"Den goda vs Den onda"

Några funderingar kring boxning - i väntan på kvällens kvartsfinal i fotbolls-EM. Klara Svensson ska alltså möta Mikaela Laurén och förhandskriget är redan igång, trots att fajten dröjer till september. Upplägget är lite genomskinligt: den goda mot den onda, uppskruvat hat mellan de två som "biljettsäljare". Sånt får man ta, proffsboxning är ofta mer fejk än verklighet. Själv förstår jag inte riktigt affärsidén. Svensson och Laurén boxas i olika viktklasser, den goda (Svensson) måste gå upp ett antal kilo och den onda måste gå ner ungefär lika mycket. Annars passerar de inte den obligatoriska invägningen. Varför är matchen SÅ viktig? Varför göra skit för varann i onödan? Svensson kan väl ha sin karriär, Laurén sin. Parallellt, typ. Som hittills. Riskfritt motstånd, rader av vinster. Jag fattar att ett inbördes möte kan ge pengar - om publiken låter sig lockas - men är det värt priset? Den ena bränner förmodligen sin karriär, utrymmet för förluster är ju inte särskilt stort i professionell boxning. Och jag är rädd att Klara Svensson blir losern. Laurén verkar ha slagkraften, desperationen, hämningslösheten, allt som Svensson saknar. Då hjälper det sällan att vara en bättre skolad boxare, tekniskt skickligare. Vilja slår klass, som bekant. I proffsboxning nästan bokstavligt talat. Men har jag fel blir jag glad, den goda är min favorit.

Pontus tydlig om otydligheten

Ser att Pontus Jansson är öppet kritisk mot Erik Hamréns ledarskap. Luddigt, otydligt, brist på klar strategi, menar Jansson. Och ansluter därmed till Jonas Olsson som framförde liknande tongångar i tv härförleden. Det vore lätt att avfärda kritiken som gnäll från två åsidosatta spelare - men då glömmer man nog landslagets faktiska prestationer under EM. Såg någon en strategi, en spelidé? Såg någon en Hiljemark på mittfältet eller en Kujovic i anfallet, ens i inhopp? Såg någon något annat än ett lag utlämnat åt turen och åt Zlatans eventuella förmåga att göra mirakel på egen hand? Är det inte så det sett ut genom Hamréns hela tid som förbundskapten? Två EM-slutspel, javisst. Men väl där mediokra resultat och snabbt respass. Värt att notera är också utfallet vid det nu pågående mästerskapet: Sverige tog sig dit tillsammans med Österrike och Ryssland, alla tre blev jumbo i det inledande gruppspelet. Det säger något om klassen på den kvalgrupp Hamréns landslag hade turen att hamna i. Så heja Pontus Jansson. Uppfriskande att någon tar bladet från munnen, som det heter. Tystnad är en svensk specialité men den gör knappast fotbollslandslaget bättre.

Detta obegripliga Island

Island-England 2-1. Det finns inte längre några ord för att beskriva den isländska framgångssagan i EM. Bara stum beundran och mållös förundran. Kvartsfinal nu. Mot värdnationen Frankrike. Vem vågar betta på fransk seger där? Vem vågar ta nånting för givet mot Larsur Lagerbäckssons outtröttliga krigare? England gjorde det nog, vi har precis sett hur det gick. Islands besynnerliga förmåga att göra motståndarlaget dåligt upprepar sig match efter match men kvällens uppvisning tog priset. England var inte ens dåligt. England var uruselt. Lamslaget. Chockat. Trots tidig ledning på straff - eller möjligen på grund av just detta. Premier League-stjärnorna inbillade sig kanske att Island skulle vika ner sig, bli en munsbit. De borde vetat bättre, kan man tycka. Kvitteringen kom per omgående och 2-1 kvarten senare. Pang, bom. Och plötsligt var det match på Islands villkor. Tät markering, krympta ytor, riv och slit och stök och bök och jävligt långa inkast som bästa anfallsvapen. Genomorganiserat, på ett gammeldags vis. Glänsande fotboll? Inte precis. Däremot effektiv. Av någon anledning som nog ingen riktigt begriper. Allra minst Rooney, Sturridge och Kane - för att nämna tre brittiska megastjärnor som förvandlades till mediokra medelmåttor i kvällens match.

De nyckfulla utslagsmatcherna...

Nu har dom förbannade utslagsmatcherna börjat i EM. Vinn eller försvinn, riskminimering före chanstagning. Två av dagens tre åttondelsfinaler gick till förlängning, tre av tre borde gjort det (Wales vann över Nordirland på ett sent självmål). Det blir ofta en fotboll som endast nördar kan älska - och ibland ett utfall som berövar oss de bästa lagen. Just nu känns det så. I en tät, taktisk och typisk jävla utslagsmatch mellan Kroatien och Portugal var det ändå Kroatien som visade mest mod och gick för ett segermål i förlängningen. Tre minuter från slutsignalen var det milimeternära, 30 sekunder senare gick rullgardinen ner. 0-1 i en omställning, faan vet om det inte var Portugals enda avslut inom målramen. Inte för att Kroatien hade så många fler men sett över hela matchen - och över turneringen som sådan - var det fel lag som åkte ut, det tillåter jag mig att tycka. Märk väl att Portugal nu går till kvartsfinal utan att ha vunnit en enda match (av fyra) inom ordinarie speltid. En bedrift det med, kanske. I vad mån det har med rättvisa att göra ska jag fundera på fram tills jag somnar. Natti, natti.

Demokratins pris

England lämnar EM. Förlåt, jag menar EU. Där ser man faran med att utlysa folkomröstningar. Vad vet "folk" om frihandel, globalisering, valutaunion och andra knepigheter? Vad bryr sig "folk" om fredstanken, om ett enat Europa? Jag behöver bara gå till mig själv för att finna svaret: inte mycket. Nästan ingenting, faktiskt. Vi röstar dit vindarna bär och stollarna tar oss. Just nu finns det gott om sådana i världspolitiken. Stollar alltså. I England Boris Johnson. En kuf i kalufs, händelsevis löjligt lik Donald Trump. Även i argumentationen. Gränshinder före generositet, trångsynthet före vidsynthet. Var och en till sitt, liksom. 52 procent av britterna röstade så som Johnson bad dem. Att beakta och respektera detta kallas demokrati. Eller demokratins pris, om du frågar mig. Nu väntar vi bara på att Trump ska bli president i USA. Det ordnar sig säkert när "folket" får bestämma. Glad midsommar alla EU-vänner!

Islänningar är vi allihopa

Somnade som svensk, vaknade som islänning. Skojar. Lite. För visst är vi islänningar nu, alla vi som älskar fotboll och snuvades på svenska framgångar i EM. Island är kvar, Island ger oss tröst, Island har vad Sverige en gång hade: Lars Lagerbäck som förbundskapten. Mannen, myten, mysteriet. Den coolaste bland coacher. Sitter mer än han står, slappar mer än han går. Klär inte upp sig som Hamrén, klär inte av sig som Löw. Ingen begriper hans storhet men alla erkänner den. Framförallt alla på Island. Lagerbäck är en jävel på resultat, det är bara att konstatera. Island i åttondel nu, mot England. Någonstans måste detta vara hans förtjänst, exakt hur mycket går inte att mäta. Men att Island, spelare för spelare, skulle ha ett bättre landslag än Sverige...nä, det är svårt att se. Tvärtom, snarare. Desto mer imponerande - och förbryllande - då med det faktiska utfallet. Hoppas Janne Andersson, kommande svensk förbundskapten, har nåt Lagerbäckts i sig, annars hotar ökenvandring. Säker är jag inte: Andersson är en erkänt skicklig klubblagstränare men det garanterar ingen succé på förbundskaptensposten. Om den kopplingen funnits hade Lars Lagerbäck aldrig blivit presidentkandidat på sagoön.

Snygg sorti, faktiskt fiasko

Sverige-Belgien 0-1. Sorti. För Zlatan. För Isaksson. För Källström. För Erik Hamrén som förbundskapten. För Sverige ur EM 2016. Ingen seger, inget eget mål, jumbo i gruppen på en ynka poäng. Det är svårt att komma på nåt annat ord än fiasko vid en samlad bedömning av en sådan insats. Själva sortin var dock hedervärd. Sverige pressade Belgien, spelade bättre än tidigare, skapade lägen för mål. Ett gjordes faktiskt - av Zlatan förstås - men togs bort av domaren, möjligen något diskutabelt. Annars en blandad farvälkamp av Zlatan. Några bolltapp som kunde straffat sig, några fina nummer som kunde lett till farligheter om medspelarna varit i närheten av hans nivå. Bäst ikväll var Andreas Isaksson. Jag har bestämt skrivit det förr: i mina ögon är Isaksson Sveriges bästa målvakt genom alla tider. Kommer att sakna honom. Källström lämnar också ett tomrum efter sig, han och "Isak" har företrätt något så sällsynt som ödmjukhet i det här landslaget. Synd att slutet blev som det blev.

Zlatan's sista - eller?

Zlatan slutar i landslaget efter EM. Om inte bollen är rund, rutig och rubbad betyder det att han gör sin sista match ikväll. Kan inte tänka mig att Sverige rör Belgien, skillnaden i klass är normalt sett för stor. Man får hoppas på Han Däruppe. Och på Zlatan, som alltid. I vilket fall blir fotbollslivet fattigt utan honom, det känner jag redan. Vem rörs till tårar eller retas till vansinne av den försynte Marcus Berg?

Det var en gång en friidrott...

Funderar på hur den väldokumenterade dopingproblematiken påverkar friidrotten i stort. Hur många barn/ungdomar går förlorade till mindre besudlade sporter? Hur många föräldrar tycker att pillerknapring - på ena eller andra sidan av det tillåtna - är en naturlig del av sunt idrottsutövande? Allmänintresset, vad händer med det? Tja, där kan jag gå till mig själv. Förr var jag en friidrottsslukare av rang, idag kollar jag lite förstrött och är mest bara misstänksam. Tror att det började med Ben Johnson, dessförinnan köpte man alla prestationer rakt av. T o m de östtyska. Och nästan de finska, på långdistanslöpning. Det fanns ingen dopingpolis, inga omfattande tester, inget ifrågasättande överhuvudtaget. Friidrott var ädel kamp på lika villkor, det fick man lära sig på jympan redan i småskolan. Trist när illusioner går i kras, när enstaka fall nu blivit till en diskussion huruvida hela länder ska uteslutas från OS pga utbredd och systematisk doping. Jag förstår alla mammor och pappor som hellre sätter sina telningar i t ex innebandyn. Men den sporten finns väl inte i Ryssland? Eller i Kenya? Eller i Etiopien?

EM-feber über alles

Jodå, EM-fotbollen märks av även i Tyskland. Mer där än här, ärligt talat. Butikerna kryllar av pinaler i svart-gult-rött, bara hattsortimentet slukar hyllmeter som svårligen låter sig räknas eller beskrivas. Tv-upplägget kring matcherna är annars ungefär samma. En timmas förhandstugg och lika långt eftersnack, olika ex-stjärnor som gäster i studion. Bl a gamle målvaktshjälten Oliver Kahn vid Sveriges möte med Italien. Däremot ingen bisittarexpert under pågående match, tyskarna verkar mena att bra kommentator reder sig själv. Ingen dum idé...eller finns det någon som anser att t ex Glenn Strömberg är oumbärlig? Inkvotering av damer tycks man heller inte bry sig om i tysk tv, inte en enda skymtades i EM-sändningarna (undantaget en alldeles utmärkt kvinnlig matchkommentator). "Normalt" i Sverige är inte per automatik normalt i Tyskland, det tål kanske att begrunda. Själva matchen, Sverige-Italien, tänker jag inte beröra, den är förmodligen sönderanalyserad vid det här laget. Man får väl vá nöjd med att den svenske förbundskaptenen i alla fall inte står och gräver i eget underrede, så som den tyske. Kolla på Youtube om du inte redan gjort det - och om du inte är alltför äckelmagad.

En sexa Skåne...

Både SVT och TV4 anklagas ibland för Stockholmsfixering. Rätt eller fel - men under fotbolls-EM kan man väl snarare tala om Skånefixering. I bemanningen alltså. Fyran har Olof Lundh, Patrick Ekwall, Anders Andersson och Pontus Farnerud, möjligen någon till som jag i så fall glömt. I SVT kan man se och höra bl a Daniel Nannskog och Matias Concha. Minst sex skåningar totalt, det får man säga är god "utdelning". Och det behövs kanske för att balansera Hanna Marklund, vars norrländska rotvälska inte hörts maken till sen Jokkmokksjokkes dagar. Dialekter rår man förstås inte för men när Marklund säger "bakanför" istället för bakom blir det bara too much, i alla fall för mig. Å andra sidan vågar man knappt tänka på vad norrländska tv-tittare tycker om Nannskogs vildskånska...den smeker min själ inte alla öron, den heller. F ö åker jag till Rügen nu i helgen, hoppas kunna se Sverige-Italien på tysk burk nånstans. Undrar om di dubbar Marklund.

Om profeter och prestationer

Fin dag på fotbolls-EM igår. Turneringen behövde en skräll för att bryta det lite sövande mönstret av förutsägbara resultat - och det blev två: Ungerns seger över Österrike, Islands poängkap mot Portugal. Med skrällar menar jag då faktiska prestationer i förhållande till expertisens ogarderade profetior. Hanna Marklund satt i TV4 och förklarade precis hur matchbilden skulle komma att se ut mellan Österrike och Ungern. Varför Österrike var det bättre laget, varför Ungern var det sämre. Samma i SVT:s timslånga vaka inför Portugal-Island: många förståsigpåare, en uppfattning. Okej, en och en halv. Nannskog skissade skickligt på möjligheten till en isländsk framgång, övriga var överens. Detta var matchen Lagerbäcks lag inte kunde vinna eller ta poäng i, Portugal var för bra. Ronaldo liksom. Den ostoppbare. Men nu ska jag inte göra mig lustig över experters tillkortakommanden, då kan det ju låta som man själv vill vá en. Och det har jag ingen lust med, inte så länge bollen är rund. Vill dock påminna om att Island eliminerade mäktiga Holland i kvalet till EM. I det skenet borde inte 1-1 mot Portugal framstå som någon skräll - egentligen. Vad gäller Ungern är jag gammal nog för att minnas landets storhetstid i fotbollen. 1950-talet, närmre bestämt. OS-guldet, VM-silvret, stjärnorna på rad. Puskas, Koscis, Hidegkuti, Czibor, Boszik; barndomsidoler allihop. Om sådant har relevans idag vet jag inte, möjligen i nån form av ädel fotbollskultur som överlevt längst in i ett gömsle. Välkommen ut Ungern, får man väl säga då. 2-0 på Österrike var övertygande och alldeles rättvist.

Vakna Sverige, EM har börjat

Sverige-Irland 1-1. Tur att Irland tog ledningen tidigt i andra halvlek. Först då vaknade nämligen Sverige och insåg att EM faktiskt börjat. Kvitteringen var i och för sig tursam: Zlatan siste svensk på bollen men utan en irländsk skalle hade det aldrig blivit mål. Matchen som sådan kan ha varit EM-turneringens torftigaste hittills vad gäller basala ting som bollbehandling och passningskvalité. Okej, spänningen förlät en del. Båda lagen gick för seger, båda hade bud på ett avgörande i det intensiva slutskedet. Fast Irland kunde förstås avgjort redan i första halvlek, det bör man kanske komma ihåg. Bäst i Sverige var i mitt tycke Martin Olsson. Starka plus även för Isaksson och Grankvist - och därtill ett utmärkt inhopp av Guidetti. Men hur "vi" ska kunna slå Italien eller Belgien - vilket nu sannolikt krävs för avancemang - har jag svårt att se. Eller vågar man hoppas på klyschan om att varje match är ny?

