"Fel" Malmölag vann

En nördig sportsöndag, må jag säga. Först handboll i Baltiska hallen, HKM mot Hästö IF Karlskrona. Sen tvärs över gatan till Stadion för att kolla på fotboll, MFF-Sundsvall. Handbollen vann med 61-0. I mål räknat alltså. Tyvärr fördelades de hjärtskärande orättvist. HKM ledde matchen en gång: vid slutsignalen. Då hade Binai Aziz precis stänkt in 31-30 - snyggt men infernaliskt äckligt. Jag tycker inte HKM förtjänade att vinna. Inte med den inställningen. Den underskattningen. Det urusla målvaktsspelet. Underskattningen kan jag i och för sig förstå. En träningsmatch lagen emellan strax före seriestarten slutade 31-17. Nu kom HIF Karlskrona dessutom till spel utan Tomas Reznicek, den tjeckiske landslagsmannen som är tänkt att ersätta fyra sjättedelar av fjolårets förstauppställning. I hans frånvaro återstod idag tre man att laborera med på nio meter. Inga alternativ, inga möjligheter till byten. Okej, en av högersexorna gick ut som bollflyttare vid ett par tillfällen men det var en ren nödåtgärd, stuptrötta spelare måste ju få vila. Utifrån förutsättningarna gjorde HIF Karlskrona en fantastisk match. Om inte den förbannade förlorarkulturen suttit i tröjorna hade sensationen blivit ett faktum - och HKM fått vad de bad om. Jag kan medge att jag kom till fotbollen i upprört skick, karlskroniten i mig skojar man liksom inte bort. 0-0 skojar man heller inte bort, inte om man är s k blådåre. Undrar när MFF var part i mållöst senast, känns avlägset. Matchen var ganska enahanda - och till skillnad från i handbollen kan man väl säga att Malmölaget i det här fallet hade förtjänat att vinna. MFF-pressen var kompakt, hörnorna närmast löjligt många. Lite småsvagt att inte kunna pilla in en enda boll, även om Sundsvall förvisso försvarade sig väl. Slut för idag, tack för idag.

Om enögda tränare - med mera...

"Det fanns bara ett lag på banan". Sa MFF-tränaren Uwe Rösler - för säkerhets skull fyra gånger - i tv-intervjun direkt efter gårdagens match i Norrköping. Nja. Vi som kollade på matchen med båda ögonen tyckte oss nog se två. Ett som hade bollinnehavet och spelövertaget, i andra halvlek närmast kompakt. Ett som hade effektiviteten och förmågan att göra det enda som räknas i den förbannade fotbollen. Mål. Därför vann Norrköping med 3-1 - och därför var Rösler sur. Mänskligt, inget att bry sig om. Tränare, åtminstone vissa, säger dumma saker i nederlagets stund, så var det redan på Houghton's tid. Ska gudarna veta. Hursomhelst är Norrköping nu det enda återstående hotet mot AIK:s guld. Tre poäng skiljer, kan dock öka till sex om AIK slår Göteborg ikväll. Har svårt att tro något annat med tanke på hur Göteborg sett ut under säsongen. Sen återstår sju omgångar, där Norrköping har ett på pappret något lättare program än AIK. På pappret bör understrykas...Norrköping har t ex tagit en enda poäng av sex möjliga i säsongens möten med Trelleborgs FF. Men däremot fyra mot just AIK. Bollen är rund, resultaten oförutsägbara. TFF, ja. 0-1 mot Dalkurd igår kväll, tungt nedflyttningshot blev ännu tyngre. Hümmet och Pode utanför startelvan igen, oklart varför. Rent fotbollsmässigt borde de platsa - men Pode gör kanske inte jobbet, som det heter. Och Hümmet fick tydligen maka på sig så fort ikonen Camara Jönsson var redo för comeback, trots att han gjort fem mål (och Jönsson hittills inget). Det är mycket man inte förstår som utomstående betraktare. Gårdagens FF:are återfanns förresten i Östersund. Dino Islamovic med förflutet i både MFF och TFF. Tremålsskytt mot BP (3-1), varav andra fullträffen var som hämtad ur en sagobok. Islamovic sköt från egen planhalva, cirka 57 meter. Inte desperat, inte ogenomtänkt. Tvärtom. Lagom kraft, klinisk precision, perfekt båge över den intet ont anande målvakten. Såna mål finns inte på riktigt. Grattis, Dino Islamovic.

