Sportfånens söndagsmys

Två fotbollsmatcher på tv:n. En handbollsmatch på datorn. Välkommen till stora skärmsöndagen, gjord för sportfånar med avslappnat förhållningssätt till den egna mentalhygienen. Min tanke var att inleda med den allsvenska premiären Falkenberg-Örebro. För Agon Mehmeti's skull, inte minst. Tyvärr visade det sig att min gamle "klient" inte var med. Inte på bänken ens - i ett lag som Örebro. Agon tränar men är inte matchredo, sa kommentatorn. Ungefär som de senaste åtta åren då. Nä, nu ska jag inte vá sån. Men visst är det märkligt att Örebro värvar en kille som inte anses åtminstone bänkredo. Vad Agon själv anser om saken lär vi aldrig få veta, han är för diskret för att "sjunga ut". Nå. AIK-Östersund fanns som alternativ. Inte så dumt även om det blev mållöst. AIK lika systembundet och tråkigt som i fjol, minus effektiviteten i de relativt få avsluten. Östersund med många nya ansikten bättre än jag trodde. Kul att se, för mig får gärna jämtsagan fortsätta. Och apropå sagor: direkt efter AIK-Östersund synade jag allsvenskans egen fula ankunge. AFC Eskilstuna. En "osvensk" klubb som enligt belackarna - och de verkar vara förfärande många - är byggd på odemokratisk grund. Till skillnad då från t ex gamla präktiga IFK Göteborg. Som lik förbannat befinner sig på obestånd, både ekonomiskt och sportsligt. I dagens premiär möttes det omaka paret och AFC vann med 3-1. Moralperspektiven får andra idissla, jag nöjer mig med att konstatera att detta AFC berikar allsvenskan rent fotbollsmässigt. MFF-lånet Nalic fick fullt förtroende direkt och visade klass: ett mål, en assist, lite onödigt vass med armbågarna men förbannat bra med fötterna. Handbollen? Javisst, ja. Karlskrona-Hallby i ligakvalet. Karlskrona vann 27-26, utjämnade till 1-1 i matchserien. Kommentarer på det? En annan dag. Inte nu. Måste först smälta en händelseutveckling vars like jag nog aldrig skådat. Om inte min datorskärm ljög stod det ju för bövelen 1-9 efter tio minuter. Punkt.

Kan dom Ålasången i Örebro?

Allsvensk premiär i faggorna. Då kommer jag att tänka på - Agon Mehmeti. Gammal sympati går liksom inte över. Ibland går den inte ens att förklara. Varför gillar man en fotbollskille som suttit bänk mer än han spelat match? Som vandrat från klubb till klubb och land till land utan att bli riktigt erkänd någonstans? Just därför kanske? Jag har alltid tyckt att Agon Mehmeti förtjänat bättre. Det började ju så otroligt lovande en gång, i MFF. Succéinhoppet mot Kalmar 2008, då han som 18-åring gjorde två mål på fem minuter och frälste alla: laget som tack vare det vann matchen med 3-2, mediernas rubrikmakare, fotbollsvänner i allmänhet, MFF-fansen i synnerhet. Agon spåddes, som det heter, en lysande framtid. I medierna och i publikhavet blev han snabbt "Ålen". Döpt efter stil, så att säga. Smal och hal, svårfångad. Dessutom med näsa för det där som rimmar på ål. Mål, alltså. Fansen var heller inte sena med att ge honom en hyllningssång på just det temat. En rätt rolig trudelutt, problemet var bara att det sällan blev anledning att sjunga. Agon kom aldrig ur inhopparfacket och från bänken gör inte ens en ål några mål. Undantaget var 2010. Då bildade Agon ett nästintill ordinarie anfallspar med Daniel Larsson större delen av säsongen, då bidrog han till MFF-guldet med tio gjorda mål. Somliga unga män med fotbollsbegåvning kunde säkert blivit kaxiga för mindre. Inte Agon. Ödmjukhet var hans signum. På planen, på bänken, på stan (om man, som jag, hade turen att träffa på honom). På sätt och vis tror jag att 2010 blev hans öde. Framgångarna där ledde till proffskontrakt med Palermo året därpå. Och i förlängningen till rundgång på fotbollens bakgårdar runt om i Europa. Inklusive en tvåårig MFF-comeback med minimal speltid 2014-2016. Oxford United senast, engelska tredjedivisionen. Karriär, ja. Ekonomiskt utbyte, förhoppningsvis. Fotbollsutveckling, tveksamt. Men nu höll jag nästan på att glömma varför jag skriver detta: Agon Mehmeti är tillbaka i allsvenskan! I Örebro, av alla klubbar. Kan dom Ålasången där? Behöver dom kunna den? Min gamle favorit fyller 30 i höst, ung & lovande-tiden är förbi. Och räliga bänkar finns säkert även i Örebro. Men lycka till Agon Mehmeti, i mina ögon är du bäst.

