Knappt hann fotbollsallsvenskan starta om innan AIK skämde ut sig. Allt som behövdes var en efterlängtad seger, 2-0 mot BP. Då kom beskedet: tränaren Andreas Brännström sparkas. Han som stått rakare än någon annan genom hela motgångssviten. Han som tålmodigt och vänligt svarat på alla frågor om kris och schism i klubben. Han som haft ledningens förtroende - enligt ledningen. När laget äntligen vinner får han gå. Förlåt AIK, men detta verkar inte riktigt klokt.
*. *. *
Om man nu ville byta tränare, varför inte under uppehållet? Om man nu hade förtroende för Brännström, hur kunde det försvinna efter ett positivt trendbrott? Okej, jag fattar. Beslutet var taget i bakhåll redan innan BP-matchen, jäkla ”otur” att man vann liksom. Lögner och dimridåer hela vägen, AIK. Beklämmande. Andreas Brännström lämnar med all heder i behåll. Klubben går vidare med all heder förbrukad. Och med en norrman som ny tränare. Att han bara vågar.
*. *. *
Och när jag ändå är förbannad. Ikväll såg jag balkongmupparna på Djurgårdens tränarbänk byta in sitt mobboffer Jacob Bergström. I 90e minuten. Där nånstans brukar han få komma in, Mjällbys gamle centertank. Lagom för att aldrig hinna röra bollen. Fast mest kommer han inte in överhuvudtaget. Balkongmupparna föredrar att ha honom på bänken. Jämte Carlos Gracia, Djurgårdens andra ”Mjällbyfynd” inför säsongen. Snacka om att köpa av rent jävla okynne.
*. *. *
Djurgården vann över Varberg, 2-0. Tyvärr, höll jag på att säga. Avskyr minsta tendens till mobbing. Storstadssnobbism är också motbjudande. Led lite med Varberg som gjorde en bra match utan att få nåt med sig. Typiskt; laget har spelat tretton matcher och fortfarande inte vunnit. Ond cirkel, kallas det visst. Lätt att fastna i, svår att ta sig ur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar