söndag 30 januari 2011

Så nära dansk landslycka...

Frankrike-Danmark 37-35.
Oavgjort vid full tid, gastkramande förlängning innan Frankrike kunde nypa ännu ett VM-guld. Smärtsamt för danskarna som var så äckligt nära att fixa inofficiell landslycka. Eller officiell rent av; handboll är ju typ nationalsport på andra sidan bron, kolla bara danska TV2 som inledde sin VM-sändning sju timmar före finalmatchens avkast. Och dessutom hade planerat för tidlös galakväll i burken om utifall...
Synd när så ambitiösa upplägg spricker på några ödesmättade tillfälligheter. Danmark ledde med 33-32 i förlängningen, hade just då guldet i en liten ask och tv-kommentatorerna i en fet extas. Lite otippat var det "fel" fransos som sabbade partyt.
Inte Karabatic, megastjärnan. Inte Abalo, spänstfenomenet. Inte Gille, han med värsta hästrumpan. Och inte heller Omeyer, målvaktsklippan.
Utan Fernandez, den gamle och kanske minst spektakuläre av dem alla. Han, och ingen annan, gjorde de två avgörande målen i fransk favör. Det gladde mig - mitt i medlidandet med den fantastiske Mikkel Hansen och övriga danskar.

S E

En match för mycket...

Sverige-Spanien 23-24.
Bronsmatch i handbolls-VM och jag kom att tänka på - boxning. I boxningsmästerskapen finns inga bronsmatcher, når man semifinal är medalj garanterad. Det hade känts ganska sympatiskt här också...brons till både Sverige och Spanien.
För övrigt påminde flera spelare om boxare som gått en fajt för mycket. Några närmast raglade omkring, andra såg ut att behöva ta räkning till åtminstone nio. Inget konstigt alls; matchen var lagens tionde inom loppet av cirka fjorton dagar. Sånt sliter enormt, till slut pajar liksom signalsystemet mellan vilja och kunna. Särskilt om man, som Sverige, gått runt på relativt få spelare.
Källman bäst igen, trots utmattningssymptom. Carlén och Doder halta och lytta men lik förbannat - eller just därför - beundransvärda. Må de alla återhämta sig och minnas VM-turneringen med stolthet.

S E

fredag 28 januari 2011

Nu lutar det åt Danmark...

Sverige-Frankrike 26-29.
Spanien-Danmark 24-28.
Nix, inget mirakel. Sverige spelade på toppen av sin förmåga, Frankrike i underkant av sin men utan att nånsin äventyra segern.
Målvaktsspelet gjorde sitt till; Sjöstrand kom aldrig riktigt in i stimmet och möjligen byttes han ut för sent. Omeyer i den franska buren var desto bättre, bitvis rena väggen. En annan avgörande faktor var linjespelet. Där Sverige i princip inte alls involverade sin mittsexa Arrhenius (utom i slutminuterna), där matade Frankrike sin mittsexa Gille med nyttiga bollar mest hela tiden. Sju mål drog han in, fransosen med handbollsvärldens yvigaste hästsvans.
Källman och Carlén var kvällens hero's i Sverige, tycker jag. Ekdahl Du Rietz smått magisk i första halvlek, trött och lite ofokuserad i andra. Men vilket genombrott han fått i VM, rookien från Lugi. Kul, kul.
Danmark däremot! Och Mikkel Hansen, suck. Vilken makalös spelare. Nio egna mål och ungefär lika många assists, spanjorerna kunde bara inte stoppa honom. Kan Frankrike på söndag? Jag tvivlar.
Om sedan Niklas Landin i målet lyckas konservera semifinalformen - ja, då är jag nästan säker på att VM-guldet 2011 blir danskt.
Väl bekomme.