Paradoxernas handbollsklubb

Sävehof-HK Malmö 25-26. Magnus Persson borta från start pga "umgänge" med den läskige Christoffer Brännberger. Blickhammar skadad och försatt ur spel redan i första halvlek. Flera spelare som bestämt sig för andra klubbar till nästa säsong - och mycket väl kunde haft tankarna på annat håll. Ja, man kan tycka att det nästan borde gått åt helvete för HK Malmö här. Men. När förutsättningarna är som sämst är förmågan ofta som bäst, åtminstone i detta "paradoxala" HKM. En rad goda faktorer trumfar liksom svårigheterna. Inställning förstås. Lagmoral. Stolthet. Mod. Coaching inte minst. Jag menar att Stian Tönnesen hör till de allra skickligaste på området. Igår blev varje timeout en stilstudie: lugnt och balanserat i Malmö, upphetsat och gapigt i Sävehof. "Lugnt" vann på knockout, skulle jag säga. 1-1 i matchserien nu, öppen fortsättning. Slutligen några ord om det mest glädjande i gårdagsmatchen. Nämnde Brännberger i Sävehof skickades av banan för gott efter en tredje utvisning tidigt i andra halvlek. Jag kan inte se att handbollen behöver spelare vars främsta egenskap är att uppträda allmänt illa.

Bra rutet, herr ordförande

Ibland får man stöd från oväntat håll. Efter HIF Karlskronas debacle i kvalstarten mot Hallby skrev jag ju i ren frustration ett inlägg som kanske inte var genomtänkt i alla delar. Detta i måndags kväll, direkt efter matchen. I tisdags kom dock en "råsop" som nog toppar min. På HIF Karlskronas egen hemsida. Författad av klubbens egen ordförande Örjan Nilsson. Han totalsågar laget, ställer det vid offentlig skampåle. Det sensationella här är alltså budbäraren. I föreningslivet brukar man vara bra på att hitta ursäkter och bortförklaringar, ännu bättre på att sluta leden och hålla ihop. Uppifrån och ner, så att säga. En ordförande är ofta lite som en far: tar de egna ungarna i försvar, kritiserar aldrig gunstlingarna öppet. Nilsson bryter normen. Hummar inte, slätar inte över, utan säger vad han tycker. Skit é skit liksom, om så i eget lag. Huruvida spelarna tål att höra sanningen ger sig väl på söndag. Då tar HIF Karlskrona emot Hallby för möte nr 2 i matchserien.

En sanslös Norgehistoria

Norge-Sverige 3-3. Herregud vilken match! Jag hade just börjat tycka uppriktigt synd om Norge när Han Däruppe grep in och skipade någon form av himmelsk rättvisa. Norge ledde alltså 2-0, tappade till 2-3 efter upprepade flytmål för Sverige, det sista på stopptid. Men så, i 96:e minuten, fick Norge en hörna samtidigt som det svenska försvaret fick hjärnsläpp. Markering, vá é dé? Inget att bekymra sig om, tydligen. Norges inhoppare Kamara lämnades helt ren någon meter rakt framför målet, killen kunde knappt undvika att nicka in 3-3. Sen var dramat över - och Robin Quaison skitsur i tv-intervjun. Jag förstår honom. Det var han som gjorde 2-2 med hjälp av en norsk styrning. Det var han som vallade in det "falska" segermålet med låret, träffad av Claessons inläggsskott. Det var Quaison som än en gång var bäst i det svenska laget. Han jämte Kristoffer Olsson, Viktor Claesson och Alexander Isak som fick en halvtimme den här gången. Idel offensiva krafter, ty nu snackar vi upp-och-ner-vända världen. Försvaret har länge varit Sveriges styrka, anfallet ett återkommande problem. Omväxling förnöjer - och oroar: som backlinjen såg ut ikväll kan den bara beskrivas som stabbig. Och kapten Granqvists straffspark...nja, stabbig den också. Tur att Claesson höll sig framme och stötte in returen. En fascinerande fotbollsmatch att titta på, onekligen. Och Sverige ska inte klaga: fyra poäng på de två inledande EM-kvalmatcherna är helt okej. Norge har bara en men en väldigt välförtjänt, om du frågar mig.

Korpnivå, HIF Karlskrona

Hallby-HIF Karlskrona 30-22. Om inte HIF Karlskrona skäms ikväll så gör i alla fall jag. Hur kan man komma till en viktig kvalmatch och uppträda som ett korpgäng? Nej, jag såg inte matchen men ibland räcker det att studera skiten online. 1-8 efter tio minuter, hur är det ens möjligt? Det var inga världsmästare HIF mötte, det var trean i allsvenskan som är serien under handbollsligan. Hallby måste fått en glädjechock: är inte ett ligalag bättre än så här? Nej Hallby, i sina mörka stunder är HIF Karlskrona inte ett dugg bättre än så här. Kanske inbillar man sig att hemmaplansfavören i matchserien om "bäst av 5" är osårbar. Som den varit varje gång hittills. Men då glömmer man en sak. I de tre tidigare kvalen har HIF Karlskrona kunnat förlita sig på Lars Möller Madsen. Det är jättedansken som räddat kontraktet nästan på egen hand, stående monsterskytte har räckt mot lagen från allsvenskan. Nu har Madsen slutat och jag ska inte säga att jag saknar honom, hans tid var liksom ute. Men just i kval var han bra att ha eftersom han skrämde skiten ur motståndarna. Dagens HIF skrämmer inte skiten ens ur en fiskmås.

