Novus bekräftar...

Opinionsinstitutet Novus har gjort en mätning av svenska folkets idrottssympatier, detta i spåren på den infekterade debatten om Jerringpriset. Jag vet inte hur stort underlaget varit - men resultatet slår in vidöppna dörrar. Sarah Sjöström är folkets favorit, i särklass. 44 procent av de tillfrågade ger sin röst åt henne. Hoppryttaren Peder Fredricson, som defacto vann Jerringpriset, får ynka fem procent. Ingen utanför ridsportsbubblan kan vara det minsta förvånad. Återstår bara att lägga ner priset. Eller åtminstone införa något slags spärr mot kampanjröstande.

Handbollen på farliga vägar

Några funderingar efter handbolls-EM. Detta med hjärnskakningar. Sverige drabbades dubbelt: Johan Jakobsson såväl som Albin Lagergren fick skrivas ut från turneringen i förtid. Ett olyckligt sammanträffande förstås, men också ytterligare ett bevis på att handbollen blivit farlig. Raka armar i bröstet på spelare i fritt upphopp, slag i ansiktet, armbågar mot huvudet; våldsamheterna trappas upp år för år, turnering för turnering. Inget blir bättre av att fokus ofta riktas fel. Nämligen mot domarna. Deras uppgift är i det närmaste hopplös. Följer de reglerna slaviskt blir det tomt på banan men fullt på utvisningsbänkarna...och då kan man lika gärna lägga ner handbollen som sport. En enkel åtgärd vore dock att använda det röda kortet mer frekvent än nu. Ut med de värsta busarna direkt och gärna några matchers avstängning på det. Plus böter. Två minuter på botbänken får ingen att besinna sig, det är ju klart och tydligt vid det här laget. För Jakobssons del finns nog risk att karriären är över. Skadorna, bl a just hjärnskakningar, har förföljt honom på senare tid, priset börjar bli för högt. Själv köper jag att handbollen ska vara tuff och hård - men aldrig rå och brutal. Fortsätter det så skriver jag snart ut mig från intresseklubben.

Guldet i rätta händer

Spanien-Sverige 29-23. Svensk ledning i halvtid, 14-12. Så långt hopp om ett sensationellt EM-guld. Sen visade det sig att Spanien bara tagit 30 minuter på sig att göra läxan. Efter pausvilan blev ett sönderläst svenskt landslag överkört. Allt som krävdes var ett nytt försvarsspel från spansk sida: utgrupperat, offensivt, aggressivt. Plus en ny målvakt. Eller rättare sagt en gammal. In kom den levande legenden Sterbik, snart 40. Jag trodde han hade slutat, alldeles tydligt icke. Sterbik, som budats i sista stund pga målvaktsskada i den ordinarie besättningen, kan skrämma motståndare ännu. Imponerande typ, måste jag säga. Kul att han fick ett EM-guld på handbollsålderns höst. Och helt rätt att Spanien vann. Utklassar man Frankrike i semifinalen och följer upp med en finalkross som denna är värdigheten s a s total. För svensk del är silver självklart att betrakta som en succé. Vill man vara petig kan man förstås hävda att placeringen blev bättre än prestationen i stort: Sverige vann fyra matcher och förlorade lika många. Fast Danmarksmatchen förlåter allt, den insatsen var verkligen heroisk. Synd att festen är över. I morgon blir det falukorv igen: Karlskrona-Skövde i ligan.

Heja Sverige - och Andrésson

Såg att Martin Boquist, handbollens assisterande förbundskapten, fick ett spontant s k tossaspel efter Sveriges skrällseger mot Danmark i EM-semifinalen. Inte Kristjan Andrésson, bossen. Han var precis som vanligt. Behärskad, kontrollerad, stram, till synes ointresserad av att slå följe med Boquist till spelarnas jubeldans. Människor är olika, som bekant. Innerst inne var Andrésson säkert lika lycklig som "Boken", bara mer mån om att hålla stilen. Den nye förbundskaptenen har ju ett förflutet som banktjänsteman, sådana är knappast berömda för yviga känsloyttringar. Men just därför hoppas jag Sverige vinner finalen ikväll. Jag vill se Andrésson flippa ut. Dansa. Vråla. Tappa polityren, springa ikapp med "Boken" till guldpartyt. Kom igen nu, Sverige. Testa bossens gränser.