S E

Avigt kan bli rätt på högernio

Kan Sverige slå Frankrike ikväll?
Svar nej.
Fast kanske.
Sensationer eller t o m mirakel har inträffat förr - det är det som gör handboll till handboll, idrott till idrott.
Ett aber förstås att Kim Andersson är borta, ännu värre om inte heller Oscar Carlén kommer till spel. Det skulle betyda att Sverige står utan naturligt vapen på högerniopositionen, dvs vänsterhänt skyttekraft (sagt med all respekt för blixtinkallade nödlösningen Johan Jakobsson).
Men stopp nu. Är det inte precis vad kvällens motståndare gjort under hela 2000-talet?
Jo men visst.
Alltsedan Frankrike tog över världsherraväldet i handboll - från Sverige! - har "vapnet" på högernio hetat Fernandez. Och den mannen är inte ett dugg vänsterhänt. Han och hela franska laget reder sig ändå, mer än väl.
Så kom igen Sverige, med eller utan Carlén. Ge oss en match att minnas, med eller utan vänsterhänt skytte.

S E

tisdag 25 januari 2011

Danmark ett nummer för stort

Sverige-Danmark 24-27.
Mest synd om publiken. Den svenska delen alltså. Matchen blev ju varken jämn eller spännande, därtill var Danmark för bra. Och Sverige för sargat, bör man kanske tillägga. Både Kim A och Carlén borta pga skador, både Ekberg och Källman på vilobänken från start. Liksom Doder och målvaktsfantomen Sjöstrand.
B-uppställningen höll tyvärr inte måttet - men det tror jag i och för sig inte att A-uppställningen gjort heller. Inte mot detta motstånd, detta grymt imponerande danska lag. Skulle någon svensk platsa där? Faan vet. Möjligen Sjöstrand som back-up till Landin. Eventuellt Doder som playmaker vissa stunder. Men förmodligen varken Ekberg eller Källman eftersom Danmark har FYRA likvärdiga eller bättre kanoner att laborera med på kanterna.
Kim Ekdahl Du Rietz? Bra ikväll igen. Djärv, viljestark, skottvillig. Bara det att Danmark förfogar över Mikkel Hansen i motsvarande position - och den mannen är knappast utbytbar mot någon.
Sorgligt att se Petersen falla igenom när han nu äntligen fick speltid. Välvilligt kan man tolka misslyckandet som vådan av för lång bänknötning; känslan går förlorad, modet rinner iväg, det enkla blir plötsligt svårt.
Plus för moralen i det svenska laget. Det var den - i kombination med dansk avkoppling på slutet - som gjorde att utklassningen avvärjdes rent siffermässigt.
Frankrike i semin på fredag. Utmaningen kan inte bli tuffare men utgångsläget kan heller inte bli bättre; Sverige har redan gjort ett succé-VM, återstoden är blott en fråga om bonus.
Eller mirakel, möjligen.

S E

söndag 23 januari 2011

Dado slog an tonen...

Sverige-Kroatien 29-25.
Argentinamatchen är glömd nu va? Har den förresten nånsin spelats?
Sverige är i semifinal i handbolls-VM! Tillbaka på toppen, med i matchen, efter sju svåra år och lite till. Och vem skulle leda återtåget i Malmö Arena om inte en Malmöpåg?
Dalibor Doder. Dado kallad. Skolad i Malmö HP på Lindängen, förädlad i Lugi.
Dado var grym mot Kroatien, så grym att jag kom på mig själv med att nynna Da Do Ron Ron Ron, Da Do Ron Ron...om nu någon minns den gamla slagdängan från 60-talet. Perfekt som soundtrack denna afton, åtminstone i min snurriga handbollsskalle.
För den skull glömmer jag inte Sjöstrand i målet. Fantastisk igen. Ej heller glömmer jag den väldige Jonas Källman som dessutom var sympatisk - eller trött - nog att be om byte så att Petersen fick komma in och känna på bollen några minuter. Viktigt att ingen sitter och fryser, inbillar jag mig.
Däremot glömmer jag Ivano Balic i Kroatien. Min gamle favorit var bara dum och divig, inte ett dugg genial. Usch.
Danmark nästa för Dado & Co. Match om gruppsegern, inte mer än så. "Mer" kommer senare i veckan...

S E

lördag 22 januari 2011

Ungdomens kväll i Arenan

Sverige-Serbien 28-24.
Det är med Kim Ekdahl Du Rietz som med Oscar Carlén. Ung, modig, respektlös och blint målsugen. Jag kan ibland reta mig lite på deras egon, på deras oförmåga till kantutspel inte minst.
Fast inte ikväll. Absolut inte ikväll.
Utan Ekdahl och Carlén hade Sverige knappast vunnit den här matchen. Kändes som nästan alla blågula mål under slutkvarten kom från antingen den ene eller den andre. Där ingen annan i laget tycktes våga, orka eller kunna, där vågade, orkade och kunde "unghingstarna" hur mycket som helst. Otroligt imponerande.
Lägg till detta Niclas Ekbergs säkra straffskytte och Johan Sjöstrands briljanta målvaktsspel - och vi finner att Sveriges fyra yngsta spelare faktiskt blev tungan på vågen. Bara en sån sak.
Det enda jag stör mig på nu är att Fredrik Petersen blivit bänkoffer. Är Källman så jävla outstanding som vänstersexa att han måste spela nonstop i varje match? Tycker inte jag.
Kroatien i morron kväll. Ny seger och Sverige är, såvitt jag förstår, klart för VM-semifinal redan innan Danmarksmötet på tisdag. Skulle nästan kännas lite snopet.

S E

torsdag 20 januari 2011

Segern som räddade VM

Sverige-Polen 24-21.
Den Stora Revanschen. Två goda poäng att ta med sig in i mellanrundan, bibehållen medaljchans. Känns som hela VM-festen är räddad nu. För Sverige som lag. För Sverige som arrangörsland. För publiken. För TV4. För alla handbollsnördar överhuvudtaget.
Och för Danmark. Inte minst för Danmark.
Många hjältar i blågult ikväll. Johan Sjöstrand i buren. Jonas Larholm som vår tids Wislander, hal som en slang. Arrhenius som äntligen fick speltid och visade att även en svensk mittsexa kan göra mål. Doder, Carlén, Källman, Ekdahl Du Rietz. Och så försvarsgrisarna: Jernemyr från Orsa, Tobias Karlsson från Karlskrona.
Men kanske framförallt Kim Andersson - mannen som inför matchen sågades jäms med fotknölarna av Expressens Mats Olsson. Så tossigt kan det bli när "fotbollsskadade" sportkrönikörer fejkar handbollsintresse bara för att det är VM.
Själv tycker jag att ungtuppar som Carlén och Ekdahl fortfarande har en del att lära av Kim A. Split vision t ex. Inspel på linjen, utspel på kanterna, se alternativa möjligheter till egna avslut. Om nu sånt går att lära.
Handboll är trots allt en större konst än att enbart skjuta - och i min värld är Kim Andersson ett lysande exempel på just det.
God fortsättning, Sverige.

S E

onsdag 19 januari 2011

Förbundskaptenernas magplask

Lukas Karlsson ut, Fredrik Larsson in.
Det trodde jag inte...att den som spelat minst skulle utses till största syndabocken i svenska handbollslandslaget. Förbundskaptenernas skamgrepp på etik & moral får i alla fall mig att må illa. Gillar av princip inte personliga vendettor, allra minst som medel för att skyla över ett eget misslyckande.
Det är det Olsson och Lindgren gör här; offrar den spelare som de faktiskt själva tagit ut i VM-truppen. En kille som, får man förmoda, ansågs formstark då för bara någon vecka sen.
Men formsvag nu, simsalabim.
Trots att han inte spelat mer än några ynka - förvisso mindre lyckade - minuter i turneringen.
Eller kanske tack vare det.
Bänken har ju såvitt jag vet aldrig varit någon formbefrämjande plats, brist på förtroende ingen stimulansdrivande mirakelmedicin.
Stora ledare, typ Wilbeck i Danmark, lyfter spelare och därmed laget.
Små ledare sänker spelare och splittrar kollektivet.
Jag står på Karlssons sida, surprise.
Men med detta sagt tror jag ändå att Sverige kan besegra Polen ikväll...