Vänliga veckan? Nä, smutsiga slutspelet...

HK Malmö-Sävehof 25-28. Det krävdes förlängning innan rätt lag vann. Sävehof var helt enkelt bättre än Malmö. Smartare. Tuffare. Hetare. Beutlers starka inhopp i hemmaburen hjälpte föga, anfallsspelet gick i stå. Samma mönster genom hela andra halvlek: sidledsbollande utan tempo och flow, individuella tjurrusningar rätt in i gröten av hårdföra Sävehofförsvarare. Och skotten som slank igenom räddades nästan undantagslöst av den utmärkte Björgvinsson. Sävehofs isländske målvakt stod för matchens förvandlingsnummer: i början tog han ingenting, i slutet tog han allt. HKM hade viss otur, det ska sägas. Magnus Persson och Anton Blickhammar försvann i skarpt läge. Blickhammar pga rött kort (tre utvisningar), Persson efter att ha slagits groggy i umgänget med motståndare som hajat att det rörde sig om SM-slutspel och faan inte "vänliga veckan". Matchen var ful, fläckvis kaosartad. Och nej, jag tycker inte det var domarnas fel. Att domarparet råkade vara systrar kunde säkert uppfattas som en provokation i sig på vissa håll - men vore det inte bättre att lägga fokus på rätt ställe? Dvs bland männen. Ledarna på Sävehofbänken. Spelarna på planen. Det var dom som bar sig åt som svin, det var domarna som försökte bringa ordning i stian. All heder åt dem.

Det våras för svensk fotboll

Sverige-Rumänien 2-1. Vår i luften, fotboll på agendan. Härligt! Detta var en riktigt övertygande start på EM-kvalet för svensk del. Första halvlek något av det bästa på länge rent spelmässigt. Det var också då målen föll: Quaison 1-0, Claesson 2-0. Efter paus jämnades spelet ut, Sverige blev så att säga mer svenskt och Rumänien fick förstås energi av sitt reduceringsmål. Nån direkt fara för poängtapp var det dock aldrig - med reservation för att jag slumrade till några minuter på slutet. Det gladde mig extra att Quaison visade framfötterna. Den killen har fått göra alldeles för få landskamper (8) i förhållande till sin kapacitet. Anmärkningsvärt förresten hur fort de (relativt) nya spelarna vuxit i landslagskostymen. Kristoffer Olsson, Viktor Claesson, Ludwig Augustinsson...förutom Robin Quaison då. Själv hade jag hoppats på att få se även Alexander Isak. Det fick jag också. I två minuter. Den typen av sena inhopp gillar jag inte alls, då är det sjystare att få sitta av hela matchen på bänken. Som Jimmy Durmaz. Men stopp och belägg, nu ska jag inte kritisera en förbundskapten som bevisligen är skicklig på det enda som räknas i hans jobb. Resultaten, få laget att vinna. Respekt, Janne Andersson.

Det såta paret i Staffanstorp

På kultursidorna i dagens Sydis: Maria G Franckes lätt satiriska betraktelse över det politiska läget i Staffanstorp. Mycket läsvärt, mycket underhållande. Inte minst för oss som upptäckte de uppenbara släktbanden mellan M och SD redan för länge sen. I Staffanstorp personifieras detta förhållande av Christian Sonesson och Ann Heberlein. Han kommunstyrelsens högsta boss, hon hans politiska sekreterare. Båda kallar sig moderater men det är mest kosmetika: duons politiska budskap kunde lika gärna varit SD:s. Husvagnsboende på öppna fält åt asylsökande, förbud mot tiggeri (ja, inte allt men det som kan kopplas till utlänningar), senast ett förslag om tvärstopp vid kommungränsen för IS-återvändare. Som om sådana nånsin lämnat Staffanstorp - och nu planerar att komma tillbaka. Sonesson/Heberlein ser liksom spöken, skyr inga medel för att jaga bort dem. Helt adekvat styrs Staffanstorp av kombon M+SD. Det såta paret har majoritet, Staffanstorpsborna röstar så att säga lite tidstypiskt. Inte så mycket med hjärtat. Mer med magen. Och knytnäven. Mer på drömmen än på verkligheten. Den senare överlämnar man till "andra". Vilket i och för sig gör mig som Malmöbo tacksam: vem faan vill bo i enfalden när man kan bo i mångfalden? F ö upphör jag inte att förundras över Ann Heberlein. Damen är politiskt verksam i två kommuner. Förutom Staffanstorp även Lund, där hon sitter i fullmäktige. Jag trodde inte dylikt dubbelspel var tillåtet rent formellt, men tydligen är det mer en fråga om personligt omdöme. Och då förstår jag saken bättre. För svulstiga egon finns inga gränser. Men som sagt. Läs gärna Francke's text. Den är knivskarp.

