Nyårsafton för stora och små

Nyårsafton. Igen. 365 dagar går fort, den saken är klar. Man märker det på barnen. Och barnbarnen. Och barnbarnsbarnen. Inte så mycket på sig själv däremot. Glyttigheten är liksom evig, och kroppen får man ta som den är. Lite tröttare än förr, klart tyngre, mindre smidig, påfallande ospänstig i förflyttningarna. Fy faan. Dock kan man fortfarande sätta en röd glitterhatt på knoppen en afton som denna. Rosa skjorta och brokig slips därtill, inget nytt under galgen därvidlag. Svinga en bägare, eller tre, är heller inga problem. Man är väl amatör. Smälla raketer å sånt skit får andra göra, jag gjorde det inte ens när jag var ung. Skotträdd. Om jag gjort nån spellista? Klart jag har. En nyårsafton utan musik vore som en fotbollsallsvenska utan Mjällby. Här ett litet axplock ur kvällens meny: 1. I Am A Rainbow - Dolly Parton. 2. The Way To My Heart - Billy Swan. 3. Here Comes The Sun - Emma Bunton. 4. Children Of The 60s - George Inglis. 5. Don't Let The Old Man In - Lance James. 6. Save Your Love - Maria & Michael. 7. Child Support - Barbara Mandrell. 8. Who I Was Born To Be - Ferdinand Rennie. 9. I Can Still Dream - Hayley Oliver. 10. Life - Raymond Froggatt. 11. Guiding Light - Donna Taggart. 12. Games People Play - Freddy Weller. 13. What About Tomorrow's Children - Maggie Reilly. 14. The Oldest Kid In Town - Graeme Connors. 15. Sunday Morning Comin Down - Wynand & Cheree. 16. Streets Of London - Ralph McTell feat Annie Lennox & The Crisis Choir. 17. Human - Jackie Storrar. 18. Between A Woman And A Man - Jimmy Nail. 19. Home I'll Be - Rita MacNeil. 20. This Side Of Midnight - Albert Hammond. Hopp och tro, vemod och lycka, livet som det är. Glöm nu inte att bejaka det. Gott Nytt År!

Ohlssons läsvärda krönika

Per T Ohlssons söndagskrönika i dagens Sydis. Läs och lär, frestas jag säga till alla SD-sympatisörer. Det kommer förstås inte att ske: "Sverigevännerna" kan kanske läsa, problemet är lärandet. Inget biter på den som fastnat i brunklistret. Men tack, Per T Ohlsson. Din röst, min tröst.

Om Zlatan och Milan

Zlatan till Milan. Jag är rädd att nyheten säger mer om en klubb i kris än om ett fotbollsfenomen som överlevt naturlagarna. Zlatan är 38, hans utlandskarriär sträcker sig nära nog över två hela decennier. Med "föredettingarnas paradis" som senaste anhalt. USA alltså. Ingen kvalitetsmedveten fotbollsvän tar den ligan på allvar, doften av fejk är för frän. Det finns liksom en anledning till varför många slocknade stjärnor rundar av - och kan glänsa - just där. Italienska ligan är något helt annat. Kanske inte mer underhållande, bara så mycket mer krävande. I tempo. I hårdhetsgrad. I intensitet och struktur, i varje moment av spelet precis hela tiden. Det vet förstås Zlatan, han har spelat där förr. Fast då var han tio år yngre. Skulle det sakna betydelse? I så fall är det bara att konstatera: Zlatan är ett särfall, en vetenskapstrotsare. Jag säger dock inte att han kommer att göra bort sig. Blick och teknik försvinner inte med åren, små glimtar från fornstora dar kan vi säkert få se. Men att Milan satsar miljoner på eventuella glimtar av den gamle Zlatan...nja, tydligare kristecken får man nog leta efter. Har jag nu fel i allt detta lovar jag att rodna hela vägen till skamvrån.

