Norge och Frankrike gör upp om guldet i damernas handbolls-VM. Inte oväntat på något sätt, även om jag flaggat för Danmark. Och nära final var dom ju onekligen, danskorna. Ledning större delen av tiden i semin mot Frankrike, chans till åtminstone förlängning in i det sista. Men så klart vann fransyskorna - 23-22. Deras förmåga att nästan alltid sega sig ikapp och gå segrande ur jämna matcher är enastående. Hur eller varför begriper nog ingen, allra minst Danmark igår. Norge vann sin semifinal desto lättare, 28-21 mot Spanien.
*. *. *
Finalen blir ett möte mellan helt olika handbollsskolor. Norsk tuta & kör, fransk hålla i & hålla ut. Modernt mot gammeldags. Uppskruvat mot nedtonat. Jag ska erkänna att jag har lite svårt för Norges intensivhandboll. Den går för fort, jag hänger inte med ens från tv-fåtöljen. Ja, jag förstår. Det beror på min ålder. Så där spelade man alltså inte handboll när jag var ung. Sprang gjorde vi, absolut. Men det är det norskorna inte gör. De flyger. Programmerade i flock. Utklassar motståndarna, utklassar tv-tekniken: när repriserna vevas har Norge redan hunnit göra nästa mål. Njutbart att titta på? Nja. Bitvis rörigt, stundtals provocerande. Och förvisso imponerande, om man lyckas tänka bort forntiden.
*. *. *
I Frankrikes sätt att spela handboll kan man i alla fall ana spår av hur sporten en gång var. Växlande tempo, konsekvent metodik, mycket kraft på försvarsjobbet. Snabba omställningar vid valda lägen, men gärna klassiskt uppställt spel. Taktisk smartness, teknisk briljans på alla händer. Frankrike har sällan färre än tio olika målskyttar i sina matcher, veterancoachen Krumbholz lämnar ingen utanför. Men räcker det i finalen? Inte om Norge - bokstavligt talat - får bestämma takten. Inte heller om Norge vinner målvaktsmatchen, vilket är troligt. Bara om matchen står och väger - och fransyskorna tycker sig ha minsta lilla vittring på guldet. Då vill jag inte vara lusekofta, den saken är klar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar