Ur led är Dagen

Första Maj. Arbetarrörelsens dag. Vajande fanor, vackra paroller...vacklande intresse. Demonstrationsleden har tunnats ut på senare år, liksom i takt med att själva arbetarrörelsen också tunnats ut. Det finns inget Kockums längre, så att säga. Inga arbetsplatser av det slaget. Inga knegare som vill bära plakat. Ingen samhörighet i LO-kollektivet. Ingen gemensam fiende att bekämpa. Den gamla - Moderaterna, alias Högern - har ju t o m kapat varumärket: Arbetarpartiet. Förfinat till Nya Arbetarpartiet, för att markera skillnaden gentemot det stelnade originalet. Det är en politisk fräckhet bortom anständighetens gränser - men bara i ett historiskt perspektiv. I vår tid passerar det, mottages närmast med tacksamhet. Av den Nya Arbetarklassen. Dvs den välmående medelklassen. Individualisterna, uppkomlingarna, alla som klassrest från vänster till höger. Di som förr bar plakat en dag som denna. Nej, jag moraliserar inte över utvecklingen, det är bara som det låter. Men till Parken ska jag gå, nu om några timmar. Av respekt för traditionen.

Tvärstopp för segermaskinen

Magin är bruten, den oslagbara maskinen ett minne blott. Tänker på Sävehofs handbollsdamer, tycker nästan lite synd om dem. Tre långa år och 95 raka matcher mot svenskt motstånd utan en enda förlust...och så plötsligt bara tvärstopp och totalhaveri. Stryk två gånger om mot Skövde i SM-slutspelet inom loppet av tre dagar. Självklart sensationellt, men samtidigt kanske simpel idrottspsykologi. En olycka kommer sällan ensam, som det heter. När sviter väl spricker följs ofta första förlusten av ytterligare en eller två, särskilt om matcherna kommer så tätt som här. Kvällens händelseförlopp tyder på att Sävehof inte hunnit bearbeta "smäleken" från match nr 1; passmissar och stressrelaterade fel var legio, laget som normalt gör mål efter behag gjorde inte ett enda under en tiominutersperiod i andra halvlek. Alltmedan Skövde låg kvar i zonen och liksom bara fortsatte där de slutade senast. Målvakten Grubbström, inte minst. Hon som förr vaktade buren i just Sävehof. Släkten är värst, så sant som det är sagt. Det jäkliga är förstås att än är inget avgjort. Skövde måste "gå på vatten" en gång till för att nå final. Å andra sidan måste Sävehof's tilltufsade damer resa sig ur askan och ta tre raka matcher, vilket i rådande läge låter väsentligt svårare. Jag skulle dock inte våga utesluta det...jämfört med 95 raka är det ju snarast en baggis.

Sist in, först upp

I skuggan av SM-slutspelet pågår även ett elitseriekval i handboll. Laget för dagen där är Aranäs från Kungsbacka. På förhand en outsider, faktiskt sist av de allsvenska lagen att överhuvudtaget säkra en plats i kvalet. Och därmed sist nämnt vad gäller tänkbara uppflyttningskandidater. Men Aranäs verkar ha hajat det där med "bäst när det gäller". Med tre omgångar (fyra för en del) kvar av kvalserien är sensationen således redan ett faktum: Aranäs tar steget upp i eliten. Sex vinster av sju möjliga så här långt, ett särklassigt facit jämfört med övriga fem lag. Frågan nu är vilka två som slår följe. Alla fem har chansen, inget lag är definitivt avhängt. Förbluffande dock att förhandsfavoriterna Skövde och Ricoh hänger löst - i nuläget talar mycket för att åtminstone en av dem får respass. Själv håller jag en tumme för O/V Helsingborg som kvalar för typ femtielfte gången. Är det sant att "trägen vinner" borde det vá dags.

Fördel Kristianstad...