Blågul handbollsbragd

Sverige-Danmark 35-34. Jeppsson borta. Lagergren borta. Jakobsson borta. Mot ett intakt och tungt favorittippat Danmark. Detta var min själ en svensk handbollsbragd, modell framtida klassiker. Dramatiken kring själva avgörandet tar definitivt plats i idrottsminnenas skattkammare. Sverige leder 28-25 knappa två minuter från slutet, Danmark hinner mirakulöst göra tre mål på den tiden och tvinga fram en förlängning. Där Sverige borde varit knäckt, slaget, tillintetgjort. Kunde man tycka. Men icke. Det fanns otroligt nog mer att kräma ur. Av Zachrisson. Av Gottfridsson. Av Arnesson. Av Palicka, den enastående målvakten som en gång lärde sig rädda bollar i H 43. Men kanske fanns de verkliga hjältarna på bänken: coachparet Andressen/Boquist. Med tre bärande spelare indisponibla tvingades de trolla med knäna - och ut kom ett lag som fungerade bättre än på hela turneringen. Fantastiskt. Arnesson tål f ö att nämnas en gång till. Killen har alltså suttit på bänken match efter match, nu blev det plötsliga manfallet i truppen hans chans. Och som han tog den! Inte minst var det ju han som gjorde det direkt avgörande målet i förlängningen. Hoppskott från jämfota naturligtvis...bara Arnesson gör dom målen, det vet alla utom möjligen Danmark. EM-final på söndag, Sverige-Spanien. Vem såg den komma? Spanjorerna knäckte således Frankrike i den andra semin, vilket jämförelsevis får betraktas som en mild överraskning.

Heja Sverige - köp lotter...

Sverige-Norge 25-28. Kroatien-Frankrike 27-30. Först av allt: respekt, Frankrike. Starkt att vinna när det inte behövdes. Det räddade inte bara handbollens högsta organ som på obegriplig grund bestämt att de helt avgörande matcherna i ett EM inte skulle spelas samtidigt. Det räddade dessutom Sverige till semifinal. Och där vill jag nog, förutom grattis, säga: köp lotter. Förlorar man tre matcher av sex, vilket Sverige faktiskt gjort i turneringen, är semifinal något av en gudagåva. Nu ställs vi mot Danmark. Svårt, ja. Omöjligt, nej. Om inte turbägaren är bottentömd. Skickligheten var det inte mycket bevänt med ikväll. Uselt kantskytte, inget vidare flow överhuvudtaget. Jeppsson en ljusglimt, Gottfridsson lite ospeedig men ändå ovärderlig som alltid, Appelgren i buren ungefär kvartsfenomenal. Var det synd om någon så var det väl Norge: ett enda mål fattades för att vår lycka skulle blivit deras. Till slut några ord om det svenska tv-kommentatorsparet Perlskog/Hellgren. Får man vá hur jävla partisk som helst? Ja, tydligen. Just i idrott verkar det vara helt okej med enögd nationalism - och fenomenet är knappast svenskt, norrmän och andra är säkert inte ett dugg bättre. Eller sämre, om man så vill. Under kvällens match mellan Frankrike och Kroatien tyckte jag dock att framförallt Perlskog överskred alla gränser. I sin iver att få Sverige till semifinal gick han liksom ur sin yrkesroll och lät mer som en hejaklacksledare. Föga underhållande i min bok. Punkt.

IHF saboterar sin egen sport

Nähä. De avgörande matcherna om semifinalplatserna i handbolls-EM spelas INTE samtidigt. Frankrike och Kroatien kan vänta in resultatet mellan Sverige och Norge - och sedan anpassa sitt eget möte efter färdig mall, s a s. Jag påstår inte att det blir mygel, bara att det är upplagt för det. Horribelt. Hur tänkte internationella handbollsförbundet där?

Bäddat för raffel...

Sverige-Vitryssland 29-20. Stabilt och gediget - men icke att förglömma: bakom den stora segerdifferensen låg ett fantastiskt målvaktsspel av Andreas Palicka matchen igenom. Möjligen lite illavarslande att det krävdes mot ett "valpigt" Vitryssland. Hursomhelst väntar nu ett närmast osannolikt raffel om semifinalplatserna på onsdag kväll. Sverige mot Norge, Frankrike mot Kroatien. Alla har chansen. Exakt hur vet jag knappt, läget är invecklat. Frankrike tål dock en förlust med ett visst antal bollar, det är jag rätt säker på. Vilket onekligen talar för Kroatien...och kanske spekulationer om mygel. Matcherna avgörs parallellt (väl?), tur man har två tv-apparater och en förstående hustru.

Seifert tar över i HIF Karlskrona

Jag skrev det här på bloggen redan för ett par månader sedan, som ett välment råd till HIF Karlskrona: Sebastian Seifert är ledig, ta in honom som tränare. Och ser man på. Just i dagarna presenterades Ystadikonen som ny tränare i handbollsligans krisklubb nr 1. Bättre sent än aldrig. Men utan garantier förstås. Seifert är tränare, inte trollkarl. HIF Karlskrona har vunnit två av sina senaste 41 matcher i ligan, allt kan inte vara nu kickade Kalle Lång's fel. Djärvt av Sebastian Seifert att anta utmaningen, det var knappt att jag trodde på mitt eget råd. Lycka till.

Stig in i värmen, "Kris-Hampus"

Jag ser i tidningen att HK Malmö gjort klart med HIF Karlskronas högersexa Hampus Olsson för nästa säsong. På ett sätt förvånar det mig: HKM är redan väl rustat i positionen, bakom väletablerade Jim Andersson finns ju talangfulle Emil Möllerström. På ett annat sätt gläder det mig: urtrelleborgaren Olsson har hittills i karriären haft oturen att hamna i idel krisklubbar. H 43, Drott, HIF Karlskrona. Vem som helst förtjänar bättre. Så välkommen till Malmö, Hampus Olsson. Här får du nog äntligen smaka segerns sötma.

Lågt och högt i handbolls-EM

Frankrike-Sverige 23-17. Kroatien-Norge 32-28. Samma sport i olika utföranden. Urtråkiga men hypereffektiva Frankrike tillintetgjorde inte bara Sverige, även jag som handbollsnörd tog stryk. Matchen kändes helt enkelt omodern, ungefär som handbollen såg ut förr i tiden. Gå och stå, böka och stöka, spela på klockan, testa domarnas tålamod i varenda jävla anfall. Frankrike behärskar detta till fulländning - och Sverige gick i fällan nästan som ett pojklag. Rader av tekniska fel och miserabla avslut, 17 gjorda mål har man inte vunnit en handbollsmatch på sen 1960-talet. Okej, den franske målvakten var super men det ursäktar liksom inte Sveriges prestation i stort. Ett problem som belystes i matchen var den självvalda svenska bristen på mittnioalternativ. När ordinarie playmakern Gottfridsson hade en olycklig dag på jobbet fanns ingen som kunde avlösa honom. Dvs Linus Arnesson fanns, men eftersom han varit bänkad genom hela turneringen ansågs han tydligen inte "varm" nog för ett inhopp. Där ser man vådan av att låsa sig vid förutbestämda tankefigurer kring coachingen. Men tack för Kroatien-Norge! Den fajten kom som något av en frälsning. Farten, intensiteten, skyttekraften, den tekniska briljansen; allt som saknades i Sveriges match fanns i överflöd här. Tyvärr en del brutalitet också, den kunde jag varit utan. Norge var bra, Kroatien sådär oemotståndligt som ett starkt lag ofta blir med hemmaplansfavör. Ofta - men inte alltid: Sverige slog ju faktiskt detta Kroatien häromdan. Eller har jag drömt?

