Den närsynte tocken Steff...

MFF-Värnamo 3-1. Skryt luktar illa, sägs det. Så håll nu för näsan. Klockan 18.30 skickade jag följande sms till min himmelsblå svärson som befinner sig på semester i Kroatien: ”...om Kiese Thelin blivit vän med bollen tror jag MFF vinner med 3-1”. Vad bevisar det? Att jag är typ fotbollsorakel? Ja men precis, vad annars. Seriöst: även en närsynt tocke kan picka ett korn. Tyvärr bara vid enstaka tillfällen, annars kunde jag blivit rik på spel å sånt.

*. *. *

Särskilt nöjd är jag med orden om Kiese. Efter några matcher med ”träben” var han ju verkligen vän med bollen ikväll. Två mål på kontot, ovanligt flinka fötter. Tredje MFF-målet gjorde Rieks, gammeldansken. Lätt vunnet? Minst av allt. Jag skulle snarare säga att Värnamo gastkramade MFF. Bollinnehavet var jämnt, chansfördelningen likaså. Dahlin och Cornelius - målvakt respektive mittback - var i mina ögon de bästa i MFF, det säger en del.

*. *. *

I det stora hela en väldigt underhållande fotbollsmatch, mycket tack vare bortalaget. Värnamo vågade spela sitt spel, såg möjligheterna, fegade aldrig ur. MFF ”kom undan” med tre poäng, oavgjort hade inte känts fel. Publiksiffran också imponerande: drygt tjugotusen. Fascinerande stämning, inga uppseendeväckande illdåd den här gången. Värnamo väcker dessbättre inte den typen av ”känslor”, däremot respekt som fotbollslag.

Experter på villovägar

Är det för mycket begärt att fotbollsexperter i tv ska ha koll på läget? Veta vad de pratar om, typ. Undrar med anledning av dagens allsvenska match i Hällevik, Mjällby mot Djurgården. Hela förhandsvinkeln byggde på tesen om Mjällbys hemmastyrka. Hur svårt det är för gästande lag att komma till Strandvallen och ta poäng. Varför det är så, etcetera. Jonas Dahlqvist och Anders Andersson, matchkommentator respektive bisittare, gick verkligen all in på ämnet. Ledsen, tugg utan sanningshalt blir bisarrt.

*. *. *

Om Dahlqvist och Andersson varit pålästa hade de kanske insett att motsatt vinkel varit intressantare. Framförallt mer relevant. Mjällbys ”hemmastyrka” är historia, här och nu är laget ett av allsvenskans sämsta i det avseendet. Två vinster på nio hemmamatcher. Två kryss därtill - och fem förluster. Åtta poäng hemma, 14 borta (på åtta matcher). Kalla fakta gjorde helt enkelt mos av uppsnacket och nånstans kan jag tycka att Discovery’s matchciceroner borde veta bättre. Hur svårt kan det va’ att läsa en tabell?

*. *. *

Matchen som sådan var miserabel. Synd att den fick en vinnare; Djurgården 1-0. Tre poäng för den prestationen, snacka om bra betalt. Jag säger inte att Mjällby var bättre, snarare precis lika mediokert. Men Djurgården ska trots allt föreställa ett topplag, Mjällby ett gäng som krigar för sin existens. Allt handlar om de klassiska 30 poängen. Åtta fattas, 13 omgångar återstår. Om tv-experterna haft rätt i sitt idisslande om hemmastyrka hade jag varit lugn. Nu inte. Med dagens förlust krympte avståndet nedåt.

*. *. *

Igår var det flosklernas stora dag i allsvenskan. Bollen är rund. Allt kan hända. Och annat liknande. Häcken visade att en utvisning inte behöver avgöra matcher i negativ riktning. 3-1 mot Elfsborg trots tio man i en dryg timma. Stort av de regerande mästarna - och betänkligt för Elfsborg som plötsligt tappade all sin glans. Kanske tillfälligt, det återstår att se. Och vad säger man om Hallandsderbyt? HBK-Varberg 0-5! Så runda bollar trodde jag inte fanns. Mjällby möter visst Varberg härnäst. Läskigt...

*. *. *

...och så fick MFF slagläge för intim tätkontakt igen. Häckens seger över Elfsborg var precis vad som behövdes. Vinst mot Värnamo i morgon och MFF är tillbaka på banan. Om man nånsin trillat av. Det har man förstås inte. Bara vacklat lite hit och dit i formkurva och suspekta ”affärer”. Ur sånt reser sig den starke, har jag hört. Den som lever får se.

Vad händer i MFF?

Utlåningar. Försäljningar. ”Försvinnanden”. Därtill skador och sjukdomsfall - och som pikant krydda en avstängning pga disciplinbrott. Rörigt i MFF nu. Nära nog total kaos. Vad hände? Hur kunde det bli så här? Henrik Rydström, såg du detta komma? Bra sett i så fall. Ingen annan gjorde. MFF inledde ju allsvenskan med åtta raka segrar, låt vara med en mix av tur och skicklighet. Plus goda relationer i lagbygget, underströk tränare Rydström titt som tätt. En försäljning (Hugo L) och ett sjukdomsfall (A C) senare var bräckligheten ett faktum - och det var bara början.

*. *. *

Idag är vårens MFF kapat på både toppen och bredden. Zeidan såld (utlånad?) till föredettingarnas paradis Förenade Arabemiraten. Siby försvunnen, oklart vart. Vecchia borta på ”obestämd tid”, vilket lär betyda hela säsongen. Ingen vet egentligen varför, MFF mörkar. Halsinfektion har nämnts men det kan på sin höjd vara halva sanningen: ingen spelare blir borta i månader pga halsinfektion. Andra något diffusa långtidskonvalescenter är Tinnerholm och Ceesay vilket gör att ”överflödets” MFF numera står utan högerback. Den som finns han finns i Mjällby, dumpad. Naket står man också på anfallssidan. Kiese Thelin, punkt. De senaste matcherna har visat att behovet av ett alternativ är alarmerande.

*. *. *

Inför säsongen hade man faktiskt ett. Buya Turay, om någon minns. Han led, sa MFF. Kunde inte prestera, saknade sin fru hemma i Sierra Leone. MFF löste honom från kontraktet, fick det nästan att se ut som en form av humanitärt bistånd. Så Buya reste hem? Inte alls. Buya gick över bron efter vatten, skrev på för Odense i danska ligan. Med eller utan hustrun vid sin sida, just detta förmäler inte historien. Men skulle det vara lättare att få utresetillstånd till Danmark än till Sverige? Tvivlar. Buya Turay skildes nog från MFF av andra anledningar än de som kommunicerades officiellt. Kanske gjorde han en Sejdiu?

*  *  *

Hoppsan, där gled jag bestämt över till det senaste heta i MFF. Avstängningen på Patriot Sejdiu. Viss mörkläggning råder även i det fallet. Henrik Rydström anger disciplinära skäl, något i beteendet som ”skadat laget”, men utelämnar närmare detaljer. Sejdiu har vad jag vet inte uttalat sig alls. Hursomhelst får han springa för sig själv vid sidan av träningsplanen. Straffet är inte tidsbestämt utan gäller tills vidare. Början till slutet förstås i MFF för Sejdiu, något annat vore sensationellt. Samtidigt ett kapitalt misslyckande för Rydström som ”relationsbyggare”. Bland alla snälla fotbollspojkar finns alltid en och annan svårtyglad särling. Patriot Sejdiu kan vara en av dem. En stor tränare klarar av att hantera sånt. 

*. *. *

Vän av rim och reson måste f ö undra vad Sejdiu gjort för att förtjäna en avstängning. Något värre än en rattfylla tydligen. Om man nu kan jämföra två ”olyckor” rakt av på det sättet. Kanske inte. MFF har sin egen rättsskipning, den måste inte vara konsekvent.

*. *. *

Sommarens fyra nyförvärv i MFF? Tre mittfältare, en mittback. Hittills har ingen av dem, inte ens Pontus Jansson, levt upp till alla lovord som strösslades vid presentationen. Ganska normalt; sällan någon går direkt in och glänser i ny miljö. Tid behövs, kruxet är att den rinner ut tämligen snabbt. Och då kan det vara för sent. Att haka på en guldstrid alltså. Värnamo härnäst. Sedan Halmstad. Lätt? Tror jag inte. Om harmoni trumfar disharmoni ligger MFF risigt till i varje match framöver.

Tankar kring fenomenet Ullared

Jag har besökt Ullared i dagarna två. Övernattat i stugbyn, umgåtts med nära och kära. Och med tusentals okända människor i jättekomplexet som definierar orten. Shoppingcentret. Köpladan. GeKås. Där har jag trängts, svettats, nästintill svimmat och slutligen köat med de tre eller fyra varor jag hunnit inhandla innan min överlevnadsinstinkt ber om en nypa luft. Alltid samma händelseförlopp - och alltid av egen fri vilja. Till skillnad från alla stackars barn som släpas runt av sina föräldrar, mest mammor, inne på varuhuset. Gråtandes, skrikandes, sovandes; allmäntillstånd och uttryckssätt varierar, delvis efter ålder.

*. *. *

Jag tror liksom inte att spädbarn väljer att vistas på GeKås. Knappast tvååringar heller. Och 4-, 5-, 6-åringarna...tveksamt. Hellre boll & bad, om jag får gissa. Borde Ullared barnförbjudas, är det vad jag antyder? Ja, varför inte? Sverige är ju bra på att förbjuda saker, här kan finnas goda skäl. Givet då att barnens intressen sätts i centrum. Seriöst: det kommer aldrig att ske. Föräldrarna har ansvaret, inklusive bestämmanderätten. Därför ser det ut - och låter - som det gör i Ullared. Bitvis hjärtskärande, konstant korkat. Små barn ska fredas från extrema vuxenmiljöer, så kände jag ovanligt starkt den här gången.

*. *. *

Lätt för mig att tycka förstås. Jag vet ju ingenting om mammors bevekelsegrunder för att ta ungarna med på shoppingfrossa. Det kan ha med livssituation i stort att göra. Eller bara det enkla faktum att vi människor har olika uppfattning om saker och ting. Föräldrar kanske skiftande syn på vad som kan klassificeras ”skadlig miljö”. Allsvensk fotboll t ex. Är sådan skadlig i ett barnperspektiv? Definitivt - om mötet AIK-MFF nyligen ska tjäna som riktmärke. Men bör den barnförbjudas? Självklart inte, flertalet matcher avgörs utan avbrott för kravaller. Ska jag gradera riskerna vete faan om inte Ullared är farligare.

*. *. *

Om detta blev sista gången jag var där? Öppen fråga. Av åldersskäl i så fall. Att utflykten tar på de krafter man har kvar vore dumt att förneka. Samtidigt vill jag inte svartmåla eller rödlista Ullared som fenomen. Folk vallfärdar dit, på årsbasis rör det sig om miljoner. Omgivningarna är natursköna och - faktiskt - barnvänliga. Badmöjligheter, lekattribut, fiskevatten för förvuxna glyttar som jag. Sånt finns. Man måste inte shoppa i timtals. Även om otroligt många gör just det. Myten om ”billiga” GeKås verkar ha evigt liv. Oavsett prislapp. Allt sammantaget är på sitt sätt lätt skrämmande och på sitt sätt svårt fascinerande. Bör upplevas, annars kan man inte va’ me’ i snacket.

Hellre fotbollsfest än supporterpest

VM har börjat. I damfotboll. Om man nu vågar säga damfotboll...det politiskt korrekta idag verkar vara rätt och slätt fotboll. Dimridåer före tydlighet, liksom. Hursomhelst vann Sverige sin premiärmatch mot Sydafrika. 2-1 med hjärtat i halsgropen. Fysiken avgjorde, knappast spelet. Svenskorna var större och tyngre, målen som vände 0-1-underläget gjordes inte för inte av den resliga duon Rolfö och Ilestedt. Fiaskot, dvs något annat än seger mot blåbärsnationen Sydafrika, var blott ett par minuter bort. Men Sverige spelade bra, i vissa delar ”otroligt bra”. Sa Saga Fredriksson, tv-expert. Och då var det väl så, experter kan ju per definition inte ha fel. Eller?

*. *. *

För mig får det gärna bli lite mer kritisk analys framöver. Lite mindre hejaklack och mycket mindre ”Henke”. Matchkommentatorn heter Henrik Strömblad, om Fredriksson kallar honom Henke må det vara hänt - men inte var femte minut i tv, tack. Det blir för familjärt, för nära. Precis som förhållandet till laget. En usel passning är en usel passning, även om den slås av en kompis. I studion stod f ö herrfotbollens gamle förbundskapten Lagerbäck och hummade. Tveksamt om det höjde underhållningsvärdet. Lika lite som den där (konst)gräsmattan man rullat ut för att en kvinnlig panelmedlem skulle få visualisera ett inlägg. Tur att studiovärden Jihde var snabb på bollen, annars hade inredningen hotats.

*. *. *

Men. Alltid detta men. Efter att ha sett dagens match i herrallsvenskan mellan AIK och MFF är jag beredd att höja damfotbollen till skyarna. Rent kriminella scener utspelades på supporterläktarna. Bangers, knallskott, bengaler. En MFF-flagga satt i brand. Fullskalig pyromani under pågående spel. AIK-fans som slog sig fria från vaktstyrkan för att inta planen. Allt inför ögonen på den normala publiken, inklusive föräldrar med barn. Matchen fick brytas. I 40 långa minuter. Tack och lov slutade eländet 0-0, ett mål åt endera hållet hade garanterat utlöst nya våldsyttringar. Dylikt skulle aldrig inträffa på damfotboll - och gud förbjude att jämställdhetsivern nånsin hamnar på sådana villovägar.

*. *. *

Spontant kan jag tycka att berörda lag, i det här fallet AIK och MFF, bör bestraffas med poängavdrag. Så länge spelarna radar upp sig för att tacka supportrarna - även avskummen - efter match, så länge är de i vid mening medskyldiga. Jo, jag inser att det är problematiskt. Mänskligt, juridiskt, sportsligt...kollektiv bestraffning ryms egentligen varken här eller där. Men alternativet är trots allt värre: galningar som bekräftas av ”sina” spelare kommer att fortsätta. Hög tid att fotbollen väljer sida.

34 MFF-poäng bra - men trenden...

Christiansen borta säsongen ut. Vecchia ur spel på ”obestämd tid”. Ceesay dito. Tinnerholm glömd. Hugo Larsson såld. Ett par marginalspelare utlånade, fler på glid. Det MFF som inledde allsvenskan med åtta raka segrar är slaget i spillror, finns inte längre. Visst, några nya har tillkommit men så enkel är ju inte fotbollen att allt bara kan ersättas utan att det sårar lagbygget. Läget just nu börjar faktiskt påminna om fjolåret. Skador, sjukdomar, manfall, panikvärvningar.

*. *. *

Då kom t ex Siby, Lomotey, Zeidan och Buya Turay. Hissade vid presentationen, sänkta efterhand av olika skäl. Siby och Zeidan är såvitt jag vet kvar i dagens MFF, dock distanserade från startelvan. Nu bär nytillskotten nordiska namn: Pontus Jansson, Otto Rosengren, Sebastian Jörgensen, Lasse Berg Johnsen. Klassbevis något svävande. Jansson rimligen hårt sliten efter alla år i den brittiska brutalfotbollen. Rosengren lovande, inte färdig. Jörgensen har gjort ett par inhopp, för korta för betyg. Norske Berg Johnsen står på tillväxt, lätt (?) skadad. MFF har hack i skivan, famlar efter förlorad form.

*. *. *

För tränaren Henrik Rydström är situationen säkert mardrömslik. Han som pratat så mycket om vikten av relationer (spelare emellan) tvingas konstatera att de inarbetade är brutna. Nya måste byggas. Tidsödande, knappast gjort på ett träningspass eller två. Själv är jag förvånad att MFF valt att inte förstärka på anfallssidan. Man har en uppsjö av mittfältare (tre av de nya hör till den kategorin), ett överflöd av backar. Men som renodlad forward: Kiese Thelin, inget mer. Givet målsättningen - ni vet vilken - känns det extremt tunt. Särskilt som Kiese’s prestationer pendlar mellan högt och lågt, på sistone uteslutande lågt. Saman Ghoddos, var blev du av? Vem nobbade vem?

*. *. *

Viktigt att påpeka: MFF har trots allt 34 poäng efter halva serien, det var man inte i närheten av i fjol. Drygt 60 brukar räcka till guld - så rent matematiskt kan ju läget te sig lovande. Om det inte vore för trenden; 24 poäng på de åtta första matcherna, 10 på de sju senaste. Från rivstart till nära nog tvärstopp. Från harmoni till kalabalik. Här och nu ser MFF inte ut som ett blivande mästarlag. Delvis otur, absolut. Skador och sjukdomar väljer man inte. Till skillnad från själva spelidén. Den kan diskuteras, tycker jag. Bollinnehav i all ära men leder det inte till mål, eller ens målchanser, blir det som mot Mjällby och Djurgården i de två senaste matcherna: totalt meningslöst. Har inte Rydström någon alternativ idé? 

*. *. *

Låt mig ändå avsluta i positiv anda. Sebastian Nanasi! Ljuset i MFF-dunklet, kanske hela allsvenskans bäste spelare så här långt. Smaksak, jag vet. Ett plus för Nanasi är att han skiner när han spelar fotboll. Ser glad ut, verkar gilla vad han håller på med. Det gör min själ inte alla. Oavsett lag: sur och sammanbiten uppsyn dominerar. Priset därvidlag tas dock av en tränare. Kim Bergstrand, Surgården. Förlåt, Djurgården ska det va’. Hans förhållningssätt till media - senast i en tv-intervju efter segern mot MFF - kan tjäna som skräckexempel på hur vuxet folk inte bör bemöta berättigade frågor. Rött kort, usch och fy.

*. *. *

Härnäst möter MFF AIK på bortaplan. En chans att visa att det här inlägget aldrig borde ha skrivits. Lycka till.

Det var en gång en krusbärsmorfar...

