Bloggpaus pga flyttbestyr

Jag har bott på Rosengård. På Backarna i omgångar. På Seved. På Hermodsdal och Söderkulla - och snart sagt alla Malmöområden som brukar kallas utsatta. Och nu är det dags igen. Att flytta. Nej, inte till Hemmet, det är trots allt lite tidigt. Min nya postadress blir Limhamn...ja, det känns en smula underligt bara att skriva märker jag nu. Men det är ingen ideologiskt betingad flytt, inte alls. Sanningen är värre än så: jag gör helt enkelt som jag blivit tillsagd av nära och kära. Hänger på, följer med, bejakar deras klokskap, förnekar min egen bekvämlighet. Uthärdar priset för att flytta i mogen ålder, så att säga. Som att kroppen svarar med träningsvärk så fort man plockat ner en tavla från väggen. Som att knoppen känner vemod över att lämna det Söderkulla jag lärt mig älska under de senaste femton åren. Men det blir nog bra i slutändan, när man kommit i ordning och så. Bloggandet får dock vara ett tag, det var väl egentligen det jag ville säga. Återkommer när tiden medger - och datorn anpassat sig till ny nätverksmiljö.

Opassande dansafton i Ystad Arena

IFK Ystad-HIF Karlskrona 24-24. Hej där Hästö, varför dansa segerdans när ingenting är vunnet? Matchen slutade ju oavgjord, striden om nedflyttningsplatsen är inte över. Vinner Ystadlaget sina två sista matcher samtidigt som Hästö kammar noll blir det hokuspokus i tabellen. Sannolikheten för ett sådant scenario är förvisso inte hög - men dansa ska man ge faan i så länge spöket flämtar och bollen är rund. Detta var annars en bedrövlig match, slagpåsar emellan. IFK Ystad är "förlåtet": lågbudgetlag, liganykomling, i stora delar byggt på hemvävt, mer eller mindre uträknat från början. Men Hästö, alias HIF Karlskrona. Där talar vi mysterium. I laget finns alltså två svenska mästare (för Hammarby), en dansk ex-landslagsman, en brasse som var så himla bra när han värvades, en polack dito. Jämte ansedda elitspelare som t ex Nygren, Sandgren och Halén. Ur detta kommer i princip ingenting. Förutom gå- och ståhandboll för att få Möller-Madsen i läge. Allt överlämnas åt den store dansken: skyttet, inspelen, tempot, ansvaret. Det blir ett slags one man show i slow motion, förödande för den kollektiva slagstyrkan. Obegripligt att tränare - och spelarna själva - tillåter en sådan modell. Två, eller rättare sagt tre, ljusglimtar fanns i Hästö igår kväll. Hampus "Knatten" Dahlgren som kom in sista kvarten och bidrog med mer än alla övriga tillsammans, bl a fyra mål. Ojämne målvakten Mario Cvitkovic som faktiskt räddade laget i andra halvlek. Och så hejaklacken som måste vara handbolls-Sveriges tålmodigaste. Tänk att fara land och rike kring och aldrig få se sitt lag vinna - och lik förbannat hålla fanan högt och strupen klar. Starkt jobbat. Klacken klöser, klockan klämtar...

62-3 till handbollen

HK Malmö-Aranäs 35-27. Ett sammanbitet och skärpt HKM gjorde processen kort med det talangfulla men lite lättviktiga Kungsbackalaget. Som framgår av resultatet duggade målen tätt, flera av hemmalagets var riktigt läckra. Roganovic/Petersen bjöd t ex på en "japan" redan i första anfallet. Och kors i taket: Mirsad Pecikoza gjorde mål från distans! Simon Nyberg likaså, med en oblyg rökare i krysset. Vem såg den komma? Fast blomsterkvasten gick till Linus Persson och den var han väl värd. Hade man delat ut två borde förstås även Jim Andersson fått en, så bra som han var efter de två inledande bomskotten. En trevlig kväll i Baltiskan för oss orginal som föredrar handboll före hockey. Knappt 800 var vi visst. Mot 10000 på Arenan där Redhawks vann med 2-1. Gillar inte folk att se mål?

