Illavarslande HK-mönster

HK Malmö-Ystad IF 21-22. Förra säsongen hade HK Malmö en sjusärdeles förmåga att vinna de jämna matcherna. Den här säsongen verkar det bli tvärtom. Kvällens förlust var HK:s tredje raka, alla med knapp marginal. Tillfälligheter? Otur? Tror inte det. Lutar alltmer åt att det är en tränarfråga. Magnus Andersson var en mästare på att entusiasmera och engagera sina spelare, han hade därtill en taktisk blick som ofta blev helt matchavgörande. Ulf Sivertsson kan säkert lika mycket handboll rent teoretiskt - men hans ledarstil är så tillbakalutad att klockorna stannar. Var finns temperamentet? Glöden? Glädjen? Trivs Sivertsson i HK? Trivs spelarna med honom? Jag vet, frågorna är tidigt väckta, säsongen är ung. Men laget ser verkligen inte bra ut, framförallt anfallsspelet går på tomgång. Ikväll bjöd HK på rena orgien av s k tekniska fel, Adam Lönn till den grad att han faktiskt blev en tillgång för Ystad. Ljuset i mörkret var än en gång Simic, målvakten. Vilket förstås säger en del om laget i övrigt. Ystad var inte heller särskilt övertygande, dock bättre än Malmö. Borgstedt är ett vasst nyförvärv, precis som Anders Persson i buren. I andra halvlek visade dessutom unge Lukas Nilsson musklerna: fyra mål i viktiga lägen, ett klipp i skottet som imponerade. Mest iögonfallande var väl annars skillnaden i coaching: Seifert i YIF visade närvaro. Punkt.

Kom igen, Mjällby

Nej, jag såg inte Mjällbys tillkortakommande i Malmö. Befann mig till havs för inköp av våtvaror, om det nu duger som alibi. Hursomhelst rasar den vidare, den allsvenska bottenstriden. Mjällby har en riktig måstematch härnäst. Brommapojkarna hemma. Nåt annat än tre poäng finns inte - utom i mina mörkaste tankar. Vet inte varför men årets Mjällby ger mig ingen ro, ingen känsla av förtröstan. Hoppas jag har fel. Allsvenskan behöver Blekinge, för att liksom bli salongsfähig. Så att säga.

Söder på Sydis...

På 1990-talet liksom i början av 2000-talet gjorde han sig känd eller snarare ökänd som insändarskribent, i Sydsvenskan inte minst. Problemet med hans alster var att de hela tiden balanserade på gränsen till det publiceringsbara. En del stoppades, annat passerade i det fria ordets namn. Björn Söder var hans namn, främlingsfientlighet och homofobi hans tankegods. En rå ton löpte alltid genom hans insändare och på Sydis blev han en snackis: "nåt från Söder idag"? Igår blev den här mannen vald till (andre vice) talman i Sveriges Riksdag. Han, den kanske mest obehaglige av alla obehagliga Sverigedemokrater. I "demokratins" namn, amen.

Uppryckning slår guldryck...

Känns som det var igår Mjällby stod på 18 poäng och sladdade i kön av den allsvenska tabellen. Nyligen var det i alla fall. Nu, fyra matcher senare, är läget så sensationellt mycket bättre att jag nästan får slut på orden. Kryss borta mot Häcken och därefter tre raka segrar; simsalabim och tjofaderittan, plötsligt har Mjällby 28 poäng och fast mark under fötterna. Otroligt. Särskilt anmärkningsvärt rent resultatmässigt är de senaste två 1-0-vinsterna mot Elfsborg respektive AIK. Dessförinnan hade Mjällbys veterankeeper Asper två nollor på 23 matcher, så snacka om skön fördubbling. Ett krux bara: än är ingenting klart, fem á sex poäng ytterligare lär behövas för nytt kontrakt. Klart är det däremot i toppen. MFF tar guldet, framförallt av egen imponerande kraft men också för att konkurrenterna varit vänliga nog att gå bort sig i omgångar. Att Malmö, genom FC Rosengård, tar guldet även på damsidan tycker jag är en ickefråga. Allt annat hade varit fiasko för en klubb som kunnat handplocka toppspelare från när och fjärran, mest fjärran. Delvis tack vare dig & mig, dvs kommunal sponsring.