Barnbarnet kom med krusbär härförleden. Det fick mig att tänka på min morfar. Långsökt? Ja, kanske. Men egentligen inte. Det var morfar som en gång lärde mig att krusbär och sommar hör ihop - och han var rikligt försedd, kan jag säga. Buskar i långa rader, röda och gröna bär omlott. Fritt fram att plocka, åtminstone nästan fritt fram. Och jag som nyfiken liten parvel behövde aldrig krusas. Däremot bromsas. Jag högg nämligen in på bären innan de var riktigt mogna. Åt dem sura. Trodde rätt länge att krusbär skulle smaka surt, typ som rabarber. Fel, insåg jag motvilligt i tioårsåldern. Surt var ju spännande, sött kunde man plocka i jordgubbslandet. Får jag berätta lite om morfar? Tack.

*. *. *

Morfar var min barndomsidol. Han, Ingo och Egon. I den ordningen. Egon, om du undrar, var målvakt i IFK Oskarshamn (och senare i Motala AIF). Det var han som fick mig att förstå det här med flaskan och fotbollen - och bevisade att även en bakfull burväktare kunde göra fantastiska räddningar. Nog av. Min morfar hette Alfred. Svensson i efternamn. Självvalt. Hans far, min gammelmorfar, hette Sven Unger. På tok för fisförnämt, tyckte morfar och ansökte om namnändring. Så blev Svens son en Svensson redan i unga år, smidigt men kanske föga elegant. Typiskt morfar. Det robusta före det fina, jordnära hellre än högtflygande. Inte för inte var han hemmansägare. Eller med det ord han själv föredrog: bonde. 

*. *. *

Platsen där morfar levde och verkade hette Skavkulla. En liten skärgårdsflik av Nättraby, någon mil utanför Karlskrona. Tre, möjligen fyra, gårdar längs en grusväg med grindar att öppna på ett par ställen. Några sommarvisten för sta’bor längre in i skogen. Havet kluckande nära. Badvik. Bräckt vatten, sött och salt. Kreatur som strövade fritt, därav grindarna. Semesterutflykterna till Skavkulla från mina uppväxtårs Oskarshamn var återkommande höjdpunkter, det bästa jag visste. Och bättre skulle det bli: i mitten av 1950-talet flyttade vi hem till Blekinge och då till Tromtö som låg på roddavstånd från paradiset. En knapp halvtimme med ekan så var man där! Morfar bodde i mittstugan, morbror Gunnar med familj nere vid båtbryggan. I huset däremellan hade morbror Sven bott, just då måste Skavkulla varit som ett enda släktträd. 

*. *. *

Här fostrade morfar och mormor Ida sju barn. Förutom Gunnar och Sven fem flickor, av vilka min mamma var lillan. Trångboddhet kan inte ha varit något diskussionsämne vid den här tiden, mer ett naturtillstånd. Stugan var så liten. Två rum, möjligen ett tredje på loftet. Glasveranda. Farstu. Kök med vedspis. Men utan vatten. Sådant hämtades spannavis från brunn. Svängrum? Obefintligt. Utedass? Så klart. Två sitsar, kungabilder på väggarna. Umbäranden? Säkert. Det onda med det goda, inget jämmer. Livet på landet för 70 år sen var sånt. Mormor gick bort när jag var åtta år, jag minns henne mest som tapper. Tystlåten och oerhört tapper. Värkbruten, svårt rörelsehindrad. I akut behov av hjälpmedel som inte fanns i 1950-talets Sverige. 

*. *. *

Morfar däremot. Stark. Strävsam. Social, långt innan ordet började användas i positiv mening. Vital högt upp i åren. Morfar var så mycket mer än bara sina krusbär. För mig som barn var han körsbärsträden. Smultronen och björnbären. ”Potäterna”. Luktärter och gladiolus, prästkrage och viol. Sommar och sol. La’gård och vedbod. Rackabajsare och glatt humör. Men mest av allt var morfar alla barnens öppna famn. När krafterna slutligen tröt flyttade han ner till Gunnar och tant Evelina vid sjön. Stugan togs över - och byggdes till - av Börje, deras son, min kusin. Svenssonhegemonin säkrades, Skavkulla förblev liksom Skavkulla så länge morfar levde. Vilket han gjorde fram till 1969. Då, 90 år fyllda, gick min barndomsidol till den eviga vilan. 

*. *. *

Tack lilla gumman för krusbären. Och för påminnelsen.

Halvtid i seriernas serie

Första halvan klar, andra kvar. Allsvenskan i fotboll går lite segt, kan jag ibland tycka. Fast ändå för fort; när spänningen är som störst känns slutet som närmast. Och förhandstipsen som sämst. Själv hade jag AIK som 4a och Göteborg nånstans i mittskiktet. Här och nu får jag trösta mig med att många riktiga experter var precis lika desorienterade. Allsvenskan är tack och lov inte förutsägbar, nästan varje år inträffar något ingen kunde ana. Uppe i tabellen eller nere, ibland i båda ändar. Trevligt för oss tittapåare. Vi sitter ju inte vid tv:n för att sova, även om det händer (har jag hört).

*. *. *

Helgen som gick konsumerade jag fyra matcher. Mjällby min vana trogen. Den här gången mot Norrköping, förlust 1-2. Inte kul, däremot väntat. Mjällby överpresterade senast mot MFF, en underprestation låg så att säga i farans riktning. Kvalitetsmässigt en undermålig match. Mer kamp än spel, fler straffar än målchanser. Norrköping som bortalag fick två - och nej, det var inte domaren som bjöd, det var Mjällby. Törnqvist och Eile, närmre bestämt. I ungdomligt oförstånd, vill jag tro. Rutinerade spelare sätter inte sitt lag i skiten på det viset. Straffet blev hårt men rättvist: noll sura poäng. Mot ett Norrköping som verkligen inte var bra, bara lite mer disciplinerat.

*. *. *

Överdrivet: ryktet om Mjällbys hemmastyrka. Två vinster på åtta försök skvallrar snarare om motsatsen.