Bilden av Malmö

Förfärlig förstasida i Sydsvenskan idag. Jag menar innehållsmässigt. Mord som inte klaras upp för att ingen vågar vittna. Sprängattentat utanför en polisstation. Bidragsfusk i mångmiljonklassen inom vård- och omsorgssektorn. Med mera, med mera. Spalt upp och spalt ner, idel svarta nyheter. Och allt i en och samma stad: Malmö. Mitt och ditt och vårt underbara Malmö...infekterat av buset. Sorgligt är vad det är. Tragiskt. Någonstans obegripligt att så få kan göra livet surt för så många - jag vill ju inte tro annat än att en helt förkrossande majoritet av Malmöborna är hyvens människor. Sydis gör naturligtvis rätt som berättar om eländet, men just idag känner jag att det blir too much. Man famlar liksom efter ett ljus i mörkret, efter en strimma av hopp. Och föralldel, längst upp i högerhörnet finns nåt som välvilligt tolkat liknar ett slags tröst. "Stefan Löfven kommer inte att skicka soldater till Seved i Malmö", läser jag där. Tack, statsministern. En kärleksarmé vore bättre.

Skrällen i Split

Sverige-Kroatien 35-31. Makalöst! Sverige går vidare till mellanrundan med full poäng (4), Island som slog oss i premiärmatchen kan packa och åka hem. Underliga äro handbollens vägar, vidunderliga dess möjligheter. Den här matchen belyste målvaktsspelets betydelse. Kroatien spelade i princip utan. Allt slank in, även de fullt tagbara bollarna. I Sveriges bur stod något oväntat Andreas Palicka och han var på intet sätt överdådig, men ändå så mycket bättre. Hjälpt också av ett hyggligt försvarsspel - till skillnad från den alternerande duon i Kroatiens mål. Framåt var det blågul julafton med fri passage för häst & släde. Roligt att se, svårt att värdera. Men visst har vi semifinal inom räckhåll nu, det ska faktiskt rätt mycket till för att missa den chansen. EM-guldet talar vi däremot tyst om. Tills vidare.

Men hästen då?

Skippade Ring-In-Och-Kampanjrösta-galan i SVT. En annan kanal visade EM-handboll så valet var lätt. Oregisserat före regisserat, alla dar i veckan. Zappade dock över när handbollen var slut och hamnade mitt i ett tacktal. En medelålders hoppryttare hade fått pris av något slag, enligt programledaren det mest prestigefyllda som finns i svensk idrott. För mannen ifråga var det förstås bara favorit i repris, han fick det nämligen även i fjol. Och tackade nu som då: nära och kära, överordnade och underlydande, men inte minst "alla ni som ringt in och röstat". Tyvärr glömde han kompisen som gjort halva jobbet. Hästen.

Svensk handboll biter än...

Sverige-Serbien 30-25. Sådär ja. Nu är vi med i EM-handbollen igen. I alla fall fram till tisdag då match mot Kroatien väntar. Sverige kan bli etta, tvåa eller trea i gruppen - men aldrig fyra och utslaget. Det hotet undanröjdes med den här segern. Som alltså blev lite av en upprättelse för laget. För svenskt målvaktsspel framförallt. Appelgren var fenomenal mellan stolparna. Försvarsspelet också förbättrat jämfört med premiärmatchen, dock långtifrån fullödigt. Framåt mycket spelglädje och attityd på alla händer. Plus för Lukas Nilsson och Lagergren, utropstecken för nye Wanne på vänsterflanken. Spännande fortsättning följer...

