Sverige Europamästare i fotboll!

Sverige-Portugal 4-3 e str. Avbön. VM 1958 är inte alls det häftigaste jag upplevt i fotbollsväg. Ej heller är VM 1994 det näst häftigaste. Här och nu slår U21-EM 2015 ut allt. Guld till Sverige! Efter ett straffdrama som kändes in på bara skinnet - och där målvakten Patrik Carlgren blev den store hjälten. Scenerna efteråt ska sent glömmas. Svenskar i glädjechock, favorittyngda portugiser i bottenlös förtvivlan. Idrott när idrott är som bäst och som värst. På samma gång. Oslagbar tv-underhållning i all sin grymhet. Ibland känns det nästan taskigt att inte två kan vinna, det här var en sådan gång. Portugal snäppet bättre rent fotbollsmässigt, Sverige snäppet bättre rent viljemässigt. En fascinerande finalmatch, mållös men infernaliskt spännande över 120 minuter. Och huxflux fick vi ett folkkärt landslag. Synd att det löses upp nu, flera av spelarna faller ju ifrån som överåriga. Vackra sagor är korta, det är så sant som det är sagt.

Nästan lika stort som VM -58

Sverige-Danmark 4-1. 1. VM 1958. 2. VM 1994. 3. U21-EM 2015. Ja, förlåt. Jag försöker bara rangordna mina häftigaste fotbollssomrar. Ur ett emotionellt perspektiv, så att säga. Inget slår -58. VM:et gick i Sverige, tv:n var ny, Hyland gud, haussen alldeles enorm. Och vårt blågula landslag späckat med profiler. Gren, Liedholm, Hamrin, Nacka...suck. Själv var jag nybliven tonåring och mottaglig som aldrig förr - eller senare - för den största av fotbollsfester. Sverige nådde final den gången, kördes över där av Brasilien utan att det grumlade yran något nämnvärt. Brasilien var ju utomjordiskt bra vid den tiden, gav fotbollsvärlden en ny spelidé som hette 4-2-4 och oss småkillar nya idoler som hette märkliga saker som Didi, Vava, Pelé. Plus en krumbent krumelur vid namn Garrincha, han som gjorde finalmatchen till en mardröm för den svenske vänsterbacken Axbom. Det var okej att förlora mot dem, hedervärt bara att få möta dem. Men alltså, inga jämförelser i övrigt. VM 1958 samlade sexton lag. Inget från Afrika, inget från Asien. Bara Europa och Sydamerika. Det var så världsfotbollen såg ut på den tiden, det var det man kunde förhålla sig till. Och det var detta som kom för mig, nu när jag njuter av laget för dagen. Sveriges U21:or. Klara för final i EM. Mot Portugal. Smått fantastiskt. Ännu en het fotbollssommar, ännu en bedrift att minnas. Nästan så man blir 13 på nytt, eller i alla fall 63.

Det älskvärda landslaget

Sverige-Portugal 1-1. Oavgjort tog båda lagen till semifinal i U21-EM - och bäddade så klart för beskyllningar om mygel. Från Italien då, den "drabbade" parten. Men det kan vi lämna därhän, tycker jag. Det svenska kvitteringsmålet i 88e minuten var knappast någon bjudning från Portugals sida, ingen flagrant i alla fall. Däremot hjälpte han däruppe till: Tibblings skott tog på en portugis och ändrade riktning, alldeles lagom för att bli otagbart. Sverige förtjänade på något sätt den turen, det var min spontana reaktion. Svårt att inte älska det här gänget. Attityden. Glöden. Respektlösheten. Kunnandet, förstås. Spelare som Augustinsson och Khalili bör slussas in i A-landslaget fortare än kvickt, om du frågar mig. Gärna Guidetti också, som han uppträdde ikväll. Det finns fler - och framförallt avspeglas kanske styrkan med U21-laget på bänken. Där sitter spelare som Sebastian Holmén, Robin Quaison, Simon Gustafson...snacka om lyxigt överflöd. Nu väntar Danmark i semin. En danskkamp, som man sa förr. Lördag kväll i 40-tummaren. Härligt, härligt.

