Återbesök i saligheten...

Tittade in i Baltiska hallen idag. Flick-SM i handboll, steg 4. Det sista före finalslutspelet. Stort för de närmast berörda: spelare, ledare, föräldrar eller andra nära och kära på läktaren. Ungdomsidrott när den är som minst lättjefull men som mest underhållande. För egen del fick jag uppleva igenkännandets glädje. En gång satt jag ju själv på läktaren som stolt far till en handbollstös...men åren går, det var innan dagens huvudpersoner ens var födda. Och Dalhems flickor 86 nådde aldrig steg 4, trots massivt stöd från oss i den enögda föräldragruppen. Vi var i Göteborg, i Karlskrona, i Vinslöv, i Lund, vi var överallt där våra ögonstenar spelade match eller turnering. Vi jublade och grät, levde oss in och med bortom sans och måtta. Ibland skällde vi säkert på domarna också, det skulle inte förvåna mig. En härlig tid i vilket fall, minnen att vårda. Idag kunde jag konstatera att allt är sig likt. Flickor 02 spelar handboll ungefär som flickor 86 gjorde. Samma stegisättningar. Samma kombinationer. Samma finter. Samma strul i pressade lägen, samma flow i de vackraste ögonblicken. Och föräldraengagemanget är precis som på "min tid". Låter likadant, blandar högt å lågt å grovt å fint, bottnar i samma kärlek. Det nya idag var den sensationella upplösningen av det rent sportsliga. Att HK Malmö i konkurrens med Lugi, Spånga och Sävehof II blev gruppetta och knep finalbiljetten. Sånt hände inte förr, Malmö har sällan eller aldrig kunnat mäta sig med de allra bästa i ungdomshandbollen. Åtminstone inte från 90-talet och framåt. Det borde egentligen inte gått den här gången heller. I den sista och helt avgörande matchen mellan Malmö och Lugi såg Lundalaget ut att gå mot bombsäker seger. 10-4 när ledningen var som störst, 11-7 vid pausen. Sen kom Malmö ut som ett nytt lag. Och med modern taktik: målvaktslöst vid eget bollinnehav, två mittsexor i anfallet. Det gjorde susen: hemmatjejerna segade sig ikapp till 15 lika, publikstämningen nådde höjder som svårligen låter sig beskrivas i ord. Men precis då la Lugi i en pollett. Anförda av Tyra Axnér - jodå, Tomas tös - gjorde man ett ryck till 19-15. Och då återstod typ fem minuter, kanske sex. Vilket lag som helst hade nog erkänt sig besegrat i det läget - men inte detta HK Malmö. Vet knappt hur det gick till, men när slutsignalen ljöd hade 15-19 förvandlats till 20-19 och på golvet låg hela HKM i en hög av lycka. Eller om det var chock. Hursomhelst blev Baltiska hallen något av ett salighetens tempel denna söndag. Tack för högtidsstunden.