*. *. *

Desto roligare att se Häcken-BP. 2-0 blev 2-2 i en imponerande BP-forcering mot slutet - men sedan återstod den fördömda tilläggstiden. Och Amor, Amor. Ja, han heter så, Häckendebutanten som gjorde mål två gånger om och spikade slutsiffrorna till 4-2. Amor Layouni. Gud vet var Hisingeklubben hittar alla sina fynd, han är blott det senaste i en lång rad. Häcken går för guld i år igen, den saken är klar. Matchen mot BP var ingen av lagets bättre, framförallt inte försvarsmässigt. Men fyra mål talar; offensiven är sylvass, även nu när målsprutan Traore saknas (på väg bort, sades det). Häcken tar inga onödiga omvägar, spelar på djupet som inget annat allsvenskt lag. Elfsborg i någon mån undantaget. 

*. *. *

Boråslaget fick dock nöja sig med 1-1 i västderbyt mot IFK Göteborg. Sevärd match den också. Göteborg bättre än sin kris, Elfsborg kanske överrumplat av motståndet. Men ett sensationellt faktum ”överlevde”: Elfsborg har en enda förlust på 15 matcher, ingen på de 14 senaste. Göteborg å andra sidan står kvar på en ynka seger och växlar om till andra halvan som nästjumbo. Givet detta inbördes möte - obegripligt.

*. *. * 

Överskattat: bollinnehav som spelidé. Åskådliggjort av kvällens möte Djurgården-MFF. Nyss slut, 2-0 till Djurgården. MFF hade bollen. Spelade i cirklar. Ofta bakåt. Rullade runt, började om. Tempo? Inte mycket. Besynnerligt när man har speedkulor som Ali och Ceesay. Farten och effektiviteten fanns i Djurgården, segern var i underkant. MFF utan A C och Hugo Larsson krymper som lag - och utan dem krymper även Pena, tredje länken i mittfältstrojkan som var så viktig under framgångsvågen. Guldkandidat? Tveksamt. Men jo, absolut enligt tabellen; MFF har fortfarande rygg på både Häcken och Elfsborg. Strax bakom smyger f ö Djurgården med, kanske formstarkast av alla.

Bliv nu vid ditt Listerland, Bergström

Efter ett bortkastat halvår i Djurgården återvänder Jacob Bergström till Mjällby. Helt odramatiskt, beskedet var blott en tidsfråga. Bergström borde aldrig ha lämnat. Vissa fotbollsspelare kan bara i en klubb och i Bergströms fall råkar den klubben vara Mjällby. För några år sedan lät han sig lockas till Mjöndalen i Norge - men kom snart tillbaka utan att ha varit i närheten av bollen. Samma nu. Ingen skuld på Jacob Bergström, skammen faller över klubbar som helt enkelt inte vet vad de värvar. Hyggligt av Mjällby att förbarma sig. Sen återstår det att se vad han har att ge, livet i en frysbox är sällan formbefrämjande.

*. *. *

Förhoppningsvis har han tjänat en slant på sina äventyr, Bergström. Som plåster på såren, menar jag. Om Mjällbyglorian går att återupprätta är kanske tveksamt. En gång är ingen gång, två gånger en gång för mycket. Sillastrybarna - Mjällbys fans - var inte glada över Bergströms övergång till Djurgården. Därav också blandade uttryck på sociala medier kring återkomsten. Möjligen lite mer av ”allt är förlåtet”, dessbättre. Själv undrar jag hur Mjällby har tänkt. Är det laget som skall förstärkas? Eller bänken? Går Bergström verkligen rätt in i startelvan - och i så fall: på vems bekostnad? Fenger? Löfqvist?

*. *. *

Ska jag gissa blir det nog så att Jacob Bergström - till att börja med - byter en bänk mot en annan. Med den skillnaden att han får längre inhopp i Mjällby än de där löjliga stopptidsminuterna han i bästa fall fick i Djurgården. Fenger har gjort mål i två raka matcher, borde inte vara utbytbar just nu. Och pånyttfödde Löfqvist behöver nog inte oroa sig; i rollen som tillbakadragen anfallare är Bergström knappast något hot. En som däremot lär få känna av den ökade konkurrensen är Mamudo Moro. Ständigt underskattad i mina ögon, nu sannolikt degraderad till fjärde anfallsalternativ. Om inte femte, när skadade Alexander Johansson är tillbaka.

*. *. *

Tur att Mjällby har allsvenskans klurigaste tränare. Anders Torstensson brukar finna ut lösningar på det mesta. Senast en taktik som spöade skiten ur självaste MFF. Okej, nu tog jag i men inte särskilt mycket. En sak är hundra procent säker: i Torstenssons Mjällby kommer Jacob Bergström att möta all den respekt han förnekades i Djurgården. Välkommen hem.

Sverige och Nato

Goddag Nato. Adjö alliansfrihet. Sverige i neutral mening finns inte längre. Synd. Kändes tryggt så länge det varade. 200 år, lite drygt. Sen kom Putin. Skräcken. Paniken. Helomvändningen. De idoga försöken att blidka Turkiet som ställde sig i vägen för svenskt medlemskap. Det började med att sossedamerna Andersson och Linde neg, log och lismade inför president Erdogan - bara för att få ett stenansikte till svar. Fortsatte med att moderatherrarna Kristersson och Billström bugade, bockade och lismade ännu mer - och se på faan: Erdogan föll.

*. *. *

Ett ganska vämjeligt förspel, tycker jag. Mycket blågul förödmjukelse. Stärker förstås min misstanke: kvinnor som vill, vågar och kan imponerar inte på den turkiske machopresidenten, snarare skrämmer de honom. Politik är för karlakarlar. Såna som han själv. Lukatjenko. Netanyahu. Trump. Biden till nöds. Putin och Zelenskyj; bödel som offer, Erdogan klarar av att vänslas med båda. Nu vet jag inte om Kristersson och Billström kan sorteras in under beteckningen karlakarlar, men män är de ju. Och det tror jag - löjligt nog - har varit en fördel i förhandlingsspelet.

*. *. *

Kärnfrågan då. Bra eller dåligt för Sverige att ansluta sig till Nato? Vet ej, givet omständigheterna möjligen oundvikligt. Det politiskt korrekta just nu verkar vara att jubla. Som om Sverige vunnit något stort. I det ledet ställer jag mig inte. En känsla av tvivel väger över. Förlusten av hopp och tro, av Sverige som undantagslandet med de bevingade orden ”alliansfriheten har tjänat oss väl”. Att också vi i någon mening kapitulerar för Putin. Det är klabbet mot Ryssland nu, gör det världen säkrare? Hur då? Kan det inte lika gärna bli tvärtom? Vad har Putin att förlora?