Tur att tur är tillåtet

Tur är ingen förbjuden ingrediens i fotbollen. Det ska Sveriges landslagsdamer vara tacksamma för. Alla resultat - utom det egna - gick deras väg i den pågående VM-turneringens åttondelsfinaler, vilket betyder att OS-drömmen som dog plötsligt får nytt liv. Kval mot Nederländerna, Schweiz och Norge; svårighetsgraden låter heller inte direkt monumental. Förutsatt då att Sverige kan visa mer än i VM. Ett fungerande spel t ex. Karaktär, vilja, stolthet. Övertygande ledarskap. Hursomhelst är jag säker på att den nyväckta OS-chansen innebär att Sundhage fortsätter som förbundskapten. Och jag är nästan lika säker på att Sjögran omprövar sitt beslut att lägga av. Huruvida detta vore bra för svensk damfotboll vet jag inte, resultaten får ge svar. Vad man kan konstatera redan nu är att förnyelsen sannolikt bromsas upp. Mer av samma alltså...med VM på näthinnan känns det nästan hotfullt.

Pohjanens röst väger tyngst

I den tilltagande mängden av kvinnliga fotbollsexperter i tv tycker jag att "gammal är äldst". Dvs Anna Pohjanen i SVT. Länge avfärdad som "hon med den pipiga rösten" - som om det hade betydelse. Pohjanen är i mina öron betydligt bättre än så. Klar och tydlig, skarp och kunnig, modig nog att säga obekväma sanningar om svensk damfotbolls aktuella standard; på punkt efter punkt slår hon alla sina kvinnliga kolleger. Det enda som stör är hennes koppling (avlönad agent) till Lotta Schelin, man biter ju inte gärna den hand som göder en. Men även detta hanterar Pohjanen på ett professionellt sätt...Schelin har fått sin släng av sleven under VM, hon också. Och sen, vad gäller röst. Hellre Pohjanens distinkta pip än Marklunds distraherande läte, det måste jag säga.

Stark match, tuff förlust

U21-EM i fotboll: Sverige-England 0-1. Oavgjort hade varit mumma för Sverige men sannolikt förödande för England. Så var utgångsläget och sådan blev matchbilden. Ett Sverige som backade hem i takt med klockan, ett England som tilläts trycka på utan att för den skull vara överlägset. Inte alls faktiskt. Sverige gjorde en bra match, framförallt en bra första halvlek. Svårt också att kritisera defensivtänket i andra, även detta genomfördes ju i det närmaste perfekt. Målet föll först i 85e minuten, tillika på något av en lyckträff. Eller olycksträff, med svenska ögon sett. Nu måste Sverige av allt att döma besegra Portugal i sista matchen, annars lär det inte bli någon semifinal. Svårt, svårt; Portugal är det lag som imponerat mest i turneringen så här långt, i alla fall på mig. Men är det sant att "vilja kan försätta berg"...ja, då ska man nog inte räkna ut Sveriges eldsprutande U21:or. Mot England kunde vi se - och höra - hur John Guidetti tog ut sig redan under nationalsången. Det du, Zlatan.

Snacka går ju...

Sverige-Tyskland 1-4. Så mycket snack, så lite verkstad. Sverige lämnar damfotbollens VM med böjd nacke och krökt rygg. Fyra matcher, inte en enda seger. Bara ord, ord, ord. Varvat med lite fånig sång av Sundhage, förbundskaptenen. Detta var ju Andra Chansen, sades det. Allt att vinna. Ett Tyskland som skulle darra inför risken att elimineras och på kuppen missa OS. Drömläge liksom. Sen började matchen - och Sverige var inte där. Ridå.

Freda sjukhuset från tiggeri

Har det inte gått lite långt nu? Med tiggeriet, menar jag. Utanför butiker och köpcentra - okej. Vid bankomater runt om i stan - ja, jag kan ta det också. Men på sjukhusområdet? Precis vid entréerna till vårdkliniker...nä, där går faan i mig gränsen. Jo, jag tycker faktiskt det, jag som annars är en erkänt tolerant typ. Detta var dock vad som mötte mig igår när jag skulle besöka en sjukdomsdrabbad anhörig. Tiggeri. En kvinna på marken. En mugg. Ett "hej-hej". En vädjande blick. Allt jag lärt mig att acceptera och till nöds respektera, allt det kände jag mig seriöst störd av nu. Sjukhuset bör vara en fredad zon, det är min bestämda uppfattning. Kan ingen ge tiggarna en elementär grundkurs i vett & etikett? För deras egen skull, inte minst.

En seger för adelsmärket...

