Givare - men också tvivlare

Man ser dem varje dag och överallt numera, människorna som förändrat Malmös gatubild. Eller möjligen anpassat den till någon slags europeisk storstadsnorm. Tiggarna alltså. Rumäner, bulgarer, romer eller icke romer, män som kvinnor. Alla sitter på marken i anslutning till butiksentréer och liknande, alla har pappersmugg som "arbetsredskap", nästan alla har lärt sig att säga "hej" och "tack" på felfri svenska. Hej oftast, eftersom det relativt sällan ges anledning att säga tack. De flesta av oss icke-tiggare går förbi. Låtsas att vi inte ser, saknar kanske lust eller förmåga att hjälpa till. Somliga stör sig på riktigt. Muttrar, svär, tycker att allting var bättre förr. Förbannar EU, hyllar SD. Själv hör jag till den klick som brukar lägga en slant. Det gör mig inte till en finare människa än andra, det gör mig bara till den jag är. Bekymret nu, känner jag, är insikten om den förbannade verkligheten. Mina små bidrag verkar inte göra någon skillnad. Damen utanför Netto t ex, här där jag bor, kommer ju tillbaka dag efter dag. Vecka efter vecka. Månad efter månad. Oavsett hur många femkronor eller tior jag droppar i hennes mugg. Det gör mig frustrerad, skam kanske till sägandes. Känner liksom inte att jag löser eller ens lindrar problemen, snarare att jag faktiskt underhåller problemen. Skumt. F ö finns det svenska tiggare också fast de sitter inte, de går, står eller irrar runt. Senast igår blev jag uppsökt/attackerad av en cigarettbommande dam i den lägre pensionärsåldern. När hon fick en undrade hon om jag möjligen kunde tänka mig att avstå två. Så utstuderat fräck skulle aldrig en migranttiggare vara, den saken är klar.

MFF bra, Juventus bättre

MFF-Juventus 0-2. En kopia av förra hemmamatchen mot Atletico Madrid. Ett bra MFF, men inte tillräckligt bra i förhållande till motståndet. Och samma förlustsiffror, samma matchbild. Juvespelarna skruvade upp intensiteten i andra halvlek och var lite skickligare i precis allting, även i konsten att falla snyggt. Det påverkade frisparksstatistiken på ett upprörande sätt - åtminstone tyckte MFF:arna det. Själv känner jag inte för att lägga fokus på domarinsatsen, den avgjorde definitivt inte matchen. Det klarade Juve helt på egen hand. Framförallt deras försvarsspel imponerade. Och så bolltouchen, passningssäkerheten, lösningarna. Där skiljde mycket till MFF. Allt går inte att kompensera med hundraprocentig inställning, nånstans krävs spets på själva kvalitén. MFF står på två gjorda mål - och elva insläppta - efter fem Champions League-matcher, det är ett svidande faktum som inte har ett dugg att göra med taffliga domare. Men än en gång: MFF gjorde, med "svenska" mått, en bra match mot Juventus, en hedervärd sorti ur CL. Respekt.

MFF vs Juventus...

Sitter å grunnar på om MFF har nån chans mot Juventus ikväll. Kommer fram till att - nä, så rund är nock inte bollen. Såg Juve's senaste ligamatch, 3-0 borta mot Lazio. Grymt imponerande. Spelare som Pogba, Pirlo, Tevez, målvaktsikonen Buffon...känns som MFF-stjärnorna inte riktigt är på samma planet. Men hoppas det blir fin fotboll och stor publikfest på Swedbank. Och bengalfritt, gärna. Själv nöjer jag mig med tv-fåtöljen och ett levande ljus.

Handbollsfrälst nu, Tinnerholm?

Trevlig läsning om MFF-backen Anton Tinnerholm i Sydsvenskan idag. Jag kan tillföra lite skvaller: Tinnerholm var på handboll i förra veckan. För första gången i sitt liv, minsann. Det berättade han själv när vi råkades under pausvilan i matchen mellan HK Malmö och Sävehof. "Handboll fanns inte på kartan hemma i Åtvidaberg", konstaterade MFF:s östgötafynd. Följdriktigt var han något vilse inför underhållningen i Baltiska hallen - men en sak kunde han inte undgå att bländas av: Nebojsa Simic's målvaktsspel. "Är han så grym alltid", undrade Tinnerholm hänfört. Inte alltid men ofta, sa jag så sanningsenligt som möjligt. Sen skildes våra vägar - och jag tänkte: sympatisk grabb, hoppas han blev handbollsfrälst.