*  *  *

Slutligen, den plågsammaste bland alla grumliga tankar kring Sverige och Nato. Dagens barn, morgondagens krigssoldater...står vi upp för den överlämningen, vi som alltid sa oss drömma om fred på jorden? 

1-2 x 7...

Lugnt och fint, rubriken ovan är inget komplicerat mattetal. Den redovisar helt enkelt kalla fakta från fotbollsallsvenskans senaste omgång. Sju av åtta matcher slutade med målsiffrorna 1-2. Rekord i kuriosa, vågar jag påstå utan att ha kollat. Synd att Kalmar och Elfsborg gick i otakt, 0-4 där bröt det kompletta vansinnet. Men alltså, åtta bortasegrar av åtta möjliga. Förmodligen ett slags kuriosarekord det också. Vem sa att hemmaplan är en fördel?

*. *. *

Igår kväll valde jag att se IFK Göteborg-Varberg. Hade på känn att Varberg skulle spräcka sin segernolla - och så blev det. Egentligen utan problem. Göteborg som såg uppryckt ut senast var tillbaka i mörkret. Osynkat, ojämnt, uddlöst. Berg utbytt i paus, oklart varför. Sebastian Eriksson petad. Veteranerna ut, gröngölingar in. Djärv idé, dåraktig tidpunkt. Laget slåss för sin allsvenska existens liksom, krisen är inget hitte-på. Tränarbytet nyligen reser nya frågetecken. Dansken som tagit över kom med nedflyttning som senaste ”merit”. Var det vad ett nedflyttningshotat IFK Göteborg behövde?

*. *. *

Varberg har också bytt tränare. Fast av tvång. Jocke Persson övergav sin ”baby” i utsatt läge, ganska oskönt utifrån sett. In i hans ställe kom Skogman från den egna akademiverksamheten. Har glömt hans förnamn, men det är inte Tore. Hursomhelst verkar Varberg ha vunnit på bytet. Spelet i de två senaste matcherna har röjt en kvalité som var väl dold under Perssons tid. Inget ont om ”bonnafotboll”, i Varbergs fall gav den poäng. Ja, inte i år men tidigare. Upplyftande dock att se laget nu. Skogman har gjort en make-over, hans Varberg spelar fotboll. Segern igår betyder att hoppet om allsvenskt kontrakt lever.

*. *. *

Nån som fortfarande tror att Utsiktens BK inte kommer att spela i allsvenskan 2024? Dags att vakna. Göteborgsklubben utan publik ångar på i superettan, bromsen alla väntar på tycks utebli. Så känn ingen sorg Göteborg: åker IFK ut står Kiken (Utsiktens smeknamn) redo att ta vid. Jag inser att det inte låter klokt - men det gjorde inte 1-2 x 7 heller. Fram till igår.

En seger av bibliska mått

MFF-Mjällby 1-2. Fotbollsversionen av bibelsagan om David och Goliat. Med samma vinnare. David. Närmre bestämt David Löfqvist, Mjällbys något bedagade härförare. 37 inom kort, lite långsammare än förr, men smartare än nånsin. Och den passningsfoten, suck. För andra matchen i rad prickade han danske anfallaren Fenger’s skalle så att Mjällby gjorde mål. Idag betydde det 2-0. Vem som fixat 1-0? Löfqvist själv, också på nick. Han kan allt, den gamle charmören. Allt - utom att orka en hel match. Den timme han ”tyar” med nu för tiden räcker, gör Mjällby till ett bättre lag.

*. *. *

Det roliga här är att David Löfqvist halkat in i startelvan tack vare MFF. Jo, faktiskt. Så länge Otto Rosengren var kvar i Mjällby satt ”Löken” på bänken. Men den enes transfer, den andres comeback. När Otto ”Lill-Bagare” lockades till Malmö tvingades Mjällbytränaren Anders Torstensson göra en Cajsa Warg. Ta vad som fanns, laga efter läge. Det blev - i brist på annat - David Löfqvist. Och simsalabim ett anfallsspel Mjällby inte varit i närheten av tidigare under säsongen. Allt är kanske inte ”Lökens” förtjänst, men idag var han skillnaden. Mot överflödets MFF. Mäktigt att se.

*. *. *

Mjällby vann inte på tur, eller av en slump. Man vann på inställning. Vilja, taktisk list, konsekvent spelidé. 2-1 var i underkant. Moro hade öppet mål till 3-0, missade oförklarligt. MFF:s reducering kom i sista stopptidsminuten, kändes mer som ett tröstmål. Konstigt att skriva - men sant: MFF fick ett tröstmål mot Mjällby, var aldrig nära att ta poäng. Pontus Jansson byttes in till jubel, Lill-Bagar’n till sorl. Inget hjälpte, matchen var körd. Och ett par timmar senare fick allsvenskan en ny serieledare: Elfsborg. Guldstriden lever vidare, MFF är med. Givet dagens insats dock bara som outsider.

Rökare behöver inga mögsvin

Jag brukar inte bli förbannad 08.30 på morgonen. I morse blev jag. Kommer ner på gårdsbänken efter avslutad frukost. Möts av tobaksfimpar i drivor. På marken, på själva bänken, överallt. Fy faan va’ äckligt. Jag är själv rökare, tar ett bloss på gårdsbänken då och då. Inte igår. Den var upptagen, nämligen. Av två, möjligen tre, damer/tjejer/kvinnor. Såg dem på håll vid upprepade tillfällen. Inga jag kände igen. Kanske nyinflyttade, mera troligt besökare. Hursomhelst sjukt ivriga på ciggen. Och totalt ointresserade av askfat eller liknande. Vilket faktiskt finns i bänkens närområde. Tio meter ungefär, måttlig ansträngning.