HK Malmö vilar i topp

HK Malmö-IFK Skövde 27-26. Kul annandag jul för HK Malmö. En utvisning mot Skövdes sex, två tacksamma poäng som betyder serieledning över EM-uppehållet. Låt vara att skenet kanske bedrar: Kristianstad tre poäng bakom har två hängmatcher tillgodo. I vilket fall har HKM gjort det bra så här långt, bättre än förväntat med tanke på omständigheterna. Prestigevärvningen Östlund har ju knappt spelat, mittsexan Kvick inte heller. Den senare drabbades av hjärnskakning på försäsongen och känns nästan borträknad vid det här laget. Östlund är ett mysterium: ombytt varje gång utan att komma på banan. Jo förresten, ikväll gjorde han. Under matchens sista fem sekunder, direkt på en sen Malmötimeout. Det "inhoppet" skingrade inga dimmor. Annars får jag vara sparsam med synpunkter, såg nämligen bara andra halvlek. Snedfördelningen av utvisningar grundades redan i första och det är alltså fullt möjligt att Skövde fick vad de bad om. Dock är det ganska ovanligt med 6-1 i den statistiken, förmodligen för att lagens respektive busar brukar vara lika goda kålsupare. Drygt 900 åskådare var på plats ikväll. Inte så illa, med moderna handbollsmått mätt. Nästa tillfälle är avlägset: först den 30 januari är det match igen. HK Malmö-IFK Kristianstad minsann. Den tänker jag min själ se hela.

Nu är det jul igen...

Julafton. Duggregn. Milt. Långt från barndomens vykort. Men tomten lär väl komma framåt kvällen, han brukar ju vara en plikttrogen typ alldeles oavsett väder. Om man nu vågar skriva han om tomten. Vem vet i dessa tider vad som döljer sig bakom skägg och luva? Eller under en luciakrona, för den delen. Se upp, det kan vara Max som går tunga fjät. Och Majsan som frågar efter de snälla barnen. Ingenting är längre som förut, som någon sjöng i en svensktoppsdänga redan på 80-talet. Hursomhelst skall man fortfarande vara snäll en dag som denna. Inte håna. Inte häckla. Inte vandalisera. Inte vara seriös i onödan. Då knackar hen kanske inte på dörren. God Jul därute, glöm inte ottan i morron bitti.

Från nassesvin till gullegrisar

En dagsaktuell mätning visar att BSS nu är Sveriges största parti. Det såg man inte komma på 1990-talet. Sen dess har partiet förstås ändrat namn till Sverigedemokraterna, putsat lite på retoriken, bytt ut marschkängorna mot märkesskor. Men budskapet är exakt detsamma: Bevara Sverige Svenskt. 24 procent räcker upp handen: 90-talets nassesvin har helt enkelt blivit dagens gullegrisar. Man kan förundras över utvecklingen, men knappast förvånas. Det är med politiska idéer som med rena lögner: upprepas de tillräckligt ofta och länge upphöjs de till sanningar. Och det måste man ge BSS, förlåt SD. Uthålligheten alltså. I nästan tre decennier har partiets företrädare kämpat för att övertyga alla äkta "Sverigevänner" om invandringens fasor. Kostnaderna. Kulturkrockarna. Kriminaliteten. Idel minus, uteslutande problem. Aldrig ett ord om myntets framsida. Om den förkrossande majoritet av människor med utländsk bakgrund som på olika sätt berikar Sverige. Inom vårdsektorn, inom nöjesindustrin, inom restaurangnäringen, inom idrotten, ja till och med inom politiken. Snart sagt överallt finns de goda exemplen. Att Sveriges största parti väljer att inte nämna detta förstår jag, det vore ju som att kracka i de blågula kalsongerna. Men att övriga partier - med ett par undantag - anpassat sig efter BSS-retoriken är faan i mig beklämmande. Finns inga humanister kvar? Inga liberaler? Måste alla vara som frön för opinionsvindarna?

Tidig julafton för HK Malmö

HK Malmö-Önnered 41-17. Känns konstigt bara att skriva siffrorna. 24 måls skillnad mellan två lag i samma serie borde vara "förbjudet", resultat av det slaget skadar liksom handbollsligans anseende. Ska jag söka ursäkter för Önnereds undermåliga insats får det bli att laget nog inte hunnit bearbeta chocken från sin föregående match. Den mot IFK Ystad som man ledde med 24-16 men förlorade med 24-27 efter osannolika 0-11 under slutkvarten. Sånt sätter spår så klart. Och att ovanpå det ställas mot en Oscar Jensen i den berömda zonen gör inte livet lättare. HK:s veteranmålvakt var formidabel ikväll, långa stunder helt omutlig. Men samma där: många av räddningarna måste - med all respekt - sättas i relation till Önneredspelarnas skytteförmåga. Allt som oftast var den på en nivå som kunde gjort vem som helst till "världsmålvakt". Imponerande av HK att hålla skärpan uppe matchen ut, det är faktiskt en konst i konsten när motståndaren viker ner sig nästan per omgående. Då sparade ändå Tönnesen på sina säkraste kort. Lindahl, Ekman och Blickhammar deltog ytterst sporadiskt. Östlund inte alls, trots att han i vanlig ordning var ombytt. Och Hampus Olsson spelade bara i första halvlek, sen fick han ge plats åt Niklas Mörk. Som gjorde fem fina mål i rask följd. En ung grabb vid namn Arvid Johansson gjorde tre. Jag tror det var hans debut i ligan, har inte en aning om varifrån han kommer. Mer sånt HK! Modiga unga män växer med förtroende, gillas dessutom av publiken. Slutligen. För undvikande av tjänstefel måste jag förstås nämna Filip Berentsen. Utsläppt i full frihet stänkte han in 14 mål, sju per halvlek. Kan föralldel ha haft lite med Önnereds generositet att göra, det också.

Vad hände med "hellre fria än fälla"?

Nederländerna-Spanien 30-29. Handboll är en svårdömd sport. Så svår att det i princip är omöjligt för domarna att följa regelboken. Tröjdragningar och annat förbjudet fuffens får passera, så länge "gracerna" fördelas någorlunda rättvist blir ingen störd. Alternativet är ju utvisningar i parti och minut, ideliga spelavbrott, full kalabalik. En utmärkt regel, förvisso oskriven, i just handboll är den där gamla hederliga om att "hellre fria än fälla". Men med det sagt: dessvärre avgjordes VM-finalen på rakt motsatt vis. Det franska domarparet valde att fälla Spanien i de skälvande slutsekunderna. Möjligen med stöd av reglerna, definitivt utan förbarmande. Situationen var allt annat än glasklar. En spansk spelare blockerar ett målvaktsutkast för att förhindra kontring, till synes från en position utanför målgårdslinjen. Domarna får det dock till innanför trots att inte ens tv-repriserna kan bringa klarhet. Efter en kort inbördes konferens går de till beslut: rött kort på spanjorskan för medvetet spelsabotage, straffkast till Nederländerna i andra änden av plan. Mål, slutsignal, glädjefnatt, chock. Det borde fått bli förlängning. VM-finaler ska inte avgöras på brutala domslut. Möjligt att Nederländerna vunnit ändå, det får vi aldrig veta. Punkt.

Dimridåerna kring Rösler

Halvkvävd visa brukar det kallas när man berättar något utan att avslöja sanningen. Kommer att tänka på det nu när MFF och Uwe Rösler går skilda vägar. Exakt varför är alltså höljt i dunkel, presskonferensen i ämnet var lika pliktskyldig som intetsägande. Förbryllande faktiskt att inte ens lokalmediernas MFF-krönikörer verkar veta. De hänger ju trots allt både på träningar och medlemsmöten nu för tiden. Ändå blir utläggningarna mest ett eko av sportchefen Daniel Anderssons mummelplattityder. Att man skiljs i samförstånd pga viss oenighet kring inriktningen på MFF:s framtidssatsning, att tiden med Rösler varit fantastisk. Etc, etc. Som om Rösler inte alls fått kicken. Som om Rösler hade MFF:s fulla förtroende, men själv valde att stiga av. Javisst, ta den om Rödluvan också. För tydlighets skull: jag tycker inte synd om Uwe Rösler, hans ledarstil har i mina ögon från och till varit ganska "störig". Men resultaten kan ingen ta ifrån honom - och dylikt brukar ju betyda allt för en fotbollstränare. Inte i MFF. Rösler sällar sig bara till en rad av olycksexempel på senare år. Vem vågar bli nästa?

