna när det begav sig – egentligen tyckte om Bengt Johanssons sätt att ”leda” landslaget, det vet jag inte. Men man kan i alla fall konstatera att duon inte fört Benganmodellen vidare.
Snarare tvärtom.
Olsson och Lindgren har återtagit den traditionella coachmakten. Inklusive t ex snacket vid varje timeout. Där är det klara, distinkta, direktiv som förmedlas. Ledarna som leder, lirarna som lyssnar. Bengans klassiker ”vad gör vi nu” känns vid en jämförelse väldigt avlägsen.

Annorlunda på ett positivt sätt är också fördelningen av speltid. Idag tas ingen ut till landslaget för att högst eventuellt få göra ett kortare inhopp. Alla spelar. Mer eller mindre, men dock. Dagsform och flyt beaktas, rörligheten i kollektivet är påtaglig. Resultatet syns i målprotokollet: där Sverige förr hade kanske sex eller sju målskyttar i en match har Sverige numera ofta nio eller tio.
Bra, tror jag. Bra för laget, bra för handbollen. Tiden med ”råtoppning” tycks f ö vara överspelad rent generellt.
Nu blickar vi fram mot ett EM-slutspel för nya landslaget. Och glömmer det som en gång var.

S E

Safaris äventyrsresa...

Sverige-Malta 4-0.
Gårdagens VM-kvalmatch fick mig att minnas - våren 2002. Division 4-fotboll på Smörlyckans IP i Lund, LSK mot Kävlinge. På vänsterkanten i LSK en ung kille, nätt och jämnt A-lagsmogen. Rent åldersmässigt alltså.
Fotbollsmässigt skulle han snart höja sig över alla andra. Närmre bestämt vid första bollkontakten. Ja, man såg det redan då: tekniken, tillslaget, blicken för spelet. Den naturliga fallenheten för fotboll, allt som skiljer supertalangerna från medelmåttorna. Vänsterfoten inklusive...nästan alla sköna lirare är ju vänsterfotade, eller hur?
Killen värvades till MFF på hösten samma år – och nej, jag var inte förvånad.
Behrang Safari hette han. 17 då, 24 nu. Från frö på Smörlyckan till ros i Sveriges landslag.
Det är väl det som kallas karriär, tror jag.

S E

Zlatan dribblar i riskzonen

Zlatan till Barcelona? Ja, tydligen är det nära nu. Barca vill köpa, Inter vill kanske inte sälja men allt är förhandlingsbart, allt har ett pris. Och huvudpersonen i det hela påstås längta efter en ny utmaning, inklusive ökad chans att vinna Champions league.
Undrar om han inte lurar sig själv…
Det var den gångna säsongen Barcelona var outstanding i Europafotbollen. Det var nu i våras klubben spelade hem CL-titeln. Inte mycket talar för ett dacapo kommande säsong. Allra minst statistiken: inget lag har lyckats vinna Champions league två år på rad.
Så varför skulle Barca?
Branschen är full av utmanare och den som nyss förlorat är alltid hungrigare än den som nyss vunnit. Zlatans individuella hunger behöver ingen betvivla – men det är LAGET Barcelona som har titeln att försvara, det är de redan tillgodosedda stjärnorna som måste ladda om.
Statistiken tycks säga en del om svårighetsgraden med sånt.
Själv har jag en känsla av att nästa års vinnare av Champions league mycket väl kan heta – Inter.

S E

När nöden är som störst...

Ser att Lagerbäck nu överväger att buda Fredrik Ljungberg för en comeback i landslaget. Tja, varför inte? Ljungberg har visserligen slutat spela seriös fotboll men den Lagerbäckska pärmen kan han säkert utantill, pilar och löpvägar lär vara intakta från millennieskiftet. Dessutom är han ung, Ljungberg. 32 bara.
Men varför inte kalla in även Niclas Alexandersson, 38? Eller han terränglöparen från Halmstad, Turbo Svensson, 40. Och för guds skull, glöm inte Allbäck, 36.
Bubblare på tillväxt: Daniel Nannskog, 35.

S E

Förlust föder förnyelse?

Sverige-Danmark 0-1.
Det var väl det jag misstänkte, det jag skrev igår. Marginaler jämnar ut sig, Danmark står på tur för lite tur.
Därmed inte sagt att just den här segern var särskilt turlig – svensk oskicklighet behöver inte smart spelande danskar be om ursäkt för. Målet kan de däremot tacka för; Micke Nilssons bjudning var verkligen sällsynt generös.

