Den Rosa Hattens Dag

Nyårsafton är här, varmt välkommen. Jag menar, vilken annan dag på året kan man klä sig i rosa hatt å rosa skjorta med matchande slips utan att bli betraktad som fjolla? Hatten har jag haft sen 80-talet, den är jag rätt stolt över. Men jag undrar om den inte krympt. Eller om det är huvet som svällt. Skit samma, ikväll ska den på. Min gode vän får nöja sig med en silverhatt, damerna likaså. Om nu damer överhuvudtaget vill ha hatt, något säger mig att endast herrar vill vara i hatten på nyårsafton. Gott Nytt År där ute, ta väl hand om er. Med eller utan hatt.

Detta var - handboll

HK Malmö-Guif 27-25. Fattar nästan ingenting. Hur faan kunde Malmö vinna detta? Laget gjorde ju inte mål förrän i tionde minuten, då hade Guif redan gjort fem. En viss uppryckning ledde till halvtidssiffrorna 11-14 och vagt hopp om en anständig förlust, inte mer. Sen vet jag inte vad spelare gör under en pausvila eller vad en pausvila gör med spelare...men nåt måste det vá. Här kom HK ut som ett helt nytt lag - och jo, Guif likaså fast i negativ bemärkelse. Märkligt. Eskilstunalaget vaggades kanske in i tron att matchen var körd, att det helt enkelt inte gick att förlora mot ett så mediokert Malmö. Men som någon stönade på läktaren när allt vände: detta är handboll. Möjligheternas sport, tror jag att damen ifråga menade. Annars kunde hon stönat - Kasper Olsen. Dansken var formidabel, faktiskt redan i första halvlek när alla andra Malmöspelare var "å banan". I andra halvlek fick han simsalabim assistans, inte minst av outsiders som Hampus Svännel och Jacob Berglund. Tre respektive fyra mål från duon som normalt tillbringar handbollslivet på bänken, snacka om gemensam giftpil mot tränare Proppen. En man till måste nämnas: Stephen Nielsen i målet. Andra halvan av matchen visade han den klass han INTE visat på väldigt länge. Det bidrog så klart till svängningen, alla vet ju vad fullödigt målvaktsspel kan betyda för ett handbollsresultat. Planens skickligaste spelare fanns dock i Guif. Mattias Zachrisson. Den handleden, det skottet, suck. Tur för Malmö att inte ens han verkade riktigt fokuserad efter den "mystiska" pausvilan.

Sevärt om Palme

Palmedokumentären i tv, mycket intressant. I alla fall för oss som var med när det begav sig. Inte utan att man saknar en politiker av den typen idag...det finns ju liksom ingen att älska eller hata längre, ingen som berör. Löfven verkar vara en god man - men medryckande? Inte precis. Kanske inte frånstötande heller, bara lite präktig och korrekt. Som Reinfeldt. Eller Björklund. För att inte tala om fisförnäme Bildt. Palme var en annan sort, i en annan tid. Om bättre eller sämre må di lärde tvista, själv lutar jag åt bättre.

Grötigt i rimsmedjan

Man ska ju vara snäll under julen. Därför ska jag inte säga vad jag tycker om de s k grötrim som Sydsvenskans sportchef bjöd läsarna på igår. Jag nöjer mig med att konstatera att de var - grötiga. Så har jag ändå varit snäll.

Jul, jul, strålande jul...

Mötte en ung man utanför Mobilia igår. "Vill du hjälpa en hemlös med en slant", undrade han rakt på sak. Klart att jag ville. Arton spänn, noga räknat. Det var vad jag hade i växel. Killen försäkrade att han varken krökade eller knarkade - som om det spelade roll. "Jag är bara så jävla sliten", sa han - som om det inte syntes. Han berättade att Stadsmissionen hade haft fullt natten innan, att han fått sova i en trappuppgång. Arton spänn gjorde honom glad och lättad för stunden, det var alldeles uppenbart. Långsiktigt löser det inga problem, men långsiktigt tänker man nog inte i hans situation. Det är natt för natt det handlar om, nånstans där ingen ser eller vill se. God Jul förresten.

Övertygande Malmöseger - trots allt

HK Malmö-Alingsås 31-24. Imponerande, HK. Kanske säsongens bästa insats, låt vara att motståndet knappast blev det förväntade. Alingsås kom till Malmö utan spelare som Jesper Konradsson, Marcus Enström och Payam Hatami, de avbräcken var bestämt värre än HK:s omtalade sjukstuga. Vill man vara elak kan man dessutom påstå att Alingsås spelade utan målvakt - i vilket fall var det inte många bollar han räddade, den normalt så skicklige Mikael Aggefors. Desto bättre var Oscar Jensen i hemmaburen som dagen till ära fyllde 30. Frågan är om han inte var uppe och nosade på det antalet räddningar också. Bland många bra Malmöspelare i övrigt måste jag bara nämna Linus Persson. Den unge Helsingborgskillen gjorde fem mål i andra halvlek, nästan alla medan Alingsås ännu hade visst häng i målprotokollet. Där ser man vad en talang kan åstadkomma bara han får speltid. Sämst för kvällen var publiksiffran. 548 betalande om jag hörde rätt. Det är faan inte klokt.

Vaddå "äldre väljare"?

Ser att Sverigedemokraterna ökar till 10 procent i en färsk opinionsundersökning. Resultatet sägs bero på "äldre väljare". Är rädd att jag tillhör den kategorin och därmed skulle kunna misstänkliggöras - men det säger jag bara en gång för alla: så gammal å rälig har jag inte blitt och kommer aldrig att bli. Det är ett heligt löfte. Unga män i mörk kostym med eller utan järnrör men med en politisk affärsidé om människors olika värde ska man passa sig jävligt noga för. Nu och för evigt, amen.

Kan Montenegro kan andra...

Missade damernas EM-final i handboll, det finns ju annat i livet än sport. Men det gläder mig att Montenegro vann, underdogs har alltid min sympati. För damhandbollen i stort var det nog också bra att den norska totaldominansen bröts. Nästa gång är det kanske Sveriges tur att mopsa sig, låt vara att tanken förefaller långsökt just nu.

En ikon kommer till "staun"

Magnus Andersson presenterades i veckan som ny tränare för handbollsklubben Hästö IF i Karlskrona. Jodå, den Magnus Andersson som på 1990-talet var en av de bärande krafterna i Bengan Boys och som på senare år varit framgångsrik proffstränare, bl a i Danmark. Knappt man tror det är sant. Har Hästö så möe pengar? Sponsorer kanske, inbitna handbollsvänner i en avsomnad handbollsstad. Så är det nog. När jag bodde i Karlskrona för typ ett halvt århundrade sen fanns det åtta handbollsklubbar i stan: IFK, KA 2, Flottan, Pantarholmen, Hästö, Långö, Karlskrona BK och Läroverkets IF (ren ungdomsklubb). Idag finns, såvitt jag vet, tre kvar: Hästö i allsvenskan, Flottan i division 2, IFK i trean efter ekonomisk krasch och fritt fall genom divisionerna. Hockeyn har tagit över, ungefär som i Malmö. Märkligt; jag trodde i det längsta att Karlskrona var vaccinerat mot klubba & puck, ett blekingskt Ystad liksom. Men kanske vänder det nu, kanske blir det någon slags Magnus Andersson-effekt i det gamla handbollsfästet. Ingen skulle bli gladare än jag.

Viljeseger för sargat HK

HK Malmö-Skånela 33-26. Det började med ett dystert besked: Fredrik Lindahl drog hälsenan på tisdagsträningen och missar resten av säsongen (och sannolikt en bra bit av nästa). Det fortsatte desto gladare: HK spelade bättre än på mycket länge. Kanske för Lindahls skull, kanske för att visa alla tvivlare "vi klarar oss nog ändå". I den bästa av världar kan ju en olycksalig skada få den effekten, åtminstone temporärt. Hursomhelst var det många vanligtvis ganska diskreta kuggar som bad om uppmärksamhet: Robert Månsson, Hampus Svännel, Thomas Varsamis (skadad i slutet han med, aj aj aj), Pape Granvig som fick ta Lindahls position på högernio. Plus att Thynell och Kasper Olsen låg kvar i den s k zonen - och Skram fortsatte med sitt ruggigt säkra straffskytte (fem av fem). Det räckte länge mot ett Skånela som nog inte ska avfärdas som bottenlag, senast var de ju kapabla att köra över Kristianstad. Fast tuffare uppgifter väntar förstås för HK. Närmast Guif borta, sedan dubbelmöten med Alingsås. En sak är säker: tre förluster finns det inte utrymme för om det ska vara meningsfullt att ens knysta om slutspel.

Tappert Sverige, "tappat" Norge

Sverige-Norge 25-28. Hedervärd match av Sverige och en direkt lysande av Gulldén. Men gick inte norskorna på sparlåga? Såg så ut i alla fall. Jämfört med krossen mot Frankrike dan innan var ju detta ett helt annat Norge, ett som tappat allt utom förmågan att vinna. Växlar de upp igen tar de hem EM-guldet av bara farten, det är fortfarande min övertygelse. Hörde förresten att Axnér lovordade Klingvall den här gången. På fullt allvar, tror jag. Angenämt.

Expert på villovägar

Sverige-Serbien 23-23. För många flickor i det svenska damlandslaget, därför starkt att ta poäng. Särskilt som det gick till: Serbien ledde med 23-18, matchen såg ut att vara körd. Ungefär som mot Danmark i EM-upptakten, med den skillnaden att vi då fick hela potten på motståndarens kollaps. Vid sidan av skeendet på planen är det annars väldigt intressant att lyssna på fyrans studioexpert Tomas Axnér. Eller intressant...pinsamt är nog ett bättre ord. Det börjar bli övertydligt nu att han inte gillar Klingvall, förbundskaptenen. Axnér är där och hugger och hackar mest hela tiden, ikväll gällde det bänkningen av Torstensson och Gulldén i andra halvlek. Själv tyckte jag Klingvall gjorde alldeles rätt - i det skedet av matchen hade båda "stjärnorna" fallit in i förödande passivitet, vila och återhämtning kunde bara göra gott. Vilket ju också visade sig i slutet. Axnér borde lära sig lite om aktiv coaching, det skulle hans Lugi kanske ha nytta av. F ö är det märkligt att han befinner sig på dam-EM överhuvudtaget. Översätt det till fotbollen. Nån som tror att Rikard Norling mitt under brinnande seriespel skulle lämna över tränaransvaret i MFF till sin assistent för att själv sitta och kommentera dam-EM i tv?

Handboll, handboll, handboll

Först Redbergslid-HK Malmö i herrarnas elitserie. Sen Sverige-Frankrike följd av Danmark-Makedonien i damernas EM. Mycket att sätta tänderna i för oss handbollsvänner denna lördag, en hel trerättersmeny. Smaken kunde förstås varit bättre. Malmö bjöd på en genant demonstration av obefintligt lagspel i Göteborg, 25-33 var faktiskt smickrande förlustsiffror. Ingen var bra i Malmö, inte ens Thynell trots elva mål i protokollet. Det måste ju sättas i relation till antalet avlossade skott och där tror jag Thynell landade på cirka 25 (tappade räkningen). Dock var han ett hot mot RIK-försvaret, alltid något när alla andra fegade ur. Med det här spelet vinner inte Malmö ens över Skånela på onsdag, den saken är klar. Och inte blev man så mycket gladare av Sveriges handbollsdamer...eller ska jag säga handbollsflickor. Det var så det såg ut mot Frankrike, jäntor mot kvinnor. Svenskorna åts liksom upp av de välväxta fransyskorna, skillnaden i fysik verkade vara enorm. Sen finns det en rent handbollsmässig skillnad också, men det visste vi innan. Sverige har t ex ingen naturlig högernia och utan en sådan kan man aldrig matcha de bästa. En annan brist är målvaktsspelet, en tredje handlar om attityd. Handboll, även damhandboll, på toppnivå gör ont, kräver mod och mental styrka. Talangfulla Gulldén, och flera med henne, lyser inte direkt av de egenskaperna. Nej, jag har inte glömt Danmarksmatchen häromdan. Det var bra gjort att vinna den men en match är ingen match, särskilt inte när motståndaren kollapsar sista tio. 17-24 blev det mot Frankrike, jag tror nästan svenskorna kände sig nöjda med den rätt beskedliga differensen. Hur Danmark-Makedonien slutade kommer jag knappt ihåg. 37-30? Nåt sånt i alla fall. Tre matcher på raken sliter, även fast man bara tittar.

Trendbrott som kom av sig

HK Malmö-HK Drott 29-32. Den som trott på ett trendbrott för Malmö, jag t ex, vaknade med en filt i örat här. Drott var för bra, helt enkelt. Inte överlägset men säkrare, stabilare och tydligare organiserat än Malmö. Vilket tog ut sin rätt i slutet. Halvvägs in i matchen, och drygt det, såg annars Malmö ut att kunna gå mot en tredje seger på raken, laget ledde vid något tillfälle med fem bollar. Där och då gjordes en del rytmstörande byten av tränare Proppen...samtidigt som Drott tuggade på, metodiskt och faktiskt mycket övertygande. En spelare som Philip Stenmalm, född -92, kan bli hur bra som helst, för mig var han kvällens behållning. Som skytt, som inspelare, som försvarsklippa. Sagt med all respekt för vänstersexan Löfgren som, om jag räknade rätt, gjorde inte mindre än elva mål. I hemmalaget fanns inga sådana ess, närmast kom väl en pånyttfödd Kasper Olsen. En hygglig match i det stora hela, tyvärr inför glest besatta läktare. Det är som det är med handboll i Malmö: cirka 600 pers bryr sig på riktigt, några till ansluter i medgång.