Stor MFF-triumf i Köpenhamn

FCK-MFF 0-1. En taktiskt fulländad insats av MFF, låt vara mot ett förbluffande slätstruket FCK. Avgörandet kom på självmål men segern var välmotiverad. Egentligen hade den inte behövts med tanke på den julklapp som rapporterades in från Kiev: Lugano luggade helt otippat Dynamo på två poäng. Även vid en förlust hade MFF alltså gått vidare till Europa league's slutspel, nu blev det istället FCK som kunde dra nytta av "gåvan". Bäst i MFF? Kollektivet. Varenda kugge gjorde jobbet, lagarbetet var grandiost. Ändå måste jag nämna Bonke Innocent. Ja, jag vet, jag har skrivit det förr. Bonke är min specielle favorit i MFF. Killen som kommit upp från källaren, ut ur skuggorna, in från bänkkylan för att visa att han duger. En riktig jävla fajter, rått uttryckt. Och Uwe Rösler verkar - till skillnad från föregångaren på tränarposten - gilla honom nästan lika mycket som jag. Tack för det. Rösler förresten. Ryktet går att han snart får sparken, att MFF bestämt sig för att köpa ut honom. Just ikväll låter det som ett makabert skämt.

Malmö förtjänar inte statyn

Zlatanstatyn vandaliserad. Igen. Beklämmande med detta hat som brett ut sig i samhället. Vad Zlatan gjort för ont vet väl varenda människa vid det här laget - men skulptören Peter Linde? Det är han som skapat statyn, han som får sitt verk förstört illdåd för illdåd. Härförleden med eld, i natt med sågklinga. Jag hörde Linde på tv i morse. Förkrossad, förtvivlad. Oförmögen att förstå vad det är som pågår i Malmö. Nä, vem förstår? Hårdkokta blådårar, möjligtvis. Fotbollsfubbickar som har svårt att tänka utanför "boxen". Vissa MFF-profilerade sportkrönikörer som hjälpt till att piska upp stämningarna genom indignerade drapor över Zlatans så kallade svek. Dom förstår kanske - och är i vilket fall påfallande tysta inför det som nu sker. Okej, vi som inte glömt vår egen ungdom förstår nog också. Själva upprördheten alltså, roten till idiotin. Zlatan har ju köpt in sig i en konkurrerande klubb, det är liksom att utmana pöbelns syn på vett & etikett. Men skulle Zlatan ha något slags livstidsförpliktelser gentemot MFF? Jag har svårt att se det. Hans tid i klubben var kort och det är snart tjugo år sedan han lämnade. För en utlandskarriär som saknar motstycke i svensk fotbollshistoria. Därav statyn till hans ära i den stad där allt hade sin början. Vid Stadionområdet, helt adekvat. Kunde man tycka, inledningsvis. Inte längre. Malmö förtjänar inte statyn. Skulptören förtjänar inga ytterligare nidingsdåd, de redan utförda är mer än nog.