Klart för semifinaler i handbollens SM-slutspel. Kristianstad mot Ystad i den ena, Alingsås mot Guif i den andra. Tips: Kristianstad slår Ystad i tre raka, Alingsås-Guif kan gå hur som helst. Vet att jag pratar mot mig själv nu, men feelings är färskvara och idag känns det så. Inbillar mig att Kristianstad fick luft under vingarna genom den "knöliga" kvartsfinalsegern mot blindskäret Hammarby - och att Ystad, med all rätt, är nöjt med det redan gjorda. Men jag har gärna fel, det ber jag att få understryka.

Hockeyskrällen är ett faktum

Växjö-Skellefteå 3-2. Ja, jäklar. Växjö skriver in sig i den svenska hockeyhistorien bland mer "normala" storheter som Brynäs, Färjestad, Modo, HV71...och just det, Skellefteå inte minst. Kul när kartor ritas om, idrotten mår bra av det. Växjö vann SM-guldet under bragdartade former. Underläge 0-2 efter två perioder, ursinnig forcering för att komma ikapp, guldmålet först i den femte perioden. Viss domarhjälp ingick...men det bär mig emot att hacka om det, sett över hela finalserien var det rätt lag som blev mästare. Grattis Växjö.

Hockeyskrällen är nära

Ska Växjö bli svenska mästare i ishockey? Växjö? Det vore som om Östersund skulle gå upp från superettan och vinna allsvenskan i fotboll. Lite så. Men Växjö är alltså äckligt nära det osannolika. En seger ifrån bara. Och den kan laget ta ikväll. På hemmarink. Vilket förstås inte varit någon fördel hittills i den egendomliga matchserien mot Skellefteå. Tvärtom: idel bortasegrar så här långt. Tre för Växjö i Skellefteå, två för Skellefteå i Växjö. Nu lever vi ju i det präktiga landet Sverige, annars hade jag sagt att det var fejk. Nåt galet är det i alla fall. Skellefteå vann grundserien i suverän stil - och särskilt suveränt var laget just på hemmaplan. Att sen, när det väl vankas SM-final mot en outsider från Småland, tappa tre hemmamatcher i rad inom loppet av någon vecka...ja, det ska nog en Wikegård till för att begripa sånt. Jag gör det inte. Men så är jag heller ingen hockeynörd, inte alls faktiskt. Däremot är jag allmänt svag för underhundar, så jag vet vem jag ska heja på ikväll. Växjö ligger förresten bara fyra mil norr om Tingsryd där jag som bekant metar mina abborrar. Vad nu det har med saken att göra.

Skygghet till salu

När blyger blir gammal blir han linslus. Jo, faktiskt. Idrotten, inte minst, bidrar med en rad exempel på det. Kolla på Ingemar Stenmark, medieskyggast av dem alla under sin aktiva tid som slalomvirtuos. Nu frivillig Let's Dance-fumlare inför öppen ridå, fredag efter fredag i Fyran. Folkkär som ingen annan kommer han antagligen att vinna hela skiten, tittarna har ju makten. Exakt varför Stenmark lånar ut sig till sånt här trams vet han väl bara själv, men en inte alltför djärv gissning stavas p-e-n-g-a-r. Fyran betaler bra, skyggheten är s a s förhandlingsbar. Och Stenmark är alltså inte enda exemplet. Patrik Sjöberg har också "dansat" och haft sig i tv, det hade han aldrig gjort när han var stjärna på riktigt. Ej heller Thomas Wassberg gjorde sig känd som någon vän av rampljus då när det var oundvikligt - idag dyker han upp lite överallt för att, som det heter, bjussa på sig själv. Den ende som värnar sin Garboimage verkar vara Björn Borg. Så länge det nu varar. Handen på hjärtat hade det varit rätt kul att se honom i Let's Dance...

Pujol spelade roll...