S E

tisdag 18 januari 2011

Fel Sverige redan från start

Sverige-Argentina 22-26.
Å ena sidan: jag gläds verkligen med Argentina - laget ingen tog riktigt på allvar inför VM, allra minst de s k experterna. Handbollsvärlden behöver fräscha uppstickare och oanade resultat, annars blir det för trist.
Å andra sidan: jag är förbluffad över de svenska förbundskaptenernas coaching. Här väljer de att starta med exakt samma sexa som gjorde grovjobbet mot Sydkorea kvällen före - och nagla fast alla utvilade/spelsugna/högmotiverade alternativ på bänken. Det hade jag inte väntat mig av Olsson och Lindgren. Inte så dålig fingertoppskänsla, inte så usel kunskap i elementär idrottspsykologi.
Argentinamatchen var liksom sista chansen att få in t ex Ekdahl, Petersen, Kim A och Lukas Karlsson i turneringen. Och samtidigt ge lite välbehövlig vila åt "stjärnorna", de är ju trots allt inga övermänniskor. Den chansen brände förbundskaptenerna. Visst, långt om länge kom det några byten men då var paniken redan ett faktum, matchen i det närmaste körd. Och självförtroendet som bortblåst t o m på kaxige Petersen.
Dessförinnan fick vi alltså se en seg Larholm, en trött Källman, en vissen Doder, en kraftlös Ekberg, en oskärpt Carlén samt ett tempo som möjligen gladde Argentina men ingen annan. Fullt naturligt; så agerar spelare som är "dagen efter", alla vet att det är jättesvårt att hålla nivå över en natt.
Även Olsson och Lindgren vet det nog, innerst inne. Synd att de glömde. Sen säger jag inte att en annan startuppställning hade förändrat matchutgången...en känsla går ju aldrig att leda i bevis.
Hursomhelst. Grattis Argentina. Sorry Sverige. Och dumstrut till mig som trodde på medalj.

S E

måndag 17 januari 2011

Ännu en seger, ännu ett steg...

Sverige-Sydkorea 30-24.
Tuff, tuff, segertåget rullar på. Bra match, koreanerna alls ingen munsbit. Det ville till att Sverige vann målvaktskampen, där var Mattias Andersson outstanding. Framåt glänste framförallt Källman - har han nånsin varit så här taggad och effektiv i landslaget? Bakåt bökade Jernemyr och Tobbe Karlsson i känd stil, den här gången med Jernemyr som värsting (tre utvisningar, rött kort). Omväxling förnöjer.
Nästa gång kan det kanske vara Carléns tur. Han är inte heller särskilt snäll i försvarsarbetet, nämligen. Snarare tvärtom, skulle jag nog säga. Vilket är precis som det ska; snälla handbollspojkar får aldrig kyssa en VM-pokal.
Argentina härnäst. Sen Polen. Sen mellanrundan. Sen...tyst min mun får du socker.

S E

Varning för franskt och danskt

Det är lätt att ta i när man drabbas av eufori.
Inte för att jag ångrar vad jag skrev om Sveriges VM-chanser efter uppvisningen mot Slovakien - men efter att ha sett Frankrikes och Danmarks respektive matcher igår har jag nyktrat till, i alla fall något.
Det blir svårt för blågult att knipa guldet. Bussvårt. Fast inte omöjligt...om jag ändå får lov att framhärda.
Nu gäller det bara att Sverige besegrar Sydkorea ikväll. Bör kunna gå, tycker jag. I väntan på brutalstarka fransoser och blixtsnabba danskar...

S E

lördag 15 januari 2011

Goda aningar fick näring...

Sverige-Slovakien 38-22.
Ikväll känns det riktigt bra, det där jag skrev redan innan VM-handbollen startat. Att Sverige kan gå långt, absolut ta medalj, kanske t o m den ädlaste. Skönt att vara tidigt ute...
Detta var så grymt att jag nästan led med Slovakien. Det stod dock 15-14 i paus, matchutgången kändes helt oviss.
Så långt.
Men inte längre.
Andra halvlek måste gjort ont i både själ och hjärta på slovakerna...23-8 till Sverige! Sjöstrand i buren tog nästan allt, kontringarna som följde gav mängder av enkla mål, effektiviteten i distansskyttet var i det närmaste total. Världsmästarhandboll!
Okej. Slovakerna gav upp allteftersom, liknade mest Australien mot slutet. Så segermarginalen som sådan ska kanske inte övervärderas - om man nu tvunget måste lägga in en liten brasklapp.
Fast vem känner sig tvingad till det direkt efter en sån här match?

S E

torsdag 13 januari 2011

Trevande VM-premiär...

Sverige-Chile 28-18.
Sådär ja, VM-handbollen är i gång. Dock ingen övertygande premiärmatch av Sverige, möjligen något slags styrkebesked att ändå vinna med tio bollar.
Anfallsspelet saknade fart, flyt och rytm, alltför mycket "räddades" genom individuella initiativ. I den delen visade inte minst Ekdahl Du Rietz ett oanat ego; sex mål på sturskt skytte men blind för goda passningsalternativ vid flera tillfällen. Lite så även med Carlén. Bra förstås att de unga killarna vågar, mer betänkligt att vissa av de rutinerade pjäserna hackade.
Som Doder i playmakerrollen. Som Lukas Karlsson, hans avlösare. För att inte tala om Lennartsson på kanten...tre missade frilägen innan han lyckades peta in en boll i slutet. Brrr.
Desto mer skärpt var Fredrik Petersen till vänster. Och så Jernemyr i försvaret, herregud vilken kämpe. Deras inställning och attityd lär behövas framöver - i hela laget.
Tapper match förresten av blåbärsstämplade Chile.

S E

onsdag 12 januari 2011

Handbollsfesten börjar...nuuu

Kanske är det bara önsketänkande som spökar - men från att ha varit skeptisk har jag plötsligt fått för mig att Sverige kan succéskrälla i handbolls-VM. Att just "vi" har de bästa målvakterna, det grymmaste försvarsspelet och den smartaste strategin. Förutom hemmaplan då, vilket alltid brukar vara en fördel.
Guld vågar jag knappt viska - men svensk medalj, absolut.
Trodde på Danmark innan, tvivlar nu. Duger deras målvakter? Deras försvarsspel? Monsterskytten Mikkel Hansen i all ära, ensam kan han väl inte bomba laget till VM-tronen?
Frankrike? De flestas favorit, som vanligt. Saknar tydligen storstjärnan Narcisse men har ett överflöd av andra virtuoser i truppen. Mätta kanske efter alla framgångar på senare år...annars nästintill oslagbara.
Kroatien? Min favorit (jämte Sverige). Så länge Ivano Balic spelar handboll, så länge kommer jag att vara en typ av halvkroat. Hoppas mannen är sig lik: oklippt, orakad och otrolig.
Mjukstart på VM ikväll. Sverige mot Chile. Spännande.

S E

Martyrpartiet i dumburken

Sverigedemokraterna i tv. En hel timma på bästa sändningstid. Kul för dem. Martyrerna, "sanningssägarna", de ständigt undanskuffade eller missförstådda. Den bilden av sig själva kommer de säkert att odla i evighet, det verkar vara en del av taktiken. Den som alltså tagit dem ända in i "kammaren", för att låna partiledare Åkessons nya älsklingsord.
Verbal är han onekligen, Jimmie Åkesson. Smått förförisk i retoriken, särskilt om man lyssnar lite slarvigt. Männen runt honom är inte dumma de heller, bara mer eller mindre osympatiska. Kvinnor synes icke till överhuvudtaget och det kan förvisso tyckas märkligt, SD orerar ju mer än något annat parti om kvinnoförtryck. Men det gäller förstås bara i "muslimska kulturer", framför den egna drängstugan är det inte så noga med att sopa rent.
Värst är de här ömkliga männens politiska affärsidé, den de slår mynt av för att berika sig själva. Idén om människors olika värde, allt efter ursprung på jorden.
Som om man valde. Som om vissa förtjänar ett liv i armod - och andra ett liv i "kammaren".
Tvi faan.

S E

tisdag 11 januari 2011

Det "naturliga" hockeyvåldet

Hörde en polisman uttala sig i tv om säkerhetspådraget kring tisdagskvällens hockeyderby mellan Djurgården och AIK. Förra gången lagen möttes blev det ju läktarvåld, supporterkrig, upplopp...räliga företeelser har många namn.
"Tyvärr, men sånt här drabbar alla idrotter", sa polismannen och avslöjade därmed att han aldrig varit på t ex handboll.
Själv är jag inte särskilt förvånad över att folk slåss och bär sig åt just på hockey. Såvitt jag vet är det den enda sporten där slagsmål mellan spelarna ses som något helt naturligt, låt vara bestraffat med löjliga tvåminutersutvisningar. Om inte handskar åker av och tänder slås ut, då kan det visst bli matchstraff.
"Det är hockey", som Wikegård brukar grymta belåtet i tv.
Underförstått, tror jag, att gruff, kurr å blodvite hör till, att det är riktiga män som håller på så där. När det i själva verket är mesar, gömda i 20 kilo skydd för att det inte ska göra ont.
Hursomhelst anar jag ett samband. Sådan sport, sådan publik.

S E

söndag 9 januari 2011

Tilltalande VM-vibbar

Oavgjort mot Danmark, rejäla vinster över Tunisien och Brasilien. De svenska handbollsherrarnas genrep inför VM kunde knappast sett bättre ut än så här. Fullt fokus (nästan) i tre matcher, gediget arbete överlag, turneringsseger som bonus. Och så ett praktfullt individuellt genombrott för Lugitalangen Kim Ekdahl Du Rietz; tolvmålsskytt mot Brasilien, modig som aldrig förr i den blågula dressen. Eller modig som en Jonas Larholm, om man så vill.
Just detta öppnar nya VM-perspektiv, tycker jag.
Vänsterniopositionen har ju länge varit landslagets problem, en svaghet i förhållande till högersidan med Kim Andersson och Oskar Carlén. Med Ekdahl Du Rietz och Larholm i det här skicket får vi balans i offensiven, två urstarka alternativ även till vänster.
Varpå Sverige plötsligt ser ut som en seriös medaljkandidat...
Om man nu ska lita på en förövning där framförallt Danmark verkade dölja lite av sin egentliga kapacitet.

