Du galna, du vridna...

Undrar hur många lögner, fyllor och järnrör som krävs innan Sverigedemokraterna får egen majoritet i riksdagen. Trots idoga härjningar i skandalträsket ökar ju partiet bara lite, lite grann i senaste opinionsmätningen. Svensken vill ha mer, uppenbarligen. Mycket mer. Arma land.

Minsta möjliga tyssstnad...

Vad är problemet med tystnad? Den frågan ställer jag mig varje gång jag går på handboll, senast igår kväll när Malmö mötte Aranäs. Precis som vanligt dånade musikterrorn över Baltiska hallen, från hemmalagets entré fram till sista spelavbrottet pga timeout eller golvtorkning. Volymen är öronbedövande, det vanligaste ordet mellan konverserande åskådare "va?". Inget blir bättre av att själve ordföranden i HK Malmö slår ursinnigt på trumman matcherna igenom. Vem har kommit på att det ska vara så här i samband med idrott? Varför? På önskemål av publiken kan uteslutas, jag vet ingen i Baltiskan som njuter av konceptet. Vi talar här om folk där snittåldern ligger kring 60, snarare över än under. Bäst före för trumhinnorna har liksom löpt ut. Bäst före för handbollsintresset kan snart också löpa ut, det finns ju gränsvärden även för nördar. Kom igen HK Malmö - staga upp och skruva ner, visa publiken en gnutta respekt.

Seger men inget trendbrott

HK Malmö-Aranäs 29-28. Det finns en klyscha om att "komma undan med blotta förskräckelsen". Den besannades här. Malmö ledde med fem bollar i paus men gav bort allt i andra halvlek. Ja, allt utom segern. Den bärgades medelst bök & stök - och på säkert straffskytte av Rasmus Skram när det drog ihop sig på slutet. Men spelet. Jag säger bara usch. Handboll som kan vara en så sevärd sport. Här var det nästan så man kände för att blunda. Malmö hade tio hyggliga minuter, de sista i första halvlek. Då räddade Nielsen i buren en del skott, då kunde laget iscensätta några snabba omställningar och målgivande kombinationer. Ingen större konst förvisso; Aranäs är seriens särklassiga jumbo och agerade därefter, särskilt under just den perioden av matchen. Att sånär tappa greppet om en sådan beskedlig motståndare säger alltså rätt mycket om tillståndet i HK Malmö. Det är, kort sagt, inte bra. Bröderna Geissler och Pecikoza saknas ännu mer än jag trodde de skulle göra, det finns helt enkelt ingen profil som kan styra upp försvarsspelet och visa lite smittande jävlaranamma. Själva spelidén är också diffus, mycket tycks gå på mer eller mindre genomtänkta individuella initiativ. Synd om Aranäs, tycker jag. Laget står på en ynka poäng efter tretton matcher, en till hade känts rätt denna afton i Baltiska hallen.

Inte ens en ikon går säker...

Hårda bud att vara tränare på elitnivå. Inte mycket anställningstrygghet i det jobbet, inte ens för den som är ikon. Tänker på Magnus Wislander, "världens bäste handbollsspelare" som han en gång kallades. Nu kickad från tränaruppdraget i RIK, syndabock för lagets tillkortakommande i elitserien. Jag är inte förvånad; med den spelartruppen RIK förfogar över är nio förluster på tretton matcher inget annat än ett gåtfullt fiasko. Ansvarig för sånt är enligt gängse spelregler tränaren och enbart tränaren - och i det här fallet misstänker jag faktiskt att Wislander fått gå tidigare om han inte varit just Wislander. Så ingen sentimentalitet från min sida, bara viss sympati med kickade tränare i allmänhet. Frågan är vem som blir nästa offer i handbollens elitserie. Schneider i Skövde? Proppen i Malmö?

Lugi starkt - även utan hjälp...

