Eftertankens högtidsdag

Nyårsafton. Spöregn i arla morgonstund. Typiskt, tänker jag. Har inte hela året varit ett spöregn av elände? Pandemirelaterade restriktioner, politiskt kaos, personliga tillkortakommanden på hälsofronten. Allt kokar förstås ner i futtigheter jämfört med läget ”där ute”, i stora vida världen. Människorna på flykt, barnen som övernattade i skogarna vid den stängselbelamrade gränsen till Polen, ditlurade av diktatorn i Belarus. Vad hände med dem när tv-kamerorna slocknade? Är de kvar? Lever de? Firar de nyår? Hur? Var? Vad gör EU? Sverige? Jag? Samvetsfrågor - i bästa fall. Var och en är sitt eget armod närmast och just nu är Europa stängt, empatin’s gränser går vid tv-skärmen.

*. *. *

Vår tids verkliga hjältar är männen och kvinnorna i hjälp- och biståndsorganisationerna. Utan dem inget hopp.

*. *. *

Min egen blygsamma insats i sammanhanget är att jag aldrig för mitt liv skulle rösta på Sverigedemokraterna.

*. *. *

Ja, det sköts som aldrig förr i Sverige 2021. Gängrelaterade uppgörelser, unga människoliv till spillo.  ”Alla” vet vid det här laget att gärningsmännen nästan alltid är av utländsk härkomst - i andra eller tredje generationsled spelar mindre roll, själva huvudsaken är att peka på det osvenska. Mera sällan nämns att offren har exakt samma bakgrund. Det ena ger politiska poäng, det andra inte.

*. *. *

Såg en s k nattpatrull från en av Stockholms förorter på tv. Idel mammor. Förtvivlade, förkrossade, förenade i kampen mot det våld som tagit deras egna söner ifrån dem. Var fanns männen? Papporna? Det svaga könet?

*. *. *

En man att beundra: Nicolas Lunabba, verksamhetsansvarig för organisationen Helamalmö. I den rollen gör han allt som politikerna inte gör. Träffar ungdomar i riskzonen, leder dem in i föreningslivet, idrott eller annat. Mjukt men fast, förebyggande och kärleksfullt. Jobbet är svårt, utfallet blandat. Men Lunabba tror på det goda och skulle aldrig rya om ”hårdare tag och slängd nyckel”. Det vore liksom under hans värdighet. F ö skrev jag om Nicolas Lunabba i Sydis en gång i tiden. Sent 90-tal, närmre bestämt. Då var han profilerad poängmaskin i basket, spelade för Lundaklubben Eos. Ung, nästan lite Zlatankaxig, väldigt intressant att prata med. Nog anades ett socialt patos utöver det vanliga redan då.

*. *. *

Om jag ska fira nyår? Fira och fira. Inte som förr när livet var sorglöst och samhället öppet. Men visst, attiraljerna ligger framme. Glitterhatten i rött. Matchande skjorta och slips. Färg är glädje, svart och grått strängeligen förbjudet på årets sista dag. Till och med snapsen som jag just la på kylning går i rött: Kopparbergs smultron/lime, 40 %. Fick den av en älskvärd dotter på Fars dag. God fostran betaler sig, tralala. 

*. *. *

Tack alla som gav mig kraft och mod under sjukdomsåret 2021. Ni som läste mina rader och lyfte min motivation. Bättre rehab kunde jag inte önskat mig. Ikväll höjer jag en skål till er ära. Gott slut, gott nytt!

Handbollsfest på bandyns stora dag

Förr i tiden var annandag jul starkt förknippad med bandy. Och då menar jag klassisk bandy, den som spelas på is med ett rött nystan till boll. Skutskär. Västanfors. Lesjöfors. Slottsbron. Forsbacka. Och allt vad metropolerna hette; det fanns fler men de vackraste namnen minns man bäst. Plus Tranås och Nässjö förstås. Boende i Oskarshamn föll det sig naturligt att hålla på det småländska. Man satt med örat till radion och lyssnade på Lennart Hyland och hans lärjungar, bandyreferaten var liksom annandagens enda nöje för minderåriga sportnördar. Men då var då, nu är nu, jag har blivit överårig och inget är sig likt. 

*. *. *

Visst. Full omgång i bandyns högsta serie, som alltid. Men på tv - handboll. Dagen lång. Tre matcher från ligan i rak följd. Jag såg alla. Tack och lov fanns en måltidslucka mellan första och andra, annars hade jag hamnat i hungersnöd. Det började med Sävehof-Guif Eskilstuna. Sistnämnda en gammal favorit från mina tidiga tonår i Karlskrona. Varför går inte att förklara, vet bara att jag brevväxlade med Bengt Hogbring. Vilket inte heller går att förklara; Hogbring kan ha varit största doldisen i 1950-talets Guif. Spelade i B-kedjan, gjorde nästan aldrig mål. Kanske ville jag göra honom glad, jag hade sådana tendenser i mig. Hellre ett brev till någon på jorden än till någon bland molnen. Större chans att få svar också, inbillade jag mig. 