Allsvenskan större än MFF...

Fotbollsallsvenskan. Premiären är bara några dagar bort - och förhandstipsen bland s k förståsigpåare lika fantasilösa som vanligt. MFF vinner. För att det ska så vá, liksom. Hade varit upplyftande med nåt djärvare förslag, kan jag tycka. Man behöver ju inte leta för att hitta alternativa guldkorn. Nåt av Stockholmslagen t ex. Alla tre har förstärkt på ett rätt imponerande sätt, AIK och Djurgården framförallt. Elfsborg inger också respekt i min bok. Liksom Häcken, om laget nånsin kan bli kvitt sin förbannade ojämnhet. Östersund vore häftigt, men känns mest som en vacker önsketanke. Norrköping tror jag mindre på i år - utan att kunna förklara varför. IFK Göteborg dito. Hursomhelst är det tur att inte försäsongen räknas. Då hade "allas" huvudfavorit redan varit ute ur leken.

Holland backar, Sverige tackar

Samband eller slump - men Nederländerna var en bättre fotbollsnation när det fortfarande ansågs okej att säga Holland. 0-2 mot Bulgarien i gårdagens VM-kval var inte första nesan efter namnbytet, snarare ännu en i raden. Den här gången med Sverige som indirekt vinnare. På förhand räknades ju Holl...förlåt, Nederländerna, som en kanske övermäktig konkurrent i gruppen, åtminstone av den förnumstiga expertisen. Nu är det helt öppet om andraplatsen bakom omöjliga (?) Frankrike, t o m svag fördel Sverige. Som i sin tur alltså gjorde 4-0 på ett mediokert Vitryssland. Stabilt, fast inte lika övertygande som siffrorna ger sken av. Målen var skäligen enkla, i ett par fall tveksamma. Var Bergs boll över linjen? Var Kiese-Thelin på rätt sida offsidegränsen vid 4-0? Och Vitrysslands målvakt, hallå. Bar han handskar insmorda i tvål? Men skit samma. Tre poäng är tre poäng och fyra plusmål bra att ha. Nån som minns Zlatan förresten?

En livlina kvar för "tyst" loser

HIF Karlskrona verkar ha lagt ner allt vad matchkommentarer heter på sin hemsida. Det går i och för sig att förstå: när ett lag inte vunnit på drygt fyra månader och arton försök försvinner liksom orden, resultaten blir självtalande. Skam spelar kanske också in, skam och förtvivlan. Men håll till godo med några fakta: 26-32 ikväll mot Hammarby spikades efter 21 insläppta mål i andra halvlek. Stjärnsmällen var den femte raka efter tränarbytet - men den första med helt ordinarie manskap. Alla "stjärnorna" var inskrivna i laguppställningen, ingen gjorde skillnad på planen. Om HIF Karlskronas ambition är fortsatt elitseriehandboll återstår nu en enda livlina: poäng borta mot IFK Ystad på tisdag. Förlust även där och man får förlita sig på Han Däruppe. Det är bara att kolla på lagens restprogram efter det inbördes mötet. Karlskrona har Kristianstad och Lugi, IFK Ystad som alltså behöver ytterligare en "tvåa" har Ricoh och ett på sistone väldigt medgörligt Alingsås. Lutar åt ett Ystadbesök för min del på tisdag, lika bra att se eländet på plats.

Vår i buskar & snår

Vår i luften denna fredag. Vår också i buskar och snår. Gud vilket fågelkvitter längs cykelvägen mot Höja! Pilskrelaterat, skulle jag tro. Det är nåt med våren som ger alla levande varelser pippi, vi uttrycker oss bara lite olika. Själv har jag aldrig kvittrat, inte vad jag kan komma på. Möjligen skränat, typ som fiskmås. Ack ja, den våren. Och redan i morron natt går vi människor över till sommartid. Varför vete fåglarna, våren kunde väl få sätta sig först.

Sven-Erik Magnusson i mitt minne

Té Dans Mé Karlstadtöserá. Fröken Fräken. Min Gitarr. Jag Ringer På Fredá. Säg Inte Nej, Säg Kanske. Börja Om Från Början...Plötsligt bara väller de fram ur minnet, alla slagdängor från ungdomens dar med det där bandet från Värmland som kallade sig Sven-Ingvars. Alldeles nyss fick jag höra att sångaren Sven-Erik Magnusson är död. Han som var Sven-Ingvars. Han som såg ut att vara evigt ung. Han som gjorde rock av visa och ibland tvärtom - och som överlevde decennium efter decennium på spelemännens egen stjärnhimmel. Sven-Erik Magnusson blev 74 år, 60 av dessa var han ett med Sven-Ingvars. En enastående karriär, ett ledsamt slut. "Det var om våren, det sjöng i snåren, jag tog en prästkrage i min hand"...

RIK åt upp magert Malmö

HK Malmö-Redbergslid 20-25. Det finns gränser, även för HK Malmö. Med fem man borta - avstängde Pecikoza jämte de sedan tidigare fyra långtidsskadade - hjälper det liksom inte vad tränare Tönnesen gör. Återstoden är för tunn, alternativen för få. Och spelet, i ärlighetens namn, ganska undermåligt som handbollsunderhållning betraktat. Tempofattigt, långa anfall, vänstervridet till bäng. Som det faktiskt måste bli med de resurser HKM har att tillgå just nu. Mot skarpt motstånd räcker det inte - och dit bör RIK absolut räknas. En spelare som Linus Arnesson förgyller ensam en hel match, det är för mig en gåta att han inte anses landslagsvärdig. Notabelt från kvällens match är väl annars att HKM sprang ifrån till 5-0 i inledningen. Resten slutade alltså 15-25, RIK läste s a s snabbt in sig. Illavarslande var att Malmö vek ner sig i slutet, det är man inte van vid att se. Ystad IF borta härnäst, även då fem man kort. Vore nästan besynnerligt om det inte blev en ny förlust.

Chockknocken på Granat

Lider med Malmökillen Adrian Granat, Gäddan kallad. Han som var affischnamnet vid nattens proffsboxningsgala i Baltiskan. Obesegrad så långt, 13 k o-vinster, stor, stark och skräckinjagande i den mytomspunna tungviktsklassen. I andra ringhörnan en munsbit från Ukraina, rutinerad och meriterad men med "bäst före" instämplat och utgånget i matchboken. Ett riskfritt nytt steg på karriärstegen för Granat - var det tänkt. Två fetsmällar senare räknades han ut. Knockad i första ronden. Så snöpligt, så ödesdigert, så totalt oplanerat. Möjligen rök hela karriären för Adrian Granat, att börja om från scratch är otroligt tufft. I alla sammanhang, men i professionell boxning inte minst.

IFK Ystad ingen given jumbo

Alla verkar ta för givet att det blir IFK Ystad som åker ur handbollsligan. Jag är inte lika säker. Laget behöver "bara" två vinster på de fem sista matcherna för att passera kollapsade HIF Karlskrona. En förefaller given: hemmamatchen mot just Karlskrona. Ricoh borta är en annan möjlighet, Stockholmslaget har så dags inget att spela för. Och Lugi hemma idag, lördag, behöver heller inte vara någon hopplös uppgift...senast lagen möttes i Ystad blev det oavgjort. Handbollsvännen i mig önskar IFK Ystad lycka till, för ligans skull vore det ju bra om rätt lag åkte ut. Även när det råkar komma från min födelsestad.