Mästerskapstider i fotboll. Nu även U21-EM där Sverige inledde med en 2-1-seger över Italien. Resultatet mer imponerande än spelet, men det kan ju kvitta. Vilja är minst lika viktigt som att kunna, särskilt när en tidig utvisning stör ritningarna. Som det gjorde för Sverige här: rött kort på Milosevic redan i 25e minuten, italiensk straff till 0-1 i samma sekvens. Hade varit lätt att vika ner sig i det läget - men icke. Sveriges U21:or är inte av den sorten. Kul att se ett så sammanhållet lag, en sådan kompromisslös inställning. Åldrat adelsmärke biter än, skulle man kunna säga. Det är ju såhär svensk fotboll utmärkt sig under lång, lång tid: laget före jaget, stolthet före feghet, blåställ före smoking. Och så Zlatan utanom toton. Ska bli spännande att följa fortsättningen av U21-EM. Ingenting idag, dock. Midsommarafton lämpar sig inte för fotboll, det lärde jag mig redan i späd ålder. För att i sinom tid upptäcka att midsommardan lämpar sig ännu mindre.

Vass krönika i känsligt ämne

Andreas Ekström, en av mina absoluta favoritjournalister, ställer i senaste numret av facktidningen Journalisten ett antal relevanta frågor kring svenska mediers bevakning av dam-VM i fotboll. Ekström landar i slutsatsen att den är överdriven - och exemplifierar varför på ett pedagogiskt klockrent sätt. Att han bara törs. Jag menar, vara så politiskt inkorrekt mitt under pågående hysteri...inte minst i den tidning där han själv jobbar. Sydsvenskan alltså. Men seriöst. Vad Ekström försöker säga i sin krönika är det egentligen självklara. Nämligen att damfotboll och herrfotboll är två vitt skilda delar av samma sport. Den ena - gissa vilken - är i alla avseenden så oändligt mycket större än den andra att varje jämförelse stupar på sin egen dumhet. Som när en ansedd skribent (har glömt hennes namn) på fullt allvar hävdar att Sveriges fotbollsdamer är bättre än Sveriges fotbollsherrar, detta med utgångspunkt från världsrankingen. Snacka om att blanda bort korten - i "jämställdhetens" namn. Att sprida en vrångbild av verkligheten kan knappast vara medias uppgift, men det gör man här helt utan skam. Modigt av Andreas Ekström att sätta ner foten och markera självständighet gentemot flocken. Svensk journalistik skulle behöva fler av hans sort.

Fotbollen större än Sverige, Kristiansson

Sverige-Australien 1-1. Offrade ett par timmar av nattsömnen för att se matchen som skulle avgöra Sveriges fortsatta VM-öde. Nu blev det inte riktigt så. Delad pott betyder att avgörandet skjuts upp till senare idag - Sverige kan bli utslaget, Sverige kan gå vidare till åttondelen, allt ligger i andra lags händer. Ärligt talat bryr jag mig inte jättemycket om saken. Inte som Daniel Kristiansson, tv-kommentatorn. Den mannen har det inte lätt under VM. När ingenting går Sveriges väg låter han liksom personligt sårad. Uppriven, i natt närmast uppgiven. Ett märkligt sätt att förhålla sig till skeendet, kan jag tycka. Obehagligt, oprofessionellt. Vad är problemet med att damfotbollen breddats lite på toppen? Att t ex Australien gått framåt medan t ex Sverige stått stilla? Mig stör det inte alls. Jag gillar fotboll - oavsett avsändare. Och VM-turneringen i stort skulle säkert överleva en svensk sorti, det tror jag. Mer ovisst med Kristiansson. För att inte tala om Sundhage, förbundskaptenen. Få kan tala så väl och så länge om fotbollen som hon, ännu färre kan leverera fler floskler. I skrivande stund kommer jag faktiskt bara på Rikard Norling.

En Frida gör inget lag...

En fullmatad idrottssöndag, viktiga matcher för Sverige på tre fronter. Fotboll, handboll, basket. Nära komplett succé, men basketdamerna svek. Hårfin och ödesdiger förlust mot Litauen i EM, inga realistiska möjligheter kvar att ta sig vidare från gruppen. Synd. Känns som laget skulle kunna bli folkkärt, att den potentialen faktiskt finns. Problemet är ojämnheten. Nivån verkar pendla från dag till dag, från match till match. Möjligen är laget alltför beroende av Frida Eldebrink, jag kan i och för sig för lite basket för att bedöma det. Beundransvärd är hon i vilket fall, i mina ögon bland det bästa vi har i svensk idrott just nu. Handbollsdamerna däremot! Där finns - numera - ett komplett lag, en stabil prestanda. 27-21 idag mot Kroatien, VM-biljetten säkrad. Fenomenalt målvaktsspel av Bundsen, härlig pondus och auktoritet på alla händer. Jag skulle inte bli jätteförvånad över ett VM-guld, inte med den här matchen på näthinnan. Mindre imponerad är jag av fotbollslandslaget. Herrarnas alltså. Förvisso seger med 3-1 över Montenegro i dagens EM-kvalmatch...men försvarsspelet, hallå. Faktum är att Isaksson i målet tvingades till ett antal bravurräddningar, därav en som kan ha varit det svettigaste jag sett. Det stod 3-0 i halvtid, det kunde lik förbannat blivit 3-3, så illa var det. Mot ett Montenegro som saknade i princip alla sina stjärnspelare. Men visst, segrar förlåter allt och en målvakt hör också till laget. Matchen som sådan blev dessutom rätt underhållande att titta på, så som det ofta blir när backlinjer rämnar. Två mål av Zlatan, ett av Berg; framåt såg det intressant ut för svensk del.

Ett Lundaspelsminne som värmde

Det pågår ett EM i dambasket just nu, matcher i tv mest varje dag. Det gläder mig. Ja, jag har med åren blivit lite fascinerad av den sporten. Antagligen pga Lundaspelen...innan jag började bevaka dem för Sydsvenskans räkning var jag rätt kall inför "korgboll". Man fick sina favoriter där - och en av de största hade jag nöjet att återse i tv igår. Lucia Turbova, nämligen. Återkommande gäst på Lundaspelen under ungdomsåren med sin slovakiska klubb. Har glömt vad den hette men minns att den vann pokalen, åtminstone ett par gånger. Mest tack vare just Lucia. Det var inte bara det att hon var större än alla andra rent bokstavligt, hon var dessutom basketbegåvad som en fullvuxen dam redan vid 13. Rolig var hon också, på ett avväpnande sätt. Det fick jag erfara när vi i Sydisteamet valde henne till "Lirare i vimlet". På frågan om favoritmat svarade Lucia - blygt fnittrande - "ketchup". Seriöst? sa jag. Seriöst! sa Lucia och fnittrade ännu mer. En sån tjej glömmer man inte i brådrasket. Jag har ibland undrat vad som hände sen, hur det egentligen blev med basketlivet för Lucia från Slovakien. Blott en ungdomsförströelse, som för de flesta andra? Eller nåt mer, nåt mer...seriöst? Igår fick jag alltså svaret. Lucia Turbova, nu 26 år, spelar i Slovakiens landslag. Fortfarande större än alla andra rent bokstavligt, fortfarande lite trotsig mot sjablonbilden av en vältrimmad idrottsutövare. Spela roll? Inte mycket. Lucia var en starkt bidragande faktor bakom Slovakiens upphämtning och seger mot Sverige. Härligt att skåda, det måste jag medge.

Elvis "återuppstånden"

Elvis Borodovski. Nån som minns? Han, den långe vänsterhänte handbollskillen från Lettland som gjorde ett kort gästspel i HK Malmö för några år sen. Och dessförinnan ett lika kort i IFK Trelleborg. Visst var det väl han som dök upp i det lettiska landslaget i gårdagens EM-kvalmatch mot Sverige? Lite äldre, lite kraftigare, men annars lika diskret nu som då. Ett mål, en snygg inspelning, i övrigt osynliggjord medelst bänkning. Kul ändå att återse honom - jag gillade handbolls-Elvis under hans tid i HKM. Matchen igår? 33-14 till Sverige. Inte snällt.

Alla dessa "författare"

Såg i tv att Sydsvenskans (f d?) sportkrönikör Anja Gatu bytt titel. Från journalist till författare. Gatu har skrivit bok tydligen, så som nästan alla med uppblåst självbild skriver mer eller mindre läsvärda böcker nuförtiden. Men blir man författare för det? Blir i så fall alla som nynnar i badrummet sångare? Alla som steker ett ägg kockar? Alla som släpper väder meteorologer? Ytterst tveksamt, om du frågar mig.

Halv seger - och halv katastrof

Mycket fotboll igår kväll. Ohälsosamt mycket. Först en urtrist träningsmatch mellan Sverige och Norge, rättvist nog mållös. Herrar var det. Därefter Sverige mot Nigeria i pågående dam-VM. Desto fler mål där, 3-3. Inga jämförelser i övrigt...men visst är det nåt visst med mål och med tävlingsmatch. Lättare att hålla sig vaken liksom. Vem kan förresten somna till en nytänd stjärna som Oshoala? Nigerias 20-åring var outstanding. Snabbare, smartare, smidigare, bättre med bollen än alla andra på planen. Sverige ska vara jävligt tacksamt för poängen, motiverad var den knappast i förhållande till spelet. Känslan är att svensk damfotboll faktiskt tagit ett par steg tillbaka under ikonen Pia Sundhages ledning. Så här trögt och idéfattigt borde det inte se ut i ett VM, det rimmar väldigt illa med de visioner om fotboll Sundhage salufört sedan hon tillträdde som förbundskapten. Ingen i det svenska laget var alltigenom bra, ingen dock lika usel som dess hejaklacksledare. Daniel Kristiansson i tv alltså. Herregud, säger jag bara. Hur pladdrig får man vá? Hur speedad? Hur övertänd? Finns inga gränsvärden? Tack ändå för Malin Swedberg som balanserad bisittare, utan henne hade det blivit full katastrof. Nu blev det bara halv.

SVT provocerar...

Ser att Sydsvenskan är utsatt för provokation. Av SVT. På text-tv står det nämligen "VM fotboll damer". Damer? Aja baja. Så får man inte säga, skriva, trycka nu för tiden. Inte om man gör anspråk på att vara politiskt och feministiskt korrekt. VM i fotboll ska heta VM i fotboll, oavsett kön. Sen är det upp till läsaren eller betraktaren att lista ut om det är herrar eller damer som spelar (brukar inte vara svårt). Så har Sydsvenskan - och en del andra medier - bestämt. Allt annat är att göra skillnad på fotboll och fotboll, på VM och VM, på kön och kön. Menar Sydsvenskan - och en del andra medier. Själv tar jag mig för pannan och säger: heja SVT. Punkt, slut. Nu ska jag kolla på VM. I damfotboll.

Massakern på Söderkulla

Vaknar mitt i natten av hjärtskärande skrik utanför sovrumsfönstret. Uppenbart att det pågår en kamp på liv och död...inte mellan människor men väl (andra) djur. Två-tre, kanske fem fasansfulla minuter, sen tyst igen. Går ut i gryningen för att kolla vad som hänt. Ser först inget, inte i min omedelbara närhet. Lyfter blicken mot den lilla gröningen ett par meter bort - och där ligger svaret: tre sargade kaninkroppar. Ihjälbitna/ihjälrivna, slitna i stycken. Runt dem ett antal levande kaniner, som i sorgeprocession. En makaber syn, nästan outhärdligt vacker i all sin grymhet. Sörjer kaniner? Har de den typen av känslor? Inte vet jag, men precis så ser det ut. Är tragedin vildkatters verk? Förmodar det. Vad skulle det annars vara? Varg? Räv? Vildsvin? På Söderkulla i Malmö? Mindre troligt. Några spår av "gärningsmännen" syns förstås inte till - och brottet lär förbli ouppklarat. I djurriket finns ingen polismyndighet, inga lagar till skydd för de värnlösa.

Anfall är Barca's bästa försvar

Barcelona-Juventus 3-1. Final i Champions League - och jag kom osökt att tänka på en gammal klyscha: anfall är bästa försvar. Stämmer kanske inte alltid men definitivt på Barcelona. Med en anfallstrio som Messi-Suarez-Neymar är det svårt att förlora en fotbollsmatch, nästan oavsett klass i de bakre leden. Juventus bjöd ändå värdigt motstånd, förde faktiskt matchen en kort stund efter 1-1-kvitteringen. Men precis då slog Barca till som bara Barca kan. En rasande snabb omställning, två-tre pass på foten, distinkt skott Messi, retur Buffon, mål Suarez. Klapp, klapp, klapp. Inget försvar i världen kan stå emot sånt, inte ens Juves erkänt starka. Mest anmärkningsvärt var väl annars att Messi blev mållös, det är ungefär lika sällsynt som en Mjällbyseger i superettan. Bäst var han förstås ändå, oftast hjärnan bakom alla fyndigheter. Har det någonsin funnits en fotbollsspelare av den mannens kaliber? Tvivlar. Har det någonsin funnits ett fotbollslag av Barcelonas nuvarande kaliber? Tvivlar på det också. Inget med den anfallsstyrkan i alla fall.

