Njutbart för nördar...

HK Malmö-Kristianstad 21-17. Kristianstad kom till spel utan hela sin ordinarie högersida. Lagergren, Moen, Sörensen; alla saknades. HK å sin sida hade Petersen och Kvick på frånvarolistan, inte fullt lika kännbart. Huruvida manfallet färgade matchen vet jag inte, men i vilket fall blev den annorlunda. Icke en kontring, i princip uppställt spel i 60 minuter. Handboll av 1960-talsmodell, målsiffror dito. En match för nostalgiska nördar, kanske var det därför jag njöt. Tror aldrig jag sett HK Malmö spela så här disciplinerat - eller med liknande effektivitet i försvarsjobbet. Att hålla Kristianstad nere på 17 mål (därav tre på straff) är mäktigt, även i beaktande av omständigheterna. Beutler i buren var förstås strålande igen. Och så Lönn som jag nästan vill likna vid ett monster. Otroligt stark både framåt och bakåt, absolut ovärderlig för laget. Ikväll var han klasser bättre än Kristianstads EM-spelare på samma position, Philip Henningsson. Liksom HK:s tränare Stian Tönnesen var klasser bättre än Kristianstads tränare Ola Lindgren i ämnet ordning & uppförande. Beklämmande att se Lindgrens demonstrativa gester mot domslut som inte behagade honom. Men annars var det alltså en höjdarkväll i Baltiskan. Över tvåtusen åskådare! Varmt och gott, livat och glatt. Tills man kom ut i minus 7 och vindstyrkor som nog inte ens Adam Lönn kunnat betvinga.

The one & only Peder Jogstad

Såg i tidningen att Peder Jogstad gått ur tiden, 72 år ung. Ja, i hans fall är det befogat att understryka ung. Peder hade ett driv och en energi som aldrig tycktes sina, en motor som aldrig gick på tomgång. Jag var kollega med honom under många år på Sydsvenskan, vi arbetade med samma sak. Lokal sport i Omkretsenkommunerna. Med den skillnaden att Peder dessutom servade sportredaktionen med lite av varje - och hade ett till jobb. Som idrottslärare någonstans i Mellanskåne. Det var hans egentliga yrke, sportjournalistiken en bisyssla. Såvitt jag vet var Peder heller aldrig formellt anställd på Sydsvenskan, bara kontrakterad som omistlig resurs. Vi träffades inte särskilt ofta "live", mer på telefon faktiskt. Peder ringde nämligen så fort han hade ett uppslag, en idé, ett tips...och jag kan medge att jag ibland tänkte "blir mannen aldrig trött"? Nej, Peder blev nog inte trött. Han brann liksom oavbrutet, det var mitt intryck. Frid och ljus över minnet av en särling inom lokaljournalistiken, kanske den siste i sitt slag.

Tankar kring OS - och "OAR"

Vinter-OS är över - och Sveriges medaljskörd rekordartad. Sju guld, sex silver, ett brons. Summerat med viss reservation; jag har inte följt tävlingarna lika slaviskt som förr, kan eventuellt ha missat något. Är dock ganska säker på att de allra flesta medaljerna erövrats med skidor under fossingarna. Undantagen är de två - ett guld, ett silver - som bokstavligt talat sopats hem. Jag avser alltså curling, svensk folksport vart fjärde år. Blågula floppar var det förhållandevis ont om, men en stack ut. Hockeyn. Svensk folksport konstant, stolta traditioner att försvara. Där sket det sig rejält. Guldet gick f ö till en nation som inte ens finns. OAR...var det så den hette? Tufft att vara olympisk ryss nu för tiden. Ingen flagga, ingen nationalhymn, ingen prisceremoni som ens nuddar vid tanken om "allas lika värde". Jo, jag vet. Ryssar har dopat sig. Liksom finnar. Norrmän, norskor. Schweizare. Italienare. Österrikare. Kanske t o m nån präktig svenne. Fast ryssar tydligen mer än andra. Dock inte de som tävlat i Sydkorea, då hade de ju knappast varit där. Det är mycket man inte förstår här i världen, att en hel nation suddas ut för att ett antal atleter befunnits dopade råkar väl bara vara ett flagrant exempel. Eller menar IOK att ryssar valt att födas i Ryssland, att de av den anledningen bär på en sorts kollektiv skam? Mig köper de inte. Skulle jag nånsin säga att OAR vann hockey-OS 2018? I helvete. Ryssland tog guldet, punkt. Men tillbaka till Sveriges imponerande medaljskörd. Trots alla guld och silver blev jag nog spralligast över dagens brons på damernas tremil. Stina Nilsson tog det! Jag trodde hon var den typiska sprintern, hopplöst förlorad på sträckor över tio km. Skidåkningens Bolt, typ. Så fel man kan ha, så paff man kan bli. En härlig avslutning på OS, särskilt som vinnaren av loppet knappast kan ha gjort någon enda människa paff. Marit Björgen, Norge. Vem annars? Segermarginalen låg kring två minuter, det är nästan så man kunde tro att hon är ryska.

