Mjuka tankar om hårdare tag

Länge sen man såg något svulstigt utspel från SD. Det behövs liksom inte. Andra gör jobbet. Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna, alla utom Annie Lööf. Medierna som förr anklagades för att lägga locken på men nu tävlar i att sparka in öppna dörrar. Diverse institut som på beställning redovisar allt i exakta siffror. Brottsligheten, arbetslösheten, kostnaderna. Invandringspolitikens pris - just så som det beskrevs av SD redan när partiet kallade sig BSS och var en ful fläck i marginalen. Fascinerande att se hur långvarig propaganda kan bära frukt. Hur ”extremt” plötsligt kan bli normalt. Hur brunt kan bli blått - och människors olika värde en accepterad politisk affärsidé.

*. *. *

Ja, generositet kostar. Medmänsklighet har ett pris. Misslyckad integration ett högre. Utanförskap det högsta. Lättast är alltid att peka på problemen, svårast är alltid problemlösningen. För tillfället är ”hårda tag” högsta politiska mode. Skärpta straff, sänkt myndighetsålder för brottsansvar, kortare väg till utvisning eftersom ”alla” vet att endast invandrare är kriminella. SD ritar och berättar, övriga partier men alldeles särskilt M och KD kopierar och citerar. Och vanligt hyggligt folk nickar bifall hela vägen till valurnan. Enligt en färsk opinionsundersökning skiljer blott någon enstaka procentenhet Jimmie Åkesson från att seriöst kunna propsa på statsministerposten. Om han vill. Men glöm det. Då skulle ju han, ledaren för ett enfrågeparti, tvingas ta ansvar för något slags politisk helhet. Tro mig, Åkesson är smartare än så.

*. *. *

SD-ledaren är säkert nöjd med läget som det är. Gamla BSS-idéer har blivit upphöjd samhällsdebatt, själv håvar han in miljoner i lön och arvoden. Paradoxalt nog just på invandringen. Utan den hade ju Åkesson fått komma på nån annan födkrok, svårt att se vilken. Taxichaufför? Vårdbiträde? Krogknegare? Pizzabagare? Trappstädare? Det finns en rad hedervärda yrken - med två saker gemensamt: invandrare är överrepresenterade, lönerna en bråkdel av politikernas. Nej, Åkesson överväger nog inte ett karriärbyte i den riktningen. Varför skulle han? Den komplexa verkligheten är liksom för stor. För svår. För ointressant. Betaler sig för dåligt. Populismen mer lönsam. Jag fattar verkligen om Jimmie Åkesson flinar i bankvalven. Eller hur och var han nu förvaltar sin livsförsörjning.

*. *. *

Det som fascinerar - eller snarare äcklar - mig är att SD lyckats erövra hela ”spelplanen”. Nån som sett institutsiffror på ovannämnda exempel? Några medierapporter om det faktum att invandrare är kraftigt överrepresenterade även bland gängkrigens dödsoffer? Ingenting? Samma här. Bara ”det andra” bedöms vara av allmänintresse. Brottsstatistiken. Arbetslöshetsstatistiken. Överrepresentationen av invandrare i just de fallen. Halv verklighetsbeskrivning före hel. SD-propaganda före objektiv analys av orsak och verkan. Invandrare förresten. Hur länge är man det? Genom alla generationsled, oavsett man är född och har levt hela sitt liv i Sverige? Ja, tydligen. Att en människa skulle vara en människa är bara romantiskt flum, hopplöst ute. Tack för ordet.

Krut över för allsvenskan, MFF?

17e omgången av fotbollsallsvenskan fullbordad - och AIK tar över serieledningen. Inte helt oväntat. AIK har formen, flytet, en svit av segermatcher. Samtidigt som Djurgården dippar och MFF bearbetar priset för sin Europasuccé. Ja, jag framhärdar. Att kvalificera sig för Champions league är en sak, nog så energikrävande. Men sen återstår liksom det ”värsta”. Nämligen att spela Champions league. Mot Chelsea, Juventus och ryska Zenit. Vilket MFF skall göra i höst - parallellt med jakten på allsvenskt guld. I min värld låter det för svårt. Skulle inte konkurrenterna - AIK, Djurgården, Elfsborg inte minst - ha fördel av att kunna lägga all energi och allt fokus på allsvenskan? I så fall begriper jag ingenting av idrottens logik.

*. *. *

Det sägs förvisso att MFF rustat för ”dubbelspelet”. Breddat truppen även med spets, skapat möjligheter att rotera. Myt eller fakta? Både och, om du frågar mig. Självklart har MFF, som alla andra lag, vissa nyckelspelare, icke utbytbara utan att det märks på slagkraften. Ändå måste det göras då och då, ingen är konstant spelbar på två fronter, monster finns bara i sagornas värld. Men nog om ursäkter för att Sveriges bästa fotbollslag sannolikt inte vinner allsvenskan 2021. Idag blev det förlust mot Hammarby, 1-2. Malmösonen Selmani avgjorde, det var ju lite pikant. MFF valde att inte rotera, startelvan var snarare så pappersstark som möjligt. Spelet ganska okej, skärpan bristfällig, slitenheten påtaglig här och där. Bajens utgångsläge var förstås värre: match så sent som i torsdags mot Basel, dock på hemmaplan.

*. *. *

Hammarby vann alltså inte för att man var fräschare än MFF. Eller spelmässigt bättre. Man vann för att man gjorde ett mål mer, helt enkelt. Trots betydligt färre chanser. Ett återkommande dilemma för MFF i årets allsvenska: läckage i backlinjen, för många insläppta mål. 21 stycken nu, Mjällby i en annan ände av tabellen har släppt in 19. Och - bäst av allt - lämnat nedflyttningsplatsen. 2-0 borta mot Degerfors igår kom som en befrielse. Länge sen jag såg Mjällby göra en så fin match. Tillfällighet eller trendbrott återstår att se, nästa gång väntar AIK. Men först ett uppehåll på cirka två veckor, landslaget ska ju VM-kvala.

Kaffe, Konjak & Kultur

Var på kulturutflykt med goda vänner i veckan. Till Helsingborgs idrottsmuseum, närmre bestämt. Man behöver inte vara helsingborgare för att ha behållning av sådant. Det räcker länge att vara allmänt idrottsintresserad. Okej, helst nördig. Svag för nostalgi. Blödig inför gamla hjältar. Fascinerad av gulnade minnesmärken. Vi mottogs, kan jag säga, om inte som kungar så i alla fall som upphöjda hedersgäster. Och detta av två profilerade legendarer i Helsingborgs idrottsliv, starkt engagerade i allt som rör museets verksamhet. Hasse Sjöström, Walle Holmberg. Det dessa herrar inte känner till om Helsingborgsidrott genom seklerna har aldrig hänt. Och med det sagt bör jag kanske förklara ovanstående rubrik. Ska försöka fatta mig kort.

*. *. *

Född i Karlskrona växte jag upp i Oskarshamn på den småländska ostkusten. Någon mil utanför Oskarshamn låg den mindre orten Mönsterås. Där fanns en omsusad fotbollstalang som hette Konjak. Nej, så klart inte. Roland Olsson hette han - men det var det aldrig nån som sa och ytterst sällan nån som skrev i lokalpressen. Konjak hängde med som ett slags artistnamn på killen, jag förstod aldrig varför. Och så plötsligt, det bör ha varit i mitten av 1950-talet, läser jag i OT (Oskarshamnstidningen) att Konjak värvats av Helsingborgs IF. En ingång så god som någon till en miniquiz med oraklen Sjöström/Holmberg nu cirka 65 år senare. Bestämde mig dock att gå försiktigt fram, tänkte att min barndomsidols smeknamn nog stannade och begravdes i Mönsterås. Därav min sofistikerade fråga: Roland Olsson, är han bekant? Walle Holmberg, blixtsnabbt: Konjak, menar du? 

*. *. *

Så korsas halvt bortglömda barndomsminnen med komplett och evig sakkunskap. Endast på Helsingborgs idrottsmuseum. Dock bara som en parantes bland tusen andra. Över kaffet och mazarinen diskuterade vi allt och alla. Gunnar Nilsson, formel 1-föraren, tragiskt bortgången mitt i karriären. Kazim Ayvaz, stjärnbrottare från Turkiet som förälskade sig i Helsingborg och blev stan trogen livet ut. Johan Wissman, Sveriges bäste 400-meterslöpare under många år. Fotbollsstjärnor, handbollsstjärnor, ingen nämnd och ingen glömd. Eldsjälar, ledarprofiler. Klubbar som gått i graven, klubbar som lever här och nu. Vördnad och respekt blandat med muntra anekdoter och delikat skvaller. Mycket sitter bokstavligt talat i museets väggar. Upplysta konstverk, inramade personporträtt eller lagbilder. Noblessen står på högresta statyer: Rio-Kalle, Henke, Caroline Seger m fl. I glasmontrar glänser exklusiva priser och utmärkelser, typ Henkes guldsko från 2001 när han blev hela Europas skyttekung.

*. *. * 

Böcker i mängd finns förstås också. Tjocka som tunna, faktaspäckade verk såväl som spännande biografier. Att vandra omkring i Helsingborgs idrottsmuseum blir efterhand ganska mäktigt. Uppsluppet fast hela tiden lågmält. Känslosamt, nästan lite högtidligt. Aha-upplevelser på löpande band, även för den som inte är lokalt förankrad. Att Malmö inte har något liknande att erbjuda är anmärkningsvärt - och inte så lite sorgligt. Res till Helsingborg ni med makt och inflytande över kulturfrågor, se och lär. Slutligen: varmt tack och femstjärnig Konjak till Hasse Sjöström och Walle Holmberg. Vänligt värdskap förgyller livet.

MFF störst, bäst och modigast

Ludogorets-MFF 2-1. Att köpa duktiga fotbollsspelare är ingen konst, det klarar vilken klubb som helst med välfylld kassakista. Att köpa hjärta och karaktär är så mycket svårare, dylikt finns inte i färdiga paket med garantisedel. Och att sen bygga ett lag där alla drar åt samma håll och brinner för samma övertygelse...det måste vara som om en sån som jag skulle försöka lägga ett tusenbitarspussel. Teoretiskt görbart, praktiskt omöjligt. MFF har lyckats med allt. MFF har helt enkelt vad som krävs. Organisationen. Personalstyrka i alla led. Tränarna med JDT i spetsen. Hela staben runt laget. Modet, målen, rikedomen. Viss stöddighet i dna:t, vilket rimligen också är ett plus. Ödmjukhet vinner sällan stora fotbollsmatcher. Champions league nästa, tvåhundra nya miljoner in på kontot. Vettlöst men välförtjänt. MFF är att gratulera.

Dröm är dröm - och saga saga

Inga MFF-supportrar på plats i Bulgarien inför kvällens avgörande match i Champions league-kvalet? Åjo. Åtminstone en. På pressläktaren, som ackrediterad journalist. I sin - och min - morgontidning skriver han idag att MFF-anfallaren Antonio Colak ”drömt om Champions league i 28 års tid”. Man skulle då kunna tro att denne Colak är en bedagad stjärna i 45-årsåldern. Men nej, så är inte fallet. Colak är, just det, 28. Vilket alltså betyder att han drömt om Champions league sen den dan han föddes. Tänk, det tror jag inte på. Bebisar drömmer, absolut, men knappast om Champions league. Fotbollsdrömmar tar möjligen fart nån gång i tidiga tonår. Och det var säkert det Antonio Colak försökte förklara för supporterjournalisten: att han drömt om CL i hela sitt fotbollsliv.

*. *. *

Gammal sanning: man behöver inte vara journalist för att kunna skriva. Ännu äldre sanning: man behöver inte kunna skriva bara för att man är journalist.

*. *. *

Mjällby hyllades fett på Discovery+ efter gårdagens 0-0-match mot Djurgården. Men, men. Även berättigade lovord är klen tröst när alla problem kvarstår. 1. Mjällby har inte vunnit på elva matcher. 2. Mjällby gör inga mål; elva på sexton matcher är rena armodet. 3. Räddningsplankorna flyr, en efter en. Snart återstår bara långsökta fantasifoster vad gäller hoppet om nytt kontrakt. Tråkigt, kanske onödigt. Skulle Mjällby vara sämst eller näst sämst i allsvenskan? Jag har svårt att se det.

*. *. *

Hörde att straffsparken ska strykas ur fotbollens regelbok. Att Djurgården-Mjällby var en testmatch. Att det var därför signalen uteblev när Bergström revs ner i straffområdet. Skönt. Då slipper man få blodstörtning i fortsättningen. Straff finns helt enkelt inte.

*. *. *

Ikväll gäller det för MFF. Retur mot Ludogorets, 2-0 att gå på. Ett smålömskt utgångsläge. Men bra förstås. Hur många miljoner som ligger i potten vill jag inte veta, det är för sjukt. Info kommer nog i medlemsbladet. Förlåt, jag menar i min morgontidning. Vågar man hoppas på strama och sakliga texter? Ett litet, litet stråk av sans och måtta? Journalistik mer än saga? Jaså inte. Då tar jag vad jag får, i all ödmjukhet.

Stäng aldrig av i 91a...

Jag lärde mig en läxa igår. Stäng aldrig av tv:n när en fotbollsmatch står 2-0 och blott formalia återstår. Håll ut tills domaren blåser slutsignal. Det var det jag glömde när Elfsborg mötte Hammarby och timmen började bli sen. Såg matchen i efterhand, hade annat för mig dagtid. Imponerades av Elfsborg, förundrades över Hammarby. Uddlöst, energifattigt, torftigt; detta var ett Bajen som distanserat sig från sunda vätskor. När matchuret passerade 91 minuter fick jag nog. Att kolla på defilering är inte min grej, då sover jag hellre. Idag ser jag i Sydsvenskan att matchen slutade 2-2. Jag läser om resultatet tre gånger. För säkerhets skull, Nisse Tryckfel kan ju ha skojat. Jo min själ, 2-2. Hammarby reducerade tydligen i andra tilläggsminuten, kvitterade i den fjärde och sista. Bakom min rygg, i min nersläckta tv. Lärdom: uppgivenhet är en synd, uthållighet en dygd. Så som i livet, så ock i fotbollen.

Respekt, Löfven

Stefan Löfven avgår. Inte här och nu, men vid Socialdemokraternas partikongress i november. Beskedet kommer oväntat och lite plötsligt. Eller med Löfvens eget berömda språkbruk: ”ingen såg det komma”. Samtidigt går det att förstå. Löfven har varit partiledare i tio år, statsminister i sju. Under former som nog saknar motstycke i svensk politisk historia. Dels vad gäller det parlamentariska läget, dels vad gäller allmän turbulens kring regeringsfrågan. Det ena med det andra. Löfven har burit yttersta ansvaret i en svår tid, framstått som en rekorderlig karl bland alldeles för många bråkstakar. 

*. *. *

Om Stefan Löfven varit en bra statsminister kan däremot diskuteras. Jämfört med många företrädare på posten - nja, kanske inte. Givet omständigheterna och befintlig konkurrens: ja, faktiskt. Vem hade varit bättre? Kristersson? Absolut, om Kristersson själv fått bestämma. Men bara då. Åkesson? Seriöst, lägg ägg. Busch? Usch. Jag har sällan eller aldrig hyllat Löfven, ändå förnimmer jag en känsla av vemod över hans avsked. Så mycket skit han har tagit genom åren, så lite han fått tillbaka i folkligt stöd. S guppar runt 25 procent i opinionen nu när han lämnar. Historiskt låga siffror, Juholtparantesen borträknad. Löfvens eget fel? Hur då? Skulle han vara skyldig till tidsandan?

*. *. *

Den brännande frågan är förstås vem som ska efterträda Löfven. Hetaste namnet tycks vara Magdalena Andersson, nuvarande finansministern. Ett säkert kort, ej att förväxla med trumfkort. Andersson är skicklig, retoriskt vassare än Löfven, men om s k folklighet är en plusfaktor blir hon knappast någon röstmagnet. Sådana växer dock inte i drivor, själv vet jag ingen. Politik är liksom inte fotboll, att man kan köpa färdiga stjärnor. En annan fråga - obekväm, jag vet - är om politiken tål fler kvinnor. Med Andersson i S-toppen skulle sex av åtta riksdagspartier ha kvinnliga ledare. Vilket i min värld är ungefär lika trist som att sex av åtta leddes av män.

Stor match kräver stor domare

MFF-Ludogorets 2-0. Nära Champions league nu för MFF. 2-0 är ett superresultat att gå på inför returen. Förvisso utan garanti: Ludogorets kan rimligen bättre hemma i Bulgarien än de kunde i Malmö igår kväll. Ny match, nya förutsättningar - och ny domare, får man väl förmoda. Synd. För mig var gårdagens domare bäst på plan. Lahoz heter han. Spanjor. En berömdhet i kåren. Känd från tv, utan överdrift. Från VM, EM, Champions league, allt av betydelse i internationell toppfotboll. Att just han dömde i Malmö gav en extra dimension åt matchens dignitet. Lahoz satte heller inte en signal fel, låt vara att spelare och ledare kanske tyckte annorlunda vid enskilda tillfällen. Så är det alltid: ingen domare blir ”allas darling”.

*. *. *

Nå. Som MFF spelade igår frestar det på att tala om felfritt där också. Allt och alla kuggade i, hjulen snurrade på högvarv. Bättre än såhär tror jag inte laget kan. På förhand såg mittlåset ut som en säkerhetsrisk. Brorsson/Nielsen alltså. Ingen av dem helt ordinarie under säsongen, båda ifrågasatta från och till. Ja, även av mig. Desto roligare att se dem göra en kanonmatch i skarpt läge. Christiansen hade också en fin kväll, och i hans fall säger det inte lite. Sen nytillskotten från Balkan...Birmancevic och Colak. Något osäkra när de kom, juveler i lagbygget nu. Starkt scoutat av MFF, dessutom ett lyckoexempel på god integration. Så himla lätt är det inte att komma från en fotbollskultur till en annan, många snavar eller stagnerar i omställningsprocessen.

*. *. *

En man får inte glömmas bort i MFF. Johan Dahlin, målvakten. Sysslolös långa stunder - men helskärpt när det krävdes. Ett par tre kvalificerade räddningar ville till för att säkra nollan, ofarligare än så var alltså inte Ludogorets. Kan vara en bra minneslapp inför returen. Och däremellan kommer Degerfors till Malmö, om nu någon kommer ihåg allsvenskan. Skojar. Men allt har ett pris - och här tvivlar jag fortfarande på MFF:s möjligheter till en dubbel. All in på Champions league parallellt med allsvensk guldjakt...den som gapar över mycket riskerar halva stycket. Eller hur man nu säger.

Allsvenskan vid halvtid

Första halvan klar, andra halvan kvar. Än kan mycket ske i årets fotbollsallsvenska - men inte ens en halvtidstabell ljuger. Djurgården toppar av en självklar anledning: man har varit bäst. Samma i botten, fast tvärtom. Östersund sladdar för att man varit sämst. Några stora marginaler handlar det förstås inte om, inget är hugget i sten. Förutom statistiken. För allsvenskt guld brukar krävas runt 65 poäng, för att undgå nedflyttning upp emot 30. I det perspektivet ligger Djurgården med 33 inspelade pinnar helt rätt i positionerna - och Östersund på blygsamma nio alldeles fel. Här och nu alltså.

*. *. *

Hotet mot Djurgården kommer från tre håll. MFF, AIK, Elfsborg. Övriga kan räknas bort, glappet upp är för stort. Personligen är jag mest imponerad av Elfsborg. Särskilt som laget sett ut i de senaste matcherna. Oerhört stabilt och välorganiserat, spelartyper som verkar gjorda för varann. Men bara för jag skriver det blir det väl däng mot Hammarby nu när serien vänder. Elfsborg vann första mötet 2-0, fotbollens logik är sällan så enkel att samma lag kan avfärdas två gånger på raken. MFF? Fortfarande de flestas guldfavorit, tror jag. Inte min. Europaspel plus allsvenskan sliter, det kommer man inte ifrån ens med en spelartrupp som anpassats för bördan. Emot talar också försvarsspelet. 19 insläppta mål på 15 matcher är siffror som normalt inte förknippas med topplag. AIK däremot. Gnälliga Gnaget. Målsnålt, tradigt, effektivt. Ett bud, helt klart. Knappast mindre realistiskt av 4-1 i derbyt mot Djurgården häromsistens.

*. *. *

Säsongens överraskning? Kalmar. Säsongens tränare? Mannen bakom nya Kalmar. Henrik Rydström. Snacka kan han ju, det visste man innan. På skön Blekingedialekt dessutom. Men att han skulle göra om Kalmar till ett av allsvenskans mest sevärda lag, det såg nog ingen komma.

*. *. *

En annan lyckad kombo är Joakim Persson/Varbergs BoIS. Sådan tränare, sådant lag. Raka rör, gränslöst mod. Grovhugget och vildvuxet i ren fysisk bemärkelse (en hel drös av spelare kring 1,90-2 meter). Persson blandar och ger och ut kommer allsvenskans minst eleganta men mest energisprängda manskap. Otroligt imponerande.

*  *  *

Säsongens fynd? Alexander Bernhardsson, Elfsborg. Gammeldags yttertyp med fin vänsterfot och ädelt spelsinne. Skadebenägen, fattas lite fysik, därför försiktigt matchad. Men vilken potential, suck.

*  *  *

Nedflyttningsstriden så. Mörkt för Östersund, som sagt. Dock inte hopplöst. Mjällby och Örebro finns inom räckhåll, vad det lider kanske även Sirius. Till 30 är det emellertid långt, inte bara för Östersund. Mjällby står på elva poäng, Örebro på tolv. En markant mycket bättre andra halva vill alltså till för de här lagen. Frågan är hur det ska gå till. Mjällby har tio raka utan seger, Örebro lider svårt av att mångårige målvaktsklippan Oskar Jansson försvunnit till Norrköping. Omsusade nyförvärv har heller inte kunnat bidra till resultatmässiga trendbrott. Tänker på Sam Johnson i Mjällby respektive Jiloan Hamad i Örebro. Ingen av dem har varit i speldugligt skick - hittills. Vilket så klart också väcker frågor. Köper man spelare i blindo? På namn och gamla meriter? Har Mjällby och Örebro noll koll? Båda har f ö bytt tränare under säsongen, Mjällby väntas snart göra det en tredje gång. Andras kris kan kanske bli Östersunds räddning. Trots allt. Sent i höst får vi svaren.

Hellre fälla än fria...

MFF-IFK Göteborg 2-3. Att mystiska domslut avgör fotbollsmatcher är ingen nyhet. MFF har säkert dragit nytta av det många gånger. Tvärtom idag. Straff till Göteborg i sista stopptidsminuten - och detta under ganska hårresande omständigheter. Matchdomaren Glenn Nyberg friade för situationen ifråga, den assisterande domaren fällde. Rätt eller fel? Vet ej, blev inte övertygad av tv-repriserna. Brutalt? Onekligen. Fast egentligen bara en påminnelse om att fotbollens juridik skiljer sig från civilsamhällets. Att fria vid utrymme för minsta tvivel alltså. Å andra sidan ska man inte kvälja dom, heter det. Så nog av. Hoppas bara att domslutstombolan blandar och ger någorlunda sjysst över tid.

*. *. *

I vad mån urladdningen i Glasgow påverkade MFF i dagens match är omöjligt att säga. Men säkert något, konstigt vore det annars. Den förväntade rotationen uteblev nästan helt, startelvan var i väsentliga delar samma. Christiansen utgick dock tidigt och Lewicki saknades helt. Nye peruanen Pena byttes in för A C, visade spännande klass innan han tvingades gå ut med någon skadekänning. I stort gjorde MFF faktiskt en bra match - framåt. Inte bakåt däremot. Efter en period av hygglig stabilitet och flera nollor kom ett återfall i virrvarr och tveksamheter. Göteborg tackade och tog emot, spelmässigt underlägset men småfarligt varje gång bollen nådde straffområdet.

*. *. *

IFK Göteborg. Goa gubbar? Goa vet jag inte men gubbar, absolut. Åtta 30-plussare i startelvan idag igen. Fem av dem över 35. Det kunde varit tio om inte Wernbloom och Jakob Johansson tvingats sluta pga naturligt slitage. Långa utlandskarriärer kräver sin tribut, men det verkar inte bekymra Göteborg. Har man ingen akademi? Talangutveckling? Framtidstro?

*. *. *

Till fotbollens vett & etikett hör att inte jubla om man råkar göra mål på en klubb man tidigare representerat. Det sket Tobias Sana högaktningsfullt i idag. Var det något Göteborgs ex-MFF:are gjorde efter sitt avgörande straffmål var det att jubla. Totalt ohämmat. Vilket han gjorde rätt i, tycker jag. Kanske inte i förhållande till etiketten - men definitivt till vettet. Vad är det för trams att man inte får visa segerglädje med den klubb man representerar här och nu? Sana hade f ö en kort sejour i MFF, mest satt han på bänken.

*. *. *

Göteborg har nu vunnit tre matcher sedan Mikael Stahre tog över som tränare. Samtliga med 3-2. Något att begrunda för alla vänner av värdelös kuriosa. Återkommer med en halvtidssummering av allsvenskan när 15e omgången är färdigspelad.

Mäktigt, MFF

Nej, jag såg inte matchen. Ja, jag tycker man ska vara försiktig med ordet bragd. Men vad var MFF:s 2-1-seger mot Glasgow Rangers igår kväll om inte en smärre fotbollsbragd? Underläge 0-1, en man kort hela andra halvlek sedan Bonke Innocent blivit utvisad. Då vänder MFF matchen. Då gör Antonio Colak två mål inom loppet av några minuter. Då sprängs alla sannolikhetskalkyler i bitar. Med detta tar MFF ett älgakliv mot Champions league. Bulgariska Ludgorets väntar i play off. Tufft självklart, men överkomligt. Och just idag känns alla spekulationer om vem som vinner allsvenskan nästan lite fåniga. Spela roll? Hela fotbolls-Europa vet ju vilket som är Sveriges bästa lag.

Mjällby vilse i marknadskarusellen

Såg på mitt Instagram att Mjällby värvat en ny spelare. Elias Andersson. Hässleholmsbördig mittfältare med förflutet i bl a Djurgården och Sirius. Min första tanke: okej, ännu en. Min andra: Mjällby måste ha gott om pengar. Inte för att just Andersson skulle kosta skjortan, därom har jag ingen aning. Men alla tillsammans. Mjällby är alltså uppe i 15 nyförvärv nu. Köpta eller inlånade, inför eller mitt under pågående säsong. 15. En fullkomligt bisarr siffra. Spelaromsättning av det slaget signalerar kris, kaos, kalabalik. Käftsmäll på allt vad kontinuitet heter. Hasard med klubbmärket.

*. *. *

Som Mjällbysympatisör känner jag mig provocerad. De eländiga matchresultaten kan jag ta: med- eller motgång, man blir vid sitt lag. Men all denna turbulens runt om. Spelarflödet är bara ena sidan av ettöringen. På den andra finns tränarcirkusen...sex olika under de tre senaste åren, om jag räknat rätt. Ja, dagens fotboll är marknadsstyrd. Spelare och tränare kommer och går. Köps, säljs, lånas, dumpas, kickas. Att just Mjällby skiljer ut sig som extremernas extrem på denna marknad är dock sorgligt. Vad hände med lågbudgetprofilen? Ödmjukheten? Självbilden? Jämförbara klubbar som t ex Varberg och Kalmar skulle aldrig handla spelare i samma omfattning. Inte ens de stora elefanterna gör det. Scoutar man rätt från början eliminerar man helt enkelt behovet.

*. *. *

Där har Mjällby tyvärr misslyckats kapitalt. Ytterst få av alla de nya har slagit sig in i startelvan. Flertalet sitter bänk, någon har skickats hem, andra lär möta samma öde inom kort. Mjällby kan ju inte gärna ha en massa överflödsspelare på avlöningslistan. Återstår att se hur det går för Elias Andersson. Killen är absolut en duktig fotbollsspelare i grunden - men det har de 14 andra också varit. Åtminstone i den stund de presenterats. Konsten är att forma ett lag, och det är faan inte lätt i full storm. Själv tycker jag inte målet är värt desperationen. Hellre ett stabilt Mjällby i superettan än ett superbräckligt Mjällby i allsvenskan. Faktiskt.

Tillbaka på fotbollsjorden...

Jag var på fotboll igår. Som svennekroat vill man ju inte missa ett Balkanderby. Skönt också med en jordnära idrottsupplevelse efter all OS-lyx på tv. Ett möte Croatia-Bosnien innebär så att säga hög puls på låg nivå. Division 5, närmre bestämt. Det är inget att fnysa åt: båda klubbarna har ambitioner att klättra i seriesystemet, båda bemödar sig om att spela fotboll. Inte sparka eller tjonga, förutom i trängda lägen och trött tillstånd. Flåset är nämligen sådär i femman. Vissa spelare knäar efter en kvart, andra raglar svårt sista tjugo. Men hjärtat pumpar över full tid, vinnarskallar är de allihopa. Igår till ingen nytta: derbyt slutade 0-0.

*. *. *

Det resultatet var inte lätt att förutse. Sist lagen möttes blev det 5-4. Till Bosnien. Nio mål ena gången, inga mål alls nästa. Man lär av misstagen även i femman. Skärper försvarsspelet, trollar med målvakterna. Eller vad man nu gör. Hursomhelst borde Croatia fått revansch. Chanser skapades, skott sköts, nätrassel anades flera gånger om. Men i Bosniens bur stod en man som såg ut att ha gjort sin sista träning för tio år sedan. Han tog allt. Det hjälpte föga att en Croatiasupporter förmedlade högljudda råd från ståplats: ”skjut högt, mannen kan faan inte hoppa”. Kunde han visst, visade det sig snart nog. Bosniens keeper gav hopp åt de gubbmagade, tröst åt alla tungviktare. Matchens profil, helt klart.

*. *. *

Annars var det ett ganska snällt ”juggederby” den här gången. Inga våldsamheter, bara ett ordinärt gruppgruff i första halvlek. Som domaren löste med fyra eller möjligen fem gula kort. Inte ett blåljus så långt ögat nådde - som vid forntidens högriskstämplade klassikermöten Croatia-Balkan. Gott så, civiliserat umgänge vinner i längden. Gladast igår var nog entrévärden på Kroksbäcks IP. ”Jag har sålt minst 100 biljetter”, konstaterade han nöjt. Inte illa i division 5. Och totalt var vi säkert det dubbla. Rätt många som smitit in (enligt samme värd), därtill medlemmar och andra legitima fripassagerare. Trångt, trevligt, trivsamt.

OS över - All In på allsvenskan

OS är över. I rättan tid, vill jag nog säga. Är det tre eller fyra veckor det hållit på? Känns som fyra. Själv missade jag en del i början, var helt enkelt inte mentalt redo för en covidolympiad. Arenaidrott på öde arenor liksom. Ärevarv inför tomma läktare. Mycket märkligt. Men man vänjer sig vid allt, efterhand slukade jag det mesta av utbudet. Bra tv och mjuk fåtölj är en svårslagen kombo. Sverige slutade på nio medaljer. Lustigt nog inget brons men tre guld och sex silver. Ett facit i paritet med förhandsmålen.

