Fritt fram för fotbollsfest

Stora befrielsedagen är här. Inga restriktioner. Inga munskydd. Inga tvångströjor. Inga avstånd att beakta. Bara lättnad. Full frihet, om än villkorad. Skulle smittspridningen ta fart aktiveras åtgärdspaketet på nytt, klargjorde Folkhälsomyndighetens chef Anders Tegnell på tv i morse. Pandemin är alltså inte över, dock på reträtt av alla relevanta parametrar att döma. Hörde att MFF redan sålt närmare 20 000 biljetter till söndagens match mot Mjällby. Och det har nog inte så mycket med Mjällbys attraktionskraft att göra, även om det är en kittlande tanke. Siffran säger snarare väldigt mycket om folks frihetslängtan. Eller åtminstone om fotbollsvännernas.

*. *. *

MFF-Mjällby hade aldrig dragit 20 000 åskådare under normala omständigheter. På så vis kan man få 1,5 års publikförbud till något positivt. Intresset har retats upp, inte släckts. Risken fanns, trodde i alla fall jag: fotboll kan ju avnjutas även från tv-fåtöljen. Bra, billigt, bekvämt. Och det är dokumenterat lätt att fastna i nya vanor. Varför trängas på arenor när man inte måste? I tider som dessa? Onödiga tankar, visar det sig nu. 20 000 sålda biljetter talar: ”gå på match” har varit ett saknat nöje. Undrar hur många det blir på Stockholmsderbyt. Dubbelt upp? Sen är det så klart för mycket sagt att hela Sverige jublar. Alla omfamnar inte friheten på given signal, där är vi olika. Respekt för det.

*. *. *

På söndag fyller Zlatan 40. Igår blev han uttagen i Sveriges landslagstrupp till stundande VM-kval. Säga vad man vill om förbundskaptenen Janne Andersson. Långsint är han inte. Ej heller lättstött. Eller framsynt. Gamla påhopp och nålstick från Zlatan får passera, precis som det faktum att han uppenbarligen gjort sitt. Jag menar på den nivå som en gång gjorde honom till världsstjärna på riktigt. Kan ingen berätta för Janne Andersson vad en 20-årig fotbollskarriär gör med kroppen? Han vet det tydligen inte själv. Zlatan däremot vet. Förr Stålmannen, nu skadad om och om igen. Helt naturligt. Det onaturliga i sammanhanget är att Janne Andersson tar ut honom i landslaget.

*  *  *

En till sak rörande landslaget. Målvaktsposten. Där tycks Pontus Dahlberg ha blivit det nya tredjevalet efter dumpade K J Johnsson. Vilket betyder att förbundskaptenen värderar engelska tredjeligan högre än allsvenskan. Dahlberg spelar alltså i Doncaster, i den mån han nu spelar. Här hemma finns en Rönning i Elfsborg. En Jansson i Norrköping. En Zätterström i Djurgården. En Dahlin i MFF inte minst, förvisso till åren men det brukar ju Andersson gilla. Skulle Dahlberg vara en bättre målvakt än alla dessa? Division 3 i England en bättre serie än allsvenskan? Tillåt mig tvivla. Men annars mår jag bra på Stora Befrielsedan.

Proppen ur förgyller livet

Fotboll är en gåtfull sport. Här gör Mjällby ynka tre mål på sina tio första hemmamatcher i allsvenskan - och sedan fyra i den elfte. Proppen ur, på fikonspråket. Gårdagens 4-0-seger mot Elfsborg går liksom inte att förklara eller förstå. Jo, möjligen med hjälp av klichékatalogen. ”Bollen är rund”. ”Allt kan hända”. ”Stolpe-in”. Den typen av djupsinnigheter. Logiken kan vi lämna därhän: motsvarande möte i fjol slutade 0-5. Och då var Mjällby - om inte tabellen ljög - ett bättre lag än nu. Och Elfsborg kanske ett sämre, utom på konsten att spela oavgjort (15 kryss, varannan match). 

*. *. *

Men det där visste man förstås innan: gamla resultat är just gamla, varje ny match rymmer en chans till förändring. Mer komplicerad än så är inte fotbollen - i det långa loppet. ”Gåtorna” kommer längs vägen som små pikanta undantag. Förpestar eller förgyller livet för stunden, beroende på var man har sina klubbsympatier. Påverkar dock sällan en sluttabell. Att Elfsborg på säsongsbasis fortfarande är ett bättre fotbollslag än Mjällby var lätt att glömma igår - men kan vara viktigt att komma ihåg idag. Underbart är kort, segeryra flyktig som ens egen ungdomstid. Då kunde man gå på hybris, moln och vatten i minst en vecka. Inte längre.

