Succédebut som väckte frågor

Efter att ha sett Michael Omoh's debutmatch för Mjällby kan jag inte låta bli att fundera över nivåskillnaden mellan fotbollens två högsta serier. I allsvenska Örebro ansågs ju Omoh inte duga mer än på bänken, därav dumpningen till Mjällby i superettan. Och så går mannen direkt ut och dominerar som om han kom från en annan värld. Omoh var snabbare, explosivare, bättre med boll än alla andra i toppmötet med Brage. Han visade det med eftertryck inte minst vid sitt 1-0-mål. Ryck och skott nästan i samma rörelse, närmaste Brageförsvarare såg ut att stå still. Ändå vill jag reservera mig lite inför fortsättningen. Omoh's succéartade debut för Mjällby varade i 45 minuter - och det var förvisso vackert så. Men i andra halvlek restes en del frågetecken. Omoh försvann, tappade ork och fokus, blev mer en i mängden. Tyckte mig också se vissa missnöjesyttringar mot lagkamrater som inte "förstod" hans intentioner. Sånt gillar jag inte alls. Mjällbys styrka under säsongen har varit moralen: en för alla, alla för en, nolltolerans för divalater. Förhoppningsvis såg jag fel. Eller också missförstod jag Omoh. Precis som tränaren i Örebro möjligen gjorde.

Kostsamma kryss, rörig rotation

MFF har fastnat i kryssfällan. 0-0 i Östersund idag, två tappade poäng igen. Fatalt i förhållande till den egna stående målsättningen om allsvenskt guld. Fatalt också i förhållande till de tre jagande Stockholmslagen. AIK är redan ikapp, Djurgården förbi om de vinner även sin hängmatch, Hammarby en bit efter men just nu kanske bäst av alla. Ledde inte MFF med en handfull poäng för bara någon vecka sedan? Känns så. Kryss kostar, särskilt när konkurrenterna envisas med att vinna. MFF:s återstående hopp är nog att Stockholmslagen spelar bort varann i inbördes möten. Och att man för egen del slipper ställas mot en målvakt som Östersunds Aly Keita framöver. Keita var verkligen fantastisk i dagens match. Minns inte när jag senast såg en sådan serie av avancerade räddningar. Fast samtidigt säger det väl något om vissa MFF:ares aktuella form. Molins, Antonsson, Rosenberg...vid sunda vätskor och normal skärpa hade åtminstone någon av dem gjort mål. Effektiviteten är borta, det s k flytet likaså. Möjligen för att Rösler plottrar med laget. Eller roterar, som man säger på modernt fotbollsspråk. Visst, spelschemat blir tajt när Europa league och allsvenskan går omlott, jag kan förstå att truppen måste nyttjas. Fast inte hej vilt, hellre med eftertanke och gärna med respekt för motståndet. AIK har f ö liknande börda och verkar klara det bättre. Kan bero på att Norling är Rösler's överman i rotationskonsten. Kan också bero på att jag är ute och seglar. Allsvenskan är ju inte slut, MFF kan fortfarande få sista ordet.

Rafflande guldstrid i sikte...

Och så fick allsvenskan ett nytt ledarlag. AIK, föga överraskande. De regerande mästarna tuggar på med sin effektivitetsfotboll. Gör ett mål eller två, släpper inte in något. Typiska 2-0 idag borta mot Sirius, samma Sirius som tog poäng i Malmö senast. Kan räcka till guld i år också, ingen kunde bli mindre förvånad än jag. Jodå, jag vet att MFF återtar serieledningen vid seger i Östersund i morgon men vem vågar spela på det? MFF är under press nu. Jagat, hårt utmanat från flera håll. AIK, Djurgården, Häcken, frågan är om man inte kan lägga till även Hammarby och möjligen Norrköping. Känslan - rätt eller fel - är dessutom att MFF hamnat i en liten minisvacka formmässigt. Nog har det varit väl många kryss på sistone? I vilket fall är det kul att allsvenskan ser ut att kunna få en guldstrid värd namnet i år. Defilering undanbedes, raffel välkomnas. Tycker jag som någorlunda neutral fotbollsvän. Undantaget Mjällby AIF som vann idag igen. Fast då snackar vi superettan. Än så länge.