Vämjeligt maktspel

Idag röstades Stefan Löfven bort från statsministerämbetet. Alliansen och SD gjorde nästan på sig av gemensam lycka, såg det ut som. Inga problem med "samarbetet" där. Men bilda regering förmår de icke, åtminstone inte än. Så Löfven och hans ministär sitter kvar. Hur länge är rent formellt en fråga för talmannen, om jag uppfattat saken rätt. Det är han som sonderar terrängen, penetrerar alternativen. Innan riksdagen tar slutlig ställning gud vet när. Någon tidsgräns finns inte, processen kan i princip pågå över hela mandatperioden. Som spel betraktat är det vämjeligt - men intressant. Tänk att makt kan vara så åtråvärt. Tänk att prestige kan vara så blocköverskridande. Tänk att ett parti som hade ordning & reda på sina valaffischer kan skapa så mycket oordning & oreda. Usch. Jag är road och äcklad på samma gång, mest äcklad. Politiken var min själ bättre förr. På människovärdets tid.

Bredden tog ut sin rätt

HK Malmö-IFK Ystad 29-26. Ovisst i 55 minuter, men där kom rycket. Tre raka hemmamål sänkte nykomlingen från Ystad...och det kändes nästan lite taskigt. Delad pott hade "klätt" matchen bättre. Det var ett mål hit eller dit mest hela tiden, frågan är väl om inte IFK Ystad ledde oftare än HKM. Kanske var det orken som avgjorde i slutet. I Ystadlaget tröt den mer än i Malmö, det var tydligt och inte alls konstigt. HKM saknade förvisso Lindahl och Nisse Pettersson (plus Beutler i buren) men har likväl en bredd som IFK Ystad bara kan drömma om. Förstauppställningen är dock vass. Knudsen fortfarande en spelmotor av rang, Jesper Gustavsson en svårstoppad kanonskytt. Och Fredrik Petersen sig absolut lik: lekfull, taggad, pådrivande, ikväll även effektiv. Danske Mollerup på högernio gick däremot mållös från matchen, men det syntes att också han har nåt i sig. På linjen har IFK Ystad ligans minsta mittsexa. Axel Eriksson heter han, grabben som skiljer sig från normen. Duktig, stark, vaken när Knudsen trär in bollarna. Sen får man inte glömma Cleverly, lagets tredje dansk. En riktig klassmålvakt. Vad gäller HK Malmö tycker jag det var ett styrkebesked att vinna. Vissa bitar stämde nämligen inte alls. Försvarsspelet i framförallt första halvlek. Målvaktsspelet i Beutlers frånvaro. Inspel på mittsex...närmast obefintligt stora delar av matchen. Men Aziz var strålande, s a s på egen hand. Stegisättningarna, genombrotten, viljan; härligt att se. Och Nyberg! Sju mål, fyra på straff. Otroligt bra gjort av en kille som suttit på bänken i tre år. Okej, nu tog jag i. Lite grann.

Tomtar på loftet i SD-land

Gästade Sjöbo igår. På goda grunder: nära och kära till mig bor där, födelsedagsfest på lokal väntade. Inte vilken lokal som helst förresten. Stället var nämligen Tomtemuseum. Det finns ett sådant i Sjöbo, kanske mindre känt än det borde vara med tanke på stil, klass och charm. Här möts man av tomtar i alla möjliga utföranden och storlekar. Av pyntad gran i megaformat. Av julmys i väggar och vrår. Jodå, även i september. Och förmodligen året runt, muséer skyltar liksom inte om efter kalender. På Sjöbo Tomtemuseum kan man alltså hyra lokal, givet att man är kommuninvånare. Bygget rymmer två plan varav det övre helt adekvat kallas Loftet. Dit upp går en handikappvänlig hiss som komplement till den funktionella trätrappan - och där är stort och luftigt, som gjort för dukade långbord. Utomordentligt trevligt, som man sa förr när någonting var just det. Till kaffet serverades f ö ett varierande utbud av lokalt förankrade SD-drycker. Runt 38 %, vill säga. Men det lämnar vi därhän, man ska inte ta nedslående valresultat med sig till uppsluppna kalas.