Sverige var alltså ett träben från ytterligare en 0-0-match i detta VM-kval. Måltorkan är på sitt sätt märklig; i anfallet spelar ändå en italiensk skyttekung och en skotsk dito, låt vara att den senare hade sin topp för cirka tio år sedan.
Däri, tror jag, ligger ett problem för svensk fotboll. Spelare tas inte längre ut till landslaget på färska meriter, utan på gamla. Henke Larsson är blott ett exempel. Chippen Wilhelmsson, Daniel Andersson, Petter Hansson, Micke Nilsson, den titt som tätt skadade Anders Svensson…alla verkar de ha livstidskontrakt med Lagerbäck.
Som om landslaget vore en typ av sekt.

Det positiva med 0-1 mot Danmark kan vara att förnyelseprocessen påskyndas. Fast det är ingen säker profetia, mer ett vagt hopp.
Hursomhelst blir det skitkul att kolla på VM nästa år. De bästa lagen kommer att vara där, garanterat.
Grattis Danmark. Sorry Sverige.

S E

Nationens ära på spel - eller?

Usch, vad svårt det är att värja sig mot hysterin kring morgondagens Match. Tidningarnas fotbollskrönikörer har varit i spinn hela veckan, var och en på sitt sätt men alla med blågula ögon. Gubbarna här hemma i kvarteret har lite mer distans, lite fler nyanser – men med dubbel betoning på lite.
Sverige-Danmark i VM-kvalet.

Ja, det är en viktig match. Ja, jag kommer att sitta klistrad vid tv:n. Ja, jag håller tummarna för att Sverige vinner.
Men i den händelse Danmark skulle vinna kan jag leva med det också, inga problem.
Man vill ju inte vara missunnsam. Hellre generös. Danskarna står dessutom på tur för ett VM-slutspel, tycker jag nånstans innerst inne. På tur för lite tur. Det har Sverige faktiskt haft flera gånger i rad, just när det handlat om kval till EM och VM. Men små marginaler har en tendens att jämna ut sig – och i så fall ligger vi pyrt till.
Skrev jag vi nu?
Jag menar svenska fotbollslandslaget.
På vissa krönikörer låter det som om hela Sverige är i gungning vid en eventuell förlust. Tänk, det tror inte jag. Tvärtom. Något säger mig att nationen är starkare än nationalisterna.

Märkligt förresten hur den ohöljda nationalismen får fritt spelrum så fort det kommer till idrott. Fotboll i synnerhet. Men å andra sidan: vem är jag att moralisera?
I morgon kväll är jag likadan själv.
Hoppas den långe avgör till Sveriges fördel. Han, Ibrahimovic.

S E

Tennissuccé som väcker minnen

Hypen kring Robin Söderling får mig att tänka på – Linus Andersson.
Bjärredskillen Linus var samtida med Söderling under ungdomsåren, faktiskt hans vassaste konkurrent. Båda brann verkligen för tennisen, båda var besjälade av tanken på att en dag bli proffs. Jag skrev om Linus på lokalsporten några gånger, berättade om hans framgångar, om hans framtidsdrömmar. Ja, vid något tillfälle även om hans problem. Tävlingstemperamentet.

Just på den punkten var Linus Andersson bestämt Robin Söderlings överman. Och ibland sin egen baneman; en och annan diskning för osportsligt uppträdande fläckade efterhand meritlistan men kanske framförallt det personliga ryktet.
Bjärreds lille tennischarmör var ett barn av sin tid, en McEnroe i miniatyr. Glad och uppspelt, ilsken och frustrerad, i ett och samma paket.
Vad Linus gör idag har jag inte en aning om. Kanske lirar han tennis på motionsnivå, kanske har han lagt racketen på hyllan för gott. Förhoppningsvis har det gått bra för honom i livet, drömkarriären förutan.

Vad Robin Söderling gör nu i eftermiddag vet vi alla. Just det, Tibros stolthet spelar semifinal i Paris klassiska Grand Slamturnering.
Den enes sorti, den andres succé.

S E

Förlustfritt ingen guldgaranti

Efter tolv omgångar av fotbollsallsvenskan har Göteborg tre förluster. Elfsborg har ingen. Ändå toppar Göteborg tabellen med tre pinnar tillgodo på detta obesegrade Elfsborg.
Så kan det gå när man undviker kryssfällan, respektive fastnar i den.
Elfsborg har alltså – jämte sex vinster – sex oavgjorda matcher så här långt. Om laget fortsätter i den stilen lär det INTE bli guld, bara lite kul kuriosa för statistiknördar. Första laget som går igenom allsvenskan obesegrat utan att vinna den.

Förutsatt då att Göteborg håller SIN stil. Dvs förlorar ungefär var fjärde match, men vinner resten. Som Halmstad för en del år sedan. Minns jag inte fel kunde HBK kosta på sig åtta förluster den gången – och ändå ta hem spelet. Receptet var genialt: vinn eller förlora, ge faan i att kryssa.
En, säger en, gång ”misslyckades” Halmstad och spelade verkligen oavgjort. Den malören rymdes dock inom felmarginalen; tabellraden 17 1 8 blev i slutändan guld värd i dåvarande 14-lagsallsvenska. Något för Göteborg – och Elfsborg – att ta fasta på…
Apropå ingenting. liksom. Årets allsvenska är ännu i sin linda, mycket kan hända. T ex att ett eller annat lag värvas sönder när transferfönstret öppnar i sommar. Redan klart är ju f ö att Göteborg mister Wernbloom, själva hjärtat i laget. Låter extremt besvärligt.

Men för att knyta ihop ”fantasisäcken”: säg att Göteborg i höst slutar på tjugo vinster och tio förluster, dvs totalt 60 poäng. Säg vidare att Elfsborg försvarar förlustnollan och går i mål med femton vinster och femton oavgjorda matcher. Vad blir det? Just precis, 60 poäng.
Därmed skulle vi få en målskillnadsaffär om guldet. Kul va?
Jaså inte.
Skit i det då, jag lekte bara lite med teoretiska möjligheter. Sannolikhetskalkylen tar vi en annan gång.

S E

Glenns glans glömd...

Ser att Sydsvenskans sportchef listar sina favoriter bland tv:s fotbollsexperter i dagens tidning. Jens Fjellström, Pelle Blohm, Elin Ekblom Bak; i den ordningen. Okej för det, tycke och smak är personligt och bör i görligaste mån respekteras.
Själv undrar jag dock vad Glenn Strömberg har gjort sportchefen för ont.

S E

Barca för bra för finalens bästa

Man spelar inte bättre än motståndaren tillåter.
Den gamla fotbollsklyschan besannades i CL-finalen. Manchester United kämpade väl, försökte allt – men Barcelona tillät just ingenting. Bortsett då från de första tio minuterna, där United faktiskt dominerade matchen.
Skenbart, åtminstone.

Barca backade hem, väntade kanske på misstag. Och behövde i så fall inte vänta längre än just tio minuter. Då kom Unitedsjabblet på mitten, gratisbollen till den briljante Iniesta som i sin tur förlängde till Eto’o. 1-0 – vid Barcas första besök i straffområdet.
Med det målet vill jag påstå att spänningsmomentet dog. Inget lag är så skickligt som Barcelona på att kontrollera en match, dra nytta av en ledning. Hålla i bollen, säkerhetsspela, fördriva tid. Unitedspelarna, vana vid att nästan alltid kunna vinna vid behov, måste känt en enorm frustration över ”behandlingen”.
Vissa tålde det någorlunda, andra inte alls.

Ronaldo t ex blev riktigt pågaputt och hade sånär glyttat till sig en utvisning. Och Scholes, den gamle sluggern som byttes in i slutet, hann förstås med en vansinnestackling på ökänt manér.
Inga skönhetspris där, inte. Och knappast för matchen som sådan heller. Barcelonas smartness gick liksom ut över underhållningsvärdet.

S E

En inköpslista högt i det blå...

Jaha. Vad finns att säga om MFF som inte redan är sagt? Skulle möjligen vara att jag börjar tycka synd om Hasse Borg, sportchefen. Tänk att misslyckas så kapitalt med spelarköpen, gång på gång på gång. Tänk att satsa miljontals kronor om och om igen - och nästan aldrig få nånting tillbaka.
Hur kul är det på en skala?
Sover karl’n om nätterna?
Pallar han så värst länge till, var går gränsen?

Låt oss till att börja med titta lite närmre på årets Borgvärvningar.
David Durmaz, högerback. Reserv redan i Gais, reserv även i MFF. Vem hade trott något annat?
Ricardinho, vänsterback. Ingen Safari, snarare en Järdler. Dvs habil i sin roll. Men måste man åka till Brasilien för att hitta den typen av spelare?
Miljan Mutavdzic, mittfältare från Serbien. Målskytt och matchvinnare i premiären. Lovande så långt. Eller så kort. Sen korsbandsskadad och borta säsongen ut. Otur förstås, eventuellt i kombination med obefintlig MFF-research (Mutavdzic var tydligen inte helt fit när han kom).
Daniel Larsson, forward/yttermittfältare. Snabb men fartblind, precis som i BK Häcken. Där ingen av storklubbarna i närområdet (Öis, Gais, IFK Göteborg, Elfsborg) såg någon allsvensk potential, där tyckte sig MFF se ett fynd. Vi väntar än.
Wilton Figueiredo, forward. Värstingklippet, stjärnköpet. Har ännu inte levererat, som det heter. Men väl motsvarat sitt renommé från AIK-tiden: självisk, lynnig, ojämn.

