Klas Ingesson i mitt minne

Klas Ingesson är död. Kämparnas kämpe, krigarnas krigare. Beskedet kom inte oväntat, hans öde var känt. Det kom bara så plötsligt; så sent som för någon vecka sedan var Klas Ingesson fortfarande tränare i Elfsborg. Rullstolsburen, märkt av sjukdom, men hängiven och engagerad som i good old days. Det är ju så jag minns Klas Ingesson som spelare. Att han var hängiven. Energisk för ett helt lag. Ingen individualist, ingen virtuos, sällan den som glänste. Men aldrig nånsin den som vek ner sig eller gav upp. Det skulle en djävulsk cancer till för att besegra viljemänniskan Klas Ingesson, det är så jag känner ikväll. Heder åt Elfsborg som tog in honom i värmen under den utmätta tiden, det hade varit lätt att göra tvärtom. Och så slår det mig att på lördag, i allsvenskans sista omgång, möts Brommapojkarna och Elfsborg. Två klubbar i sorg. Ibland tar ödet kusliga vägar.

Tack och farväl till allsvenskan

Mjällby-Kalmar 0-2. Till slut blev verkligheten Mjällbys värsta fiende. Laget höll inte allsvensk klass. Chippen gjorde ingen skillnad. Inte Linderoth heller, på tränarposten. Jo, jag vet att en omgång återstår. Att Mjällby fortfarande kan nå en kvalplats. Allt som krävs är egen seger i Falkenberg samtidigt som Gefle kryssar eller förlorar hemma mot Helsingborg. Men att tro på det är som att tro på tomten och det slutade jag med för 65 år sedan. F ö känner jag sympati för både Falkenberg och Gefle, unnar dem att klara sig kvar. För Mjällby känner jag hjärtklappning - men ikväll mest hjärtesorg. Fotboll gör en knäpp, det är bara att konstatera.

Den svåra frågan om ansvar

Apropå Ernstssonfallet har jag fått ta en del skit de senaste dagarna. Läsare av min blogg menar att jag är snett ute som skuldbelägger Lugi, alltså att ansvaret vilar helt på spelaren själv. I princip kan jag hålla med rent generellt - men så finns undantagen, de exceptionella fallen. Joacim Ernstsson är i mina ögon ett klockrent sådant. Inte för att han tagit mer stryk än någon annan handbollsspelare - det har han knappast - utan för att han så uppenbart farit mer illa av det än någon annan. Tre dokumenterade hjärnskakningar förra säsongen, därtill den hjärtrelaterade kollapsen mitt under pågående SM-final. Det är en olyckskvot långt bortom det normala i en sport som tyvärr blivit alltför brutal. I ett sådant läge vidhåller jag att klubben har ett övergripande ansvar. Det får inte vara livsviktigt att spela handboll. Det får framförallt inte vara livsfarligt. Ernstssonfallet är ett varnande exempel - och jag kan inte se annat än att det var Lugi som LÄT det bli så.

Ansvaret, Lugi?

Den som till äventyrs läser denna blogg vet att jag redan under förra handbollssäsongen tjatade till leda om en viss sak. Just det, Lugispelaren Joacim Ernstssons personliga skadehistorik. Jag hade då sett honom ledas av planen vid UPPREPADE tillfällen, ofta påtagligt groggy efter smällar mot huvudet. Kulmen nåddes under SM-finalen i våras. Då leddes inte Ernstsson av banan, han bars ut på bår till en väntande ambulans. Det hela var ruggigt, skrämmande och så in i märgen upprörande; om Lugi tagit ett uns av ansvar för sina spelares hälsa hade Ernstsson inte varit på banan överhuvudtaget i SM-finalen. Han hade stoppats långt dessförinnan. Av ren omtanke. Idrottsutövare behöver faktiskt den hjälpen ibland, det är inte så jävla lätt att sluta av egen fri vilja. Där svek Lugi - och därför hände det som måste hända: ikväll bröts matchen mellan Lugi och Kristianstad sedan Joacim Ernstsson segnat ner livlös. Ambulanspersonal fick tydligen igång honom efter en stund, prognosen för ett medicinskt tillfrisknande verkar dessbättre vara hygglig. Men för helvete, Lugi. Tala sen om för killen att det är färdigspelat. Erbjud ett ledarjobb, visa lite människokärlek. Bättre sent än aldrig.

