Välkommen, Binai Aziz

Det gläder mig att HK Malmö värvat Binai Aziz. Jag minns honom från hans tid i Lindesberg: ingen bjässe rent fysiskt men hård, tuff och genombrottsstark. En handbollsspelare att tycka om, helt enkelt. Högerhänt, dock användbar överallt på nio meter. De senaste åren proffs i Norge, omvittnat lyckosam även där. Aziz kan nog bli en ny publikfavorit i Baltiskan, det är min känsla.

Ståhl bäst, Ricky störst

Daniel Ståhl 71,29! Där ser man. Inget varar för evigt. Inte ens ett oslagbart diskusrekord, noterat av legenden Ricky Bruch senhösten 1984. Om det var på Limhamnsfältet han gjorde sina 71,26 vet jag inte, Ricky kastade där vindarna bar och i tävlingar som utlysts med kortast möjliga varsel. Dessutom i tunnast tillåtna konkurrens för att resultaten skulle kunna räknas, dvs en (1) medtävlare. Vill minnas att det oftast var nån snubbe som hette Nilsson, god för cirka 40 meter. Men inget ont om Ricky, han var ett enastående barn av sin tid. Och en fantastisk diskuskastare, självklart. Även i beaktande av vindar och "diverse annat" som var okej (eller i alla fall fick passera) förr - men är strängeligen förbjudet nu. Jag är rätt säker på att Ricky ler i sin himmel över Ståhl's bravad igår, den detroniserade mästaren var liksom varm och generös av naturen. Det fick jag faktiskt själv erfara i ungdomens dar. 1963, tror jag. På den tiden arrangerades det en skolturnering i handboll i Malmö och jag representerade Yrkesskolan, Ricky Mellanheden eller möjligen Borgarskolan. Hursomhelst möttes vi och hur matchen gick har jag glömt. Vad jag inte glömt är Ricky's skott. Det träffade mig i huvudet, nämligen. Mer än stenhårt. Jag däckade, allt annat hade varit övernaturligt. Ricky, tonårsung men omsusad i medierna redan då, kunde divat sig och låtsats som ingenting - men icke. Han var snabbt framme och bad om ursäkt, hjälpte mig upp och försäkrade det självklara: att han inte menat att träffa mig, att det var en ren olycka. Efter matchen kom han fram och bad om ursäkt en gång till. Han, den store och väldige Ricky Bruch, som man läst om i tidningarna och nästan var lite rädd för. En hjärtego kille, omöjlig att inte tycka om. Lustigt att man ska behöva få en boll i skallen för att komma till insikt. Undrar om Daniel Ståhl spelar handboll. Hoppas inte. Kommer man i vägen gör det ont. Länge.

Pecikoza påträffad

En vaken vän och f d Sydiskollega har gjort mig uppmärksam på att Mirsad Pecikoza står som tränare för HK Malmös P13-lag kommande säsong. Då utgår jag ifrån att HKM betaler in hans spelarlicens också. Om utifall...man vet ju aldrig med skador å sånt. F ö är han väl fortfarande klubbens bästa mittsexa, oavsett yttre omständigheter. Det är jag rätt säker på.

Vill ingen ha Mirsad?

Snart juli, men fortfarande inget besked om Mirsad Pecikoza's fortsatta handbollskarriär. Lägger han av? Finns ingen klubb som vågar investera i en 37-åring, snart 38? Eller är han kvar i HK Malmö som något slags resurs att kalla in vid eventuellt behov? Vore intressant att veta. Pecikoza själv har ju deklarerat att han gärna fortsätter...men hittills för döva öron, tydligen. Märkligt. Mannen har trots allt varit elitseriens bästa mittsexa under en följd av år. I mina ögon, är väl säkrast att tillägga.

Ingen gudomlig bokupplevelse

Sent omsider har jag läst en (oönskad) julklappsbok. "De kallade mig Gud" heter den. Titeln får man ta med en skopa salt: Gud i det här fallet råkar vara en fotbollsspelare och "de" en enstaka sportkrönikör som i sin iver att överträffa alla andra sportkrönikörer blev rent biblisk inför just den fotbollsspelaren. Stefan Schwarz alltså. Och Mats Olsson, Expressen. Bara han kallade 1990-talets främste mittfältsterrier i svensk fotboll för Gud, vi andra i beundrarklubben nöjde oss med Schwarz eller möjligen Swarre. Boken? Tja, lättläst. Föredömligt korta kapitel. Naturligt fokus på VM-sommaren -94, Schwarz var ju en av bronshjältarna i det svenska laget. Därtill en genomgång av karriären i övrigt. Från knatteåren i Kulladal till slutet i Sunderland - och däremellan MFF, Benfica, Arsenal, Fiorentina, Valencia. Få svenskar toppar Swarre's proffskarriär vad gäller urval av klubbar, man får nästan gå till Zlatan för att finna nåt ännu glansfullare. Det gör förstås aldrig Schwarz i boken. Går till Zlatan. Den störste nämns överhuvudtaget inte. I skenet av alla som verkligen nämns blir det ett talande förbiseende från författarens sida. Henke, Fredrik Ljungberg, Lagerbäck, Söderberg, Svennis, Jonas Thern, gamla stjärnor, nutida stjärnor..."fantastiska människor" hyllas sida upp och sida ner, Schwarz har inte ett ont ord att säga om någon eller något. Synd. Boken hade blivit intressantare på klarspråk. Nu blir det mer en sällsynt uppvisning i inbördes beundran med förord såväl som efterord av författarens utvalda vänner. Plus dock för avsnitten om familjelivet. Där, men bara där, bränner det till lite grann om verket.

Glad & galen midsommar!

I morgon åker jag till Ullared. Skratta inte. Jag vet att det är midsommarafton och att året erbjuder 364 andra dagar att shoppa häcken av sig på. Men den delen - inte häcken, utan shoppingen - överlåter jag åt övriga i sällskapet. Själv tänker jag i vanlig ordning sitta utanför köpladan och studera fenomenet som sådant, det upphör liksom aldrig att fascinera mig. Sen, när aftonen randas och incheckningen på motellboende är ett faktum, ska jag utröna huruvida det funkar att säga skål även i Ullared. Om sill i glas smakar där som här, om gubbarna är röda och hela den biten. Ingetdera skulle förvåna mig. Glad midsommar, mina vänner. Glöm inte att bejaka galenskapen.

Om elva "fynd" - och ett fynd

Nej, jag är inte förvånad att HIF förlorat sina två senaste matcher i superettan med sammanlagt 0-9. Vad som förvånar mig är att laget dessförinnan var obesegrat i elva raka matcher. Med dom spelarna, det spelet, den attityden...totalt obegripligt. Okej, denna uppfattning baseras alltså på haverierna mot BP (0-4) och Dalkurd (0-5). Jag har sett båda matcherna - och tusentals andra i mina dar. Men aldrig att jag sett så många gamnackar i ett och samma lag. Var hittar HIF alla sina "fynd"? Hur rekryterar man? Finns inga förpliktelser i kontrakten, typ att göra sitt bästa även i motgång? Förstår spelarna vad tränaren Peo Ljung säger? Om inte är de i och för sig förlåtna. Ljung är en jävel på att lägga ut texten men det betyder inte att han är tydlig. Av tv-intervjuerna att döma skulle jag nog säga tvärtom. Förmodligen har han kicken att se fram emot nu, med 0-9 på två matcher passeras ju enligt praxis något slags skamgräns just för tränare. Spelarna däremot lallar vidare, som om ingenting hänt. Arma HIF, arma supporters som reser ända till Dalarna för att se eländet. Över till nåt roligare. Lagkapten i detta Dalkurd är Rawez Lawan, fotbollsfostrad i Kvarnbys förnämliga plantskola. Lawan gick sedan till MFF i tonåren, fick några få chanser i A-laget, krusade inte utan drog vidare till Danmark. Det var där, i Esbjerg, erkännandet och genombrottet kom. Efter sex á sju år i dansk exil värvades han så av IFK Norrköping och kunde krydda sitt cv med SM-guld, låt vara mer genom inhopp än en ordinarie plats i startelvan. Desto mer given är Rawez Lawan alltså nu i Dalkurd, uppstickarlaget från Borlänge. Målskytt idag mot HIF, smart och fin med bollen, överlägsen de flesta på planen i spelintelligens. Ett utmärkt bevis för att överflödiga MFF-talanger kan skapa sig en hygglig karriär i "rätt" mylla.