Kristianstad-Hammarby 30-20. Hammarbys Josef Pujol är en gudabenådad handbollsspelare. Ibland. Inte ikväll. Kanske blev det Kristianstads räddning, kanske hade Kristianstad fixat det ändå. Svårt att veta. Hursomhelst var det ett förfärligt protokoll han lämnade efter sig, Bajens unge fixstjärna. Bolltapp, regelfel, skottmissar...till slut i en omfattning som fick mig att tycka synd om honom. Ändå kändes matchutgången oviss - halvvägs. Ett mål upp bara för Kristianstad i paus, 12-11. Skrällvarning så långt, men inte längre. Andra halvlek blev snabbt tämligen odramatisk, efterhand mest en fråga om segerdifferens. Favorittyngda Kristianstad till semifinal alltså, förvisso inte helt övertygande.

Ålamålet gladde mig mest

MFF-Hammarby 3-1. Tjusiga mål på Swedbank igår kväll. Smaksak vilket som var allra tjusigast. Själv lägger jag rösten på 1-0-målet. Lewickis djupledsstick som friställer Rosenberg som i sin tur bredsidar bollen stolpe in. Lätt och svårt i samma sekvens, klassiskt men numera rätt sällsynt fotbollsgodis. Gladast blev jag dock över "ålamålet". Agon Mehmeti's 3-1 alltså. Min gamle favorit Agon, alias Ålen, kan än, det syntes här. Hoppas Hareide noterade det också...i så fall får Agon kanske femton minuter istället för fem nästa gång. Hursomhelst en stark start på allsvenskan för MFF:s del, åtminstone poängmässigt. Mest överraskad är jag annars över HIF:s stabila inledning, den var liksom svårare att förutse. Vem vet, Henke Larsson är kanske ett tränarsnille utöver det vanliga?

Pix, min måndagskompis

Jag är, sedan några veckor tillbaka, måndagshusse. Dvs jag passar hund. Eller valp, rättare sagt. En - med reservation för stavningen - dvärgschnauzer. Svart i grundfärgen, silvergrå i detaljerna. Pix heter han, för det är en han. Även om han kissar som en hon. Sittande alltså. Fyra månader ung har han ännu inte lärt sig att lyfta benet på det klassiska hanhundsviset. Däremot har han lärt sig att äta. Allt. Gräs, grus, stenar, pinnar, papper, lortar. Pix lämnar inget åt slumpen...men är i det avseendet en alldeles normal valp. En del spottar han faktiskt ut på kommando, det mesta försvinner den s k naturliga vägen. Han är älskvärd och fin, den lille pågen. Och envis. Otroligt envis. Vill han INTE gå åt ett visst håll markerar han det medelst sittstrejk. Alla försök att liksom dra iväg honom i "rätt" riktning är dömda att misslyckas; Pix har en nackmuskulatur som är styvare än styv. När han blir stor ska han tävla, om jag har förstått ordinarie husse rätt. Ställas ut och så, bedömas av experter. Tur att jag har honom endast om måndagar. Jag är nog inte mannen att fostra en Champion, inte den hårda vägen i alla fall. Men trevligt har vi, Pix och jag. Långa promenader, givande meningsutbyte, ömsesidig respekt. Idag har han inte skällt på sin måndagshusse en enda gång, det tar jag som en komplimang.

Nykomling som rustar

HIF Karlskrona, alias Hästö IF, har inte gått upp i elitserien i handboll bara för att vända. Inte av satsningen att döma. För en tid sedan presenterades Ystads vasse högernia Jacob Nygren som första nyförvärvet - och idag var det dags för nr 2. Ett nog så imponerande namn: Nicklas Grundsten. Just det, mittsexan som blev svensk mästare tre gånger om i Hammarby 2006-2008 och som därefter varit proffs i Spanien. Grundsten är idag 31 fyllda, ingen ålder att tala om i sammanhanget. I övrigt verkar det som om Hästö får behålla alla de bärande spelarna i årets succélag. Ryktena om Dalibor Doder har däremot svalnat...åtminstone tillfälligtvis. Något ytterligare nyförvärv blir det säkert.

