HIF Karlskronas sorti

HIF Karlskrona-Hallby 24-30. Grusat hopp, besannade farhågor. HIF Karlskrona åker ur handbollsligan och jag är varken förvånad eller förkrossad. Rätt lag vann, det vore löjligt att påstå något annat efter en full matchserie "bäst av 5". HIF Karlskrona lyckades förvisso ta även det här mötet till förlängning - men väl där upplöstes dramatiken i en nådastöt: 2-8 på tio minuter, ren förnedring. Grattis Hallby, all respekt. För HIF Karlskrona ser jag just nu ingen framtid. Det kan låta hårt, men jag menar alltså på elitnivå. Alla de bärande spelarna - de som ändå inte dög i skarpt läge - försvinner. Att avhoppen offentliggjordes mitt under pågående kvalspel måste f ö tangera gränsen för idioti. Kvar till nästa säsong finns en spillra av årets lag, jämte en handfull nya unga killar från handbollsmarknadens nedre hyllplan. Som garanterat trodde att de skrev på för ett ligalag. Istället väntar allsvenskan - och den nivån kan bli tuff nog för HIF Karlskrona. Det är lättare att åka kana än att bestiga berg.

Ingen Medina i ödesmatchen

Ser att Nacor Medina strukits ur HIF Karlskronas matchtrupp till dagens ödesmöte med Hallby i handbollsligakvalet. Något skäl anges inte. Medina kan vara skadad, sjuk, petad, avstängd, ovillig...man får helt enkelt gissa. Senast var han med, åtminstone på bänken. Hursomhelst torde problemmannen ha gjort sitt i HIF Karlskrona nu. Han värvades in på korttidskontrakt i skarpt läge, inledde succéartat, fortsatte med två röda kort och stadigt fallande formkurva. Tyvärr, tyvärr. Jag gillar alla missförstådda genier, även Nacor Medina.

Kristianstad i Vranjes händer...

Är Vranjes mannen? frågade jag i ett tidigare inlägg här på bloggen. Jag säger inte idag att svaret föreligger, jag konstaterar bara att de senaste årens handbollssuverän IFK Kristianstad förlorat sin pondus. Man har spelarna men saknar laget, så att säga. Den oslagbara maskinen liknar plötsligt en sårbar papperstiger, till och med i sin hemmaborg. Och tycka vad man vill om 22-24 i gårdagens första SM-semifinal mot Alingsås, inte rätade smällen ut några frågetecken kring Ljubomir Vranjes som tränare. Förstår spelarna vad han säger i timeoutsnacket? I så fall, varför följer de inte direktiven? Var finns tydligheten? Spelidén? Jävlaranammat? Coachingen? Kompetenta spelare som Freiman och Ehn får inte beträda banan...varför? Som IFK Kristianstad ser ut här och nu var allt väldigt mycket bättre på Ola Lindgrens tid. Visst, laget kan fortfarande bli mästare, Vranjes kan fortfarande få sista ordet. Men tvivlen växer, magin är bruten. För handbollen i stort gör det förstås ingen skada, tvärtom. Nya lag på toppen är alltid uppfriskande.

Ny arena, gamla minnen

Till nästa säsong står en ny handbollsarena klar att tas i bruk i Karlskrona. Det får mig att tänka på 1961. Då invigdes den hall som idag anses föråldrad och kaputt - och precis då inträffade det "förbjudna": IFK Karlskrona åkte ur högsta serien. På söndag kan historien upprepas, fast med HIF Karlskrona i IFK:s kläder. Femte och avgörande match i kvalrysaren mot Hallby. Allt på sin spets, svårt att bara vifta bort "gulnade" minnen. Så mycket talar emot HIF Karlskrona. Och då räknar jag trots allt inte in arenabygget...mer än som en skrockrelaterad pusselbit, möjligen. I övrigt räcker det med fakta. Detta ständiga lindansande. Dessa återkommande utmaningar av ödet. HIF Karlskrona kvalar alltså för fjärde året i rad, ännu ett lyckligt slut vore i strid med naturlagarna. Laget är dessutom i upplösning: nästan alla de bärande spelarna försvinner direkt efter kvalet. Vissa slutar, andra byter klubb eller sitter med utgående kontrakt. Om inte sådant stör harmoni & fokus måste HIF Karlskrona vara ett unikum. Men lycka till, jag hoppas av hela mitt hjärta att jag har fel.