*. *. *

Mjällby har trots allt jobbet kvar att göra. Säkra det allsvenska kontraktet, plocka de åtta eller nio poäng ytterligare som sannolikt krävs. Det kan gå, bör nästan gå. Försvaret har varit ramstarkt på sistone. Målvakten Eriksson smått fantastisk. Mittfältet fullt av lojala arbetshästar. Och kanske anar man ljuset även för anfallsspelet nu. Äntligen i så fall. Tränaren Anders Torstensson har länge och envist hållit fast vid Bergström/Sarr som forwardspar - men igår kom han på djärvare tankar. Sam Johnson och Moro från start. Den förstnämnde målskytt direkt, Moro den bättre i spelet. Klar doft av succé.

*. *. *

Bergström verkade ta petningen med fattning. Byttes in i andra halvlek, gjorde 2-0 efter tre minuter. Stående på mållinjen som nästan alltid när han gör sina mål. Sen rann det på; trean kom, fyran kom, Elfsborg gav upp så småningom. Det var en sådan dag, en sådan match. Allt gick Mjällbys väg. Nästa gång lär det bli tuffare: MFF här i Malmö. Hoppas bollen är rundare än vanligt.

En dåres försvarstal...

Jag tänker på det här med sportjournalistik. I tidningar. I tv. I bloggvärlden. Alla antaganden. Spekulationer. Personliga profetior. I väntan på fakta. Att det just därför blir som det blir: ofta alldeles galet, någon gång alldeles rätt. Orakel finns inte, bara besserwissers. Kanske av varierande grad men ett är ändå säkert: inte en enda sportjournalist går felfri genom karriären. Allra minst de så kallade experterna. Tack och lov faktiskt; utan förutsägelser och förhandstugg vore sportjournalistiken typ en börsrapport. Siffror före ord, facit före fantasi. Torrt och korrekt. Men föga upphetsande och måttligt roande.

*. *. *

Låter nu detta som en dåres försvarstal? Precis vad det är. Vem tippade att Häcken skulle vinna årets fotbollsallsvenska? Jag. Vem tippade att Kalmar skulle åka ur? Jag. Något att pudla för? Trots allt inte. Lagt tips ligger, totalhaveri ingår i spelet. Härförleden räknade jag bort MFF från guldstriden. Förhastat, medger jag idag utan omsvep. Att skriva om fotboll - eller sport generellt - är inget för den prestigebundne, bortförklaringar skulle bara bli patetiska. Men som sagt, det händer att man pickar ett korn. Kommer inte på något just nu. Vill heller inte skryta i egen sak. Det luktar, har jag hört.

*. *. *

Drabbades av ett nostalgirus i veckan. På banken av alla ställen. Vad låg på stora fylla-i-blankett-bordet om inte ett färskt exemplar av Lyckoslanten? Med klassikerserien Spara & Slösa på sista sidan. Min barndoms speciella tidning, den som ingen unge kom undan. Var helt säker på att den inte fanns längre. Blev nästan piggig vid åsynen, bläddrade med andakt. Lyckoslanten, vid liv 2021. Fascinerande, om än lite ”orättvist”. Varför överlevde inte Rekordmagasinet? Idrottsbladet? Veckotidningen Se? Saknar dem alla, IB särskilt.

*. *. *

Igår var jag på vårdcentralen. För ett covidtest. Att jag har haft sjukdomen och sedan blivit dubbelvaccinerad saknar betydelse. Man kan få covid igen, om ödet bestämt sig för att jävlas. Nu tror jag inte att det är så, lutar mer åt att det är min förkylningsastma som ”löper amok”. Symptomen är delvis likartade, andfåddheten det mest påtagliga. På måndag får jag svar. Man var bättre förr, den saken är klar.

Återbetalning på MFF:s flytkonto

Jag skrev för en tid sedan att årets MFF saknar flyt. Inte igår. 1-0 borta mot Elfsborg var verkligen en riktig flytseger. MFF behövde inte ens göra målet, det bjöd Elfsborgsbacken Johan Larsson på. MFF behövde heller inte spela bra. Svårt att göra förstås, givet förutsättningarna. Åtta man på frånvarolistan, en nionde som tillkom sedan Beijmo skadat sig tidigt i matchen. Alla åtta hade förvisso inte gått in i startelvan, men säg tre eller fyra. Däribland ett helt mittfält. Bara MFF klarar att hantera ett sådant manfall, dock inte utan att det märks. Dels i prestationen, men framförallt på bänken. 

*. *. *

Där satt igår flera oprövade spelare som normalt inte platsar i matchtruppen - och ingen av dem kom in. Tränare Tomasson nöjde sig med två byten, tordes tydligen inte fler. Annars hade det behövts; många knäade i slutet, en sån som Birmancevic nästan från början. Elfsborg å sin sida gjorde maximala fem byten. Spelade hyggligt, dominerade delar av matchen. Men kom liksom inte till skott. Gjorde Dahlin i MFF-buren en enda räddning? Jo kanske, jag kan ha glömt. Samma åt andra hållet - men där berodde det mer på att MFF:arna sköt som kråkor, lägen fanns. I det stora hela ett ställningskrig som borde slutat 0-0. Om fotboll varit en rättvisesport. Icke så. Flyt är en komponent att räkna med, igår till MFF:s smala lycka.

*. *. *

Ikväll ska jag kolla på en ”statistiskt säkerställd” 0-0-match. Jag talar så klart om Mjällby-Halmstad. Allsvenskans målsnålaste lag i bägge ändar. Halmstad med målskillnaden 13-17 på nitton matcher, Mjällby 13-19. Men just därför väntar kanske målkalas? Någon gång måste det rimligen lossna även för de oförmögna. Mjällby har alltså på nio hemmamatcher gjort tre mål, det är ett armod utan like. Hoppas Bergström välter målställningen ikväll. Som han gjorde borta mot just Halmstad i maj. Det målet går till historien...jag menar, hur ofta hänger en spelare i både ribba och stolpe samtidigt som han skallar in bollen med 1 cm luft till virket? Hur ofta ser man någon gå bokstavligt ”all in” på  det sättet? Hur många stollar finns i allsvenskan? Kruxet är att Bergström inte gjort mål sen dess. Hög tid, tack.

Rättelse från skamvrån

Vissa texter skulle man aldrig ha skrivit. Den igår t ex. Det inledande stycket om att Sydsvenskan borde förklara varför Per T Ohlssons söndagskrönikor lyst med sin frånvaro en längre tid. Idag erfar jag från säker källa att det är precis vad Sydsvenskan gjort. Diskret, men dock. Jag som inbillat mig att jag lusläser min kära morgontidning har missat klargörandet. Nu vet jag bättre: skälet är hälsorelaterat, strikt privat. Förlåt Sydsvenskan. Förlåt Per T Ohlsson.

Om en saknad stilist - och brist på stil (M)

Nähä. Inte idag heller. Per T Ohlssons söndagskrönikor i Sydsvenskan verkar vara ett minne blott. Oklart varför och onödigt att behöva spekulera. Av respekt för läsarna - och med bibehållen respekt för Ohlssons personliga integritet - borde Sydsvenskan lätta på dimman. Vi är många som saknar Söndagssydis i ordinarie skick. Utan Ohlssons krönikor blir tidningen alldaglig. Inte dålig men lite fattig, lite avhyvlad på toppen. Har vi nåt att hoppas på, vi som saknar? Kom igen Sydsvenskan, berätta!

*. *. *

Apropå Sydis läste jag gårdagens stort uppslagna reportage om den illa beryktade moderatpolitikern Hanif Bali. Eller möjligen före detta politikern. Partiledningen har ju satt Bali i timeout, vilket i dessa sammanhang brukar vara förordet till gameover. Anklagelsen är allvarlig, om än diffus i detaljerna: otillbörligt uppträdande, eventuellt av sexuell karaktär, mot en ung kvinnlig partimedlem. Saken är polisanmäld, förundersökning inledd. Bali nekar med emfas till brott - och reportaget i Sydis bringar knappast klarhet i skuldfrågan. Det blir mer en partsinlaga, med toner av moralisk indignation. Jag har lite svårt för sånt faktiskt. Och nej, jag är inte moderat själv. Inte Balisupporter. Har bara sett honom som en udda prick i riksdagen, ofta med åsikter som låter snarlika SD:s. I medieperspektivet en solklar tolvtaggare - och därmed lovligt byte när drevet går. Får se hur det slutar, juridik och journalistik är trots allt inte samma sak. Politiskt  spelar utfallet alltså mindre roll; Hanif Bali är körd, allt annat vore sensationellt.

*. *. *

Jäkla otur dom har just nu, Moderaterna. I Malmö fick partiets högste företrädare lämna in, även han med otillbörliga eskapader på sitt samvete. Inga direkta övergrepp men tydligen tafs och tjafs, på det där sättet som gick för sig förr i tiden. Inte längre. Umgängesformerna man-kvinna har reformerats, maktstrukturer ritats om. Utan att genomslaget blivit fulländat ens i de beslutande organen: en bock förblir en bock, om så i politisk kostym. Häromkvällen såg jag förresten Ann Heberlein (M) i tv. Ett slags comeback, tror jag. Programmet, i debattformat, rörde kyrkovalet. Heberlein var sig lik. Arg. Bättre vetande. Förnärmad, sällan sen till tjuvnyp. Utom mot SD förstås. Men nog om moderat otur för idag. Det finns annat som pockar på min uppmärksamhet. Cykeln t ex. Höstsolen. En liten runda i det fria medan man ännu vill, vågar och kan.

Styrka & svaghet i samma MFF-paket

En vinst på de senaste sex matcherna. Tre kryss därtill, totalt sex poäng av arton möjliga. Säg inte att MFF är i form. Säg heller inte att MFF fortfarande är med i den allsvenska guldstriden. Jo, i teoriernas spekulationsträsk men inte i praktiken. 1-1 idag mot Djurgården var ”nådastöten”. MFF vinner inte tio av de elva återstående matcherna. Eller nio, plus två kryss. Endast så kan MFF nå de 63 a 65 poäng som rent statistiskt brukar krävas för att vinna allsvenskan. Jag ser inte hur det skulle vara möjligt - och lika lite ser jag problemet.

