2017 i tacksamt minne

Årsskifte. Igen. Minnen att sortera, perspektiv att begrunda. Detta att tid går så rasande fort när man kommit upp i åren. Att utrymmet liksom krymper, att man tycker sig ana ett näraliggande målsnöre. Usch, man får slå bort sådana tankar. Annars kan man bli ledsen på riktigt, som min mor brukade säga. Positiva bilder är nyttigare - och jag behöver inte anstränga mig för att omfamna dem. Det hände så mycket på det personliga planet, året som gick: vi flyttade till ett alldeles nytt och spännande område, vi blev två pensionärer i familjen (välkommen, min kära hustru), jag är ganska säker på att vi dessutom kunde fira 30 år som gifta. Och då har jag ändå inte nämnt de verkliga höjdpunkterna: dotterns sagobröllop med prins Gino, barnbarnets ankomst till världen. Världsläget orkar jag inte tänka på just idag, det känns för stort och obegripligt. Tänker heller inte komma med några utfästelser eller löften, den tiden har varit. Men jag kan berätta att festskruden ligger framme, samma som alltid: rödrosa hatt, helrosa skjorta, knallröd slips. Man får inte vá grå på årets sista dag, då kan man bli kallad mus. Gott Nytt År där ute, glöm inte att skänka en tanke åt alla som inte har nån att skåla med.

Lag i nöd...

Skrev härförleden att HIF Karlskrona vunnit två av sina senaste 35 matcher i handbollsligan. Ber om ursäkt för att jag var lite för snäll. Aktuella - och korrekta - siffror är två av 41. Laget avslutade förra säsongen med tjugo matcher utan seger och under den nu pågående säsongen har man alltså lyckats vinna vid två tillfällen på 21 spelade omgångar. Enkel matematik, förfärlig statistik. Jag tycker synd om HIF Karlskrona, om supportrarna inte minst. Att de står ut visar att idrott är något mer än bara resultat.

Good old days i Baltiskan

HK Malmö-Ystad IF 30-26. Två bra lag, spännande match och tvåtusen åskådare. Så mycket mer kan man inte begära som handbollsvän. Detta var nästan som i good old days i Baltiskan...om jag nu minns rätt. I vilket fall kändes hemmasegern rätt: frånsett några likalägen ledde HK genom hela matchen, dock utan att komma riktigt loss förrän i slutminuterna. Då - men först då - gjorde Dan Beutler några viktiga räddningar, vilket bäddade för de avgörande målen framåt. Målvaktsspelet var annars sådär i båda lagen, under den normala nivån. Kvällens rese var Adam Lönn i hemmalaget. Urstark i försvarsjobbet, vass även i skyttet. Viljan personifierad. Och det behövdes: HKM drabbades av skador på både Blickhammar och Linus P, Lönn fick dra ett närmast onaturligt lass. Lindahl sekunderade väl, Aziz lite mer ojämnt men glimtvis lysande. I stort en imponerande urladdning av HK, gissningsvis med revanschlusta som drivkraft. Två tidigare förluster mot Ystad gnagde och sved, nu är de glömda.

Tack, Agnes Wästfelt

Agnes Wästfelt. Visste inte vem hon var, hade aldrig hört hennes namn. Än mindre hennes röst. Nu vet jag bättre. Agnes Wästfelt är sopran och hon sjunger så vackert att änglarna jublar och människorna gråter. Jag såg, hörde och rördes själv alldeles nyss. På julottan i Limhamns kyrka. Klassiker som Jul, Jul, Strålande Jul och O Helga Natt...jag min tvivlare kunde inte tro att de gick att lyfta till sådana himmelska höjder. Tack Agnes Wästfelt, var rädd om din sångkonst. Juldagens morgon, 2017.

Vitare förr...

