Mr H 43 skiftar färg

Zoran Roganovic går från H 43 till Lugi och blir spelande tränare. Tvärs över korridoren, rakt in i fiendeland. Jag vet knappt vem jag ska gratulera. H 43 som blir av med en lönepost som länge påståtts vara elitseriens dyraste. Eller Lugi som får en snart 37-årig handbollsveteran som länge påståtts vara elitseriens skickligaste. Märkligt är det i vilket fall. Roganovic har varit ett med H 43 ända sen han kom till Sverige för mer än tio år sedan. Stjärnan, galjonsfiguren, mannen som burit laget och prisat klubben. H 43-kidsens idol, aldrig sen att stanna kvar och skriva autografer efter match. Så, när han lämnar, gör han det för ärkerivalen. Jag vet, inget är som förr, Lugi och H 43 ligger liksom inte i krig längre. Men ändå. Att ett "förbjudet" steg kan vara så kort, en svuren klubbkänsla så förhandlingsbar, det tror jag kom som en obehaglig kalldusch för många handbollsvänner i Lund. Återstår att se vem som vinner på affären rent sportsligt. Jag är inte alldeles säker på att det blir Lugi.

Upp till bevis, Chippen

Christian Wilhelmsson, Chippen, rapporteras klar för Mjällby. Man borde kanske hoppa, dansa, jubla, slå upp en liten rackibajsare. Men. Jag föredrar att avvakta. Chippen blir trots allt 35 snart, bäst före brukar ha löpt ut i den åldern. Meriterna är förstås bländande: en femtonårig proffskarriär runt om i världen, massor av landskamper. Få svenska spelare matchar Chippen Wilhelmssons cv. Men fotbollsform är färskvara, det är därför jag har mina dubier. Är han hungrig nock, gamle Chippen? Fixar han tempot? Har han motivationen kvar? Eller blir han blott och bart ett affischnamn, en papperstiger? Man får vänta och se - och hoppas på succé.

Var är Nannskog?

Såg precis Fotbollskväll i SvT - och nu tätnar mystiken: var är Daniel Nannskog? För andra veckan i rad lyste han med sin frånvaro, för andra veckan i rad vägrade programledaren Mats Nyström att förklara varför. Vad är det som är så känsligt? Har Nannskog fått kicken? Tala ur skägget, Nyström. Det är du skyldig tittarna.

Dan efter dan...

Idag är jag nykter och fin igen. Inser att Mjällbys grandiosa seger över Göteborg igår var bara det: en seger, ingen garanti för att nedflyttningsfaran är över. Det krävs mer av samma, rätt mycket mer faktiskt. Men hoppet är tänt, det i sig känns fortfarande smått berusande. Sen tycker jag att fler borde unna sig en tur till Hällevik, för själva upplevelsens skull. Det luktar sill överallt. Rögad sill, stekt sill, strybt sill. Och mitt i osen serveras alltså allsvensk fotboll på en arena som min liv & kniv är Sveriges grannaste.

Rörande stordåd på Listerlandet

Mjällby-Göteborg 3-0. Jag var där, jag såg allt med egna ögon. Och ta mig tusan, jag blev rörd. Trodde aldrig Mjällby var mäktigt sådan fin fotboll. Inte i år, inte med en spelartrupp som utarmats på nästan all spetskompetens, inte mot bakgrund av tidigare resultat. Men så har vi det här med tränarbytet: Lasse Jacobsson ut, Anders Linderoth in. Effekten blev omedelbar och nästan övertydlig. Borta var den osäkerhet och ängslan som Jacobssons plottrande med startelvan ledde till, tillbaka var plötsligt gamla goda Maif-kännetecken som tuffhet, mod och hårt jävla skitjobb. Nästan så jag tyckte mig se elva Linderothare där ute på Strandvallen. Han var ju själv sån när det begav sig: oöm, ettrig, laglojal, men dessutom passningsskicklig och trygg med bollen. Talangfulle Andreas Blomqvist i dagens lag är faktiskt en lightversion av samma typ, slår det mig nu. Den killen tror jag kan gå riktigt långt, han har definitivt förutsättningarna. Sen måste jag förstås nämna ytterligare en effekt av tränarbytet. Nämligen att Daniel Ivanovski och Robin Strömberg var tillbaka i startelvan. Ivanovski har alltså inte alls lämnat Mjällby, som jag skrev häromdan. Han har bara varit skadad, petad, gömd och glömd. Nu, under Linderoth, plockades han fram ur frysen och fick fullt förtroende som mittback jämte Sudic. Och var bäst av alla, enligt min mening. Dvs den dryga timme han kunde vara med innan en ny skada satte stopp. Hoppas nu inte det var nåt allvarligt, som Ivanovski spelade i den här matchen är han ovärderlig för Maif. Sen Strömberg. Eller Tollarpar'n som han kallas eftersom han kommer därifrån. Inte skadad vad jag vet men annars Ivanovski's "jämlike" under Jacobssons tränarskap: mindre betrodd, oftast inte alls. Idag gjorde han ett rasande vackert 2-0-mål och överglänste Göteborgs omsusade skyttekung Vibe. Ja, så som hela Mjällby överglänste hela Göteborg. Otroligt nog. Min bästa utflykt på länge, får jag lov att säga. En till sak, den höll jag på att glömma: olycksförföljde Jasmin Sudic spelade 90 fulla stabila minuter och gick av planen utan att halta. Tack, ödet.

