Den siste i sitt (s)lag

Trevlig läsning om fotbollslegendaren Calle Palmér i dagens Sydsvenskan. Att han själv var nöjd med reportaget blev jag varse när vi råkades på Coop under förmiddagen. Du har väl läst tidningen? var det första Calle hojtade. 85 fyllda är han idag "last man standing" från det svenska VM-laget 1950, det som tog brons bakom Uruguay (guld) och Brasilien (silver). Själv var jag fem år då och minns absolut ingenting av stordådet, därför är det bra att vara bundis (och f d arbetskollega på Sydis) med Calle. Han berättar mer än gärna - och gjorde det idag igen. Att VM var annorlunda förr, att det var färre lag än nu, att alla mötte alla i ett slags seriespel, att ingen slogs ut direkt. Och att Sverige säkrade bronset genom att slå Spanien, men att "vi" å andra sidan fick smörj av brassarna med nesliga 7-1. Calle blev proffs i Italien direkt efter, stannade där i närmare tio år. Sista året i Juventus, övrig tid i Legnano. Kring 1960 vände han hem till Malmö och MFF men "då var jag slut så det blev bara tre matcher", sa Calle idag. Och så tillade han något om att en 0-1-förlust mot IFK Malmö liksom blev droppen, den som påskyndade beslutet att lägga av. Jag har förvisso hört allt förr - men hade ändå kunnat lyssna på Calles anekdoter dagen lång. Det är nåt visst med gamla hjältar, gamla idoler, särskilt när de är så chosefria och prestigelösa som Calle Palmér. En sak kunde jag förresten bidra med under vår diskussion: frågan om han inte är Sveriges lättaste landslagsspelare genom tiderna. Rent viktmässigt alltså. Calle själv sken upp vid tanken: "Där sa du nåt. Jag hade en matchvikt på cirka 58 kilo. Det är det nog inte många som slår". Nä, säkert inte. Calle var en ovanligt läcker lirare i en ovanligt liten lekamen, då när det begav sig.