Nästan lika stort som VM -58

Sverige-Danmark 4-1. 1. VM 1958. 2. VM 1994. 3. U21-EM 2015. Ja, förlåt. Jag försöker bara rangordna mina häftigaste fotbollssomrar. Ur ett emotionellt perspektiv, så att säga. Inget slår -58. VM:et gick i Sverige, tv:n var ny, Hyland gud, haussen alldeles enorm. Och vårt blågula landslag späckat med profiler. Gren, Liedholm, Hamrin, Nacka...suck. Själv var jag nybliven tonåring och mottaglig som aldrig förr - eller senare - för den största av fotbollsfester. Sverige nådde final den gången, kördes över där av Brasilien utan att det grumlade yran något nämnvärt. Brasilien var ju utomjordiskt bra vid den tiden, gav fotbollsvärlden en ny spelidé som hette 4-2-4 och oss småkillar nya idoler som hette märkliga saker som Didi, Vava, Pelé. Plus en krumbent krumelur vid namn Garrincha, han som gjorde finalmatchen till en mardröm för den svenske vänsterbacken Axbom. Det var okej att förlora mot dem, hedervärt bara att få möta dem. Men alltså, inga jämförelser i övrigt. VM 1958 samlade sexton lag. Inget från Afrika, inget från Asien. Bara Europa och Sydamerika. Det var så världsfotbollen såg ut på den tiden, det var det man kunde förhålla sig till. Och det var detta som kom för mig, nu när jag njuter av laget för dagen. Sveriges U21:or. Klara för final i EM. Mot Portugal. Smått fantastiskt. Ännu en het fotbollssommar, ännu en bedrift att minnas. Nästan så man blir 13 på nytt, eller i alla fall 63.