*. *. *

Sista guldet brukar stanna längst i minnet. Så lär det bli också här. Hästhoppningens lagtävling blev en veritabel rysare, Sverige vann på pyttesmå marginaler. Tre ekipage, tre enastående prestationer. Den avgörande av Peder Fredricson på All In. Hästhoppning går genom rutan som få andra sporter...i alla fall min tv-ruta, är väl bäst att tillägga. Friidrotten konkurrerar förstås. Det var där Sverige tog de andra två gulden - men det var också där begreppet OS-turism fick en del ansikten. På löpsidan inte minst. Ingen överträffade sig själv, ingen var bäst när det verkligen gällde. Jag vet, jag har tidigare talat mig varm för blåbär på OS. Men då menar jag inte svenskodlade, utan blåbärsdeltagare från resurssvaga nationer.

*. *. *

Problemet med OS är nu inte mängden blåbär. Snarare mängden sporter. För många, i mitt tycke. Svårt att överblicka, omöjligt att värdera. Skateboard ett färskt exempel. Livsstil mer än sport, enligt Sveriges ende representant i grenen. Vad gör den då på OS-programmet? För mig personligen får gärna även golf och tennis utgå. Till och med fotbollen känns överflödig, framförallt på herrsidan. Deltagande nationer skickar ju inte sina riktiga landslag, status och nivå blir därefter. Handbollen däremot tar - eller tillåts ta - OS på allvar. Och då blir det dubbelt Frankrike, guld på dam- såväl som på herrsidan. En imponerande vinnarkultur. Motsatsen visade Sveriges damer i bronsmatchen mot Norge. 19-36, platt fall, ful plump.

*. *. *

Tre år till nästa sommarspel. Då med publik - kanske. Här och nu ska jag göra en Peder Fredricson. Gå All In alltså. Fast på fotbollsallsvenskan.

I grymmaste laget...

Kanada-Sverige 4-3 efter straffar, 1-1 vid full tid plus förlängning. Guld är alltid guld, silver kan ibland vara grus. OS-finalen i damfotboll blev ett typexempel. Saliga kanadensiskor, förkrossade svenskor. Chock i båda lägren, men av vitt skilda anledningar. Detta var i grymmaste laget. Inte så att Kanada stal segern, inte alls. Men marginalerna. Själva upplösningen. Sverige hade ju guldet, skulle bara slå in femte straffen för att skingra de sista tvivlen.

*. *. *

Fram steg Caroline Seger. Kaptenen, landslagslegendaren. Undrar vad som for genom hennes huvud i det ögonblicket. Guldfrossa? Ett filmiskt lyckoslut på karriären? Plötslig osäkerhet, omvandlad i gummiben? Seger drog straffen högt över, bjöd in Kanada till en andra chans. Någon minut senare var allt över. Kanada satte två straffar, Sverige missade ytterligare en. Jag led med Caroline Seger. Så fel att just hon sköt bort guldet, så rätt det hade känts om just hon fått skjuta hem det.

*. *. *

Sett över hela matchen var resultatet knappast orättvist. Sverige kom aldrig riktigt upp i nivå, Kanada var bättre än alla väntat. Och i alla inkluderas då inte bara tv-experter och andra önsketänkare runt svensk damfotboll, spelarna själva kan möjligen ha gått i samma fälla. Den om underskattning. Förskottsguld. Hybris. Sverige var berättigad förhandsfavorit, ledde också 1-0, men såg mer paralyserat än inspirerat ut av läget. Idrottspsykologi, tror jag. Favoritskap tynger, outsiderrollen lättar. På det ödesfaktorn som ger och tar utan att någon begriper någonting.

*. *. *

Nä, den här fredan var inte de blågula damernas på OS. I handboll blev det förlust i semin mot Frankrike. 27-29, knappt men klart. Och naturligtvis mer väntat än bakslaget i fotbollsfinalen. Fransyskorna är grymma och sympatiska på samma gång. Vinner nästan jämt men sällan ”onödigt” stort, går liksom inte för kross. Sverige har gjort en jättebra turnering i det stora hela. Bronsmatch återstår - och en sak är säker: laget har ett avundsvärt utgångsläge jämfört med fotbollsdamerna. Allt att vinna, inget att förlora.

Beskt och blandat från OS

Karsten Warholm, Norge. Människa eller utomjording? Vet ej - men i vilket fall olympisk guldmedaljör på 400 meter häck. Tiden: 45,94 sekunder. Nytt världsrekord, en kross av det gamla. Som jämförelse kan nämnas att de bästa svenskarna på 400 meter slätlöpning vid lyckliga tillfällen gör cirka 47 sekunder. Och alltså hade blivit totalt utklassade om de sprungit sida vid sida med norrmannen som ändå har häckar i vägen. Mänskliga prestationer kontra omänskliga. Jag föredrar de mänskliga. Då slipper man fundera över superbanor, superskor, supervitaminer, supergudvetvad. 45,94 på 400 meter häck är helt enkelt för jobbigt att ta in, jag blir mer skrämd än imponerad.

*. *. *

I morse tog OS slut för de svenska handbollsherrarna. 33-34 mot Spanien i kvartsfinalen. Det blev för mycket för Ljubomir Vranjes, studioexpert i tv. Domarna tillät inte Sverige att vinna, förklarade han frankt. Lät mer som en bitter huligananalys än ett sansat expertutlåtande. Men där ser man faran med enögdhet, upphöjd till tv-tyckande. Alldeles för mycket sånt förekommer under OS. Insyltade kändisar, ohämmade kompiskommentarer. Familjär förnamnskultur som äter upp opartiskheten. Självklart var det inte det tyska domarparets fel att Sverige  åkte ur handbollsturneringen. Diskutabla eller svårbegripliga domslut förekom - men det mest flagranta drabbade faktiskt Spanien. Tänker på Gottfridssons offensiva foul i slutet, belönat med svenskt straffkast och spansk utvisning för protest. Det, om något, var hårresande.