Svårt vinna utan mittsex

Guif-HK Malmö 26-24. Ingen skam att förlora mot ett bra och viljeladdat Guif. Som för mig faktiskt - jämte Lugi - är säsongens överraskning i handbollsligan. Men samtidigt: matchen väckte också liv i mina tvivel på HKM:s möjligheter att "gå hela vägen". Dvs till SM-final. Eller ens semifinal. Inte utan mittsexspel - och sådant saknades ikväll igen. Kvick skadad och borta, Nygren och Awad överhuvudtaget inte involverade. Ett enda inspel på hela matchen och det kom i slutsekunden när Guif redan börjat fira segern. Förlåt om jag tjatar men tomrummet efter Pecikoza är skriande.

Myhrer's guld trotsar naturlagarna

André Myhrer, 35. I den åldern har de flesta slutat med alpin utförsåkning på toppnivå. De som fortsatt har ofta gjort det som skuggor av sina forna jag, offer för tidens tand och yngre konkurrenter. Myhrer är ett fenomenalt undantag, var det i alla fall idag. Olympisk mästare i slalom vid 35...det blev min själ inte ens Stenmark när det begav sig. Frågan är om någon blivit det, jag har inte kollat men tillåt mig tvivla. Naturlagarna skojar man liksom inte bort. En säregen prestation av André Myhrer - och en ny kandidat till Bragdguldet. Kanske den hetaste?

HK Malmös imponerande dubbel

HK Malmö-Alingsås 23-21. Starkt av HKM att slå en i grunden jämbördig motståndare två gånger om inom loppet av fyra dagar. Sånt brukar vara svårt - om jag nu inte överskattat årets upplaga av Alingsås. Jämfört med i fjol har ju flera tongivande spelare försvunnit, typ Konradsson, Darj och Frend-Öfors. Förvisso har bundesligameriterade namn som Andreas Berg och Niclas Barud kommit istället men ingen av dem är någon Konradsson, dvs mittnia. På den viktiga positionen såg Alingsås lite fattigt ut idag. Dessutom saknades Johan Nilsson och Tobias Sandberg i niometersbesättningen. Också ett aber, förstås. Men inget ska för den skull tas ifrån HKM. Försvarsspelet satt som gjutet i betong igen...40 insläppta (fem straffar) på två matcher mot en toppkonkurrent är kort sagt imponerande. I första halvlek var även Beutler i buren helgjuten. Och framåt var det växelvis skytte från kanoniärerna på distans, i den delen är HKM bättre rustat än något annat lag i ligan. Okej, reservation Kristianstad. Får väl se när de möts i SM-final så småningom. Ja, där gick jag händelserna i förväg men som HK Malmö ser ut just nu känns det allt annat än omöjligt. Ett till resultat från dagens ligaomgång förtjänar förresten att nämnas: HIF Karlskrona-Ricoh 32-27. Undrens tid är icke förbi. Inte miraklens heller. Grattis HIF Karlskrona.