Julaftons morgon. Snön ligger vit på taken, endast tomten är vaken. Inte. Var precis nere och tog ett bloss - jag är förtappad nog att röka men förståndig nog att gå ut vid själva behovet - och det kändes mer som att möta våren. Säkert åtta grader milt. Småljummet i vindbyarna. Grått, grönt, brunt i naturen, blött på marken. Undrar om jag inte hörde fågelkvitter också. De vita jularna fanns förr - fast det är klart, då bodde man längre norrut. Blekinge, Småland. I sparkstöttingens tidevarv. Kälkens. Skidornas. Snögrottornas. Pjäxornas. Långkallingarnas och öronlapparnas och gud fader vet allt. Eller minns man fel? Inte mycket, tror jag. Snön var liksom garanterad, det var väl i så fall djupet som kunde variera. Miljöfrågor å sånt var inte uppfunnet, Fridolin inte ens påtänkt. Som det var då skulle det förbli i evig tid, tjolahopp tjolahej. Men nånstans på vägen har vi tydligen misslyckats, vi människobarn. Exakt hur min egen skuld till klimatförstörelsen ser ut vet jag inte...någon skulle kanske säga "rökningen, knäppgök". Men stjäl den snö? Eliminerar den köld? Har mina halsbloss blivit sparkstöttingens död? Rökte inte folk förr? Klart att di gjorde, mer än nu. Så förklaringen står nog att finna någonannanstans, långt utanför min personliga räckvidd s a s. Nåt för tomten att forska i. Lycka till. Och God Grön Jul, alla snälla barn.

Det onormala handbollslaget

Ett normalt handbollslag vinner en match där en spelare gör elva mål och en annan åtta. Men HIF Karlskrona är nu inte normalt, det är bara att konstatera. 26-28 ikväll mot Hammarby trots nitton mål av duon Lars Möller Madsen/Hampus Olsson. Den senare tycker jag synd om. Han lämnade en slagpåse (Drott) och kom till en ännu värre. Kvällens förlust var HIF Karlskronas elfte raka - och av de 35 senaste matcherna i högsta serien har man vunnit t-v-å. Groteska siffror. Byt klubb Olsson, du förtjänar bättre.

Seriöst och bra av HK Malmö

HK Malmö-OV Helsingborg 30-20. Ännu en i raden av "uppvisningsmatcher" i handbollsligan. Heder åt HK som gör jobbet, det är inte så förbannat givet. Titta på Sävehof, RIK, Ystad...alla har slappat bort poäng mot underlägsna lag i det nedre tabellskiktet. Nå. Helsingborg var så dåligt ikväll att jag nästan blev lite hoppfull. På HIF Karlskronas vägnar alltså. Kan dom verkligen vara sämre? Min inre röst viskar...ja för faan, det kan dom. Men det vill man ju helst inte tro. I en normal serie hade förresten båda åkt ut - men handbollsligan är snäll som en tomte, blott ett lag direktdegraderas. Apropå tomte så hade HK-tränaren Tönnesen luvan på i aftonens match. Alla som kunde fick spela, låt vara att det dröjde onödigt länge i vissa fall. Bäst var Lönn. Den mannen är min själ som en scout. Alltid redo.

Frågan om coaching...

"Elitidrott typ VM-handboll är ingen social verksamhet". Skriver en förträfflig kollega på sin läsvärda blogg, möjligen med mig som adressat. Påtalade ju efter finaldagen att förbundskapten Signell varit "elak" mot en enskild spelare i sin coaching, naglat fast just henne på bänken match efter match. Och nej, jag tänker inte krypa till korset. En VM-trupp består av 14 utespelare och två målvakter, de facto en relativt tunn numerär. Antalet matcher är avhängigt resultaten, i Sveriges fall blev det hela nio på kort tid. En anledning så god som någon att använda samtliga spelare. Självklart inte efter minutklocka, men gärna efter omdöme. Som förbundskapten tar man ju själv ut truppen, ingen annan tvingar på en "okvalificerade" spelare. Jag kan inte se att det är "social verksamhet" att fördela speltid över en lång turnering, snarare en del av jobbet. Även på elitnivå. Att konsekvent undanta 1 av 16 skulle däremot kunna kallas social utstötning.

Frankrike värdiga mästare

Frankrike-Norge 23-21. Vad det inte det jag sa - eller åtminstone antydde: om något lag skulle kunna knäcka Norge i en VM-final var det Frankrike. Experterna i tv trodde det inte, men dom hade å andra sidan fel i allting denna avslutningsdag. Sverige skulle vinna bronsmatchen mot Holland, bl a för att vi hade bättre målvakter och större motivation. Varpå Holland vann med 24-21 på just de egenskaper experterna tillskrev Sverige. Och en "olycka" kommer som bekant sällan ensam. Inför finalen var Norge allas givna favorit - med undantag för Hanna Fogelström i studion som i alla fall la in en reservation: "blir det under 25 mål kan Frankrike vinna". Bra anat, Fogelström. Frankrike satte alltså sin speciella tråkstämpel även på finalmatchen. Nötte ner Norge, dödade tid och fart, såg till att det blev målsnålt. Ingen spektakulär handboll kanske, men ack så effektiv och därför också imponerande. Värdiga världsmästare i min bok. Och stjärna i kanten för coachen som hade mod (och förstånd) att använda alla spelare. Hoppas Sveriges förbundskapten tittade på. Han utsåg tidigt i turneringen Jenny Alm till någon sorts syndabock, de sex sista matcherna fick hon sitta av på bänken. Elakt ledarskap gör ont bara att se, undrar hur det känns för den som drabbas.

Sur förlust - men rätt vinnare

Sverige-Frankrike 22-24. Surt. Så nära en VM-final, så små marginaler. Blomstrands kvitteringsboll till 23-23 underkändes för stürmer...jag säger inte att domslutet var fel, men oturligt. Alla domare hade definitivt inte gjort den bedömningen. Samtidigt: Frankrike ska inte be om ursäkt för segern, den var i mina ögon motiverad av spel snarare än domslut. Försvarsspel framförallt. Sveriges var bra, Frankrikes bättre. Det är ohyggligt svårt bara att göra tjugo mål på fransyskorna, de bjuder på just ingenting. Förutom tjuvnyp och famntag och taktisk men oskön briljans. Se på Blomstrand, se på Lagerquist. Utmärkta tidigare i turneringen, utraderade av Frankrike. Se på Gulldén. Inte ens hon kunde hantera det skarpa motståndet fullt ut. Hagman kunde däremot. Och Roberts, som av outgrundlig anledning byttes ut när hon var som hetast. Ändå nära alltså. Om det nu inte var en schimär: Frankrike är typ världsmästare på att göra exakt vad nöden kräver, det har Sverige fått erfara förr. Hoppas nu att de skrattande norskorna får sig en match i finalen, helt omöjligt är det nog inte.

Detta börjar likna komplex, HK Malmö

Ystad IF-HK Malmö 29-26. Verkar som HK utvecklat ett svårbotat derbykomplex. Två förluster mot Lugi tidigare under säsongen, nu två även mot YIF. Detta kändes ändå som HK:s match - länge. Eller mera exakt i cirka 40 minuter. Fyra bollars ledning vid något tillfälle, chanser till mer innan allt sket sig. Tekniska fel, taskiga avslut, onödiga utvisningar, diskutabel coaching...och vips var Ystad ifatt. Med diskutabel coaching menar jag inte minst otyget att spela målvaktslöst i numerärt underläge. Kostsamt ikväll igen: Kim Andersson kunde löjligt enkelt lyra in ett par bollar i tom bur, vilket bidrog starkt till vändningen. En annan utslagsgivande faktor var säkert att HK gick runt på få spelare, Ystad på många. Misstag kommer med trötthet - och trötthet kommer av brist på andhämtningspauser. YIF var fräschare i slutet, orkade bättre. Och presenterade dessutom en ung fantommålvakt som jag aldrig hört talas om. Förmodligen inte Malmöspelarna heller. Måns Landgren hette han bestämt, ynglingen som avlöste ikonen Anders Persson och lyckades stå i vägen för det mesta. I det stora hela en fängslande och intensiv derbymatch, dessvärre för HK:s del med sedvanligt slutresultat.

Triumftåget rullar på...

Sverige-Danmark 26-23. Sveriges handbollsdamer till semifinal i VM! För första gången någonsin. Handen på hjärtat: hur många såg detta komma efter den taffliga premiärmatchen mot Polen i förra veckan? Men kanske var det den berömda väckarklockan som ringde, en nyttig påminnelse om allmän skärpning. Hursomhelst har laget gått som tufftufftåget allt sedan dess, kvällens seger var den sjätte raka. Nu väntar Frankrike i semin. Kanske tar det stopp där, kanske inte. Kan man slå Norge kan man slå alla, det är damhandbollens sanning. Sen är det självklart svårt att välta kolosser på löpande band, varenda liten detalj måste liksom stämma. Målvaktsspel, försvar, skytte, kontringsfaserna. Tron på att det går, inte minst. Och så får Hanna Blomstrand gärna fortsätta som mot Danmark. Yngst i laget, modigast av alla! Sju mål på sju skott, ett internationellt genombrott som var smått sagolikt.

En annorlunda sportsöndag

Igår var jag morfar mer än sportfåne. Nyttigt för mentalhygienen, enligt mina närstående. Och jo, jag är faktiskt böjd att hålla med. Man får inte bli slav under sitt idrottsintresse...nästan är illa nog. Fusktittade dock lite på handboll i tv. Delar av HK Malmös match mot Aranäs, hela VM-åttondelen Sverige-Slovenien. Förutom Manchesterderbyt i fotboll, skam till sägandes. Men allt med det nyanlända lilla barnbarnet inom syn- och räckhåll. Så späd att hon liksom försvinner i en morfarsfamn, så mycket intressantare än alla bollar som studsar hit eller dit. En vacker dag ska vi gå på match, hon & jag. Längtar.

Svensk seger på "norsk" handboll!

Sverige-Norge 31-28. Ledde inte Norge 28-26? Gjorde inte Sverige matchens fem sista mål? Minnet sviktar av ren upphetsning, men en sak vet jag: nåt bättre än detta har jag aldrig sett av ett svenskt damlandslag i handboll. Vi slog ju för bövelen Norge på Norges villkor! Tempot, omställningarna, målvaktsspelet, kaxigheten. Synd att det "bara" var gruppfinal, VM-final hade smakat ännu bättre. Vågar man hoppas på en repris? Kan Sverige hålla den här nivån känns allt möjligt...

Rubbet klart efter hälften...

Nära nog hälften av handbollsligan avverkad - och nej, jag tänker inte slå mig för bröstet för att mitt förhandstips verkar någorlunda lyckat. Av mina åtta slutspelslag ligger bara Hammarby utanför (till förmån för Guif), i bottenslammet skiljer några inbördes placeringar här och där från det förutsägbara. Inte en överraskning så långt ögat når...det närmaste skulle väl i så fall vara att Guif hävdat sig så väl. Urtrist att serien är delad, att slutspelsoktetten redan blivit cementerad. Möjligen bör man lägga in en svag reservation för att Hammarby kan ta upp jakten: nio poäng efter nu men med överkomligt program framöver, bl a dubbelmöten mot hopplösa HIF Karlskrona. Sistnämnda är som bekant mitt och hela ligans olycksbarn. Så gediget ostrukturerat, så totalt okvalificerat för högsta serien. Kanske inte namn för namn, men som lag. Och i självbilden: inför gårdagens match mot HK Malmö läste jag i Sydöstran - oklart för vilken gång i ordningen - en spelarintervju på temat "får vi bara till det kan vi rubba alla lag". Men herregud. Gör det då. Någon gång. Detta papegojtjafs är ju patetiskt. Jag ska inte slå statistiken i nyllet på HIF Karlskrona, klubben har säkert koll. Men låtsas liksom inte om den. Publiken gör däremot. Lite över 500 igår, ett mycket mänskligt bottenrekord. Tålamod tryter, bluffar genomskådas. HK Malmö vann förresten med 32-25 och har väl nästan blivit "bäst i klassen" (jämte Kristianstad) på att inte skänka bort några poäng till bottenlagen. Vem vet, kanske blir det där SM-guldet ordförande Rasmusson brukar sjunga om vid varje hemmamatch snart nog mer än en skojig trudelutt. Utopiskt känns det inte, även om Kristianstad fortsatt får gälla som huvudfavorit.

Lycka.nu

Mitt äldsta barnbarn är 29 år. Mitt näst äldsta 24. Mitt yngsta passerade precis två timmar. Jag hade nästan glömt hur stolt man kan bli som morfar. Grattis Cicci & Gino. Välkommen till världen, lilla Havanah. Leve kärleken, leve livet.