Skämmig profetia...

Korkat inlägg, det föregående. Jag borde begripit att Kristianstad skulle gå på lite sparlåga mot Karlskrona. Lufta bänken, nöja sig med att vinna, inte jaga utklassning. 27-23 slutade matchen, fjärran den där marginalen jag yrade om. Och allt tänker jag verkligen inte vifta bort med "sparlåga"...HIF Karlskrona förtjänar så klart respekt. Det var faktiskt riktigt kul att kolla händelseutvecklingen på mobil. 11-11 i paus, trodde knappt mina ögon. Ett par bollars skillnad långt in i andra halvlek, nästan så man började inbilla sig nåt. Skenbar spänning? Skiter jag i, sånt syns inte på en glyttig liten skärm.

Kryss går före handbollshyss

Ikväll visar Cmore mötet mellan IFK Kristianstad och HIF Karlskrona i handbollsligan. Men det är inte därför jag flyr fältet och åker på Polenkryss. Jag tål att se ojämna handbollsmatcher, som det brukar bli när HIF Karlskrona är part i målet. Ikväll räknar jag med 20 bollar back - minst. Går Kristianstad av någon anledning för fullt kan det bli värre än så. Årets upplaga av HIF Karlskrona är förfärande tunn, noga räknat 450 mål tunnare än fjolårets. I beaktande alltså av de spelare som försvunnit - och inte ersatts. Synd om supportrarna. Synd om ligan. Ingen är betjänt av en slagpåse, men det är svårt att se HIF Karlskrona som något annat den här säsongen. Kommer att följa kvällens match i mobilen. Skönt med låga förväntningar, inget resultat i världen kan göra mig besviken. Heja HIF.

Norrköping "räddade" allsvenskan

Tack IFK Norrköping. Dagens 2-0-seger över AIK betyder att allsvenskan får nytt liv, att guldstriden återuppstår. Inte ens MFF kan räknas bort nu, men ännu mindre Hammarby och Norrköping. Frågan är förstås vad säsongens första förlust gör med AIK. Sargar den självförtroendet? Sår den tvivel? Lätt hänt, en olycka kommer sällan ensam. Nio matcher återstår, 27 poäng att spela om. Eller för att plocka lite till från floskelhyllan: mycket kan hända. Om nu inte AIK studsar tillbaka som om ingenting hänt. Idag var guldglansen långt borta, inte ens betongförsvaret stod att känna igen. Norrköping vann rättvist och övertygande. Spelade "friare" fotboll, hade mer speed, större kreativitet, möjligen även hetare vilja. Och det var väldigt roligt att Simon Thern fick göra båda målen (okej, det ena med assistans av en AIK:are). Killen var ju i just AIK i fjol men nästan lika mycket på bänken som på plan. I Norrköping är han betrodd, erkänd, given i startelvan. Så olika kan två tränare se på en och samma spelare. Härligt förresten att Thern jublade ohämmat efter målen. Kutym är ju annars att spelare som gör mål på sin föregående klubb håller inne med känsloyttringarna, tydligen av något slags respekt mot gamla polare. Trams, har jag alltid tyckt. Måljubel är som klubbtillhörighet. Färskvara.

Det (o)roande efterspelet...

Valet först, spelet sen. Vi som röstar gör det inte lätt för politikerna - och politikerna gör det inte lätt för sig själva heller. Men det är säkert kul att vara politisk journalist just nu. Alla spekulationer i regeringsfrågan, alla krönikor och analyser på temat vem tar vem. Det tar aldrig stopp liksom, mandatfördelningen är rena mumman för medierna. Till efterspelet hör också insändarna i dagspressen, påfallande ofta från folk som tycker synd om SD. Två sådana i Sydis idag. Varav åtminstone en är väldigt rolig. Insändarskribenten undertecknar sålunda med namn plus tillägget "politiskt neutral"...trots att hela inlägget är ett slags brandtal för SD. Ta in dem i värmen, lyder budskapet från den "neutrale". Resonera, förhandla, respektera att partiet fått nästan 20 procent av rösterna...osv, osv. Ja, ja. Sådär brukar SD-sympatisörerna gå på. Innan valen, efter valen, i princip alltid. Att ägna en tanke åt orsak och verkan blir för svårt, för jobbigt. Som detta med värdegrund. Med människosyn. Med demokratiuppfattning. Punkt för punkt skiljer sig SD på ett flagrant sätt från övriga partier - och det kan rimligen inte bero på att sju har gått vilse i verkligheten, medan blott en hittat rätt. Men jo, det tror SD:s "Sverigevänner". Inklusive många skånska moderater. Vilket, om du frågar mig, säger ganska mycket om många skånska moderater. Själv hoppas jag att det nu pågående spelet mynnar ut i en blocköverskridande regering. Utan M, utan KD, utan SD. Och utan onödig S-prestige. För mig får Annie Lööf gärna bli statsminister. Jan Björklund gärna skolminister. Löfven kan bli arbetsmarknadsminister, där kommer han nog mer till sin rätt. Ge och ta, hur svårt kan det vá?

Ny "Simic" i Malmöburen

HK Malmö-Lugi 25-23. Lite darr på slutet, men annars en rätt gedigen hemmapremiär av HKM. Kul att se den nye norske målvakten Paulsen Haug. Påminner han inte lite om Simic? Lika rundlagd på ytan, lika reaktionssnabb på närskotten. Härlig typ, kan säkert bli publikfavorit i Baltiskan. Annars var det Lönn och Blickhammar som bar laget ikväll, typiskt nog var det dom som med varsitt mål stängde matchen när Lugi sånär kommit ifatt. Tur kanske för HKM att Axnér dröjde med sitt målvaktsbyte. Cavar som stod i första halvlek hade ingen lyckad dag på jobbet, Hagvall som tog över i andra var däremot smått fenomenal.

Hitte-på för bättre bemedlade

Sverige-Turkiet 2-3. Nations Cup, är det så det heter? Fotbollens senaste hitte-på lämnar mig tämligen oberörd. Vi hade ett VM helt nyligen. Lika regelbundet återkommer EM. Och dessutom OS. Det räcker, i alla fall för mig. Men även för publiken i stort, som det verkar. Drygt 20000 på den här matchen, en vanlig träningslandskamp brukar locka fler. Vettlösa biljettpriser bidrog så klart...800 spänn för de billigaste, om jag hörde rätt. Det är bara att konstatera: förr var det ett allemansnöje att gå på fotboll, idag en klassfråga. Med detta sagt var det en ganska underhållande landskamp att titta på. Sverige ledde 2-0, förlorade snöpligt efter två sena baklängesmål. Turkiet avslöjade s a s vårt försvarsspel - och gjorde det på ett utstuderat skickligt sätt. Snabba pass, bländande teknik, klockrena avslut...Sverige hängde helt enkelt inte med. Vet inte om det betydde något att "Granen" saknades, snabbhet är väl knappast hans främsta egenskap. För omväxlings skull var Sverige faktiskt bättre framåt än bakåt. Durmaz, Kiese Thelin, Claesson mina topp-tre. Slutligen noterar jag att förbundskaptenen var arg. På domarna. Som vanligt. Så visst finns det dom som kan gå igång även på Nations Cup...eller vad det nu var jippot hette.

Dagen efter...

Det är måndag morgon och mitt huvud känns så tungt...eller vad det var Povel Ramel sjöng en gång i tiden. Samma här hursomhelst. Valvaka tar på krafterna, särskilt när resultatet dröjer. Och dröjer. Inte ens idag är det klart. Inte i morgon heller. Blocken är i princip jämnstora, eller snarare jämnsmå. Något mandat till de rödgrönas fördel just nu, men långt från egen majoritet. Och mellan de anständiga alternativen finns det oanständiga med trumf på hand. SD. 17,6 procent den här gången, bättre än väntat. Ja, inte för partiet men för oss som avskyr deras s k politik. Stärkt vågmästarställning dock. Så vägen till regeringsbildning kan i och för sig bli okomplicerad: Alliansen behöver bara omfamna SD, om inte annat har de ju sossehatet gemensamt. Men det förutsätter förstås att C och L byter fot i själva beröringsfrågan. Föga troligt. S å sin sida vill gärna locka över C och L till den rödgröna sidan - men det kan S, med Löfvens språkbruk, säkert "glömma". Rörigt och diffust alltså. På riksplanet. Desto klarare i Skåne. SD äger, största parti i ett otal kommuner. Sjöbo, inte minst. Är inte pizzan gó nock, eller vad är problemet?