Gammal är äldst...även i stafett

Visst är det nåt visst med OS och skidstafetter. Dagens för damerna inget undantag. En klassisk duell Norge-Sverige - med allt upplagt för svenskt guld. Stina Nilsson fick ju rygg på Björgen på slutsträckan, det var liksom bara att invänta spurtuppgörelsen där hela skidvärlden vet att Nilsson är oslagbar. Men se på tusan och hennes moster. Björgen knäckte Stina Nilsson, gled ifrån meter för meter, till slut för många för att spurtstrid överhuvudtaget skulle bli aktuellt. En enastående prestation av den norska veteranen. Gammal är äldst...åtminstone ibland. Bra ändå av Sverige, OS-silver kan ju aldrig betraktas som ett misslyckande. Egentligen gick allt planenligt: Haag lite efter på förstasträckan, dock utan att falla igenom. Kalla och unga Ebba Andersson urstarka på andra respektive tredje, tätposition vid sista växlingen. Problemet var Björgen, inget annat.

Hansdotter - om jag tvingas välja

Charlotte Kalla och Stina Nilsson i längdskidåkning. Hanna Öberg i skidskyttet. Frida Hansdotter i slalom. Guld på guld på guld på guld. Vinter-OS i Sydkorea är inte över - men den svenska succén redan ett faktum. Tack vare damerna, vilket jag i och för sig inte vill göra något stort nummer av. Man kan säkert gräva fram olympiader där männen, som det heter, räddat den svenska äran. En sak är säker: Svenska Dagbladets bragdjury har fått en del att fundera över. Hur rangordnar man sådana här prestationer när idrottsåret 2018 skall summeras? Vad är bedrift, vad är bragd? Vem förtjänar utmärkelsen mer än någon annan? Tufft jobb, SvD. Om jag själv tvingas välja säger jag nog Frida Hansdotter. Hon var med redan på Anjas tid, hon har varit tvåa eller trea i världscuptävlingar så många gånger att hon liksom blivit Pall-Frida, hon har tuggat på i sin sports översta elitskikt år ut och år in. Utan att bli folkkär, utan att få det breda erkännande hon egentligen förtjänat. 32 år fyllda är hon plötsligt Guld-Frida...och ja, jag tycker hennes bravad sticker ut lite extra. Å andra sidan: skulle Sveriges fotbollsherrar vinna VM i sommar blir alla diskussioner och jurysammanträden överflödiga. Det kommer förstås inte att ske, nämner det mest för att belysa svårighetsgraden i att toppa ett OS-guld.

Östersund bjöd, Arsenal tog för sig

Östersund-Arsenal 0-3. Ett nytt favoritlag mot ett gammalt. Inget att förlora. För min egen del alltså. Men det var synd att spänningen kom av sig redan innan den uppstått. Östersund, tydligt märkt av nerver och normal svensk dödsäsong för fotboll, bjöd Arsenal på 1- och 2-0 tidigt i matchen och därefter var det kyliga fullblodsproffs mot tappra krigare. En enda hemmaspelare kunde mäta sig med motståndet fullt ut: föga oväntat Saman Ghoddos. För att tala i handbollstermer hade Östersund på tok för många tekniska fel. Bolltapp, passmissar, missförstånd i backlinjen, taffligt målvaktsspel...första halvtimman blev direkt förödande. Det tog sig efterhand, absolut. Stundtals kände man igen sensationslaget från norr, sista timman var så pass jämn att 0-3-målet nästan fick smak av taskig eftersläng. Östersund förtjänade bättre - och gavs också chansen. Straff i slutminuten, dock bränd av Tom Pettersson. Det var en sån kväll, ett sånt äventyr för Östersunds del. Retur i London nästa vecka, för ordningens skull. Arsenal vandrar vidare i Europa League, Sveriges representant gör sorti med all heder i behåll. En till sak: Kim Källström och Peter Forsberg (hockey-Foppa!) som udda expertkombo i tv. Lysande!