*. *. *

Vad gör det att något annat lag än MFF vinner allsvenskan? Jag tänker att det är bra med viss rundgång, mer av samma kittlar liksom inte det breda fotbollsintresset. Därför hoppas jag på Elfsborg i år. Det var ju ett tag sedan Boråsklubben utmanade i toppen på allvar, AIK och Djurgården har tagit guld både senare och oftare. Fast över allt och alla svävar förstås lik förbannat MFF. Inget annat lag riskerar fiaskostämpel på allt annat än guld. Alla andra kan faktiskt glädjas över en andraplats. Eller fjärde, eller femte. MFF skiljer sig från mängden, dock av egen förskyllan. Har man guld som uttalad målsättning alltid bjuder man  också in till krisanalys så fort det skiter sig. Styrkan och svagheten i samma paket.

*. *. *

Nånstans tycker jag ändå det hedrar MFF att man - hittills - inte skyllt de darriga resultaten i allsvenskan på Champions league. Vilket annars vore lätt. Vem som helst begriper ju att spelprogrammet sliter, att det ena inte är fullt ut kompatibelt med det andra. Därmed inte sagt att MFF vunnit allsvenskan om inte CL varit i vägen. Det vore att förminska konkurrenterna. Kort om dagens match: MFF var överhettat, kanske stressat av situationen. Djurgården kyligare, mer metodiskt. Och med en fenomenal ung man mellan målstolparna, annars hade MFF trots allt vunnit. A C kvalificerade sig för utvisning men ”benådades” av domaren. Colak målskytt på straff, kunde även gjort 2- och 3-0 om inte Djurgårdsmålvakten varit matchens man. Istället en sen kvittering genom Ekdal.

*. *. *

Såg en till match ikväll. Häcken-Mjällby. Mållöst, 0-0. Ännu en pinne för Mjällby, som knaprar och knaprar utan att komma till seger. Lagets måltorka närmar sig komiska höjder, 13-19 på nitton matcher är siffror som talar. För den upphöjde centertanken Bergström var detta 14e matchen i rad utan mål, ändå är han fortsatt intern skyttekung på de där tre målen han gjorde i serieupptakten. Okej, delad numera. Sarr och Moro har också gjort tre mål. Men har någon spelare nånsin lämnat ett så stort tomrum efter sig som Moses Ogbu, fjolårets skyttekung i Mjällby? Tror inte det. Snart måste det helt enkelt lossna för Mjällby, annars säger det sig självt att slutet blir allt annat än gott.

Håkanssons stund i ljuset

Alla fotbollsvänner har sina personliga favoritspelare. Någon eller några i världen, någon eller några i allsvenskan. Eller kanske någon i det lokala laget hemma i byn. Stort som smått, alla kan bli stjärna i en betraktares ögon. Själv har jag varit Zlatanist från den dag han slog igenom. Men det finns en kategori av spelare som alltid berört mig mer. De livs levande bevisen på den vackra frasen ”laget är större än jaget”. Man ser dem ganska sällan på planen, desto oftare på bänken. Offer för en konkurrenssituation eller för diffusa tränarnycker. Kanske år ut och år in, ändå ständigt redo. För ännu ett inhopp. För ännu en chans att bevisa sig. Och just därför jublade jag högt över TFF:s sena 1-1-mål mot HIF i gårdagens Skånederby i superettan.

*. *. *

Målet gjordes nämligen av Mattias Håkansson, en kille som aldrig fått en A-lagströja gratis. Han har förvisso inte hoppat runt efter en heller. 28 år fyllda har Blekingesonen Mattias Håkansson bara två klubbar på sitt senior-cv. Mjällby AIF fram till 2015, därefter Trelleborgs FF. Minns jag rätt skrev jag berömmande om honom här på bloggen redan 2013. Detta efter ett besök på Strandvallen i Hällevik. Mjällby låg i allsvenskan då som nu, mötte Norrköping (tror jag) och Håkansson byttes in i andra halvlek. Den snabbheten, den energin, den arbetskapaciteten. Den lusten att verkligen göra avtryck...alltså, det var svårt att inte bli imponerad.

*. *. *

Ända sen dess har Mattias Håkansson platsat i mitt eget fantasilag av favoriter. Att det stora genombrottet uteblivit spelar ingen roll, för övrigt begriper jag inte varför. Fotbollen är full av gåtor, Håkanssons karriär är blott en i mängden. På sjätte säsongen i TFF är allt sig likt från Mjällbyåren. Fler minuter på bänken än på planen. Frekvent i matchtruppen, sporadiskt i startelvan. Laglojal som få. Respekterad, men inte riktigt betrodd. Ungefär så verkar fotbollslivet rulla på för Mattias Håkansson. Kanske saknar han någon spetskompetens, sådant måste man nog vara tränare för att förstå.