Full bänk - för syns skull

Att kallas till match efter match men aldrig få spela kan tyckas märkligt. Lite som att komma till sin arbetsplats men inte få lov att jobba. En form av utfrysning, eller mobbing om man så vill. Med chefen/coachen som härskare. Jag vet att jag vidrört ämnet förr - men igår kväll aktualiserades det på nytt. HK Malmö hade full bänk i handbollsderbyt mot Kristianstad, fyra av spelarna (fem med andremålvakten) satt där bara för syns skull. Odugligförklarade av tränare Sivertsson, jag kan inte tolka det på annat sätt. Risken med den typen av coaching är att man splittrar laget, äventyrar moralen och sliter ut "de betrodda". Garantin är att de som aldrig får förtroendet att spela heller inte får någon utveckling som spelare. Det är illa, mycket illa.

Stjärngarnityr utan glans

HK Malmö-Kristianstad 26-27. Sur förlust för HK, kvitteringsläget fanns men sjabblades bort. Å andra sidan kan man tycka att Kristianstads namnkunniga lag borde stängt matchen tidigare, t ex vid ledning 23-17 långt in i andra halvlek. Där och då anades en viss klasskillnad mellan lagen. Kristianstad hade bättre tempo, mer fysik, fler spelare att gå runt på, lättare att göra mål. Och invaggades kanske i falsk säkerhet, vad vet jag. Mot slutet var det i alla fall inte mycket glans kvar över stjärngarnityret, mest gnäll och frustration. I skottgluggen: domarna förstås. Kristianstad - tränare Lindgren inte minst - ansåg sig förfördelat och laget "vann" mycket riktigt utvisningsstatistiken med 8-2 eller nåt liknande. Dessutom fick HK sex straffar, Kristianstad blott en. Själv tyckte jag domarna var bra, brutalhandboll ska beivras oavsett vem som utövar den. En eloge till HK som stod upp och gjorde match av det hela. Tönnesen var förresten förbluffande säker på de där straffkasten, satte alla sex. Fast allra bäst var Pecikoza på linjen. Den offensiva alltså. Defensivt slet han efter förmåga, ganska ofta dessvärre förgäves. Mot sig hade han nämligen den flinke Andreas Cederholm, Kristianstads genomgående bäste spelare den här kvällen. Det fotarbetet matchade inte Pecikoza, hur gärna han än ville.

Ett avgörande oavgjort

Sju sidor MFF i dagens Sydis. Bl a en krönika med rubriken "Slarv och dåligt fokus avgjorde Skånederbyt". Avgjorde? Jag trodde det blev oavgjort. Men visst, språket har förflackats, ordens valör och innebörd betyder inte längre något särskilt, allt passerar tjofaderittan. Annars hade man kunnat tro att det var krönikören själv som hemföll åt slarv och dåligt fokus. En till liten detalj, när jag ändå ojar mig: utkämpades inte Skånederbyt mellan TVÅ lag? Sydsvenskan betygsätter bara det ena, spelare för spelare. Var HIF:arna statister? Starkt av dem i så fall att fixa 1-1.

Mjällby skakar mitt inre

Har Mjällby sparat det bästa till sist? Jag börjar nästan tro det. Eller hoppas, i alla fall. Dagens 1-0-seger över Elfsborg var så skön att det gjorde ont. "Såg" matchen på text-tv, var tvungen att gå ut och ta ett lugnande bloss vid pass 16.48. Då stod det fortfarande 1-0 i rutan men i vitt, dvs obekräftat slutresultat. När jag kom in igen var det ett blått 1-0, dvs bekräftat slutresultat. Man måste inte vara född bleking för att inse vidden av detta. Fast jo, det måste man kanske. Mjällby lämnade över nedflyttningsplatsen till Falkenberg - och kvalplatsen till Norrköping. Tillfälligt är förstås säkrast att tillägga. För mig känns den nya situationen hursomhelst mentalt omskakande. Jag har ju genom hela säsongen förberett mig på Mjällbys degradering, tänkt och känt och t o m skrivit att den var oundviklig. Och det är den kanske, än har vi inte sett slutet. Men en sak är säker: skulle det visa sig att jag haft fel kommer jag att tokjubla hela vägen till barskåpet.

Sånger för själ och hjärta

Köpte en ny skiva när jag var i Ullared häromsistens. Sonja Aldéns senaste. I Andlighetens Rum heter albumet och jag rekommenderar det gärna varmt. Här finns kompositioner av t ex Afzelius och bröderna Gärdestad men även ett par klassiker ur psalmboken. Dessutom Dan Anderssons tonsatta dikt Omkring Tiggar'n Från Luossa, liksom något av sångerskan själv. Med mera, med mera. Allt är finstämt och lågmält arrangerat, Aldén sjunger rörande vackert. Musik som gjord för den yttersta dagen. Eller strax dessförinnan.