Tränare på skör tråd

Som yrke betraktat måste fotbollstränare vara ett av de mer hälsovådliga. Själva arbetsinsatsen spelar liksom ingen roll. Inte utbildning, kompetens eller erfarenhet heller. Får man inte resultaten med sig grånar håret på hjässan, rubbas sömnen om nätterna, rämnar marken under fötterna. Fy faan vilket jobb. Tänkte jag igår när jag såg Magnus Pehrsson leda sitt Kalmar FF till ännu en förlust i allsvenskan. Och jag som så sent som i våras skrev "ringaktad i Malmö, högaktad i Kalmar" apropå just Pehrsson. Han fick ju kicken i MFF, så som tränare får när laget hackar och guldet året före redan fallit i glömska. Sen blev det en lovande start för Pehrsson i Kalmar, något av en upprättelse såg det ut som. Men nu. Undrar hur det står till med högaktningen. KFF går kräftgången, har inte vunnit en match på evigheter. 0-1 mot Djurgården igår var bara så typiskt: laget är totalt uddlöst, oförmöget att göra mål, saknar anfallsspel. Dessutom hårt skadedrabbat. Så hårt att man tvingats låna in en spelare som inte platsar på MFF:s avbytarbänk - men som i Kalmar får 90 fulla minuter på planen. Vilket förstås också säger något om allsvenskan. Här finns de rika klubbarna som har råd att dela med sig såväl som de fattiga som får ta vad som bjuds. Tränare Pehrsson har på kort tid prövat ytterligheterna. Och plötsligt hänger han kanske löst även i Kalmar, det skulle inte förvåna. Är man tränare så är man. F ö finns det fler olycksbarn i familjen. Thelin i Elfsborg, Cedergren i Sundsvall för att nämna två som säkert ligger risigt till just nu. Sen kan man undra var Patrick Winqvist tog vägen. Succétränare i Trelleborg i förrfjol, syndabock i fjol, arbetsbefriad (?) och bortglömd idag. Äventyrligt yrke som sagt. Fast välbetalt, har jag hört.

Mjällby gjorde min dag

MFF-Sirius och Mjällby-Halmstad på tv - samtidigt. Vad väljer man då? Mjällby så klart. Blod är tjockare än vatten, även när det kommer till fotboll. Och jag blev inte besviken. Mjällby vann med 2-0 och återtog andraplatsen i superettans tabell. Samtidigt hängdes Halmstad sannolikt av för gott från möjligheten till allsvenskt avancemang. Det hjälper inte alltid med ett stjärnspäckat lag och en tränare från översta hyllplanet, fotbollen är mer komplicerad än så. Det är vad den här upplagan av Mjällby visar. Laget är stjärnfritt (om David Löfquist ursäktar), tränaren en doldis ingen hört talas om - men kolla på resultaten, stabiliteten, jämnheten. Ingen gång har Mjällby gjort fler än två mål, ingen gång har man släppt in fler än två. Det är ändå sexton matcher vi talar om. Tolv som slutat 2-1 eller 1-0 åt endera hållet, fyra som varit i gränslandet: 2-0, 0-2, 2-0, 1-1. En anmärkningsvärd hållfasthet, i sitt slag kanske unik. Dagens match påminde om många av de övriga. Mjällby var inte märkbart bättre än Halmstad, snarare tvärtom rent tekniskt. Men inställningen! Viljan att göra jobbet, lusten att ta kampen. Den totala respektlösheten: Halmstads mittbackspar heter Andreas Johansson och Peter Larsson, båda har "skrämmande" meriter. Sånt biter inte på Jakob Bergström som tills ganska nyligen spelade division 4-fotboll i Ronneby BK. Idag är han center i Mjällby. Stor, tung, kantig, i den meningen kanske lite märkt av åren på lägre nivå. Och desto lättare att tycka om. Bergström löper oavbrutet, stångas i närkamperna, vinner boll, täcker boll, säljer sig aldrig. Måste vá hemskt att möta en sån urkraft, inte minst för halvtrötta gamla celebriteter som Larsson/Johansson. Mål gör han ju också, Bergström. 2-0 idag var hans sjunde i serien. Imponerande. Mjällbys eget mittbackspar lystrar f ö till namnen Watson och Mbye. Inte lika omsusade som duon i Halmstad...däremot bättre. Och innan jag glömmer det. Tränaren bakom verket heter Milos Milojevic. Vet ingenting om hans bakgrund, vet bara att han lyft "nya" Mjällby till oanade höjder. Fast allsvenskan tror jag fortfarande inte på. Det vore f-ö-r bra.