*. *. *

Alla förtjänar en stund i ljuset, sägs det. Mattias Håkansson fick sin igår kväll. Poängräddare för TFF, intervjuad i tv som derbyts huvudperson. På åtta minuters speltid. Han kunde med visst fog varit sur, ingen fotbollsspelare vill ju fastna i ett fack för notoriska inhoppare. Å andra sidan: övning ger färdighet, Håkansson är härdad. Hoppas nu det fortsätter väl för honom. Högtidsstunden kom lite sent men hellre det än aldrig.

Kvällens MFF-match är inte veckans viktigaste

Ikväll är det ju, inte onsdag som jag råkade skriva i föregående inlägg. MFF-Juventus i Champions league. Årets fotbollsfest? Nja, kunde varit. Om inte pandemispöket funnits där som partykiller. 5500 personer släpps in, om jag hörde rätt. Inte mycket på ett stadion som rymmer gott och väl det fyrdubbla. Fast bättre än det totala publikförbud som rådde tidigare. Det är så man får tänka och känna nu: tacksamhet för de små, små stegen mot det gamla normala, ödmjukhet inför den befrielse som trots allt närmar sig. 

*. *. *

Den 29e i denna månad upphör alla restriktioner - efter 1,5 år med olika varianter av virusbetingad ofrihet. Klarar människan att hantera detta? Utbryter nationellt kramkalas? Blir det rusning till fotbollsarenorna? Slutsålt och utsålt över en natt  på allt som är kul? Får vi nya problem, typ stopp i alla avlopp för att munskydd spolats ner i ren eufori? Eller sitter vi ohjälpligt fast i sviterna av det ”nya normala”? Öppna frågor, säkert blandade svar. Själv trodde jag aldrig på statligt beordrad ofrihet och lika lite tror jag nu på statligt beordrad frihet. Djupt rotad skräck försvinner inte på ett bestämt datum. Men vi får se, lusten till liv vinner kanske i längden.

*. *. *

Tillbaka till MFF. Om kvällens möte med Juventus är att betrakta som en höjdpunkt återstår lik förbaskat veckans viktigaste match. Den kommer på lördag. Mot Djurgården. Vill MFF fortfarande vinna allsvenskan 2021 - och nåt annat har jag inte hört - finns inget val: Djurgården måste besegras. Till att börja med. Vägen är lång och guldet långsökt, oavsett. Sveriges Champions league-representant är alltså fyra i sin egen liga just nu. Inte avhängt, tolv omgångar kvar, men minst sagt pressat. Av tre lag som dessutom kan gå all-in på allsvenskan. Alla i formstarkt tillstånd. Elfsborg övertygar i match efter match. AIK tuggar på. Djurgården som pånyttfött senast mot Hammarby, 4-1.

*. *. *

Igår skulle jag egentligen varit på handbollspremiär i Baltiska hallen. Det gick ju inte. Mjällby i tv samtidigt. Mot just AIK. Mållöst, 0-0. Ett resultat som väckte blandade känslor. Spelmässigt var Mjällby bättre än AIK, den oinvigde hade aldrig kunnat säga vilket som var topplaget av de två. Men tyvärr, Mjällbys problem består. Oförmågan att göra mål, svårigheterna att ens skapa heta målchanser. Jag bara väntade på 0-1, det hade varit typiskt. Skönt att slippa; AIK var faktiskt inte nära, matchen den chansfattigaste jag sett på länge. Kryss blev det förresten även i Baltiskan: HK Malmö-IFK Ystad 32-32. Den som vill se mål ska gå på handboll.

Sportfånarnas högsäsong...

Fotboll, handboll, hockey. Den tiden är här. Allt samtidigt, prioritering av nöden. För mig personligen inget problem. Hockeyn går bort. Ligan tuggar ju på i 52 omgångar, de första 40 är ointressanta. Jag menar utanför den trängre kretsen. Dit min morgontidnings hockeyredaktör så klart måste räknas. Vilket dock inte ursäktar den bisarra mängden av förhandsreportage om allt och alla i Malmö Redhawks. Man kan bli puckad för mindre. Och skitsur om man råkar gilla t ex handboll. Inte en rad om HK Malmö’s cupfiasko igår, inte ens resultatet: 33-30 borta mot Amo räckte alltså inte för att kompensera 28-32 från hemmamötet. Så var det klargjort, om än inte där det borde klargjorts. När MFF och Redhawks fått sitt blir det liksom inget spaltutrymme över för andra idrotter. En hårresande värdering av det breda läsarintresset.