I väntan på ett valresultat

Valdagen. Det fanns en tid då jag klädde upp mig och gick på lokal, uppfylld av högtidskänsla. En tid utan brunsmuts i svensk politik, en tid tämligen fri från populistisk dyngspridning. Jag kan sakna den tiden, vem kan inte? Men det hjälper förstås föga: bytt, bytt, kommer aldrig igen. Man får förhålla sig till nutid och framtid, annars kan man lätt bli kallad bakåtsträvare. Eller Sverigedemokrat, gud bevare mig. SD vill ju precis det. Bakåt. Återställa landet, återskapa folkhemmet. Och allt vad de säger. Förlåt, men vilket Sverige är det SD vill återskapa? Det jag växte upp i där romerna - eller zigenarna som man sa på den tiden - bodde i skogarna i Oskarshamns utkanter? I tält, i kojor, bortom allt mänskligt värde. Eller är det barnrikehusen SD vill återupprätta? Fattiga för sig, rika för sig, lika barn leka bäst. Allsvenskan i fotboll kanske? Förr fanns där ju inte en invandrad lirare, bara ursvennar. Häst & vagn som transportmedel, hur ser SD på det? Fanns förr, det med. Skolagan? Fanns förr, fråga mig. Pilsnerfilmerna? Åsa-Nisse, Botvid, Edvard P...gammeldags svensk folkhemskultur. Renässans på den, SD? Mediernas roll och funktion i samhället? Tysta, lydiga, partibundna. Inget kritiskt granskande, ingen självständighet, inga drev mot politiker ens om de hade haft händerna fulla med järnrör. Återställare där också? Relevanta frågor, tycker jag. Men nej, jag är inte dummare än att jag begriper vilket "folkhem" SD yrar om. Det slutna, så klart. Fritt från invandrare som inte "passar in", som Ledaren sa i tv häromkvällen. Fast inte heller det är sant. Min fars bäste vän i 1950-talets Oskarshamn var en estnisk båtflykting, krigsmärkt av skottskador. En fantastisk man, sedermera apotekare till professionen, för mig något av en barndomsidol. Jag tror faktiskt han kan ha bidragit till min allergi mot det parti som idag kan bli Sveriges största. Ryser vid blotta tanken, begrundar demokratins yttersta konsekvens: vem som helst kan vinna, även den odemokratiske.

Mysigare på Tages tid

Har precis följt SVT:s slutdebatt inför valet. Det är en gammal lidelse jag har, ända sedan barndomen faktiskt. När tv-bilden var svartvit och partierna fem till antalet. Varav blott ett heter samma nu som då: Socialdemokraterna. De övriga var Bondeförbundet (dagens Centern), Högerpartiet (Moderaterna), Folkpartiet (Liberalerna) och Kommunisterna (Vänsterpartiet). MP, KD och SD fanns inte på kartan - och jag har inget minne av att jag saknade dem, allra minst de två sistnämnda. Sossarna var megastora när jag växte upp, tv-debatterna närmast som små kafferep. Där satt landsfader Erlander som något av en mysputte, inte ens högerledaren Hjalmarsson angrep honom särskilt hårt. Centerledaren Hedlund gjorde icke en fluga förnär, ännu mindre en statsminister. Däremot var han rolig. Det var inte Ohlin från FP. Rolig alltså. Men heller inte elak. Lite torr, bara. Stram, saklig. Och så var där Röde Herman, kommunistledaren. C-H Hermansson som han egentligen hette. En Sovjetvänlig krumelur, något udda i sällskapet men fullt ut accepterad. Kvinnor lyste med sin frånvaro, den politiska scenen tillhörde helt och hållet gubbarna. Ju äldre desto bättre, tycktes det. Och som sagt, sossarna vann varje gång, antingen med egen majoritet eller med stöd av Röde Hermans "kamrat 4 procent". En smått idyllisk tid, ljusår från dagens umgängeston i svensk politik. Kafferep var väl det sista man tänkte på ikväll, pajkastning kändes mer relevant. I början alla mot Löfven, efterhand alla mot Åkesson. KD-ledaren värst, rusig och "kagig" av positiva opinionssiffror. Usch, inte roligt. Kristersson (M) församlingens Bror Duktig, sånt har jag svårt för. Löfven passiv och blek, bitvis nästan bortkommen i meningsutbytet. Okej, han har det faan så mycket tuffare än Tage på 50-talet. Åtta partier, bara en sån sak. Och av dessa minst fem som vill göra livet surt för honom. Bäst i mitt tycke var Annie Lööf. Dagens centerledare är förvisso ingen Hedlund, men snacka kan hon. Rakt, vasst och övertygande, särskilt när det kommer till frågor om medmänsklighet. Fyra stjärnor av fem möjliga.

Skånes handbollssäsong?

Handbollsligan står för dörren - och även om jag är nördig känns det sådär upphetsande. Annat är viktigare. Valet t ex på söndag. Fotbollen: allsvenskan går in på sista tredjedelen och längre ner krigar Mjällby för att återta en plats i superettan. Men okej, ett tips rörande handbollen får det väl bli. Håll till godo. 1. Kristianstad. Spelare kommer och går, slagstyrkan består. Allt en fråga om resurser. 2. Ystads IF. Lite svajigt i fjol, material för stabilare prestationer. 3. HK Malmö. Ett par tunga spelarförluster men också några vassa nyförvärv. Ser bra ut - på pappret. 4. Alingsås. Går aldrig att räkna bort. 5. Sävehof. Hårt skadedrabbade Johan Jakobsson uppsatt i matchtruppen, oklart i vilken omfattning han kommer att spela. Laget i övrigt nästan samma som förra säsongen pendlade mellan högt och lågt. 6. Hammarby. En chansning, baserad på en ganska vag känsla om förbättrad konkurrenskraft. Alternativt försämrad konkurrens. 7. Lugi. Svårbedömt. Profiler som Wickman-Modigh och Milosevic har slutat, med dem ett helt försvarsblock. Tuff utmaning att hitta ett nytt. 8. IFK Ystad. Samtliga skånska lag till slutspel, har jag fått fnatt? Ja, kanske. Men IFK Ystad är väl rustat den här gången så jag skulle inte bli förvånad. 9. Redbergslid. Har mist sin enskilt viktigaste spelare: målvakten Tobias Thulin. Osäkerhet på den posten gör inget lag bättre. 10. Skövde. Delvis försvagat, delvis förstärkt. Möjlig outsider i slutspelskampen. 11. Guif. En vild gissning rakt ut i det blå...12. AIK. Ricoh i nytt klubbmärke. I stort samma spelare, dock minus Henrik Olsson. Plus nytt från bl a Kroatien och Rumänien. Sammantaget diffus klass. 13. Önnered. Nästjumbo, mest för att jumboplatsen är upptagen. 14. HIF Karlskrona.

Detta med partibeteckningar

Den som i samma mening konsekvent skriver "kommunisterna och Sverigedemokraterna" - vilket jag vet en Näsetbaserad bloggare som gör - tänker nog inte på att han avslöjar sig själv. Annars hade han rimligen skrivit Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Alternativt kommunisterna och rasisterna. Men bloggaren ifråga får naturligtvis gärna ha sina politiska sympatier högerut. Det är det många som har, inte minst i residensliknande områden a la Näset. Låt vara att SD kallar sig M där. F ö kallar nämnde bloggare Miljöpartiet för "grönkålsmaffian". Småroligt högst en gång. Avslöjande när det upprepas. Det också.