Vattenbärarnas afton i Baltiskan

HK Malmö-Skövde 32-25. Mattias Kvick borta pga skada. Och ser man på: comeback av Mirsad Pecikoza. Skojar. Bara lite önsketänk från min sida, saknar ju "den gamle". Nu delade Nygren och Awad på mittsexjobbet - med den äran, faktiskt. Lätt att gilla de killarna är det också. Båda har gått den hårda vägen till HK:s A-trupp. Lirat i farmarlaget, nött bänk, tränat envetet för sina ströchanser i ligan, spridit positiv energi. Och till slut blivit "erkända". Hampus Nygren är idag lagkapten, Kassem Awad oumbärlig försvarsklippa. Vattenbärare bland stjärnor, men gud så nyttiga. Kvällens match var annars av karaktären "ännu en i mängden". HK gjorde jobbet, vann bekvämt. Målvaktsspel på hög nivå krävdes dock: Beutler var lysande i första halvlek, Saeverås nästan lika bra när han tog över efter paus. Mest imponerande var ändå Petersens spelglädje och effektivitet. Jag menar, en veteran som han kunde med viss rätt varit en smula oinspirerad och oskärpt i en mellanmatch av det här slaget. Icke; Petersen är i positiv mening den evige ungdomsspelaren, kroniskt målsugen liksom. Åtta baljor ikväll, flera av dem riktiga delikatesser. Helt rätt att han fick bäst-i-laget-buketten. Trots Awad. Trots Nygren. Vattenbärare får sällan blommor, bara respekt.

IFK Karlskrona då - och nu

IFK Karlskrona fick sin förlustnolla spräckt i senaste omgången av handbollstvåan. 29-34 mot H 43 i Lund. Ett klassikermöte som får mig att tänka på gamla "bedrifter". Slutet av 1950-talet, möjligen 1960 prick. IFK Karlskrona låg stadigt i högsta serien på den tiden, klarade sig kvar år efter år tack vare det lutande golvet hemma i Sparrehallen. Gästande lag fann sig aldrig tillrätta där, lika lite som IFK fann sig tillrätta på bortaplan. Men en gång var det förbannat nära. Just det, mot H 43 i Lund. Jag hängde i vanlig ordning nere vid Blekinge Läns Tidning utmed Hoglands Park för att följa resultatservicen från matchen. Vilken gick till så att en liten krumbent redaktör (alltid samme) trippade ner i portgången och plitade dit halvtidssiffror respektive slutresultat på en för ändamålet inglasad anteckningstavla. När han mödosamt textade 6-10 förstod jag (och alla andra som var där) att stunden var inne: IFK skulle vinna en bortamatch. Äntligen, liksom. Snacka om glädje och uppsluppen stämning utanför BLT den kvällen. Fyra mål upp var ju tryggt i forntidens handboll, tempo å sånt var knappt uppfunnet. När den krumbente redaktör'n dök upp för att skriftligen bekräfta segern...ja, ni förstår. Jag tror det var i det ögonblicket jag lärde mig den fulla innebörden av uttrycket "det sket sig". 16-15, skrev han. H 43 hade vänt. Att jag minns allt som igår måste bero på omfattningen av själva dråpslaget. Jag vill inte kalla det livslångt lidande, men nästintill. Den här gången tar jag dock förlusten som en man. IFK vinner nog serien i alla fall. Läget är gott: sex poängs ledning, fem matcher kvar. Och med den målvakten...Abdul Al Ayyam vid namn. Femmålsskytt mot H 43, helt sjukt. Jag kan försäkra att 50-talets IFK-keeper Ove Bark aldrig gjorde ett enda mål. Men han var en jäkel på att mota bollar, icke sällan även med huvudet. Tur di sköt lite lösare i handbollen förr...

Ulf Larsson, mer än bara fotbollstränare

Gripande minnesord om bortgångne fotbollstränaren Uffe Larsson i Sydis idag, signerade tidningens förre sportchef Åke Stolt. Såg också att TFF:s spelare bar sorgband i gårdagens cupmatch mot Östersund. Det var ju där, i Trelleborgs FF, Ulf Larsson hade sin kanske bästa tid som tränare. I alla fall sin mest uppmärksammade, rent medialt. Larsson, tillsammans med parhästen Anders Grimberg, tog nämligen TFF till allsvenskan. Det gav eko i spalterna och viss stjärnstatus åt den ytterst ansvarige. Nu tror jag inte att Uffe Larsson brydde sig det minsta om personlig stjärnstatus - eller om personlig bitterhet, för den delen. Sånt var mot hans natur. Annars fanns s a s läge: kort efter succén med TFF fick han lämna klubben, ingen begrep riktigt varför. Själv träffade jag honom vid ett enda tillfälle och det var några år senare. Då presenterades Ulf Larsson - efter en vända i Danmark - som ny tränare för den andra Trelleborgsklubben, anrika IFK. En bit ner i seriesystemet men det kvittade för Larsson. Fotboll som fotboll, tränaridéer som tränaridéer, obruten entusiasm. Uffe Larsson var nog den mest lättintervjuade person jag nånsin mötte under min tid på lokalsporten. Så öppen och rak, så vänlig och chosefri. Han pratade, jag skrev - och minns att jag tänkte: vilken himla go kille, blir han aldrig otrevlig? Vissa människor kan man faktiskt inte föreställa sig som otrevliga. Ulf Larsson var en av dem. Tragiskt att inte Ödet bryr sig.