Bakom damerna stod en klok gubbe

Sverige-Danmark 27-26. Blågul succéstart i damhandbollens EM. Tacka en 58-årig "gubbe" för det. Nye förbundskaptenen Torbjörn Klingvall alltså. Cool och yvig på samma gång, aktiv i coachingen på ett sätt som sällan skådats i såna här sammanhang. Alla i laget fick speltid, ingen lämnades utanför. Härligt att se - och vatten på kvarn för min egen del: jag har ju i alla tider hävdat att den coach som inte klarar av att matcha alla sina spelare är en usel coach. Eller en feg. Eller i vart fall en oklok. Spelare växer med förtroende, det är elementärt. Kollektivet blir starkare om alla känner delaktighet, också elementärt. Så bra jobbat Klingvall, bra att du gav alla anhängare av råtoppning en tankeställare. Men okej. Spelet som sådant var knappast lysande, där finns mer att ta ut. Danmark "kändes" egentligen bättre i grunden, förde och ledde också matchen i gott och väl 50 minuter. Sista tio liknade närmast en ren kollaps från dansk sida, samtidigt som Sverige fick full utdelning på sina byten. In kom t ex Maria Olsson i målet - och inledde med tre raka räddningar. In kom lilla speedkulan Louise Sand på vänsterkanten - och gjorde mål på en "japan", jag tror i hennes första bollkontakt. Så gör bara tjejer som känner att de får lov att misslyckas. Och över allihopa lyste varken Gulldén eller Torstensson men däremot Johanna Ahlm. Tio mål drog hon visst in, nästan alla i andra halvlek. Snacka om matchvinnare. Ja, jämte Torbjörn Klingvall då.

Du galna, du vridna...

Undrar hur många lögner, fyllor och järnrör som krävs innan Sverigedemokraterna får egen majoritet i riksdagen. Trots idoga härjningar i skandalträsket ökar ju partiet bara lite, lite grann i senaste opinionsmätningen. Svensken vill ha mer, uppenbarligen. Mycket mer. Arma land.

Minsta möjliga tyssstnad...

Vad är problemet med tystnad? Den frågan ställer jag mig varje gång jag går på handboll, senast igår kväll när Malmö mötte Aranäs. Precis som vanligt dånade musikterrorn över Baltiska hallen, från hemmalagets entré fram till sista spelavbrottet pga timeout eller golvtorkning. Volymen är öronbedövande, det vanligaste ordet mellan konverserande åskådare "va?". Inget blir bättre av att själve ordföranden i HK Malmö slår ursinnigt på trumman matcherna igenom. Vem har kommit på att det ska vara så här i samband med idrott? Varför? På önskemål av publiken kan uteslutas, jag vet ingen i Baltiskan som njuter av konceptet. Vi talar här om folk där snittåldern ligger kring 60, snarare över än under. Bäst före för trumhinnorna har liksom löpt ut. Bäst före för handbollsintresset kan snart också löpa ut, det finns ju gränsvärden även för nördar. Kom igen HK Malmö - staga upp och skruva ner, visa publiken en gnutta respekt.

Seger men inget trendbrott

HK Malmö-Aranäs 29-28. Det finns en klyscha om att "komma undan med blotta förskräckelsen". Den besannades här. Malmö ledde med fem bollar i paus men gav bort allt i andra halvlek. Ja, allt utom segern. Den bärgades medelst bök & stök - och på säkert straffskytte av Rasmus Skram när det drog ihop sig på slutet. Men spelet. Jag säger bara usch. Handboll som kan vara en så sevärd sport. Här var det nästan så man kände för att blunda. Malmö hade tio hyggliga minuter, de sista i första halvlek. Då räddade Nielsen i buren en del skott, då kunde laget iscensätta några snabba omställningar och målgivande kombinationer. Ingen större konst förvisso; Aranäs är seriens särklassiga jumbo och agerade därefter, särskilt under just den perioden av matchen. Att sånär tappa greppet om en sådan beskedlig motståndare säger alltså rätt mycket om tillståndet i HK Malmö. Det är, kort sagt, inte bra. Bröderna Geissler och Pecikoza saknas ännu mer än jag trodde de skulle göra, det finns helt enkelt ingen profil som kan styra upp försvarsspelet och visa lite smittande jävlaranamma. Själva spelidén är också diffus, mycket tycks gå på mer eller mindre genomtänkta individuella initiativ. Synd om Aranäs, tycker jag. Laget står på en ynka poäng efter tretton matcher, en till hade känts rätt denna afton i Baltiska hallen.

Inte ens en ikon går säker...

Hårda bud att vara tränare på elitnivå. Inte mycket anställningstrygghet i det jobbet, inte ens för den som är ikon. Tänker på Magnus Wislander, "världens bäste handbollsspelare" som han en gång kallades. Nu kickad från tränaruppdraget i RIK, syndabock för lagets tillkortakommande i elitserien. Jag är inte förvånad; med den spelartruppen RIK förfogar över är nio förluster på tretton matcher inget annat än ett gåtfullt fiasko. Ansvarig för sånt är enligt gängse spelregler tränaren och enbart tränaren - och i det här fallet misstänker jag faktiskt att Wislander fått gå tidigare om han inte varit just Wislander. Så ingen sentimentalitet från min sida, bara viss sympati med kickade tränare i allmänhet. Frågan är vem som blir nästa offer i handbollens elitserie. Schneider i Skövde? Proppen i Malmö?

Lugi starkt - även utan hjälp...

Kunde av olika skäl inte besöka Malmö Arena idag för att bevittna handbollsslaget om Skåne. Hann dock se Ystad-Lugi på tv - och förundras över en specifik spelares dubbla huvudroller. Jag tänker på Ystads Sebastian Seifert. Bäst i sitt eget lag i första halvlek, bäst i motståndarlaget i andra. Okej, det senare är en överdrift. Men bara en mild. Ystad ledde med 16-12 i paus, så långt var Seifert lysande. Sen inledde samme Seifert andra halvlek med att skjuta eller strula bort fyra, möjligen fem, Ystadanfall i rad. Förödande. Vips var Lugi ikapp och snart nog förbi. 26-30 till slut, kassaskåpssäker Lugivinst. Och allt ska förstås inte skyllas på Sebastian Seiferts märkliga förvandlingsnummer. Årets Lugi är riktigt starkt, det vågar man väl slå fast nu. Bättre än Ystad i nästan alla positioner, vänstersex inte minst i just den här matchen: Gudmundsson gjorde tio mål, Philip Nilsson inget. Såna siffror säger ingenting om duons inbördes styrkeförhållande, men däremot allt om lagens. Ystad använde helt enkelt inte sin vänsterkant, varken i uppställt spel eller i kontringsfasen. Lugi involverade båda sina kanter, höger som vänster, och fick på så sätt ett helt annat flow i spelet. Låt vara att det dröjde - och att viss hjälp alltså kom från högst oväntat håll. Dagens andra match har jag bara slutresultatet på: Malmö-Kristianstad 22-25. Larmklockorna ringer: HK Malmö kan bli den här säsongens H 43.

Såpa utan stolthet

MFF kallar till presskonferens för att ge besked i tränarfrågan. Det lät ju spännande - tills lösningen presenterades. Rikard Norling fortsätter som huvudtränare, Daniel Andersson fortsätter som assisterande. Snacka om antiklimax. Vad hände med Jonas Thern? Ville han inte? Var han aldrig aktuell? Vad händer i så fall med Kvällspostens trovärdighet? Naggad i kanterna var den redan tidigare men med den senaste veckans spekulationssörja på temat Norling ut-Thern in överträffar nog tidningen sig själv. Allt var ju klart, endast formaliteter återstod. Förvånar mig faktiskt att Norling v-i-l-l-e fortsätta, MFF-ledningen har ju inte direkt stöttat honom under processens gång. Jag skulle snarare säga tvärtom. Men antingen saknar han prestige eller också saknar han stolthet, det är väl så man får tolka det hela. Hursomhelst illa skött av MFF - och ytterst märkligt att kalla till presskonferens för att berätta i princip ingenting.

SD i all sin nakenhet

Några av Sverigedemokraternas toppar har varit ute i Stockholmsnatten och presenterat sig precis som de är. Snobbiga ursvennar, alltså. Bättre och renare än nysvennarna, existensberättigade i det här landet till skillnad från dem. Fulla? Avadådå, vi äger ju landet. Järnrör i händerna? Ja vafann, det kan ju komma en blatte i vägen. Rasistiska? Nä nä, nolltolerans vet du, det har Jimmie bestämt. Nå. En i det förträffliga sällskapet var så smart att han filmade "showen" - kanske för framtida bruk vid en uppsluppen partiafton, vad vet jag. Men se, det skulle han inte ha gjort. På outgrundliga vägar nådde filmen tidningen Expressen, allt kunde dokumenteras och exponeras inför öppen ridå. Resultat: en ursvenne avgår och en annan ursvenne tar timeout, den ekonomiskpolitiske talesmannen respektive den rättspolitiske frontfiguren i SD. Så har Jimmie bestämt. Snart är han ensam kvar i toppen, som det verkar. Men för partiet är det nog ingen fara, är jag rädd; i det förträffliga landet Sverige finns säkert tillräckligt många Almqvistare och Ekerothare för att fyraprocentsspärren till riksdagen ska kunna passeras med råge även i nästa val. Och nästa. Och nästa. Men vad som förvånar mig mest med hela den här soppan är väl annars det väldiga pådraget i media just nu. Som om Sverigedemokraternas värdegrund vore en nyhet. Eh?

Zlatan - the one & only

Sverige-England 4-2. Träningslandskamp, javisst. Ett B-betonat England, javisst. En tyssst och fiiin publik, javisst. Men ändå: för oss som ser på en viss spelare med närmast faderliga ögon blev detta en oförglömlig match. Tack, Zlatan Ibrahimovic. Tack för exemplariskt uppträdande och fyra exempellösa mål, det sista så mästerligt att tiden stannade och huden frös. En klinisk cykelspark från 25 meter...gör om det om ni kan, Messi och Ronaldo och andra småhandlare i branschen.

Fotbollsgalan fegade ur

Introt kan ha varit det rörigaste och skränigaste som världen skådat, oavsett sammanhang. Direkt därpå intog en rocksnubbe vid namn Almqvist scenen för att dela ut pris till Årets forward. Ingen hit det heller, snudd på magplask. Men sen tog den sig, kvällens fotbollsgala i tv. Inte så att den nådde några svindlande höjder, snarare kanske en 2a på en betygsskala 1-5. Det blir som det blir, år efter år: programledare som följer knastertorra manus, prisutdelare som hämtas från nöjessvängens alla möjliga hörn, pliktskyldiga tal utan egentligt innehåll från dem som får utmärkelserna. Därtill lite musikunderhållning av skiftande kvalitet, och möjligen nåt stänk av humor. Plus ideliga reklamavbrott eftersom jippot ägs av Fyran. Är jag elak nu? Okej, då ska jag bli snäll. Anders Svensson var både avspänd och rolig på scen. Det var knappast Fredrik Ljungberg - men där fick vi å andra sidan uppleva ett ögonblick av magi när han förärades specialpriset i kategorin "f d svenska fotbollshjältar". Lätt att glömma hur bra han var en gång, Ljungberg. Prisutdelare här var f ö danske målvaktslegenden Peter Schmeichel, det gjorde verkligen inte saken sämre. Undrar om Zlatan deltog i applåderandet, tv-kamerorna gav inget svar. Lika lite som de gjorde det på frågan huruvida Ljungberg i sin tur applåderade Zlatan vid ceremonin för Guldbollen. Fegt eller underdånigt, annars hade det väl varit "bra tv" att visa hur det egentligen står till mellan Den långe och Den korte. Fast skit samma, kanske. Hoppas fotbollsfolket hade kul på sin firmafest, det hade de nog eftersom Sundhage med gitarren var där. Jag som tittare kollar hellre på match.

Kul med handboll, HK Malmö?

HK Malmö-IFK Skövde 34-36. Man ska vara försiktig med att använda ordet kris - men tyvärr: just nu kommer jag inte på något bättre för att beskriva läget i HK Malmö. En ynka poäng på de fem senaste matcherna, ett spel som bokstavligt talat gått i stå och en tränare som möjligen själv känner att laget håller på att glida honom ur händerna. Intrycket ikväll var i alla fall att vissa spelare inte trivs och därmed inte kan eller vågar prestera i paritet med sitt egentliga kunnande. Jag tänker på Mathias Pape Granvig. På Kasper Olsen. På Richard Eriksson. På Hampus Svännel. Spelarna som är andraalternativen i respektive position och som i match efter match lever med att inte vara riktigt betrodda av sin tränare. Vet inte om det är därför Granvig och Olsen stagnerat så tydligt, ej heller om det är därför Eriksson inte längre tar egna avslut de korta stunder han får beträda banan. Anar bara. Och Svännel...ja, han sitter där han sitter. På bänken. För tredje säsongen. Får han en kvart per match blir det nästan en aha-upplevelse för åskådaren: javisst ja, Svännel, han är ju också med i laget. Killen är för bra för att hunsas med på det sättet, tycker jag. Sen vet jag inte om Proppen själv trivs i HK Malmö längre, ikväll visade han tydliga tecken på frustration. Eller om det var uppgivenhet. Men så är det, i motgång ställs allt på sin spets. Om jag nu inte har alldeles fel om allting, vill säga. Kul annars att se Skövde, lagets offensiv kan vara den mest underhållande i hela elitserien. Försvarsspelet däremot...nja, Malmöklass. Därav de missvisande målsiffrorna, så jämn var verkligen inte matchen.

Swärdh värd en staty

Peter Swärdh slutar som tränare i Mjällby AIF. Jag hoppas det sker av egen fri vilja så att det inte är klubben som entledigat honom. I min värld har Swärdh under de senaste fyra åren varit lika viktig för Mjällby som Per Olsson sedan urminnes tider varit för Gefle. Och där Olsson verkar sitta på ett livstidskontrakt med sin klubb hade jag faktiskt hoppats på nåt liknande för Swärdh i Mjällby. Det var han som tog upp klubben i allsvenskan, det är han som lotsat klubben till nytt kontrakt tre år i rad. Utan åthävor och med små medel, verkligen pyttesmå jämfört med "elefanter" som t ex MFF och HIF. Några ytterligare belägg för hans tränarkompetens behövs liksom inte. Egentligen borde det resas en staty över Peter Swärdh vid Strandvallen, kan jag tycka. Vem som är tänkt att axla hans mantel i Maif står tills vidare skrivet i stjärnorna...själv ser jag ingen. Men vassego MFF och andra storheter, en tränare av rang går plötsligt lös på marknaden.

Rättelse om MFF

Hjärnsläpp eller dåligt minne, vet inte vad jag ska skylla på. Men MFF blev alltså inte tvåa i fjolårets allsvenska som jag skriver i föregående inlägg. MFF blev fyra. Rätt ska vá rätt, annars kan det bli fel.

Problem med självbilden, MFF?