Tunga tapp för HIF Karlskrona

Innan handbollssäsongen ens är över kommer dystra besked från HIF Karlskrona. Tre man lämnar klubben direkt efter stundande kval. Lagkaptenen Nicklas Grundsten lägger av, playmakern Ian Martin flyttar hem till Finland och vänstersexan Hampus Dahlgren väljer att bryta sitt kontrakt i förtid. Förlusten av Grundsten torde vara den mest kännbara. Veteranen på mittsex har gjort en strålande säsong, tagit ett enormt ansvar i match efter match. En ny klippa av det slaget blir tufft för HIF Karlskrona att finna. Förutom dessa tre finns ytterligare ett par frågetecken för nästa säsong. På plussidan har klubben gjort klart med två yngre förmågor. Dels Gustaf Banke, målvaktstalang från IFK Kristianstad. Dels niometersspelaren Jack Månsson som närmast kommer från Alstermo men dessförinnan representerat Drott och även IFK Ystad i en kortare sejour. Båda har landslagsmeriter på ungdomsnivå.

Tankar inför en premiär

Ser att inte ens Sydsvenskan tippar guld för MFF i årets fotbollsallsvenska. Då har det gått långt. Men allvarligt talat: jag är också tveksam. Av flera skäl. 1. Försäsongsresultaten. Allt annat än övertygande. 2. Markus Rosenberg. Skulle egentligen lagt av men tog ett år till pga Europa league-moroten. Nu finns inte den kvar, som bekant. Kan Rosenberg ladda om? I vilken utsträckning kommer han att spela - och på vilken nivå? 3. Återköpsidén. Christiansen, Molins, Rakip, Berget. Melicharek kan också läggas till. MFF vrider klockan tillbaka, litar på gamla meriter. Jag tror det är fel väg att gå. Spelare av den typen är sällan lika bra när de återvänder som de var när de stack. Har MFF gett upp Gall, Binaku, Strandberg m fl? Går nostalgi före förnyelse? 4. Konkurrensen. I första hand Norrköping, AIK, Häcken. Ingav respekt redan i fjol, lär inte bli sämre i år. Helhetstips om allsvenskan avstår jag ifrån. Det händer så mycket under en säsong. Transferfönster som öppnas, spelartrupper som förstärks eller försvagas. Men Falkenberg får nog svårt oavsett. Örebro likaså. Och Östersund, kanske. AFC Eskilstuna? Provocerar tydligen alla vänner av svensk ordning. Inte mig. Och framförallt inte spelarna i laget. De verkar trivas i "utanförskapet". Annars hade de ju knappast nått final i cupen. Heja AFC, välkommen tillbaka i allsvenskan.

Lyckoslut av egen kraft

AIK-Kristianstad 26-22. HIF Karlskrona-Hammarby 32-25. Nej, lita aldrig på en granne. Gör jobbet själv! Det tog HIF Karlskrona fasta på ikväll - alltmedan Kristianstad sket ner sig och inte iddes gå för seger i Stockholm. Skönt med egen kraft, må jag säga. HIF gjorde säsongens match när det som bäst behövdes. Eller säsongens halvlek, rättare sagt. Den andra. 20-11 blev det där, Hammarby skickades ner i allsvenskan under närmast förnedrande former. Vilken urladdning av HIF! Vilket målvaktsspel av Tomic! Och vilken rörande comeback i rampljuset för min gamle favorit Johannes Sandgren. Han är den ende som är kvar från det HIF-lag som tog steget upp i eliten för fyra år sen. Då var han stjärna och skyttekung, idag har han blivit mer av en komplementspelare. Ett orättvist öde, har jag alltid tyckt. Men ikväll hade tränare "Knirr" inget val: med Tobias Nordahl skadad och obrukbar fick han hålla tillgodo med Sandgren i 60 fulla minuter, nåt annat alternativ på v9-positionen fanns inte. Och så går mannen ut och gör en fullständigt formidabel match! Stänker in tio mål, driver motståndarna till vansinne och sitt eget lag till stordåd. Tack Johannes Sandgren, det var länge sen jag fick så mycket vatten på min kvarn. Nu återstår bara för HIF Karlskrona att fixa kvalet. En återkommande mara, som hittills slutat lyckligt varje gång. Får se om även Hallby är ett överstigligt hinder...men efter kvällens kross är det svårt att tro något annat.

Kan man lita på en granne?

Kristianstad är den närmaste granne Karlskrona har i handbollsligan. Hur det står till med grannsämjan vet jag inte, men jag tror den behövs ikväll. Dvs att Kristianstad vinner bortamatchen mot AIK och på så vis skänker en hjälpande hand till sin fattiga "kusin". Säker är jag inte, då hade jag inte suttit här och darrat. Det finns ett alternativ. Nämligen att HIF Karlskrona vinner sin egen ödesmatch hemma mot Hammarby. Fast på det är jag ännu mindre säker. HIF har aldrig lyckats besegra Hammarby, senast i Stockholm blev det brakförlust. Nu läser jag dessutom att Tobias Nordahl är skadad och förmodligen inte kommer till spel. HIF:s viktigaste kugge sett över hela säsongen. Skytt och framspelare, i princip omöjlig att ersätta. Nä, detta känns jobbigt. Tjugo minuter till avkast, två timmar till skingrad dimma. Bottenläget här och nu: Karlskrona 16 poäng (men sämst målskillnad), AIK 15, Hammarby 14. Heja Kristianstad.