Ingen avsikt, inget ansvar

Jaha. Bara att krypa till korset. Be om ursäkt. Uppsöka skamvrån och begrunda faktum: Haris Radetinac's tackling på Arnor Traustason var inte alls bestraffningsbar, var fick jag det ifrån? Den var ju per definition helt okej. Dobbar mot smalben ryms inom regelverket, alldeles oavsett följdverkningar för offret. Om nu händelsen överhuvudtaget ägt rum. Det kan ha varit fejk alltihop. Traustason ville kanske bli utburen? Traustason kanske skrek ut sin smärta på ren jävelskap? Eller som det heter på modernt fotbollsspråk: för att "förstärka situationen". Till och med tv-repriserna var kanske fejk? Man vet aldrig med tekniken, allt är möjligt. Seriöst. Disciplinnämnden avslår alltså MFF:s anmälan i ärendet, Radetinac frias. Han hade ingen avsikt att skada och därmed inget ansvar för skadan som lik förbannat uppkom, så att säga. I min egen lilla regelbok ett sanslöst resonemang. Visa mig den fotbollsspelare som med uttalad avsikt går in för att skada en motståndare. Jag vet ingen. Men först då har man ett ansvar, tydligen. Och just det, ett till klargörande bjuder nämnden på. Ett gammalt: domar'n dömer. Fast i ny och vidare uttolkning: även när han INTE dömer. Dvs en utebliven signal är också ett domslut, värt att respektera. Så nu återstår väl bara för Djurgården att anmäla MFF för falsk tillvitelse. Frågan är förstås om disciplinnämnden bör utsättas för fler prövningar. En haverikommission vore nog bättre.

Sa jag "domar'n dömer"?

Mitt föregående inlägg har gett upphov till en liten minidebatt bloggare emellan. Inte så mycket om själva saken dock, dvs Radetinac's tackling på Traustason. Mer faktiskt om min personliga trovärdighet. Under damernas VM-turnering nyligen skrev jag nämligen ett inlägg på temat "domar'n dömer". Och därmed basta, liksom. Detta med anspelning på nymodigheten VAR - assisterande videodomare - som jag tycker är ett gissel i fotbollen. Vid flera andra tillfällen har jag f ö försvarat matchdomares rätt att göra fel - och konsekvent även försvarat dem mot publikpöbeln. Men, menar mina belackare, då kan man inte plötsligt byta fot och hävda att MFF gör rätt som anmäler Radetinac till disciplinnämnden. Indirekt anmäler ju MFF därmed även domaren: det var han som lät den uppseendeväckande händelsen passera, det var han som antingen inte såg "tacklingen" eller bedömde den som regelrätt. Ja, ja. Själv sitter jag här i eftertankens kranka blekhet och inser att jag borde varit tydligare. Mindre kategorisk. Inte i mitt föregående inlägg, men i det där tidigare om "domar'n dömer". Det finns grader, gränser, grova förbiseenden som måste kunna prövas över den grundläggande principen. Då talar jag inte om offsidemillimetrar eller diffusa hands, utan om övervåldet och brutaliteten. Det är väl också därför, eller bland annat därför, fotbollen har en disciplinnämnd. För ytterligare inblick i "minidebatten" hänvisar jag gärna till min gamle Sydiskollega Magnus Månssons läsvärda blogg. Vi tycker lite olika i det här fallet, han och jag. Väl det: om alla tyckt lika om allting hade debatten tystnat och klockorna stannat.