Sargat HK starkt nog för seger

HK Malmö-Drott 28-22. Linus Persson, Adam Lönn och Jim Andersson satt på läktaren, alla långtidsskadade. Carl Johan Andersson fick rött kort (tre utvisningar) ganska tidigt i andra halvlek. Och strax därpå hade även Fredrik Lindahl spelat färdigt. Skadad han med, i bästa fall en lårkaka. Med ett sådant manfall var det faktiskt en aktningsvärd prestation av Malmö att vinna. Låt vara att motståndet gjorde sitt till; Drott i den här tappningen är inget bra elitserielag, snarare tvärtom. Matchens gigant fanns i Malmömålet. Just det, Nebojsa Simic. Igen. Killen är makalös i tänt tillstånd, ikväll måste han ha legat kring 50 i räddningsprocent. Sen är det svårt att inte beundra Stian Tönnesen. Den mannen är så handbollssmart att han liksom styr över allt: laget, tempot, matchen, domarna. Debut i Malmötröjan gjorde Kristian Meijer, det gick sådär. Tre missade kantavslut, ett mål på kontring, men nästan full speltid. Om tränare Sivertsson visat samma tålamod mot alla hade inte Grevstad behövt sitta bänk varenda jävla match. Hampus Nygren fick dock spela ikväll, det bör påpekas. Försvar i slutet av matchen, ettrigt och bra. Men det berodde på omständigheterna, inte på att Sivertsson lagt om kurs i sitt ledarskap. Tyvärr.

Ingen skam, bara en påminnelse

Atletico Madrid-MFF 5-0. Genanta siffror, men ingen skamlig insats av MFF. Bara en brutal påminnelse om verkligheten: Atletico tillhör toppskiktet i europeisk fotboll, MFF är bäst i Sverige. Och däremellan finns ett ljusår. Led lite med alla MFF-fans som kanske spenderat en kvarts månadslön för att kunna vara på plats, för dem måste 0-5 kommit som ett slag i ansiktet. Särskilt som det bedrägligt nog stod 0-0 i paus. När förlorade förresten MFF senast en match med såna här siffror? Känns som long ago. Ska man leta alibi får det bli följande: MFF är i slutet av sin säsong. Hårt matchat, naturligt slitet. Atletico Madrid å andra sidan är i upptakten av sin. Fräscht, vitalt och spelsuget. Förutom den grundläggande nivåskillnaden då.

Välkommen seger, ovälkommen skada

HK Malmö-Önnered 23-17. Äntligen. I femte försöket kom säsongens första hemmaseger för HK. Stabilt och säkert, om än inte särskilt övertygande rent spelmässigt. Det ville till att Simic i buren hade en fin kväll - och att hans kollega i Önneredsmålet inte hade det. Däri låg den stora skillnaden mellan lagen. En ljusglimt i HK var väl annars Nikolai Koch-Hansen som i Lönns frånvaro fick förtroendet på vänsternio och gjorde fyra mål. Samtidigt sänkte sig mörkret över hemmalaget: Linus Persson gick sönder i en sammanstötning med Önneredförsvaret. Axeln, tydligen. Den typen av skador brukar kräva lång rehab, det vet f ö Persson av egen bitter erfarenhet. Framöver lär det alltså bli ett Malmölag utan både Lönn och Persson, hur det ska gå vågar man knappt tänka på. Att det gick bra ikväll berodde inte så lite på motståndet.

Stinkande myndighetsfasoner

Jag röker. Tio till femton cigg om dan. Mot bättre vetande men av egen fri vilja. Aldrig inomhus dock och bara undantagsvis på balkongen. Jag går ut när jag behöver skämmas. Förlåt, röka menar jag. Det är så fint ordnat här i huset att jag s a s kan välja sida. Antingen går jag rakt ut genom entrédörren eller också går jag genom källaren i motsatt riktning. Frizon som frizon. Mest brukar det bli att jag röker på framsidan av huset. Tio meter från lekplatsen, typ. Mera sällan på baksidan. Fem meter från busskuren, typ. Man är väl hänsynsfull...har jag ibland tänkt så där lite skamset självbelåtet. Men nu ser jag att Folkhälsomyndigheten inte är riktigt nöjd. Rökning i anslutning till lekplatser och busskurer - och en del andra "allmänna" områden - ska förbjudas i lag. Gränsvärdena framgår emellertid ej. Exakt hur långt ifrån lekplatsen måste jag förflytta mig med ciggen för att undgå böter eller eventuellt fängelsestraff? Detaljplanen undrar jag också över. Spelar det roll om lekplatsen är tom i blossögonblicket? Eller om busskuren är avfolkad? Det kan ju dyka upp någon under rökningens gång, måste jag fimpa då? Får jag förresten röka när jag cyklar? Tänk om jag passerar förbjudet område? I den takt jag trampar skulle det kunna få förödande konsekvenser, är jag rädd. Folkhälsomyndigheten har bestämt lite att jobba på - och det gör den säkert gärna. Under tiden går jag ut och tar mig ett bloss. I den äppelkindade präktighetens namn, amen.

Allt ljus på pappa...

Har följt Zlatandokumentären i TV5. Intressant, bitvis smått gripande. Men också väl tillrättalagt, kan jag känna. Zlatan själv har tydligen dikterat vissa villkor, framförallt "upprättelsen" av hans pappa. En fråga blir hängande i luften: mamma då? Har hon ingen del alls i att det gått Zlatan väl? Följer även hon hans karriär match för match? Är hon lika stolt som pappa? Mamma Ibrahimovic nämns inte med en stavelse i dokumentären. Märkligt, med tanke på upplägget.

Plikten framför allt

Sverige-Liechtenstein 2-0. Två skitmål och en pliktskyldig seger. Plus en oväntad present i form av Rysslands poängtapp mot Moldavien. Det artar sig väl för Sverige i EM-kvalet. Durmaz var guldkornet ikväll igen, övriga gjorde sitt jobb. Montenegro borta nästa gång lär bli tuffare men förhoppningsvis är Zlatan tillbaka då.

Trendbrottet närmar sig...

Hammarby-H 43 28-25. Jag hade unnat H 43 en eller ännu hellre två poäng i den här tv-sända matchen. Chansen fanns men förmågan saknades. Av mentala skäl, skulle jag tro. Ett lag som aldrig vunnit vågar liksom inte vinna, tidigare förluster blir som spöken. Känslan här var ändå att trendbrottet närmar sig, att H 43 snart tar den där första segern som kommer att lätta på trycket. Som handbollsvän hoppas jag det. H 43 har så mycket som väcker sympati: låg lokal profil i den eviga skuggan av Lugi, ständig kamp för "brödfödan" (=förlängd elitseriestatus), ambitiös och omfångsrik ungdomsverksamhet. Och så Robert Andersson, dagens A-lagstränare. Det är möjligt att han drev stjärnan Zoran Roganovic på flykt - eller också är det jag som är helt ute och reser i konspirationsträsket. Men oavsett vilket högaktar jag Anderssons sätt att coacha: ingen är större än laget, alla som kallas till match vet att de kan få speltid. För den oinvigde låter nog detta som självklarheter men alla som följer handbollen - inte minst i Malmö - vet att det inte alls är så. Synd att inte Andersson och H 43 fått resultaten med sig - men som sagt: dagens match gav hopp om en ljusnande framtid.

Sveriges bästa Svensson

Sverige-Ryssland 1-1. Två oavgjorda matcher nu i EM-kvalets upptakt för svensk del. Poängmässigt hade det varit bättre med en seger och en förlust, fotbollsmässigt hade det varit önskvärt med bättre passningsspel. Men okej, målet var snyggt: Durmaz delikata inspel, Toivonens distinkta avslut, allt enligt skolboken. Zlatan saknades, Ekdal likaså. Vad det betydde kan man bara spekulera om. Kanske mycket, kanske ingenting? Kul att Jimmy Durmaz fick göra en bra landskamp, det var han som stod för det mest konstruktiva i Sveriges spel. Bäste svensk fanns dock utanför planen: ex-stjärnan Anders Svensson, numera expertkommentator i tv. I den rollen var han befriande "osvensk", till skillnad från de flesta andra i genren. Starkt jobbat, Svensson.

Hemmastarka HK ett minne blott

HK Malmö-Redbergslid 28-29. Hemmastarka HK har blivit hemmasvaga HK. Detta var tredje raka förlusten i Baltiskan, alla med uddamålet. Och jag säger det igen: det går inte att skylla på otur. Laget fattas helt enkelt kvalité och därmed förmågan att stänga matcher som står och väger. Ikväll var heller inte målvakten Simic till sin fördel, det gjorde allting ännu marigare. Sen är andelen tekniska fel fortsatt alldeles för hög, bänken alldeles för tunn och tränare Sivertsson alldeles för passiv. Okej, det är hans stil, yvighet i sig behöver kanske inte vara någon plusfaktor. Men glöd och engagemang är aldrig fel och när inte det synliggörs från bänken får man s a s de spelare man förtjänar ute på banan. Jag är rädd att HK Malmö går en riktigt dyster säsong till mötes. Bakom förstauppställningen finns - av Sivertssons coaching att döma - i princip ingenting. Ponera att skador kommer, vilket det tämligen säkert gör förr eller senare. Vad händer då? Men nog av domedagsprofetior, fler lag än HK är förstås känsliga för skador. Kvällens behållning var i mina ögon RIK:s nr 9, den eminente playmakern Stojcevski. Hans linjeinspel till Mario Lipovac var sånt där handbollsgodis som man sällan ser nu för tiden. En får tacke.

Ljungskile - den oslagbara trean

Vem sa att trepoängsregeln i fotboll saknar betydelse? Kolla på läget i superettans topp: Hammarby och Sundsvall ligger på uppflyttningsplatserna med fem respektive sju förluster efter de 27 omgångar som spelats, Ljungskile är trea trots blott två förluster i protokollet. Hade seger gett två poäng som det gjorde förr skulle Ljungskile faktiskt toppat tabellen. Laget har s a s kryssat bort serieledningen. Elva oavgjorda matcher är ingen "hit", Bajen och Sundsvall har betydligt färre. Nämner det mest som kuriosa - och med en förhoppning att Ljungskile återställer ordningen i slutspurten. Ett lag som är nästan oslagbart förtjänar mer än en tredjeplats.

Det särklassiga mästarlaget

Tolv poängs ledning med tre omgångar kvar. Undrar när allsvenskan senast hade ett så särklassigt mästarlag som årets MFF? Konkurrenterna bör bocka och buga - men också skämmas. AIK, Elfsborg, Göteborg, Häcken, Djurgården som jag själv tippade; ingen har stått upp, alla har dekat ner sig när de väl haft chansen till kontakt. MFF har varit ensamt om att visa stabilitet över tid, ingen egentlig svacka på hela säsongen. Trots, eller möjligen tack vare, dubbelt så mycket jobb som konkurrenterna. MFF har ju parallellt med allsvenskan haft Champions League att tänka på - och dessutom klarat av att göra succé även där. Allt kan inte skyllas på överlägsna resurser. Elfsborg, Göteborg och inte minst AIK har förfogat över spelartrupper som åtminstone på papperet fullt ut matchar MFF:s. Skillnaden måste nog sökas i allt det andra: tränare, ledarstab, organisation runt laget. Där har årets MFF lyckats sätta allting rätt. Om sånt är tur eller skicklighet vet jag inte, gissningsvis både och. Men för allsvenskans skull hoppas jag konkurrenterna skärper sig till en annan säsong, avgjort långt i förväg känns lite visset.

Jorden går inte under...

Mjällby-Brommapojkarna 0-1. Om jag är knäckt? Inte precis. Bara ordinärt nedstämd. Det här resultatet låg liksom i farans riktning. Mjällby är inte allsvenskt nog för att vinna måstematcherna - och BP är inte så jävla kass att de förlorar oavbrutet serien ut. Nu kommer de två klubbarna att slå följe till superettan, nåt annat har jag svårt att se. Blekinge gråter men jorden går inte under, livet tar inte slut.