*. *. *

Jodå, jag träffade Bengt Hogbring. På hans förslag. Guif skulle till Karlskrona för match mot IFK - vi kunde ses på planen direkt efter, skrev min nyfunne ”brevvän”. Så blev det. Ett klistrigt handslag, ytterligare något brevutbyte, sen inget mer. Utom min kvardröjande sympati för Guif. I dagens lag finns ingen Hogbring, ingen B-kedja. Och vad värre är: inget försvarsspel. Sävehof tilläts göra 25 mål i andra halvlek. Givmildhet i juletid är fint - men kanske inte när det rör handboll på elitnivå. 35-29 skrevs slutresultatet till, detta efter paussiffrorna 10-13. Sånt hände inte på 50-talet, kan jag säga. 

*. *. *

Skånederbyt mellan Kristianstad och Lugi blev annandagens höjdare. Ett fel bara: matchen slutade 27 lika. Lugi hade förtjänat full pott. Det unga Lundalaget inledde säsongens ligaspel som strykpojke men har lyft sig på ett sensationellt sätt. Detta utan att gå panikvägen. Typ värva nytt eller damma av slocknade stjärnor. Sådana exempel finns - och inget ont om det: var och en blir salig på sin övertygelse. Lugi valde lugnet före stressen, långsiktighet före tillfällig hasard. Det gjorde man rätt i, av allt att döma. Kul att se. Kunde bara tränaren coola ner sig lite och inse att alla domslut inte alls går emot Lugi, ja då blir jag nog vinröd på riktigt.

*. *. * 

Tredje matchen? Hammarby-Önnered. 30-29. Inte lika spännande som det låter, Bajen grejade segern med säkerhetsmarginal till slutsignal. Jag gladdes med Viktor Ahlstrand. Den killen lyckliggjorde HIF Karlskrona under ett par säsonger och är svårt saknad där. Tillbaka i Hammarby visar Ahlstrand att högsta ligan är hans rätta nivå. Sju mål igår, prisad med blommor och blad som bäste man. Puh, detta blev långt. Hogbring’s fel. I kombination med min lidelse för handboll. God fortsättning. Punkt.

Ny bok, nötta myter

Fick den nya Zlatanboken i (för tidig) julklapp. Tacksamt förstås. Boken lär vara julens mest sålda - och som gammal Zlatandyrkare blir man ju både glad och nyfiken. Så har han något nytt att komma med? Några nyanser av det redan kända? Tyvärr. Det verkar inte så. Jag har med möda tagit mig igenom första kapitlet och en bit även av andra. Så långt är det knappast en bok, snarare ett idolporträtt nedtecknat av idolen själv. Fast inte ens det. Zlatan kan mycket, men inte skriva böcker. Där tvingas han anlita s k spökskrivare. Svensk författare senast, italiensk journalist nu.

*. *. *

Jag har generellt svårt för den typen av böcker. Hur mycket i Adrenalina är Zlatans egna ord? Hur mycket är hitte-på eller tillrättalagt av spökskrivaren? Och översättningen till svenska...gjord av proffs den också, men föga övertygande. Boken hårdodlar alla myter som finns kring huvudpersonen. Superegot, geniet, besserwissern med stående tolkningsföreträde gentemot tränare och lagkamrater. Klassresan från Rosengårds bakgårdar till världsfotbollens strålkastarljus. Jag har aldrig haft problem att acceptera Zlatan som Zlatan - men har man läst allt ett antal gånger förr blir det prövande. Tröttsamt, ointressant.

*. *. *

Nytt är möjligen att Zlatan nämner sin familj lite mer än tidigare. Hustrun, sönerna. Här kan man åtminstone ana drag av en ganska ordinär man, distanserad från fotbollsstjärnan. Likaså i tankarna om livet efter det annalkande karriärslutet. Sådant känns dock mest som pliktskyldiga små utvikningar - steget till nästa skryt, nästa självförhärligande, är aldrig längre bort än några få rader. Men som sagt, detta är intryck baserade på delar av helheten. Kanske tar det sig. Och om inte spelar det tydligen ingen roll. Boken säljer oavsett, Zlatan är vår tids populäraste ”författare”. Arma litteratur.

*. *. *

48 personer på julottan i Limhamn i morse. Handsprit innanför kyrkporten, annars inga påminnelser om tiden vi lever i. Kyrkan står friare än jag trodde från staten. Ödmjukt tack.

Lillejulafton, händelsevis

Dan före doppare’dan, sa man förr. Dan före deppare’dan, kan man säga nu. Om man har lust att leka med ord och inte dukat under av pandemisk tristess. Lätt hänt; två år i restriktionsbubbla har ett pris. Exakt vilket får framtida forskning visa, själv vill jag nog inte veta. Och aktuellt virus verkar inte bry sig det minsta. Här har ändå åttio procent av svenskarna lommat iväg och låtit sig vaccineras. Till vad nytta? Okej, villkorlig frigivning nån gång i höstas. Men den upphörde ju nu, alldeles lagom till jul. En mutation kom emellan. Omikron. Ökad smittspridning, nygamla pekpinnar åt folket att förhålla sig till.

*. *. *

Jag var på Ica i morse. Utan munskydd - men med gud i hågen. Mycket folk, inga direkta tecken på fullskalig panik. Trots att de avdammade restriktionerna alltså gäller från och med idag. Lillejulafton, händelsevis. Taskig tajming från regeringen och folkhälsan, kan jag tycka. Har dom inte hört talas om julklappsköp? Sista-minuten-shopping? Lutfisk? Familjehögtid? Snälla barn? Tomten som inget hellre vill än jobba säcken ur sig? Skämt åsido. Maktens män och kvinnor vill oss säkert väl. Framförallt vill de vården väl. Inte pressa, inte överbelasta. Det som förr i tiden kallades ”ofantlig” sektor är idag en skör sektor, känslig för sjukdomsutbrott utanför boxen.

*. *. *

I fjol vid den här tiden var jag själv svårt sjuk i corona. Jag har inte glömt. Kampen, ångesten, månaderna det tog att komma tillbaka som fungerande människa. Turen, eller ödet, som tillät mig att göra det. Jag känner djup tacksamhet, reflekterar nästan varje dag över ”varför”. Då fanns inget vaccin, bara tro, hopp och tvivel. Idag finns vaccinet, åtta av tio har tagit det. Men lik förbannat är vi tillbaka på ruta ett. Vad säger det? Att om bara tio av tio tar det så är problemet löst? Tror vi på tomten också? Tänk om han är vaccinvägrare. Inte uteslutet; vitt skägg skyddar kanske bättre än verkningslös spruta.

*. *. *

Ja, det är möjligt att jag argumenterar som en idiot. Andra får diagnosticera. Övertygelsen tar dock ingen ifrån mig: människans frihet trumfar i princip allt. Inklusive lömska virus. Det riskfria livet finns inte. Ännu mindre det eviga. Som jag skrivit flera gånger förr: dess förgänglighet kom inte med coronan. Med detta sagt ber jag helt seriöst att få önska en God Jul. Pass på, den kan bli vit. Leve livet.

Till minne av Jan Ottosson

Jag såg i tidningen för några veckor sedan att Kävlingeprofilen Jan Ottosson gått ur tiden. Vill inte påstå att jag kände honom - men däremot att jag var med om honom. Nämligen i hans egenskap av handbollsspeaker. Det räckte för att jag aldrig skulle glömma honom. Än idag är jag inte säker på vad som lockade mest med ett besök i Korsbackahallen åren runt millennieskiftet. Handbollen - eller speakern. Det lutar lite åt den senare. Jan Ottosson gjorde bara bra matcher. Eller bättre. Formtoppen var liksom konstant. Underhållningsvärdet obetalbart.

*. *. *

Ottosson satt med sin lilla ”mick” mitt i publikhavet, som en i mängden. Hade han varit diskret skulle ingen lagt märke till honom. Men då hade han heller inte varit speaker förstås. Jag lärde mig snabbt - via källor i handbollsklubben - att Jan Ottosson var något så ovanligt eller kanske unikt som sång- och bankman. Lokal kändis, världsberömd i hela Kävlinge. Amatörskådespelare, revyförfattare, underhållare på alla nivåer. Ja även på banken där han jobbade, sades det. Speakerkarriären var blott ännu en bisyssla och lyckligtvis sammanföll den med Kävlinge HK:s storhetstid. Herrlaget i näst högsta serien, damlaget någon säsong i den allra högsta. Fulla hus på Korsbacka. Ottosson på köpet.

*. *. *

Ingen kunde sätta ord på en spännande match bättre än Jan Ottosson. Ingen kunde anpassa röstläget till skeendet på banan så som han. Ingen kunde rulla på r:en som han, särskilt inte så länge hemmaidolen ”Bjarrrrne” Persson gjorde mål. Ingen kunde älska Kävlinges ”handbollsgladiatorer” mer än han - utan att bli enögd. Ottosson tummade aldrig på hövligheten mot gästande lag; mer än en gång såg jag motståndare kasta en blick upp mot läktaren för att få en skymt av den säregne speakern. Jan Ottosson tog helt enkelt revyn till handbollstemplet. Stor konst i litet format. Frid och ljus över en seriös glädjespridares minne.