Festförstöraren i sekreteriatet

Fanns det inga skönhetsfläckar i Baltiskan igår, undrar du kanske apropå föregående inlägg. Klart att det gjorde. I sekreteriatet. Där satt en s k delegat med alla känselspröt i ordning. Lugi drabbades hårt av den mannen i mötet med HK Malmö. Vid ett par tillfällen upptäckte han - bara han - att spelare på Lugis avbytarbänk hade "foten på linjen". I juridisk mening beträdde banan alltså. Förvisso utan att påverka spelet men ändå så att Lugi under någon sekund råkade bli "en för mycket". Med utvisning som bisarr konsekvens. Det är inte förbjudet att låta nåd gå före rätt. Inte ens en s k delegat m-å-s-t-e vara rigid i sin regeltolkning, utrymme för sunt förnuft finns alltid. Det handlar om ungdomsidrott. Om mänskligt hjärta. I min bok borde det f ö vara domarna som dömer, inte en uppmärksamhetstörstande översittare i sekreteriatet. Usch. Att jag skippar Baltiskan ikväll har dock inget med detta att göra. Malmö-Skövde i all ära, men ödesmatchen Karlskrona-Hammarby går i tv. Ibland får man välja sina handbollsstrider utifrån det faktum att blod är tjockare än vatten.

Återbesök i saligheten...

Tittade in i Baltiska hallen idag. Flick-SM i handboll, steg 4. Det sista före finalslutspelet. Stort för de närmast berörda: spelare, ledare, föräldrar eller andra nära och kära på läktaren. Ungdomsidrott när den är som minst lättjefull men som mest underhållande. För egen del fick jag uppleva igenkännandets glädje. En gång satt jag ju själv på läktaren som stolt far till en handbollstös...men åren går, det var innan dagens huvudpersoner ens var födda. Och Dalhems flickor 86 nådde aldrig steg 4, trots massivt stöd från oss i den enögda föräldragruppen. Vi var i Göteborg, i Karlskrona, i Vinslöv, i Lund, vi var överallt där våra ögonstenar spelade match eller turnering. Vi jublade och grät, levde oss in och med bortom sans och måtta. Ibland skällde vi säkert på domarna också, det skulle inte förvåna mig. En härlig tid i vilket fall, minnen att vårda. Idag kunde jag konstatera att allt är sig likt. Flickor 02 spelar handboll ungefär som flickor 86 gjorde. Samma stegisättningar. Samma kombinationer. Samma finter. Samma strul i pressade lägen, samma flow i de vackraste ögonblicken. Och föräldraengagemanget är precis som på "min tid". Låter likadant, blandar högt å lågt å grovt å fint, bottnar i samma kärlek. Det nya idag var den sensationella upplösningen av det rent sportsliga. Att HK Malmö i konkurrens med Lugi, Spånga och Sävehof II blev gruppetta och knep finalbiljetten. Sånt hände inte förr, Malmö har sällan eller aldrig kunnat mäta sig med de allra bästa i ungdomshandbollen. Åtminstone inte från 90-talet och framåt. Det borde egentligen inte gått den här gången heller. I den sista och helt avgörande matchen mellan Malmö och Lugi såg Lundalaget ut att gå mot bombsäker seger. 10-4 när ledningen var som störst, 11-7 vid pausen. Sen kom Malmö ut som ett nytt lag. Och med modern taktik: målvaktslöst vid eget bollinnehav, två mittsexor i anfallet. Det gjorde susen: hemmatjejerna segade sig ikapp till 15 lika, publikstämningen nådde höjder som svårligen låter sig beskrivas i ord. Men precis då la Lugi i en pollett. Anförda av Tyra Axnér - jodå, Tomas tös - gjorde man ett ryck till 19-15. Och då återstod typ fem minuter, kanske sex. Vilket lag som helst hade nog erkänt sig besegrat i det läget - men inte detta HK Malmö. Vet knappt hur det gick till, men när slutsignalen ljöd hade 15-19 förvandlats till 20-19 och på golvet låg hela HKM i en hög av lycka. Eller om det var chock. Hursomhelst blev Baltiska hallen något av ett salighetens tempel denna söndag. Tack för högtidsstunden.

Snacka om god tvåa...

H65 Höör-Skuru 19-26. 21 är ostraffbart, sägs det. Inte i handboll. Inte för H65. Laget förlorar en enda match i damernas elitserie, den 22a och sista. Vinner resten, tar 42 poäng av 44 möjliga. 99 år av 100 räcker ett sånt facit till serieseger - men detta blev undantagsåret. I en, vågar jag påstå, helt unik elitserie gör nämligen Skuru exakt detsamma. Fast tvärtom alltså: förlorar premiären hemma mot H65, tar full pott resten. Och går slutligen plus i målskillnaden. Ett suveränt lag har damernas elitserie skådat förr, aldrig två på samma gång. Nästan lite synd att målskillnad räknas, delad serieseger hade i det här fallet känts sympatiskt. Ikväll var dock Skuru bättre, det går inte att komma ifrån. Kallare. Smartare. Tyngre. Tålmodigare. Vassare på målvaktssidan. H65 manövrerades ut, blev paralyserat och passivt, kände sig nog inte hemma i situationen. Allt som fungerat genom hela serien var plötsligt inte där. Omställningarna, de lätta målen, Mässings monsterskytte...inget av detta syntes till. Ett otroligt snöpligt slut för Ola Månssons i grunden så skickliga handbollstjejer. Hoppas de repar mod till slutspelet. Det är trots allt där SM-guldet står på spel.