En frispark betyder så mycket...

Två spelare i öppet och utdraget bråk om vem som ska lägga en frispark. Mycket har jag sett inom fotbollen genom åren - men inte ens i lingonserierna något liknande det AFC Eskilstuna bjöd på i helgens match mot Hammarby. Vi pratar alltså lagkamrater i en klubb med allsvensk status. Båda fullständigt besatta av möjligheten till ett tröstmål (Hammarby ledde 3-1, matchen var nästan slut). Den som "vann" bråket misslyckades kapitalt med frisparken och allt annat hade varit märkligt. Losern i sammanhanget hindrade nämligen skytten från att ta en naturlig ansats mot bollen. Alltmedan domaren stod handfallen. Eller chockad, kanske. Att AFC-duon slapp ifrån både varning och utvisning måste bero på att regelverket helt enkelt inte innehåller något om interna upplopp. Ja, herregud. Allsvenskans "fula ankunge" har lite att jobba med, den saken är klar.

Kristianstad utmanas från väster

Lugi ut. HK Malmö ut. Ystad IF ut. Inte Skånes SM-slutspel i handboll, om man säger så. Endast IFK Kristianstad överlevde kvartsfinalerna, i övrigt blev det storslam för Väst-Sverige. Skövde, Sävehof, Alingsås; alla till semifinal på Skånes "bekostnad". Ganska kul om man höjer blicken bortom den egna länsgränsen. "Nya" Skövde är ett riktigt spännande lag, bortglömt i förhandstipsen pga några magra år. Sävehof's potential är skyhög, det hade man på känn och det fick Malmö erfara. Och Alingsås är alltid Alingsås: klubben kan tappa hur många kvalitetsspelare som helst, ändå behåller man klippkortet till slutspel. Otroligt imponerande. Gårdagens femte och avgörande match mot YIF var en handbollsupplevelse utöver det vanliga. Än slank det hit och än slank det dit, liksom. I målprotokollet alltså. YIF ledde med tre en bra bit in i andra halvlek. Alingsås kom tillbaka och var plötsligt före med fyra. Timeout YIF, typ åtta minuter kvar. Och se på tusan: en bragdartad upphämtning till likaläge 26-26. Det kunde eller borde betytt förlängd speltid och utdragen dramatik - men då, med 1 ordinarie sekund kvar, hittade Felix Claar krysset bakom Anders Persson och frälste hela Alingsås. Små marginaler, grymt små. Fast knappast slumpartade. Marginalerna "väljer" ofta det något bättre laget. Och då menar jag inte på papperet: i så fall hade Ystad IF varit i semifinal. Kanske även om man bytt tränare med Alingsås...men det är mer en gissning från min sida. Nu blir det Kristianstad-Alingsås och Skövde-Sävehof i semifinalerna. Och därmed Kristianstad-Skövde i final. Nej, inte med nån garanti, bara troligtvis.