Också en seger, HIF Karlskrona

IFK Skövde-HIF Karlskrona 24-18. Kan man inte vinna över en enda motståndare kan man alltid vinna över sig själv. Det konststycket lyckades HIF Karlskrona med ikväll. Matchprotokollet berättar om 20 tekniska fel, dvs två fler än antalet tillverkade mål. En helt osannolik prestation. Vi talar ändå vuxna handbollsspelare som ska föreställa elit, inte nybörjare på knattenivå.

Markbunden spaning kan vara smartare

Hör en polishelikopter hovra (heter det så?) över Söderkulla. Idag igen. Senast var igår. Ärligt: hur många illdåd i den här stan har klarats upp tack vare helikopter? Ett? Flera? Inget? Jag sätter ett mynt på det senare. Ner med snuten på gator & torg, i luften gör de faan ingen nytta.

Min oumbärliga tidning

Jag förvånas varje dag. Över Sydsvenskan, min tidning. Att den är så läsvärd, så välmatad och välgjord, så fylld av fin journalistik. Trots allt, så att säga. Jag menar alla dessa sparpaket, åtstramningar och personalnedskärningar som möjliggjorts av rasande teknikutveckling. All denna oro som numera präglar branschen och säkert plågar den klick som ännu har jobben kvar. Där vi en gång var över tusen tämligen avspända pers i produktionen återstår väl idag ett par hundra tappra med något slags kollektiv blåslampa över och efter sig...och ja, det tar nästan emot att erkänna det: Sydis håller ställningarna, gud vet hur. Men kolla på upplagesiffrorna, invänder kanske någon. De rasar ju, mätning för mätning. Sant - och sorgligt nog ofrånkomligt. På den gamla goda tidningstiden fanns inga alternativa nyhetssajter, ingen osund konkurrens av gratisblad och diverse digital bråte. Sydsvenskan - och andra ambitiösa papperstidningar - slåss idag på en ganska hopplös marknad. Själv känner jag inte en enda människa under 50 som prenumererar på dagstidning. Den "stjäl" ju en timma eller två av hens dyrbara tid. Hallå, när smartphonen erbjuder quickfixnews på sekunder. Kvalité va e dé, liksom. Ett pensionärsnöje? Blint förälskad i Sydis är jag nu inte, det är bara som det låter. Somligt stör. Det i mina ögon överdrivna MFF-fjäsket t ex. Sportkrönikörens oupphörliga genustjafs likaså. Och att mitt eget skötebarn, lokalsporten i Lund och Omkretsen, försvunnit helt gör fortfarande ont. Var det inte mer värt? Men samtidigt. En tidning som inte förargar, irriterar och väcker känslor är ingen bra tidning. F ö bleknar skönhetsfläckarna mot allt det goda. Inpå livet t ex. En fantastisk serie, finns blott i Sydsvenskan. Per T:s söndagskrönikor. Heidi Avellans lördagsdito. Per Svensson-texterna och nästan allt annat på Kulturen. Håkan Engström, Maria Francke, Andreas Ekström, Olle Lönnaeus, Emma Leijnse, Joakim Palmqvist...sa jag Pia Rehnquist, min ursympatiska gamla Lundachef som idag är chefredaktör? Och bildjournalistiken, fortsatt vass trots fotografslakt. Jag skulle kunna räkna upp hur många och hur mycket som helst som gör Sydsvenskan oumbärlig för mitt dagliga välbefinnande. Starkt jobbat i tuffa tider, oreserverat tack.

När kris övergår i förfall...

Fyra månader. Sexton matcher. Utan seger. Det går inte längre att tala om kris i HIF Karlskrona. Förfall ligger närmre sanningen. 21-29 idag mot ett HK Malmö som borde varit märkt av derbyt mot Lugi. Men inget sådant tycks spela roll; HIF Karlskrona k-a-n inte vinna, hade förmodligen inte gjort det ens om HKM lämnat w o. Direkt förödande är att alla försök till trendbrott misslyckats kapitalt. Nya spelare, ingen effekt. Ny tränare, ingen effekt. F d tränaren som ny sportchef, ingen effekt. Nya målvakter, nähä. Jag tror ta mig faan det krävs en vetenskapsman för att få fason på HIF Karlskrona. Eller åtminstone en psykolog, gärna två. På pappret ser ju inte laget ut som något hopplöst fall - men på planen gör det, match efter match efter match. Sorgligt för klubben, sorgligt inte minst för supporterklacken. Den håller faktiskt ligaklass och borde fått tapperhetsmedalj för länge sen.