VM-drömmen gick i baklås

Sverige-Montenegro 23-26. Ryssland krossade Spanien och la upp en räkmacka åt Sverige att nå semifinal. Då låste sig allt, närmast bokstavligt talat. Montenegro, med en OS-kvalplats som motivation, låste verkligen det svenska anfallsspelet. Framförallt i andra halvlek blev det en slags smuggelhandboll som inte alls klär Sverige - men väl Montenegro. Alla våra niometare körde fast, alla utom den sist inbytta: Melissa Petrén. Fyra mål från hennes sida under tjugo viljeladdade minuter. Lätt att vara efterklok, men borde hon inte fått spela mer? Petrén var ju het i början av turneringen, likväl har hon hållits väldigt kort av förbundskaptenen i de senaste matcherna. F ö är det märkligt att Sverige inte lyckats "sätta" något som liknar en förstauppställning i detta VM, man har ändå haft åtta matcher på sig. Plottra kan man kanske göra undantagsvis, som mönster övertygar det inte. Bäst även i den här matchen var Linn Blohm, mittsexan. Sju mål, mycket att jobba med eftersom matchbilden blev som den blev. Ett erkännande till Montenegro. Smart metodik, skickliga spelare, utmärkt målvakt i Martinovic. Och över alltihopa en svensk handbollsprofessor som hängiven coach: Per Johansson. Ödets ironi att just hans lag spelade bort Sverige från VM-semin.

Semifinal inom räckhåll

Sverige-Rumänien 34-22. Jag är nästan benägen att gratulera Sverige till en semifinalplats i VM. Allt som krävs är rysk seger mot Spanien i sista omgången, samtidigt som Sverige besegrar Montenegro med "rätt" marginal. Sex mål skiljer i utgångsläget, det går lätt att växla in. Ryssland har gruppsegern att spela för och lär inte ge bort något mot Spanien. Av det jag sett hittills är Ryssland dessutom så mycket bättre som lag. Och visst vinner väl Sverige över ett slitet Montenegro? Jag har svårt att tro något annat. Sen får man förstås konstatera att Sverige fick chansen till skänks. Rumäniens insats i dagens match var pinsam, på gränsen till skandalös. Kalla mig konstig svensk, jag förmår bara inte att jubla över såna här bjudsegrar. Vi snackar VM, ingen jävla jippoturnering.

Ingen rolig kväll i Baltiskan

HK Malmö-IFK Kristianstad 18-22. Taktiskt rävspel i slow motion. Paussiffrorna skrevs till 8-7 och väckte minnen av 1950-talets gåhandboll. Inte särskilt kul när 2020 faktiskt står för dörren. Kristianstad skruvade upp intensiteten en aning i andra halvlek, det räckte för att avgöra matchen. Någon coaching behövdes inte heller: med en målvakt som Kappelin går det bra ändå. I övrigt spelade Vranjes i princip samma sexa matchen igenom. Just där saknade jag 50-talet. Då när handbollslagen hade en A- och en B-kedja och varenda kugge var garanterad speltid. Idag anses det normalt och naturligt att coacha som Vranjes (med flera), det lär jag mig aldrig tycka om. Tänker t ex på Kristianstads importerade tunisier. Killen sitter av match efter match på bänken, utmobbad även från timeoutsnacket. Och så lär det fortsätta eftersom laget börjat få framgång nu. Segrar förlåter ju allt, sägs det. Inklusive mobbing, tydligen. Vad gäller HK Malmö kan man undra varför Viktor Östlund sitter ombytt på bänken - ikväll för kanske tionde matchen i rad - utan att spela. Den här gången var han dessutom aviserad officiellt av tränare Tönnesen. Ren bluff, visade det sig. Gillar inte dimridåer, föredrar klarspråk. Slutgnällt. Tur att dam-VM fortsätter i morgon. Så man kan få se lite fartfylld handboll.