"Attacken" på Kroksbäck

Läser på fotbollsklubben Lilla Torg's hemsida att en av deras spelare blev attackerad av "ett flertal personer" direkt efter matchen mot Croatia på Kroksbäcks IP i fredags kväll. Jag var där men avvek några minuter före slut för att hinna hem till EM-premiären. Kan därför inte uttala mig om just den händelsen, bara om stämningen i övrigt. Och den var ungefär som vanligt, varken bättre eller sämre. Dvs bitvis hätsk. Dels spelare emellan, dels från publik gentemot domaren. I det senare avseendet "vann" Lilla Torg's staketsupportrar överlägset. Protesterna var legio, kommentarerna dröp av förakt. Inget örongodis precis. Respekt för att Lilla Torg nu tydligen polisanmält attacken efter slutsignalen - men klubben har en del att jobba med internt också, den saken är klar.

Bollfest, bollfest hela dan...

Tre EM-matcher på tv idag. Skam till sägandes såg jag alla. Utan att somna en enda gång, eller ens nicka till. Fotbollsdåren i mig lever - på gott och ont för min närmaste omgivning. Gladde mig mest åt att Ryssland kvitterade på stopptid mot England. Det målet återgav mig nästan barnatron på Han Däruppe. Englands 1-0-mål var nämligen ett klassiskt fuskverk. Kan inte för mitt liv begripa att det ska vá frispark när man petar bollen framför sig och sen springer rakt in i en motståndare som redan är där, men det var vad som skedde. Den ryske försvararen blev t o m varnad i situationen. Vá faan skulle killen göra? Gå upp i rök? Kasta sig åt sidan för den frisparkssökande britten? Att England i det stora hela var bättre än Ryssland hör inte hit, ska man vinna ska man göra det sjyst. Helst, i alla fall. Som Schweiz mot Albanien och Wales mot Slovakien i dagens övriga två matcher. Jag som har lätt för att tycka synd om folk led dock svårt med Albaniens målvakt Berisha, känd från ett tidigare gästspel i Kalmar FF. Berisha hade förtjänat hjälterollen men fick istället syndabocksstämpeln. I en serie av svettiga räddningar gjorde han ett enda litet misstag, det avgjorde matchen. Grymt.

Franskt tips - men svenska vibbar

En vanlig fråga just nu i kvarteret där jag bor är "Vem tror du vinner fotbolls-EM"? Mitt svar är nog inte särskilt dramatiskt: Frankrike. Värdnationer brukar gå långt i såna här sammanhang, ibland hela vägen till trofé. Frankrike har dessutom ett starkt lag, åtminstone på papperet. Men så finns ju det där landet som aldrig går att räkna bort. Tyskland. De flesta "experterna" här i kvarteret lägger mycket riktigt sin röst på dem. Någon flaggar för Spanien, någon för Belgien. Djärvheten lyser med sin frånvaro, alla har vi glömt att EM kan vara skrällarnas turnering. Som Danmark 1992. Som Grekland 2004. Som...Sverige 2016. Nä, det sista stannar nog vid ett önsketänkande. Frankrike, som sagt. Garderat med Kroatien.

Concha går genom rutan

Fotbolls-EM börjar först i morgon - men ett blågult genombrott tycker jag mig redan se. Matias Concha som ny expertkommentator i SVT. Vet inte om han ska ersätta eller komplettera den yvige Daniel Nannskog, vet bara att han övertygar så mycket mer. Den förre MFF-backen är bekväm framför kameran, vältalig och tydlig. Klar fyndvarning!

Bra för damallsvenskan?

Lotta Schelin rapporteras vara klar för FC Rosengård. Bra för damallsvenskan, säger SVT:s fotbollsexpert Frida Östberg. Tillåt mig tvivla. På vilket sätt skulle det vara bra för damallsvenskan att en klubb med överlägsna ekonomiska resurser kan köpa på sig exakt vad den vill ha medan de fattigare konkurrenterna får titta på? För Rosengård är det kanske bra. För Schelin också. Guld glänser, pengar prasslar. Men serien som sådan vill jag nog, till skillnad från Östberg, beklaga.