Se på Jan - han sjunger än

Såg och hörde Jan Johansen igår kväll. Det var å ena sidan angenämt, å andra sidan vemodigt. Johansen har kvar sin raspiga röst, den som tog Mellosverige med storm i mitten av 1990-talet. Men han har mist sin stjärnglans, sin attraktionskraft. Annars hade han ju inte stått på en liten krogscen i Höllviken och sjungit inför, generöst räknat, ett par hundra gäster. Till ett gage på cirka tjugotusen spänn, plus hotellrum och en bit mat. Artistyrket är djävulskt på det sättet, tänker jag. Steget från A-lag till C-lag kan vara kortare än en treminutershit, Johansen är inte den ende som fått erfara det. Objektiv rättvisa finns liksom inte. Allra minst i Idoltider där själva programidén är att nya stjärnskott ska tändas i rasande takt - de flesta utan att vara i närheten av Johansens klass som sångare. Ja ja, detta är personliga tankar. Och Jan Johansen reder sig säkert utan mitt medlidande. Han har sina gig, sina turnéer, sina beundrare, sin försörjning förhoppningsvis. Det finns en marknad även för de undanskuffade, så att säga. Framförallt har Jan Johansen sin låt: Se På Mig, mellovinnaren 1995. Den kommer han aldrig ifrån, den är hans förbannelse och välsignelse. Han tog den igår kväll också. Värdigt och fint, nästan som den vore ny. I övrigt var det mycket covers; Springsteen, Petty, Gärdestad, Berghagens En Kväll I Juni. Lokala musiker backade förtjänstfullt - och själv blev jag minsann fotad tillsammans med J J. Det är jag stolt över.

Värvning som gör mig knäsvag

Att di bara vågar. Tänker jag när jag hör att Mjällby kontrakterat MFF:s Jasmin Sudic. Killen har just blivit återställd (?) från sin tredje korsbandsskada - och någon borde kanske talat om för honom att redan två i normalfallet är en för mycket. För en fortsatt elitkarriär alltså. Det har säkert "någon" gjort också. Ortopedläkaren t ex. Och MFF indirekt, genom att placera honom i U-laget. Men Sudic verkar vara en ovanligt envis påg och nånstans bestämmer han så klart över sitt eget öde. Samtidigt säger transfern väldigt mycket om Mjällbys mittbacksnöd. Arokoyo såldes till Turkiet, Ivanovski är inte heller kvar, andra som testats i positionen har inte hållit måttet. Mjällby var helt enkelt tvunget att agera, olycksbarnet Sudic var dessutom billig (min gissning) att lösa. Må det hålla.

"Nollan" Marta...

Hoppsan. Jag underskattade tydligen värdet av Marta's övergång till FC Rosengård. Tur att Sydsvenskan finns så man kan få fakta i målet. Som att prislappen för "en av världens största fotbollsstjärnor" är 0 kronor. Som att "det är guld värt för allsvenskan att hon blir kvar som det i särklass största affischnamnet". Som att FC Rosengård nu får en "straffspark" att väcka publikintresset kring damfotbollen i Malmö. Okej. Jag trodde att Marta redan spelat i allsvenskan ett antal år - utan att det varit guld värt för densamma. Möjligen för Marta själv däremot, men det är en annan sak. När hon var som bäst - det är några år sen - var hon värd varenda krona, det kan jag också tycka. Idag är jag mera osäker. Marta har haft sina tio år och drygt det på damfotbollens topp, senaste säsongen gick hon mest skadad. Stjärnan står knappast i zenit, den dalar. Men kanske är det därför FC Rosengård fått henne för "0 kronor"? Hur det sen blir med "straffsparken" återstår att se. Inledningsvis finns det säkert en nyfikenhet på Marta just här i Malmö - men för damallsvenskan i stort lär ingenting förändras. Hur gärna Sydsvenskan än vill.