Klass slår vilja

Juventus-Malmö FF 2-0. Taktiskt en närmast fulländad insats av MFF, fotbollsmässigt ändå en nivåskillnad som blev helt avgörande. Juventus var så mycket skickligare med bollen, så mycket snabbare i steget mellan tanke och handling. Målet/målen bara måste komma - och kom i andra halvlek: båda genom Tevez, den gamle strikern. MFF har ingen anfallare av den kalibern, även om jag ser att Rosenberg får en s k max-5:a i Sydsvenskans betygsättning idag. Själv tyckte jag att han blev ett tämligen lätt offer för Juveförsvaret men det kan bero på att jag har en annan färg på glasögonen. Eller att jag behöver nya, kanske. Men Robin Olsen, målvakten, var kanon, där såg vi något av ett internationellt genombrott. Matchen som sådan måste varit oerhört energikrävande för MFF:s del, risk finns nog för baksmälla i vardagen. Dvs i den allsvenska spurten. Derbyt mot HIF närmast lär väl ge en fingervisning.

Han gav passionen en röst

Minns att han ringde mig på tidningen en gång, bara för att diskutera vidare kring något jag skrivit om ungdomsidrott. Sen träffade jag honom vid ett par tillfällen i samband med handbollsmatcher. Växlade några ord, fascinerades av hans vänlighet. Framförallt hörde jag honom på tv som passionerad kommentator. Konståkning, ridsport, simhopp, handboll, fotboll; stort som smått, inget var honom främmande, ingen kunde förmedla spänningen som just han. Roger Blomquist. Att läsa om hans alltför tidiga bortgång gör ont.

Läget, Löfven?

Apropå föregående inlägg så höll jag visst på att glömma det viktigaste. Maktskiftet. Moderatalliansen får gå, en socialdemokratiskt ledd regering tar vid. Dessvärre på ett mandat som är så tunt att kaos hotar per omgående. S och den tilltänkta samarbetspartnern MP samlade alltså cirka 38 procent av rösterna i valet, det regerar man inte ett land på. Löfven, som idag var fräck nog att nobba V, hoppas tydligen på blocköverskridande lösningar. Men skulle centern och folkpartiet plötsligt bli sossevänliga bara för att omständigheterna är som de är? Tillåt mig tvivla.

Om gränserna var stängda då?

13 procent i riket. 20 procent och mer därtill i massor av skånska kommuner. Valets vinnare blev Sverigedemokraterna, förlorare blev alla vi som tror på en gnutta mänskligt förnuft. Sensationellt? Inte det minsta. Snarare förutsägbart. Hela Europa ser ut så här idag. Främlingsfientliga eller öppet rasistiska partier röstas in i parlamenten - och ytterst är anledningen en och samma: världen brinner, människor flyr för sina liv. Det ska dom ge faan i, menar SD och deras gelikar runt om i Europa. Krigsoffren ska hjälpas i närområdet, dvs mitt i helvetet. Då belastar de inte oss, då kan vi fortsätta glo på tv och låtsaslida lite avmätt, som om världsproblemen inte angick just oss. Och då, slår det mig, kan SD packa ihop. Varför skulle folk rösta på ett sådant parti om gränserna var stängda? I det perspektivet köper jag valresultatet, hur motbjudande det än är. Tack för ordet.

Rätt resultat i usel match

HK Malmö-H 43 19-19. Sällan man sett en jämnare handbollsmatch än denna. Bättre har man sett däremot, det skall gudarna veta. Skönt att slutresultatet blev rättvist, ingen förtjänade att vinna. Vill man vara positiv kan man förstås framhålla försvarsspelet, det var effektivt i båda lagen. Målvakterna också bra, framförallt Jacobsson i H 43. I övrigt kan det mesta förbigås med tystnad - särskilt HK-nestorn Tönnesens insats. Punkt.

Valet det allt överskuggande

Idag ger det sig. Kan HK Malmö för en gångs skull vinna över H 43 och på så vis frälsa stadens alla handbollsnördar? Skojar bara. Det finns tyngre händelser och viktigare frågor denna söndag. Valet. Blått eller rött? Brunt inflytande? Maktskifte eller status quo? Ikväll vet vi. Kanske. Det kan bli en rysare, ett avgörande först på "stopptid". Som god demokrat får man acceptera resultatet, hur det än blir. Men under tiden är det inte förbjudet att hoppas. På att Alliansen ryker alltså. Åtta års enträget jobb för splittring i Vi (som jobbar) och Dom (som inte jobbar) borde vara nock. Eller är "Vi" så lättköpta?

