Hellre os än stank...

Qatar-Polen 31-29. Frankrike-Spanien 26-22. En stinkande semifinal - och en osande. Om nu brutalitet parad med dramatik osar, vilket jag tror. Tänker alltså på Frankrikes match mot Spanien. Eller matcher snarare. Det blev liksom två i en. 32 mål i första halvlek (18-14), 16 mål i andra (8-8). Halverad effektivitet, dubblerad intensitet. Och så målvaktsspelet. Kvalitén på det närmast tredubblades efter paus. Vargas i Spanien var sensationellt bra, gamle Omeyer i den franska buren otroligt nog ännu bättre. Fyra straffräddningar t ex, i lägen där spanjorerna krigat sig till närkontakt i målprotokollet. En grym match, bokstavligt talat. Skoningslös, ofta rå, nästan så det gjorde ont i kroppen bara att titta på. Omeyer tog Frankrike till VM-final, vill jag nog säga. Och domarna tog Qatar till final, vill jag nog också säga. Precis som tidigare i turneringen gynnades värdnationen av mystiska eller bevisligen felaktiga domslut, känslan var att Polen inte fick vinna. Än en gång kom f ö domarparet från Balkan, liksom flera av spelarna i Qatar's s k landslag. Man behöver inte vara konspiratoriskt lagd för att känna stanken av korruption. Däremot tänker jag inte insinuera att den polske målvakten Szmal var köpt, han hade säkert bara en dålig kväll. Hoppas nu att i alla fall finalen avgörs helt och hållet på handbollsmässiga grunder. I så fall vinner Frankrike - men säker kan man inte vara.

Trängsel i träsket

Visst, Jan Björklund (FP). Visst, Göran Hägglund (KD). Visst, Annie Lööf (C). Visst ska man ställa krav. Men varför just på invandrare? Varför inte på infödingar? Näringslivstoppar? Bankdirektörer? Börsfifflare? Blekingar? POLITIKER? T ex krav på att de, politikerna, ska ha en ideologisk kompass i näven istället för ett blött SD-finger i luften.

Fair play kom tillbaka - men Danmark rök...

Spanien-Danmark 25-24. Tack för den matchen - och den domarinsatsen. Efter Qatar-Tyskland kändes det nästan som att återfödas som handbollsvän. Plötsligt var allt normalt igen. Utvisningar när det skulle vara utvisningar, straffar när det skulle vara straffar. Åt båda hållen, ingen skum jävla partiskhet. Bra dömt, bra match. Synd att två så starka lag ska mötas redan i en kvartsfinal och grymt för Danmark att åka ut. Spanien avgjorde alltså i sista sekunden, värre "torsk" finns inte. Nu blir det Spanien-Frankrike i den ena semifinalen och Qatar-Polen i den andra. I sanning ett märkligt handbolls-VM: till och med lotten tycks gå Qatar's ärenden.

Qatar dömt till semi

Qatar-Tyskland 26-24. Qatar till semifinal i sitt eget handbolls-VM. Sensationellt? Nej, nåt annat var i princip omöjligt. Tyskland FICK inte vinna. För domarna. Nivån var grotesk, reglerna utsuddade. Tyskarna var inga lamm, absolut inte, men alla avgörande domslut gick qatarernas väg. Eller rättare sagt: bristen på domslut. Slag, fasthållningar, tröjdragningar, offensiva fouls; nästan allt fick passera. Att Qatar köpt ihop ett "landslag" må vara hänt - men frågan måste ställas: har de köpt även domarna?

Experten som försvann

Apropå VM-handbollen i Kanal 5. Var tog Oscar Carlén vägen? Den forne landslagsstjärnan var ju med från start som bisittande expert till en matchkommentator vars namn jag glömt. Carlén, rookie i sammanhanget, gjorde två matcher och gjorde det bra. Väl pratig kanske men initierad och kunnig, intressant att lyssna till. Sen bara försvann han. Ungefär lika spårlöst som det svenska spelet igår mot Polen. Mycket gåtfullt. Femman borde förklara sig. Ingick Oscar Carlén i laguppställningen - eller gjorde han inte? Straffade han ut sig - och i så fall, hur då?