Säg hej till Ullared

Påsk. Kanske den vackraste i mannaminne, rent vädermässigt. Fullskalig vår ute, vidunderligt skönt. Olyckligtvis råkar det vara fullmatat med fotboll i tv. Två allsvenska matcher idag. Först Sundsvall-Kalmar, därefter Sirius-MFF. Ägg & sill-utrymme emellan, snaps icke att förglömma. Sola får man göra en annan dag. T ex i morgon. I Ullared, av alla galna platser på jorden. Åker jag dit frivilligt, undrar du kanske. Nja, jo det gör jag nog. Ullared i påsk är tradition, uppfunnen av min älskvärda dotter. Buffé och övernattning i stuga ingår. Förutom den självklara shoppingen. Som jag personligen har lite svårt för...min köpglädje brukar upphöra efter cirka tio minuter. Men man kan alltid ta en fika, sådana ställen finns det gott om. Låta andra trängas, sitta vid sidan av och studera fenomenet. Inte för att det är särskilt utvecklande i ett mänskligt perspektiv - men vá faan, vid 73 är man väl färdigutvecklad. Och då kan man lika gärna bejaka lättjan. Slappa, glida, säga hej till samtiden. Åtminstone nån gång ibland. Glad Påsk där ute! Glöm nu inte att man kan ha roligt utan ägg.

Styvt jobb väntar HK Malmö

Drömmen var SM-guld. Målet final. Minimikravet semifinal. Allt sket sig för HK Malmö. 28-29 mot Sävehof igår, sorti ur handbollsslutspelet redan i den inledande kvartsfinalen. Jag vill inte kalla det fiasko, Malmö föll trots allt snyggt mot ett bättre lag. Kruxet är väl att drömmar och mål inte var riktigt förankrade i den förbannade verkligheten. Så komplett är inte den här upplagan av HK Malmö, så klockren är heller inte spelidén. Råskytte utifrån i all ära, men enbart detta räcker sällan till framgång. Laget saknar en klassisk playmaker, saknar dessutom spetskvalité på mittsex och vänstersex. I skrivande stund saknas till och med spelare: Lönn, Månsson, Aziz, Jim Andersson samt båda målvakterna försvinner till nästa säsong. Tre nya är klara men tre till måste in, oklart hur och från vilken "prishylla". HK Malmö har ett styvt jobb framför sig, den saken är klar. Om nu ambitionen är att hålla liv i drömmarna.

Ajax tillbaka på "gräddhyllan"

Ajax! Har knappt lärt mig vad spelarna heter; här finns ju ingen Messi, ingen Ronaldo, ingen Neymar, inga omsusade fixstjärnor av den digniteten. Men vilket lag! Vilken fotboll! Och vilken pånyttfödelse för klubben som i drygt tjugo års tid stått offside i förhållande till sin egen stolta historia. 2-1 mot Juventus igår tar Ajax till semifinal i Champions league. Tillbaka till översta hyllan i världsfotbollen. Så glädjande, så imponerande. Juventus hade inte en chans, sanningen att säga. Ett tidigt ledningsmål av Ronaldo hjälpte inte ett dugg. Inte hemmaplan heller - som förr, när italienska lag var världsmästare på att försvara 1-0. Ajax var helt enkelt för bra. Snacka om "passningsorienterad" fotboll! I hisnande fart. I full kontroll. I teknisk och taktisk briljans. Länge sen jag såg nåt så vackert i "gröna fältets schack". 2-1 var i underkant, 4-1 närmre än 2-2. Möjligt att Ajax går en ny storhetstid till mötes, det skulle nästan förvåna om inte. Laget har - trots danske mittfältsterriern Schöne, 32 - en medelålder på cirka 25, modet bland alla de unga killarna verkar gränslöst. Slutligen måste jag nämna domaren i gårdagens match. Turpin, Frankrike. Lysande utan att vara auktoritär, korrekt och konsekvent utan att nånsin tappa glimten i ögat. Se och lär, Andreas Ekberg och andra i vår inhemska fotboll.