Broiler med hybris

Löfven eller Lööf? Svetsarn eller broilern? Frågan är tydligen het på sociala medier just nu, allt pga en pappersbunt som Lööf räckte över men Löfven slog ifrån sig mitt under pågående debatt i TV4. Uppseendeväckande, kan man väl säga. Osvenskt politiskt beteende från båda parter, ett brott mot vår slätkammade tradition. Själv har jag inga problem med att välja sida. Löfven - sju dar i veckan. Det var Lööf som provocerade, det är Lööf som i valrörelsens elfte timma fått hybris. Hennes lilla parti, som ingen riktigt kan förklara varför det finns, har nämligen ökat någon procentenhet i mätningarna. Från nedflyttningsfarozonen till säker mark, för att tala idrottsspråk. Den politiska broilern Lööf, högst avlönad av alla partiledare, verkar inte kunna hantera detta. Hon fattas liksom något. Ödmjukhet, tror jag. Lite hyfs, lite stil, lite värdighet. Igår gick hon definitivt över gränsen - och jag förstår faktiskt att Löfven blev uppriktigt förbannad. Det är en mänsklig svaghet att bli det. Huruvida det är "statsmannamässigt" får väljarna avgöra på söndag. Tycker de att kylig arrogans och stroppig besserwissermentalitet är bättre, ja då vinner Alliansen igen. Gud förbjude.

Zlatanätaren Edström

Hörde att Ralf Edström gått hårt åt Zlatan i radion under gårdagens EM-kvalmatch. Det förvånar mig inte alls, Edström har aldrig varit sen att kritisera Sveriges fixstjärna. Den här gången var det tydligen försvarsjobbet som störde Edström. Alltså att Zlatan inte deltog tillräckligt där utan överlät allt åt lagkamraterna. Jaha. Skulle Sverige spelat med elva man på egen planhalva? Räckte det inte med tio? Och vänta nu, hur var Edström själv som "försvarsspelare"? Värdelös, vill jag minnas. Sant är att Zlatan inte gjorde någon glansfull landskamp igår men det var ändå han - jämte Källström - som stod för det mest konstruktiva i Sveriges spel. Vem skulle gjort det bättre? Elmander? Hysén? Seriöst? Problemet här är nog snarare Ralf Edströms analytiska förmåga. Med de egna rötterna i 1970-talets fotboll kan han ha missat en del av utvecklingen, helt enkelt. På hans tid fanns det heller inga som hette nåt på "-vic" i det svenska landslaget - och definitivt ingen spelare eller personlighet av Zlatan Ibrahimovic's kaliber. Edström själv var väl närmast, men ändå ljusår ifrån. Möjligen är det där skon klämmer, jag börjar snart tro det.

Oglamouröst - men bra...

Österrike-Sverige 1-1. Resultatmässigt en helt okej start på EM-kvalet för svensk del. Spelmässigt sådär. Framåt hände inte mycket. Zlatan var både om- och kringskuren, kom inte till en enda målchans på hela matchen. Men ett Z blev det ändå i protokollet. Zengin, nämligen. Turkproffset överraskade alla med två riktiga rökare. Den första betydde 1-1, den andra rammade ribban. Det var i princip allt Sverige hade i anfallsväg. Desto mer från Österrikes sida, fast mest hörnor. Tror det blev 13-1 eller nåt där. Isaksson var som alltid utmärkt i det svenska målet - och backlinjen som alltid lite svajig. Granqvist undantagen. Han var faktiskt kvällens svensk, tycker jag. I övrigt var det hårt och beundransvärt jobb, inte minst av mittfältstrion Larsson-Källström-Ekdal. Glamourfaktorn glömmer vi.

Handbollspremiär i faggorna

Den här veckan är det elitseriepremiär i den finaste av (inomhus)sporter. Handbollen alltså. Vad gäller de skånska lagen tror jag att Ystad går mot en hygglig säsong, men Malmö mot en kärv. "Mirakeltränaren" Magnus Andersson har tackat för sig, Tönnesen och Pecikoza blir inte yngre. Lugi tror jag inte heller på i år. Tongivande pjäser som Hallberg och Hippe har försvunnit, tränarduon bakom fjolårets framgång likaså. För H 43 blir det upp till bevis. Klarar sig laget utan "pappa" Roganovic? Det är trots allt ett par hundra mål som går bort - eller måste göras av andra. Misstänker att det blir tufft, att H 43 i bästa fall får gå kvalvägen till nytt kontrakt. Köpe-Kristianstad, slutligen, går utanom toton. Där finns resurser som övriga bara kan drömma om. Och någon gång måste ju toksatsningen lyckas, det är simpel logik. Så SM-guldet till Kristianstad, allt annat vore nästan märkligt. Ystad och kanske Lugi till slutspel, Malmö och H 43 utanför detsamma. Det är vad jag ser i min grumliga kristallkula. Spelet kan börja.