*. *. *

Vi rökare behöver inte mögsvin av det här slaget. Vi är illa sedda ändå. En liten förtappad minoritet bland människor med bättre karaktär. Så har det inte alltid varit; en gång ansågs det nästan fint att röka, såna som vi hade liksom tolkningsföreträdet. Inte längre. Då får man förhålla sig till nyordningen. Smyga lite med sitt beroende, acceptera att tobaksrök stör eller till och med hotar andras välbefinnande. Sluta vara så jävla ego. Plocka upp efter sig, utplåna spåren. Visa att nikotinet inte gör en dum i huv’et. Begrunda dagens lagstiftning kan vi också göra: slänga fimpar på marken är förbjudet, bötesbelagt.

*. *. *

Nu vet jag förstås precis hur detta kommer att sluta. När jag väl retat mig färdigt ligger jag där och plockar upp efter de satans miljösabotörerna. Fimpe för fimpe, svordom för svordom. Det har hänt förr. Hellre det än att bli misstänkliggjord själv. Lätt hänt. Bänken är ju ”min” i någon mening. Folk ser att jag - nästan bara jag - sitter där och syndar från och till. Risken att bli personligt kopplad till sopberget känns obehagligt hög. Nästa gång, tjejer: ta med en burk med några droppar vatten. Om ni nu inte ids uppsöka närmaste papperskorg med uttag för fimpar. Skänk en tanke åt förnuftet. Hur svårt kan det va’?

Ett VM där pengen är poängen

Tre dagar. Kort skrivpaus är också en paus. Men nu kliar det igen. Inom kort börjar ju VM i damfotboll, ett slags utsträckt julafton för alla berörda spelare. Och de är många. 32 länder deltar, däribland en ansenlig mängd blåbär. 22 eller 23 spelare per nationstrupp, totalt cirka 730 individer (reservation för räknefel). Julafton? Relevant, inte illa ment. Tomten heter FIFA och har säcken dyngfull med pengar. 320 000 kronor till varje enskild spelare. I grundplåt, påspädning följer med eventuellt avancemang genom turneringen. I vilket fall landar spektaklet i ett miljonregn som ligger utanför min kompetens att ens fantisera om.

*. *. *

Om jag är missunnsam? Nej. Snarare hänförd. Som jag lätt blir av all galenskap. Snurra ett lyckohjul, jaga en boll; win-win. Här ser vi ett FIFA som sent omsider vaknat med en snuttefilt i örat. Ska herrar ha betalt för att spela fotboll ska minsann damer också ha. Inte lika mycket kanske, men 320 000 per skalle är alltid nåt att börja med. Utan prestationskrav förstås - väldigt många av de premierade kommer inte att göra en aktiv minut på VM. Sympatiskt dock att precis alla får lika mycket av jättekakan. Stjärna eller klåpare, reserv eller sällskapsdam; ingen skillnad. Kommunismens gamla idégods rakt av. Individuell lönesättning ligger annars mer i tiden, även inom fotbollen. Men det skulle förstås sett ut om FIFA-tomten var sån. 

*. *. *

Rättvisa är svåra saker. Lika lön för lika arbete en princip de allra flesta ställer sig bakom, vill jag tro. Frågan kan möjligen handla om definitionen av ”lika arbete”. Ska Anna Book ha samma gage som Bruce Springsteen? Båda sjunger ju. Bör Kosovare Asllani och Lionel Messi tjäna ungefär samma? Båda spelar fotboll ju. Nej, så ”rättvist” är det inte och kommer aldrig att bli. Inte i min tid. Av en enkel anledning: efterfrågan och allmänintresse spelar roll. Klass lämnar jag därhän, att värdera den ligger i betraktarens ögon. Damfotbollen är på frammarsch, absolut. Förtjänar respekt, absolut. Men en förkrossande majoritet - även bland fotbollsintresserade kvinnor - föredrar fortfarande herrfotboll. 

*. *. *

En idé kommer för mig: tänk om Världssamfundet ”gjort en FIFA”. Delat ut motsvarande pengar till alla som lider nöd på riktigt. Det hade varit vackert. Fast omöjligt, jag fattar. Det finns inget VM i armod. Fotbollsspelare skulle bara visst hur orättvis världen är utanför deras egen lilla lyxbubbla. Seriöst: flera fattiga och fotbollsmässigt underutvecklade nationer deltar på stundande VM. I de fallen kan FIFA:s startbonus förändra livet. Gärna för mig, så långt är jag på tomtens sida. För övriga blir några hundratusen blott ett extra tillskott på kontot. Förvisso välkommet, mycket säger sällan nej till mer. I de välutvecklade länderna - typ Sverige - lever kvinnliga elitspelare redan gott på sin fotboll. Inte jämfört med män, men jämfört med verkligheten i det stora hela.

En nätt liten dos av fotboll

Fyra hela matcher. Plus en halv. Det var vad jag såg av den allsvenska återstarten. Om jag har nåt liv? Delvis, annars hade jag sett alla åtta. Nån måtta får det va’, även på överdriven lyxkonsumtion av fotboll.

*. *. *

Jag började med MFF-Sirius, rundade av med Mjällby-Kalmar. Däremellan Halmstad-Göteborg och Djurgården-Varberg. Samt andra halvleken av BP-AIK. Blandad kompott, mycket nöje. Sista intrycket biter sig fast: Mjällbys insats mot Kalmar. Klart bättre än jag fruktat. 1-1 med mersmak. Utan Rosengren och Noah Persson som flyttat till lukrativare marknader. Utan Alexander Johansson som skadat sig på träning. Med ikonen David Löfqvist tillbaka i startelvan för första gången i år. Mjällby är tunt numera, har knappt nåt att byta med, åtminstone inget som tränare Torstensson litar på. Han kör sina ”darlings” så länge de orkar, ibland längre. Arbetshästar, krigare, bultande hjärtan. Det höll igår, kunde och borde räckt till tre poäng. Beundransvärt i stunden - men farligt på sikt.

*. *. *

Med ”farligt” menar jag de avstängningar som lurar runt hörnet. Fem av spelarna i Mjällbys cementerade startelva står på två varningar. En tredje och det är klippt. Då tvingas Torstensson använda sin bänk, antingen han vill eller ej. Har Mjällby de marginalerna? Kan rostigt reservkapital bara kliva in och fylla ordinarie skor? Tvivlar. Minst sagt.