I Tyresös spår

Marta till FC Rosengård. Intresseklubben antecknar. Kanske kronofogden också, vad vet jag. Men var inte Tyresö ett tillräckligt avskräckande exempel? Marta hade 175000 pix i månaden där och bidrog på sitt sätt till klubbens totalhaveri. Om hon nu inte var offer för omständigheterna, gubevars. Eget ansvar är ju inget man förknippar med fotbollsspelare, varken kvinnliga eller manliga. En relevant fråga är dock: var faan får Rosengård pengarna ifrån? Alla s k stjärnor spelar där nu...och kom inte till mig och säg att det beror på Malmös parker och torg. Fullt så tönn är jag inte.

Modigt, Linderoth

Anders Linderoth. Som jag skrev igår: det spelar nog ingen större roll vem som tar över tränarjobbet i Mjällby, spelarmaterialet är för tunt och för ojämnt för att duga i allsvenskan. Men visst, Linderoth är ett aktat namn även om det var länge sen han verkade på seniornivå. Personligen trodde jag faktiskt att han hade slutat med elitfotbollen för gott - och att han nu, vid fyllda 60, var nöjd med sin roll som "nedtrappad" ungdomstränare i Mjällby. Tydligen inte. Hoppas Linderoth vet vad han gör.

30-poängsnormen i gungning...

30 poäng, ibland mer, brukar krävas för att hålla sig kvar i allsvenskan. Kanske inte i år. När halva serien nu är avverkad ligger tre lag långt under normen. Mjällby på 12 poäng, Halmstad på 11, Brommapojkarna på ynka 7. I paritet med normen finns sedan ytterligare några lag, däribland Helsingborg. Det indikerar att bottenstriden kan bli sällsynt vass i höst - och att runt 25 poäng kan räcka, i alla fall till en kvalplats. Däri ligger väl hoppet för i första hand Halmstad och Mjällby, att någon av dem skulle kunna direktsäkra kontraktet förefaller just nu mindre troligt. I så fall krävs det en extrem uppryckning under andra halvan av serien - samtidigt som Örebro, HIF eller Gefle rasar ihop. Inte mycket talar för det, förutom den löjliga klyschan om att bollen är rund. Falkenberg? För bra för att ens nämnas i sammanhanget. Som det sett ut hittills, bör man kanske tillägga. "Dödsdömda" Falkenberg är ju något av vårens lag i allsvenskan, 4-1 idag mot AIK var bara ytterligare en käftsmäll på den snusförnuftiga expertisen. Såg förresten att Mjällbylånet Patrik Ingelsten gjorde ett av målen. Det säger bestämt något om skillnaden mellan tränare och tränare. Henke Larsson i Falkenberg lyfte Ingelsten till en startspelare, Lasse Jacobsson i Mjällby sänkte honom till en bänknötare. Så ett rätt får man ju ge sitt kära Mjällby, trots allt. Att Jacobsson fick kicken.

Värdigheten på spel, Mjällby

Knappt hann jag skriva färdigt föregående inlägg innan det i och för sig väntade beskedet kom: Mjällby kickar tränaren Lasse Jakobsson. Rätt eller fel kan alltid diskuteras, själv var jag som bekant skeptisk till Jakobsson redan från början. Mig veterligt har han aldrig profilerat sig som en vinnande tränare, snarare tvärtom. Vem som tar över jobbet återstår att se, inget är tydligen klart där. Men Conny Karlsson går ledig, det kan kanske vara värt att notera. Inte för att jag tror att det skulle rädda Mjällby - efter guldet med HIF 2011 har Karlsson två tunga fiaskon i rad på sitt tränar-cv. Sen har jag förstås en olustig känsla att det kvittar vem som blir tränare; Mjällby verkar sakna allsvensk värdighet numera. Både spelmässigt och organisatoriskt.