Knappt hann allsvenskan sluta förrän hela havet stormar i MFF. Missnöjda spelare, ifrågasatt tränare, trängd sportchef, uppretade fans; allt på en gång. Som om laget gjort ett praktfullt fiasko. Det tycker inte jag. En tredjeplats ska man vara stolt över...MFF var inte bättre än så men la ändå lag som AIK, Helsingborg och Göteborg bakom sig. Det är ok i min bok. Sen kan tränarfrågan föralldel diskuteras, själv gjorde jag det i samma ögonblick som Rikard Norling anställdes. Mannen hade inga särskilda meriter att peka på, om man inte räknar filosofiska utläggningar och diffusa metaforer som poänggivande tränarämnen. Och det gör man inte, såvitt jag vet. Ändå är det svårt att kritisera Norling: under hans ledning har MFF blivit tvåa och trea i allsvenskan, vilken annan tränare som helst skulle vara mallig över ett sånt facit. Problemet med MFF, misstänker jag, är storhetsvansinnet. Det där att endast guld duger. Media här nere gör sitt bästa för att understödja hetsjakten, det finns reportrar som lika gärna kunde tagit plats i supporterklacken. Men okej, MFF gör kanske klokt i att skiljas från Norling. Eller om det är tvärtom - att Norling gör klokt i att skiljas från MFF, av ren självbevarelsedrift. Vi får väl se inom kort. F ö är Conny Karlsson ledig, han om någon skulle nog palla trycket i och omkring MFF. Om man nu vill ha en tränare som är bra på resultat men värdelös på metaforer.

Odramatisk upplösning

Fotbollsallsvenskan 2012. Jag tippade Elfsborg på förhand. Det blev Elfsborg till slut. Även en blind höna kan lägga ägg, eller vad man säger. Sista omgången blev inte ens dramatisk; MFF var aldrig nära poäng mot AIK, Elfsborg kunde nöja sig med 1-1 mot Åtvidaberg utan att äventyra guldet. Ett värdigt mästarlag - som vanligt. Vinner man en serie över 30 matcher beror det inte på tur eller tillfälligheter, det beror på kunnande och klass. Och eftersom en tabell aldrig blåljuger blev MFF trea, rättmätigt snuvat på andraplatsen av Häcken. Nu återstår bara kvalet där Sundsvall ska försöka försvara sin allsvenska status mot Halmstad som är ute efter att återvinna sin. Min mage viskar nåt om fördel Halmstad.

Zlatan som Zatan

Helgens icke-nyhet: Alla helgons dag inkluderar inte Zlatan. Hans karatespark i magen på motståndarmålvakten är nog bland det vidrigaste jag skådat på en fotbollsplan. Mörkrött kort på det, fy faan. Tur att keepern undkom oskadd (tror jag) - och "bra" att Zlatan nu presenterat alla sidor av sig själv även för den franska publiken.

En seger utan glans

Holland-Sverige 31-33. Två steg tillbaka rent spelmässigt, men två nya poäng i EM-kvalet. Det här var skräphandboll från svensk sida. Inga inspel till mittsex, inga kantutspel, framförallt inte till vänster. Inget försvarsspel värt namnet, inget kollektivt flow på hela matchen. Bara individualism och primitivt vildavästernskytte från nio meter. Okej, jag överdriver. Lite. Och kanske är det trots allt en styrka att kunna vinna på detta sätt, även över en B-nation som Holland.

Bollen är grym...

Den gamla klyschan "idrotten är grym" besannades två gånger om idag. Först för LDB Malmö som via 0-1 mot Tyresö snuvades på guldet i damallsvenskan. Sedan för Trelleborgs FF som efter 0-2 mot Degerfors gjorde sorti ur superettan. Vet inte vem jag led mest med. TFF, tror jag. En genuin förening som med jämförelsevis små medel lyckats etablera sig och få fäste i den svenska fotbollseliten, faktiskt femma i allsvenskan för bara ett par år sedan. Det har varit svårt att inte tycka om TFF, lite på samma sätt som det är svårt att inte tycka om Gefle IF. Uppstickarna, underdogsen, undantagsexemplen i den moderna fotbollens miljonindustri. De enda som inte gillat TFF verkar vara trelleborgarna själva...i publiksiffrorna går ju knappast att utläsa nån kärleksförklaring. 1300 idag, om jag hörde rätt. I en direkt ödesmatch. Nu tror jag i och för sig inte att fulla läktare hade hjälpt, nånstans var det ristat i sten att det här skulle gå åt helvete för TFF. Hoppas klubben repar sig eller i vart fall överlever. Jag är långtifrån säker.

Spaltockupantens spya

Ser att Sydsvenskans allsmäktige spaltockupant Max Wiman avfärdar tv-personligheten Tommy Engstrand som en irriterande föredetting. Engstrand dyker ju då och då upp i SvT:s s k sportpanel - och det borde han inte få göra, menar Wiman. Nej, det är klart. Engstrand har fyllt 70 och då har man, som Wiman skriver, "gjort sitt". Inte synas, inte höras, framförallt inte i tv. Helst försvinna, om inte från jordens yta så åtminstone från den offentliga debatten. Rälig människosyn han verkar ha, spaltockupanten på Segevång. Vad tror han? Att han själv är evigt ung, eller? Barnsligt i så fall; karl'n närmar ju sig 60, det är hög tid att växa upp.

Snöpligt var ordet

Mjällby-Elfsborg 2-3. Malmö FF-Örebro 1-1. Aj då. Där dog guldstriden. Kan inte tänka mig att Elfsborg går bort sig mot Åtvidaberg på söndag - eller att MFF vinner borta mot AIK för den delen. Känns lite snöpligt nu när allt var upplagt för en rysare in på målsnöret. Hoppas bara man slipper se fiaskorubriker om MFF i morgondagens tidningar, det tycker jag inte laget förtjänar. Säsongen i stort har väl närmast varit bättre än väntat och silver, antingen det blir stora eller lilla, ska inte föraktas. Men grattis till guldet Elfsborg...vågar man väl säga?

Hopp om svensk handboll

Sverige-Ukraina 27-23. Handboll i fotbollstider, EM-kval. Intressant och hoppingivande att se detta nya svenska landslag. Utan ärrade profiler som Kim Andersson, Doder, Jernemyr och Tobias Karlsson - men med ett antal unga, hungriga spelare i större och mer framträdande roller än tidigare. Ekberg, Andreas Nilsson, Ekdahl Du Rietz, Johan Jakobsson; alla var utmärkta. Sjöstrand i målet en annan plusvariant, bitvis fenomenal. Kul också att Tingsvall och Jim Gottfridsson fick speltid, den senare tror jag stenhårt på. Segern var "lagom" övertygande men samtidigt av måstekaraktär - ska det bli EM-slutspel finns inte utrymme för torsk mot Ukraina. Holland och Polen är övriga lag i gruppen, holländarna möter "vi" redan på lördag.

Mjällby i mitt hjärta...

Sådär ja. Kossorna råmar, kineserna rapar...eller om det är tvärtom. I vilket fall är saken biff: Mjällby spelar i allsvenskan även 2013. Åtvidabergs sena kvitteringsmål mot Sundsvall tidigare idag skingrade de sista orosmolnen, tack för det. Killen som gjorde målet heter förresten som min favorithobby: Mete. Klart man kan lita på en sån. Otroligt att en man i min ålder kan bli så glyttig av fotboll, eller hur? Men man ska inte vá snål med känslosvallet, då är man ingen redig bleking. Risken nu är förstås att Mjällby kommer att vara lite "off" mot Elfsborg ikväll. Hoppas jag har fel, vore ju kul om guldet hamnar i staden där jag bor.

Skarpt läge, TFF

Halmstads förlust mot Assyriska ikväll innebär att Brommapojkarna nu är definitivt klart för allsvenskan 2013. Vilket kan bli ödesdigert för - Trelleborgs FF. I sista omgången av superettan möter BP nämligen Värnamo och är det sant att motivation slår klass...ja, då vinner Värnamo den matchen. Och skulle därmed tvinga TFF till att besegra Degerfors för att undgå direktnedflyttning. TFF lär inte få nåt gratis, Degerfors har ju fortfarande chans att komma över kvalstrecket. En varning är på sin plats.

Faran inte över

Klart nu då? Icke. Syrianska och Sundsvall kan fortfarande ta vardera sex poäng. Mjällby kan fortfarande ta ingen, utöver de inspelade 34. Gefle räknar jag inte ens, Per Olssons bonnagäng tar garanterat de poäng som krävs för att slippa bli indraget i streckdramatiken. Det läskiga, från en blekingsk horisont, är att Syrianska och Sundsvall i slutomgångarna möter lag som s a s gjort sitt för säsongen (utgår från att Häcken spillt guldchansen när de gästar Sundsvall). Bäst att sitta still i båten alltså. Försiktighet är en dygd, förskottsglädje en synd.

Det blekingska lidandet...

Mycket fokus på fotbollsallsvenskans guldstrid just nu. Själv tycker jag kampen om 14e-platsen är väl så upphetsande. Alltså den som innebär kval för att undgå nedflyttning. Mjällby är part i det målet och det gör mig fysiskt illamående. Eller om det är psykiskt. Eller både och kanske. Jag försöker intala mig att det är lugnt; Mjällby har 33 inspelade poäng, Syrianska och Sundsvall bara 29 respektive 28 när ynka tre omgångar återstår. Men det hjälps inte, inte när jag kollar på restprogrammet. Sundsvall har Norrköping (h), Åtvidaberg (b) och Häcken (h). I min glaskula ger det minst sex poäng - Häcken utan guldchans kan t ex bli ganska lättklippt i sista matchen, misstänker jag. Sundsvall skulle då sluta på 34 poäng, eventuellt fler. Syrianska har tre "hemmamatcher" kvar: AIK och Djurgården i Stockholm, Kalmar i Södertälje. Känner en obehaglig stank av sex pinnar där också (Djurgården och Kalmar). Lika med 35 poäng. En matematisk supernolla kan alltså räkna ut att Mjällby måste fixa åtminstone två poäng för att hålla undan. Går det? Programmet är tufft: Åtvid och Norrköping borta, däremellan Elfsborg hemma. Formen dessutom tveksam. Min med, i väntan på upplösningen.

Delad pott "seger" för Malmö

HK Malmö-Västerås 27-27. En pinne som HKM bör känna ödmjukhet inför. Västerås var det bättre laget och låg närmast segern. Märkligt att deras fartfyllda handboll bara gett fyra poäng så här långt - men fler kommer, garanterat. Själv tippade jag Västerås på slutspelsplats innan seriestarten och med den här matchen på näthinnan känns det inte alldeles galet. Bäst av alla var speedkulan Andreas Bamberg på vänsterkanten...Malmös motsvarighet Rasmus Skram framstod vid en jämförelse som rena blekfisen. Imponerad blev jag också av Martin Boquist som är spelande tränare för detta Västerås. Eller delvis spelande, ska man kanske säga. Boquist glänste s a s i det tysta, i sitt ledarskap mer än i själva spelet. 35 fyllda verkar den forne landslagsstjärnan inse att det uppskruvade tempo han rimligen är ansvarig för som tränare passar laget, men inte just honom. I vilket fall uppsökte han bänken med jämna mellanrum, vägrade ta plats på gamla meriter. Och hann ändå med att göra fyra mål, hur det nu gick till. Fin kille, Boquist, säkert en ovärderlig tillgång för Västerås. I Malmö finns ingen sån ledargestalt, bara en grå massa av mer eller mindre kompetenta spelare. Problemet är att de sällan är lyckosamma samtidigt. Ikväll var t ex Lindahl bättre än på länge medan Thynell störtdök, åtminstone i anfallsspelet. Poängen räddades på ren vilja i kombination med Oscar Jensens starka målvaktsjobb. Och viss tur, kanske.

Hur är det med klassen, HK Malmö?

Nitton minusmål. Det är vad HK Malmö fått inkassera på de två senaste bortamatcherna i handbollens elitserie. Ingen vidare PR inför kvällens möte med Västerås i Baltiska hallen. Tror det blir svårt där också. Västerås tog poäng i Kristianstad senast, det tyder på viss potential. F ö finns det nog inga lätta matcher för HK, när laget väl vinner brukar det vara knappt. Nåt fattas liksom. Klass kanske? Jag menar för att närma sig de bättre lagen, ta ett steg eller två framåt/uppåt. "På stället marsch" år efter år kan vara gott nock för oss nördar, men det stimulerar definitivt inte det breda publikintresset. Synd, handboll är ju en trevlig sport. Utom när RIK:s säregne Nacor Medina spottar på den.

Skarpt läge i guldrallyt

Häcken 53 poäng. MFF och Elfsborg 52. AIK 50. Tre omgångar kvar. Tippa guldlaget i fotbollsallsvenskan 2012, den som vill, vågar och kan. Själv hängde jag av AIK efter torsken mot Gefle i förra omgången, det kan ha varit för tidigt. Med Häcken och MFF kvar på programmet måste nog AIK fortfarande räknas in som lömsk outsider i racet. Solnalaget är i alla fall inte hundraprocentigt beroende av andras resultat - allt som krävs förutom egna segrar är att Häcken och Elfsborg tappar vardera någon pinne ytterligare. Inte uteslutet, snarare tvärtom. Elfsborg darrar redan, det visar dagens genomklappning i Norrköping. Häcken har kunnat smyga hela säsongen, gömma sig i baksätet. Nu sitter de plötsligt i förarsätet och det är faan inte lätt för den som aldrig kört. Nej, mitt tips blir att guldet hamnar i - Malmö. Såvida inte AIK...

Ett stänk från ovan...

Träffade en fiskmås idag. Eller rättare sagt: fiskmåsen träffade mig. Med sin avföring. När jag kom cyklande, intet ont anande. Shit happens, kan man säga. Tur i oturen var att "paketet" träffade mig över byxbenet. Hade jag cyklat bara aningen mindre långsamt hade möget kraschlandat över min hjässa. Fy faan. Fiskmåsskit rinner, om ni inte visste det. Bildar ringar och mönster som man inte gärna vill ha mitt i snudan. Illa nog att ha det på brallorna. Men det är inte mig det är synd om, det är måsarna. Taskigt liv de har. Äta och skita i ett och samma andetag, typ oavbrutet. Kan de va nåt? Jo, kanske slår det mig nu. Tänk om prickskite från skyn på oskyldigt folk är värsta måsnöjet och främsta anledningen till att vissa av dem kallar sig skrattmåsar. Väl bekomme i så fall. Jag bjuder.

Kacaniklic var namnet

Upptäcker att jag har skrivit "Kacaklinic" i nedanstående inlägg. Pinsamt nog, eftersom jag stört mig på alla experter som vrickar tungan så fort de ska uttala hans namn i tv. Vårt senaste landslagsfynd i fotboll heter alltså Kacaniklic och inget annat - förutom Alexander i förnamn. Lovar att skärpa mig. Sen undrar jag, apropå landslaget, när Pontus Jansson ska få chansen i mittförsvaret. Måste han bli 30 först? Hoppas inte. Kan Kacaniklic vid 21 så kan Jansson. Allt har med mod och förtroende att göra. Kom igen, Hamrén.

Miraklet i Berlin

Tyskland-Sverige 4-4. Fick precis ett sms från min vän Hasse. Vilken härlig seger, skriver han. Ja, jävlar. Ligger man under med 4-0 mot Tyskland, då är ett oavgjort slutresultat mer än en seger. Det är ett mirakel. Ett fotbollsmirakel som går till historien. Tysk hybris i kombination med lyckade svenska byten gjorde det möjligt. Källström kom in och gjorde skillnad. Kacaklinic likaså. Elm fick vara kvar och gjorde kvitteringsmålet på matchens sista spark. Helt otroligt. Startelvan och utgångstaktiken glömmer vi, även en förbundskapten kan göra fel.

Modet, Hamrén?

Sverige-Tyskland i VM-kvalet ikväll, knappt två timmar till avspark när jag ställer frågan: vad är det för lag Hamrén ställer upp med? Både Kim Källström och Anders Svensson utanför startelvan...skulle spelare som Elm, Wernbloom och Holmén vara bättre? Jag fattar nada. Men det är klart, tanken bakom "schackdraget" kan vilken dönicke som helst genomskåda: Sverige ska inte möta Tyskland på fotbollsmässiga grunder, Sverige ska möta Tyskland med defensiv destruktivitet som vapen. Var det inte Hamrén som predikade mod? Det här verkar tvärtom, tycker jag. Fegt.

Sevärd dokumentär

Såg Palmefilmen ikväll. En påminnelse om svunna tider, oavbrutet fängslande, bitvis gripande. Inget idolporträtt, inte alls. Filmen visar alla sidor av Palmes politiska gärning, även de besvärande. IB-skandalen, Geijeraffären, löntagarfondstriden, valfiaskot 1976 m m. Belackarna får sitt, så att säga. Vi andra får "vår" Palme: överklassgrabben som bytte sida, agitatorn som konsekvent tog ställning för de svaga och utsatta, politikern som skilde sig från mängden och blev "Palme" långt utanför Sveriges gränser. Spjuvern, charmören, i honom får vi också, den sidan hade jag nästan glömt. Sist kommer det oundvikliga. Mordet, skotten på Sveavägen februari -86. Begravningen där en ung Anna Lindh, då SSU-ordförande, håller tal, hon som senare skulle röna exakt samma öde. Den sekvensen är på sitt sätt filmens allra starkaste. Intressant var att påtagligt många unga människor fanns i salongen ikväll, killar och (framförallt) tjejer i 20-25-årsåldern. Det säger kanske något om Olof Palmes storhet och särart som svensk politiker.

Konsten att vinna oavsett...

Färöarna-Sverige 1-2. Bättre än mot Kazakstan, allt annat hade varit omöjligt. Men fortfarande taffligt, torftigt, tempofattigt. Sverige hackar sig fram i VM-kvalet och grejar trots allt det enda som räknas: seger, tre poäng. Här var det dock fara å färde - Färöarna tog ledningen i andra halvlek, ett svenskt megafiasko hotade. Tur att kvitteringen kom så snabbt, tror jag. Kunde nog blivit panik annars. Lagkapten Zlatan var mannen som gjorde skillnad; magisk passning till inhopparen Kacaniklic's vackra 1-1-mål, eget "tacklingsmål" som blev det avgörande. Ranégies debut? Mindre lyckad, tyvärr. Tyskland i Berlin nästa vecka...nånting säger mig att Sverige kan ge storfavoriten en match. Eller också är det bara en from förhoppning.

Sväng-Lugi vänder uppåt

Handboll är en fascinerande sport - och Lugi är ett fascinerande lag. Arton ynka mål och förlust mot Malmö i söndags, dubbelt så många mål och brakseger över Ystad igår kväll. Swinging Lugi lever. Sprattlar till i alla fall, tar sig ett litet återfall då och då. Gör inget, stör ingen. Makalös debut av nye norrmannen med det hippa namnet Hippe. Tolv mål! Ingen dussinlirare som presenterar sig så, kan vara den pusselbit Lugi behöver för att i sinom tid utmana om SM-guldet. Sen kan man ju undra vad Ystad sysslade med. Ett lag med så många kapabla spelare förlorar inte med 18-36, inte om det finns ett uns av stolthet i inställningen till match.

Slutord i "rasistdebatten"

Dag 3 av Bo Hansson-såpan - och jag har fortfarande svårt att bli upprörd. Funderar på varför. Alla som känner mig vet ju att jag genom åren fört en kompromisslös kamp mot varje antydan till rasism. Att jag då och då t o m råkat i onåd för detta, stämplats som obekväm. Så utbrett är "blattehatet", sorgligt nog. Kanske är det dessa erfarenheter som spelar mig ett spratt nu när Hanssons "svarting" blivit hot stuff i medierna. Jag har hört värre saker, liksom. Mycket värre. Kan bero på att jag lever i verkligheten, medan kändiseliten lever i en bubbla. Vore hursomhelst intressant om det blev en rättslig prövning av saken; är korrekt angivelse av hudfärg ett uttryck för rasism i juridisk mening? Min lekmannagissning blir: nej, det är det inte. Människan har, tror jag i alla fall, viss rätt även till korkade uttalanden och mindre genomtänkta muttranden. Om inte blir vi snart åtalade allihop.

Heja di gamle

Verkar som Bo Hanssons famösa yttrande om "svartingar" startat något slags generationskrig sportjournalister emellan. I seniorlaget: Hegerfors, Ulfbåge, Göran Zachrisson m fl. I pojklaget: Ekwall, Lundh, Hussfeldt m fl. Försvarare mot fördömare, alla lika upprörda men av olika skäl. Hegerforsgruppen å sin sida menar att Hansson (och hans olycksbroder Mats Strandberg) straffas orimligt hårt för en uppförstorad struntsak. Ekwallgruppen å andra sidan anser att i varje fall Bo Hansson straffas efter förtjänst och att hans ålder (78) absolut inte ursäktar klavertrampet, men möjligen förklarar det. Mera tveksamt med Mats Strandberg som alltså släppte in sin gamle kollega i hyttvärmen och belönades med sparken. Hursomhelst ganska underhållande - på ett typiskt svenskt vis. Själv känner jag nog mest sympati med seniorerna, kanske för att jag är en själv. Eller också för att jag aldrig varit särskilt svag för politiskt korrekta strömningar, än mindre för kollektiv moralpanik. Ibland tror jag att Sverige faktiskt är världsmästare på det området.

Det delvis fria ordet...

Ser att den legendariske tv-kommentatorn Bo Hansson, 78, nu blir portad från AIK:s hemmamatcher. Detta sedan han muttrat något om "svartingar" i radion, apropå favoritlagets många färgade spelare. Liknande kommentarer hör jag i och för sig dagligen här på Söderkulla, dock utan att någon straffas. Hanssons misstag var alltså att muttrandet gick ut i etern och nådde gemene man. Tv-legenden hade nämligen tagit plats hos radiolegenden Mats Strandberg, 68. Det var den senare som kommenterade den aktuella matchen, AIK-Gefle, Hanssons teaterviskningar i bakgrunden var aldrig ämnade för lyssnarna men kom med pga "teknisk oheld". Eller om det var för att han satt för nära polar'n Strandberg. Hursomhelst drabbas även denne av bannstrålen; Sportradion säger helt sonika upp samarbetet med sin trotjänare. Ja, ja. Törs man påpeka att AIK alltid spelat i svarta tröjor? Att klubben i alla tider kallats för Kolsäckarna? Att Bo Hanssons föregångare på tv-sporten Putte Kock, också han AIK:are, aldrig nånsin skulle sagt "svarting" eftersom han föredrog det där synonymordet som börjar på "n". Okej, det var på 1960-talet, tiderna förändras och hela den biten. Men nog tycker jag att Hansson & Strandberg kunde fått en värdigare sorti än att hängas ut som mörkermän.

Som man köper får man betala

Och så var de bara tre. I fotbollsallsvenskans guldstrid alltså. AIK kan räknas bort efter katastrofala 0-1 mot jävulska Gefle. Det kan AIK gott ha, tycker jag. Köper man en bunke stjärnor mitt i säsongen och splittrar ett fungerande lag, då tar man en risk. "Affärsidén" har drabbat bl a Robert Åhman-Persson och det gör mig smått förbannad. Åhman-Persson är en av dessa lojala lagspelare i elitfotbollen, en kille som gärna gör grovjobbet så att andra kan glänsa. Men som aldrig blir riktigt erkänd, aldrig tycks få den respekt han förtjänar. Så var det i MFF, så har det blivit i AIK; när de spektakulära värvningarna görs får Åhman-Persson stiga åt sidan, oavsett tidigare insatser. Rätt ut i svarta hålet bara, som vore det en naturlag. Så sitt gärna med brallorna nere nu, AIK. Det förtjänar ni. Och vad Åhman-Persson anbelangar hoppas jag han väljer Mjällby nästa gång han tvingas byta klubb - där skulle man värdesätta honom bättre, garanterat.

Underhållande grismatch

HK Malmö-Lugi 19-18. Handbollspropaganda? Nej, inte en sekund. Grishandboll? Ja, i sextio minuter. Tråkigt? Låg i betraktarens ögon. Själv tyckte jag det var en rätt underhållande match, trots allt. Intressant som studieobjekt. Stolthet mot lojhet, Malmös sjukstuga mot Lugis obesegrade maskin. Coach mot coach, inte minst. Proppen coachade aktivt med det lilla han har till sitt förfogande, Axnér i Lugi coachade i princip inte alls. Märkligt. Har inte Lugi nånting bakom förstauppställningen? Tingsvall t ex (ett mål på elva skott) hade en sån där kväll som alla kan ha men då finns det ju en bänk för längre eller kortare återhämtning. Ernstsson på vänsternio hade heller ingen framgång men matchades som om han hade det. Nå. Äras den som äras bör. HK Malmö. Sex mer eller mindre tongivande spelare saknades, men vilken vilja i laget! Allra värst i det avseendet var nog Mattias Thynell som drog ett enormt lass i försvarskriget och dessutom gjorde fem mål framåt. Men 19-18...herregud, såna siffror blev det på 70-talet. Då när man gick eller stod och spelade handboll - och domarna aldrig höjde en arm för maskning.

Ring Mjällby, MFF

MFF-Norrköping 2-0. Smått imponerande att se hur MFF biter sig fast i guldstriden. Utan Ranegie, utan fungerande anfallsspel, laget vinner ändå. Det är en konst värd att beundra. Fyra matcher återstår, MFF kan med bibehållet flyt ta fullt i de tre närmaste (Kalmar, Örebro, Djurgården) och på så sätt bädda för en raffinerad avslutning borta mot AIK. Men fortsatt huvudfavorit till guldet är trots allt Elfsborg, det kommer man inte ifrån. Allt boråsarna behöver göra är ju att vinna sina återstående matcher, då är loppet kört. MFF får väl slå en pling till Listerlandet och be Mjällby om hjälp. Elfsborg ska dit nämligen...

Wimans snedsparkar

Sydsvenskans sportkolumnist Max Wiman verkar seriöst upprörd i dagens tidning. Anledningen är hur Uefa fördelar pengarna till medverkande lag i Champions League; miljarder till dem på herrsidan, miljoner till dem på damsidan. Wiman har engagerat sig i ämnet förr, tydligt fixerad som han är vid något slags jämställdhetsfilosofi. Inte för inte var han en drivande kraft bakom tillsättandet av en ny sportkrönikör på Sydis efter legenden Åke Stolt - en kvinna så klart, alldeles oavsett kompetens. Wimans vackra tankar förtjänar viss respekt, absolut. Problemet är de så sällan landar rätt. Jag menar, i verkligheten. LDB Malmö hade visst 600 åskådare på sin CL-match igår kväll. 600...det om nåt borde väl få Wiman att reflektera en smula. Är det folk det är fel på? Eller kan det vara själva fotbollen? Nåt med kvalitén? Vad ger det för signaler till publiken när LDB mönstrar ett rent flicklag, nåja nästan, eftersom "motståndet" från Ungern mest liknar ett skämt? Skulle MFF kunna göra på motsvarande sätt i herrarnas Champions League? Nej, det är inte jag som jämför dam- och herrfotboll, det är "jämställdhetskämpen" Wiman. Och han blir alla svaren skyldig.

Nytt lag, gammal visa

Malmö Redhawks har visst som mål att nå kvalserien. Det tror jag de fixar. Den nedre alltså, den som handlar om att undgå degradering. Plockar man hem ett antal typiska komplementspelare som man en gång ratat och bygger ett nytt lag kring dem, då får man nog se till att rätta målsättningen efter förutsättningarna. Så dålig är väl inte hockeyallsvenskan, eller? Tycker nästan lite synd om Redhawks vid det här laget; hur man än gör eller satsar verkar det bli galet. 1-4 ikväll mot Västerås, bakslagen kommer tätt nu.

Klubb i upplösningstillstånd

Tre olika tränare. Tre olika målvakter. Säkert 25 olika spelare som farit ut och in i startelvan. Kanslipersonalen uppsagd, ekonomin i gungning. Säsongen igenom har liksom hela havet stormat i Trelleborgs FF. 0-4 ikväll mot Brommapojkarna kom bara som en bekräftelse på klubbens totala kris. Sorgligt att se. Undrar förresten om det inte hinner bli en fjärde tränare innan eländet är över - eller pallar verkligen Grimberg säsongen ut?

Grodor i pressen

Läser i dagens Kvällsposten att Wilton Figueiredo är "portugis". Där ser man. Jag har alltid trott att han är brasse. I gårdagens Sydsvenskan läste jag om Lugis nye "mittnia" Joacim Ernstsson. Där ser man. Jag har alltid trott att han är vänsternia. I samma tidning läste jag för inte så länge sen om "Högaborgsfostrade" Erton Fejzullahu, ni vet Mjällbykillen som bytte till Djurgården för att få lite bättre betalt. Där ser man. Jag har alltid trott att han fått sin fotbollsfostran i Karlshamnsklubben Högadal. Allvarligt talat: jag tror inte, jag vet. Och de tre nämnda exemplen på felaktigheter är bara toppen på ett gigantiskt isberg. Sportjournalistiken var mer tillförlitlig förr, den saken är klar.

Tappert Malmö värt en pinne

HK Malmö-Ystads IF 28-30. Surt som ättika, med Malmöögon sett. Oavgjort hade känts logiskt - och det borde det blivit. HKM tilldömdes en straff vid 28-29 med tio sekunder kvar, vanligtvis säkre Skram fick två chanser men brände båda. Delvis "hjälpt" av Ystadmålvakten Fredrik Olander som alltså dubbelräddade. Först själva straffen, därpå även returen. Där, men nästan bara där, visade Olander sin rätta klass. Eller om det var Skram som visade sin nuvarande; dansken står i vilket fall inte att känna igen från tidigare säsonger, målkänslan är som bortblåst. Andra danskar var desto bättre denna afton. Stephen Nielsen och Pape Granvig i Malmö, Martin Bager och Palle Hansen i YIF. Den senare skadades illa i andra halvlek, som det såg ut kan det bli fråga om lång konvalecens. Men apropå skador är ju HK Malmö sjukt drabbat. På läktaren ikväll satt Carl-Johan Andersson, Sebastian Geissler, Mirsad Pecikoza och Linus Persson. Och som om det inte var nog gick nu även Fredrik Lindahl sönder. Så det var ett extremt stukat hemmalag som stod upp mot YIF - och som under de första 20 minuterna (så länge Lindahl var med) spelade en handboll som kan ha varit den bästa jag sett HK Malmö prestera sen återkomsten till elitserien. Ledningen var vid något tillfälle uppe i sex bollar...samtidigt som man anade eller insåg att den spelmässiga nivån aldrig skulle kunna hålla tiden ut. Men som sagt, kryss hade varit "rättvist", det tror jag t o m att Ystad (i grunden ett bättre handbollslag än Malmö) hade varit tillfreds med. Underhållande match hursomhelst, olidligt spännande på slutet. En smärre skönhetsfläck var att Sebastian Seifert fick pris som bästa Ystadsspelare. Vet inte vem eller vilka som satt i den juryn, själv såg jag åtminstone fyra YIF:are som spelade större roll än Seifert för matchens utgång: Martin Bager, Andreas Thynell, Palle Hansen, Philip Nilsson. Skit samma, kvällens glädjebud kom ändå från Stockholm. Djurgården-Mjällby 0-1. Man tackar.

Reporter=supporter?

MFF-IFK Göteborg 1-2. Glyttigt av Kvällsposten att göra ett nummer (inklusive braskande löpsedel) på att en eventuellt feldömd frispark avgjorde matchen. MFF:s värsta problem just nu är knappast domarna utan det egna spelet. Oförmågan att göra mål, framförallt. Ett per match sen Ranegie stack, det håller så klart inte. Att Daniel Larsson får starta match efter match har vuxit till en gåta...och till en förolämpning mot Dardan Rexhepi. Ett annat problem är MFF-journalisternas korta minne - har de redan glömt att diskutabla domslut faktiskt räddade deras gunstlingar både mot HIF och Åtvidaberg? Sånt där jämnar ut sig, tror jag. Trist när lokaltidningar tappar den objektiva tråden och övergår till de enögda hejaklacksleden. F ö kvarstår mitt tips: Elfsborg tar hem allsvenskan 2012. Blir MFF fyra är det "well done".

Välkommen, Biscevic

Ser att HK Malmö kallat in Nermin Biscevic som räddare i mittsexnöden. Det gläder en sån som mig. Killen är ju från Karlskrona, städernas stad. Där har han spelat både för IFK och (senast) Hästö. Ingen stjärna men gedigen och stark, i försvaret inte minst. En mindre rolig parallell finns till HK:s nu långtidsskadade Sebastian Geissler; Biscevic slet också av hälsenan häromåret, hans väg tillbaka till handbollen har varit törnbeströdd. Spelade dock en del i fjol, men hade tydligen tänkt lägga av inför den här säsongen. Dags att varva upp istället alltså - och debuten mot Aranäs igår kväll gick av allt att döma bra (två mål bl a). Starkt förresten av HK att vinna uppe i Kungsbacka, det brukar inte laget göra.

Svetten rann när rätt lag vann

Mjällby-Kalmar 1-0. Tack för den. Såg matchen på tv, svettades ymnigt. 1-0 är äckligt bräckligt i ett läge där tre poäng nästan är av nöden. Men det höll, det höll. Nu blir det en liten lucka igen ner till kvalplatsen, tillfällig sinnesfrid för oss som vill Mjällby väl. Gott så i väntan på att den feta damen ska sjunga.

Tölpaktiga nätkommentarer

Föga oväntat flödar det av rasistiska kommentarer på nätet, nu när "Pecikozafallet" blivit allmängods. Så här gör juggar med sina fruar, inget konstigt med det. Tycks vissa mena eller också skriva rakt ut. Låt mig då bara påminna om ett liknande fall, nämligen fotbollsstjärnan Alexander Gerndt som i fjol fälldes i tingsrätten för just hustrumisshandel. Gerndt är gotlänning - och Gotland tillhör såvitt jag vet Sverige. Slutsats: en tölp är en tölp, alldeles oavsett härkomst. F ö bör det understrykas att Mirsad Pecikoza inte är dömd ännu. Jo, på nätet förstås. Men inte i domstol.

Magisk match, Malmö

HK Malmö-RIK 31-29. Jag underskattade två saker grovt. Dels publikintresset, dels HK Malmös kampmoral. Sen överskattade jag en sak minst lika grovt. RIK:s slagstyrka. Obegripligt att ett så namnkunnigt lag kan vika ner sig så totalt som skedde i andra halvlek. RIK hade ju matchen, ledde med 16-12 i paus och kändes just då mer överlägset än så. Gud vet vad som hände sen men i vilket fall var Malmös resning grymt imponerande. Ett målvaktsbyte - Jensen ut, Nielsen in - gjorde förstås sitt till, Stephen Nielsen var lysande sista 20. Försvarsspelet, som varit närmast obefintligt i första halvlek, blev också allt bättre samtidigt som de tekniska felen blev allt färre. Spelarna lyfte sig faktiskt till oanade höjder, nästan varenda en. Thynell, Lindahl, Kasper Olsen, Pape Granvig...men framförallt kanske Jakob Berglund. Hört talas om den killen? Inte jag. Kom tydligen från Lugi inför säsongen, var aldrig nära en A-lagströja där. Skulle knappast varit det i Malmö heller - om det inte vore för det rent osannolika mittsexeländet. Där Carl-Johan Andersson ikväll blev tredje offret när han tvingades bryta matchen redan efter några minuter. Axelskadad, sades det. Låter illavarslande med tanke på att mannen är veteran och har varit ute i proffssvängen i många år. Nå. Det var därför unge Berglund kom in. Inte direkt, snarare sent omsider och bara i anfall. Proppen gjorde helt enkelt en Kajsa Warg: tog vad han hade. Och fick en succé - Berglund satte sina tre lägen stensäkert, grejade dessutom ett par utvisningar och någon straff. Sicken debut! Till sist en annan och betydligt sorgligare sak. Mirsad Pecikoza kan - och bör - ha gjort sin sista match för HK Malmö. Inte pga korsbandsskadan utan pga upprepad hustrumisshandel. Åtal är väckt, rättegång väntar. Dom återstår, förmodar att det är den klubben avvaktar. Vem sa att idrotten fostrar gentlemän?

Handbollsfeber, någon?

Ikväll tänker jag gå mot strömmen. Dvs skippa det där upphaussade Skånederbyt i fotboll och gå på handboll istället. HK Malmö har ju hemmapremiär i Baltiskan, mot anrika RIK från Göteborg. Vet inte hur många som gör samma val som jag...300 kanske, fler skulle vara en angenäm överraskning. I vilket fall har jag onda aningar kring själva matchen; RIK kommer från två raka förluster och är, åtminstone på pappret, för bra för en tredje. Samtidigt som "nya" HKM känns lite osäkert och kanske ofärdigt, premiären mot Drott i Halmstad rätade ju heller inte ut några frågetecken. Grundtips 2:a alltså. Sen, apropå handboll, ska jag passa på att medge en sak beträffande mitt förhandstips om slutspelslag. Jag glömde bort att Alingsås engagerat den förträfflige Mikael Franzén som tränare. Det kapet kompenserar mer än väl de spelarförluster (Bliznak, Bernhardsson, Sjöstrand) jag byggde mitt tips på. Så Alingsås till slutspel, självklart.

När Gefle jävlas...

Gefle-Mjällby 1-0. Jag visste det. Per Olssons bonnagäng är ingen räddningsplanka. Har aldrig varit, kommer aldrig att bli. MFF:s Pontus Jansson sa vid nåt tillfälle att han hellre skulle sluta med fotboll än att spela med Gefle...men jag vet inte, det var visst i ren förtvivlan över en 0-0-match. Dom är så, Gefle. Bra på att stänga igen, bra på att förstöra, bra på att ta de poäng som krävs för bibehållen allsvensk status, bra på att reta gallfeber på Jansson och andra "översittare". År efter år, samma visa. Därför kan jag beundra dem, åtminstone i smyg. Fast inte ikväll. Nu sugs ju Mjällby in i bottenkampen igen och det stör mig så in i bomben. Jag är inte alls säker på att det här slutar lyckligt.

Strategisk terror?

Ringde Malmö Stad idag. Debiteringsenheten. Skulle efterlysa en faktura som inte kommit, rörande min mors hemtjänst. Det skulle jag inte gjort. Ringt alltså. Inte för telefonkön. Den kan jag ta, den är jag förbannat van vid i sammanhang som detta. Men musiken under väntetiden...herre min skapare vilken jävulsk ljudterror. Då hade jag ändå luren långt från örat, därtill nödd och tvungen av mentalhygienska skäl. Kan inte frigöra mig från misstanken att Malmö Stad "erbjuder" sina uppringare dessa fasansfulla missljud för att korta köerna. Få folk att lägga på helt enkelt. Fast själv höll jag ut och kom faktiskt fram efter en kvart. Utmattad, lomhörd och lätt sinnesrubbad, men dock. Debitera mig en medalj, Malmö Stad.

Handbollens haveri

Herrarnas elitserie i handboll har bestämt börjat. Fast inte. Eller delvis. Vissa lag gör ikväll sin tredje match, HK Malmö har ännu inte gjort någon. Hur kunde det bli så här? Sitter handbollsförbundets seriemakare i en ankdamm eller i en sandlåda? Seriöst är det definitivt inte. Varken mot HK Malmö som får vara med i matchen först när andra lag redan blivit varma i kläderna - eller mot publiken som alldeles självklart vill ha ett anständigt spelprogram att förhålla sig till. Liknande (o)ordning vore fullständigt otänkbar i fotboll, hockey, bandy samt fia med knuff. Fram med en förklaring, tack.

MFF hakade på i guldracet

Åtvidaberg-Malmö FF 0-1. Blytung seger för MFF. Blytung och en aning tursam. Åtvidaberg hade väl så många chanser, väl så många avslut. Men saknade skärpan, eller kanske skickligheten. MFF vann dessutom på en straff som var om inte feldömd så i högsta grad diskutabel. Blev Rantie verkligen fälld? Eller föll han s a s mitt i sin egen dragning? Svårt att avgöra, inte ens tv-repriserna gav något övertygande svar. Stackars Rantie - planens rappaste och bästa forward - blev hursomhelst skadad i situationen, ganska illa såg det ut som. Tungt för MFF om han blir borta framöver. Dock ett starkt inhopp av Rexhepi, det var kul att se. Hoppas han får starta nästa gång - på Daniel Larssons bekostnad. Larsson har sina förtjänster; snabbheten, löpstyrkan, ibland även passningsspelet. Men gör man tre mål på 22 matcher (Larssons facit i årets allsvenska) har man som anfallare också betydande brister. En till sak: snygg straff av Ricardinho, det höll jag på att glömma. Elfsborg 44 poäng, Häcken, MFF och AIK 42...

De gåtfulla experterna

Såg TFF:s match mot Jönköping Södra i superettan ikväll. Ny förlust, fortsatt bottenstrid för laget som av experterna utnämndes till seriefavorit i förhandstipsen. Måste säga att jag är mer förvånad över experterna än över TFF. Missade de att laget förvandlades till rena slagpåsen mot slutet av fjolårets allsvenska? Glömde de att några av de mest dugliga spelarna tog sitt pick & pack och stack efter nedflyttningen? Demir, Pode, Wihlborg, Thommie Persson, målvakten Noring (tillbaka nu, men märkt av den långa bänknötningen i MFF). Ingen av dem ersattes, TFF förlitade sig på det som blev över. Hur kunde expertisen tro att det skulle räcka för en omgående comeback i allsvenskan? Det är gåtan, inte att TFF nu slåss för sitt liv i superettan. Jag är faktiskt rädd att det slutar illa - och att Trelleborgsfotbollen därmed försvinner från "kartan" på obestämd tid.

Sill slår makrill

Mjällby-Gais 4-0. Kul match: sillastrybare mot makrillar. Kul resultat för oss som föredrar sill: nu vågar vi tro på ett allsvenskt liv även 2013. Kan behövas ytterligare någon seger, plus ett par oavgjorda. Med åtta matcher kvar bör det gå, tycker jag. Heja Mjällby.

Kazz match, Sverige

Sverige-Kazakstan 2-0. Är fotboll kul? VM-kval något alldeles extra? Zlatan road av att spela i landslaget? Elmander mer teknisk än moster Greta? Efter en sån här match frestas man svara nej på varje fråga, särskilt den sista. Så förbannat uselt trodde jag inte Sverige kunde spela - eller också hade jag glömt att det är precis vad Sverige kan. Arma publik som betalt skyhöga biljettpriser för att se möget. Undrar förresten hur många som hade gått hem när Elmanders ersättare Marcus Berg stötte in 2-0-målet i sista övertidsminuten. Snyggt pass av Zlatan i just den situationen, egentligen det enda med riktig kvalité på hela matchen. Om man nu inte räknar Elms lyckträff till 1-0, vilket man bör göra kanske. Tre poäng kan Sverige i vilket fall räkna hem, alltid något. Men kom inte till mig och säg att segrar förlåter allt.

Vision under prövning

Elitseriepremiären i handboll närmar sig - och frågan gnager: vem får HK Malmö möta i SM-finalen när det våras? Nä, skämt åsido. Jag kan faktiskt inte se att HKM ens skulle komma i närheten av sin egen vision. Laget har ju förlorat sin själ. Karaktärerna, vinnarskallarna, pådrivarna. En är dumpad: Christoffer Geissler till H 43. Två är långtidsskadade: Sebastian Geissler och Mirsad Pecikoza. Båda dessa kan förvisso komma tillbaka under säsongen, men i vilket skick? Ingen av dem är purung, ingen av dem har någon lätt(tränad) kropp att släpa på. Avslitna hälsenor och sargade korsband är komplicerade saker, få toppidrottare når "förväntad nivå" efter den typen av skador. Så vem eller vilka ska bära HK Malmö i deras ställe? Nån av danskarna? Tveksamt. Ingen av dem visade såna egenskaper förra säsongen. Fredrik Lindahl? Knappast typen, va? Thynell? Dito. Nye Robert Månsson från Sävehofs överskottlager? Mycket begärt av en ung och oerfaren man, kan jag tycka. Okej, Rickard Eriksson finns kvar. Han kan möjligen stå för hjärtat men då måste han få det han inte fick speciellt mycket av i fjol: speltid. Det vet jag inte om Proppen tänkt sig, förmodligen inte. Är rädd för att saknaden efter Geisslerbröderna och Pecikoza blir förödande, den typen av enkla men lojala viljespelare dräller det liksom inte av på marknaden. Ska jag tippa slutspelslagen får det bli Sävehof, Guif, Ystad, RIK, Drott, Skövde, Kristianstad och Västerås. Garderat med Lugi. Och med en förhoppning att jag har alldeles fel om HK Malmö.

"Författare" Hysén

Kvinnorna. Spriten. Otroheten. Glenn Hysén ger ut en bok om sitt liv och leverne. Han också. Utan att ha skrivit den själv. Han heller. Kändismaffian och deras spökskrivare kan ta sig i brasan, tycker jag. Eller åtminstone variera sig lite vad gäller ämnena. Det går ju faan tretton såna här "böcker" på dussinet snart. Ärligt: vem bryr sig?

Sluggern som blev slug

Såg i tidningen att Höllvikens boxningstränare Ken Kvist fyller 50 idag. Tiden går, även för de unga och vilda. Det var ju så Kvist blev känd under sin aktiva tid i boxningsringen: ung och vild och om inte vacker så i alla fall sevärd. Ett dragplåster på 1980-talets galor, en publikens man. Tog gärna en smäll för att få ge två, eller om det var tvärtom. Redan i namnet låg en klockren knockout. Ken Kvist, liksom. Närmare en kort och snärtig högerkrok går nog inte att heta, tyckte jag då när det begav sig. Långt senare hade jag nöjet att få träffa honom i Höllvikens boxningslokaler. Jag var där för att göra reportage om klubbens verksamhet, han var där i sin egenskap av tränare. Och om jag hade väntat mig att möta en man märkt av alla sluggerartade fajter i ringen - vilket jag hade - så blev jag nog mest av allt förvånad. Kvist var ju inte alls "sån". Kvist var cool, klok och civiliserad i högsta grad, besjälad av att lära sina unga adepter boxas så som han själv sällan gjorde. Disciplinerat och garderat, alltså. När sluggern blir vuxen blir han slug, minns jag att jag tänkte den gången. Idag kan jag bara passa på tillfället att gratulera. Det är stort att fylla 50 och fortfarande vara ung.

Mjällby vann med 1-1

Malmö FF-Mjällby 1-1. Hoppsan. Två förlorade poäng för MFF, en vunnen för Mjällby. Kanske inte så sensationellt ändå; MFF har mist Ranegie, saknade dessutom Pekalski, Figueiredo och Daniel Andersson. Det finns gränser i reservförrådet även för MFF, får man väl konstatera. Svårt att tro på guld nu, Häcken, AIK och kanske t o m Djurgården känns som större hot mot Elfsborg. Svajar också lite vad gäller Mjällbys chanser att undvika kvalplatsen...men visst, efter den här pinnen vågar man i alla fall hoppas. Heja Blekinge.

Firmafest i ankdammen

Finnkampen i friidrott. Undrar om man kan komma närmare en ankdamm i sportens värld. Enda landskampen, som om Sverige skulle möta Danmark och bara Danmark i fotboll år ut och år in. Medelmåttor för att fylla ut lagen, resultat därefter i vissa grenar. Hård, Gärderud och Karlsson på gubbhyllan i tv, ansträngt entusiastiska som inför en firmafest. Glest på läktarna, i år glesare än nånsin. Ändå tittar man. Ändå fängslas man. Ändå retar man sig på att en f d världsstjärna irrar runt och leker hejaklacksledare på innerplan. Just det blir lite patetiskt, kan jag tycka. Som om Zlatan, den dag han är slut och knappt platsar på en avbytarbänk, skulle springa längs med sidlinjen och hej vilt pusha dom som spelar. Nån som kan se den synen? Men okej. I ankdammen är allt tillåtet, i finnkampen krymper perspektiven. Utan den vore svensk - och kanske finsk - friidrott alldeles iskall och det vill vi ju inte. F ö var det jättekul att se några av de nya stjärnskotten briljera: Angelica Bengtsson i stav, Sofie Flinck med spjutet. Killen som vann hinderloppet, Senorski hette han visst. Thorvaldsson som persade med 6 cm i höjd. Det finns liv, det finns hopp även efter madame Klüft.

Rexhepi min man

Hoppas det är ett fantasifoster Kvällsposten publicerar idag. Jag menar detta att Mjällbys El-Kabir kommer att ersätta Ranegie i MFF, om nu den senare blir proffs i Udinese. El-Kabir skulle möjligen kunna ta Daniel Larssons plats, de är samma typ av spelare med den skillnaden att El-Kabir är mer distinkt som avslutare. Men Ranegies position? Aldrig. El-Kabir är ingen target, ingen framstående huvudspelare, ingen rese i bokstavlig mening (når väl Ranegie till naveln, tror jag). Vore jag, Gud förbjude, tränare i MFF skulle jag lösa problemet internt. Dvs ta in Dardan Rexhepi från kylan. Ge honom förtroende, låta honom växa i match efter match. Killen ansågs ju vara en talang utöver det vanliga på Rolles tid, visade det också när han väl fick chansen. Så kass kan han väl inte ha blivit under Norling? I så fall måste det vara något slags systemfel i MFF.

Styrfartens riddare

Jag cyklar, ofta å gärna å långsamt. Det sista ska vissa fotgängare vara jävligt tacksamma för. Senast idag hände det igen: en flanerande ung dam fick plötsligt för sig att korsa cykelbanan. Utan att se sig för förstås, det ingår liksom i spelet att inte göra det. Men hoppsan, där kom jag. I knapp styrfart, som vanligt. Tur det. Damen slapp att bli rammad, som så många andra damer och herrar sluppit bli rammade vid tidigare incidenter av liknande slag. Cyklar man som jag behövs max en decimeters bromssträcka. På slitna däck. Så korsa på bara, ni tankspridda flanörer. Se bara till att det är jag som kommer i er väg.

Skarpt läge nu, Mjällby

Mjällby-Syrianska 0-2. Jag brukar bli upprörd, nedstämd eller förkrossad när Mjällby förlorar. Inte den här gången. Jag har alltid gillat Syrianska, ännu mer nu sen min gamle MFF-favorit Labinot Harbuzi värvats till klubben. Här fick Syrianska dessutom sin målvakt utvisad - totalt felaktigt - redan efter en halvtimma men vann alltså ändå. Starkt jobbat. Jag håller tummarna för att Syrianska klarar sig kvar, fotbollsallsvenskan behöver dem. Mjällby är mer en hjärtefråga - och ärligt talat räknar jag med kval nu. Inte direktnedflyttning, Gais och Örebro verkar ju hopplöst akterseglade. Eller nästan, är väl bäst att tillägga. Men var Mjällby ska ta poäng framöver vete hondan, laget har ju utarmats på spetsspelare i sommar. Fejzullahu till Djurgården, Kivuvu tillbaka till Rumänien, det är som att plocka bort Ranegie och Pontus Jansson från MFF. Mjällby saknar medel tydligen, kan eller vill inte vara med på de pengakåta spelarnas marknad. Den inställningen kan jag i och för sig sympatisera med, problemet är bara att det allsvenska kontraktet äventyras. Om nu det är ett problem för Blekinges stolthet. Som f ö kommer till Malmö på lördag. Jag darrar redan.

Felanvänd Zlatan

Paris SG-Bordeaux 0-0. Intressant att se Zlatan i ny miljö. Intressant - men verkligen inte upplyftande. Zlatan hade tilldelats den roll som passar honom allra sämst numera: ensam på topp i anfallet. Utanför spelet, helt beroende av lagkamraternas passningsförmåga och kreativitet. Det han själv är bäst på. Har tränarveteranen Ancelotti noll koll på läget? Det är möjligt att Zlatan kunde rört sig bättre, sprungit mer, jagat intensivare för att få fler bollkontakter. Men den Zlatan finns liksom inte längre...däremot kan han fortfarande vara briljant i en mer tillbakadragen och friare roll. Det trodde jag alla visste, faan å hans moster inklusive. Är det så här PSG tänker använda honom ringer fiaskoklockorna för fotbollens senaste skrytbygge. Tradig match f ö, klädsamt med mållöst.

Blekinge i mitt hjärta

Suck. Hemma igen från Blekinge. Malmö å Skåne må ha sin charm, men nån skärgård finns här faan inte. Det kan jag sakna. Den blekingska skärgården är underskön, tro mig. Sturkö, Tjurkö, Aspö, Ringö, Knösö; vi for runt lite varstans och bara njöt. Hur kunde man flytta därifrån en gång i tiden? Svar: Skåne behövde mig. Nä, men seriöst: man begrep nog inte bättre. Eller om det var farsan som bestämde pga jobb å såna saker, jag minns inte så noga. Hursomhelst. I mitt nästa liv ska jag ta under övervägande att flytta tillbaka.

Dags att sitta bakom flötet

Mot Blekinge. Kroksjön, strax norr om Karlskrona. Röd stuga och en enkel eka. Vad mer kan man begära? Fisk förstås. Abborre att grilla, gädda att koka. Men det ordnar sig nog, det brukar det göra. Idag bär det iväg. Det ska va gott å leva, annars kan det kvitta.

Hamréns hantverkare

Sverige-Brasilien 0-3. Skilda världar. Å ena sidan fotboll som skön konst, å andra sidan fotboll som torftigt hantverk. Bedrövligt att ett svenskt landslag ska se ut så här år 2012. Killarna är ju för bövelen välbetalda proffs, ett par tre passningar inom laget borde inte vara för mycket begärt. Och varför kallades Zlatan hem när han ändå inte kunde (ville?) spela? Det är att ge fingret åt publiken, Hamrén. F ö har jag svårt för förbundskaptener i flott kostym och stylad frilla, men det har jag bestämt skrivit förut. Värst är att Wilhelmsson, Hysén och Anders Svensson tycks ingå i Elegantens planer för VM 2014...finns ingen återväxt i svensk fotboll?

Ett silver med guldkant

Frankrike-Sverige 22-21. Nära tidernas svenska handbollsskräll - om än inte riktigt så nära som slutsiffrorna kan ge sken av. Fransmännen förde s a s matchen, ledde med tre eller fyra bollar vid flera tillfällen i andra halvlek. Men Sverige gav aldrig upp och Frankrike övertygade inte alls som i tidigare matcher, särskilt inte i den offensiva delen. Därav dramatiken, därav hopp om åtminstone förlängning. Det kunde gått, Sverige var där och hackade in i det sista. Mäktigt att se laginsatsen, förbluffande att se Larholm vara bäst, han av alla. Samtidigt: Frankrike är förstås en värdig guldmedaljör, inget snack om den saken. Men det var också länge sen jag såg en värdigare silvermedaljör. Grattis Sverige, starkt jobbat.

Prestationen redan gjord

Om Johan Sjöstrand eller Mattias Andersson spikar igen. Om Kim Andersson fortsätter som den världsspelare han är. Om Källman och Ekberg gör typ tio mål från kanterna och några till på kontring. Om Andreas Nilsson kämpar arslet av sig på linjen i vanlig ordning. Om Ekdahl Du Rietz går all in i varenda jävla genombrott. Om Petersen ligger kvar i zonen och försvarslåset Jernemyr/Karlsson är på sin absoluta topp. Så tror jag lik förbannat att vi är chanslösa i eftermiddagens OS-final i handboll. Frankrike är för bra, det är min bestämda känsla. Hoppas det blir en hyggligt jämn match i alla fall - och en sak är ju redan klar: svenskt OS-silver. Det är en bragdartad prestation, bara det.

Ny pina, ny triumf

Sverige-Ungern 27-26. Gastkramande - igen. Värre än mot Danmark faktiskt. En målvaktshjälte - igen. Fast inte Johan Sjöstrand den här gången, utan Mattias Andersson. Ett överraskande men smart val av förbundskaptenerna som visat fingertoppskänsla turneringen igenom (nästan). Andersson var lysande och toppade sin praktmatch med en mirakelräddning halvannan minut från slutet. Där och då trodde jag fortfarande att detta går åt helvete eller åtminstone till förlängning...så tack Andersson och alla andra, det var befriande att komma ur den villfarelsen. Led med Doder som blev till synes illa skadad, led också med Andreas Nilsson som "våldtogs" av det ungerska försvaret matchen igenom. Rördes till tårar över moralen, sammanhållningen, det kollektiva glädjeruset när dramat var över. Handboll är en pärs, en pina, en njutning. Och alltså, Sverige i OS-final! På Bengans tid var det bara som det skulle, idag är det inget mindre än en första klassens sensation.