Rätt av MFF att anmäla

Ser att MFF bestämt sig för att anmäla Djurgårdens Haris Radetinac till fotbollens disciplinnämnd efter vansinnestacklingen mot Arnor Traustason som fick passera utan domaråtgärd i söndags. Jag tycker det är bra. Tacklingen var verkligen, som det heter, karriärhotande. Att Radetinac saknade uppsåt har ingen betydelse: det är utfallet som räknas, inte avsikten. Här var det dessutom uppenbart att domaren missade situationen helt...att han skulle bedömt tacklingen som sjyst faller ju förhoppningsvis på sin egen orimlighet. Ska bli intressant att se vad disciplinnämnden kommer fram till. Gult kort i efterhand? Rött med ett antal matchers avstängning? Här ligger det kanske Radetinac i fatet att han ganska nyligen avtjänat straff pga direktrött kort i en annan match. Upprepade brott brukar inte vara någon plusfaktor. Personligen är jag annars lite förvånad över att just Radetinac är "gärningsman". I mina ögon har han aldrig tillhört fotbollens värsta busklientel, snarare tvärtom. En hårt kämpande gentleman (allt är relativt), själv tufft drabbad av tacklingsrelaterade skador vid flera tillfällen. I någon mån hade han f ö otur i söndags: satsningen som sådan var inte värre än de man tvingas åse i var och varannan allsvensk match nuförtiden. Skillnaden var att offret blev allvarligt skadat - exakt hur illa är fortfarande oklart - och att relevant domslut uteblev. Därför är det fullt rimligt att fallet prövas i högre instans.

Bra resultat, ful plump

Djurgården-MFF 1-1. Ett bra resultat för alla parter, kan man väl säga. För MFF som förlängde sin svit av förlustfria matcher till hela 14. För Djurgården som förvisso mått bättre av tre poäng men som i alla fall inte tappade ytterligare mark i guldjakten. För AIK som nu tog in två poäng och därmed bara är fyra bakom MFF. För Häcken som i någon mån förstärkte sitt smygläge. Inte minst var 1-1 ett utmärkt resultat för alla som vill att fotbollsallsvenskans toppstrid ska leva så länge som möjligt. En MFF-seger hade nästan dödat spänningen - och det hade ju varit trist med tanke på att hälften av serien återstår. Om nu de hårdkokta MFF-fansen kan ha överseende med ett sådant resonemang. Jaså inte, nähä. I vilket fall tycker jag detta var en högklassig allsvensk match, dock med en rejäl plump i protokollet: Radetinac's dobbarna-före-kapning av Traustason. MFF:aren fick bäras ut, illa skadad. Djurgårdaren kunde spela vidare utan att ens bli varnad. Smått otroligt. Molins kom in för Rosenberg och gjorde MFF-målet, för tillfället känns han faktiskt hetare än Antonsson. Fast bäst var Lewicki, nu tillbaka i backposition. Tror inte han satte en fot fel, den lille kämpen. Inte ett huvud heller förresten. Spänst slår längd, det hade jag nästan glömt.

Fotbollsförnedring de luxe

Europa league-fotboll på Stadion ikväll. MFF mot ett nordirländskt lag som jag tappat namnet på. 7-0 blev det - och jag var där. Kul å gå på målkalas. Mindre kul att bevittna förnedring. Några av nordirländarna såg faktiskt ut att ha kommit till fel arena: Limhamnsfältet hade passat bättre. Ändå höll de stånd i en halvtimma. Så långt var matchen mållös, otroligt nog. Sen gjorde MFF sex mål inom loppet av 25 minuter. Ett slags klubbrekord, gissningsvis. Rosenberg hann med tre innan han gick ut till ovationer med halvtimman kvar. Rakip som i mina ögon var bäst av alla gjorde två, inklusive det sjunde och sista. Men som sagt. Motståndet. Tappert är det snällaste jag kan komma på. Synd förresten att inte MFF gjorde ett åttonde, då hade man tangerat sitt eget målrekord i Europaspel. Fast tvärtom alltså. Minns jag inte fel blev det ju 0-8 mot Real Madrid för några år sen. Alla har vi varit slagpåsar...

Mörkertalet, då?

Aftonbladets aktade sportkrönikör Simon Bank skriver i en intressant sammanfattning av damernas fotbolls-VM att 34 spelare var "öppet homosexuella". Var han fått siffran ifrån framgår inte, men den är säkert korrekt: Bank är inte känd som någon sanningsslarver. Huruvida upplysningen som sådan har något allmänintresse kan diskuteras, själv har jag alltid trott att spelare åker till mästerskap för att skylta med sitt fotbollskunnande och inte med sin sexualitet. Men om nu frågan är av intresse utanför den personliga integriteten, så bör A kanske följas av ett B. Dvs hur många "slutet" homosexuella spelare fanns på mästerskapet? 134? Fler? Färre? En inte alltför djärv gissning är att de 34 "öppna" kommer från länder med hyfsat moderniserad syn på homosexualitet - och dit vet jag inte om man kan räkna Nigeria, Kamerun, delar av Sydamerika, delar av Asien. Skulle spelare därifrån kunna "komma ut", som det heter? Skulle de ens svara på frågan eller fylla i en enkät, om nu en sådan cirkulerat på VM? Tillåt mig tvivla. Så okomplicerad är inte världen. Möjligen kan den bli i en avlägsen framtid - och i så fall tack vare alla som här och nu går i bräschen för öppenhet. Heder åt dem. En annan fråga i sammanhanget är förstås den som nyfikna barn brukar ställa. Varför? Exakt varför finns denna specifika överrepresentation i just damfotboll? Kvinnoidrott generellt är ju inte, förlåt uttrycket, "sån". Och herrfotbollen ska vi inte tala om, där hade 34 blivit 0. Vetenskapen har en del att jobba med, den saken är klar.

USA bäst - på alla områden

USA-Nederländerna 2-0. VM-guldet till förhandsfavoriten, vad annat var att vänta? USA har vunnit alla sina matcher i turneringen, värdigare mästare får man leta efter. Men. Lika mycket som jag gillar amerikanskornas speed, intensitet och spelskicklighet, lika mycket ogillar jag att de tagit herrfilmningarna till damfotbollen. I finalen kunde man se lagets förstefilmare Morgan jaga straff i princip från spelminut ett. Två gånger nekades hon, men tredje gången gick det vägen. Detta sedan VAR lagt sig i - och matchdomaren som först friat fegat ur. Situationen var en klassiker i "filmvärlden": Morgan missade i en bollmottagning och lät sig sedan träffas av ett nederländskt ben i höjdläge. Ingen målchans, inget skarpt läge, inget uppsåt från den stackars nederländskan. Morgan kunde valt att stå på benen, men föredrog att göra en Ronaldo. Dumma är de ju inte, fotbollens filmare. Bara totalt skrupelfria. Och förbannat skickliga, får jag väl medge.

Damerna först - MFF sen...

Sverige-England 2-1. VM-brons för de svenska fotbollsdamerna. Ingen bragd som vissa skribenter försöker göra gällande - men absolut en aktningsvärd prestation. På sitt sätt större än herrlandslagets berömda VM-brons i USA sommaren 1994. Den gången räckte det med att vinna över Saudiarabien, Rumänien och Bulgarien, damernas skalper väger liksom tyngre: Kanada, Tyskland, England. Om man nu ska jämföra. Vilket man inte ska. Själv kunde jag bara se första halvlek av bronsmatchen. Fast det räckte ju. Det var då alla målen föll och det var då Sverige spelade sin bästa fotboll på hela VM:et. Bortsett från sista kvarten då England tog över. Sen begav jag mig till Stadion. Som ställföreträdare för min utlandssemestrande svärson. Han är per definition en s k blådåre, dock en av de mer civiliserade. Sjunger och jublar, småhackar på domaren vid "behov", tar ut guld i förskott...men skulle aldrig drömma om att bränna av en bengal. Svärsonen hade alltså varit vänlig nog att låna ut det heligaste han har, näst efter sin familj: årskortet till MFF:s alla hemmamatcher. Så där satt jag, på kunglig plats, diskret småmysande. Inte minst över att återse Agon Mehmeti. I fel tröja visserligen. Örebros. Det går utför med somliga gamla MFF-ikoner, kan man väl konstatera. Agon fick hoppa in med tio minuter kvar. Lite rundare än förr, knappast någon "ål" längre. Varaktigt bänknötande har sitt pris. Men slut är han nog inte, den gode Agon. Inhoppet var starkt och sånär hade han räddat en pinne till Örebro. Nu blev det inte så, MFF vann 2-1. Mer än rättvist sett över hela matchen, viss "andnöd" om man bara beaktar slutskedet. Allt inför ynka elvatusen åskådare. MFF - hela Malmös angelägenhet? Inte den här lördan.

Så nära, så fjärran

Sverige-Nederländerna 0-1. Var det för att Rolfö saknades? Var det för att närheten till en VM-final triggade kramp mer än kreativitet, rädsla mer än mod? Var det ren jävla otur? Eller var det helt enkelt Nederländerna som var för bra? Nä, det sista stryker vi. Nederländerna var inte särskilt bra. Behövde inte vara bra. För att ändå vinna en match som blev något av en antiklimax. Detta var inte det Sverige som övertygat så stort både i åttondel och kvartsfinal. Detta var inte den fotboll som från och till förgyllt turneringen. Detta var i ett kvalitetsperspektiv bara torftigt. Men förvisso spännande. Sverige hade en stolpträff, Nederländerna en ribbträff. Sverige flest hörnor, Nederländerna flest frisparkar. Sverige flest bolltapp, Caroline Seger outstanding i den delen. Domaren var kass men ganska rättvis. Det var inte hon som tog matchen till förlängning, det var de ängsliga spelarna själva. Jag såg en höja sig över mängden i det svenska laget: Kosovare Asllani. Som hon kämpade, som hon vann dueller, som hon brann för drömmen om en VM-final. Så himla grymt - men typiskt - att just hon måste bäras ut på bår i slutet efter att ha knockats av en boll i tinningen. Frontsoldaterna stupar först. Med Rolfö hade vi haft en till av samma virke, men huruvida det räckt står skrivet i stjärnorna. Nu blir det bronsmatch mot England. Vackert så, fast möjligen lite avslaget. I förhållande till den succé som lurade alldeles runt hörnet.

I euforins fälla...

Det är damfotbollstider. Då kan det lätt bli lite rörande med vissa kvinnliga programvärdar i SVT. Okunskapen slår igenom med full kraft, själva euforin blir viktigare än faktabaserad nyhetsinformation. I morse hörde jag således en av dessa programvärdar meddela att det slagits nytt "tittarrekord för damfotboll". Jag har glömt den hisnande siffran, men matchen det gällde var Brasilien-Argentina i Copa America. Herrfotboll alltså. Vilket den kvinnliga programvärden uppenbarligen inte hade en aaaning om. Allt är liksom damfotboll just nu, alla spelar intresserade, en och annan kör i diket. Jag är egentligen inte förvånad: av egen erfarenhet vet jag att just idrott ofta är en kritvit fläck bland många i övrigt välutbildade och kompetenta journalister. Inget konstigt i och för sig: kunskapsluckor är en spridd "folksjukdom", drabbar även s k världsförbättrare. Lite ledsamt dock när man måste skylta med den i tv. Med detta sagt ser jag fram emot kvällens match mellan Sverige och Nederländerna. Semifinal i VM. I damfotboll. Hoppas Granqvist och Swedberg kommenterar. Alternativet uthärdar jag knappt, men det återkommer jag till en annan gång. Kanske.