Kunde av olika skäl inte besöka Malmö Arena idag för att bevittna handbollsslaget om Skåne. Hann dock se Ystad-Lugi på tv - och förundras över en specifik spelares dubbla huvudroller. Jag tänker på Ystads Sebastian Seifert. Bäst i sitt eget lag i första halvlek, bäst i motståndarlaget i andra. Okej, det senare är en överdrift. Men bara en mild. Ystad ledde med 16-12 i paus, så långt var Seifert lysande. Sen inledde samme Seifert andra halvlek med att skjuta eller strula bort fyra, möjligen fem, Ystadanfall i rad. Förödande. Vips var Lugi ikapp och snart nog förbi. 26-30 till slut, kassaskåpssäker Lugivinst. Och allt ska förstås inte skyllas på Sebastian Seiferts märkliga förvandlingsnummer. Årets Lugi är riktigt starkt, det vågar man väl slå fast nu. Bättre än Ystad i nästan alla positioner, vänstersex inte minst i just den här matchen: Gudmundsson gjorde tio mål, Philip Nilsson inget. Såna siffror säger ingenting om duons inbördes styrkeförhållande, men däremot allt om lagens. Ystad använde helt enkelt inte sin vänsterkant, varken i uppställt spel eller i kontringsfasen. Lugi involverade båda sina kanter, höger som vänster, och fick på så sätt ett helt annat flow i spelet. Låt vara att det dröjde - och att viss hjälp alltså kom från högst oväntat håll. Dagens andra match har jag bara slutresultatet på: Malmö-Kristianstad 22-25. Larmklockorna ringer: HK Malmö kan bli den här säsongens H 43.

Såpa utan stolthet

MFF kallar till presskonferens för att ge besked i tränarfrågan. Det lät ju spännande - tills lösningen presenterades. Rikard Norling fortsätter som huvudtränare, Daniel Andersson fortsätter som assisterande. Snacka om antiklimax. Vad hände med Jonas Thern? Ville han inte? Var han aldrig aktuell? Vad händer i så fall med Kvällspostens trovärdighet? Naggad i kanterna var den redan tidigare men med den senaste veckans spekulationssörja på temat Norling ut-Thern in överträffar nog tidningen sig själv. Allt var ju klart, endast formaliteter återstod. Förvånar mig faktiskt att Norling v-i-l-l-e fortsätta, MFF-ledningen har ju inte direkt stöttat honom under processens gång. Jag skulle snarare säga tvärtom. Men antingen saknar han prestige eller också saknar han stolthet, det är väl så man får tolka det hela. Hursomhelst illa skött av MFF - och ytterst märkligt att kalla till presskonferens för att berätta i princip ingenting.

SD i all sin nakenhet

Några av Sverigedemokraternas toppar har varit ute i Stockholmsnatten och presenterat sig precis som de är. Snobbiga ursvennar, alltså. Bättre och renare än nysvennarna, existensberättigade i det här landet till skillnad från dem. Fulla? Avadådå, vi äger ju landet. Järnrör i händerna? Ja vafann, det kan ju komma en blatte i vägen. Rasistiska? Nä nä, nolltolerans vet du, det har Jimmie bestämt. Nå. En i det förträffliga sällskapet var så smart att han filmade "showen" - kanske för framtida bruk vid en uppsluppen partiafton, vad vet jag. Men se, det skulle han inte ha gjort. På outgrundliga vägar nådde filmen tidningen Expressen, allt kunde dokumenteras och exponeras inför öppen ridå. Resultat: en ursvenne avgår och en annan ursvenne tar timeout, den ekonomiskpolitiske talesmannen respektive den rättspolitiske frontfiguren i SD. Så har Jimmie bestämt. Snart är han ensam kvar i toppen, som det verkar. Men för partiet är det nog ingen fara, är jag rädd; i det förträffliga landet Sverige finns säkert tillräckligt många Almqvistare och Ekerothare för att fyraprocentsspärren till riksdagen ska kunna passeras med råge även i nästa val. Och nästa. Och nästa. Men vad som förvånar mig mest med hela den här soppan är väl annars det väldiga pådraget i media just nu. Som om Sverigedemokraternas värdegrund vore en nyhet. Eh?

Zlatan - the one & only

Sverige-England 4-2. Träningslandskamp, javisst. Ett B-betonat England, javisst. En tyssst och fiiin publik, javisst. Men ändå: för oss som ser på en viss spelare med närmast faderliga ögon blev detta en oförglömlig match. Tack, Zlatan Ibrahimovic. Tack för exemplariskt uppträdande och fyra exempellösa mål, det sista så mästerligt att tiden stannade och huden frös. En klinisk cykelspark från 25 meter...gör om det om ni kan, Messi och Ronaldo och andra småhandlare i branschen.