Värdiga världsmästare

Norge-Frankrike 29-22. Julmiddag med nära och kära idag. Livet är ju trots allt större än en handboll. Satte dock på tv:n när omständigheterna medgav. Då ledde Frankrike med 15-9 och såg ut som världsmästare. Vad som hände sen vet jag inte. Men plötsligt var det 16 lika - och därifrån spel mot ett mål. Norge avdramatiserade VM-finalen, defilerade mot guldet. Målvakten Solberg knäckte fransyskorna, hennes andra halvlek var helt osannolik. Ett lite snöpligt slut på VM-turneringen faktiskt. Spänningen hann knappt kännas förrän den tvärdog. Sverige kan sträcka på sig: Norge tappade en poäng längs vägen, det var mot oss.

Norsk speed mot fransk list

Norge och Frankrike gör upp om guldet i damernas handbolls-VM. Inte oväntat på något sätt, även om jag flaggat för Danmark. Och nära final var dom ju onekligen, danskorna. Ledning större delen av tiden i semin mot Frankrike, chans till åtminstone förlängning in i det sista. Men så klart vann fransyskorna - 23-22. Deras förmåga att nästan alltid sega sig ikapp och gå segrande ur jämna matcher är enastående. Hur eller varför begriper nog ingen, allra minst Danmark igår. Norge vann sin semifinal desto lättare, 28-21 mot Spanien.

*. *. *

Finalen blir ett möte mellan helt olika handbollsskolor. Norsk tuta & kör, fransk hålla i & hålla ut. Modernt mot gammeldags. Uppskruvat mot nedtonat. Jag ska erkänna att jag har lite svårt för Norges intensivhandboll. Den går för fort, jag hänger inte med ens från tv-fåtöljen. Ja, jag förstår. Det beror på min ålder. Så där spelade man alltså inte handboll när jag var ung. Sprang gjorde vi, absolut. Men det är det norskorna inte gör. De flyger. Programmerade i flock. Utklassar motståndarna, utklassar tv-tekniken: när repriserna vevas har Norge redan hunnit göra nästa mål. Njutbart att titta på? Nja. Bitvis rörigt, stundtals provocerande. Och förvisso imponerande, om man lyckas tänka bort forntiden.

*. *. *

I Frankrikes sätt att spela handboll kan man i alla fall ana spår av hur sporten en gång var. Växlande tempo, konsekvent metodik, mycket kraft på försvarsjobbet. Snabba omställningar vid valda lägen, men gärna klassiskt uppställt spel. Taktisk smartness, teknisk briljans på alla händer. Frankrike har sällan färre än tio olika målskyttar i sina matcher, veterancoachen Krumbholz lämnar ingen utanför. Men räcker det i finalen? Inte om Norge - bokstavligt talat - får bestämma takten. Inte heller om Norge vinner målvaktsmatchen, vilket är troligt. Bara om matchen står och väger - och fransyskorna tycker sig ha minsta lilla vittring på guldet. Då vill jag inte vara lusekofta, den saken är klar.

Sorti utan skam

Sverige-Frankrike 26-31. Inget misslyckande, ingen skam. Sveriges handbollsdamer lämnar VM med all heder i behåll. Det fanns en gräns - och som så ofta förr gick den vid just Frankrike. Jag trodde på fullt allvar att vi närmat oss, att vi skulle ha en chans den här gången. Men nej. Halvvägs hängde vi med, sen växlade fransyskorna upp. Och då är det ju liksom bara att ge sig. Vilket lag! Vilka spelare! Vilken försvarsmur! Vilken bredd på den offensiva kvalitén; så gott som alla gjorde mål, ingen enskild spelare fler än fyra.

*. *. *

Sverige föll aldrig igenom, viljan och stoltheten var för stark, men speltekniskt kunde vi helt enkelt inte mäta oss. Viktiga pjäser som Roberts och Lindkvist blev nästan uppätna av det franska försvaret. Utan dem inget flow. Hagman och Blohm höll oss kvar, Ryde i buren gjorde sitt. Tomas Axner, förbundskaptenen, hade kanske inte sin bästa dag på jobbet. Inte heller sin lättaste. Han blandade och gav, roterade och skruvade på niometersuppställningen, bytte Ryde mot Bundsen ganska oförklarligt. Det var f ö där matchen gick: Bundsen släppte sju av sju, när Ryde kom tillbaka var Frankrike loss.

*. *. *

Ingen skugga på Axner. Hade han inte skruvat och roterat kunde han anklagats för handlingsförlamning - en dödssynd för vilken coach som helst. Och som sagt, ingen skugga över laget heller. Problemet var motståndet. Detta bollskickliga och genomtaktiska Frankrike. Som nu ställs mot Danmark i semifinalen. Given utgång? Det skulle jag inte ta gift på, trots allt. Varje match är ny, Danmark har sett starkt ut så här långt. Men tack Sverige för en väl genomförd turnering. Givet den allt annat än snälla lottningen var kvartsfinal mer än godkänt.

Alla älskar kval - eller?

Kvalfotboll. Djävulens påfund, tänker jag. Å ena sidan: ett Halmstad som blivit trea från slutet i allsvenskan på rekordhöga 32 poäng. Å andra sidan: ett Helsingborg som efter en svajig säsong blir rekordsvag trea från toppen i serien under. Varför matcha sådana lag mot varann - och mot slumpen, tillfälligheterna, ödet? För att feta pengar går före sportslig rättvisa. För att sådana som du och jag, dvs publiken, vill. Vi älskar dramaturgin med kval, tror ”djävulen”. Själv hade jag överlevt utan; det är fotboll jag älskar, inte lotteri.

*. *. *

Med detta sagt konstaterar jag att Halmstad var som sämst när det gällde som mest. Att 1-0-övertaget från första mötet blev till en fälla i gårdagens retur. Laget behövde ju bara odla sin specialité: hålla nollan, riskminimera, säkra bakåt. Förlita sig på inövad feghet, om man så vill. Ett farligt vägval i säsongens trettonde timme. Var fanns modet? Tron? Tryggheten? Svar: det fanns i Helsingborg. Därav slutresultatet: 1-3. Brutalt ur ett Halmstadperspektiv, men logiskt. När ett lag har allt att förlora och det andra laget allt att vinna, ja då fixar ödet resten. Möjligen i kombination med tränarna, det är väl trots allt dom som preparerar spelarna för match.

*. *. *

Avslaget på handbolls-VM igår. Två kvartsfinaler utan nerv. Danmark gick energisnålt mot Brasilien, vann ändå bekvämt. Och värdnationen Spanien - gynnat av en tillrättalagd lottning - knipsade av ett förbluffande svagt Tyskland från turneringen. Hoppas det blir värdigare kvartsfinaler ikväll. Sverige i den ena. Heja.

Fixstjärnan borta, laget på plats

Sverige-Rumänien 34-30. Intrycket består: Sverige tillhör damhandbollens absoluta gräddskikt. Vinner när man ska. Vinner när man måste. Vägrar förlora - åtminstone hittills i detta VM. Frankrike nästa, i kvartsfinal. Förr en närmast omöjlig uppgift, nu en fullt möjlig. Så här borde det inte vara. Nån som minns Bella Gullden? Fixstjärnan. Spelmotorn. Den oersättliga, som många sa eller fruktade när hon slutade i landslaget häromåret. Idag är Gullden glömd - och svensk damhandboll bättre.

*. *. *

Nej, jag är inte ute efter att ta något från Bella Gullden. Hon var verkligen en sällsynt begåvad handbollsspelare. Men ibland blir det så: när solisten lämnar scenen skärper sig ensemblen. Här sammanföll det lyckligtvis också med ett förbundskaptensbyte. Signell gick, Axner kom. Bingo, som Loket skulle ha sagt. Axner - och hans assistent Johanna Wiberg - ärvde förvisso ingen Gullden, däremot en massa talang och ambition. Individer att lyfta, potential att förädla.

*. *. *

Det är smått sensationellt att se hur väl Axner och Wiberg lyckats. Hur komplementsspelare blivit nyckelspelare, hur lösa delar blivit ett sammansvetsat lag. Roberts, Lindkvist, Blom, Lagerquist, Strömberg...plötsligt slår det gnistor om allihop. Jenny Carlson igår, inte minst. Från bänken till banan i kärvt läge, fyramålsskytt några minuter senare. På Signells tid var hon inte ens med i snacket. Punkt för smickret, annars låter det väl som att jag utropar ”nya” Sverige till världsmästare.

*. *. *

En sådan upplösning har jag trots allt svårt att se. Frankrike i kvarten blir rimligen stentufft, det kan ta slut redan där. Och som guldfavorit håller jag fast vid Danmark. Deras försvars- och målvaktsspel har varit exceptionellt så här långt. Norge, som igår eliminerade regerande världsmästarna Nederländerna, går förstås inte att räkna bort. Men oavsett kvarstår faktum: Sveriges damer har sällat sig till de bästa bland de bästa i världshandbollen. Häftigt, häftigt.