*. *. *

På söndag kommer Mjällby till Malmö. Hade tänkt gå. Men tyvärr. Allt ”bra” utsålt, meddelar min dotter efter att ha forskat i ärendet. Ströbiljetter kvar men då på sämre utsiktsplats. Jag tar det som en man, tv duger. Lite oväntat dock. Att Mjällby var en sån publikmagnet alltså. För inte är det väl Pontus Janssons eventuella comeback i MFF som febrar? 

*. *. *

Ett lag jag tyckte synd om i återstarten var IFK Göteborg. 0-0 i Halmstad kan verka okej, men som matchen såg ut var det två förlorade poäng snarare än en vunnen för Göteborgs änglar. Laget famlar efter flyt, en dubbelträff stolpe till stolpe i slutet var bara så typisk. Får se om det vänder mot Varberg härnäst. Jag tror det, spelmässigt fanns en del goda tecken i Halmstadmatchen. 

*. *. *

Apropå överdrifter. Skriver jag inte lite väl mycket? Lite väl ofta? Känns så. Får försöka ransonera mig framöver. Obs, inget löfte, men en seriöst menad målsättning. Man ska va’ rädd om de (relativt) få läsare man har, inte trötta ut dem. Låt mig bara avslutningsvis säga vad jag tycker om dokusåpan ”Seger i VM-truppen till varje pris”. Ett ord räcker. Fel.

Huvudlöst i huvudstan

Knappt hann fotbollsallsvenskan starta om innan AIK skämde ut sig. Allt som behövdes var en efterlängtad seger, 2-0 mot BP. Då kom beskedet: tränaren Andreas Brännström sparkas. Han som stått rakare än någon annan genom hela motgångssviten. Han som tålmodigt och vänligt svarat på alla frågor om kris och schism i klubben. Han som haft ledningens förtroende - enligt ledningen. När laget äntligen vinner får han gå. Förlåt AIK, men detta verkar inte riktigt klokt. 

*. *. *

Om man nu ville byta tränare, varför inte under uppehållet? Om man nu hade förtroende för Brännström, hur kunde det försvinna efter ett positivt trendbrott? Okej, jag fattar. Beslutet var taget i bakhåll redan innan BP-matchen, jäkla ”otur” att man vann liksom. Lögner och dimridåer hela vägen, AIK. Beklämmande. Andreas Brännström lämnar med all heder i behåll. Klubben går vidare med all heder förbrukad. Och med en norrman som ny tränare. Att han bara vågar.

*. *. *

Och när jag ändå är förbannad. Ikväll såg jag balkongmupparna på Djurgårdens tränarbänk byta in sitt mobboffer Jacob Bergström. I 90e minuten. Där nånstans brukar han få komma in, Mjällbys gamle centertank. Lagom för att aldrig hinna röra bollen. Fast mest kommer han inte in överhuvudtaget. Balkongmupparna föredrar att ha honom på bänken. Jämte Carlos Gracia, Djurgårdens andra ”Mjällbyfynd” inför säsongen. Snacka om att köpa av rent jävla okynne.

*. *. *

Djurgården vann över Varberg, 2-0. Tyvärr, höll jag på att säga. Avskyr minsta tendens till mobbing. Storstadssnobbism är också motbjudande. Led lite med Varberg som gjorde en bra match utan att få nåt med sig. Typiskt; laget har spelat tretton matcher och fortfarande inte vunnit. Ond cirkel, kallas det visst. Lätt att fastna i, svår att ta sig ur.

Seriernas serie startar om

Lurigt med speluppehåll. Omstart från noll liksom. Nya förutsättningar, nya chanser för lagen som halkat efter. Ingen ska inbilla mig att allsvenskan i fotboll kommer att sluta exakt så som den ser ut just nu. Inte ens hälften är spelad, utrymme finns för både uppryckning och nedgång. Här och där har spelartrupper förändrats, till det bättre eller sämre återstår att se. Men klarar t ex MFF att ersätta Hugo Larsson och Anders Christiansen - tillsvidare även Vecchia - utan att lagets slagstyrka påverkas negativt? En första fingervisning ges ikväll då Sirius gästar Malmö. Varning kan vara befogad.

*. *. *

Ett MFF utan Larsson och A C kan i min bok liknas vid ett Häcken utan Rygaard och Samuel Gustafson. Mittfältsgeneraler är sällan utbytbara, möjligen en men inte två. Häcken har kvar sina, MFF måste bygga nytt för att trygga lagbalansen. Äventyrligt. Rosengren från Mjällby har köpts in, Lewicki kan dammas av, Zeidan finns tillhands långt in i förrådet...men nog skulle det förvåna om MFF gick helt omärkt ur problematiken. Elfsborg - och Häcken - känns något stabilare, låt vara att det så kallade fönstret öppnas först i dagarna. Där kan förändringar ske. Utöver de redan gjorda.

*. *. *

Under uppehållet passade Viktor Fischer på att försvinna från AIK. För gott. En tragisk affär från början till slut. ”Årets bästa nyförvärv till allsvenskan”, sa en lyrisk Daniel Nannskog i tv. Årets sämsta förutsägelse, dessvärre.

*. *. *

Försvann gjorde även Joakim Persson, Varbergs ikoniske tränare. Danmark nästa. Där blir allsvenskan en profil fattigare - och Varbergs BoIS satt på pottan. Persson lämnade tydligen brådstörtat, utan föregående varning. Ganska taskigt, givet Varbergs läge som att fly ett sjunkande skepp.

*. *. *

Mjällby har sålt Noah Persson och Otto Rosengren. Om man därmed också sålt sitt allsvenska kontrakt är en relevant fråga. Svar i höst, men risken finns. Ett par av säsongens nyförvärv har man f ö brutit kontrakten med - och något nytt har ännu inte presenterats. Det ryktas om den förlorade sonen Jacob Bergström, odugligförklarad i Djurgården. Vågar Mjällby? Ett halvår på en bänk gör ingen fotbollsspelare gott, Bergström är kanske inte den han en gång var. Hursomhelst. Välkommen tillbaka, allsvenskan. Seriernas serie, fotbollsnördarnas bästa vän.