Konfronterad av "sanningsägare"

Äcklas av Sverigedemokraternas tv-reklam. Den lismande Åkesson, de försåtliga budskapen, fy faan. Men det går säkert hem i stugorna, rassar och nassar finns det gott om. Låt vara att de kallar sig "invandringskritiska" nu för tiden. Det har Åkesson lärt dem. Själv konfronterades jag med en av hans sympatisörer helt nyligen. Satt på en bänk utanför ett köpcentrum när mannen ifråga bara dök upp, minst lika ivrig och påstridig som en tidstypisk telefonikrämare. Hans fråga löd ordagrant så här: "Vet du att idag bor där fler blattar än svenskar i Sverige"? Jag noterade mannens blick och insåg snabbt att jag nog borde vakta min tunga, livet är mig ändå fortfarande ganska kärt. "Var har du läst det"? tordes jag dock replikera. Svaret kom som en kaskad: "I Aftonbladet...Expressen...överallt. Läser du inte själv din fubbick? Rösta på Jimmi, han e den ende som har klart för sig". Sen drog mannen vidare, klart besvärad över att jag inte jamsat med reservationslöst. Men det var där andra som gjorde, det kunde jag inte undgå att höra. Damer, herrar, mest äldre och till synes alldeles normala människor, inte alls lika "hardcore" SD som mannen med den flackande blicken. Den skillnaden märks förstås inte i en valurna - och det är därför jag fruktar att Sverigedemokraterna får uppemot 20 procent av rösterna nästa söndag.

Stakethäng på temat "bättre förr"

Min vana trogen var jag och kollade på Croatia idag. Det kan man numera göra i trygg förvissning om att få se mål. 6-3 senast mot Lunds FF, 2-4 nu mot Lunds SK. Dagens Croatia blandar och ger på ett sätt som gårdagens Croatia knappast hade tillåtit sig. Tänker på laget som åren kring 1990 var Malmös tredje bästa - och hela Sveriges allra bästa i kategorin "invandrarlag". Dvs det första som nådde så högt i fotbollens seriesystem som division 2 (tredje nivån vid tiden ifråga). Den perioden är alltjämt en snackis bland de trogna stakethängarna vid division 5-matcherna på Sorgenfri IP. Idag var de där igen. Tiotalet gubbar i min egen ålder, alla med korrekta referenser till allt av "croatisk" betydelse. Som Pajen, den store målskytten när det begav sig. Som Goran Voloder, den kanske störste talangen av dem alla. Som Robert Ekholm, mittfältsmaskinen som hellre dog än förlorade en boll. Som Michele Liuzzi, mittbacksresen som hördes över hela stan. Som gentlemannen Nikola Corak, lagets hjärta. Som Puskas Ljungberg, tränaren bakom verket. Vackra minnen är god tröst, det inser man snabbt under ett ordinärt "häng" med veteranklacken. Mycket angenämt. Dagens spelare ska däremot vara glada att de slipper höra omdömena kring sina prestationer, särskilt efter en match som denna mot LSK. "Skit" var det i särklass snällaste. Väl hårt, kan jag personligen tycka.

Ju fler skandaler...

Nya skandaler ploppar upp kring Sverigedemokraterna så här i valspurttider. Partiledaren himself har tydligen momsfifflat, toppnamnet i Halmstad har ertappats med att städa i hakkorsprydda kläder. Förutom då att SD-politiken i sig är en stor fet skandal (min uppfattning). Men det är klart. Begrundar man effekterna av alla tidigare avslöjanden och skandaler kring SD så närmar sig väl partiet egen majoritet nu. Det är s a s demokratins pris. Jag menar, att alla får rösta.

Okej offensiv, darrig defensiv

Sverige-Estland 2-0. Genrep inför EM-kvalstarten mot Österrike på måndag - och en hållen nolla som Sverige inte riktigt förtjänade. Försvarsspelet var darrigt, särskilt i första halvlek. Ett bättre lag än Estland - Österrike t ex - hade garanterat gjort åtminstone något mål av allt som bjöds. Framåt däremot var det svenska spelet rätt okej. Forsberg och Bahoui fick starta på var sin sida om Zlatan, båda tog för sig på ett imponerande sätt. Även Hrgota som byttes in i andra halvlek visade frön av spännande potential. Passningsspelet i det stora hela var bättre än tidigare, men det kan i någon mån ha berott på det tillåtande motståndet. Målen gjorde så klart Zlatan. Hans 49e och 50e i landslagsdressen, nytt svenskt rekord. Den mannen knäcker.