Nu är Sverige med i matchen

Sverige-Norge 30-30. Jaha. Nu blir det intressant att se vilken av de två förhandsfavoriterna Norge och Nederländerna som inte når kvartsfinal i årets handbolls-VM. Det inbördes mötet i morgon lär avgöra saken. Om nu inte Sverige står på öronen mot Rumänien. Vilket Sverige inte gör. Axners damer är för bra för det. För smarta, för skärpta, för sugna för att sumpa läget. Pinnen mot Norge kändes som ett kvitto: Sverige är där. Bland de allra bästa i världen. Taktiskt, tekniskt, mentalt inte minst. Vika ner sig finns inte, viljan verkar vara enorm.

*. *. *

Då har ändå Sverige en sak ”tillgodo”. Målvaktsspelet. Ännu ingen fullödig insats där, trots flitiga byten. Faller den pusselbiten på plats framöver kan, förlåt en klyscha, allt hända. Mot Norge var det annars intressant att se hur den svenske förbundskaptenen frångick sina normala principer - utom just på målvaktsposten där alla tre alternativen luftades. Men i övrigt stramt. Samma grunduppställning matchen igenom, inga byten för bytenas skull. Ett enda undantag - och det skulle visa sig bli nog så betydelsefullt. Elin Hansson tidigt ut från vänsterkantpositionen, Olivia Mellegård tidigt in.

*. *. *

Det var Mellegård som fixade 30-30 i slutsekunden. Det var hon, jämte Lindkvist och Roberts, som ”bar” Sverige genom en stundtals jävulsk uppförsbacke. 17-21 halvvägs in i andra halvlek, 28-30 dryga minuten kvar. Domslut som kunde diskuteras, marginaler som tycktes vara emot. Mellegård & Co såg inte hindren för alla möjligheter. Mäktigt, otroligt imponerande. Det var ändå ”oslagbara” Norge vi mötte. Och så klart måste jag nämna även Nathalie Hagman. Nio mål den här gången, överlägsen etta i VM-turneringens skytteliga. Pånyttfödda veteraner är det bästa jag vet.

Rått & blandat från handbolls-VM

VM i damhandboll pågår. För första gången med hela 32 deltagande nationer. Vilket avspeglas i matchresultaten. 58-17, 55-15, 48-10 är några av alla flagranta exempel som passerat. På vilket sätt det skulle vara bra för handbollen förstår jag inte. Stimuleras småflickor i Puerto Rico och Uzbekistan till att börja med en sport där deras landslag förnedras inför öppen ridå? Utvecklas svensk damhandboll av möten med obefintligt motstånd? Är 55-15 bra tv? I min värld - nej, nej och åter nej.

*. *. *

Konkurrens efter bärkraft vore bättre. A-VM för de stora, C-VM för de små. Och däremellan ett B-VM för mediumkategorin. Lär av boxningen, höll jag på att säga. Det finns en anledning till varför flugviktare inte konsekvent matchas mot tungviktare; ingen ser den sportsliga rättvisan, ingen tror att positiv utveckling sker genom kopiöst med stryk. Men nog av, snart är den tradiga transportsträckan i handbolls-VM över. Först dock Norge-Puerto Rico samt Sverige-Kazakstan ikväll. Högriskmatcher för nya bisarra resultat. Usch.

*. *. *

Hur sevärd och underhållande ”riktig” handboll kan vara visade Sverige och Nederländerna häromkvällen. Två jämbördiga lag, rasande tempo, tätt i målprotokollet. 31 lika till slut, himmelsk rättvisa. Lite sorgligt att antingen Sverige eller Nederländerna sannolikt ryker innan kvartsfinalerna. Förhandsfavoriten Norge finns i samma grupp och endast två lag går vidare. Å andra sidan: favoriter är till för att vältas. Och oslagbara är de ju inte, norskorna. Bara nästan. Själv tror jag att Danmark eller möjligen Frankrike står där som världsmästare till slut.

Axplock från årets allsvenska

Långt utdragen. Bitvis underhållande. Konstant intressant. Vad snackar jag om? Allsvenskan i fotboll 2021 så klart. Jag såg ett otal matcher - tack Discovery + - och tänkte försöka mig på en sammanfattning nu när allt är över. Inte lätt men välment. Håll till godo.

*. *. *

Jag börjar bakifrån. Vilken anfallare stod noterad för 5 mål efter 29 omgångar - men för 9 efter den 30e och sista? Just det, Hammarbys Malmökille Astrit Selmani. Värvad från Varberg för att leverera, som det heter. Och det gjorde han ju - i grevens tid. Fyra mål mot Kalmar i en sällan skådad urladdning. Där räddade Selmani sitt renommé, sin säsong, sitt kontrakt med Bajen, sin attraktionskraft på marknaden. Ett mål betyder så mycket, fyra på en gång öppnar plånböcker.