Den målspottande målvakten

Okej, några rader till om gårdagens match mellan IFK Karlskrona och Lugi...förlåt, Farmen. IFK överglänste alltså det stjärnspäckade motståndet, inte minst på målvaktsposten. I Farmens bur stod Oscar Jensen med hundratals elitseriematcher på kontot - men här blev han liten jämförd med IFK:s Al Ayyam. Hemmamålvakten räddade inte bara tre straffar, han gjorde dessutom tre mål i öppen kasse. Vilket betyder att han nu gjort åtta mål bara på de tre senaste seriematcherna. Mannen måste vara ett unikum i handbollen. Varför han nöjer sig med division 2-spel vet jag inte, men det är ju kul för IFK Karlskrona.

Tack, IFK...lågt, Lugi

I väntan på kvällens EM-handboll vill jag bara ge uttryck för lite uppriktig skadeglädje rörande handboll på lägre nivå. Division 2, närmre bestämt. Där serieledande IFK Karlskrona igår tog emot Farmen, Lugis s k farmarlag. Tog emot - och avfärdade: 27-21, utan prut. Trots att Farmen hade sänkt sig till att topprida regelverket, det som säger att spelare under 20 år får nyttjas obegränsat. Dvs i elitlaget ena dan och i farmarlaget nästa. I vad som ska föreställa seriösa tävlingsmatcher i seriöst seriespel. Jag kan förstå grundtanken: unga killar som mest nöter bänk i A-laget måste för utvecklingens skull självklart få speltid någonstans, det är därför farmarlagen finns. Men när elitklubbarna använder färdiga och fullt ut etablerade ligastjärnor i sina b-lag...då handlar det faan inte om utveckling, utan om avveckling från rent spel. Eller vill Lugi påstå att Alfred Jönsson behöver utvecklas i Farmen? Eller att man måste nyttja stolliga regler bara för att de finns? Varför, i så fall, använde Ystads IF aldrig Lukas Nilsson i farmarlaget när möjligheten begav sig häromåret? Nej, jag vet inte men jag kan gissa att det hade med sportsligt omdöme att göra. Se och lär, Lugi. Och tack, IFK Karlskrona. Vissa segrar känns bättre än andra, allra bäst känns de som betvingar mygeldoftande storebrorsfasoner.

Tankar efter EM-premiären

Sveige-Island 24-26. 8-15 i paus, 12-22 en bit in i andra halvlek. Så långt svensk kollaps. Mot slutet viss uppryckning, men det var så dags. Island vann lekande lätt, att det svenska tv-teamet yrade om spänning var väl egentligen EM-premiärens verkliga fiasko. I konkurrens kanske med min egen profetia om Sverige som tänkbar "god fyra" i turneringen. Detta var en olovligt svag insats, det omdömet skyms inte av de smickrande förlustsiffrorna. Sagt med all respekt för alltid lika beundransvärda Island.

Tankar inför EM-premiären

Handbolls-EM! I morgon börjar det, för svensk del med match mot Island. Jag tror Sverige om gott i det här mästerskapet, ser fram emot gedigna genombrott för några av de yngre killarna i laget. Simon Jeppsson, Lukas Nilsson, Tollbring, Lagergren. Gottfridsson räknar jag inte dit, han är förvisso ung men redan etablerad och erkänd. Bra målvakter har vi också, som alltid. Försvarsspelet kan vara ett frågetecken, i genrepen mot Ungern övertygade det inte alls. Sen kommer jag att sakna min "vän" Andreas Nilsson som begärt pappaledigt (respekt!), i hans frånvaro blir mittsexpositionen en smula fattig. Medalj blir det nog inte för Sverige - konkurrensen är mördande - men god fyra, kanske? Huvudfavorit då? Går inte att komma förbi Frankrike. Även om många förespråkar Kroatien, värdnationen. Mest därför, tror jag: hemmaplan är aldrig nåt minus för ett starkt landslag. Tyskland måste också räknas. Kanske Danmark. Och Slovenien. Men inte Norge. Inte den här gången. Fast jag har haft fel förr, det ska gudarna veta.

En MFF-värvning i tiden

Östersunds succé i Europa League lämnar nog ingen fotbollsvän oberörd. Nu är laget mitt uppe i förberedelserna inför det osannolika mötet med Arsenal - och då passar mittfältsstjärnan Bachirou på att smita från kalaset. MFF kallar, erbjuder ett kontrakt som Östersund inte kan matcha. Jag säger inget om det: modern fotboll är en fri marknad, spelarna handelsvaror. Moral å sånt kan vi lämna därhän...om dylikt funnits hade Bachirou knappast lämnat just nu och MFF hade heller inte lagt bud på en toppkonkurrents viktigaste kugge. Pengarna styr, klubbkänsla är bara nostalgiskt trams. Men med detta sagt vill jag gärna hälsa Bachirou välkommen till Malmö. Killen var min absoluta favoritspelare (jämte Ghoddos) i Östersund. Arbetsmyra och elegant på samma gång. Tekniskt driven, duktig med bollen. Lite som Adu, om någon minns. Huruvida han kommer att lyckas i MFF återstår att se, alldeles säkert är det ju inte. Vissa spelare "kan" bara på ett ställe - och vem vet, för Bachirou var kanske det stället Östersund?

Duger inte MFF som "utmaning"?

Berget. Eikrem. Rakip. Tinnerholm. Christiansen. Har jag glömt någon? Svårt att hålla reda på manfallet i MFF, spelarna verkar ju göra som fåglarna: fly i flock. Sarfo kan förresten läggas till, men han är som bekant en olycksfågel för sig. Märkligt att så många säger sig behöva en ny utmaning på en och samma gång. Jag min tönt som trodde det handlade om pengar. MFF duger tydligen inte som "utmaning", bara som mellanstation. In kommer nu ett antal nya spelare för en säsong eller två i mästarklubben, som de förstås prisar på sedvanligt manér. Lite löjligt har det allt blivit, spelet kring fotbollen. Under tiden jag bevittnar tramset skänker jag en tanke åt den redan bortglömda MFF-duon Pa & Pawel. De trånade också efter nya "utmaningar" - och möttes av frysboxar i Italien respektive England. Inte sällan går det precis så. Och sen är karriären över, punkt. Förhoppningsvis med en slant på fickan, även om det saknar betydelse...

Ett vinnande Karlskronalag

Skulle egentligen varit i Trelleborg igår för att kika på ett Karlskronalag som faktiskt vinner i handboll. Dvs IFK i division 2. Annat kom emellan så jag fick nöja mig med att följa matchen mot Trelleborg HBK online. Men jodå, IFK vann igen. 30-28. Elfte segern av tolv möjliga, enda plumpen är en oavgjord match i Lund mot ett Lugispetsat Farmen. Som är närmaste hotet om seriesegern, dock sex poäng bakom IFK i nuläget. Kommande omgång möts f ö de två i Karlskrona. Möjligen spricker förlustnollan där, de generösa reglerna tillåter ju Farmen att nyttja ett antal elitspelare. IFK å sin sida har skadebekymmer. Flera normalt tongivande spelare saknades i Trelleborg igår, därav ett påfallande tunt målprotokoll. 27 av de 30 målen fördelades på fyra spelare, Malmöbekantingen Victor Grevstad gjorde själv ett helt dussin. Att målvakten Al-Ayyam bidrog med två är inte så konstigt som det låter. Häromåret bokfördes han för tolv på en säsong - visa mig den målvakt, oavsett nivå, som toppar det. Tränare för detta IFK är Lindesbergssonen och förre elitspelaren (bl a i just IFK) Niklas Martinsson. "Stauns" kanske bäste handbollstränare, definitivt den mest meriterade. Hur HIF Karlskrona ser på IFK:s framgångar vet jag inte, men man gör nog klokt i att passa sig. Idag skiljer tre divisioner klubbarna åt i seriesystemet, nästa säsong kan det vara en ynka. Och då börjar man ana återställd ordning: under mina barn- och ungdomsår i Karlskrona var IFK outstanding på stans handbollsscen, ingen såg något annat komma. HIF, som då fortfarande hette Hästö IF, var blott en småhandlare i mängden. Kan bli så igen. Eller också inte. Den som lever får se. Heja IFK.