Retur överflödig - PSG ute ur leken

Dunderfiasko för PSG i Champions League ikväll. 1-3 hemma mot Barcelona i första kvartsfinalmötet betyder att returen lika gärna kan ställas in. Inte ens med Zlatan, Motta och Verratti tillbaka i laget har PSG skuggan av en chans till avancemang. Barcelona är för bra, helt enkelt. Och PSG alldeles för instabilt, jämförelsevis. Nu fattas det bara att ligatiteln också ryker, risken är uppenbar. Så himla lätt att fokusera om blir det nog inte, Zlatan är ju dessutom avstängd ytterligare några matcher. Men apropå Champions League - vad har hänt med Bayern München? Den tidigare närmast oslagbara maskinen tycks ha blivit ett helt vanligt fotbollslag, i nivå med PSG ungefär. Samma förlustsiffror f ö: 1-3 borta mot Porto i kvällens andra CL-kvart. Tveksamt om Bayern klarar att vända det i returen. Förhoppningsvis inte, höll jag på att säga. Alla uppstickare har min sympati, Porto är en typisk sådan.

Hyllad, dumpad, hockey...

Malmö Redhawks förnekar sig inte. Resultaten är liksom underordnade turbulensen - det finns alltid någon att sparka, alltid någon att odugligförklara. Nu Mats Lusth, tränaren. Fin nog för att ta Redhawks till SHL men inte fin nog för att få fullfölja sitt kontrakt. Helt i linje med klubbens egen version av det här med vett & etikett. Det är nåt med hockeyn som tydligen triggar galenskapen. Och i just det avseendet är Malmö Redhawks svenska mästare, år efter år.

Nytt liv i gammalt fäste

Ystad-Lugi 28-24. 3-1 i matcher, YIF till semifinal. En imponerande prestation av laget som helhet - och ett lika imponerande genombrott för Sebastian Seifert som tränare. Kul när ett gammalt handbollsfäste får nytt liv, det var ju inte precis igår Ystad utmärkte sig i ett SM-slutspel. Säsongens seriespel har heller inte varit helt övertygande, snarare väldigt ojämnt. Desto starkare då att få loss den samlade potentialen när det verkligen gäller, där anar jag Seifert's vinnarskalle. Hoppas nu att Ystad får överkomligt motstånd även i semin - och då menar jag vem som helst utom Alingsås. För Lugis del behövs nog förnyelse till nästa säsong. Veteraner som Roganovic och Milosevic blir liksom inte yngre eller bättre, det har framgått redan av den här matchserien. Naturlig mittnia av klass saknas också, tomrummet efter Hallberg ekar.

Då Sven Pidder - nu Lukas Nilsson

Ikväll håller jag tummarna för Ystads IF i SM-slutspelet. Gamla fina YIF som jag gillade redan på Sven Pidders tid. Och det måste väl vá typ 60 år sen. Nästan i alla fall. Sven Pidder hette Sven Pettersson och var en s k bohem i svensk handboll. Vad det betydde begrep jag inte då, möjligen kan det ha varit nåt med kröken. En gudabenådad spelare var han hursomhelst, det minns jag från YIF:s besök i Karlskrona. I dagens Ystadlag finns ingen Sven Pidder, men väl en Lukas Nilsson. 18 år ung, otroligt talangfull. Ja, redan en nyckelspelare. Gör han som han brukar ikväll, dvs sju á åtta mål, går det nog vägen för anrika YIF. Men vem vet, Lugi tar kanske till punktning. Förutsättningarna är ju att Lugi måste vinna för att få till stånd en femte och avgörande match - Ystad i sin tur blir alltså klart för semifinal i händelse av seger. Heja "Sven Pidder".

HK Malmö var så mycket sämre...

Alingsås-HK Malmö 26-21. Viktigt att påpeka: i det stora hela har HK Malmö gjort en godkänd säsong. Målet var slutspel, det uppnåddes. Sen hade det varit klädsamt om HK visat sig värdigt platsen - men där är jag tveksam. Tre raka förluster med sammanlagt tjugo minusmål mot ett förvisso starkt Alingsås...inte ger det näring åt tesen "bäst när det gäller". Känslan är att Alingsås ändå gått på sparlåga, framförallt i de två senaste matcherna. Avgjort tidigt, spelat av dem utan att jaga utklassningssiffror, roat sig med att försöka få alla spelare med i målprotokollet. Alltmedan HK Malmö tuggat runt på sju, åtta, man och aldrig varit ens nära att störa "upplägget". På en punkt är HK dock bättre än Alingsås. Distansskyttet. Mästarlaget från Västergötland har ingen Adam Lönn och knappast heller någon Linus Persson. Inte det råskyttet, inte det primitiva spelet. Alingsås står för en helt annan handboll, en handboll som s a s eliminerar behovet av en "Lönn". Högt tempo, vindsnabba kontringar, sylvassa kantspelare både till höger och vänster, mängder av mål på genombrott eller från halvdistans; allt med utgångspunkt i ett elakt och faan så effektivt försvarsarbete. Dessutom en bedövande bredd, icke en bänknötare så långt ögat når. Någon skam är det självfallet inte att förlora mot ett sådant lag - men en sak är säker: HK Malmö har en lång, lång väg att vandra till det där SM-guldet man sjunger om.

En handbollslektion - på alla plan

HK Malmö-Alingsås 25-31. Smickrande förlustsiffror för ett till synes tröttkört Malmö. Alingsås var bättre på varje punkt, från andremålvakt till coach. Det senare, inte minst. Mikael Franzén hade luftat hela sitt manskap redan efter tjugo minuter, Ulf Sivertsson behöll som vanligt vissa spelare på bänken matchen igenom. I andra halvlek gjorde han inte ett enda byte; Tönnesen och Linus Persson fick ta plats bredvid den helt utmobbade trion Svännel, Nygren, Andjelic. Lindahl och Wolf satt där förresten också, ombytta men outnyttjade. Att Sivertsson har kontrakt med HK Malmö i ytterligare två år skrämmer mig. Vilka nya spelare - och gudarna ska veta att sådana behövs - vågar komma till en klubb där den ansvarige coachen kanske bara har en frysbox att erbjuda? Kvällens behållning var alltså Alingsås. Ett imponerande lagbygge med två likvärdiga alternativ på nästan varje position. En del fick de förstås till skänks - Malmö inledde matchen precis som man inte ska göra mot något lag men framförallt inte mot just Alingsås. Tekniska fel, usla skott, dåligt hemspring...och vips rann det iväg. Alingsås i "skärpt tillstånd" är otroligt vasst i omställningsfasen, misstag straffar sig direkt. Tror faktiskt de har en god chans att försvara sitt SM-guld.

Heja Hammarby

Ber att få uttrycka min beundran för Hammarby. Handbollslaget alltså. Inte många tar det på särskilt stort allvar nu för tiden. Annat var det förr, då när Hammarby faktiskt dominerade svensk klubbhandboll och hade ett antal landslagsmän i sina led. Apelgren, Grundsten, Lukas Karlsson, Tobias Karlsson, Staffan Olsson som (delvis spelande) tränare...med flera, med flera. Tre raka SM-guld 2006-2008. Inte så länge sen, ändå avlägset. Krisen som följde är lättare att komma ihåg. Laget som utarmades, stjärnorna som försvann till proffskarriärer utomlands. Ekonomin som gick åt helvete, elitlicensen som fick prövas om och om igen. Det totala sammanbrottet var nära - men Hammarby la sig aldrig ner och dog, Hammarby kippade efter andan och fick nytt liv. Fast i mindre kostym, så att säga. Unga äregiriga spelare från Stockholmsområdet, en doldis vid namn Kalle Mattsson som tränare. Stjärnfattigt och oglamoröst på pappret, sammansvetsat och svårslaget på banan. Så ser dagens Hammarby ut - man kan säga som Kristianstad, fast precis tvärtom. Därför blir jag glad över resultatet i SM-slutspelets kvartsfinal igår kväll: 30-26 till Bajen, utjämnat till 1-1 i matchserien. Förvånad var jag redan innan...över att Kristianstad för andra året i rad väljer just Hammarby som kvartsfinalmotståndare. Var det inte svårt nog att tygla lågbudgetlaget i fjol? Fem matcher, vill jag minnas. För mig får det gärna bli fem i år också. Fast helst med den ringaktade outsidern som slutlig vinnare. Om man nu får önsketänka lite.