Möte som stämde till eftertanke

Var på frukostträff med Idrottsmuséets Vänner i morse. Givande som alltid, den här gången med proffsboxaren Maria Lindberg som inbjuden hedersgäst/föreläsare. Hennes historia torde vara väl känd vid det här laget: hjärnblödningen under en amatörmatch i Finland på 1990-talet, livstidsavstängningen som följde, den envetna kampen för att få en ny chans. Allt genomlyst i bl a en uppmärksammad tv-dokumentär häromåret. För den som till äventyrs missat bakgrunden bjöd Maria Lindberg på en repetition i morse - men framförallt uppehöll hon sig kring nuet. Boendet i Hamburg, vännerna och livet där, den tyska licensen som gör det möjligt och fullt lagligt för henne att proffsboxas. Ja, inte i Sverige, här ligger boxningsförbundets dom fast. Men på tillräckligt många platser och galor för att bli världsmästare. Tre gånger om, faktiskt. Vilket förstås säger en hel del om proffsboxningen i stort: marknaden är fri, VM-bälten finns hur många som helst. På damsidan är konkurrensen heller inte särskilt mördande, Lindberg själv blev t ex "världsmästare" redan i sin femte fajt. Hursomhelst är det svårt att inte beundra Maria Lindberg. Hennes mod, hennes envishet, hennes passion som möjligen tangerar gränsen för vansinne. Och så hennes förmåga att klä allt i ord. Det blev en fin morgon, fin fast lite vemodig. Tänker på priset som Maria Lindberg fått betala - och som hon anförtrodde mig vid eftersnacket: splittringen inom den egna familjen. Hennes mamma kollar aldrig på en match, vill inte, vågar inte efter den fasansfulla händelsen i Finland. Hennes pappa däremot kollar allt från ringside, vågar inte låta bli att titta. Som utomstående kan man bestämt förstå båda.

Säsongsbästa av HK Malmö

HK Malmö-Sävehof 26-21. Där ser man. Jag trodde det var Malmö som hade kris - men frågan är om det inte är Sävehof. Så här torftigt och glanslöst har jag nog aldrig sett Partillelaget. Kanske har alla spelarförluster på senare år tagit ut sin rätt, nånstans går ju en gräns även för en klubb som gjort sig känd för ständig påfyllnad av nya talanger. Ikväll saknades dessutom Albrechtsson och bröderna Schefvert, tre av de bärande krafterna i dagens Sävehof. Samtidigt känns det förstås fel att förringa minst lika skadedrabbade HK Malmös insats. Denna var säsongens bästa, helt klart. Simic makalös i buren, Carl-Johan A djävulsk i försvaret, Månsson lysande både framåt och bakåt när han nu ställdes mot sin moderklubb. Och så det stora glädjeämnet: Kristian Meijer på högerkanten. Efter en minst sagt trevande inledning i HK-tröjan visade han plötsligt att han inte alls är slut eller passé. Fyra fina mål på kontot, dubbelt så många som i de fem föregående matcherna. Kul, kul. Lindahl var också till sin fördel den här gången, det gjorde att HK fick en högersida som verkligen bidrog. En till detalj måste nämnas: Stian Tönnesens säkerhet på straffkasten. Fem chanser, fem mål. Dvs differensen i slutresultatet. Sävehof å sin sida brände tre av fem...fast mot en målvakt som Simic är det nästan förlåtligt.