Föredrog tävlingslandskampen...

Såg att dagens träningslandskamp mellan Sverige och Wales drog nästan 38000 åskådare. Fantastiskt. Så många fotbollsvänner kan ju inte ha fel - så förmodligen är det jag som är tönn. Jag föredrar nämligen tävlingsmatcher. Alltid och alldeles oavsett nivå. Därför blev det en visit på Heleneholms IP idag. Bosnien Hercegovina mot Croatia i division 5. Balkanderby, en typ av landskamp det också. Men på allvar. Och jag var inte ensam, inte alls. På "skuggläktaren" satt säkert två- om inte trehundra pers, på solsidan ytterligare ett tjog halvnakna entusiaster. En bråkdel av anhopningen vid träningsmatchen i Stockholm, nästan rusning för att vara i femman. Sympatierna låg naturligt nog på Bosnien Hercegovinas sida, det var ju deras hemmamatch. Men se, detta besvärade inte Croatia. Högerbacken med det okroatiska namnet Carl Holm nickade in 0-1 i första halvlek och när alla väntade på en kvittering kom istället 0-2. Och 0-3. Och till slut 0-4. Croatia är bra nu och bra lag har flyt. Så ojämn var inte matchen, Bosnien Hercegovina hade definitivt förtjänat ett mål eller två. Fredlig och fin fotboll i det stora hela, stämningen mer hjärtlig än rå. Kom osökt att tänka på "forntidens" högriskmatcher mellan Balkan och Croatia...fast utan saknad.

Tre nubbar & en "borre"

Någon undrar kanske hur fisket var i Småland. Svaret är: sådär. Jag har varit med om bättre, men också sämre. Vinden var en besvärande faktor. Ost/nordost varje dag, konstant frisk tvärs över sjön. Svårfiskat, svårt nock att ro en eka. Ändå fick jag några hyggliga abborrar, den största på närmare sju hekto. Men di kom aldrig i stim så som di kan göra under gynnsammare förutsättningar. Och den dan jag bestämde mig för att matfiska fick jag blott en som höll anständigt grillmått. Smaskigt god förstås, tillsammans med senapsmajonnäs och nypotatis. Samt trenne nubbar till den kylskåpskalla ölen. Livet på en bambupinne, amen.

Tjugo mil till ett annat Sverige

Hemma efter fem dagar i Tingsryd. Plöjer igenom tidningarna, påminns om den sämre delen av dynamiken med Malmö. Morden, mordförsöken, skjutningarna. Inget nytt i nyhetsflödet, bara mer av samma. Kontrasten mot Tingsryd blir som alltid smått komisk. Eller djupt tragisk, beroende på livssyn. I Tingsryd är det långt mellan blåljusen, kan jag säga. Inte ett enda den här gången heller. Inga uppgörelser på torget, inget ordinärt mudder ens. Och faktiskt inte en polisuniform i sikte. Tjugo mil från Malmö men ett annat Sverige, en annan värld. Om man nu ska jämföra - vilket man förstås inte kan. Trehundratusen människor gör så klart skillnad. I Tingsryd bor alltså cirka tretusen på själva centralorten. Alla känner alla, åtminstone till utseendet. En utböling som jag betraktas lite nyfiket, typ utforskande. Skvallret är påtagligt, det märker man på Hyllan. Så kallas fiket en trappa upp på det klassiska varuhuset Börje's mitt i city. Där sitter gubbarna (ja, mest gubbar) och blickar ut över torget, initierat kommenterande i princip alla förbipasserande. Jämte senaste nytt från Taif, hockeyklubben som satt Tingsryd på sportkartan. Uttrycket livets gilla gång har liksom en helt egen innebörd här - och för en luttrad Malmöbo kan den kännas rätt skön att omfamna. Tillfälligtvis.