En comeback att stilla bedja om

Stör mig på att Mjällby inte plockar hem Fredrik Olsson. Han är ju precis vad klubben behöver. En målskytt, en straffområdesspelare att lita på. Ja ja, säger du kanske - i superettan. Sant. Olsson representerar Jönköping numera, dessförinnan Landskrona i flera år. Men nästan alltid har han visat en säregen förmåga att göra mål av "ingenting"...senast idag slog han förresten till med ett hattrick i Jönköpings segermatch mot Assyriska. 29 fyllda är han definitivt värd en andra chans i allsvenskan, den första i Helsingborg för snart tio år sedan kom nog lite tidigt. Det var alltså då Karlshamnssonen Olsson lämnade Mjällby - för att aldrig komma tillbaka. Eller? Jag vill så gärna tro att det inte är för sent. Öppna famnen och börsen, Maif. Olsson kan vara skillnaden mellan nytt kontrakt och degradering.

Lycka till, Mehmeti och MFF

Agon Mehmeti tillbaka i MFF. Det var ju kul, även om det bästa nog varit att han aldrig hade lämnat. Jag är lite trött på alla dessa pengakåta fotbollskillar med taskig självbild som vill "ut i Europa" till varje pris. För att inte tala om hur trött jag är på deras procentare. Agenterna alltså. Ofta f d spelare som på detta sätt funnit en ny födkrok i livet. Undrar hur många förstörda karriärer de har på sitt (eventuella) samvete. Mehmeti är i alla fall bara en i raden av floppar. Ja, jag menar rent fotbollsmässigt. Tre klubbar på lika många år, fiasko överallt. Och då talar vi om klubbar fjärran Europas bästa, snarare i nivå med MFF om ens det. Kanske har han tjänat en hygglig slant där ute i kylan, min gamle favorit "Ålen". Vilket han förstås hade gjort här hemma också, få yrkesgrupper matchar en medelgod allsvensk spelare i lön. Men mycket vill ha mer, det är så sant som det är sagt. Nå. Vad Agon Mehmeti har kvar att ge på fotbollsarenan får vi väl snart se. Förhoppningsvis mer än t ex Labinot Harbuzi som kom hem häromåret med liknande bakgrund - och visade sig duga för en bänkplats i Syrianska. Lycka till.

Hjälp och stöd vore bästa gåvan

Inga rumänska romer utanför Coop längre. Möjligen har de konkurrerats ut av det svenska paret från Östergötland (inte Västergötland som jag först trodde och skrev). De är kvar. Fortfarande hela och rena - och ihärdiga. "Ursäkta men vill du skänka en slant till en hemlös"...dag efter dag samma visa. Jag gav tjejen en tia idag. Plus en cigarett eftersom hon bommade en sådan också av bara farten. Men från min sida får det vara nog nu. Det är nåt som inte stämmer här. Unga svenska människor som står rätt upp och ner och tigger...utan skrupler, utan spärrar, utan att se ut att vara i nöd. Visst, sken kan bedra. Men har inte Sverige - till skillnad från t ex Rumänien - ett socialt skyddsnät som en liten del av den omskrutna välfärden? Hur många chanser har det här paret fått? Hur många har de förbrukat? Varför lämnar de Norrköping för att tigga i Malmö? Bottenlös tragik ligger kanske bakom, vad vet jag. Sorgligt är det i alla fall - och för ungdomarnas egen skull tror jag faktiskt att avhysning från Coop vore barmhärtigast. Självklart inte ut i ett svart hål, utan med adekvat hjälp och stöd till ett värdigare liv.

Våldets dårskap

Att möta grovt våld med grövre våld känns som en förlegad idé. Och borde vara det för varje land som gör anspråk på att kallas civiliserat. Tänker och tycker jag apropå den eviga konflikten Israel-Palestina. Lägg ner vapnen, dårar.

Värdig världsmästarnation

Tyskland-Argentina 1-0 e f. En fascinerande kraftmätning där det till slut kändes rätt och riktigt att Tyskland vann och blev världsmästare. Tyskland var spelförande så som laget varit genom hela turneringen, Argentina försvarade sig otroligt skickligt. Utom en gång. Det var då Götze tryckte in guldmålet på Schürrler's förnämliga förarbete och avvärjde det hotande straffdramat. I det urstarka tyska kollektivet var det dock en annan man som stal mitt hjärta. Schweinsteiger, mittfältaren. Hans arbetsinsats över de 120 minuterna var kort sagt enastående. Att finalen stördes av ett antal märkliga domslut orkar jag knappt kommentera. Inte nu, när rättvisa trots allt skipats i det saken gällde: VM i fotboll 2014. Grattis Tyskland.