Fotbollsgalan fegade ur

Introt kan ha varit det rörigaste och skränigaste som världen skådat, oavsett sammanhang. Direkt därpå intog en rocksnubbe vid namn Almqvist scenen för att dela ut pris till Årets forward. Ingen hit det heller, snudd på magplask. Men sen tog den sig, kvällens fotbollsgala i tv. Inte så att den nådde några svindlande höjder, snarare kanske en 2a på en betygsskala 1-5. Det blir som det blir, år efter år: programledare som följer knastertorra manus, prisutdelare som hämtas från nöjessvängens alla möjliga hörn, pliktskyldiga tal utan egentligt innehåll från dem som får utmärkelserna. Därtill lite musikunderhållning av skiftande kvalitet, och möjligen nåt stänk av humor. Plus ideliga reklamavbrott eftersom jippot ägs av Fyran. Är jag elak nu? Okej, då ska jag bli snäll. Anders Svensson var både avspänd och rolig på scen. Det var knappast Fredrik Ljungberg - men där fick vi å andra sidan uppleva ett ögonblick av magi när han förärades specialpriset i kategorin "f d svenska fotbollshjältar". Lätt att glömma hur bra han var en gång, Ljungberg. Prisutdelare här var f ö danske målvaktslegenden Peter Schmeichel, det gjorde verkligen inte saken sämre. Undrar om Zlatan deltog i applåderandet, tv-kamerorna gav inget svar. Lika lite som de gjorde det på frågan huruvida Ljungberg i sin tur applåderade Zlatan vid ceremonin för Guldbollen. Fegt eller underdånigt, annars hade det väl varit "bra tv" att visa hur det egentligen står till mellan Den långe och Den korte. Fast skit samma, kanske. Hoppas fotbollsfolket hade kul på sin firmafest, det hade de nog eftersom Sundhage med gitarren var där. Jag som tittare kollar hellre på match.

Kul med handboll, HK Malmö?

HK Malmö-IFK Skövde 34-36. Man ska vara försiktig med att använda ordet kris - men tyvärr: just nu kommer jag inte på något bättre för att beskriva läget i HK Malmö. En ynka poäng på de fem senaste matcherna, ett spel som bokstavligt talat gått i stå och en tränare som möjligen själv känner att laget håller på att glida honom ur händerna. Intrycket ikväll var i alla fall att vissa spelare inte trivs och därmed inte kan eller vågar prestera i paritet med sitt egentliga kunnande. Jag tänker på Mathias Pape Granvig. På Kasper Olsen. På Richard Eriksson. På Hampus Svännel. Spelarna som är andraalternativen i respektive position och som i match efter match lever med att inte vara riktigt betrodda av sin tränare. Vet inte om det är därför Granvig och Olsen stagnerat så tydligt, ej heller om det är därför Eriksson inte längre tar egna avslut de korta stunder han får beträda banan. Anar bara. Och Svännel...ja, han sitter där han sitter. På bänken. För tredje säsongen. Får han en kvart per match blir det nästan en aha-upplevelse för åskådaren: javisst ja, Svännel, han är ju också med i laget. Killen är för bra för att hunsas med på det sättet, tycker jag. Sen vet jag inte om Proppen själv trivs i HK Malmö längre, ikväll visade han tydliga tecken på frustration. Eller om det var uppgivenhet. Men så är det, i motgång ställs allt på sin spets. Om jag nu inte har alldeles fel om allting, vill säga. Kul annars att se Skövde, lagets offensiv kan vara den mest underhållande i hela elitserien. Försvarsspelet däremot...nja, Malmöklass. Därav de missvisande målsiffrorna, så jämn var verkligen inte matchen.

Swärdh värd en staty

Peter Swärdh slutar som tränare i Mjällby AIF. Jag hoppas det sker av egen fri vilja så att det inte är klubben som entledigat honom. I min värld har Swärdh under de senaste fyra åren varit lika viktig för Mjällby som Per Olsson sedan urminnes tider varit för Gefle. Och där Olsson verkar sitta på ett livstidskontrakt med sin klubb hade jag faktiskt hoppats på nåt liknande för Swärdh i Mjällby. Det var han som tog upp klubben i allsvenskan, det är han som lotsat klubben till nytt kontrakt tre år i rad. Utan åthävor och med små medel, verkligen pyttesmå jämfört med "elefanter" som t ex MFF och HIF. Några ytterligare belägg för hans tränarkompetens behövs liksom inte. Egentligen borde det resas en staty över Peter Swärdh vid Strandvallen, kan jag tycka. Vem som är tänkt att axla hans mantel i Maif står tills vidare skrivet i stjärnorna...själv ser jag ingen. Men vassego MFF och andra storheter, en tränare av rang går plötsligt lös på marknaden.