Smickrande ranking...

Läser i min tidning att FC Rosengård rankas trea bland damfotbollsklubbar i Europa. Samma som i Sverige då: om inte den aktuella allsvenska tabellen ljuger är ju både Linköping och Eskilstuna bättre. Man kan onekligen undra vad Europarankingen grundar sig på. Gamla meriter? Kanske det, jag kommer bara inte på exakt vilka. Gåtfullt, sa Bill. Damfotboll, sa Bull.

Rapport från "Bullerbyn"

Hur det är att bo på en byggarbetsplats? Jotack. Bullrigt. Störigt. Bitvis öronbedövande. Konstant kaosartat. Men intressant. Man får se en ny stadsdel växa fram. Sten för sten, bräda för bräda, platta för platta, dag för dag. Hantverkare som jobbar, hjul som snurrar, husgrunder som segt och mödosamt blir till huskroppar. Ett stycke samhällsutveckling, mitt framför mina ögon. Inte så dumt. Jag menar, hellre det än en gammal stadsdel i förfall. Jag har bott på några sådana platser också - och drömmer mig inte tillbaka. Vad jag kan sakna här i "Bullerbyn" är den etniska mångfalden. Infödda svenskar verkar vara i förkrossande majoritet, det speglar liksom inte "mitt" Malmö. Jag tror på mångfald, vet av erfarenhet att det är bra. Hursomhelst. 2025 ska allt vara klart, sägs det. Åtta år kvar i rök och damm. Sen är Elinegård förhoppningsvis en stadsdel värd namnet. Och själv har jag hunnit bli 80. Om Ödet tillåter. Bevare mig väl, som min kära mor skulle ha sagt.

Vem faan vill vá tränare?

De faller som käglor nu, de allsvenska fotbollstränarna. Och i turordning nerifrån-upp, så att säga. Först var det jumbon AFC Eskilstunas Pelle Olsson som fick packa ihop. Sedan nästjumbon Halmstads Janne Jönsson. Följt av det dagsfärska beskedet att Kalmar, trea från slutet i tabellen, kickar Peter Swärdh till förmån för Nanne Bergstrand (snacka om att vrida klockan tillbaka). Några spelare har däremot inte fått kicken, vad jag vet. Ej heller några sportchefer eller klubbdirektörer. Vid usla resultat är syndabocken liksom given. Tränaren. Alltid. Kom med nåt nytt, tack.

Signell's signaler

Svensk damhandboll har en förbundskapten som heter Henrik Signell. Till vardags är samme Signell klubblagstränare i Sävehof. Det märks när han tar ut sina landslagstrupper. I den senaste finns sex Sävehofspelare, oräknat de utlandsproffs som spelat där tidigare. Och vad är då så upprörande med detta? Sävehof har ju dominerat svensk damhandboll länge, klart det måste synas också i landslaget. Eller? Nja. Det spelades faktiskt en SM-final härförleden - och man behöver inte vara särskilt minnesgod för att erinra sig utfallet: H 65 Höör blev mästare, detroniserade Signells "halva landslag" klart och rejält. Varje normalbegåvad människa skulle nog tycka att åtminstone någon H 65-spelare borde platsa i en landslagstrupp. Men icke. I Signells värld är det som om SM-finalen aldrig spelats. Jag tycker det är en nonchalans inför fakta, djupt ovärdigt en förbundskapten.