Sämst när det gällde...

Sverige-Polen 20-24. Jag kan ta att Sverige förlorar en åttondelsfinal mot Polen - men det var deprimerande att se spelet. Anfallsspelet framförallt. Så tempofattigt, så fantasilöst, så skyttesvagt...så smärtsamt uselt. Och eftersom Polen var obetydligt bättre blev det en match som endast kan ha glatt handbollssportens belackare. Om ens dem. Usch vá tradigt. Kim Anderssons spelintelligens saknades enormt i det svenska laget. I hans frånvaro blev det varken utspel eller inspel, i alla fall inga vettiga. Sverige såg litet ut, bokstavligt talat. Zachrisson på nio meter i en VM-match, hallå. Magnus Persson. Lukas Karlsson och Fahlgren som alternerande playmakers. Snälle Ekberg på kanten. Trötte Nilsson på linjen. Lätta byten allihop för de robusta polackerna. Okej, Andreas Nilsson är ursäktad. Han spelade 60 minuter (minus två utvisningar), slet kopiöst i försvaret och hade ingen kraft kvar i anfallsdelen. Märkligt att han inte fick avlösning en enda gång, Barud och Nielsen fanns ju att tillgå. Hur tänkte coacherna där? Men mittniorna börjar jag faktiskt tröttna på. Fahlgren och Karlsson har fått ett otal chanser i landslaget vid det här laget, ingen av dem fyller tillnärmelsevis tomrummet efter Doder. Dags att pröva nytt i den positionen. En Josef Pujol, en Jesper Konradsson. Kan bara bli bättre - om inte direkt så på sikt. Sverige får väl ta ett par år till i den internationella topphandbollens mellanskikt, det är inte hela världen. Sammantaget var det förresten inget blågult fiasko i den här VM-turneringen. Vi slog de lag vi "skulle" slå och gick vidare från gruppen. Själva sortin däremot var ett fiasko, det kommer man inte ifrån.

Vilja slog klass - i 55 minuter...

Sverige-Frankrike 25-27. Vilja slår klass, sägs det. Inte alltid, säger jag. Om så vore hade Sverige vunnit den här matchen. Ett äckligt nonchalant Frankrike skärpte sig inte förrän i slutskedet - och det räckte. Tyvärr. Sverige, utan Kim Andersson, gjorde en oerhört tapper match. Ledde den i nästan 55 minuter, vid några tillfällen med tre bollar. Gamle Källman var formidabel, ungtupparna Östlund och Magnus Persson visade noll respekt för det namnkunniga motståndet. Försvarsspelet bet också, särskilt på stjärnan Karabatic som förblev mållös tiden ut. Sen var det detta med metoderna. Förvisso kunde de diskuteras; svenskarna var sent in i många situationer, fransmännen i sin tur utstuderat skickliga på att provocera fram regelbrott eller "liknande". Framförallt i andra halvlek fick Frankrike straffkast på löpande band - och fanns det en enda fransos som inte var nonchalant så var det straffskytten. Joli hette han visst. Nio straffar, nio mål. Ett fantastiskt facit, på sitt sätt så klart helt matchavgörande. Sverige får nu möta Polen i åttondelen. Känns som en fiftyfiftymatch, förutsatt att den här sura förlusten inte sitter kvar som ett mentalt ok. Frankrike skrämmer mig lite. Kan man vinna med en insats som denna kan man nog till slut vinna hela VM:et.

En vunnen poäng för Sverige

Sverige-Egypten 25-25. Sverige vände underläge 20-24 till ledning 25-24, kunde vunnit men borde förlorat. Så oavgjort var okej, tycker jag. Spelet stämde inte alls den här gången, inte bakåt och ännu mindre framåt. Tur att Niclas Ekberg hade sin dag. Tio mål totalt, flera under upphämtningsfasen i slutet. Även Viktor Östlund förtjänar beröm. Ung och oerfaren, långtifrån felfri, men modig och effektiv i anfallet när det väl gällde. Det var han faktiskt ensam om bland "niorna". Kim Andersson gick vilse i sin egen genialitet, tappade fokus i ren frustration. Och fick dessutom känning av axelbesvär, vilket tvingade honom att bryta matchen. Anmärkningsvärt där var att Sverige alltså vände när "hjärnan" satt på bänken. Ingen är oumbärlig - men förhoppningsvis kommer Kim A tillbaka och då vid sunda vätskor. Kan inte tänka mig att vi rör Frankrike på lördag annars.