Final i rätt kanal

Med bronsmatchen Holland-Brasilien satte SvT punkt för sin del i bevakningen av fotbolls-VM. Kvällens final tar TV4 hand om - och det välkomnar jag, de förbannade reklamavbrotten till trots. Hellre två kunniga torrisar som Lundh och Backe än denna yviga röra av fasta och lösa tyckare som SvT bjudit på. Konceptet var kanske spännande i början men en VM-turnering är lång, bristerna slår igenom. Flest blir sällan bäst, så att säga. Sju pers i en VM-studio är definitivt överkurs, en styrkedemonstration rakt ut i det blå. Mycket har blivit pratat, väldigt lite har sagts. Några av medarbetarna skulle dessutom behövt assistans av talpedagog. Tänker på luddiga Frändén. På hackande Nannskog. På den i och för sig intressante Henrik Jönsson...förstår någon norr om Hästveda vad han säger? Och så Glenn Strömberg, fast han är nog utom räddning. Mannen kan ju inte ens säga match. Det blir "mats", liksom. Frändén har f ö samma problem. Att kommentatorsparet Härenstam & Strömberg påminner allt mer om de där balkonggubbarna i Muppet Show kan jag ta - även om orginalen förvisso var roligare. Vad beträffar själva bronsmatchen så fascinerades jag mest av - domaren. Algerier, inkvoterad geografiskt istället för på kompetens. Vilket visade sig per omgående: en situation som enligt regelboken skulle gett frispark och rött kort gav i den här domarens egensinniga tolkning straffspark och gult kort. Dubbelfel alltså. Trodde det var tennisen som hade patent på sånt. Nu vann förstås inte Holland av den anledningen, Holland vann med 3-0 för att Brasilien som lag betraktat än en gång var uruselt.

Konstaterad kalldusch

Det har sina fördelar att åldras. Man lär sig att konstatera saker. Kallt, liksom. Därför gör jag just det just nu: konstaterar att Falkenberg kvitterade till 1-1 mot Mjällby i tredje och sista stopptidsminuten. I yngre dar hade jag förbannat ödet och sörjt seriöst, förmodligen tagit en rejäl blecka också. Inte längre. En kopp kaffe och ett bloss räcker. Livet är större än fotboll, två tappade poäng för favoritlaget gör skillnad blott för stunden. Jag klarar t o m av att glädjas med Falkenberg, dödsdömd nykomling som trotsar alla odds. Bra jobbat.

Hel, ren och hemlös...

Mystisk trend under uppsegling: svenska tiggare. Jag menar då inte A-lagare utanför Systemet eller luggslitna uteliggare på gator och torg, sådant som vi sett förr. Nej, nu är det ungdomar, killar och tjejer i 25-årsåldern, som pockar på uppmärksamhet. Flera stycken utanför Coop vid Stadion de senaste dagarna. Det mystiska ligger i de nya tiggarnas yttre: hela och rena, snygga och prydliga, inga som helst tecken på missbruk eller socialt armod. Som tjejen som attackerade mig (och alla andra) idag. "Vill du skänka en slant till en hemlös", vädjade hon på nåt som lät som västgötadialekt. Jag gav en femma, i ren häpenhet. Hon tackade ödmjukt, för att i nästa ögonblick be om en cigarett. En bit därifrån stod en ung man med snarlik dialekt och med exakt samma frågeställning till alla förbipasserande. Snygg och prydlig han också, förmodligen tjejens pojkvän. Och som sagt, dessa är bara två exempel bland flera. Jag anar snart ugglor. Att det kanske är organiserat. Att det går ut på att konkurrera bort de rumänska romerna. Att det finns rasistiska förtecken med i bilden. Långsökt? Faan vet. Märkligt är det i alla fall.