Rättelse om MFF

Hjärnsläpp eller dåligt minne, vet inte vad jag ska skylla på. Men MFF blev alltså inte tvåa i fjolårets allsvenska som jag skriver i föregående inlägg. MFF blev fyra. Rätt ska vá rätt, annars kan det bli fel.

Problem med självbilden, MFF?

Knappt hann allsvenskan sluta förrän hela havet stormar i MFF. Missnöjda spelare, ifrågasatt tränare, trängd sportchef, uppretade fans; allt på en gång. Som om laget gjort ett praktfullt fiasko. Det tycker inte jag. En tredjeplats ska man vara stolt över...MFF var inte bättre än så men la ändå lag som AIK, Helsingborg och Göteborg bakom sig. Det är ok i min bok. Sen kan tränarfrågan föralldel diskuteras, själv gjorde jag det i samma ögonblick som Rikard Norling anställdes. Mannen hade inga särskilda meriter att peka på, om man inte räknar filosofiska utläggningar och diffusa metaforer som poänggivande tränarämnen. Och det gör man inte, såvitt jag vet. Ändå är det svårt att kritisera Norling: under hans ledning har MFF blivit tvåa och trea i allsvenskan, vilken annan tränare som helst skulle vara mallig över ett sånt facit. Problemet med MFF, misstänker jag, är storhetsvansinnet. Det där att endast guld duger. Media här nere gör sitt bästa för att understödja hetsjakten, det finns reportrar som lika gärna kunde tagit plats i supporterklacken. Men okej, MFF gör kanske klokt i att skiljas från Norling. Eller om det är tvärtom - att Norling gör klokt i att skiljas från MFF, av ren självbevarelsedrift. Vi får väl se inom kort. F ö är Conny Karlsson ledig, han om någon skulle nog palla trycket i och omkring MFF. Om man nu vill ha en tränare som är bra på resultat men värdelös på metaforer.

Odramatisk upplösning

Fotbollsallsvenskan 2012. Jag tippade Elfsborg på förhand. Det blev Elfsborg till slut. Även en blind höna kan lägga ägg, eller vad man säger. Sista omgången blev inte ens dramatisk; MFF var aldrig nära poäng mot AIK, Elfsborg kunde nöja sig med 1-1 mot Åtvidaberg utan att äventyra guldet. Ett värdigt mästarlag - som vanligt. Vinner man en serie över 30 matcher beror det inte på tur eller tillfälligheter, det beror på kunnande och klass. Och eftersom en tabell aldrig blåljuger blev MFF trea, rättmätigt snuvat på andraplatsen av Häcken. Nu återstår bara kvalet där Sundsvall ska försöka försvara sin allsvenska status mot Halmstad som är ute efter att återvinna sin. Min mage viskar nåt om fördel Halmstad.

Zlatan som Zatan

Helgens icke-nyhet: Alla helgons dag inkluderar inte Zlatan. Hans karatespark i magen på motståndarmålvakten är nog bland det vidrigaste jag skådat på en fotbollsplan. Mörkrött kort på det, fy faan. Tur att keepern undkom oskadd (tror jag) - och "bra" att Zlatan nu presenterat alla sidor av sig själv även för den franska publiken.

En seger utan glans

Holland-Sverige 31-33. Två steg tillbaka rent spelmässigt, men två nya poäng i EM-kvalet. Det här var skräphandboll från svensk sida. Inga inspel till mittsex, inga kantutspel, framförallt inte till vänster. Inget försvarsspel värt namnet, inget kollektivt flow på hela matchen. Bara individualism och primitivt vildavästernskytte från nio meter. Okej, jag överdriver. Lite. Och kanske är det trots allt en styrka att kunna vinna på detta sätt, även över en B-nation som Holland.

Bollen är grym...