Krönikör som skiter på sig

"Lägg ner skiten", gastade en sportkrönikör på Aftonbladet efter helgens finnkamp i friidrott. Det tycker jag var dumt skrivet. Mycket dumt. Man kan förvisso förundras över utvecklingen. Resultaten som i vissa fall ligger kvar på 1940-talsnivå. Publikintresset som bevisligen klingat av. Finlands tillbakagång som friidrottsnation, klart tydligare än Sveriges. Den uteblivna analysen från alltför insyltade tv-kommentatorer. Men varför lägga ner? Vad är det som är så jobbigt för krönikören? Vad mer borde skrotas? Allt som inte är som det en gång var? I så fall får krönikören själv kanske passa sig. Vem behöver sportkrönikor idag? Finns där nåt allmänintresse att tala om? Tveksamt. Finnkampen lockar nog fler, trots allt. Så ja må den leva, säger jag. Friidrotten behöver sin klassiker och man ska inte vá missunnsam. Sen kan formen säkert diskuteras, eventuellt något slags förnyelse av konceptet. Exakt hur är jag inte människa att komma på...möjligen att ta in Norge i gemenskapen och köra två deltagare per tävlingsgren? Vill minnas att försök i den riktningen gjordes vid något tillfälle redan på 50-talet. Huruvida Norge har den erforderliga bredden på sin friidrott idag vet jag förstås inte - men på toppen är de faktiskt bättre än både Sverige och Finland.

Gott och kramigt i tv-rutan

Friidrott eller fotboll? Finnkampen eller allsvenskan? Tuff tv-helg, svårt att välja. Bestämde mig till slut för hälften-hälften: finnkampen i fredags kväll, det allsvenska mötet Örebro-Östersund igår. Och fotbollen vann, får jag nog säga. Tack vare Kajsa Bergqvist och Anders Gärderud. Ska jag förklara? Okej. Nämnda duo är alltså expertkommentatorer i tv numera, inte medlemmar av det svenska friidrottslandslaget. Ändå låter det precis så. Resultat som 1,95 i höjd och under 15 meter i tresteg - på den manliga sidan - får liksom bara passera. Bergqvist/Gärderud slätar över, humhummar och gulligullar, skippar varje antydan till kritisk analys. Som vore de assisterande förbundskaptener till Karin Torneklint, som i vanlig ordning tyckte att landskampen varit "fantastisk". Det var den säkert - för de inblandade. Men från tv-fåtöljen höjer jag gärna ett varningens finger: firmafester är inte särskilt upphetsande att titta på. Där någonstans upplever jag tyvärr att gamla fina finnkampen hamnat...internt kramkalas mer än utåtriktad tävlingsidrott. Undrar om Bergqvist och Gärderud var med på banketten efteråt, det skulle inte förvåna. I Örebro däremot! Den matchen var min själ inget kramkalas. Ej heller fanns någon spelare som gjorde tre självmål, vilket hade varit jämförbart med 14,70 i tresteg. Örebro vann 2-1, Östersunds tredje raka torsk med just de siffrorna. Jobbigt för mitt favoritlag nu. Pottermagin är bruten, succéelvan från fjolårets Europa league sönderköpt. Eller utsåld, hur man nu väljer att se på "förfallet". Graham Potters efterträdare som tränare var f ö inte på plats, han föredrog sin systers bröllop. Där ser man, stänk av familjärt friidrottsgull även i fotbollen. Hur sådana prioriteringar påverkar ett lag vet jag inte, kanske inte alls. Östersund spelade sin vanliga broderifotboll, lite som Arsenal. Allsvenskans vackraste, om du frågar mig. Dessvärre biter den inte längre, för mycket kvalité har försvunnit.

Ordning och reda? SD?

Man får så mycket dynga med posten, särskilt nu i valtider. I veckan damp det t ex ner nåt som heter SDKuriren. Skönt att ha nära till sophanteringen, oskönt att behöva ta i möget. Igår såg jag förresten att hela Annetorpsleden, utmed området där jag bor, hade kletats ner av SD. På varenda stolpe stora braskande affischer. En med budskapet "Ordning och Reda" i jättebokstäver - och med vidhängande idolporträtt på Jimmie Åkesson. Ordning och reda? SD? Partiet som staplar interna skandaler och uteslutningar på ständigt växande hög. Partiet vars ledare satt och spelade bort en halv mille på nätcasino häromåret. Partiet som öppet ifrågasätter demokratin och bygger hela sin affärsidé på att ställa folk mot folk. Personligen betackar jag mig för den typen av "ordning och reda". Verkligen betackar mig. Trovärdigheten ligger under nollpunkten. F ö har jag redan röstat. Landstinget, kommunen, riksdagen; två röda och en grön. Är allergisk mot brunt och vaccinerad mot blått. Förlåt min öppenhet, jag vet att den strider mot vett & etikett.