Varbergs tid är här och nu

Det är intressant att se hur idrottskartor ritas om. Som nu, när plötsligt Varberg pockar på uppmärksamhet. Badort i Halland, fick man lära sig när jag var barn och svensk geografi ett prioriterat skolämne. Inte mycket mer än så, absolut ingenting om sportsliga bedrifter. Men det var då en gång för länge, länge sen. Ikväll kan HK Varberg ta klivet upp i handbollens högsta liga, seger mot AIK och saken är biff. Matchen går förresten i tv, bara det måste vara megastort med Varbergsögon sett. Och i väntan på fakta kan man alltid roa sig med att studera den aktuella tabellen från fotbollens superetta. Vem toppar? Jodå, Varbergs BoIS. Tre matcher, full pott. Självklart för tidigt att dra några slutsatser, 27 omgångar återstår. Men visst är tvåfrontsläget lite kittlande? Den vita fläcken som Årets idrottsstad...ja, jag menar alltså i Halland. Blotta möjligheten fascinerar. Heja Varberg!

Tack, Johannes Sandgren

Nedslående nyhet på HIF Karlskronas hemsida idag: Johannes Sandgren slutar. Inte på studs men direkt efter pågående handbollsligakval mot Hallby. Sandgren är bara 29 när han väljer att stiga av fortsatt elitsatsning. Skälet är i första hand jobbrelaterat: Sandgrens civila arbete kräver mer tid och fokus än vad tillvaron som semiproffs i elithandbollen tillåter. Återkommande skadebekymmer har i viss mån också bidragit till beslutet. För HIF Karlskrona innebär detta att man inte bara mister ytterligare en nyckelspelare till nästa säsong, man mister själve klubbikonen. Sandgren kom till HIF 2014 och är idag ensam kvar från det lag som då tog steget upp i högsta serien. Mycket tack vare honom: Sandgren vann "allt" debutsäsongen. Allsvenskans skytteliga, motståndarnas respekt, HIF-supportrarnas hjärtan. Min egen beundran hade han vunnit långt tidigare. Första gången jag såg Johannes Sandgren spela handboll var i Korsbackahallen i Kävlinge. Vill minnas att han var blott 16. Stor, stark, talangfull som ingen annan där nere på banan. Men kvar i Eslöv, moderklubben. Det var lätt att se att division 2 inte skulle förbli nivån för grabben - och mycket riktigt: året därpå lockades han till H 43 i Lund för spel i elitserien. Sandgren etablerade sig väl, blev kanske nyttig lagkugge mer än individuell stjärna, gedigen men inte spektakulär. Senare värvades han av O/V Helsingborg och gjorde ett par lyckade säsonger där innan flytten till Karlskrona. Och nu återstår alltså max två matcher innan Johannes Sandgrens hela handbollssaga är över. Idrottskarriärer går fort, ibland alldeles för fort. Hoppas nu att HIF Karlskrona går segrande ur kvaldramat med Hallby. Degradering vore inget värdigt slut för lagets finaste spelare.

Trendbrott för sillastrypare

Det bor en liten sillastrypare i mitt rymliga fotbollshjärta. Sillastrypare är man som alla - eller åtminstone de flesta - vet när man håller på Mjällby AIF, hemmahörande i fiskeläget Hällevik vid Hanöbukten i Sveriges vackraste landskap. Oj, nu blev det visst en smärre geografilektion men det bjuder jag på en dag som denna. I lättnad och glädje liksom: efter två inledande förluster i superettan sprattlade Mjällby till och visade att den fjantiga frasen "tredje gången gillt" kan ha sin relevans. 2-1 mot Västerås hemma på Strandvallen. Nej, jag var inte där. Av bekvämlighetsskäl, skam till sägandes. Såg däremot matchen i tv. Imponerades av Mjällbys vilja. Spelkvalitén var kanske mindre övertygande, eller också hade jag glömt hur normalstandarden på superettanfotboll ser ut. Mjällby var i vilket fall bättre än Västerås, vann rättvist och egentligen för knappt. Ett av målen gjordes f ö av Pavle Vagic, en av alla dessa MFF-talanger som lånats ut. För att sannolikt aldrig komma tillbaka - om det går som det brukar. Vagic var duktig på mittfältet. Men också en av fyra (!) Mjällbyspelare som drog på sig kort för tjafs med den snarstuckne domaren. Onödigt, taskig självkontroll. Skärpning på den punkten, tack. Annars blir sillastrypar'n i mig härsken.