Den gamla klyschan "idrotten är grym" besannades två gånger om idag. Först för LDB Malmö som via 0-1 mot Tyresö snuvades på guldet i damallsvenskan. Sedan för Trelleborgs FF som efter 0-2 mot Degerfors gjorde sorti ur superettan. Vet inte vem jag led mest med. TFF, tror jag. En genuin förening som med jämförelsevis små medel lyckats etablera sig och få fäste i den svenska fotbollseliten, faktiskt femma i allsvenskan för bara ett par år sedan. Det har varit svårt att inte tycka om TFF, lite på samma sätt som det är svårt att inte tycka om Gefle IF. Uppstickarna, underdogsen, undantagsexemplen i den moderna fotbollens miljonindustri. De enda som inte gillat TFF verkar vara trelleborgarna själva...i publiksiffrorna går ju knappast att utläsa nån kärleksförklaring. 1300 idag, om jag hörde rätt. I en direkt ödesmatch. Nu tror jag i och för sig inte att fulla läktare hade hjälpt, nånstans var det ristat i sten att det här skulle gå åt helvete för TFF. Hoppas klubben repar sig eller i vart fall överlever. Jag är långtifrån säker.

Spaltockupantens spya

Ser att Sydsvenskans allsmäktige spaltockupant Max Wiman avfärdar tv-personligheten Tommy Engstrand som en irriterande föredetting. Engstrand dyker ju då och då upp i SvT:s s k sportpanel - och det borde han inte få göra, menar Wiman. Nej, det är klart. Engstrand har fyllt 70 och då har man, som Wiman skriver, "gjort sitt". Inte synas, inte höras, framförallt inte i tv. Helst försvinna, om inte från jordens yta så åtminstone från den offentliga debatten. Rälig människosyn han verkar ha, spaltockupanten på Segevång. Vad tror han? Att han själv är evigt ung, eller? Barnsligt i så fall; karl'n närmar ju sig 60, det är hög tid att växa upp.

Snöpligt var ordet

Mjällby-Elfsborg 2-3. Malmö FF-Örebro 1-1. Aj då. Där dog guldstriden. Kan inte tänka mig att Elfsborg går bort sig mot Åtvidaberg på söndag - eller att MFF vinner borta mot AIK för den delen. Känns lite snöpligt nu när allt var upplagt för en rysare in på målsnöret. Hoppas bara man slipper se fiaskorubriker om MFF i morgondagens tidningar, det tycker jag inte laget förtjänar. Säsongen i stort har väl närmast varit bättre än väntat och silver, antingen det blir stora eller lilla, ska inte föraktas. Men grattis till guldet Elfsborg...vågar man väl säga?

Hopp om svensk handboll

Sverige-Ukraina 27-23. Handboll i fotbollstider, EM-kval. Intressant och hoppingivande att se detta nya svenska landslag. Utan ärrade profiler som Kim Andersson, Doder, Jernemyr och Tobias Karlsson - men med ett antal unga, hungriga spelare i större och mer framträdande roller än tidigare. Ekberg, Andreas Nilsson, Ekdahl Du Rietz, Johan Jakobsson; alla var utmärkta. Sjöstrand i målet en annan plusvariant, bitvis fenomenal. Kul också att Tingsvall och Jim Gottfridsson fick speltid, den senare tror jag stenhårt på. Segern var "lagom" övertygande men samtidigt av måstekaraktär - ska det bli EM-slutspel finns inte utrymme för torsk mot Ukraina. Holland och Polen är övriga lag i gruppen, holländarna möter "vi" redan på lördag.

Mjällby i mitt hjärta...

Sådär ja. Kossorna råmar, kineserna rapar...eller om det är tvärtom. I vilket fall är saken biff: Mjällby spelar i allsvenskan även 2013. Åtvidabergs sena kvitteringsmål mot Sundsvall tidigare idag skingrade de sista orosmolnen, tack för det. Killen som gjorde målet heter förresten som min favorithobby: Mete. Klart man kan lita på en sån. Otroligt att en man i min ålder kan bli så glyttig av fotboll, eller hur? Men man ska inte vá snål med känslosvallet, då är man ingen redig bleking. Risken nu är förstås att Mjällby kommer att vara lite "off" mot Elfsborg ikväll. Hoppas jag har fel, vore ju kul om guldet hamnar i staden där jag bor.