*. *. *

Igår såg jag Kristianstad-Sävehof, handbollsligans ”lösryckta” premiärmatch. Jämnt, spännande och mycket underhållande. Delad pott 28-28 kändes helt rätt. Båda lagen imponerade. Sävehof som väntat, Kristianstad lite mer otippat. Detta baserat på senare års prestationer. Men nu verkar Kristianstad äntligen ha löst tränarfrågan - och då spelar det mindre roll att laget inte är riktigt lika stjärnspäckat som tidigare. Jonas Wille heter han, den nye tränaren. Norrman med fint cv, bl a från en sejour i Skövde. Blir intressant att se vad han kan åstadkomma med Kristianstad. Premiären lovade gott. Tydlighet i varje timeout, lugnt och analytiskt, övertygande coaching. Och så en gudagåva på mittsex att luta sig emot: Ludvig Jurmala Åström. Killen är knappt 20, stor som ett hus, stark som en oxe, smidig som en brottare. Påminner mycket om en ung Andreas Nilsson. Åström gjorde tio mål i matchen, ett tag var det han mot Sävehof.

*. *. *

Flyt brukar det kallas, det där som krävs jämte skicklighet för att vinna exempelvis fotbollsallsvenskan. Det är detta MFF saknar i år. Flytet. De små, små marginalerna som gör att man ofta vinner även de jämna matcherna. Och framförallt: slipper de nesliga poängtappen på stopptid. Som idag mot Norrköping. 1-1 i 95e måste känts som en käftsmäll för MFF. Två förlorade poäng istället för tre vunna, jättebra match till ingen nytta. Hur mycket Brorssons skada bidrog till upplösningen kan man också spekulera om, skulle någon hävda att den blev helt avgörande är jag nog beredd att hålla med. Brorsson, så långt en gigant i MFF:s backlinje, tvingades alltså utgå precis innan den frispark (mästerligt lagd av Levi) som ledde till Norrköpings kvitteringsmål. In kom en oprövad junior eftersom truppen var ”tömd”, ingen skugga på honom men markeringen bara försvann. Ungefär som ett allsvenskt guld, uttaget i förskott. 

*. *. *

Juventus och Champions league på onsdag. Snabba ryck från det ena till det andra. Kan MFF resa sig? Kanske, men inte utan flyt. Spela roll? Egentligen inte. MFF har ingenting att förlora, i det här fallet är prestationen redan gjord.

Sveriges rätta nivå?

Grekland-Sverige 2-1. Tillbaka till torftigheten. Tillbaka också till ovissheten: Sverige hade ett drömläge att stänga VM-kvalgruppen, istället öppnades den på vid gavel. Obegripligt hur ett landslag kan förvandlas så från dag till annan. Var matchen mot Spanien blott en enstaka lyckträff? Är detta trots allt vår rätta nivå? Hur länge kan unga spelares växlande prestationer ursäktas av att de är just unga? Betygen kommer här, jag nöjer mig med startelvan. Olsen 3. M Johansson 1. Lindelöf 3. Helander 1. Augustinsson 2. Claesson 1. K Olsson 1. Svanberg 3. Forsberg 2. Kulusevski 1. Isak 1. Grekland var obetydligt bättre men vann rättvist. Punkt.

Rundtur i dialektträsket

Dialekter har alltid fascinerat mig. Detta att vi delar modersmål men uttrycker det olika beroende på var i landet vi föds eller växer upp. Inte i vilket landskap, snarare i vilken by. Bara i Skåne finns ett otal varianter av i grunden samma dialekt. Så ock i Småland. Till och med lilla Blekinge är språkligt splittrat, en karlskronit och en sölvesborgare kan knappt samtala utan tolkstöd från en karlshamnare. Övre Norrland vet jag inget om, har aldrig varit där. Men jag har hört Hanna Marklund, fotbollsexpert på TV4. Och Erik Niva, fotbollsexpert lite överallt men mest i Aftonbladet. En utmaning för örat, helt klart.

*. *. *

Å andra sidan: uthärdar norrländska tv-tittare Daniel Nannskog bör väl vi sydlänningar klara av en duo från Lapplandsträsk. Även om Marklunds ”bakanför” som motsatsord till framför är i kallsvettigaste laget. Ingen ska inbilla mig att skolbarnen norröver får lära sig ”bakanför” framför bakom på svensklektionerna. Lika lite tror jag att Stockholmskidsen får lära sig säga ”tie” och ”tjuge” på matten, medan övriga landet föredrar tio och tjugo. I Skåne har vi problemet med ett - här och där vill det gärna bli ”itt”. För att inte tala om hur gotlänningar uttalar sju. Men det är just detta som fascinerar; dialekternas orubbliga styrka, att de lokala uttrycken liksom trumfar skolsvenskan. Hur eller varför det blir så har jag inte forskat i, men det finns det säkert andra som har gjort. Och i vilket fall tilltalas jag av ordningen. Lek med tanken på att alla låtit likadant när de öppnar munnen. Inte så kul va?

*. *. *

Favoritdialekt? Vet inte om jag har nån längre. I yngre dar var det göteborgskan. Kanske för att allt häftigt kom därifrån; Ingo, Bosse Högberg, Albert & Herbert, Kålle & Ada. Under en skämmig period av min ungdomstid försökte jag till och med spela Göteborgare. Detta genom att lägga till ett litet ”la” efter var och varannan mening. Herregud så pinsamt. Men seriöst har jag faktiskt haft tre olika dialekter i livet. Först den Oskarshamnsklingande i tio år. Därefter karlskronitiskan i cirka fem. Övergången var dialektalt smidig: flyttar man vid tio års ålder tar man med lätthet till sig nya läten och diftonger. Något knepigare blev det att ställa om till Malmö. Jag var på väg mot 16, fast i Karlskronadialekten. Dock inte ohjälpligt, skulle det visa sig. Gränsen för dialektbyte lär gå nånstans vid 18-20, så efter förlängd startsträcka fattade jag vad t ex ”lynt” betydde.

*. *. *

Lynt fanns inte i Karlskrona. Jo företeelsen men inte uttrycket. Jag tror vi sa kul, helt enkelt. Fubbick fanns inte heller i Karlskrona. Som beteckning alltså. Vad vi sa istället har jag glömt, möjligen idiot. Lynt förresten. Används det ordet idag? Har inte hört det på länge, länge. Är väl inte tillräckligt coolt, tänker jag. Var tid har sina uttryck, endast dialekterna består. Den värsta jag vet är f ö en som egentligen inte finns. Tillgjord rikssvenska. Talas bl a av Malin i Morgonstudion på SVT. Som om Nottebäcksdialekt (Kronobergs län Småland) vore nåt att skämmas för. Ja, hon är därifrån, det framkom i något sammanhang som jag inte riktigt minns. Malin är bra på jobbet men hon hade varit ännu bättre om hon stått upp för sin naturliga dialekt. Som Hanna Marklund.

Safari’s äventyr slutar där det började

Tog mig till Kroksbäcks IP igår. Toppmöte i fotbollsfemman, Croatia-Lunds SK. Hade hoppats få återse min gamle favorit Behrang Safari. Men nej, ingen Safari i LSK. Dit han ju återvänt efter cirka tjugo år i en helt annan fotbollsvärld. MFF, Basel i ett par omgångar med ett mellanspel i Anderlecht, MFF igen. Och landslaget förstås. Till dess han blev trampad på av en förbundskapten utan omdöme. Då tackade Safari för sig. Inte för att han nånsin varit diva men för att han alltid vägrat ta skit. Att bli utbytt och uthängd som syndabock pga ett olyckligt inkast, jag vill minnas att det var i någon kvalmatch mot Holland; där gick gränsen. Sista året i MFF blev också hårt. Mycket bänk, lite spel. Klart läge för gnäll - men sådant stannade i supporterleden. Safari själv valde värdigheten. Och lämnade sedan MFF med ikonstatus. Fortfarande väldigt saknad av väldigt många, har jag förstått.

*. *. *

Eget skryt luktar illa, sägs det. Så håll för näsan nu: jag var den förste som skrev om Behrang Safari i tidningen. Jag tror det var 2001 på våren. Redaktionstelefonen eller möjligen jobbmobilen ringde, i andra änden fanns dåvarande LSK-bossen Jan Friberg. Upphetsad. Frispråkig. Inte vältalig men välment. ”Faan Eckerström, du som skriver om Lundasport. Jag har en grabb här som nog är det värsta jag sett. 16 år men redan gjuten i A-laget. Kom till Smörlyckan får du själv se. Safari heter han förresten, jag skojar inte”. Ungefär så gick han på, den gode Friberg. Och inte för att jag skrev på order eller beställning, men det här lät ju intressant. Någon vecka senare hade vi reportaget om Behrang Safari som bärande topp på Lundasporten - och något år senare (om ens det) var han MFF-spelare. Jag blev inte förvånad, såg med egna ögon vid ”studiebesöket” på Smörlyckan att Fribergs lovord hade full täckning.

*  *  *

Det säger rätt mycket om Behrang Safari som person att han idag valt att runda av sitt fotbollsliv i Lunds SK. Trots en glansfull karriär över två decennier blev han aldrig för stor för sin moderklubb. Där allt började tar också allt slut. Hans exempel är, om inte unikt, så ytterst ovanligt. Säg någon annan MFF-ikon som gjort en liknande resa, jag vet på rak arm ingen. Inte återvände väl Krister Kristensson till Kick? Tore Cervin till Lydia? Robban Prytz till Kirseberg? Bröderna Andersson till Bjärred? Men som sagt, igår lyste Safari med sin frånvaro. Vilket han faktiskt gjort från och till under hela säsongen. Det är så hans deal med LSK ser ut: stå till förfogande, spela när inget annat är i vägen. Safari har liksom inte kommit hem för att glänsa eller ”mjölka det sista”. Bara för en begränsad hjälpinsats i det tysta. Betala tillbaka lite grann, om man så vill. Friberg, salig i åminnelse, hade kastat sig över första bästa tipstelefon om han vetat.

*  *  *

Matchen slutade 1-1. Ett nyttigt resultat för tabellettan Lunds SK men ett mindre nyttigt för tvåan Croatia. Sexpoängsluckan mellan lagen förblev ju intakt, LSK:s förlustnolla likaså. Dock hängde den på en skör tråd; kvitteringsmålet föll sent och lite turligt. Som det ofta gör för bra lag. Varför kunde kanske Safari förklarat om han varit där.

 

En match att fröjdas åt och tacka för

Sverige-Spanien 2-1. VM-kval - och frågan är: kan fotboll bli mer underhållande än såhär? Tveksamt. Knappast med ett svenskt landslag som part i målet. Inget ont om blågul tråkfotboll, rent resultatmässigt har ju även den varit ganska framgångsrik genom åren. Men detta var något annat, något mer. Detta var kreativitet. Gränslöst mod. Blixtrande tempo. Passningsskicklighet de luxe. Glimtar av artisteri. Detta var så osvenskt att man nästan fick nypa sig i armen. Eller åtminstone klia sig i skägget, om man haft nå’t. Det enda man kände igen var arbetsmoralen, en nog så viktig komponent förstås. Utan den hade det blivit poängtapp.

*. *. *

Spanien hade trots allt 70-30 i bollinnehav. Fick också ett tidigt ledningsmål att gå på - i cirka 45 sekunder. Längre tid än så tog det alltså inte för Sverige och Alexander Isak att kvittera. Och då hade matchen pågått i knappt sju minuter. Snacka om upprivande upptakt. Allteftersom blev sedan de olika stilarterna tydliggjorda. Spanien som sagt med mycket boll. Rundpass och lite duttande på känt manér, mängder av halvlägen och nästansituationer. Sverige något avvaktande och ibland lågt, särskilt mot slutet. Men med rakare rör matchen igenom när bollen väl erövrades. Ett par tre pass till brännheta målchanser, förbluffande speed och precision i aktionerna. Olikheterna gjorde matchen högklassig.

*. *. *

Det slog mig. Hur många fotbollsnationer kan mönstra ett anfallspar i klass med Kulusevski/Isak? Någon? Portugal har Ronaldo. Frankrike Mbappe. Polen Lewandowski. Belgien Lukaku. Ofta så: en spetsforward, en fixstjärna. Sällan två i en fungerande radar. Som Kulusevski och Isak spelade mot Spanien sticker de verkligen ut. Den förstnämndes förarbete till Claessons 2-1-mål var för mig matchens absoluta höjdpunkt. Till slut tänkte jag roa mig med individuell betygsättning av spelarna, nu när Sydsvenskan av någon anledning slutat med sånt. Femgradig skala, håll till godo. Olsen 4, Krafth 3, Lindelöf 4, Helander 4, Augustinsson 2, Claesson 3, Olsson 3, Ekdal 2, Forsberg 4, Isak 4, Kulusevski 5.

Öppen fråga om stängt fönster

Fotbollens så kallade transferfönster är stängt. Och då tänker jag: vad hände med Anel Ahmedhodzic? Killen som värderades till 150 miljoner och jagades av en herrans massa storklubbar, åtminstone enligt den rykteskarusell som snurrat under i princip hela året. Ja, till synes hände ingenting. Såvitt jag vet är Anel Ahmedhodzic kvar i MFF. Känns lite som ett mysterium. Allt annat var ju bara en tidsfråga. Antingen måste hans agent Markus Rosenberg misslyckats på jobbet - eller också är det Ahmedhodzic själv som spelat bort sitt attraktionsvärde. Fotbollsprestationer är färskvara och MFF:s unge mittback har blandat och gett den här säsongen, sällan nått fjolårets nivå.

*. *. *

150 miljoner förresten. Groteska pengar. Ändå bara smågrus jämfört med de stora kanonernas prislappar.  För att jaga en boll, som moster Greta skulle ha sagt. Hon hade garanterat haft svårt nog att förstå dagens genomsnittslöner för allsvenska fotbollsspelare. Drygt 100000 i månaden alltså. Somliga har betydligt mer, andra något mindre. Så någon anledning att av ekonomiska skäl tycka synd om Anel Ahmedhodzic - eller andra liknande exempel - finns förstås inte. Det var knappast fattigdom utbytt mot rikedom som låg i potten. Snarare en bekräftelse av den gamla sanningen om människans natur: ”mycket vill ha mer”. Parat naturligtvis med äkta fotbollsambition. Allsvenskan i all ära, italienska ligan smäller högre. Liksom den brittiska, den tyska, den franska.

*. *. *

Det slår mig nu att en gardering kan vara på sin plats. Anel Ahmedhodzic är kanske såld!? MFF kanske mörkar. Håller på nyheten för att visa vem som äger den. Tystnadskultur är på modet, MFF bäst i klassen därvidlag. Och apropå ”mycket vill ha mer”: i högsta grad gäller det så klart även klubbarna, i det här fallet MFF som modern aktör på en fri marknad. Spelarförsäljning ingår i upplägget, stärker en redan sprängfylld kassakista. Hursomhelst önskar jag Anel Ahmedhodzic lycka till. Fotbollslivet är kort, i bästa fall sagolikt. Ta vara på det, njut läget medan tid är.