Den nyckfulla handbollen

I måndags mot Alingsås gjorde HK Malmö tjugo mål på hela matchen. Ikväll mot Sävehof gjorde man tjugo på halva. Handboll är en nyckfull sport. Så nyckfull att inte ens paussiffror som 20-12 garanterar något. Det var den ledningen HKM hade i Partille, ändå blev det match. Tre minuter från full tid var Sävehof ifatt, 30 lika. Då steg Magnus Persson fram som frälsare med två snabba mål. Till de nio han redan gjort tidigare i matchen. Nyckfullt var ordet. I måndags sköt M P som en kratta och fick hålla på länge för att till slut få in två bollar. Kul med såna förvandlingsnummer, särskilt när det kommer från en kille som varit lite ifrågasatt. Men apropå tjugo mål. Det var vad HIF Karlskrona mäktade med i kvällens bortamatch mot RIK. Då vinner man inte i dagens handboll. Man förlorar med 20-27 och bränner ännu en livlina i kampen om nytt ligakontrakt. Vad Karlskrona får hoppas på nu är att AIK går blankt i sina två sista matcher mot Alingsås respektive Kristianstad. Ett annat alternativ är förstås egen seger över Hammarby, men det förefaller långsökt. Det finns ingen som helst stadga i laget, inga tecken på ljusning. Och den sena chansvärvningen av Medina har tyvärr utvecklats till en flopp. Han var bra i första matchen, därefter vådligt ojämn. Ikväll underströk han dessutom sitt tvivelaktiga renommé, det som HIF Karlskrona valde att bortse ifrån. Medina fick således direktrött kort i slutet. Oklart för vad, solklart att det har hänt förr.

"Det är hockey"

Niklas Wikegård är en underhållande hockeyexpert i tv. Initierad, slagfärdig, entusiastisk kring gränsen för besatt. Men tack gode gud att han inte är domare. Då hade Röglespelaren som vansinnestacklade Malmöbacken Lerby i gårdagens derby sluppit matchstraff. Wikegård tyckte att tacklingen var okej, reserverade sig en aning efter upprepade repriser men landade ändå i sitt favoritmantra: "det är hockey". Underförstått att lite får man tåla. Eller snarare mycket. Nästan allt. Själv tycker jag det är sorgligt när spelare måste hjälpas av isen, dimmiga som en praktknockad boxare. Hoppas Lerby repar sig, att inte hans karriär tog slut. Machomannen Wikegård har jag gett upp hoppet om. Det är ju hockey. 3-0 förresten till Malmö i matchen, enastående målvaktsspel av Alsenfeldt.

Glyttig derbyvinkel

Har dialekter någon avgörande betydelse för framgång i idrott? Ja, det är i alla fall vad Sydsvenskan försöker göra gällande idag. Vinkeln inför hockeyderbyt Malmö-Rögle går ut på just det: Malmö har elva spelare av skånskt ursprung, Rögle bara fem. Av den anledningen skulle det alltså vara fördel Malmö, om jag tolkar reportaget rätt. Några vetenskapliga belägg för tesen tror jag dock inte finns. I så fall skulle Kristianstad aldrig kunnat rada upp sina SM-guld i handboll. Knappast heller MFF i fotboll: om spelardialekter avgjort där hade TFF kanske vunnit fjolårets allsvenska istället för att åka ur. En majoritet av lagets spelare var ju rediga skåningar. Själv lutar jag förstås åt att klass talar, faan inte dialekter. Men vad gör man inte för att krysta fram en vinkel? Ibland blir det bara så långsökt, så puckat. Vinner Malmö derbyt - vilket Sydisreportern uppenbart hoppas - beror det nog på nåt annat än förmågan att bräka "glyttig" i kör. Spelskicklighet t ex.

Kraft i Alingsås - orkeslöst i Malmö

HK Malmö-Alingsås 20-26. Niklas Kraft's revansch! Ja, jag tror jag börjar i den änden. Målvakten som inte fick nytt kontrakt i HKM för ett par år sedan visade att ett sårat burlejon inte är att leka med. Under en längre period i andra halvlek räddade han i princip allt. Distansskott, närskott, kantskott, straffar. Lösa bollar, hårda bollar. Låt vara med usel precision påfallande ofta. HKM tycktes nämligen jobba av priset för urladdningen i Kristianstad. Orkeslösheten var total, bolltempot icke existerande. Skottkraften, normalt lagets främsta vapen, blev därefter: måttlig till medioker. Om man ens kom till att skjuta, mängder av anfall strandade på tekniska fel. Men allt detta sagt med full respekt för Kraft's lysande målvaktsspel. Och för Alingsås som lag. Klass rakt igenom. För HKM var egentligen inte förlusten som sådan kvällens stora olycka. Värre var att Adam Lönn gick sönder och tvingades utgå redan efter en dryg kvart. I bästa fall med en lårkaka, men även sådana kan ta tid att bli kvitt. Sävehof borta (onsdag) och Skövde hemma (nästa måndag) är vad som återstår, fyra poäng vill till för att HKM ska kunna nå den åtråvärda andraplatsen. Utan Lönn finns risk för noll - och då kan slutplaceringen faktiskt bli fem. Huga.