Tack, Mirsad Pecikoza

Säsongen ut, sedan game over för Mirsad Pecikoza i HK Malmö. Beskedet kommer inte oväntat eftersom jag förhandsforskat i ärendet. Det går att förstå klubben: Pecikoza är 37 och blir lika lite som någon annan yngre. Ingen kan ta ifrån honom ett gott eftermäle rent handbollssakligt: nio långa år på det tuffa mittsexjobbet i HKM, ensam i dagens lag om att ha varit med under hela resan till etablerad elitnivå. Pecikoza är liksom k-märkt, i alla fall i min bok. Ett önskescenario nu vore naturligtvis att han fick lämna Malmö som han en gång kom. Dvs som svensk mästare. Men såna vackra sagor skrivs väl inte?

"Sämst" vann...eller hur Engström?

Robin Bengtsson vann årets Mello. Snöpligt för Sydsvenskans orakel på området, Håkan Engström. I sin genomgång av finallåtarna klassade han Bengtssons bidrag som det absolut sämsta. Smaken är som baken, delad och högst personlig. Själv höll jag på just ingen. Men det var skönt att Thörnqvist undkom äventyret med hedern och hälsan i behåll, om än som jumbo. Idag fyller spelemannen 88 år. Man bugar.

Viljan avgjorde rysarderbyt

HK Malmö-Lugi 26-25. HKM vann, frestas jag säga, på initialerna. Hjärta-Kamratskap-Moral. Smått rörande att se ärrade veteraner som Beutler, Roganovic, Pecikoza, Petersen och Comeback-Calle dansa runt som spralliga handbollsglyttar efter slutsignalen. Vilken makalös kämpainsats av laget, vilken suverän coaching (än en gång) av Stian Tönnesen. Lugi är i grunden bättre än Malmö, det hävdar jag fortfarande. Lugi är dessutom skadefritt, spelar med det bästa man har. Mot ett HKM som, förlåt tjatet, fattas fyra bärande spelare. Men så sant som det är sagt: vilja slår klass och detta måste varit ett typexempel. Lugi ledde 22-19 i andra halvlek, där och då trodde jag derbyt var kört för Malmös del. Jag glömde helt enkelt att "kört" inte finns för det här laget, allra minst nu när Calle är tillbaka. Vändningen var magnifik - och hur underbart var det inte att Simon Nyberg, av alla, fick göra det avgörande målet. Nyberg var aldrig riktigt betrodd under sin tid i Lugi och har väl inte varit det i Malmö heller, sanningen att säga. Ikväll fick han en liten, liten lyckostund i ljuset, det kändes så himla välförtjänt. En annan hemmaspelare som mera sensationellt presenterade sig för publiken - och för Lugi - var Kassem Awad. En ung grabb från Nyköping som kommit till Malmö för att studera och parallellt med det ansökt om att få lira division 2-handboll för HK:s farmarlag. Högre har han liksom aldrig spelat...och tvåan är alltså nivå 4 i seriesystemet. Tönnesen måste sett nåt som ingen annan sett, annars hade han knappast lyft upp killen i den förvisso uttunnade A-truppen. Och ännu mindre släppt in honom på banan i ett prestigeladdat derby mot Lugi. Vilket var precis vad Tönnesen gjorde. Awad byttes in tidigt i första halvlek och innan någon i Baltiska hallen hunnit säga Kassem hade han gjort två mål. En Busterstory light, väldigt uppiggande för oss som trodde att vi hade koll på läget. Sett över hela matchen var förstås Linus Persson och Fredrik Petersen HKM:s förgrundsfigurer. Råkurren a la hockey - jodå, sådana förekom - hade jag förbigått med tystnad om inte en av de värsta bråkmakarna hetat Paradis. Inte trodde jag att man slogs där. Pecikoza bar sig f ö också åt i denna del, så pass illa att avstängning väntar.

En dag i perspektiv

Internationella kvinnodagen, all respekt. På tv hör jag Gudrun Schyman, vem annars, lägga ut slagorden om alla könsrelaterade orättvisor. Till mäns fördel, till kvinnors nackdel. I vår tid, i vårt land. I Sydsvenskan läser jag en krönika av Max Wiman, vem annars. Samma tema, samma slutsats: män förtrycker eller förminskar kvinnor. I bolagsstyrelser, i idrotten, i karriärvalen, i lönekuverten, i snart sagt allting. I vår tid, i vårt land. Det är en ganska sorglig bild som tecknas - och det vore mig främmande att polemisera mot "expertisen", var och en får bli salig på sin agenda. Jag kommer dock mitt i alltihop osökt att tänka på min mormor. Ida, i kär åminnelse. Född kring 1880, avliden i början av 1950-talet ungefär lika gammal som jag själv är idag. På mormor Idas tid fanns inga kvinnodagar, inga "schymän" eller "wimän" heller. Och ingen tv. Och absolut inga lönekuvert, inte för kvinnor av mormors sort. Ord som förtryck och patriarkat tror jag inte hon kände till, jag hörde henne aldrig nämna dem. Och då tillbringade jag ändå många barndomssomrar hos mormor & morfar i Skavkulla, den lilla byn utanför Karlskrona. Morfar var småbonde och grönsaksodlare, hemmansägare sa man bestämt då för tiden. Mormor stod vid spisen och födde barn - när hon inte mjölkade kor eller lukade betor på "hemmanet". Mormor var allt: vacker, stark, genomsnäll - och på tok för tidigt alldeles värkbruten. Så jag ska inte romantisera minnesbilderna, det finns verkligen ingen anledning. På mormor Idas tid var det hårt att vara kvinna, hårt att vara människa överhuvudtaget. Den som säger att det var bättre förr måste förträngt minnena av mor- och farföräldrars liv och leverne. Och nej, jag skriver inte detta för att bagatellisera Internationella kvinnodagen 2017. Än idag finns det kvinnor i världen som har det som kvinnor i Sverige hade det en gång för länge, länge sen. Det är beklämmande sorgligt.

Välkommen tillbaka, Calle

Jag skrev ju det för nån vecka sen: kalla på Calle, HK Malmö. Carl-Johan Andersson alltså, försvarsgeneralen som la av efter förra säsongen. Idag läser jag i Sydis att det är precis vad man gjort. Kul när en klubb tar intryck av ett välment råd. Skämt åsido. Men Calle var inte nödbedd, tydligen. Eventuellt dyker han upp i laget redan i morgondagens derby mot Lugi, föregående träning får visst avgöra saken. Tror inte det blir några problem. Calle har skymtats på läktaren under säsongen, ganska nyligen passade jag på att fråga om han var sugen. Lite på skoj förstås, det var innan alla skadorna tunnat ut HK:s spelartrupp. För blotta ögat såg han dock ut ungefär som i fornstora dar. Välslimmad i figuren, tävlingsvild i blicken, 38 år ung snarare än 38 år gammal. Fick för mig att han hade matchpuls, men det kan ha varit önsketänkande. Själva frågan skrattade han bort, just då var den heller inte aktuell. En chosefri och sympatisk påg, Anderssonskans Calle. Ja, jag menar på läktaren. Inte på planen. Där har han byggt en hel karriär på att vara kompromisslös hårding. Många med mig har saknat honom i HK Malmö...men det är vi det, motståndare och möjligen även domare har nog varit glada att de sluppit umgänget. Hoppas Calle finns med i leken igen i morron, det vore smått rörande att få se honom bråka med Wickman-Modigh och de andra bjässarna i Lugi.

