Andersson värnar familjen

Åter till futtigheterna. Ja, lite så känns det just nu att skriva om fotboll från mörkrets Malmö. Men alltså. Förbundskaptenen Janne Andersson tog ut en landslagstrupp i veckan. Och då är det bara att konstatera: aktuella prestationer saknar betydelse, gamla meriter räknas. Granqvist, Sebastian Larsson, Guidetti, Berg, bänk-Durmaz och de tre bänkmålvakterna...samma, samma, samling efter samling. Fotbollslandslaget har liksom blivit en familj, förbundskaptenen dess myspappa. En gång in, aldrig ut. Jag vet inte om det är rörande eller upprörande. Både ock, kanske.

Hur kunde det ske?

Besökte Sergels Väg idag. Mordplatsen som nu blivit minnesplats. Ljus, blommor, fotografi på offret. Grillkiosk alldeles intill, pizzeria tvärs över gatan. Huslängor runt om, Ribersborg ett stycke bort. Ingen undanskymd plats, tvärtom. Inget slumområde, minst av allt faktiskt. Precis här möter spädbarnsmamman sitt öde. Det hjälper inte att hon bär bebisen i sin famn. Gärningsmannen är skoningslös. Empatirubbad. Monstruöst iskall. Jag vet: man ska inte gradera illdåd, man kan inte mäta sorg. Men i brutalitet är detta en kolsvart fläck i Malmös - för att inte säga Sveriges - moderna kriminalhistoria. När jag kommer hem läser jag att landets justitieminister lovar att mördaren ska "jagas till världens ände". Snacka kan dom, politikerna. Problemet är att statistiken sällan är deras bästa vän. Tänker på uppklarningsprocenten. Jag har förträngt den exakta siffran, men imponerar gör den inte. Varför skulle ett Sverige som inte kan lösa ett statsministermord kunna lösa ett vardagsmord som i all sin grymhet är värre? F ö har jag lite svårt att gå igång på frågan just nu. Spädbarnet får inte sin mamma tillbaka, tragedin kvarstår för evigt. Oavsett vad som händer vid världens ände.

En stad i sorg

Senaste mordoffret i Malmö: en ung kvinna, läkare, spädbarnsmamma. Ihjälskjuten på öppen gata i de fashionabla kvarteren kring Ribersborg. Med bebisen i famn. Motiv? Spela roll? Dådet är bortom alla ursäkter, bortom alla förmildrande omständigheter. Orden tar slut, hoppet flyr. Vem kan tala vackert om Malmö efter denna bottenlösa tragedi?

Miraklet i Hällevik

Gårdagens mäktigaste fotbollsupplevelse i tv - med all respekt för toppmötet i Malmö - var dramat på Strandvallen i Hällevik. Mjällby låg alltså under mot Dalkurd 0-2 i 89e minuten men vände och vann! Tre mål på fem minuter, de två sista på tilläggstid. Helt otroligt, kan inte påminna mig att jag sett nåt liknande. Matchen var ju redan förlorad, Dalkurd hade bud på mer, Mjällby stod inte att känna igen. Magin bruten, hann jag tänka flera gånger om. Inget lag kan vinna med uddamålet närmast oavbrutet i en lång serie, förr eller senare tar det stopp. I Mjällbys fall får det bli senare. Detta var trettonde segern, varav den elfte med uddamålet. Dock den första utanför ramarna: alla andra har slutat 2-1 eller 1-0. När Mjällby äntligen gör tre mål gör man det inom loppet av fem minuter när matchen egentligen är över. Fotbollen i ett nötskal: logisk och ologisk om vartannat, grym mest hela tiden. Nio omgångar från slutet leder Mjällby fortfarande superettan - på magra nio plusmål. Tur? Nej. Flyt? Delvis. Hårt jobb? Mest av allt. Spelidén bär, metodiken håller, effektiviteten är häpnadsväckande. Så här långt. Nu mister klubben sin i alla bemärkelser tunge centertank Jakob Bergström, det kan förstås bli ödesdigert. Bergström om någon har varit både själ och hjärta i Mjällby genom hela säsongen, en tränarfavorit som aldrig tvekat att ta jobbet i fulla 90 minuter. Bergström gjorde sin sista match igår och fortsätter direkt karriären i Norges högstaliga (bottenkrigande Mjöndalen). Jag förstår att han vill ta chansen, norsk valuta skojar man inte bort. Men för en kille med oglamorös spelstil och lite division 4-rost i kanterna är det nog lättare att bli älskad på Listerlandet.

Djurgården har året

MFF-Djurgården 0-1. MFF pressade. Och pressade. Och pressade. MFF fick en straff som Anders Christiansen fuskade sig till - och som Markus Rosenberg brände. Sjätte MFF-bommen från elvameterspunkten av sex möjliga den här säsongen, jag tror ta mig faan att det är något slags världsrekord i fotbollen. Djurgården å sin sida gjorde i princip ingenting. Förutom det som behövdes. Försvara sig väl över hela banan, lita på sitt system och på sin utomordentlige målvakt Vaiho, ställa om blixtsnabbt när tillfälle ges. Exakt så föll målet som knockade MFF: precisionspass från höger (Radetinac?) till en framstormande Buya Turay, distinkt avslut i krysset. Pang bom, rasande vackert. Hemmalagets veteranbackar stod stilla i det läget, hann inte med. Sammantaget tycker jag inte MFF gjorde någon dålig match - men det är bara att konstatera: Djurgården har liksom året. Skickligheten, flytet, tron, de små marginalerna på rätt sida. Allt det där som brukar betyda guld i slutändan. Jag är nästan benägen att säga grattis redan. AIK kan möjligen vara ett återstående hot, MFF däremot får trösta sig med Europa. Och se upp så man inte missar en topp 4-placering i allsvenskan. Risken finns.

Avhopp pga påhopp

Sorgligt. Nåt annat ord kommer jag inte på efter beskedet att Henke Larsson hoppar av tränarjobbet i Helsingborgs IF. "Angrepp på sociala medier", anges som orsak. Vet inte om jag ska känna mig träffad, gårdagens inlägg var väl inte det snällaste jag skrivit. Men Larsson är kritikkänslig, tydligen. Jag med, i mina sämre stunder. Och säkert många med oss. Det är mänskligt i någon mån, går att leva med. Om man inte är allsvensk fotbollstränare, vill säga. Då blir det problem. Särskilt om berättigad kritik slår över i full hatstorm. Vilket det möjligen gjort här; upplever Larsson det så är det naturligtvis illa nog. Hur HIF ska lösa tränarfrågan nu är en öppen fråga. Finns det nån utomjording med både elefanthud och kompetens? Har nätpöbeln nåt namn att erbjuda?

Hur tänkte Henke där?

Föregående inlägg kunde möjligen uppfattas som något av ett försvarstal för Henke Larsson som HIF-tränare. Ikväll vet jag inte vad jag ska säga...nu börjar jag nästan tro att han vill klubben illa. Hur kan man annars som ansvarig tränare skicka ut ett U-lag kompletterat med ett antal reserver till en match i svenska cupen? Larsson bad om en käftsmäll - och fick det: Oskarshamn, just nu på nerflyttningsplats i division 1, vann med 2-1 och förpassade det allsvenska "skenmotståndet" ur cupen. Jag borde vara glad förstås. Oskarshamn var min stad en del av barndomen, dessutom gillar jag s k fotbollsskrällar i största allmänhet. Dock inte sådana som har drag av skandal. Om Henke Larsson fortfarande är HIF-tränare i morgon bör han förklara sin laguttagning - och gärna berätta lite om sin syn på svenska cupen. Tack.

Henke utmanar historien...

Nej, det vill sig inte för Henke Larsson som fotbollstränare. Framförallt inte som tränare för Helsingborgs IF. Senast han var där slutade det med att laget föll ur allsvenskan och att han själv tvingades bort under förnedrande former. Tre år senare kan historien vara på väg att upprepas. HIF sugs allt längre ner i bottenträsket, Larsson är tillbaka som ansvarig. Ett faktum som i sig är lite märkligt: tränare som misslyckats kapitalt en gång brukar sällan få en andra chans i samma klubb. Men det är klart, i just HIF verkar allt vara möjligt. Och Larsson å sin sida tycks vara prestigelös, annars hade han väl knappast utsatt sig för en ny prövning i "stormens öga". Själv vet jag absolut ingenting om Henke Larssons eventuella fel eller förtjänster som tränare - men HIF:s nuvarande spelartrupp rår han inte för, ansvaret för den vilar på andra. Imponerar gör den icke. Mystiska värvningar, anfallare utan målsinne, ett överflöd av "oldboys" med utgånget bäst-före-datum...det är så det ser ut i HIF. Ingen tränare i världen kan trolla med knäna, "jobbmaterialet" är helt avgörande. Tror i alla fall jag. Med hopp om att HIF ändå krånglar sig kvar den här gången. För Larssons skull, om inte annat. Två nerflyttningar inom loppet av tre år skulle ju - på ett mindre smickrande sätt - göra honom fullständigt unik som HIF-tränare.

Sandgren tillbaka - i "fel" klubb

En lokal liten handbollsbomb har briserat i Karlskrona. HIF-profilen Johannes Sandgren, som slutade efter förra säsongen, gör comeback. Men inte i HIF utan hos ärkerivalen IFK i serien under, dvs division 1. Den nivån klickar bättre med Sandgrens civila ambitioner. 29 år ung torde han förstås ha en del ogjort även som handbollsspelare - och för anrika IFK blir han helt klart en riktig spetsförstärkning.

MFF:s rotationsbingo

MFF mosade Falkenberg, 5-0. Imponerande; startelvan såg på förhand ganska äventyrlig ut. Det är ju rotationstider i fotbollen, Europa league och allsvenskan om vartannat, läge för truppinventering. Då krävs fingertoppskänsla av tränaren - och igår tog han onekligen ut svängarna, MFF:s Uwe Rösler. Gall in för första gången på länge, Bonke tillbaka, Traustason likaså efter månadslångt skadeuppehåll, Knudsen på Safari's plats. Och till höger på mittfältet nye Beijmo - efter en enda träning med laget. Doft av hasard, eller möjligen övermod, kunde man tycka. Men resultatet blev alltså bingo. Mot slutet hade Rösler dessutom vänligheten att släppa in 17-årige Tim Prica för allsvensk debut. En storvuxen grabb som säkert kan bli nåt...om nu MFF vågar satsa ungt framöver. Roligast igår var väl annars att Kalmar äntligen fick vinna en match. Och inte vilken som helst. AIK borta är det inte många som rör, men Kalmar gjorde det utan att "skämmas" ett dugg. 2-1 helt rättvist. Vilket f ö även AIK-spelare medgav i tv-intervjuerna efteråt. Sympatiskt och inte så lite ovanligt att höra: när ett lag förlorar brukar det ju oftast bero på något annat än en bättre motståndare. Domaren t ex. Eller "marginalerna". Eller otursfaktorn. Eller det ansträngda spelschemat. För egen del bör jag förresten begrunda det där jag antydde nyligen om att Rikard Norling kanske var Rösler's överman i rotationskonsten. Definitivt inte igår. AIK-tränaren verkade mer mån om att visa upp en stjärnspäckad bänk än en duglig startelva. Sagt och skrivet utan att ta något från Kalmars storartade insats.

Mot "Svinuzzi"...

Polenkryssning på gång. Utresa ikväll, tillbaka i morgon kväll. Kom med nåt nytt, gubbe, hör jag någon muttra. Men varför skulle jag? Traditioner är till för att värnas, förnyelse är till för rastlösa äventyrare. Och sådana är mera sällan 74 fyllda. Nej, förnyelsetiden har varit. Det skäms jag inte för, jag har min själ levt den fullt ut. Nu är det trygghet som gäller. Igenkännandets glädje. Man vet liksom vad man får på en Polenfärja. Välkomstdrink. En delikat trerätters, alternativt buffé. En stor stark och tre nubbar (ja ja, mer är tillåtet). Vita dukar på borden. Sympatisk betjäning. Uppsluppen stämning. Mycket barhäng. Kaffegök i pubhörnan...jag tror det ska föreställa något slags svenskflirt från rederiets sida. Taxfreebutik med ett dignande utbud av våtvaror och annat. Med mera, med mera. Allt till priser från igår. Kryssningsbiljetten kostar f ö i runda slängar 600 spänn. Då ingår självklart också komfortabel hytt från start till mål - men inte dricka't, är väl säkrast att påpeka. Klockan 07.00 i morron bitti angör vi Svinuzzi (förlåt, av bekvämlighetsskäl föredrar jag den italienska stavningen). Trevlig helg på oss.