Snart snackar vi komplett stadsdel...

Nu börjar det likna nåt här ute på Elinegård. Nåt mer än en byggarbetsplats alltså. Idag invigs första butiken, för vår personliga del strax inpå husknuten. Hemköp. Lite dyrare än andra aktörer på livsmedelsmarknaden, sägs det. Men lite finare vad gäller utbud och service, sägs det också. Premiärerbjudandena är hursomhelst generösa - och personalen urtrevlig. Ja, jag har redan varit där och bildat mig en uppfattning. Allt i butiken doftar liksom klass...okej, kanske även de ordinarie prislapparna. Å andra sidan lär ju tid vara pengar, så med Hemköp runt porten sparar man faktiskt sin käraste ägodel. Cykeln. Nu väntar vi bara på en egen pizzeria. Och ett eget systembolag, gud give. Då kan vi snacka komplett stadsdel. Heja Elinegård.

Mordet i Malmö kanal

Lagen skiljer på dråp och mord. Dråp är dödande i hastigt mod. Oöverlagt, i någon mening oavsiktligt. Mord är överlagt dödande. Planerat, förutbestämt. Alltså var det ett mord som begicks i Malmö kanal i söndags kväll. Någon rättslig prövning lär det dock inte bli. Offret var ju en rättslös svan. Och gärningsmännen oförvitliga skyddsjägare som bara utförde sitt jobb. På order av en anstiftare vid namn Malmö stad. Svanhanen ifråga fick så att säga skylla sig själv: omsorgen om livspartnern som låg på ägg i en av kanalens vassruggar gjorde honom till en "fara för allmänheten". I huvudsak kanotister på kanalutflykt - som naturligtvis tvunget måste paddla just där, vid svanparets hem. Någon kanot sägs till och med ha vält pga svanhanens aggressiva utfall. Klart att faanskapet ska skjutas. Eller? En sak är säker: man kan bli djurrättsaktivist för mindre.

Alla klockor på Karlskronas sida...

Jag trodde inte det var möjligt att toppa dramatiken från andra mötet mellan HIF Karlskrona och Hallby i kvalet till handbollsligan. Men jo, det var det. I dagens match ligger Karlskrona under 20-24 med fem minuter kvar, segar sig gud vet hur ändå ikapp, kvitteringsmålet på själva slutsekunden. Vilket innebar förlängning 2x5. Där lagen turas om att leda innan Karlskrona avgör på...just det, själva slutsekunden. En makaber thriller, med all tur och alla klockor på Karlskronas sida. Igen. 2-1 i matchserien nu, Hallby måste ta två raka för att snuva Karlskrona på ligaplatsen. Jag skulle inte säga att det är uteslutet. Med reservation för att Hallby kanske är totalknockat rent mentalt. Att förlora två gånger om på slutsekunden - dessutom efter stora ledningar - kan knäcka den bäste.