Hollands feghet straffade sig

Argentina. Det var att strö salt i såren på alla Brasilienvänner att just dom gick till final. Ärkefienden, liksom. Hoppas nu Tyskland vinner, inte av den anledningen, men för att de är bättre. Argentinas semifinal mot Holland blev en match som kunde älskas bara av systemfixerade tränare, mot den vanliga fotbollspubliken var den ett hån. Så utstuderat taktiskt, så jävla fegt, så himla segt att vänta in det oundvikliga: straffarna. Logiskt att Argentina vann, dock. Holland var ännu fegare, ännu fantasilösare, under ordinarie speltid. Jag talar då om den offensiva delen, i det defensiva tänket var båda lagen "världsmästare". Argentina har man sett spela så här förr men att Holland skulle släcka ner sin normala anfallsglöd och gå i samma fälla, det hade jag inte väntat mig.

Brassarna berövades brallorna

Brasilien-Tyskland 1-7. Jag har alltid haft en benägenhet att tycka synd om slagpåsar - men att Brasilien skulle bli en av dem fanns inte i min sjukaste fantasi. 0-5 inom loppet av arton minuter i första halvlek, 0-7 innan Oscar fick ge begreppet tröstmål en nätkänning i slutminuten. Stackars hemmapublik, säger jag bara. Klä sig till tidernas fest och serveras tidernas förnedring, snacka om chock. F ö tycker jag synd även om domaren. Någon hade tydligen stulit hans kort, förmodligen Fifa. Men Tyskland. Vilket lag, vilken effektivitet, vilka spelare. Tar de inte VM-guldet nu måste bollen vara fyrkantig. En till sak: rubriken till mitt föregående inlägg. Komisk, inte sant?

Statistiskt säkerställd brasseseger

Brasilien eller Tyskland? Brasilien, tror jag. Tyskland, hoppas jag. Har jag fått solsting? Ja, kanske. Jag tycker alltså att tyskarna är klart bättre än brassarna så här långt i VM - men lik förbannat har jag brassevibbar. Lutar mig mot statistiken. Hörde ju på tv att Brasilien inte förlorat en tävlingsmatch i Brasilien på 38 år, så varför skulle de göra det ikväll? 38 år utan förlust, det är faan inte klokt. Undrar vad det beror på. Klimatet? Publiken? Fru Fortuna? Domarna? Eller skulle brassarna stått i särklass rent fotbollsmässigt under nästan fyra decenniers tid? Inte vad jag vet. Hursomhelst har jag redan ställt in mig på en 120-minutersmatch ikväll. Varpå straffarna tar Brasilien till final. Heja Tyskland.

Måsen är lös...

Dags igen. Måsinferno på Söderkulla. Små hjälplösa ungar som trippar fram på plattorna mellan husen, vuxenmåsar som sitter på taken och vakar över skeendet. Vi som bor här gör klokt i att passa oss. Vuxenmåsar som skyddar ungar är inte att leka med. Di dyker, di rackarna. Kommer äckligt nära, skriker som högst när di är som allra närmast. Dvs i hårbottnen. Nä, nu överdriver jag. Lite. Fast fiser på en gör de - och utan någon som helst överdrift väldigt löst. Men ungarna är gulliga, det kommer man inte ifrån. Och skådespelet som sådant är rätt fascinerande, det kommer man inte heller ifrån. Undrar om det är likadant på andra håll i stan eller om vi på Söderkulla är särskilt gynnade. Tack för kaffet, nu måste jag tvätta håret.

Den siste i sitt (s)lag

Trevlig läsning om fotbollslegendaren Calle Palmér i dagens Sydsvenskan. Att han själv var nöjd med reportaget blev jag varse när vi råkades på Coop under förmiddagen. Du har väl läst tidningen? var det första Calle hojtade. 85 fyllda är han idag "last man standing" från det svenska VM-laget 1950, det som tog brons bakom Uruguay (guld) och Brasilien (silver). Själv var jag fem år då och minns absolut ingenting av stordådet, därför är det bra att vara bundis (och f d arbetskollega på Sydis) med Calle. Han berättar mer än gärna - och gjorde det idag igen. Att VM var annorlunda förr, att det var färre lag än nu, att alla mötte alla i ett slags seriespel, att ingen slogs ut direkt. Och att Sverige säkrade bronset genom att slå Spanien, men att "vi" å andra sidan fick smörj av brassarna med nesliga 7-1. Calle blev proffs i Italien direkt efter, stannade där i närmare tio år. Sista året i Juventus, övrig tid i Legnano. Kring 1960 vände han hem till Malmö och MFF men "då var jag slut så det blev bara tre matcher", sa Calle idag. Och så tillade han något om att en 0-1-förlust mot IFK Malmö liksom blev droppen, den som påskyndade beslutet att lägga av. Jag har förvisso hört allt förr - men hade ändå kunnat lyssna på Calles anekdoter dagen lång. Det är nåt visst med gamla hjältar, gamla idoler, särskilt när de är så chosefria och prestigelösa som Calle Palmér. En sak kunde jag förresten bidra med under vår diskussion: frågan om han inte är Sveriges lättaste landslagsspelare genom tiderna. Rent viktmässigt alltså. Calle själv sken upp vid tanken: "Där sa du nåt. Jag hade en matchvikt på cirka 58 kilo. Det är det nog inte många som slår". Nä, säkert inte. Calle var en ovanligt läcker lirare i en ovanligt liten lekamen, då när det begav sig.