Skidsöndag - med lite skit i kanterna

En skitsöndag i väderleken. En skidsöndag i idrottsleken. Inte så dumt; det ena gav alibi för tittande på det andra. Först Vasaloppet som i all sin utdragenhet ändå är fantastisk tv-underhållning. Särskilt när det, som i år, blir en raffinerad spurtstrid om segerkransen. Fem man nästan på linje innan det visade sig att ettan, tvåan, trean kom från samma land. Just det, Norge. Men damklassen vanns faktiskt av Britta Johansson Norgren, hon är blå och gul och en riktigt beundransvärd kämpe. Efter Vasan följde femmilen från VM i Lahtis, till min stora glädje med samma kommentatorspar. Hård/Blomqvist alltså, vår tids Björklund/Stoltz fast några skidlängder bättre. Gud vet om de flög mellan skådeplatserna, Mora-Lahtis luftvägen är väl närmast att likna vid ett sprinterlopp. Eller också - mera troligt - satt de i nån studio och kollade på tv precis som jag. Även för proffs finns gränser och lysande är de i vilket fall, Jakob Hård och Anders Blomqvist. Världsmästare på femmilen blev canadensaren Harvey, det var lite sensationellt. Om än inte lika sensationellt som att prispallen blev blank från norrmän. Hellner slutade tolva och symboliserade på något sätt de svenska skidherrarnas totalinsats i VM. Blek och vemodig, i flera fall kanske en påminnelse om tidens obarmhärtiga gång. Olsson, Rickardsson, Jönsson, Theodor Peterson...alla var bättre igår än idag, så att säga. Och Hellner är 31, ingen i den åldern brukar kallas ung och lovande. Slutligen denna skidsöndag noterar jag att HIF Karlskrona i handbollsligan inte fick någon omedelbar effekt av sitt tränarbyte. Inte nån positiv i alla fall: 25-33 mot Ystads IF förlängde den segerlösa sviten till 14 matcher. Det kan man kalla skit.

Ingen rolig Norgehistoria

Damernas tremil på skid-VM. Fyra norskor till start, fyra norskor i prislistans topp. Andra får gapa av beundran. Själv blir jag bara trött. Synd om Kalla som bröt staven och blev sjua. Annars hade hon säkert blivit femma.

Tre medaljer till Hellner...

Svenskt brons i herrstafetten på skid-VM. Fyra åkare, en mans verk: Marcus Hellner. Hans tredjesträcka från ett hopplöst utgångsläge var nånting i hästväg. Godkänt också till Halfvarsson som förvaltade läget och avgjorde i spurten. För Rickardsson och Olsson måste det ha känts en smula märkligt att bestiga prispallen. Deras dagsform var allt annat än medaljmässig. Ryssland knep silvret. Vem som vann? Gissa en gång. Det börjar på N.

HK Malmö står pall för tidernas manfall

HK Malmö-Ricoh 29-25. Rollen som vänsternia i handboll är tydligen överreklamerad. Det går bra utan. Åtminstone för HK Malmö. Kvällens seger var den andra raka utan normal besättning på V9-positionen - och detta vore synd att bara vifta bort med snack om billigt motstånd. Ricoh är inget oävet lag, 19 inspelade poäng vittnar om kvalitén. HK löser helt enkelt sin exceptionella skadeproblematik förbannat bra och äran för det tillfaller i första hand tränaren Stian Tönnesen. Smart coach, smarta spelare, kan man säga. Flera har lyft med ökat förtroende: Nygren, Roganovic, Lindahl inte minst. Helt avgörande ikväll blev dock målvaktsspelet. Ricoh's alternerande duo hade inte många räddningar - men Niklas Kraft i Malmöburen desto fler. Otroligt imponerande av en kille som alltså ratats av klubben till nästa säsong och med visst fog kunde varit sur. I det stora hela en sensationellt fin handbollskväll i Baltiskan. 2500 åskådare! Trots att det var fri entré...

Matchkläder på, Tönnesen?

Det är nåt sjukt med HK Malmö. Så fort slutspelet närmar sig kommer skadorna som ett brunt brev med posten. I år värre än nånsin. Alla tre vänsterniorna är nu borta säsongen ut, i alla fall om uppgifterna kring Lönns broskskador i knät stämmer. Sånt kan äventyra en hel karriär. Även lårskadade försvarsgeneralen Kvalvik är indisponibel framöver och hans betydelse ska inte underskattas. Och som om detta inte var nog rapporteras en krasslig Roganovic som osäker startande i kvällens match mot Ricoh. Kvar finns blott en spillra av ett lag som i intakt skick kunde blivit en seriös utmanare om SM-guldet. Dags kanske för tränaren Stian Tönnesen att byta om till matchdress? Och för en SOS-signal till Calle Andersson? Har inte den gamle defensivspecialisten rostat igen alldeles skulle han nog kunna fylla upp mer än hyggligt för Kvalvik. Fast mest troligt är förstås att man spelar med det lilla man har. Det höll mot Guif i måndags, om det inte håller mot Ricoh ikväll går livet trots allt vidare.

Schefvert offras

Så kom det oundvikliga beskedet: Ulf Schefvert får sparken som tränare i HIF Karlskrona. Tretton raka matcher utan seger i handbollsligan blev för mycket, någon åtgärd var av nöden. Och "någon" är i sådana här fall alltid liktydigt med tränaren. Själv tycker jag att HIF Karlskrona agerar väl sent. Laget presterade obetydligt bättre i fjol, kontraktet räddades med ett nödrop utan synlig spelidé. Redan då borde tränarsidan rustats upp. Inte nödvändigtvis genom att kicka Schefvert, nån rutinerad assistent kunde varit en lösning. Ulf Schefverts gamla meriter är odiskutabla - men lika odiskutabelt är tyvärr hans misslyckande i HIF Karlskrona. Synd på en sympatisk person. Tränarjobbet tas nu över av Karl-Johan Lång, f d spelare som den här säsongen lett klubbens farmarlag i division 2. Ett oskrivet kort, en chansning med drag av panik. Lycka till.

SVT i Ohlssons ledband

A men, inte idag igen. Tänker jag när jag ser och hör Liberalernas riksdagsledamot Birgitta Ohlsson lägga ut texten om sin bok i SVT. Jag vet inte längre för vilken gång i ordningen. Om det är femte, sjätte eller tionde. På en bok som funnits ute i handeln bara ett par veckor. Har någon någonsin fått lika mycket reklamtid alldeles gratis i tv? Nej, vågar jag påstå, det har ingen fått. Så vad är det med just Birgitta Ohlsson som får SVT att helt ogenerat bjussa på marknadsföringen? Hennes kändisprofil? Hennes frenetiska uttryckssätt? Bokens tema och titel: "Duktiga flickors revansch"? Gissar på det senare. Genusspöket har evigt liv i landet Sverige - inte bland flickor och pojkar generellt, men absolut i de kretsar där Ohlsson rör sig. Och dit räknas uppenbarligen "oberoende" SVT. Vad gäller själva boken har jag inte läst den och avser heller inte att göra det. Ämnet känns en smula uttjatat och irrelevant, tv-reklamens bortstötande effekt spelar också in. Sån é jag. Luttrad i själen, gammal i passet, ung i sinnet. Har bara lite svårt för hejdlöst karriär- och maktbesatta människor, kvinnor som män, även om jag inser att de måste finnas. Förresten, var det inte jag som ganska nyligen skrev att Birgitta Ohlsson vore en lämpligare partiledare än Jan Björklund för Liberalerna? Får man lov att ändra sig? Tack. Hellre en Bror Duktig än en Syster Besserwisser.