Diagnos punkteringsskräck

Skrev häromdan - halvt på skämt, medges - att jag hade en deal med min cykelhandlare om att ses igen till helgen. En statistiskt säkerställd träff, så att säga. Jag hade fel, jag var på tok för optimistisk. Vi sågs idag, onsdag. Fjärde punkteringen sen årsskiftet, två dagar efter den tredje. Men nej, jag tycker inte synd om mig själv. Punkterade cykeldäck är, även i grotesk omfattning, att betrakta som ett lyxproblem, jag inser det. Cykelhandlaren däremot tittade förundrat på mig idag och gav uttryck för visst medlidande. "Du har stor otur mannen", sa han och visade fram den pyttelilla flisa av metall som orsakat pyspunka nr 4. Ack ja. Det ligger så mycket skit på cykelbanorna att hälften kunde vá nock. Grenar, grus, glas, spik, muttrar - och underhållet behöver vi inte tala om eftersom det är icke-existerande. Sen är det ju förbannat egendomligt att allt tränger in i just mina däck, där får jag ge cykelhandlar'n en poäng. Men som sagt, inget gnäll, ingen självömkan. Bara ett konstaterande att jag nu drabbats av svårartad punkteringsskräck. Det yttrar sig i form av kallsvettningar inför varje nytt möte med min cykel, en övertygelse om att den ska stå på "sock". Och om den mot all förmodan inte skulle göra det vågar jag knappt sätta mig upp för efter tio meter är det klippt igen, tänker och känner jag. Behandlar di sånt på vårdcentralen?

Debatten om Settman

En pseudodebatt tycks ha blossat upp i efterdyningarna av Idrottsgalan. Det handlar om programledaren Peter Settman. Var han bra? Var han mindre bra? Var han en ren katastrof? Personligen skulle jag nog säga att han var allt. Omdömena ligger helt enkelt i betraktarens ögon. Jag själv t ex tyckte att Settman var bra i sin roll. Entusiastisk, positiv, småfräck, bitvis avväpnande rolig. Många vid festborden verkade tycka samma sak; sällan har det väl skrattats som på just årets gala. Möjligt dock att några hukade sig bakom skämskudden, Settman var ju ibland under bältet och rotade. Alla tål inte det. Somliga mår seriöst illa av det. Som Åke Stolt, f d sportkrönikör på Sydsvenskan. Som Anja Gatu, nuvarande sportkrönikör på samma tidning. Båda förfasar sig över Peter Settmans programledarskap, det är nästan lite rörande att se samstämmigheten. Vad, eller vem, de vill ha istället framgår inte exakt. Men förmodligen någon med lite fiiinare humor, om ens någon humor alls. Okej för det, jag har inga problem med att folk tycker olika. Dock är det lättare att sitta å snobba sig bakom ett tangentbord än att leda en idrottsgala i tv, det är min bestämda övertygelse.

Femmans tre vise män

Tycker att Kanal 5 gör ett bra jobb med handbolls-VM. Väl så bra som Fyran, som haft sändningsrätten till de senaste mästerskapen. All respekt för Hellgren och Axnér men visst är det kul med lite nya röster. Femman ger oss t ex unge Oscar Carlén och han är nära nog ett fynd som expertkommentator. På helt rätt handbollsspråk dessutom: Ystaddialekten. Ljubomir Vranjes är också ett starkt kort. För att inte tala om Per Johansson, som förvisso förekommit även i Fyran. Tre vise män, kan man lugnt säga. Nu väntar jag bara på att få höra Carlén som bisittare vid någon av Sveriges matcher, hittills har han fått nöja sig med mer neutrala uppgifter.