S E

tisdag 4 januari 2011

Lätt seger, lågt värde

Norge-Sverige 30-37.
Träningsmatch inför stundande handbolls-VM – och det märktes, åtminstone på Norge. Att det var träningsmatch alltså. Sverige kunde göra mål efter behag, borde gjort 50 med lite större skärpa. Så uselt var Norge denna afton…och så mycket seriösare den svenska inställningen.
En sak är säker: bjudningar av det här slaget kan vi inte räkna med i VM.
Kul ändå att återse Kim Andersson i landslaget, han behövs mer än väl. Sjöstrand i målet gjorde en utmärkt första halvlek – och gav väl därmed förbundskaptenerna huvudbry. En av tre förhandsnominerade målvakter ska ju tydligen strykas ur truppen, frågan är vem.
Veteranen Beutler som slapp Norgematchen?
Mattias Andersson som kom in efter paus och var måttligt lyckosam jämfört med ”tredjealternativet” Sjöstrand?
Elle belle bi…
Personligen skulle jag nog ”fria” – Beutler. Given etta tidigare, men inte särskilt övertygande i sina senaste landslagsframträdanden. Anar dock att Staffan Olsson och Ola Lindgren prioriterar rutin, annars hade väl inte mittsexbesättningen sett ut som den gör.
Mattias Gustafsson och Robert Arrhenius, suck. Två gedigna kämpar av samma sort, blågula under hela 2000-talet (känns det som). Tillsammans åstadkom de visst ett ynka mål mot Norges nedlagda försvar. Har vi inga bättre? Måste förresten båda vara med? Varför då?
Frågor, frågor.
Här kommer en till: tänker Fredrik Petersen klippa sig innan VM?
Hoppas inte. Jag gillar faktiskt handbollslandslagets ende hippie precis som han är och ser ut. Inget ont om prydliga pojkar, det finns bara så många.

S E

Hockeyhuliganen i tv

Småkronorna förlorade semifinalen mot Ryssland i hockeyns JVM. 3-4, avgörandet på ett sketet straffslag. Det var lite synd, kan jag tycka. Sverige kändes aningen bättre, vann skottstatistiken klart och ledde matchen ännu halvannan minut från full tid. Men sånt e livet i idrott; pyttesmå marginaler, tur som en viktig komponent för framgång.
Den som verkade ta förlusten hårdast var Niklas Wikegård, SVT:s hockeyexpert. ”Satan”, vrålade han när allt var över. För säkerhets skull två gånger om. Som om han personligen drabbats på något sätt, som om ryssarna stulit hink & spade från just honom.
Nå. Wikegård brukar tappa omdömet, det är bestämt en del av hans image. Kommentatorn Härenstam verkar tillhöra beundrarna, studiovärdinnan Lehman likaså. Och vill de fjäska för en tramsebyxa så gärna för mig - i ett fritt land kan inte alla vara sansade och objektiva.
Som Micke Renberg t ex. Hockeyexpert i tv han med, men ljusår från Wikegårdsstilen. Tack för hooonom, skulle nog Rolle Stoltz ha sagt.
Jag säger det i alla fall.

S E

söndag 2 januari 2011

Fatalt och förkylt

Såg fotbollens klassiska Glasgowderby på tv, Rangers mot Celtic. 2-0 till Celtic, båda målen av den Jesusliknande greken Samaras. Rätt vinnare och rätt matchhjälte; Samaras var en av få spelare på planen som bemödade sig om en kreativ och konstruktiv fotboll. I övrigt gott om sluggers, slaktare och slåttermaskiner, däribland svenske Majstorovic i Celtic.
Ingen Fredrik Ljungberg däremot.
”La Primadonna” anmälde sig förkyld i sista stund, hans upphaussade comeback bidde inte ens en nysning. Kan inte säga att jag blev förvånad…Ljungbergs sjukjournal med allt från fisar på tvären till elakartade migränattacker var omfattande redan under Arsenalåren. Ja, under landslagstiden likaså.
Synd om honom så klart – men i vilket fall anmärkningsvärt att Celtic erbjöd kontrakt. Ljungberg blir snart 34 och kommer närmast från ett par års ”pensionärsfotboll” i USA, den typen av cv brukar inte stora klubbar falla för. Särskilt inte snåla skotska…höll jag på att skriva, min elaking.
Hursomhelst. Hoppas han kryar på sig, Fredrik Ljungberg. Derbyt mot Rangers ska han nog vara glad att han slapp, den sortens ”krigsfotboll” är inget för ömskinnade.

S E