Roganovic vs Andersson

Igår kväll tyckte jag synd om H 43 i text-tv. Ja, jag följde Lundaderbyt i handboll där. Såg att H 43 gick loss i andra halvlek och ledde ända fram emot slutet, innan Lugi vände på kuttingen och stal alltihop. Med, om jag uppfattade det rätt, Zoran Roganovic som matchvinnare. Han av alla. H 43-ikonen som aldrig kunde tänka sig att byta klubb, allra minst till Lugi. Men lik förbannat gjorde det. Snacka om svikare. Skämt åsido; Roganovic är professionell handbollsspelare, gör sitt jobb oavsett vem det "drabbar". Men jag undrar hur H 43-tränaren Robert Andersson kände sig efter derbysmällen. Det var han som förminskade Roganovic i H 43 förra säsongen. Bänkade honom, markerade missnöje på olika sätt, kanske rent av provocerade fram flytten. Hursomhelst var Roganovic's åtta mål igår kväll förödande för klubben han blivit ett med - och möjligen även för Robert Anderssons trovärdighet som tränare.

Grön rödgrön regering

En påfallande grön regering han presenterade idag, Stefan Löfven. Inte så att det kryllar av miljöpartister - 6 av 24 i ministerraden, om jag räknat rätt - utan grön i meningen oerfaren. Flera av namnen har jag, som ändå är hyfsat intresserad av politik, aldrig hört talas om. Det behöver inte betyda att det blir dåligt, men möjligen lite uddlöst i skarpa lägen. Sådana lär uppstå med jämna mellanrum under mandatperioden. Det parlamentariska läget kräver så att säga viss pondus - och pondus kommer inte sällan med erfarenhet. Har Löfven själv pondus? Ja, kanske han trots allt. Fridolin?Inte vad jag kan se. Margot Wallström som utrikesminister? Nja, tycker mig känna en doft av populism i den utnämningen. Åsa Romson som vice statsminister? Måtte Löfven hålla sig frisk. Nä, för mig hade gärna t ex Göran P fått göra comeback. Sahlin likaså. Och Jan Eliasson. Och Birger Schlaug. Och Wetterstrand. Men de vill kanske inte, vad vet jag. Avundsvärt är det nog inte, det där med ministerjobb. Fast di har visst bra betalt, har jag hört. Det unnar jag dem. Nästan.

MFF är med i racet

Malmö FF-Olympiakos 2-0. Ett svenskt lag som tar för sig i Champions League, det var min själ inte igår. Fantastisk match av MFF, rättvis seger även om målen var lite slumpartade. Båda i öppen bur av Rosenberg efter grekiskt försvarssjabbel, särskilt grovt vid det första. Men MFF skapade också målmöjligheter av egen kraft och skicklighet, flera riktigt heta. Olympiakos hade mer boll men färre chanser. Hörde Lagerbäck säga i tv att matchen lika gärna kunde slutat 3-3 eller 4-4, det förstår jag inte alls. Skulle Robin Olsen släppt in allt som kom i hans väg? Någon enstaka kanonräddning tvingades han till, resten var tämligen pliktskyldiga ingripanden. Men imponerande är han förvisso, MFF-keepern. Påminner en del om Möller, tycker jag. En annan MFF:are jag lärt mig uppskatta är afrikanen med det skånskklingande namnet Adu. Han är diskret som spelartyp, glänser inte, gör bara ett förbannat nyttigt jobb för laget. Och så Rosenberg. Kunde aldrig tro att han hade så mycket kvar att ge efter alla år i proffssvängen, ofta som bänknötare dessutom. Men mannen har ju allt kvar: hungern, spelintelligensen, målsinnet. Mäktigt att skåda! Allra bäst ikväll var kanske ändå resultatet som meddelades från den andra matchen i gruppen: Atletico Madrid-Juventus 1-0. Det innebär att alla fyra lagen står på tre poäng efter två omgångar - även den tänkta strykpojken från staden där jag bor. Man behöver inte vara blådåre för att gilla läget.