*. *. *

En annan udda niomålsskytt i årets allsvenska var Jakob Bergström, Mjällby. Jag svär: sju eller åtta av de målen gjorde Bergström stående på mållinjen eller möjligen någon halvmeter därifrån. Skjuta i klassisk mening har han lite svårt för, min specielle Mjällbyfavorit. Men ingen slår honom i konsten att liksom peta in bollen. Slänga fram en tå, en skalle, en kroppsdel vilken som helst. Jakob Bergström, de osköna målens okrönte kung.

*. *. *

Årets tränare? 1. Henrik Rydström, Kalmar. 2. Anders Torstensson, Mjällby. 3. Joakim Persson, Varberg. Tre herrar som gjorde stort av smått. Persson hade jag nästan tänkt sätta som etta - men i sista omgången ”svek” han mig. Förklaringen till varför Ejupi och Simovic saknades i matchtruppen mot Mjällby var alltför svårköpt: ”de har utgående kontrakt”. Om alla tränare resonerat så hade nog slutomgången fått ställas in i brist på fulltaliga lag. 

*. *. *

Årets flopp? Norrköping eller Häcken, fritt val. Göteborg var länge ett bud men där kom en remarkabel uppryckning mot slutet. Att Ö-lagen åkte ut kallar jag inte flopp, det var mer eller mindre väntat. Mindre i Örebros fall, sett till förhandstipsen. Men byter man tränare tre gånger och går totalbom på spelarmarknaden (Hamid, Besara) ja då ber man om trubbel. 

*. *. *

Årets ”skilda öden”:  Halmstad och MFF spelar 0-0 i båda sina inbördes möten. Jämnt styrkeförhållande? Nja, sluttabellen sa något helt annat. Guld för MFF, överlevnadskval för HBK. 30 omgångar tar ut sin rätt. 

*. *. *

Årets bästa alla kategorier: fotboll återuppväcktes som publiksport, gå på match blev ett tillåtet folknöje. Må det hålla; fjolårets öde arenor vill ingen ha tillbaka. Årets sämsta alla kategorier? ”Hata, hata, hata Örebro”. Allsång i Degerfors supporterled, ledd och dirigerad av lagets stjärna Victor Edvardsen. 

*. *. *

Årets lag slutligen. Här går jag helt och hållet på personliga favoriter, objektiv klassificering överlåter jag åt andra. Målvakt: Carl-Johan Eriksson, Mjällby. Trebackslinje: Anel Ahmedhodzic, MFF, Carlos Gracia, Mjällby, Joseph Baffo, Halmstad. Femmannamittfält: Jonathan Levi, Norrköping, Magnus Eriksson, Djurgården, Bonke Innocent, MFF, Simon Olsson, Elfsborg, Eric Otieno, AIK. Anfallare: Robin Simovic, Varberg, Astrit Selmani, Hammarby. Bänk: Stojan Lukic, Varberg, Piotr Johansson, Kalmar, Simon Strand, Elfsborg, Alexander Bernhardsson, Elfsborg, Antonio Colak, MFF, Jakob Bergström, Mjällby. 17 nämnda, många fler glömda. Slut för i år, tack för i år.

MFF gjorde det igen

MFF-Halmstad 0-0. MFF gjorde vad omständigheterna krävde: tog den poäng som fattades för att säkra ytterligare ett allsvenskt guld. Det sjätte, eller möjligen sjunde, bara sen 2010. Lätt att tappa räkningen på nåt som blivit stapelvara. En sak vet jag: årets poängskörd - 59 - är den lägsta MFF vunnit guld på sen allsvenskan blev 16-lagserie. Det gör inte triumfen mindre imponerande. Tvärtom. Toppen har varit ovanligt jämn, lagen har s a s gnagt på varandra. AIK blir tvåa på samma poäng som MFF, Djurgården och Elfsborg följer tätt inpå. Och Hammarby slutar femma på 53 poäng vilket i fjol räckt med råge till stort silver.

*. *. *

0-0 i Malmö kan se ”spännande” ut, men faktum är att resultatet bedrar. Halmstad var aldrig nära ett mål eller ens en målchans. Försökte inte, förmådde inte. Anfallsspel har inte funnits i HBK:s dna på hela säsongen, 21 gjorda mål på 30 matcher säger allt. Försvaret däremot. Mycket imponerande, otroligt svårforcerat. MFF skapade några halvlägen, inget riktigt hett (vad jag kan minnas). Behövdes ju inte heller, givet förutsättningarna. Matchen som sådan var slätstruken, närmast torftig. Det var som om båda lagen spelade på kryss - Halmstad i tron att det skulle räcka för att undgå kval. Och föralldel, nära var det. Först i slutminuten kom Degerforsmålet som sänkte HBK till fel sida strecket.