Kalla's gyllene morgon

OS-guld till Charlotte Kalla på 15 km skiathlon. Jag är imponerad men inte särskilt upphetsad. För tidigt på dygnet. Matchar liksom inte min egen stigande ålder. Saknar dessutom SVT:s oöverträffade kommentatorspar Hård/Blomqvist, 5:an har inga medryckande profiler av motsvarande kaliber. Sen är det kanske skidåkningen i sig: alla rykten om doping, skumma blodvärden, "norsk astma" m m. Tär på intresset, tar av glädjen. Synd. Jag har alltid gillat skidsport, gör det i grund och botten fortfarande. Inser att alla som tävlar måste betraktas som rena - intill dess att medicinska tester visar något annat. Kalla har f ö aldrig figurerat ens i ryktessvängen, såvitt jag vet. Så oreserverad cred till henne för ett tredje guld i OS-sammanhang, det är en prestation som är närmast ogripbar stor. Men denna morgon gav oss också en föraning om Kallas arvtagerska: Ebba Andersson, 20 år ung, blev sensationell fyra, blott ett par skidlängder från medalj. Hvad månde blifva, som di skrev i sportreferaten en gång i tiden.

Tunt manskap, tung seger

Lugi-HK Malmö 23-24. Som mot Ystad häromsistens: tredje gången gillt för HK. Även mot Lugi spökade ju två tidigare förluster under säsongen och just därför låg den här segern s a s i korten. Skånelagen är i grunden så pass jämna att tre raka åt ena eller andra hållet nästan kan uteslutas. Enkelt var det förstås inte igår: HK ledde med fem drygt fyra minuter kvar, ändå blev det tajt på slutet. Lugi viker aldrig ner sig, allra minst i ett prestigemättat derby. Respekt för det. Samtidigt starkt av HK att hålla undan och knipa de blytunga poängen. Trots bara sju spelare, höll jag på att säga. Nä, men ungefär så många - eller få, snarare - gick han runt på i anfallet, tränare Tönnesen. Den här gången blev det "rätt", laget vann ju. Men i längden tror jag HK förlorar på att hålla bänken kort. Det har jag skrivit förr - och skriver gärna igen. Kul att Linus P glänste och gjorde hela nio mål, hans säsong har annars varit rätt blandad. Mindre kul att Lönn återföll i periodiska systemet: fyra mål men desto fler missar. Plus tre utvisningar, lika med rött kort tidigt i andra halvlek. Jag uppskattar verkligen Lönns fighting spirit, laget behöver den. I något sånär ordnade former dock. Övertändning stjälper mer än det hjälper och där balanserar den gode Lönn då och då på slak lina. Kanske ytterligare en anledning för HK Malmö att fördela speltid på lite fler pjäser. Sagt med all respekt för Stian Tönnesen som är coach i resultatbaserad elitidrott, till skillnad från mig som bara tycker till u p a.

Den starke vs Den svage...

Bra lag har tur, sägs det. Mindre bra lag bör då i konsekvensens namn ha otur. Kanske duger detta som åtminstone en delförklaring till att HIF Karlskrona inte lyckades snuva Kristianstad på poäng i handbollsligan igår kväll. Trots ledning genom större delen av matchen, som mest med hela sju bollar. Trots oavgjort 31-31 så sent som fyra sekunder från slutsignalen. Då, på matchens sista skott, avgör Albin Lagergren till Kristianstads fördel. Snacka om att sparka på en som ligger. Jag får en obehaglig känsla att suveräna Kristianstad mer eller mindre drev med jumbon, bestämde sig för att vinna just så och med ett minimum av energiläckage. Det kan den starke kosta på sig, liksom. Fy faan. Lider med HIF Karlskrona. Det hade nästan varit bättre om laget förlorat rejält - som vanligt. Såna här smällar tar värre. Sjutton raka nu, två vinster på de 45 senaste ligamatcherna. Ett förödande facit som i det stora hela naturligtvis inte kan förklaras med floskler om tur och otur. Men just igår var ödet grymt...så nära ett trendbrott, så fjärran en gnutta flax.