Rätt vinnare över hela linjen

Logiska resultat i första kvartsfinalrundan av handbollens SM-slutspel. Dvs lagen på placeringarna 1-4 i grundserien vann sina hemmamatcher mot lagen på placeringarna 5-8. Närmast en spräckare var Ystad som hade Lugi på gaffeln både länge och väl - men fick ge sig efter förlängning. Det mesta talar nu för att de fyra stora - Kristianstad, Alingsås, Guif, Lugi - går till semifinal, helt enligt programmet. Det är bara att konstatera: i en femmatchersserie väger hemmaplansfavören blytungt. Utmanarna måste ju helt enkelt plocka en bortamatch och chansen till det brukar vara som störst i just första mötet. Nu är den borta, förbrukad, överspelad. Måste erkänna att jag är lite imponerad av Lugi. Utan Tingsvall ikväll och i kraftigt underläge vid pausvilan, ändå seger. Men inte bara därför. Faktum är att Lugi blivit allt stabilare under säsongens senare del - eller rättare sagt: sedan den dag Joachim Ernstsson gick in som assisterande tränare. Sambandet kan jag inte bevisa, men sammanträffandet är tydligt. Undrar förresten om inte HK Malmö också hade mått bra av en assisterande tränare. Sivertssons envälde känns väldigt ofräscht och udda, alla normala lag har en "ass".

Morgan före Mirsad

Egentligen hade jag velat vara i Alingsås idag, Mirsad och grabbarna i HK Malmö spelar ju match där. Så blir det inte, tyvärr. Mina nära och kära hade en annan idé, ett annat resmål. Ullared. Yeah, man. Halvvägs till Alingsås, alltid något. Men i Ullared spelar man inte handboll. I Ullared shoppar man. Kör kundvagn. Trängs. Brottas. Svettas. Stönar. Svär. Släpper sig i ren panik. Regler saknas, liksom. Har man riktig tur kan man få se Morgan, känd från tv. Har man otur kan man få se Ola-Conny, också känd från tv. Som upplevelse betraktat är Ullared fantastiskt, det har jag bestämt skrivit förr. Det gäller bara att förbereda sig på rätt sätt. Ta nåt lugnande t ex. Det har jag redan gjort. Om en timme bär det iväg. Lycka till, gamle man.

Göteborg klipper guldet

Man borde kanske tippa vem som vinner årets fotbollsallsvenska. Eller också borde man låta bli eftersom det känns omöjligt. Hursomhelst. Alla säger MFF, så det gör inte jag. Jag drar till med Göteborg. Inte nödvändigtvis IFK, Häcken har potential och måste väl få till det någon gång. Nåt av Stockholmslagen vill säkert vara med och hugga också, varför inte Hammarby? Därnere blir det nog tufft för många. Falkenberg, definitivt. Men också Halmstad, Gefle, Sundsvall, Åtvidaberg...och möjligen, möjligen Helsingborg. Jag är väldigt osäker där, alltså på HIF:s slagstyrka i år. Den som kollar får se, jag har haft fel förr vill jag minnas. I vilket fall blir det premiär redan i morgon, Hammarby mot Häcken.

Skavlan vs Åkesson

Sent omsider har jag sett Skavlans omdiskuterade tv-intervju med Jimmie Åkesson. Min reaktion: sympati för Åkesson. Missförstå mig rätt nu: jag har inte blivit Sverigedemokrat, kommer aldrig att bli. Partiets politiska affärsidé är och förblir för blå på djupet och för brun i kanterna för att någonsin kunna matcha min egen träffbild av verkligheten. Men med det sagt tycker jag att även Jimmie Åkesson bör behandlas och bemötas utifrån ett medmänskligt perspektiv. Skavlan väljer en annan väg. Den hårda, utstuderat elaka. Mjuka, lismande, frågor i början. Fräna, allt ettrigare, frågor mot slutet. Nya utan att invänta svar...men inga nyheter, bara gammal skåpmat om redan kända SD-skandaler. Och visst, en Åkesson vid sunda vätskor hade kanske förtjänat ytterligare en intervju av det här slaget. Men det vi ser nu är en partiledare tydligt märkt av medicinering och lång sjukskrivning, vid intervjutillfället fortfarande inte tillbaka i tjänst. Var det Jimmie Åkessons eget val att tillkännage sin stundande comeback just hos "mysputten" Skavlan kunde det knappast bli så mycket omysigare. Snacka om att stiga upp ur askan och kliva rätt in i elden. Nej, jag gillar inte sånt, oavsett vem det drabbar. Å andra sidan blir väl effekten den vanliga: SD ökar i opinionen. Trampa på "lille missförstådde Jimmie", aja baja Skavlan.

Från skiten till eliten

Leksand-Malmö Redhawks 2-4. Idrott när idrott är som mest fascinerande. Malmös rödhökar var nere i källaren för bara några veckor sedan. Uträknat, fiaskostämplat. Och nu. Sjunde himlen, full succé. Det blir elithockey i Malmö nästa säsong...men vägen dit, herregud. Krokig är bara förnamnet, lång en löjlig underdrift. 52 matcher i grundserien, sen var det visst tio i kvalet och till slut sju mot Leksand. Sjukt. Inte konstigt att hockeyspelare verkar ha närmre till hjärnsläpp än andra, spelprogrammet är omänskligt. Men inget sånt i Leksand ikväll, inte alls. Rörande scener däremot. Malmös lycka, Leksands sorg. De små, små marginalerna mellan det ena och det andra. Den ömsesidiga respekten. Mats Lusth, Malmötränaren. Så behärskad och fin i segerintervjun, det trodde jag aldrig om den gamle backbusen. Hoppas Redhawks behåller det mesta nu. Ledarstaben, spelarna, alla som gjort jobbet. Dit måste man f ö räkna publiken. Hårt prövad, stabilt trofast. Ikväll fick den också sin belöning. Välförtjänt.

Ja, jag vill bara vá en gammal man...

Skärtorsdag. Förr var det lika med fest. Inte längre. Tre nubbar å en bier till maten får vá nock, sen blir det tv. Låter det tråkigt? Det ÄR tråkigt. Men helt okej. Det är nånting man lär sig med åren. Att anamma det tråkiga, att acceptera den grå vardagen. Det är otroligt påfrestande att jaga nya kickar hela tiden, som man gärna gör när man är ung. Jag var själv en jävel på det där kickjagandet...kanske är det därför jag uppskattar lite lugnare puckar nu. Och se på faan, där gled jag över till kvällens begivenhet. Leksand-Malmö Redhawks i tv. Sjunde och avgörande mötet om en plats i högsta hockeyligan. Jag tror på Rödhökarna faktiskt.

Allt att vinna nu, HK Malmö

RIK-HK Malmö 28-29. Ja, jäklar. Handbollssäsongen förlängs med åtminstone tre slutspelsmatcher för HK:s del. Det kan bli fyra, det kan bli fem precis som i fjol. Då var det Alingsås som stod för motståndet och till slut blev övermäktigt - och nu väntar repris med chans på revansch för HK. Särskilt troligt känns det inte, Alingsås är minst lika brett och komplett som då. Men osvuret är bäst, som Putte Kock plägade säga. En tanke kommer förresten för mig, helt osökt: kunde tränare Sivertsson ta Drott till SM-guld häromåret kan han väl göra detsamma med Malmö nu? Med en målvakt som Simic, med ett distansskytte som varje annat lag kan avundas, med en förstauppställning som man för man är riktigt gedigen och med en boll som är rund...nej, bäst att stoppa där. Alingsås är favorit i kvartsfinalserien, punkt. Och i vilket fall var det starkt av HK att vinna ikväll. Särskilt kul med Simon Nybergs succé. Åtta mål! Snacka om urladdning i rätt ögonblick.