Lyckad gala med happy end

Gillade kvällens idrottsgala i SVT. Peter Settman som programledare. Mixen av prisutdelare med själva ärkebiskopen som lysande stjärna. Artisterna, Charlotte Perrelli framförallt. Balansen mellan uppsluppet glam och finstämt allvar. Allt satt som det skulle, i alla fall i min tv-ruta. Och till slut försvann även det enda lilla irritationsmomentet, nämligen överrepresentationen av skidåkare bland pristagarna. Finaste trofén gick ju till simmerskan Sarah Sjöström. Jerringpriset alltså, folkets röst. Som f ö INTE delades ut av Sjökvisten, om nu någon förutom jag minns den läbbige lanthandlaren i de forntida Åsa-Nisse-filmerna. Kopian visade sig heta Christian Olsson och kom från Radiosporten. Kul det också, faktiskt.

Jag - en punkare

19e januari - och jag noterar årets tredje punktering på min cykel. En var sjätte dag, nytt personligt rekord. Bakdäcket, bakdäcket, framdäcket. Omväxling förnöjer. Och min cykelmakare verkar både glad och tacksam, det måste jag säga. Idag gav han mig t o m rabatt. Tjugo kronor. En typ av högkostnadsskydd, kanske. Cyklister som jag behöver det. Frikort är väl inte att tänka på och f ö bidrar jag gärna till min cykelmakares försörjning. Han är en ytterst sympatisk man, min cykelmakare. Ständigt redo liksom. Iranier av börden, säkert bekant med tyngre problem än punka på ett cykeldäck. Dock lätt förundrad över min besöksfrekvens vid det här laget, det blev jag varse idag. "Förra året jag tror du var här tjugo gånger", sa han. "Minst", sa jag. "Ja, precis. Minst tjugo gånger", sa han. Varpå vi enades om att ses igen mot slutet av veckan. I olycksstatistikens heliga namn, amen.

Alla dessa landslag - och så Qatar

Sverige-Tjeckien 36-22. Två matcher, 22 plusmål. Sveriges inledning i handbolls-VM imponerar. Men eftersom försiktighet är en dygd, i alla fall en svensk dygd, bör man kanske ta't lugnt ett tag till. Danmark, Frankrike, Spanien och Kroatien får fortfarande ses som mästerskapets Fyra Stora...och gud vet vad värdlandet Qatar kan hitta på. Där spelar ju allt utom just "qatarer" och mixen av nationsbytare har faktiskt inlett ungefär lika övertygande som Sverige. Lite märkligt att Internationella handbollsförbundet tillåter att beteckningen landslag luckras upp på det sättet, det tycker t o m jag som är hopplöst förlorad i drömmen om fri rörlighet och öppna gränser. Vad gäller Sveriges match mot Tjeckien säger jag bara: Kim Andersson. Tio skott, tio mål. Dessutom hjärnan bakom allt. En formidabel handbollsspelare, kanske världens främste. Spännande fortsättning följer...

Världsmästare för en kväll

Sverige-Island 24-16. En närmast sensationell VM-premiär för svensk del. Island å sin sida verkade helt paralyserat - och det går att förstå. Mot en målvakt som Mattias Andersson måste handbollslivet kännas hopplöst. Veteranen i buren var makalöst bra, sexton insläppta säger ju allt. Ja, inte bara om Anderssons insats. Försvarsspelet i stort bidrog så klart, effektivare än så här kan det knappast bli. Ändå var det framåt det stora utropstecknet fanns: Viktor Östlund, 22 år ung och mästerskapsdebutant. Han av alla gjorde Sveriges första VM-mål, han av alla fortsatte att skjuta Island sönder och samman. Sex mål sammanlagt av vänsternian som på förhand ansågs osäker, kanske otillräcklig, i internationell hetluft. Härligt att se den typen av genombrott. Nu garanterar det förstås inte något för nästa match eller för fortsättningen av turneringen - men just ikväll får vi kalla oss världsmästare, det tycker jag.