*. *. *

Om själva matchen i Malmö blev lite matt så var guldyran desto maffigare. Planstormning direkt på slutsignalen. Allsång i supporterleden, skumpasprut i spelarleden. Genuin glädje. Säkert en del lättnad också. Säsongen har varit lång, spelschemat dubbelt; allsvenskan plus Champions league. Pressen den gamla vanliga: MFF ska ta guldet, inget annat. Jag tillhörde dem som inte trodde det var möjligt just i år, men det var det ju. Bevisligen. Starkt jobbat.

Ett Sverige i förvandling

Tycker mig ana viss upptrappning i coronakriget. Klappjakt på vaccinvägrare, hot om skärpta restriktioner. Trist. Tröttsamt. Tröstlöst. Två år i strypkoppel liksom. Jag trodde det var över. Nej, inte trodde. Hoppades. Men runt pandemiknuten lurar tydligen ständigt nya mutationer. Och vaccinvägrarna, vad gör man med dem? Fördömer eller förstår? Själv fullvaccinerad väljer jag att förstå. Människor är individer, alla springer inte åt samma håll. Somliga går sin egen väg. Fattar självständiga beslut, grundade på personlig övertygelse. Jag har principiell respekt för det. Hundraprocentig uppslutning kring ett vaccin kan man möjligen uppnå i en kuvad befolkning - men där är inte Sverige. Än.

*. *. *

Magdalena Andersson har blivit statsminister. Sveriges första kvinnliga. Exakt 100 år efter att allmän och lika rösträtt infördes i landet. Svindlande tankar; 1921 var min mamma ett litet flickebarn på fyra år, i ett Sverige som så långt omyndigförklarat alla vuxna kvinnor. 2021 är mitt yngsta barnbarn en liten flicka på fyra år, i ett Sverige där högsta politiska ämbetet kan beträdas av en kvinna. Det sker en del på 100 år. Inte av sig självt, inte utan kamp. Respekt alla som bidragit till utvecklingen av det mänskliga förnuftet. Vem sa att det var bättre förr? Tyvärr tvingas jag konstatera att Andersson haft otur de första dagarna på nya jobbet. Eller om det gick lite fort med laguttagningen kanske. Några av ministrarna hann knappt börja förrän de kom ut som stolpskott.

*. *. *

Här har vi en som i närtid samlat på sig nio ärenden hos kronofogden. En annan som är under polisutredning för att ha vidrört en kvinna på ett sätt som helt säkert hade gått för sig 1921 - men inte nödvändigtvis här och nu. En tredje som blivit utsedd till kulturminister utan att ens vara medlem i partiet (s) eller det minsta förankrad i dess politik. Och som redan lyckats göra några halsbrytande intervjuer i offentligheten. Felfria människor existerar förvisso inte, men för lämplighet trodde jag det fanns gränser. Nå. Magdalena Andersson får väl trösta sig med den SCB-undersökning av väljarsympatierna som kom idag. Sossarna får 29 procent, den rödgröna sidan totalt en majoritet av mandaten. En käftsmäll på den blåbruna oppositionen som tagit ut valsegern i förskott. Det blir nog en match om saken, trots allt.

Om damfotbollens utveckling...

Ett påstående som numera får passera oemotsagt är det där om ”damfotbollens fantastiska utveckling”. Man s-k-a tycka så, det är liksom politiskt korrekt. Men är det sant? Nja, möjligen till hälften. Är det bredden som avses finns det substans i påståendet; antalet länder som utövar damfotboll har ökat stadigt under senare år, i Europa inte minst. Är det toppen som avses saknas däremot all substans. Samma gamla nationer dominerar, ingen outsider ser ut att ens närma sig.

*. *. *

Kolla det pågående VM-kvalet. England vann med 20-0 igår. Mängder av andra matcher har slutat med tvåsiffriga resultat. Sverige spelar i en grupp där man inte k-a-n förlora eller tappa poäng. Klasskillnaden är för stor, spänningsmomentet obefintligt. Mot den bakgrunden tycker jag det är fantastiskt att - som i Malmö igår - över åttatusen människor går på match. Men glädjande förstås. För spelarna, för damfotbollen i stort. Själv borde jag nog skämmas. Jag pallade tjugo minuter i tv, sen insåg jag att matchen mot Slovakien skulle bli lika upphetsande som att titta på ett äggakok.

*. *. *

Herrfotbollen har sitt San Marino, sista blåbäret. Damfotbollens problem är att det finns på tok för många San Marino’s. ”Utvecklingens” pris, antar jag. Alla kan - och får, tack och lov - spela fotboll, men det tar tid att bygga konkurrenskraft. Oöverskådlig tid. Det skadar kanske inte att ha i minnet när man ska värdera Sveriges prestationer och positioner i sammanhanget.