En seger som väckte minnen

I åttonde omgången hände det - äntligen: IFK Karlskrona tog sin första seger i handbollens division 1. Sånt förändrar kanske inte livet eller ens sinnesstämningen för folk i allmänhet, men för mig gör det. Jag är ju född i "Pinan", lärde mig allt om handboll där, hängde i Sparrehallens ribbstolar var gång IFK spelade match. Allsvenskan på den tiden, motsvarande dagens elitserie. Herregud, mer än ett halvt århundrade sedan, jag borde kommit över det för länge sen. Glömt, gått vidare, vänt kappan efter vinden och börjat heja på Hästö. Men i helvete. Gammal kärlek rostar aldrig, det är så sant som det är sagt. Vem kan glömma Lars Alexandersson? Inge Fredin? Percy Sellborn? Okej, den senare är det nog bara jag som minns. Sellborn var försvarsklippa i 1950-talets IFK och lämnade varje match rödsvullen i fejan. Han täckte skott, nämligen. Med händer, haka, huvud, allt som tänkas eller inte tänkas kan. I anfallet fick han gömma sig på kanten. Han gjorde minst skada där, sades det. Jag liksom smygbeundrade honom från ribbstolarna och höll på att ramla ner den gången miraklet inträffade. Alltså att Sellborn gjorde mål. Karriärens enda, kändes det som just då. Nå. På senare år har jag mest lidit med IFK. Plågats med IFK. Oroats för IFK. Ekonomin gick ju åt helvete efter en yvig nysatsning på 90-talet, konkursen var nära, raset genom seriesystemet ett faktum. Division 3 så sent som i förrfjol, det är nästan så lågt man kan komma i handboll. Under tiden har Hästö seglat ifrån och blivit den dominerande klubben i "staun", Hästö som knappt fanns på handbollskartan när jag växte upp. Smärtsamt det också från IFK:s horisont, skulle jag tro. Men man vet ju aldrig, pendeln kan kanske svänga tillbaka. Om tjugo år. Eller femtio. Huvudsaken här och nu är att IFK spräckte den där nesliga nollan i vinstkolumnen. 28-23 mot IF Kristianstad, farmarklubb (?) till elitlaget. Mannen bakom det verket var f ö en Malmöbekant: Martin Josefsson, om jag får be. HK:s gamle vänstersexa har återvänt till sin moderklubb och kan tydligen än. Enligt IFK:s egen hemsida gjorde han mål från både höger och vänster samt från strafflinjen. Exakt hur många framgår inte - men fler än Sellborn. Garanterat.

Skakande betyg i Sydis

Hoppsan, jag måste sett fel som tyckte att Zlatan gjorde en mindre lyckad landskamp igår. I Sydis idag får han 4 i betyg, på en femgradig skala. Lysande alltså, nära nog fulländad. För egen del får jag väl hoppas på nya glasögon till jul - och, om möjligt, lite bättre läsförståelse. Så här står det i Sydis om mittbackens Mikael Antonssons insats: "Svag i huvudspelet och tappade sin gubbe i straffområdet vid flera tillfällen. Långsam och trög i vändningarna". Betyget? En 2:a. Dvs godkänd. Grunnar fortfarande på vad som hade krävts för en 1:a...

1-1, 1-1, 1-1...

Montenegro-Sverige 1-1. Tredje 1-1-matchen i EM-kvalet för svensk del. Den här gången ledde vi efter ett tidigt mål av Zlatan, f ö hans nästan enda rätt i matchen. Märkligt att han fick 90 minuter. Montenegros kvittering kom på en "sökt" straffspark, sånt händer. Värre var att Albin Ekdals och Sveriges 2-1-mål på stopptid dömdes bort, det var svårt att se något regelvidrigt i den situationen. Delad pott kändes trots allt rättvist. Sverige dominerade inledningsvis men föll tillbaka, tappade i tempo och passningskvalité. Försökte kanske spela på Zlatans 1-0-mål, vad vet jag. Och det är klart, om inte om varit en lurig montenegrin och en lurad domare så hade det nog lyckats.

En klubb i världen...

Kul att FC Rosengård tagit sig till kvartsfinal i Champions league. Men kom inte och säg att prestationen belyser tillståndet i svensk damfotboll: nio av elva spelare i FCR:s startuppställning igår har utländska pass och representerar alltså andra landslag än det blågula. Att de "vardagsjobbar" i just Malmö beror på att villkoren för damfotboll är bäst här. Pengarna, statusen, mediahypen. Till och med Malmö kommun är med och sponsrar kalaset, det torde vara unikt.

Vilja finns, spelare fattas

HK Malmö-Hammarby 22-23. Jag ska inte klanka på HK Malmö, laget gör säkert så gott det kan. Tyvärr är det inte mycket just nu. Viljan finns där men nåt ännu viktigare saknas. Spelare. Med tre viktiga kuggar långtidsskadade och lika många oviktiga kuggar långtidsbänkade återstår sju man som sliter kopiöst och redan visar trötthetstecken. Det håller inte, det är inte elitseriemässigt. Ändå en tapper match av HK ikväll, snudd på poäng i det nerviga slutskedet. Men i stort var Hammarby bättre, mycket tack vare den eminente playmakern Josef Pujol. Elitseriens mest sevärde spelare, om du frågar mig.