MFF donerar och fansen domderar

Tre spelare avyttrade till konkurrenter. Två bommade straffar. En inspelad poäng av sex möjliga. MFF har inlett allsvenskan 2019 mer som en välgörenhetsorganisation än en fungerande fotbollsmaskin. Fansen är redan vansinniga, det framgår av flödet i den slasktratt som kallas sociala medier. Efter dagens 1-3-smäll i Sundsvall haglar de "goda råden". Avgå Uwe Rösler. Pensionera dig Rasmus Bengtsson. Skäms hela jävla laget. Den typen av visdomsord i inlägg efter inlägg. Någon visar prov på ett stänk av humor: "välkommen tillbaka till våren 2018". Jag kan absolut ha viss förståelse för själva frustrationen: inbitna fans köper dyra säsongskort, lägger därtill en halv förmögenhet på resor till alla bortamatcher. De älskar sitt MFF - men som man säger: kärleken är blind, tål inte klarsyn. Så som i livet, så ock i fotbollen. Vågar man påpeka att MFF är ett av sexton lag i allsvenskan? Kanske ett av de bättre även i år, definitivt rikast och mest merittyngt. Kravbilden blir därefter: problematisk. Endast guld är gott nock, allt annat räknas som misslyckande. Och detta är egentligen inte fansens hitte-på, de lever bara i symbios med MFF:s eget uttalade mantra. Då blir det jobbigt med en sån här säsongsupptakt. Besinning är sällan fotbollssupporterns bästa gren. Rasmus Bengtsson är ju knappast den förste mittbacken i historien som slagit en för lös bakåtpassning. Och det här med "skam"...skulle det vá skämmigt att förlora mot Sundsvall? För MFF då, i brist på respekt för ett annat lag i den allsvenska mängden. Stila snacket blådårar: 28 omgångar återstår, tid för trendbrott föreligger.

Heltänt slår fesljummet

HK Malmö-Sävehof 22-23. Bedrägliga siffror. HK hade aldrig någon kvitteringschans, Sävehof vann ohotat. Inte en enda gång ledde hemmalaget matchen, inte en enda gång kändes det särskilt spännande. Skillnaden i inställning var förbluffande: Sävehof heltänt, Malmö fesljummet. Jim Andersson slog det gnistor om, övriga i HKM verkade ha tankarna på annat håll. Lönn, Blickhammar, Lindahl; totalt "off" alla tre. Och ärligt talat: vill HKM göra anspråk på att vara ett topplag i svensk handboll måste man spetsa med nytt både på mittsex och vänstersex till nästa säsong. Den här säsongen sjunger bestämt på sista versen. Sävehof har 2-1 i matchserien, behöver en seger till för semifinal. Skulle förvåna mig om man inte tar den hemma i Partille på onsdag. Förlåt, nästa onsdag igen (17.4). SM-slutspelet tar ju uppehåll nu - i mitten av ovissheten, så att säga. Oavsett orsak: dummare säsongsplanering får man leta efter.

Vila i frid, Josefin Nilsson

Jag har, som alla andra, sett dokumentären om Josefin Nilsson. Spontant kan jag inte låta bli att undra: vad hände med "vila i frid"? Dessa bevingade ord vid en människas bortgång - betyder de ingenting? Eller är allmänintresset av profilerade artisters levnadsöden så mycket viktigare? Vem har sagt det? Josefin Nilsson? Tror jag inte. Hon var en av mina personliga favoriter på 90-talet - eller rättare sagt: Ainbusk Singers tillhörde mina personliga favoriter. Gruppen, laget, kvartetten. Deras musikalitet, deras gotländska klang, deras genombrottslåt Lassie. Att Josefin Nilsson snart blev större än gruppen säger nog mer om branschen än om just hennes talang. Hon var yngst, hon var vackrast, hon hade en utstrålning som tilltalade män med inflytande. Josefin Nilsson fick filmroller, gjorde även något enstaka skivalbum, blev stjärna i eget namn. Parallellt med karriären i Ainbusk, som möjligen sattes på paus ibland men aldrig upphörde helt. Privat tycktes Josefin Nilsson vilja vara - privat. Ingen Wahlgrentyp. Ingen Läckbergtyp. Inga utvikningar i media, inga offentliga tårar, inga stridsrop på moralväktarnas barrikader. Ändå blev hon omskriven som få i mitten av 90-talet. Och det var det som kom tillbaka nu i dokumentären: åren med den upphöjde Dramatenskådespelaren. Kärlekskraschen, övergreppen, hotelserna, den totala misären. Skådespelaren dömdes i domstol. Tre månaders fängelse i tingsrätten, ändrat till villkorligt i hovrätten. Josefin Nilsson dömdes också, i den meningen att hon fick ärr för livet. Man kan tycka mycket om detta med brott & straff, men en sak är säker: en domstol har att beakta helheten och eventuella omständigheter i komplicerade rättsfall, en dokumentär kan nöja sig med att vara partsinlaga. Det räcker för somliga. Camilla Läckberg t ex. Deckardrottningen säger sig - apropå skådespelaren ifråga - sakna forna tiders skampåle. Offentlig stening liksom. Yrkesförbud. 25 år efter begånget brott. Kan inte säga att hennes åsikt imponerar. Vid forna tiders skampåle placerades även kvinnor vars liv och leverne ansågs "otuktigt". Gammeldags moral förebygger knappast mänskliga tragedier, primitiv hämnd löser inga gåtor. Jo, möjligen i deckare men inte i det verkliga livet. Vila i frid, Josefin Nilsson.

Premiär utan svar

Kort om MFF-premiären mot Häcken, 1-1. En match av 30, knappt ens en fingervisning om fortsättningen. Ännu mindre om slutfacit. Jämnt spel, ojämn kvalité. Häcken det något bättre laget, i mina ögon. Ändå kunde MFF vunnit. Tänker på straffen vid ledning 1-0 - som Marcus Antonsson dock hade "vänligheten" att bränna. Klockrent var det ju inte. Själva domslutet alltså. Skulle den typen av harmlösa situationer beivras konsekvent hade vi haft minst fem straffar per match. För vardera laget. Och då hade vi haft en annan sport än fotboll. Intressant iakttagelse i övrigt: bäste "MFF:aren" fanns i fel lag. Alexander Jeremejeff. Urstark som "target", extremt obekväm för stabbiga backar. Ja, för stabila också. Ett fotbollens hokuspokus liksom: Jeremejeff blev aldrig mer än marginalspelare i MFF, tillbaka i Häcken har han blivit en tydlig nyckelspelare.

Den värsta match jag aldrig sett...

Okej. HIF Karlskrona. Gårdagens ligakval mot Hallby. Herregud. Den värsta match jag aldrig sett. Det räckte att sitta vid datorn och följa liverapporteringen. 1-9 efter tio minuter! En kuslig upprepning av lagens första möte i Jönköping. 3-12, 5-14, 7-15 kort före pausvilan...och då hade Medina, den olyckan, redan för länge sen dragit på sig direktrött kort. Jag erkänner: i det läget gav jag upp allt hopp om HIF Karlskrona. Lät dock datorn stå på, följde fortsättningen förstrött. Noterade en pulshöjande uppryckning tidigt i andra halvlek. 13-16! Faan, snudd på kontakt. Ett par minuter senare en käftsmäll: tre snabba från Hallby, 13-19. Jag svor över Medina, svor över Reznicek som ännu inte antecknat sig i målprotokollet, svor över den allmänna ynkedomen i HIF Karlskrona. Svor över mig själv också för att jag satt där som ett fån och lät mig plågas. Just då återstod knappa kvarten av matchen - och vad som hände under den tiden går inte att förklara. Plötsligt var det 20-21. Närkontakt! Nej faan, bara inbillning. Lika plötsligt stod det 20-23, den sista strimman av pånyttfött hopp släcktes brutalt. Jag sjönk in i ett tillstånd av melankoli och muttrade för mig själv: kom igen gubbe, det är bara handboll, dessutom mer än ett halvt århundrade sedan du flyttade från Karlskrona. Och förresten var det väl IFK du höll på, inte HIF. Ja jo, det förstås. Knappt hade jag muttrat färdigt innan matchen var lika slut som jag. 27-26. Till HIF Karlskrona. Segermålet ribba-in av Reznicek. Ofattbart. Inte ens i handboll ska det gå att vinna när man lämnar 1-9 i handicap. Nu ska jag snart kolla på fotboll. MFF-Häcken. Ponera att MFF hamnar i underläge 0-4 efter en kvart, vänder och vinner med 5-4. Det kommer förvisso inte att hända - men då hade vi kunnat snacka om adekvat liknelse.