En klubb i sönderfall

Några funderingar om tillståndet i HIF Karlskrona, handbollsligans olycksbarn med sexton raka förluster på kontot just nu (följt av en sjuttonde mot Kristianstad i morgon). I rådande läge kan man tycka att klubben skulle sluta leden, ta sig samman liksom. Chansen till kval finns ju fortfarande, otroligt nog. Men vad händer? Mitt i krisen skriver Hampus Olsson på för HK Malmö och innan det bläcket hunnit torka meddelar Jakob Nygren att han återvänder till Ystads IF när säsongen är över. Två bärande spelare i ett lag som dem förutan sannolikt är av medelmåttig div 1-klass. Jag förstår att duon vill röra på sig...men tidpunkten, hallå. Signalerna som skickas ut. Det öppna sönderfallet. Bedrövligt att skåda. Inte minst ett rent hån mot Lejonen. Ja, de kallar sig så, supportrarna som är ständigt närvarande men aldrig får se sitt lag vinna. Något är alldeles på tok i HIF Karlskrona, det behöver man inte vara skarpsynt för att se.

Dubbeldäng för Malmögäng

Inte Malmös kväll på sportarenorna. Pisk för HK i handbollsligan, 26-31 mot Hammarby. Storstryk för Redhawks i hockeyderbyt mot Rögle, 2-5. Ska man rangordna bakslagen "vinner" förstås rödhökarna. Vingklippt av ärkerivalen; värre öde finns inte, om jag tolkat hockeybibeln rätt. Otur går heller inte att skylla på. Rögle var helt enkelt bättre, segersiffrorna för små. Samma i Stockholm: ett pånyttfött Bajen närmast förnedrade HK i andra halvlek. Eller om det var HK som förnedrade sig självt. Torftigt såg i vilket fall Malmöspelet ut i tv. För mycket av tekniska fel, för lite av skärpa i defensiven. Och därmed alldeles för få målvaktsräddningar. Med det här spelet kan HK glömma en topp 4-placering, den saken är klar. Å andra sidan är Hammarby alltså en respektabel motståndare numera. Det hade kanske HK - med matcher mot ett par av ligans slagpåsar närmast före - glömt? En enda pinne skiljer plötsligt Bajen från slutspelsstrecket. Jag vet förresten en som tippade Bajen på rätt sida om det där strecket. Inga namn, då kan man eventuellt bli kallad expert.

Den skoningslösa handbollen

HK Malmö-HIF Karlskrona 28-17. Drömde mig bort under matchen. Till fotboll. Där kan man gnetspela. Lägga sig på försvar. Parkera bussen, som innefolket älskar att säga. Krympa ytor, skava ben, kämpa-kämpa. Lura en överlägsen motståndare på poäng om det vill sig väl. Går inte i handboll. Inga taktiska dispositioner i världen kan sudda ut fundamentala klassklyftor mellan lag. Bäst vinner. Det är därför ligatabellen ser ut som den gör: Karlskrona sist på ynka fem poäng, Malmö näst överst med 34. Handbollen skonar liksom inte den svage...och gudarna ska veta att Karlskrona var svagt igår kväll. Hampus Olsson och Möller-Madsen saknades, Grundsten var ombytt men spelade inte, Sandgren deltog under några få oinspirerade minuter. Återstoden var en spillra som inte klarat sig kvar ens i allsvenskan. Sorgligt att se. Nästan lite synd om Malmö också. Trevligare kan man säkert ha en fredagskväll än att ställas mot ett lag som inte förmår att bjuda upp till seriös match. Kul i alla fall att unge Tim Hilding fick visa upp sig. En talang, helt klart.