Heja framtidens landslag

Svensk landslagsfotboll behöver alla framgångar den kan få - och som en sådan måste dagens 2-0-seger över Elfenbenskusten betraktas. Visst var det träningsmatch, visst verkade Elfenbenskustens alla stjärnor måttligt inspirerade, men det förtar inte faktum: Sveriges s k januarilandslag gjorde det bra, riktigt bra framförallt i andra halvlek. Snygga mål av Mårtensson (HIF) och Rohdén (Elfsborg), gediget överlag, några individuella guldkorn. Som nämnde Johan Mårtensson på mittfältet. Som MFF-förvärvet Lewicki vid hans sida. Robin Olsen i målet och egentligen hela backlinjen. Sen är jag lite svag för Kiese Thelin i anfallet. Mest för att han är så udda: bra på de svåra sakerna, sämre på de lätta. Men hela tiden orädd, tuff, svår att hantera för vilken försvarare som helst. Det var ett tag sedan jag såg Sveriges "riktiga" landslag spela så här övertygande fotboll. Hoppas nu inte att Hamrén dumpar alla de unga förmågorna när januariturnén är över. Det vore för sorgligt.

Fem borta men stommen kvar...?

Läser i Sydis idag att "stommen finns kvar i MFF". Där ser man. Jag som trodde att Ricardinho, Halsti, Forsberg, Eriksson och även en frisk Thern ingick i den. Tydligen inte. Om man nu ska lita på sportkrönikören ifråga. Vilket man nog inte ska.

Sana - flip eller flop?

Tobias Sana. Nja. Ingen skall dömas osedd, men lite tveksam är jag allt till MFF:s senaste värvning. Sana är 25 fyllda, kommer från en brant sluttande sejour i Ajax. Senaste året gömd och glömd i den holländska storklubbens ungdomsled, som överårig. Det imponerar inte. Frågan är vad det beror på. En tränare som inte sett eller förstått Sana's storhet? En spelare som - i likhet med många andra fotbollstalanger - plötsligt stagnerat i utvecklingen? Svar lär väl ges framöver.

Massflykten från MFF

Simon Thern. Magnus Eriksson. Emil Forsberg. Ricardinho. Markus Halsti. Det är nåt sjukt över flykten från MFF. Fem spelare hittills, och det kan bli fler. Det "sjuka" är att ingen bytt upp sig rent fotbollsmässigt. Alla har lämnat för klubbar som rimligen är sämre än MFF. Men som har mer pengar. Ännu mer. Man ska komma ihåg att de här killarna haft förbannat bra betalt i MFF, att de säkert kunnat trygga sin ekonomiska framtid även här. Tio á femton år i allsvenskan parat med lite elementär sparnit i pensionsfonder eller nåt...en vanlig löntagare hade skrattat hela vägen till banken vid liknande förutsättningar. Men nu ska jag inte vá sån. Jag förstår att mycket vill ha mer, att unga män väljer äventyret före tryggheten. Risken får väl bli deras eget bekymmer. Bänknötandet alltså. För tillfället verkar detta vara regel snarare än undantag bland ex-MFF:are i fotbolls-Europa. Durmaz, Hamad, Pontus Jansson, Rantie, Ranégie, bortglömde Harbuzi; ingen av dem "jobbar" kontinuerligt, såvitt jag vet. Kanske kommer någon - Hamad? - av dem hem nu när MFF har vakanser att fylla, det skulle inte förvåna. Rosenberg och Molins är ju f ö goda exempel på hemvändare, Mehmeti ett mera tveksamt. En märklig karusell är det hursomhelst. MFF som säger sig vilja ta upp kampen med Europa rent fotbollsmässigt säljer av spelare i parti och minut. Som utomstående betraktare kan man bli yr för mindre.

Viktigare om en vecka...

Sverige-Island 30-24. Om en vecka börjar handbolls-VM, för svensk del med match mot just Island. Varför de då möttes ikväll vet jag inte, så liten är väl inte handbollsvärlden? Nu blev det, som man säger, ett prov utan värde. Båda parter bemödade sig om att INTE visa vad de egentligen förmår - och bäst därvidlag lyckades bestämt Island. Alla de normalt bärande spelarna sparades. Fullt så nonchalant mot den betalande publiken agerade inte Sverige, därav resultatet. Men visst hade en träningsmatch mot laget från spelplatsen varit minst lika intressant. Kristianstad alltså. Eller också ett Pressens lag som man hade förr i tiden, i alla fall i fotboll. Nå. VM ska bli kul. Då är det på riktigt liksom. Det kan nog gynna Island mer än Sverige, är jag rädd.