Inget är vunnet - ännu

Det kom plötsligt, mediadraget kring handbollslandslaget. Som om vi redan vunnit något. Det har vi inte. Bara över Danmark - och då ska vi kanske komma ihåg att Danmark inte presterat på förväntad nivå under detta OS. Fast nu lät jag bestämt som en glädjedödare. Det vill jag inte vara, inte alls. Oroar mig bara för att spelarna ska tappa fokus, inbilla sig att de är bättre än de är. Må jag ha fel. Ungern ikväll 18.00, OS-semifinal. Ryser redan.

Se upp för Nagy

Mycket spekulationer nu om Sveriges chanser att nå OS-final i handboll, påtaglig optimism i de s k expertleden. Dvs bland sportjournalister som normalt inte intresserar sig för handboll men går bananas bara för att det är olympiska spel. Vad de verkar ha missat är att Ungern, semifinalmoståndaren, nu är ett annat Ungern än det som varit "å banan" i internationell topphandboll på senare år. Skillnaden heter Lazlo Nagy. Efter långvarig landslagsbojkott är superstjärnan tillbaka här i OS - och vad det betyder för hela det ungerska laget framgick nästan övertydligt i kvartsfinalen mot Island. I förlängningen var det i princip Nagy mot Island, en match som den väldige (209 cm) vann på knockout. Mannen gjorde inte mål från nio meter som normala skyttar, snarare från tolv. Men okej, det var alltså på Islands målvakter. Sveriges är bättre, som bekant. Så även jag är optimist, lite försiktigt i alla fall. Och vi ska definitivt inte klaga på att lotten eller omständigheterna gav oss just Ungern i semifinal. Kroatien hade varit värre, Frankrike ännu värre.

Det vinnande landslaget...

Sverige-Danmark 24-22. Andnöd och hjärtsnörp. Vilken match av Sverige, vilken jävulsk vilja att vinna. Plågsamt att bevittna - och föralldel, njutbart också med tanke på upplösningen. Tror jag stänger tv:n nu, friidrott känns ju blaha blaha efter en sån här handbollsrysare. Gladast är jag nog för förbundskaptenernas skull, Staffan Olsson och Ola Lindgren har säkert "jobbat arslet av sig" för att få fason på det här lagbygget. De behövde verkligen en succé, vi som hackat och gnällt behövde det också. Möjligen behövde även kungen och drottningen en succé, i vilket fall satt de på läktaren och följde dramatiken. Hoppas de hörde Olssons uppmaning till spelarna i sista timeouten, den om arslet som jag lånar rakt av här ovan. Lite grovkornigt klarspråk gör gott även i kungliga öron, inbillar jag mig. Spelarkritik? Nästan lite synd när kollektivet gör ett så fullödigt jobb. Men okej, Sjöstrand i buren var femstjärnig igen. Håller han den nivån spöar vi Ungern i semifinalen på fredag. Herregud, OS-final inom räckhåll. Tanken svindlar.

Det förlorande landslaget...

Sverige-Frankrike 26-29. Det är som det är numera. När Sverige möter de stora handbollsnationerna vet man redan på förhand hur det kommer att gå. Dvs Sverige förlorar. I bästa fall hedersamt, som här. Tv-kommentatorn, vad han nu hette, försökte t o m lura i oss (och sig själv) att Sverige kunde vinna, först i slutminuten gav han upp yrandet. Faktum är ju att Frankrike körde matchen redan i första halvlek, resten spelades av så energisnålt som möjligt med tanke på stundande kvartsfinaler. Det gav Sverige en chans att hyfsa till siffrorna, och det var väl bra att man gjorde det. Nu väntar Danmark i kvartsfinal för svensk del - och för en vecka sen hade jag sagt "mission impossible" om den utmaningen. Men så såg jag Kroatien fullständigt mosa danskarna i gruppspelet, så därför säger jag ingenting.

Journalistikens triatlet

Sveriges främste olympier? Lutar mer och mer åt att det måste vara Sydsvenskans Max Wiman. Han klarar ju av att bevaka OS och MFF samtidigt. Krönikor från London, analyser från Malmö; Gud vet hur mannen hinner. Möjligen är han dopad, men i vart fall klonad. Fantastiskt.

En gyllene seglats

Begriper mig inte på segling, inte alls. Men en sak vet jag: idag tog Sverige sitt första OS-guld och det var i just den sporten. Kategori Starbåt, om jag fattade saken rätt. Med Fredrik Lööf som rorsman och Max Salminen som gast (reservation för rollbeteckningarna). Den senare skrev jag faktiskt om i Sydis för många år sen. Barsebäckspåg, jolleseglare redan då, framgångsrik och ytterst målmedveten. Fantastiskt att han blivit olympisk guldmedaljör nu, vid 23. Nästan så man känner sig delaktig.

In kom Petersen - äntligen

Sverige-Argentina 29-13. Där ser man. Handbollens förbundskaptener läser mina tankar. Omsätter dem dessutom i praktiken. Kul, kul. Nä, men seriöst: redan under Islandsmatchen häromdan satt jag och härsknade till på att Fredrik Petersen inte fick chansen som mittnia när varken Doder eller Larholm presterade på acceptabel nivå. Rollen är ju ingalunda obekant för Petersen, i danska ligan har han på senare år (och med stor framgång) spelat mittnia väl så mycket som vänstersexa. Det har Staffan Olsson och Ola Lindgren förstås känt till - men aldrig vågat använda som en möjlighet i landslaget. Förrän nu. Tjugo minuter in i Argentinamatchen trillade polleten ned, kanske i ren desperation. 5-5 stod det bestämt då, lagspelet lyste med sin frånvaro eftersom playmaker Doder lekte Ego Boy nästan värre än nånsin. Med Petersens inträde förändrades allt; plötsligt fick Sverige ett spel, en skärpa, ett flow, en mittnia som höjde sin omgivning och av bara farten (bokstavligt talat) gjorde fyra mål själv. Lysande Petersen! I den här matchen, bör tilläggas av försiktighetsskäl. Det finns ju motstånd och motstånd, Frankrike närmast t ex blir nåt helt annat än detta uppgivna argentinska. Men förhoppningsvis har han gjort sin sista bänklandskamp nu, Fredrik Petersen. Spelare som han ska vara på banan. I en eller annan position, i längre eller kortare perioder beroende på dagsform och så. En till sak. Johan Sjöstrand, målvakten. Magnifik!

Osis på OS

Lisa Nordén några ynka tusendelar från guldet i triathlon. Michel Tornéus en futtig centimeter från bronset i längdhopp. De berömda marginalerna är inte på Sveriges sida under OS, inte så här långt. Nordéns prestation i den kanske tuffaste grenen av alla var hursomhelst otroligt imponerande, därtill tv-dramatik på högsta nivå. Och Tornéus; fyra i världen i ett getingbo som längd, egentligen är det ju fantastiskt. Nu väntar vi bara på en gnutta flax.

Den olympiska tanken

OS går in på sin andra vecka - fast somliga skulle nog säga att det är först nu spelen börjar på riktigt. Med friidrotten alltså. Själv är jag lite ambilavent på den punkten; någonstans tycker jag att en Håkan Dahlby är lika mycket värd som en Usain Bolt, eller att en roddfinal kan vara minst lika sevärd som ett maratonlopp. Alla förtjänar en stund i ljuset men somliga får det bara under just OS. Det är det som är det fina med kråksången, det som är i alla fall en liten del av den olympiska tanken (tror jag). Media gör ett bra jobb där, ibland överdrivet bra. Som när Sara Algotsson Ostholt tog sitt silver i fälttävlan och fick en Kvällspostenrubrik av ett format jag trodde var förbehållet världskrig. Too much, som di säger i London. Man vågar knappt tänka tanken på ett svenskt OS-guld...

Tapper match, tung sorti

Sverige-Spanien 24-25. Sorti ur OS för Sveriges handbollsdamer. En anständig sådan, om det kan vara någon tröst. Moralen fanns där, glöden, viljan. Vad som inte fanns var några målvakter, Grubbström och Kain noterades visst för fem räddningar tillsammans. Då är det svårt, för att inte säga omöjligt, att vinna. Nu ska jag kolla på Norge-Danmark. Skarpt läge för de favorittippade norskorna - seger vill faktiskt till om de inte ska riskera att göra Sverige sällskap ut ur turneringen.

Nedlagt försvar

Sverige-Island 32-33. Inte ofta Källman, Ekdahl Du Rietz och Kim Andersson gör 23 mål tillsammans i en landskamp. Tror knappt att det hänt förut. Desto snöpligare då att svensk handbolls normalt säkraste vapen klappade ihop fullständigt. Försvarsspelet, målvaktsspelet, det ena med det andra. Islänningarna fick skjuta i stort sett obehindrat och bollen gick i mål varenda jävla gång. Kändes det som. Faktum är ju att en utklassning låg i luften, att slutsiffrorna ljuger. Island vann mycket säkrare än så, hade råd att ge bort några bollar i slutet. Bra dock av Sverige att ta vara på bjudningarna och snygga till resultatet - om man nu vill vara generös. Och det vill man ju. F ö har min dator varit ur funktion i en veckas tid. Det är därför jag inte kunnat skriva ett ord om t ex de svenska handbollsdamernas uppvisning i OS. Lika bra det, eller hur?

Betryggande vinst, begränsat värde

Sverige-Sydafrika 4-1. Tjuvstart på OS med lite damfotboll. Svårbedömd sådan. Var Sverige bra? Sydafrika kass? Matchen en värdemätare för svenska medaljchanser? Man bör nog vänta och se, förslagsvis till mötet med Japan på lördag. Där blir det förhoppningsvis två lag på banan, här fanns bara ett. Sydafrika saknade organisation och struktur - och inget konstigt med det; Sydafrika är en ung nation i damfotbollen, matchar på intet sätt Sveriges erfarenhet. Kul att Schelin fick göra två mål, det kan betyda en del både för henne och laget framöver. Fast bäst i mina ögon var tjejen med det förpliktigande efternamnet: Seger. Sämst var de glest besatta läktarna. Olympisk yra? Inte precis. Kommer kanske, officiell invigning av spelen sker ju först i morgon.

Klüfts sorti

Carolina Klüft missar OS. Vissa besked kommer som brev på posten - väntade men ibland något försenade. Klüfts storhetstid som friidrottare tog slut i samma ögonblick som hon la ner sjukampssatsningen för flera år sen, allt därefter har doftat fejk, kramp eller skada. Oupphörliga försök att hålla liv i en karriär trots att kroppen inte vill längre. Av äregirighet eller enbart girighet kan ingen veta, ingen förutom huvudpersonen själv. Hursomhelst; Carolina Klüft förtjänar att bli ihågkommen som en av de stora i svensk friidrott, som sjukampare var hon helt enkelt enastående.

Zlatan reser vidare

Paris. Efter Inter, Barcelona och Milan känns Zlatans nya klubbadress onekligen som ett nerköp. Rent fotbollsmäsigt alltså. Ekonomiskt verkar det däremot bli ett uppsving - 120 millar om året är visst bara garantilönen, bonusar av diverse slag kan tillkomma. Bara att gratulera Zlatan, det är ju knappast hans fel att toppfotbollen tappat all markkontakt.

Man blir som man bor...

Nu tror jag mig veta varför Mjällbys tränare Peter Swärdh alltid verkar så cool och ostressad. Han bor i Åhus. Det blev jag varse i fredags när jag var där på visit. Lätt tankspridd ställde jag mig i kön till glasskiosken på kullerstenstorget - och vem stod alldeles framför mig om inte han, demontränaren själv. Något kallsvettig knackade jag honom på axeln, förklarade att jag kom från Malmö men dyrkar Mjällby pga mitt blekingska ursprung och en del annat. Överraskande att se dig i Åhus, stammade jag visst också. Inte så märkligt, sa Swärdh, jag bor här. Sen visade han mig och mitt sällskap vägen ner till hamnen där Åhus sevärdheter finns. Typ flotta båtar och flotta sjövillor. Ett värdshus, några krogar som dock håller stängt på dagtid. Vodkafabriken var däremot öppen, såvitt jag kunde se. Fiket likaså, på affärsgatan en bit upp från hamnen. Nån puls var inte mätbar, stillheten ägde s a s matchen totalt. Och tänk, jag tror man blir som man bor. Lyckliga Mjällby som har en tränare som Peter Swärdh, lyckliga jag som råkade träffa honom helt apropå. 1-0-segern mot Sundsvall dan efter blev liksom bara pricken över i.

Rörande Mjällbypoäng

Elfsborg-Mjällby 0-0. Man tackar ödmjukt för denna oanade poäng. Vet inte hur det gick till, såg inte matchen, kanske skulle vi haft alla tre. Så känns det nästan ändå; lite som en seger. Jag menar Elfsborg borta på deras räliga konstgräs, hur många lag tar poäng där? Svar: vanligtvis inget. Blekinges stolthet blev faktiskt först i årets allsvenska att göra det. En sån som jag kan bli emotionell för mycket mindre.

Back to basic

EM är slut, länge leve allsvenskan. Men ärligt: efter att ha sett Spaniens makalösa finaluppvisning mot Italien är det inte helt lätt att återgå till typ Gefle och Gais. Inte ens Mjällby febrar mig just nu, 0-2 mot Norrköping noterade jag mest med en suck. Abstinens kallas det visst. Sånt går över, tack och lov. Fotbollen är ju bäst. Den normala alltså. Den spanska är liksom ett annat spel och faktum är att jag var rätt trött på det. För mycket passningar. För mycket förnedring av motståndarlagen. För jävla taskigt att aldrig låna ut bollen. Tyckte jag. Innan EM-finalen. Efter densamma får man ju ge sig, annars är man nog tönn på riktigt.

Vem faan bryr sig?

Anja Pärson sällar sig till raden av hel-, halv- och kvartskändisar som "kommer ut" med sin sexuella läggning. Intresseklubben antecknar.

Snyggast möjliga sorti

Sverige-Frankrike 2-0. Återupprättelsen. Sverige lämnar Europamästerskapet med hedern räddad och anseendet i behåll. Vi kan när vi vill, eller kanske snarare när ödet vill. Det kunde ju, om fotbollen varit "rättvis", blivit poäng både mot Ukraina och England, framförallt den senare matchen kändes som blott en hårsmån från svensk succé. Den kom nu istället, när spelet redan var över. Något snöpligt, mycket skönt. Beundransvärd inställning och magiska mål; Zlatans 1-0 kommer jag aldrig att glömma. Den mixen av stil, skönhet och kraft går inte att överträffa. Fast allra bäst var nog backlinjen, Mellberg och Jonas Olsson i mitten särskilt. Nej förresten, allra bäst var publiken. 15000 svenskar på plats - lyckliga från början, saliga till slut. Fantastiskt.