Kollar man sen på fjolårets inköpslista finner man bl a följande namn:
Dusan Melicharek, målvakt. Upptäcktes på bänken i Mjällby, upphöjdes till förstekeeper i MFF när Sandqvist gjort tre tavlor för mycket. Profilerade sig mest som strulpelle – och är nu tillbaka på bänken.
Markus Halsti, finsk mittback, påträffad i Gais. Het när han kom, iskall idag.
Jeffrey Aubynn, mittfältare. Hämtad från Norge, dessförinnan allsvensk i en rad olika klubbar. Absolut en klassspelare – dessvärre fem á tio år innan MFF slet upp feta pungen i blind köpyra. Skadad nu, möjligen petad.
Rick Kruys, mittfältare. Dvd-fynd från Holland. Snabbt förvandlad till osynlige mannen i MFF, i bästa fall bänknötare.
Robert Åhman-Persson, mittfältare från danska ligan (och tidigare AIK). Snudd på succé, definitivt ett ljus i mörkret.
Roland Nilsson/Hans Gren, tränare. Lät bra, medges. Blev kass, konstateras.

Kanske har jag glömt någon, det är svårt att hålla reda på alla som kommer och går i den blå äventyrskarusellen.
Däremot vet jag med bestämdhet att de egna ungdomarna får maka på sig när köpespelarna ska beredas plats. Senast Pontus Jansson och Alex Nilsson som lån till IFK Malmö. Skulle de bli bättre av det? Eller är utlåning bara ett annat namn för dumpning?
Som sagt. Undrar hur han har det med nattsömnen, inköpschef Borg. Och då har jag ändå inte dragit upp hans all time high på businessfronten.
Jari Litmanen. Hu.

S E

Självmål utan motstycke

Gårdagens snackis: Expressens osannolika självmål, vad annars? En reporter som inte känner igen landets LO-ordförande, en fotograf som uppenbarligen inte heller gör det. Fast värre ändå: en tidningsredaktion som låter allt passera, som inte klarar av att identifiera bytet för sin egen drevjournalistik.
Eller?
Här gnager en misstanke. Ja, om insiderbrott alltså.

Säg att ett antal medarbetare på Expressen inte alls gillar drevet mot Wanja Lundby-Wedin. Att de tvärtom tycker att tidningen gått för långt, sjunkit för lågt. Att de faktiskt känner skam över att behöva räknas in i mobben.
Hur lätt är det då inte att iscensätta en kupp som denna? För att flytta fokus, menar jag. Från ”skandal” till skandal, så att säga. Äkta desperation känner sällan gränser, ädla syften föder ofta kreativa lösningar.
Skojar. Så väl är det inte här.
Vad vi ser är ren jävla okunskap. I sitt slag häpnadsväckande – fast ändå inte. Den som tror att journalister vet bättre och mer än alla andra har gått vilse i pannkakan. De flesta journalister är precis som du och jag. Kan skilja på rätt och fel, på groda och anka. Men inte nödvändigtvis på en LO-boss och en dam i mängden, eller för den delen på Zlatan och en korplirare vilken som helst.
Allt har med intresse att göra. Alternativt brist på intresse.

Själv erinrar jag mig morgontidningskollegan som på 1970-talet skulle redigera Ettan och fick i uppdrag att beställa en Bosse Larsson-bild från arkivet. Fotbolls-Larsson alltså, MFF-ikonen. Men se, detta hade inte kollegan en susning om. Den enda Bosse Larsson hon kände till var han, allsångsledaren på Skansen. Vilket följdriktigt färgade hennes beställning.
Nu avvärjdes förvisso det missödet innan tidningen gick i press. På den tiden fanns korrekturläsare, sidgranskning, kolleger som brydde sig. Befolkade redaktioner, inte slimmade som idag.
Fel blev det förstås lik förbannat, då och då. Smärre fel att fnissa åt, medelstora fel att sucka över. Rättelser och ursäkter. Inget märkligt eller särskilt dramatiskt, bara normalt tidningsliv.
Ljusår från modern Expressenklass.

S E