Och så tändes lite hopp...

Oväntad hjälp för HIF Karlskrona i handbollsligan idag. Sävehof slog AIK. Jag var rädd att Partillelaget skulle göra en RIK: gå ut lite halvhjärtat, förlora till en sämre men mer motiverad motståndare. Fel av mig, Sävehof var stoltare än så. Se och lär, RIK. Samt Alingsås och Kristianstad för den delen. Det är dom lagen AIK har kvar att möta. Normalt omöjliga uppgifter - men vad är normalt så här i ligans slutskede? Kunde Kristianstad förlora mot Hammarby härförleden kan man säkert förlora även mot AIK i sista omgången. Inget kan uteslutas, allt är öppet. Men en strimma hopp fick jag allt tillbaka idag. Det kan bli kval för HIF Karlskrona, i så fall för fjärde året i rad. Oavsett har laget faktiskt gjort en bra säsong. Jag menar i förhållande till förhandstipsen. "Alla" hade Karlskrona som jumbo, någon (möjligen denne bloggare) yrade t o m om given slagpåse. Så har det inte alls blivit. 16 inspelade poäng är snudd på klubbrekord under åren i ligan. Premiärsäsongen blev det 17, men därefter bara 12 respektive 11. Starkt jobbat med begränsade resurser.

"Skrällen" i Kristianstad

Alla sviter har ett slut, även de mest monstruösa. Det fick handbollsligans suverän IFK Kristianstad erfara igår. Laget hade 80 raka segrar i sin hemmaborg - HK Malmö såg till att det inte blev en 81a. Kanske inte helt oväntat ändå. HKM har varit nära förr i Kristianstad och nu var det s a s läge: ett hemmalag som redan säkrat seriesegern, ett Malmö som behövde poängen bättre. Dessutom - och det har jag bestämt skrivit tidigare - tror jag att Kristianstad blivit lite mer "medgörligt" efter det mystiska tränarbytet sent på säsongen. Ola Lindgren hade varit störtsur igår, den saken är klar. För honom fanns inga ursäkter eller marginaler. Kristianstad skulle vinna varje gång, antingen man behövde eller ej. Lindgrens efterträdare Vranjes lyser förresten fortfarande med sin frånvaro, för mig totalt obegripligt. En ny tränare som sägs hålla på med flyttbestyr och inte har tid att närvara vid lagets matcher. Vad sänder det för signaler till spelarna? Att de sysslar med något livsviktigt, något betydelsefullt? Tror inte det. Men nock om sånt. Inget ska tas ifrån HK Malmö. Framförallt inte ifrån målvaktsfantomen Robin Paulsen Haug. Ung och tung påminner han en del om en företrädare i Malmöburen: Nebojsa Simic, närmre bestämt. Bättre betyg kan jag inte komma på. Simic var ju magnifik i sina goda handbollsstunder, Paulsen Haug är i alla avseenden lagd åt samma håll. Över 50 i räddningsprocent mot ett lag som Kristianstad är grymt imponerande. Hoppas han firade med fedepizza och en stor stark. Man ska vårda sina trivselkilon, slimmade pojkar skrämmer inga skarpskyttar.

De vita marodörerna

Det är inte bottenlagen som avgör handbollsligans nedflyttningsstrid. Det är Redbergslids IK. Den stora, stolta, stöddiga Göteborgsklubben som en gång kallades "De vita eleganterna" och som i kraft av gamla meriter fortfarande toppar maratontabellen. Som handbollsvän hade jag gärna högaktat en sådan klubb - men det går bara inte, broarna är brända. RIK:s senaste "meriter" får mig att må jävligt illa. Om inte den dagsaktuella serietabellen blåljuger - och det gör aldrig en tabell, enligt en populär floskel i idrottssammanhang - är RIK klasser bättre än lag som Önnered och AIK. Ändå låter man sig förnedras av båda. Utklassas på sin egen hemmaplan. Skita fullständigt i hedern, bara för att den egna slutspelsplatsen är klar. Spotta Önnereds och AIK:s bottenkonkurrenter rakt i ansiktet. Missförstå mig rätt: jag har ingenting emot välgörenhet, tvärtom. Men för bövelen...inte i elitidrott. RIK:s "prestationer" strider mot tävlingsidéns själva grundbult: att i alla lägen göra sitt bästa. Försöka vinna även när man inte måste. Det är inte givet att det går, självklart inte. Förlora är i princip okej. Fast kanske inte med skämtsiffrorna 12-35 som just RIK gjorde här i Malmö tidigare under säsongen, och definitivt inte för att man "skiter i vilket". Nu möter detta sorglösa RIK Karlskrona i sin nästa hemmamatch. I (o)anständighetens namn kan man ju hoppas på en ny donation - men det kommer icke att ske. Två bjudningar följs knappast av en tredje. Så låga tankar har inte ens jag om "De vita marodörerna".