Mässing show i magisk spurt

Sverige-Spanien 28-28. Få se nu. Låg inte Sverige under 11-20 en bit in i andra halvlek? Var inte matchen körd, fiaskorubrikerna formulerade? Alltså. Sånt här händer bara i handboll. Eller inte ens där, mer än undantagsvis. Sveriges upphämtning var fantastisk, kom liksom från ingenstans. Och kvinnan bakom verket...ja, hon kom från bänken. Mikaela Mässing. Inbytt och betrodd först i ett hopplöst läge. Inget ont om förbundskaptenen; Mässing har inte rosat marknaden under VM, snarare tvärtom. Men här. Sista tjugo var det Mässing mot Spanien, själv tappade jag räkningen på alla hennes mål. Sju? Åtta? Oavsett: de flesta satt som riktiga rackarrökare i krysset. Inklusive kvitteringsbollen någon sekund före slutsignalen. Ett makalöst skytte från Mässing, möjligen ett stort internationellt genombrott också. Man kan aldrig veta säkert: "one hit wonder" förekommer även i handboll. Förolämpningar likaså, tyvärr. Sålunda lyckades prisjuryn förbigå Mikaela Mässing vid valet av Matchens spelare. Utmärkelsen gick till Nathalie Hagman. Som såg lika förvånad ut som alla andra. Två grova straffmissar under slutfasen - och sen belönad. Ja, herregud. Ett alkotest på juryn hade nog varit på sin plats. I mina egna för dagen nyktra ögon var Mässing och burväktare Idéhn Sveriges hjältar. Om man nu ska tala om hjältar i idrott. Ska man tala om kollaps var det väl en sådan Spanien bjöd på. Rumänien nästa för svensk del. Och sedan Montenegro. Hoppet om semifinal lever.

Skarpt motstånd, platt fall

Sverige-Ryssland 22-30. Det är en sak att imponera mot handbollens blåbärsnationer, något helt annat att göra det när motståndet kommer från gräddskiktet. Sverige föll platt, hade som framgår av målsiffrorna inte skuggan av en chans. Gulldén, Blom, Lagerquist...fler kan jag inte komma på som kunde mäta sig med ryskorna i offervilja och spelskicklighet. Tveksamt dock om ens någon av dem platsat i en rysk förstauppställning. Ryssland har förvisso ingen traditionell playmaker av Gulldéns typ - men man har Vyakhireva. Högernia på pappret, hjärnan på planen. Tre egna mål idag, men jag tror att hon direkt eller indirekt låg bakom ytterligare femton. Vyakhireva är i all sin litenhet en riktigt stor handbollsspelare. Stegisättningarna, överblicken, snabbheten; Sverige har ingen som är i närheten. Okej, möjligen Roberts men då i en blott sporadiskt förekommande lightversion. Jättekul f ö att äntligen få se Rysslands handbollsdamer i händerna på någon annan än det legendariska monstret Trefilov. Ny coach är spanjoren Ambros Martin - och hans ledarstil är så långt från Trefilovs det går att komma. Ingen spelare riskerar längre att bli utskälld inför öppen ridå, ingen behöver ta stinkande skit pga ett enstaka misstag. Bra för handbollen, bra för laget. Befriade spelare presterar rimligen bättre än förtryckta, låt vara att Ryssland vann OS-guld även med Trefilov som "skrämmande" coach. Dagens skräll på VM var väl annars att Frankrike inte tog sig vidare till huvudrundan. Danmark vann det inbördes mötet om saken. Starkt; att slå Frankrike i handboll brukar vara lika svårt som att slå Mjällby i fotboll. Typ. En annan helt avgörande match var den som föregick Sveriges i tv. Alltså Rumänien mot Ungern. Rumänien, piskat att vinna, ledde en gång. På slutsignalen. Då bombade Neagu in sin nionde (!) straff och skickade ner Ungern i källaren. Grymt. Samtidigt en liten påminnelse om Sveriges tur med lotten i detta VM. "Vår" grupp var den i särklass lättaste, som det känns närmast tillrättalagd. Nej, inte för Sveriges skull men för värdnationen Japan. Som mycket riktigt gick vidare. Fortsättning följer...

Den morronpigges belöning...

Bra att vara morronpigg nu när damernas handbolls-VM är förlagt till Japan. Då behöver man inte missa en match som den i morse mellan Montenegro och Rumänien, 07.00 svensk tid. Bland det bästa jag sett i handbollsväg, definitivt det allra bästa vid den tiden på dygnet. Så mycket passion, så mycket dramatik, så många storartade individuella prestationer. Montenegro vann 27-26 efter underläge med fyra halvvägs in i andra halvlek. Kom på mig med att önska oavgjort, led lite med rumänskorna att de missade hela kakan. Och därmed (förmodligen) slutspelet. En spelare som Neagu ska inte försvinna ur en VM-turnering så snabbt, hon är ju bäst av alla. Montenegro har en motsvarighet i Raicevic, kanske inte lika spektakulär men väl så viktig för laget. En fascinerande extrakrydda i tillställningen var coachkampen. Helsvensk: Per Johansson i Montenegro, Thomas Ryde i Rumänien. Säkert lika passionerade, bara väldigt olika i "utförandet". Johansson vild och galen, Ryde cool och behärskad. Roligast i morse var dock Johanna Ahlm, bisittare till matchkommentatorn i tv. När Ahlm skulle förklara skillnaden mellan lagen blev det såhär: "Johansson har lite fler spelare att ligga och laborera med". Mycket ska man höra i arla morgonstund...

Från succé till sorti...

Nedslående fotbollsnyheter från Listerlandet: succétränaren Milos Milojevic lämnar Mjällby AIF. Anledningen sägs vara Milosevic's skärpta lönekrav kontra klubbens befintliga ekonomi. Vilka nivåer det handlar om framgår inte, men oavsett kan man som Mjällbyvän bara beklaga. Skickliga tränare växer inte i drivor och jag har svårt att se någon axla Milosevic's mantel. Särskilt om Mjällby måste leta på en låg prishylla. Peter Swärdh är förstås ledig, han har varit i Mjällby förr och ryms kanske inom budget? Själv hade jag gärna sett Agim Sopi men han är bestämt upptagen av tränarjobb i Kosovo. För Milos Milojevic löser det sig säkert. Ryktena går redan. Dels om jobbet som huvudtränare i Kalmar FF, dels om en roll som assisterande i MFF. Dimmorna lär väl skingras inom kort.

Om "handbollsstaden" Lund

Lund - en handbollsstad? Jovars, om man tittar på mängden barn och ungdomar som utövar sporten är det absolut så. Både Lugi och H 43 har heltäckande verksamhet åldersgrupp för åldersgrupp, flickor som pojkar i tusental. En helt annan fråga är emellertid publikintresset kring Lugilagen på elitnivå. Där osar det verkligen inte handbollsstad, snarare likgiltighet. Lugis herrar hade cirka 1400 besökare på gårdagens derby mot Kristianstad. Vilket förvisso var 400 fler än mot Malmö häromsistens - ett tillskott som dock i hög grad kan tillskrivas Kristianstad. Det var också följet därifrån som syntes och hördes på läktarna (och i tv). Lundapubliken gjorde sitt bästa för att understryka handbollsarenans öknamn: biblioteket. Tyst och fint, ödsligt och avmätt. Jag förstår det inte riktigt. Lugi har ju vad som krävs, så att säga: ett ungt och spännande lag, många killar från stan, en lokal profil som Axnér på tränarposten. Vad mer begär publiken? Här i Malmö förklaras ofta det klena handbollsintresset med en övermäktig konkurrenssituation gentemot fotboll och hockey, det slipper man också i Lund. Inget hjälper, tycks det. Folk har annat för sig, handbollsligan lockar blott de allra nördigaste. Samma mönster syns f ö i Ystad, ett annat erkänt gammalt handbollsfäste. Om det var bättre förr vet jag förstås inte med säkerhet, men nog känns det så. Fast kanske blir man bara lurad av alla överdimensionerade hallbyggen? Jag menar, 1000 pers i Lunds rymliga "bibliotek" ser inte mycket ut för världen. I Sparrehallen i Karlskrona en gång i tiden innebar 1000 pers fullknökat och hallelujastämning. Flytt, flytt, kommer aldrig igen.