Fotbollstalangen som flög förbi

Har precis sträckläst Tony Flygares bok "En gång var jag större än Zlatan". Fick den i julklapp av en vän, själv hade jag nog inte köpt den. Tycker det skrivs för mycket böcker av hel-, halv- och kvartskändisar. Eller rättare sagt av deras spökskrivare eftersom kändismänniskorna sällan kan skriva själva, i alla fall inte så att det blir begriplig bok av det hela. Men med detta sagt så är Flygare's historia ungefär lika läsvärd som förlagan, dvs Zlatans egen "Jag är Zlatan". Bara så mycket sorgligare. Och så mycket kaxigare i tonen; i det avseendet slår Tony Flygare sin gamle ungdomspolare med hästlängder. Det är nästan så jag förstår varför MFF tröttnade på honom, nån jävla ordning får det ju vá även i en fotbollsklubb. Uppblåst självbild har spolierat många lovande idrottskarriärer, Flygare är inte ensam om det ödet. Själva boktiteln bör man f ö ta för vad den är: spekulativ. Märkligt är det nämligen inte alls att Tony Flygare "en gång var större än Zlatan". Väldigt många har varit det under en begränsad del av ungdomsåren. Utveckling är individrelaterad, somliga går s a s i taket tidigare än andra. Flygare råkar dessutom vara nästan året äldre än Zlatan (om än född samma år), sådant har också betydelse i sammanhanget. Bränner till gör boken i avsnitten om livet efter den kraschade fotbollskarriären. Spelmissbruket, vilsenheten, famlandet efter något slags upprättelse. Där landar jag i en känsla av sympati för människan Tony Flygare.

Ett program på rätt spår

Blev ovanligt glad av tv-programmet På Spåret igår. Anledningen var att Albert Hammond dök upp i en följdfråga på resmålet Gibraltar. Han är tydligen född där, sångaren/kompositören som stal en del av mitt musikhjärta en gång för länge, länge sen. Åren kring 1970 närmre bestämt. När man fortfarande lyssnade på tio-i-topp. Albert Hammond hade ett par hits där och då, den största var bestämt hans egen ungdomsdröm om "The Free Electric Band". Sen försvann han, glömdes bort. Men inte av mig, inte av skivköpare i andra delar av världen. Genom åren har han gett ut massor av plattor, allt har inte nått Sverige. Somligt har jag köpt i London, annat i Tyskland, något kan jag ha missat. Finaste fyndet gjorde jag dock i en reaback på Engelbrektsboden i Malmö - jo, man krängde faktiskt lp-skivor där tillfälligtvis nån gång på 1990-talet. Eller om det var sent 80-tal, kanske. Plattan som hette Somewhere In America var i alla fall inspelad -82 och minns jag rätt kostade den mig en tia. Skamligt för så bra musik. Att ingen av låtarna blev någon hit säger bara allt om branschen, det ska man inte bry sig om. Hammond låter lite som Lennon på just den plattan - och alla kompositionerna är förstås hans egna. Låtskrivandet har alltid varit Albert Hammonds signum, efterhand renodlat till huvudsyssla så att andra kunnat glänsa. Westlife, Diana Ross, Whitney Houston, Julio Iglesias, Bonnie Tyler; alla har plockat guld ur Albert Hammonds omfattande låtkatalog. Nummer som When I Need You, It Never Rains In Southern California, To All The Girls I Loved Before, One Moment In Time, When You Tell Me That You Love Me...nästan alla har hört dem, färre vet var de kommer ifrån. Fast nu vet åtminstone de som tittade på På Spåret igår kväll. Så tack Fredrik Lindström, angenämt att du lät Hammondnördig liksom på riktigt. Då är vi två.