Tavla, tur och tre poäng

Sverige-Frankrike 2-1. Tur är som bekant inte förbjudet i fotboll. Men ej heller målvaktstavlor. Det var efter en praktfull sådan som Ola Toivonen från egen planhalva och med mästerlig precision kunde lyfta in segermålet i tom fransk bur. I sista stopptidssekunden! En helt otrolig upplösning, kan inte påminna mig att jag sett nåt liknande. 1-1 var ju redan ett faktum, som matchbilden såg ut dessutom att betrakta som en svensk framgång. Frankrike ägde andra halvlek, saknade verkligen inte chanser att avgöra. Stackars Lloris...målvakt, fransk syndabock, svensk matchvinnare. Det galna slutet innebär att Sverige nu tar över ledningen i VM-kvalgruppen - före Frankrike, före Holland. Man får nästan nypa sig i både armar och ben. Bäst ikväll (förutom Fru Fortuna): Andreas Granqvist, Robin Olsen, Jakob Johansson och Emil Forsberg. I den ordningen. Om man nu ska rangordna spelare i ett hårt arbetande kollektiv. Målen gjordes förresten av två "fransmän", tillika ex-MFF:are. Durmaz och Toivonen, nämligen. Numera lagkamrater i Toulouse, fast mest som inhoppare. Durmaz 1-1-mål var snyggt - och samtidigt ordinärt. Vid en jämförelse alltså med Frankrikes ledningsmål. Girouds vänsterträff med skruv i läskig närhet av krysset var nog den mest otagbara projektil jag skådat på en fotbollsplan. Väl värd åtminstone en poäng, om rättvisa funnits. Undrar vad Giroud sa till sin målvakt efteråt...

Allsvensk halvtidssummering - i förtid

Allsvenskan går till (tidig) sommarvila och den samlade fotbollsexpertisen kan förenas i inbördes beundran. MFF toppar ju tabellen, AFC Eskilstuna ligger sist. Helt enligt förhandstipsen. Dock återstår mer än hälften, så inget är hugget i sten. Särskilt som det s k fönstret snart öppnar, det för transfers ut och transfers in. Där kan mycket hända. Eller också ganska lite av reell betydelse. Oavsett tror jag att AFC är dömt till degradering, ett lag som inte vunnit en enda match av de tolv spelade har liksom redan bekänt färg. Däremot vågar jag inte räkna ut Halmstad. Nästjumbo nu, men med flera marginalförluster på oflytskontot. Sånt brukar jämna ut sig över en lång serie, om inte helt så någotsånär. Får Halmstad tillbaka bara lite, lite grann av slumpgeneratorn finns ett krisande Kalmar inom räckhåll. Kanske även Sundsvall. Ett lag som haft F-L-Y-T är MFF. Fyra - fem? - vinster på stopptid tangerar det osannolika. Den enkla förklaringen är att MFF är bra - och vet om det. Där andra lag kan känna förnöjsamhet med en poäng, där fortsätter MFF att jaga tre. Sprängfyllt av självförtroende och av skickliga spelare. Tur får man på köpet, taskigt nog för motståndarna. För mig är ändå IFK Norrköping den stora överraskningen så här långt. Samma poäng som MFF, låt vara med en match mer spelad. Djupt imponerande av ett lagbygge som på pappret är mindre spektakulärt än väldigt många andra. Ta vårens fynd Niclas Eliasson. Värvad från AIK där han sällan kom längre än till bänken. Sebastian Andersson (Kalmar, Djurgården) och Kalle Holmberg (Örebro) är liknande exempel. För att inte tala om den forne Göteborgstalangen Niclas Bärkroth. Alla blommar upp i Norrköping, det är nästan så jag tror att t o m Tobias Sana skulle göra det om han nånsin fick chansen. Varför det blir på detta viset får väl expertisen utreda, själv går jag bet. Ett till lag måste jag nämna. Östersund. Fjolårssensationen som tydligen inte alls dansade blott en säsong. Smyger med i toppen nu, ännu vassare. Med Malmösonen Saman Ghoddos som russinet i kakan. Risk att han blåser ut genom fönstret...