Lundaspelen i backspegeln

Läser i Sydsvenskan idag om basketprofilen Peter Kozak, en av dessa eldsjälar som bär idrottsrörelsen utan att tänka på det. Kozak gör just nu sitt 40e Lundaspel i obruten följd. Det betyder att han varit med om alla från starten 1978. Oftast som tävlingsledare, alltid som ansiktet utåt på turneringskansliet. Ytterst ansvarig liksom, oavsett formell roll. Kul att han är "still going", jag hade så smått börjat undra. Själv firar jag ju också ett slags Lundaspelsjubileum, förvisso ganska blygsamt jämfört med Kozak's. Tio år sen jag gjorde mitt sista, närmre bestämt. Dessförinnan skrev jag om spelen, handboll som basket, i Sydsvenskan i tio raka år. Delvis för att ingen annan ville: festen pågick mellan jul- och trettonhelg, dvs där normalt funtade människor mer än gärna tar jobbledigt. Nödbedd var jag förstås aldrig. Lundaspelen blev mitt årliga OS, som renodlad lokalsportskrivare på tidningen kunde jag inte tänka mig nåt mer ärofyllt uppdrag. Eller nåt lika krävande, för den delen. På min tid hade Sydis ett helt uppslag - minst - från Lundaspelen varje dag. Det var en ständig jakt på reportageidéer, notismaterial, vinklar och variationer, alltid i samarbete med involverad fotograf. Långa dagar, mängder av text. Ibland blev det bra, tror jag. Ibland mindre bra. Som ny och oslipad i gamet rycktes jag med av entusiasmen, glömde eller valde bort den kritiska granskningen, gjorde Lundaspelen större än de var (och är). Kanske. I vilket fall var det otroligt stimulerande, så länge det varade. En sak är säker: Lundaspelen klarar sig alldeles utmärkt utan mig. Däremot inte utan människor som Peter Kozak. Grattis till de 40, lycka till på vägen mot 50.

Halleluja för hockey...

Kan en handbollsnörd bli hockeyfrälst? Svar ja. I alla fall för stunden. Gårdagens match mellan Malmö Redhawks och Skellefteå kan ha varit det galnaste jag sett, all idrott inkluderad. Nej, jag har inte glömt den där fotbollslandskampen mot Tyskland som slutade 4-4 efter en osannolik svensk upphämtning. Men detta var värre. Skellefteå äger matchen i 55 minuter, leder 4-0 och har full kontroll. Själv överväger jag att stänga av tv:n och fattar egentligen inte varför jag inte gör det. Noterar förstrött att Redhawks får ett tröstmål...och snart ytterligare ett. Sjyst av Skellefteå att bjuda lite, hinner jag tänka innan en tredje reduceringspuck fladdrar in i kassen. Då inser jag att Malmö Redhawks måste fått vad som på hockeyspråk brukar kallas "momentum" - plus extra allt och lite till. Vad Skellefteå fått vill jag knappt veta, men det liknar byxångest i kombination med hjärnsläpp. Och visst kommer 4-4 och som kronan på verket även 5-4 någon minut in på förlängningen. Fem Malmömål på cirka sex minuter, seger i en match som redan var förlorad! Hockey, skulle Wikegård grymtat av ohämmad förtjusning. Bullshit, säger jag. Inte ens i hockey inträffar sånt här mer än en gång per århundrade, typ. Kul att man fick vá mé när det hände. Men ännu roligare att det snart är dags för EM. I handboll.