Med facit i hand...

Vranjes var inte ens på plats. Och Ystad IF hade inte skuggan av en chans mot Kristianstad. Matchen var körd redan efter första halvlek. 11-19 då, 30-35 vid full tid. Det är bara att konstatera: vissa inlägg borde man aldrig skrivit. T ex det föregående.

Är Vranjes mannen?

Handboll igen, om ni ursäktar. Ser fram emot kvällens tv-sända möte Ystads IF-IFK Kristianstad. Inte minst är jag nyfiken på nye Kristianstadtränaren Ljubomir Vranjes. Kan han fullt ut axla Ola Lindgrens mantel? Är han lika taktiskt slipad? Lika distinkt i timeout-direktiven? Dumma frågor? Kanske det, men jag har mina tvivel. Vranjes kommer närmast från två avskedanden i Ungern. Ett som klubblagstränare, ett som förbundskapten. Svårt att skoja bort som "olycksfall i arbetet". På pluskontot har Vranjes förstås en Champions league-titel med Flensburg för några år sen. Det skojar man heller inte bort, låt vara att ett så stjärnspäckat lag kanske klarat sig bra även med Moster Greta som tränare. Hursomhelst. Sin ikonstatus har han inte blivit av med, Ljubomir Vranjes. Den grundlades redan under de aktiva åren, då "världens minste handbollslirare" (166 cm) också var en av världens allra bästa. Och Kristianstad har definitivt skaffat sig en tränare med stil: yviga missnöjesyttringar mot domare var vanligt förekommande under Lindgreneran, dylikt tror jag är under Vranjes värdighet. Huruvida detta är bra eller dåligt för laget återstår att se, endast resultaten räknas. Just ikväll blir det nog däng. YIF behöver poängen bättre och Kristianstad är bestämt något givmildare än förr. Om min känsla stämmer. Vilket den gör - ibland.

Bombseger utan kantutspel

HK Malmö-Hammarby 33-20. Torftig första halvlek av båda lagen, ännu torftigare andra av Hammarby. Samtidigt som hemmalaget steppade upp och brukade allvar. Gissningsvis efter en s k hårtork från tränare Tönnesen i pausen. Som så ofta bombade sig HK till segern. Persson, Lönn och Blickhammar hade inbördes tävling i niometersskytte, ingen av dem sparade på krutet. Däremot sparade de på utspelen till kanterna. Vilket var synd. Framförallt om Simon Nyberg. När "den lille från Lund" nu äntligen fick rejält med speltid glömdes han bort. Taskiga lagkompisar, må jag säga. Bäst med den här matchen var väl annars att jag återfick lite optimism i mitt blekingska handbollshjärta. Som Hammarby såg ut ikväll bör Karlskrona ha en rimlig chans att faktiskt vinna det inbördes mötet i sista omgången.

Återuppstånden vånda

Jag skrev ju det efter Karlskronas seger mot AIK i veckan: lugnt och fint, ingenting är klart. Idag kom bekräftelsen. Karlskrona föll tungt 24-29 i hemmamatchen mot Lugi - och samtidigt repade AIK mod, utklassade IFK Ystad 36-29. Därmed återuppstod ovissheten kring handbollsligans bottenstrid. Med Hammarby som tredje part vad gäller jumboplatsen, den som ger direktnedflyttning. I sista omgången möts Karlskrona och Hammarby. Mycket talar för att allt avgörs där. AIK vågar jag nästan räkna bort nu: med fyra matcher kvar mot lag som inte har nåt annat än hedern att spela för skulle det förvåna mig om man inte tar åtminstone fyra poäng. Mer än så ger jag liksom inte för "hedern". Har jag rätt i min amatörprofetia når AIK minst 17 poäng. Karlskrona, med bara tre matcher kvar, har i nuläget 16. Möter närmast ett pressat IFK Ystad och därefter RIK, båda på bortaplan. Man skall aldrig rita en nolla i poängkolumnen på förhand, men nog ser det marigt ut. Särskilt om Karlskrona kommer till match med nio utespelare, vilket man gjorde idag. Nio...det hade lagen i 1950-talets gåhandboll, i vår tid är 13 det normala. Eller 14, nu blev jag plötsligt osäker. Skador och utlåningar till farmarlaget var visst förklaringen, mest säger det dock om HIF Karlskronas bräcklighet som förening. Alla som tror att t ex Lugi skulle komma till spel med nio man, räck upp en hand. Nå. Någon invänder kanske att Hammarbys läge är mer utsatt än Karlskronas. Sant. Om man nöjer sig med att bara skumma en haltande tabell. Bajen har fyra pinnar färre just nu. Men fem matcher kvar, den närmaste här i Malmö i morgon. Det räcker att Hammarby vinner en för att få till stånd ett avgörande i Karlskrona i slutomgången. Jag säger inte att utgången av en sådan match är given, jag konstaterar däremot att Karlskrona aldrig vunnit över Hammarby under åren i handbollsligan. Sju försök, sju förluster. Ett ytterligare aber för Karlskrona är målskillnaden: i särklass sämst i konkurrensen. Låter jag negativ? Inte min mening. Försöker bara beskriva hur det känns att hållas på halster.