*. *. *

Nu har jag precis sett Armand Duplantis vinna stavhoppet. 6,02, hisnande nära på världsrekordet 6,19. Fullständig särklass. Och just nu vägrar jag tänka på redskapets betydelse. Hur mycket stav? Hur mycket människa? Bryr mig inte, killen är helt fantastisk. Som artist. Som idrottsman. Som olympisk guldmedaljör. Tack.

Styv kuling i Hanöbukten...

Den här veckan ryker Christian Järdler som tränare i Mjällby. Jag vet, man ska inte gå händelser i förväg - men allt annat vore sensationellt. 0-1 igår mot Kalmar var lagets femte raka förlust och åttonde raka match utan seger. Allsvenska fotbollstränare brukar sällan, eller rättare sagt aldrig, överleva dylika sviter. Själv lider jag lite med Järdler. Han är säkert superambitiös på jobbet. Välutbildad, kompetent i grunden. Vilket dock inte måste betyda att han är rätt man på jobbet i just Mjällby.

*. *. *

Problemet, om jag får spekulera, är att Christian Järdler inte lyckats vinna spelargruppen. Få gehör för sin spelidé, respekt för sina taktiska vägval. Förödande för en tränare - men precis så ser det ut, allt tydligare för varje förlust. Ängsligt, modlöst, här och där tendenser till dåligt kroppsspråk. Duktiga spelare (vill jag gärna tro) men ett lag som inte hänger ihop. Inte konstigt i och för sig: årets Mjällby liknar inte fjolårets, all spetskvalitet är borta. Nya har förvisso köpts eller lånats in i sällan skådad omfattning, men mängd garanterar liksom inte klass. En erfaren tränare hade möjligen kunnat skapa en fungerande enhet av alla lösa bitar från när och fjärran - men Järdler är rookie, har aldrig varit huvudtränare på högsta nivå.

*. *. *

Sportchef i Mjällby är Hasse Larsson. Gammal mittfältskrigare, legend på Listerlandet, hängiven sin klubb. Egentligen är det han som bär ansvaret för att det just nu blåser styv kuling i Hanöbukten. Det var Larsson som anställde Järdler - och dessförinnan lyckades med konststycket att dumpa två succétränare på två år: Milojevic och Lantz. Det är Larsson som handlar spelare före och mitt under säsong, den senaste häromdan. Det är Larsson som ÄR Mjällby, säger somliga. Skön snubbe, säger jag. En yvig vildhjärna bland slätkammade diplomater. Ger han Järdler en ny chans i rådande läge måste det bero på att ingen annan vågar ta tränarjobbet i Mjällby.

Svårslaget DISKUSsionsämne

Daniel Ståhl OS-guld. Simon Pettersson OS-silver. Dubbla bravader, delad lycka. Diskusbjässarna bröt den svenska medaljtorkan på spelen - och det var nästan så att silvret trumfade guldet. Ståhl motsvarade ”bara” alla förväntningar, Pettersson överträffade dem. Sagt utan att på något sätt vilja förminska Ståhlmannen. Endast den bäste klarar att leva upp till ett favoritskap och Ståhl gjorde det med eftertryck. 68,90 redan i andra kastet, ingen annan kom i närheten. Värdigare guldmedaljör får man leta efter. Men sensationen var alltså hans polare och träningskompis.

*. *. *

Visst, Simon Pettersson har gjort stora framsteg under säsongen. Anslutit till världseliten, nosat på extremlängderna, besegrat Ståhl i en mindre tävling. Därifrån till OS är steget förstås långt som kanske tre maratonlopp. Allt prövas. Dagsform, eller snarare ögonblicksform. Prestationsförmåga i skarpt läge. Mental styrka. Lika för alla, absolut. Och Pettersson darrade i kvalet, räddade sig vidare i sista kastet. Knappast någon kan ha sett honom som medaljkandidat efter det, finalist var ju liksom gott nog. Kunde man tycka. Till femte kastomgången. 67,39 där slog ner som en bomb, outsidern steg ur diskusringen som Silver-Simon. Bejublad och omfamnad inte minst av den suveräne Mästaren. En ynnest att få uppleva sådana idrottsögonblick.

*. *. *

Idag har jag lärt mig att det finns en svensk seglare som heter Josefin Olsson. Det borde jag visst innan, de nu pågående spelen är nämligen hennes tredje OS-start. Dock det första där hon tar medalj. Silver, närmre bestämt. Det är detta som egentligen är bäst med olympiader. De nya namnen, de undanskymda sporterna.  Att allt och alla får en stund i ljuset, inte bara de redan bortskämda. Silver förresten. Även Sarah Sjöström, simstjärnan, tog medalj av den valören i sin sista start på Tokyo-OS. 50 meter fritt var distansen. En stor prestation i skenet av Sjöströms störda förberedelser - rehab efter en komplicerad armbågsskada har stulit mycket tid från normal träning. Fyra svenska medaljer totalt nu, inte illa. Att Jamaica tog tre bara på damernas 100 meter låtsas vi inte om...