Den mässande Gatupredikanten

Gud vad trött jag blir på Sydsvenskans Gatupredikant. Idag är hon igång igen. Samma gamla visa: damerna särbehandlades negativt på Fotbollsgalan. Sjögran var det synd om, Schelin var det också synd om, alla räliga herrar borde skämmas för att de inte kan stava till jämställdhet. Till och med maten var det fel på; Gatupredikanten blev inte mätt, skriver hon. Stackars. Komma till dukat bord och inte få frossa, det måste varit män som lagat maten och på ren jävulskap lagt upp mindre portioner till kvinnorna. Ack ja, världen är full av problem. Verkliga och konstruerade. För egen del tycker jag att Gatupredikanten borde se sig själv i spegeln. I egenskap av Sydsvenskans sportchef alltså. Hur jämlik är hon i sin syn på olika idrotter? Var håller Gatupredikanten egentligen hus i sin tjänsteutövning? Ja, inte i Baltiska hallen i alla fall. HK Malmö har spelat elitseriehandboll i sex års tid, Gatupredikanten har inte bevistat en enda match. En helt fantastisk prestation, på sitt sätt. Men det är klart, den tongivande spelaren heter ju inte Stina Tönnesen utan Stian Tönnesen. Går hon på hockey? Okej, kan ha hänt någon gång. Innebandy? Vet hon att Höllviken ligger i elitserien (superligan), låt vara med herrlaget? Basket, brottning, boxning, säg en sport vilken som helst? Är hon där? Skriver hon om nåt annat än fotboll? Nä, faktiskt inte. Och inte ens då lever Gatupredikanten som hon lär. Det är MFF, Rosengård, landslagen, mästerskapen, galorna, Rosengård igen - bara det stora, fina, exklusiva. Aldrig nåt om den breda fotbollen som finns därunder. Det osar kring Gatupredikanten, kan jag tycka. Bortskämdhet. Självbelåtenhet. Jämställdhetspopulism. Verklighetsfrånvaro. Inte bra för Sydsvenskan. Inte bra för någon, varken man eller kvinna. Och vad Fotbollsgalan beträffar kan väl damerna få en alldeles egen så di slipper hamna i herrskugga. Programledarparet är ju givet. Gatupredikanten, assisterad av den lille svansviftande redaktören Fiman. Vilken kanal som nu skulle våga satsa på det.

Sätt ner foten, HK Malmö

HK Malmö-Alingsås 19-19. Att kalla detta grishandboll vore att grovt förolämpa grissläktet. Svin bökar inte på det sättet, svin är betydligt mer sofistikierade än t ex Fredrik Teern i Alingsås. För att inte tala om Carl-Johan Andersson i Malmö. Men jag ska inte orda så mycket om matchen, den slutade ju i någon mening rättvist. Och det var inte den smutsiga handbollen som gjorde mig förbannad ikväll - det var istället att jag fick mina farhågor kring konsekvenserna av Ulf Sivertssons ledarskap bekräftade. Victor Grevstad i HK Malmö har hoppat av handbollen, tagit timeout på obestämd tid. Jag förstår honom till fullo: att träna var och varannan kväll bara för att få sitta på en bänk och glo i 60 minuter när det väl vankas match, det kan ta mig faan knäcka vem som helst. Det hedrar faktiskt Grevstad att han stiger av - men det vanhedrar den ansvarige. Sivertssons sätt att coacha laget bygger på en form av mobbing, vissa spelare ges helt enkelt inte chansen att delta aktivt. Och att han inte lärt ett smack av lex Grevstad framgick av dagens match: HK Malmö mönstrade elva utespelare, tre av dem var inte på banan en sekund. Trots att det kom "nödrop" från både höger och vänster. Ja, jag tänker alltså på kantkillarna Meijer och Svännel. Båda var helt under isen, båda missade hårresande i öppna lägen. Utan att bli avlösta en enda gång. I min värld är det inget betyg på HK Malmös bänkspelare, det är ett betyg på HK Malmös nuvarande tränare. Priset får garanterat betalas framöver.