Gambler i salig åminnelse

Tänk om Rudolf "Putte" Kock hade återuppstått och tagit vid där han en gång slutade. Som förbundskapten för Sveriges fotbollslandslag alltså. Okej, det hette inte förbundskapten på Puttes tid, landslaget togs ut av en kommitté där han dock var ordförande. Enväldig sådan, sades det. Vi talar om sent 1950-tal, om tidigt 1960-tal. Och om en man som älskade gambling. Ja, i alla former men inte minst när det gällde uttagningar till fotbollslandslaget. Alla fick chansen, alla som var heta för stunden. Som när småländska Waggeryd, av alla gudsförgätna fotbollsmetropoler, hade en kort framgångssaga i division 2 - och plötsligt fick en hel trio landslagsspelare. Lennart Nilsson, Göran Lindblad, Sven "Gliet" Eliasson; samtliga togs ut till en match mot Danmark, ingen av dem gjorde succé för att uttrycka saken fint. Samma när Högadals Bambis Lindqvist fick sin chans: Blekingeklubbens skyttekung kom, sågs och försvann. För gott. Putte Kock var inte mycket för att ge folk en andra chans, ännu mindre en tredje. Men EN chans kom varken halta eller lytta undan, lite så. En spännande tid för oss fotbollsvänner, varje landslagspresentation något av en rysare. Annat idag, som bekant. Hamrén släpper varken bomber eller smygare, så att säga. En gång in i en landslagstrupp, aldrig ut. Så verkar rättesnöret vara. Kanske är det klokt, vettigt och försvarbart. Men det är förbannat tråkigt...och det är därför jag kommer att tänka på Putte Kock. Om han fått styra från sin himmel, då hade pärleporten till blågult öppnats för spelare som under Hamréns ledning inte ens tillåts sniffa på tröskeln. Simovic i HIF, Blomberg i AIK, Lantto i Gefle, vem som helst i Östersund eller Jönköping. T o m Salif Camara Jönsson i Trelleborgs FF hade fått EN chans, det är jag helt säker på. Putte älskade "wild cards" av just den typen. Resultaten? Sådär, tror jag. Minns inte så noga. Undrar om det inte var en andrahandsfråga då för tiden.

Statens lycka, människans fördärv

Jag har, från och till, besökt kasinot i Malmö. Spelat. Förlorat. Spelat. Förlorat. Vunnit någon gång. Spelat igen. Förlorat igen. Ansvaret är mitt, ingen annans. Men hur staten kan legitimera det här jävla bedrägeriet, det begriper jag inte. Massor av människor far illa på kasinot. Förstör sin ekonomi, sitt mentala välbefinnande, allt vad självrespekt heter. Det är faktiskt ruggigt att gå dit. Se de förhäxade människorna, höra de förbannade spelmaskinerna, känna hur lätt det är att dras med. Och samtidigt tvingas inse: jamen det här är okej, pappa staten står ju bakom. Och visst kan man vinna, det är väl det som skiljer kasinot från rån på öppen gata. Ett är dock säkert: risken att bli utblottad är mångdubbelt större än chansen att spela plus-minus-noll. Rik ska vi inte tala om, den möjligheten är garanterat försumbar. Utom för Svenska Spel förstås...däri ligger ju hela affärsidén med kasinon och annat skit på en fri marknad. För egen del har jag sagt upp bekantskapen med statens krämare nu. Avregistrerat mig enligt konstens alla regler. Tips, lotto, oddset, hästar, kasinot...aldrig mer. Inget enkelt beslut, men förbannat skönt när det är taget.

In kommer Komayesh

Daniel Komayesh. Jag trodde det var en annan Önneredsspelare som febrade HK Malmö. Andreas Berg, nämligen. Men kan man inte få det bästa så får det näst bästa vara gott nog. Jag gillar Komayesh, har alltid gjort. Dels för namnet, dels för hans egenskaper som handbollsspelare. Vänsternia, spänstig hoppskytt, orädd i genombrotten, nyttig för laget. Såg honom i Skövde första gången, jag tror att han är skolad där. Två säsonger i Önnered, den första sönderhackad av skador. I HK Malmö får han konkurrera med Adam Lönn i V9-positionen, det blir så klart inte lätt. Komayesh är den spelskickligare av de två (min uppfattning) men Lönn har ju sin vinnarskalle och sitt monsterskytte. Förhoppningsvis kan de komplettera varann på ett positivt sätt, det lilla "problemet" är upp till tränaren Ulf Sivertsson att lösa. Måtte det inte bli som i fjol då Bozo Andjelic, också vänsternia, plockades hit från Balkan bara för att förpassas till Sivertssons frysbox. Själv hälsar jag Daniel Komayesh varmt välkommen till Malmö, hoppas bara han pallar bristen på genuin handbollskultur. Kan vara marigt när man kommer från Skövde.