Gediget "städjobb" av HKM

HK Malmö-Hammarby 31-25. En match som belyste handbollsligans dilemma: skillnaden mellan topp åtta och övriga sex lag. Den är gigantisk - och förödande. De bättre lagen k-a-n inte förlora mot de sämre. Inte på halvfart, inte på kvartsfart, inte ens med slapp inställning. Eventuella undantag är just undantag och ytterst sporadiska. Man kan fundera kring vad det gör med publikintresset. Hur lockande är det att gå på match när utgången är given redan före avkast? Det kryllar av sådana matcher i handbollsligan och denna var alltså ett typexempel. HKM kunde vila Linus Persson, laborera lite med anfallsformationerna, ta i vid behov. Och i princip leka hem två poäng. Hammarby motsvarade sin tabellplacering - med råge. Tempofattigt, oinspirerat, faktiskt genomuselt i första halvlek. Viss uppryckning i andra, nåt annat var inte möjligt. Jag som trodde att Bajen kunde bli att räkna med i år...men det var förstås innan jag sett stjärnvärvningen Patrik Fahlgren. Det han visade ikväll var mest ointresse, som om handboll inte längre är särskilt kul. Vilket däremot Fredrik Petersen i HKM verkar tycka. Tio mål (bara en straff) är bra gjort, även mot mediokert motstånd. 775 åskådare är också bra, i förhållande till nämnda förutsättningar. När jag cyklade hem slog det mig f ö att detta Hammarby förmodligen är det minst dåliga laget i ligans bottenskrap. Ingen upplyftande tanke precis.

Seger med smak av donation

Sverige-Ungern 25-22. Förbättrat försvarsspel, fler målvaktsräddningar och skärpt attityd. Se där tre faktorer bakom Sveriges första seger i handbolls-VM. Sen fanns det en fjärde, icke att förglömma. Domarinsatsen. I andra halvlek var bedömningen totalt ensidig. Sverige sju eller möjligen åtta straffar (tappade räkningen), Ungern ingen. Sverige någon enstaka utvisning, Ungern massor varav dubbla vid ett par tillfällen. Jag kan inte se att den fördelningen var förankrad i skeendet. Synd om den ungerska målvakten som var jätteduktig på frilägen men räddade till ingen nytta: Sverige fick ju två chanser nästan varje gång. Att "vi" brände några av donationerna hör inte hit, indirekt hade de uppseendeväckande domsluten förstås avgörande betydelse. Om jag nu får strö lite salt i den blågula glädjebägare som höll på att svämma över vid slutsignalen.

Det uppblåsta landslaget

De svenska handbollsdamerna slog Danmark i VM-genrepet. Och fick hybris upp över alla öron. Inklusive förbundskaptenens. På annat sätt kan man inte förklara premiärinsatsen mot Polen. 30-33 säger det mesta: allt som var bra i genrepet var uselt nu. Målvaktsspelet, försvarsspelet, skärpan överlag. Jag tycker mig ha sett det förr. Ett uppblåst landslag med spelare som yrar om att "vi kan slå alla"...men aldrig (nåja, sällan) går från ord till handling. Trist, tröttsamt, till slut nästan intressedödande. Och Signell som förbundskapten? Tja, handboll kan han säkert, garanterat allt om den som spelas i Partille med omnejd. Men hur är det med engagemanget? Tävlingstemperamentet? Det taktiska sinnet? Och hur är det med respekten för att Sveriges bästa klubblag numera finns i Höör och heter H65? Svaret på sista frågan är lättast: obefintlig. Signell sitter fast på Sävehofpottan, låtsas inte om att H65 tagit över "makten". Märkligt att en förbundskapten kommer undan med en sådan verklighetsuppfattning. Nåja. VM har precis börjat. Sverige kan fortfarande rädda ansiktet. Närmast mot Ungern senare idag. Upp till kamp.

Nannskog too?

Tyskland. Mexiko. Sydkorea. Om Sverige fick en bra eller dålig VM-lottning får andra spekulera kring, själv är jag upptagen av tankar på SVT:s upphöjde fotbollsexpert Daniel Nannskog. Varför var han inte med i studion? Eller på plats i Ryssland? Sjuk? Semesterledig? Avstängd från jobbet? Lutar åt det senare, är jag rädd. Nannskog har kanske varit yvig på fler områden än de rent yrkesrelaterade...han också, s a s. I vilket fall gör SVT självmål som försöker mörka. Allt kommer fram i tider som dessa, pinsamheter inte minst.