Värvning som väcker minnen

Ian Martin. Särskilt finskt låter det ju inte, men just därifrån kommer handbollskillen som är HIF Karlskronas senaste nytillskott. 20 år ung, mittnia, redan A-landskamper för Finland på meritlistan. Ett Finland som förvisso inte är eller nånsin varit någon stor handbollsnation - men som ändå lyckats leverera pärlor till Karlskronahandbollen förr. Tänker på Janne Rönnberg och Robert Stubb, stora IFK-profiler på 1980- respektive 90-talet. Rönnberg var en playmaker av rang, Stubb sköt så att målvakterna gjorde på sig. Den senare bor f ö kvar i "staun", såvitt jag vet. Ian Martin har en del att leva upp till...

En final som kom av sig

Real Madrid-Juventus 4-1. Hade bespetsat mig på en spännande och oviss Champions leaguefinal. Målsnålt, kanske förlängning, möjligen ett straffavgörande. Innan Juve skulle stå där med trofén och mästarglansen. Så fel man kan ha. Real var på tok för bra - och Juve's målvaktslegendar på tok för gammal. Eller hur man nu ska förklara 2-1-målet. En sak är säker: i sin glans dagar hade Buffon aldrig släppt in det långskottet. Trean och fyran föll därefter som mogna frukter. Juventus blev ju tvunget att jaga kvittering, att ta risker man inte behövt ta på hela säsongen. Försvaret, världsberömt vattentätt, upphörde att existera i normal form, Real Madrid närmast lekte hem matchen. Imponerande fotbollskonst, verkligen.

I en annan del av Sverige...

Hemma. Fem dagars fiskesemester i Tingsryd är till ända - och känslan är den gamla vanliga: faan vad tiden går fort. Jag satt på sjön varje dag, åtta á nio timmar utom tisdan då jag nöjde mig med ett kortare eftermiddagspass. Dessförinnan tog jag en cykeltur till Börje's vilket är ett måste när man befinner sig i Tingsrydskrokarna. Mitt viste ligger en knapp halvmil från centrum och cykelvägen är nog så spännande: djup skog på båda sidor, mystiska ljud, mycket vilt typ älg och räv, smått sensationellt om man möter en bil. I den här delen av Tingsryds kommun får man 31 villor till priset av 1 i en viss Stockholmsregion...jo, det läste jag faktiskt i Smålandsposten. Marknaden är inte klok, det är bara att konstatera. På Börje's får man fortfarande en kopp kaffe för 1:50, priset lär ha legat still sen 1960-talet. Nu finns ju inte 50-öringar längre så i praktiken kostar kaffet två kronor - om man inte gör som de flesta: tar två koppar. Man får inte vá dum, då kan man bli kallad smålänning. Räkmackan däremot har di höjt. 33:50 nu, 35 jämnt med kaffet. Men samma där, skulle jag tro: 31 räkmackor inkl kaffe i Tingsryd för samma pengar som en ordinär singelfika i den kungliga huvudstaden. Försöker jag snacka bort fisket nu? Inte alls. Fisket var bra. Inte all time high, men absolut över medel. Några abborrar kring halvkilot, det tar man inte varje gång. Stora feta fula braxar fastnade också på kroken, dom kunde jag varit utan. Vackrast för ögat var invasionen av svanar. Plötsligt en dag såg jag tio stycken i flock i Hyllen. Sångsvanar, tydligen. Något mindre än knölsvanarna, lite rakare i halsen och med annan färg på näbben...men lika aggressiva, lika magnifika. Nästa dag var de borta igen. Förhoppningsvis av naturliga skäl. Tanken på att det var min skräckinjagande uppenbarelse som skrämde dem på flykt kan jag knappt uthärda.