"Straffbar" VM-nattiné

Glyttigt av Holland att dra ut på tiden mot Costa Rica, di stjäl ju en gammal mans nattsömn. Men det var en grann uppvisning i straffsparksläggande holländarna bjöd på, det måste jag medge. Där hade inte Costa Rica's fantastiske målvakt mycket att hämta. Innan ögonen gick i kors hann jag också notera att Robben förmodligen satte världsrekord i konsten att dratta omkull-rulla runt-skrika sig till frispark. För att i nästa sekund - när frisparken blivit ett faktum - resa sig som om ingenting hänt. Vilket det heller inte har, som regel. Han är otroligt skicklig, den gode Arjen Robben. I spelets alla delar, så att säga. Holland till semifinal, Costa Rica till mitt fotbollshjärta.

Kan Sverige, kan Brasilien...

Borde kanske klargöra att föregående inlägg skrevs innan vidden av Neymar's skada stod klar. Fraktur i ryggen, ve och fasa. Kan Brasilien ta VM-guld även utan sin fixstjärna? Uteslutet är det nog inte, Sverige har ju vunnit en och annan landskamp utan sin one & only. Och mot Colombia var det trots allt l-a-g-e-t Brasilien som vann, Neymar gjorde ingen glänsande individuell insats. Men visst, något ökar väl utmanarnas chanser nu. Tyskland t ex är inte känt för att slumpa bort en "inbjudan".

Allt går Brasiliens väg

Brasilien kom undan - igen. Med seger, med guldchansen i behåll, med fru Fortuna som trofast tolfte spelare. 2-1 mot Colombia i kvartsfinalen efter mycket darr i slutskedet. Men också, det måste sägas, mycket skärpa dessförinnan. I cirka 70 minuter var brassarna bättre än tidigare i turneringen. Inte så att de bjöd på sambafotboll - den tiden har varit - men väl på vilja, aggressivitet och försvarsdisciplin de luxe. Knappt en närkamp gick förlorad, inte en boll gavs upp frivilligt. Offensiven var också förbättrad: Fred rörde sig, Hulk sköt vilt, nästan varje anfall ledde till en farlighet. Åtminstone i första halvlek. Så långt verkade colombianerna smått paralyserade - och när sedan David Luiz drog in 2-0 på en makalös frispark kändes det helt klart som "game over". Icke. Colombia var stoltare än så, Brasilien inte starkt nog för att bara spela av matchen. 1-2-reduceringen på straff - korrekt utdömd - utlöste snudd på panik och kvitteringshotet hängde liksom i luften innan den befriande slutsignalen ljöd. Och därmed är detta tämligen mediokra brasselag blott två matcher från VM-titeln. Jag tror de tar den, jag tror inte ens Tyskland kan göra något åt saken.

En fråga om kultur

Sega åttondelsfinaler i VM-fotbollen, många förlängningar. Men till slut ändå idel favoritsegrar. Typiskt. Underdogsen kan jaga livet ur sig och vara hur tappra som helst...innan de lik förbannat åker ur. Det är som om själva vinnarkulturen avgör. Sådan som finns i Brasilien, Argentina, Tyskland, Holland, delvis också i pånyttfödda Frankrike. Ja, numera även i Belgien och Colombia. Men däremot inte i exempelvis Schweiz, eller i de afrikanska nationerna. Outsidern bland kvartsfinalisterna är förstås Costa Rica - men med Grekland som motståndare i åttondelen var avancemanget i sig inte någon sensation. Mot Holland i kvarten lär det dock ta stopp för costaricanerna, kan inte tänka mig något annat. Och så hoppas jag fortfarande på Belgien...