Förmågan saknades, annars var det bra

MFF-Atletico Madrid 0-2. Känns konstigt att säga efter ett nederlag, men det här var en bra match av MFF. Det enda som saknades var det viktigaste. Effektiviteten. Förmågan att omsätta chanser i mål. Inte för att MFF hade många, på sin höjd ett par feta. Men Atletico hade inte heller många, snarare färre. Skillnaden låg i, just det, effektiviteten. Båda Atleticomålen var kliniska avslut av exceptionell klass, sådana som skiljer ut de stora lagen i fotbolls-Europa. Där är inte MFF, inte ens på en bra kväll som igår. Spelare som Tinnerholm, Adu, delvis Rosenberg, gjorde storartade insatser - men ingen av dem hade platsat på en Atleticobänk, det bör man kanske komma ihåg. Lika väl som MFF:s egentliga prestation det här året, alltså att överhuvudtaget kvala in i Champions League's gruppspel.

Alla dessa avhopp...

Jag tror det började med tvillingsystrarna Larsson i Lugi, Linn och Lina. Sen var det Jennie Johansson och ett par till i Eslöv. Och nu Vanessa Tellenmark, Lugi. Unga handbollstjejer som plötsligt hoppar av, lägger ner, sätter punkt. Och då talar vi om framstående spelare i elitserien, några av dem på gränsen till landslaget. Varför tjejer - men aldrig killar på motsvarande nivå - slutar så här tvärt vet jag förstås inte men min misstanke är att det har något med tingens ordning att göra. Killar kan försörja sig, helt eller delvis, på handbollen. Tjejer kan det inte (undantag finns säkert). Ändå förväntas tjejerna träna ungefär lika mycket, avsätta ungefär samma mängd tid som killarna. Självklart kan det finnas andra anledningar också, strikt personliga t ex. Anmärkningsvärt är det i vilket fall, ämnet borde belysas. Själv högaktar jag Tellenmark och alla andra som stigit av elitsatsningen. Det är ett modigt beslut, säkert genomtänkt under vånda. Kanske är tjejer bättre än killar på att planera för ett liv efter handbollen? Kanske för att omständigheterna tvingar dem?

Handbollslandslaget imponerar

Ett sant nöje att se svenska handbollslandslaget just nu. Tiomålssegrar mot både Lettland och Slovakien i EM-kvalets upptakt, samma siffror (33-23) orginellt nog. Spelet har imponerat rakt av - och där har säkert Kim Anderssons återkomst betytt en hel del. Han skjuter kanske inte som i fornstora dar men det gör inget; hans förmåga att sätta andra i lägen är intakt i all sin prakt, jag ser inte någon i handbollsvärlden som kan mäta sig med Kim A i det avseendet. Sen har vi en annan veteran-Andersson som heller inte går av för hackor. Mattias, målvakten. Herregud, vilka räddningar han gör. Och så Andreas Nilsson, min specielle favorit. Gislövspågen som lufsade runt lite ostrukturerat på Lundaspelen för tio år sedan har utvecklats till en mittsexa av internationell toppklass, det är faan i mig nästan ofattbart underbart.

Vem var egentligen Årets tränare?

Idag avslutades fotbollsallsvenskan 2014 - och allt blev vid det förutsägbara: Falkenberg säkrade kontraktet, Mjällby åker ur, Gefle tog kvalplatsen. Starkt jobbat av Falkenberg och en fin fjäder i tränarhatten för Henke Larsson. Han borde vara en seriös kandidat till titeln Årets tränare vid den stundande fotbollsgalan, men så blir det naturligtvis inte. Av någon anledning går utmärkelsen alltid till mästartränaren, i år alltså Åge Hareide i MFF. Jag kan faktiskt tycka det är fel. I alla fall fantasilöst. Henke Larsson har lyckats med det på förhand omöjliga, inget lag i modern tid har varit så degraderingstippat som Falkenberg. Hareide har mer gjort det på förhand förväntade, åtminstone enligt expertisen. Lite djärvare tänk av prisjuryn vore önskvärt, då skulle kanske t o m Åtvidabergs Peter Swärdh ha en chans. För mig är han Årets tränare nästan hver gang. Synd att han lämnade Mjällby. Med Swärdh som tränare åker inget lag ur, det finns det statistik på (tror jag). Men särskilt nedstämd över Mjällbys tillkortakommande är jag ändå inte ikväll, jag var s a s väl förberedd. Föredrar dessutom att glädjas med en helt annan klubb. Trelleborgs FF, nämligen. Allsvenskt så sent som 2011, nu på håret att trilla ner i division 2. TFF slapp nesan, slog Örgryte i dagens avslutande måstematch. Det var min själ bra gjort.