Tyst om det faktiska fiaskot

Landets sportkrönikörer är just nu upptagna och besatta av fotbolls-EM. Det ska handbollslandslaget vara tacksamt för. Debaclet i VM-kvalet mot Montenegro liksom bara passerade, berättigade frågor och analyser uteblev. Svagt, tycker jag. Så jävla ointressant har väl inte handbollen blivit? Så heliga är väl inte förbundskaptenerna Olsson och Lindgren att de kan komma undan med vilka skitresultat som helst? Jämför med Hamrén i fotbollen, där visar mediedrevet huggtänderna så fort tillfälle ges (eller inte ges). I min värld är Erik Hamréns "fiasko" faktiskt försumbart jämfört med Olssons/Lindgrens.

Förhoppningarna kvar...

Kan berätta att fisket i Småland blev ungefär som den svenska insatsen i fotbolls-EM: inget direkt fiasko, bara lite spruckna förhoppningar och nåt enstaka bottennapp. Sånt man får ta. Livet går vidare, det kommer alltid nya fisketurer, nya fotbollsmästerskap, nya förhoppningar. Det är förhoppningarna som kittlar - den dag de infrias blir det inte så kul längre. Tror jag.

Fiske först, fjärtar sen

Det är inte mig det varit fel på den här gången. Det är datorn. Internetanslutningen närmre bestämt. Därav inläggstorkan, om någon undrar. Vilket kanske ingen gör; min blogg är blott en fjärt i rymden, har jag förstått. En av de minst lästa alla kategorier. Det betyder inte att den är sämre än andra - snarare tvärtom om jag får skryta lite ogenerat - men däremot säger det allt om sjuk konkurrens och min egen talang för marknadsföring. Nog om det, jag är faktiskt nöjd med att verka i marginalen. Och vad jag egentligen ville meddela nu var att Småland kallar. Fiskesemester, avresa på lördag. Livet när livet är som bäst. Men sen ska det bli skriva av, hade jag tänkt. Man ska vara rädd om sina läsare, mer rädd ju färre de är. Det lärde jag mig på stora tidningen när det begav sig.

Eurovision Swede Contest

Svensk jordskredsseger i Eurovision Song Contest. Eufori i Björkmanlandet, slaganfall i schlagerträsket. Det bjuder vi så gärna på, vi som blitt lite för gamla för att fatta varför en låt egentligen är bättre än en annan. Eller varför just svenska kompositörer är Europas bästa - jag tror det var tio "blågula" länder i startfältet den här gången. Kan förstås, fula tanke, bero på att Sverige är det enda land som tar tävlingen på allvar. Nå. Själv gillade jag Serbien och Estland bäst, där var det artister som kunde sjunga utan att åma sig och kråma sig i teatraliska överspel. Och nej, jag är inte ett dugg sur för att min gamle husgud Engelbert blev näst sist. Europa begriper inte bättre liksom. Dessutom slog han ju den där norrbaggen som såg ut som en hybrid mellan Erik Saade och Sean Banan, det var huvudsaken.

Oslagbara Mjällby lever farligt

Har varit på kryssning i helgen. Mycket trevligt. Det har Mjällby också. Kryssat alltså. Mindre trevligt. Oavgjorda fotbollsmatcher är inte mycket att ha nu för tiden. Visst, en poäng är fortfarande bättre än ingen - men det är faan så mycket sämre än tre. Lek med tanken att ett lag kryssar sig igenom hela allsvenskan, det skulle ge 30 poäng och tämligen säkert sluta med nedflyttning (det brukar krävas 30 plus för nytt kontrakt). Så extremt är förvisso inte läget för Mjällby men sju kryss på elva matcher är illa nock. Jag fruktar den dag mönstret bryts...att det kanske blir en radda av uddamålsförluster istället. Då sitter man där med en snara om sillastryben. Får man be om en trepoängare borta mot Syrianska i sista matchen före EM-uppehållet? Det skulle frälsa mig från alla onda tankar.

Inget mete, bara matcher

Kristiflygaredagen. Det är då man ska meta och hålla sig nykter, allt enligt sund eller möjligen osund präktighetspraxis. Jag nöjde mig med det ena, sitta på sjön i tiogradig vårvärme utgjorde verkligen ingen lockelse. Jag låg istället. I tv-soffan. Två fotbollsmatcher, en hockeymatch. Mumma för en sportfåne. Gladde mig åt Mjällbys poängkap mot Göteborg, 1-1 kändes helt okej i en bra match. Fortfarande bara en enda förlust för laget i mitt blekingska hjärta - efter tio omgångar. Elfsborg t ex har dubbelt så många. 1-0 till MFF i den matchen, Ranégie målskytt igen. Kul för honom, kul för laget, kul för publiken. Skitviktigt för hela fotbollsallsvenskan dessutom; Elfsborg kunde ju kvaddat hela spänningsmomentet men nu tajtar det till sig i toppen, det gillar vi väl lite till mans. Så tack MFF, starkt jobbat. Mindre starkt jobbade Tre Kronor, vårt folkkära (?) hockeylandslag. 3-4 mot Tjeckien, respass redan i kvartsfinalen i sitt eget VM. Fiasko? Ja, vad annars. NHL-stjärnor flögs ju in i vanlig ordning - men i skarpt läge försvann deras lyskraft. Samma med TV4, hockeykanalen. "Stjärngardet" mobiliserat där också, men inte mycket till lyskraft när spelet plötsligt var över. Tycker mig ha sett allt förut.

"Abris" i tv - given (s)uccé

Såg Maria Abrahamsson på tv i morse. Hon moderatpolitikern, som tidigare var ledarskribent i Svenska Dagbladet och ständig medlem av tyckareliten (bl a i SVT:s nyhetspanel). Den här gången inbjuden för att debattera, eller snarare försvara, statsminister Reinfeldts famösa uttalande om "etniska svenskar" kontra icke-etniska i arbetslöshetsstatistiken. Som om vi inte alla vore människor av samma värde, typ. Vilket väl Moderaterna aldrig tyckt, i och för sig. Nå. Säg så här: Abrahamsson är sig lik. Förgrämd, dryg, melankolisk, av allt att döma svårt sosseallergisk. Kan hon inte få ett eget program på bästa sändningstid? Jag tror det skulle bli succé. För Socialdemokraterna.

Bländande fotboll - och blåljus

MFF-Helsingborg 3-0. Bländande fotboll av MFF, total utskåpning. HIF kan tacka sin målvakt Pär Hansson för de anständiga förlustsiffrorna, med en mindre begåvad keeper mellan stolparna kunde det här slutat typ 8-0. I MFF var i princip alla bra, men några bättre än andra. Ranegie t ex. Ovärderlig med sin styrka i luftrummet och i duellspelet. Eller Jimmy Durmaz. Rent artistisk i sina aktioner numera, klart mogen för Europa (tyvärr för MFF). Ikväll var det nästan så man tyckte synd om unge HIF-backen Emil Krafth...Durmaz fick ju honom att se ut som forna tiders rundningsmärken. Sämst med detta Skånederby var polisuppbådet, mängden av blåljus utanför arenan. Jag inser att det behövs - men det är just det som är så beklämmande. "Hata hata hata Helsingborg" ekar väl ännu över Lorensborg, inte ens en utklassningsseger för favoritlaget hjälper tydligen mot den typen av dårskap.

Heja Karlshamn...

Guif-Kristianstad 33-34. Nu förstår jag bättre varför blekingsk handboll är på dekis. Alla de bästa spelarna sticker ju till Kristianstad (eller till Eslöv på damsidan). Skämt åsido - men faktum är att Marcus Olsson, Johan Jepson och Christian Sandberg, alla Karlshamnspojkar, tillsammans gjorde arton mål när Kristianstad i och med den här segern kvalificerarade sig för SM-final mot Sävehof. En bragdartad bedrift, får man väl säga. Och plötsligt är jag inte lika säker längre på att Sävehof kan defilera hem ännu ett guld, Kristianstad/Karlshamn verkar ju kunna åstadkomma vad faan som helst just nu. Vi får se på lördag hur det går, dock inte jag som ska på inköpsresa till Tyskland. Nej, jag är inte begiven, bara dålig på att planera.

Vikten av att stanna tiden ut

MFF-Åtvidaberg 2-1. Jag var där - hela matchen. Rätt många gick i förtid, närmre bestämt efter Åtvidabergs 1-1-mål i 88e minuten. Det var inte alls svårt att förstå; matchen var torftig men Åtvidaberg torftigare än MFF och kvitteringsmålet en ren provokation mot s k rättvisa. Som dock skipades i sista stopptidssekunden...då när publiksiffran krympt från cirka 14000 till uppskattningsvis 12000. Snopet för de uppgivna, kul för de uthålliga. Fast själv led jag lite med Åtvid, kroniskt svag som jag är för alla underdogs. Dit räknas inte MFF, som bekant. Men kan det verkligen bli guld för det här gänget i höst? Jag tvivlar. Spelet hackar, prestationerna pendlar, första halvlek i just den här matchen var besvärande usel. Ranegies båda nickmål räddade poängen men bäst i mina ögon var faktiskt Erik Friberg. Juryn som utsåg Figueiredo till matchens MFF:are måste sett nåt som ingen annan såg...

Ingen leker med Mjällby...

Mjällby-MFF 2-2. Idag är jag en stolt bleking. Nästan lite rörd över Mjällbys moral. Laget var ju utspelat första halvtimmen, låg under 0-2 med bud på mer. I det läget bad jag en tyst bön om anständiga förlustsiffror, nåt annat var inte att tänka på. Såg det ut som. Men då glömde jag bestämt att pausvila kan göra underverk, eller åtminstone förändra en hel matchbild. Några smarta tränardirektiv, ett lyckat spelarbyte och en rejäl dos jävlaranamma; mer behövs inte. Jo, gärna en motståndare som slutar spela fotboll i tron att matchen redan är vunnen, det underlättar förstås. Så tack MFF för den hjälpen - och grattis till 1 poäng. Det kunde blivit 0, om inte den blekingska ödmjukheten satt gränser. Underbart förresten att inbytte Fejzullahu fick göra båda Mjällbymålen, killen hade visst inte gjort mål sen 2010. Behöver jag tillägga att Peter Swärdh vann tränarmatchen mot Rikard Norling? Nä, tänkte väl det.

Blåsningen modell H 43

Lindesberg-H 43 35-32. Där rök halmstråt för H 43. Det blir degradering från elitserien. Trist, men föga överraskande. Klubben har balanserat på slak lina länge nog, både sportsligt och ekonomiskt. Många har idag anledning att känna sig blåsta - framförallt alla de handbollsvänner som la en slant när H 43 i vintras gick med kollekten för att rädda sin elitserielicens. Men också nygamle tränaren Kosovac som, antar jag, tog för givet att det var ett elitserielag han skulle återvända till. För att inte tala om lagets fixstjärna Zoran Roganovic som förbarmade sig över Hammarby och köpte säsongskort för att rädda deras elitserielicens. Undrar hur han känner sig - och var han spelar nästa säsong. Knappast i H 43, skulle jag tro. I alla fall inte med bibehållen lön. Direktörslöner till spelare på allsvensk nivå finns bara i hockeyns galna värld.

Passionsfritt i Parken

Idag var jag där en sån som jag bör vara på 1a maj. I Folkets Park. Strålande väder, massor av folk, röda fanor och skön stämning. Vad mer kan man begära? En bättre huvudtalare, kanske. Socialdemokraternas nya ekonomiska talesperson Magdalena Andersson har säkert sina förtjänster - men dit hör knappast talekonsten. Det fanns liksom ingen passion i ordflödet. Ingen lidelse. Heller ingen humor eller några spetsfundigheter överhuvudtaget. Det fanns bara ett forcerat rabblande av siffror, jämte lite pliktskyldigt hackande på sittande regering. Bifallet från den mångtusenhövdade publiken blev därefter: svalt. Få applåder, inte en enda som skulle kunna beskrivas som ovation. Ska inte säga att jag saknade Håkan Juholt, men nästan. Snacka kunde han ju, den fryntlige Oskarshamnaren. Nu är förstås inte Magdalena Andersson statsministerkandidat, det ska vi komma ihåg. Hon är inte politiker alls, slår det mig. Hon är nationalekonom. Och det kan ju inte vara fel för den som pretenderar på finansministerjobbet. Hursomhelst våras det för S nu, det är min bestämda känsla efter dessa timmar i parken.

Tack och adjö, Lazio

Jag skäms nästan för att säga det: Lazio har alltid varit mitt italienska favoritlag. Skäms gör jag pga lagets uppträdande i samband med förlustmatchen mot Udinese igår kväll. Attackerna mot domaren och mot motspelare. Vansinnesutbrotten som förvandlade planen till ett upploppscentrum. Allt för ett andra Udinesmål på stopptid, efter att en falsk slutsignal (gissningsvis från nån stolle på läktaren) lurat flera av spelarna till att tro att matchen redan var över. Som om skillnaden mellan 0-1 och 0-2 var värd ett krig, eller i alla fall ett helt klubbmärke. Det hela var under all kritik, bortom allt förnuft. Huliganism i sin prydno, fast med spelare och ledare i huvudrollerna. Bedrövligt. Själv säger jag adjö till Lazio nu, kanske inte för evigt men för överskådlig tid.

H 43:s halmstrå...

Har fått för mig att H 43 kanske trots allt kan klara sig kvar i elitserien. En första förutsättning är förstås full pott i de tre resterande matcherna av kvalserien - och programmet ser hyggligt ut: Aranäs och Västerås, båda redan klara för elitseriespel nästa säsong, hemma i Lund och däremellan avsågade Lindesberg borta. Ett H 43 vid sunda vätskor bör kunna ta sex poäng där, tycker jag. Och då återstår bara två pusselbitar: Helsingborg måste förlora två av sina tre återstående matcher (helst med hyfsad marginal så att H 43 kan äta in målskillnaden), Hammarby måste förlora en av tre. Utopier? Snudd på, kanske. Men osvuret är bäst, som Putte Kock plägade säga anno dazumal.