"FC Rosengam" tar för sig

Jag är med ålderns rätt (?) gammeldags, det vore dumt att förneka. Inte så att jag generellt påstår att allt var bättre förr...egentligen var det nog bara jag själv som var bättre förr. Men vad jag har svårt för idag är dessa bättre bemedlade fotbollsklubbar som köper precis vad de vill ha, om så från konkurrenter i samma serie. Ett aktuellt exempel - bland flera - är FC Rosengård i damallsvenskan. På kort tid har man utan skrupler roffat åt sig två spelare från Växjö, händelsevis de två bästa. På vedertaget manér säger sig spelarna ifråga behöva en ny utmaning för att komma vidare i karriären, bla bla bla. Aldrig ett ord om det där lockbetet som kallas pengar. Kom igen tjejer, på den punkten är ni ju mer gammeldags än jag. Pengar var fult förr, t o m förbjudet i fotbollen. Inte längre. Den delen av modern fotboll fattar jag: unga spelare, kvinnliga som manliga, som vill slå mynt av karriären och gärna flyttar dit där marknadsgamarna finns. Ja, jag tycker gam är ett passande uttryck på klubbar som s a s kraxar över egen serie. Äter upp konkurrenterna genom att köpa sönder dem. Och sedan stoltserar med det, som om man utfört något slags bedrift. Klart som faan att FC Rosengård kan vinna damallsvenskan. Men vem skulle bli imponerad?

En gång var jag både gul och blå

Det fanns en tid när frågan om gul eller blå var tämligen het i fotbolls-Malmö. Som gul höll man på IFK, som blå på MFF. Styrkeförhållandet var kanske inte ultrajämnt, blådårarna var fler, men båda klubbarna låg i allsvenskan och det hände att IFK vann i de inbördes mötena. Själv var jag det förbjudna vid den här tiden: blå OCH gul. Jag begrep inte bättre, kunde inte koderna. Vi talar trots allt om tidigt 1960-tal. Om en vilsen spoling som precis flyttat till Malmö från Karlskrona - och som gillade fotboll. Det var jag det. I Karlskrona hade jag kollat på Saltö BK i division 3, Björkholmens IF och andra blåbär i blekingska lingonserien icke att förglömma. I Malmö fick jag två allsvenska lag på flytten. Från träsket till himmelriket liksom. Toppmatcher 13.30 varje söndag, IFK och MFF omlott. Så varför välja? Undrar förresten om jag inte var lite mer gul än blå ett tag. Center i Di Gule var ju Hasse Olofsson och han som jag kom från Blekinge. Olofström, om jag minns rätt. Det vägde tungt. MFF hade inga blekingar i sitt lag, den mest exotiske var nog en tunnhårig liten trelleborgare vid namn Öberg. Nå. Lyckan blev kort, lyxen med två allsvenska lag i Malmö upphörde redan -62. Det var då IFK åkte ut. För att aldrig komma tillbaka. Eller aldrig ska man kanske inte säga, tiden är evig. Men till dags dato har IFK inte lyckats, bara varit hisnande nära en enstaka gång på 80-talet. Och varför skriver jag om allt detta nu? För att Di Gule plötsligt är i ropet igen - fast av fel anledning. I helgen förlorade laget division 2-matchen mot tabelljumbon Vinberg med - 0-9. Ja, noll mot nio. På hemmaplan. Ett faktum som gett eko på (a)sociala medier. Pöbeln är aldrig sen att sparka på en som ligger, som bekant. Jag tycker synd om IFK Malmö. Om klubben, om alla med gult hjärta. Spelarna däremot. Dom är ta mig faan inte värda att vandra i Hasse Olofsson och grabbarnas spår. Nej, jag var inte där, jag såg inte hur det gick till. Men resultatet räcker. Elva spelare med ett uns av moral och självrespekt svärtar inte ner sin klubb - och hela fotbollen som seriös sport - på det sättet.

Mjällbys magiska målmönster...

Är det okej om jag rabblar lite fotbollssiffror? Tack. Mjällby tog idag sin tolfte seger i superettan, 2-1 borta mot Gais. Snacka om favoritresultat: sju gånger har Mjällby vunnit med just 2-1. Vid tre tillfällen har det blivit 1-0, vid två tillfällen 2-0. En frapperande jämnhet, jag vågar nästan påstå unik i sitt slag. Särskilt som mönstret går igen i de fem förlustmatcherna: tre med 1-2, därtill 0-1 och 0-2. Och så 1-1 i de två kryssmatcherna. Totalt 26-18 i målskillnad efter nitton omgångar. Det brukar man inte leda en serie på, men det är precis vad Mjällby gör nu. Helt fantastiskt. Frågorna börjar bli påträngande. Ska Mjällby hålla linan ut? Ska det smått bisarra resultatmönstret hålla serien ut? Kan Listerlandets stolthet nå allsvenskan en sjätte gång? Elva omgångar kvar, tid och utrymme för drömmar. Idag såg jag f ö en gammal MFF-planta debutera i Mjällby: Erik Pärsson, 25. Killen har varit runt lite i karriären, senast på Kreta, utan att riktigt få till det. I Mjällby fick han min själ till det direkt: inbytt i 62a minuten, målskytt i 63e. Så ska en ny sillastrybare presentera sig.

Dahlins komiska 2:a

Det här med att betygsätta fotbollsspelare...jag vet inte, ibland blir det nästan lite komiskt. Som efter MFF:s match i Europa league-kvalet häromdan. Sämst i laget var målvakten Johan Dahlin. Om man nu ska ta Sydsvenskans betygsättare på allvar. Endast Dahlin fick en slätstruken 2:a på den femgradiga skalan, alla andra minst 3. Vad gjorde då MFF-målvakten för fel? Tja, svårt att veta, jag såg inte matchen. Men lätt att gissa: Dahlin hade ingenting att göra, MFF var för överlägset. En sysslolös målvakt kan ju per definition inte vara "bra". Ej heller dålig, för den delen. Bara sämst i laget. Slutsats: lägg ner betygtramset, det är inte seriöst.

Rapport från ett vrak

Augusti. Rötmånaden. Antar att det är därför jag blivit förkyld. Och då talar jag inte om snuva eller kli i halsen. Jag talar om en typisk manlig FÖRKYLNING. Serienysningar, idiothosta, dubbelseende, trippelsvettningar, monumentalsmärta från topp till tå. Jag är glad att inte kvinnor blir förkylda på detta sätt. Kvinnor föder barn. Den enda mänskliga bragd som finns. Tar dessutom nio månader - från säd till klimp, så att säga. Då är det inte mer än rätt att de kommer undan med lättare förkylningar. Lite pluttar på tvären och liknande, övergående i samma ögonblick som man sväljer en panodil. En typisk manlig förkylning sänker allmäntillståndet dramatiskt i cirka tre veckor plus/minus. Jag är just nu inne på tredje dagen. Vrakstadiet. Men man får inte självömka, då kan man bli kallad ynkrygg eller gnälleröv. Företrädesvis av kvinnor. Så vad gör man? Kan bara tala för mig själv. Man kravlar sig upp på cykeln, beger sig till närmaste torg och köper blommor. De vackraste jag vet. Gladiolus. Röd. Inte för att det biter på en manlig förkylning - men som tröst, en form av smärtlindring. Man är väl karl.

Djurgården imponerar - och "provocerar"

Igår blev artonde omgången av fotbollsallsvenskan komplett. Det kostade MFF serieledningen. Djurgården vann 1-0 i Borås mot Elfsborg och tog över i topp. Tämligen logiskt sett till de senaste resultaten: MFF tre raka kryss, Djurgården - liksom AIK - idel trepoängare. Jag blev imponerad av Djurgården igår. Elfsborg är hemmastarkt, var faktiskt obesegrat på Borås Arena fram till den här matchen. Och Djurgården vann inte av en slump, utan på överlägsen klass. Kan man byta in spelare som Walker, Bärkroth och Radetinac har man det bra förspänt, minst sagt. Tränarna - ja, Djurgården verkar ha två med delat ansvar - heter Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf och i detta ligger också en poäng. En hammarbyare (Bergstrand) och en AIK:are (Lagerlöf) på väg att göra ärkerivalen till svenska mästare...obetydligare provokationer finns, den saken är klar. Nå, än så länge är det mest en tankefigur. Tolv omgångar återstår, mycket kan hända vad gäller guldstriden. Samma gäller f ö bottenstriden. Där något säger mig att Östersund kan dras in. Eller möjligen redan är indraget - utan att inse det. "Sagolaget" har köpts sönder och samman, utarmats på kvalité. Tyvärr.

Lagbild utan aktualitet

HIF Karlskrona toppar fortfarande sin hemsida med fjolårets lagbild. Lite lustigt att se, onekligen. Kanske ligger den där som ett monument över flydda handbollstider på högsta nivån, aktuell är den ju inte. Av de sexton spelarna på bilden återstår idag sex. Övriga har slutat eller bytt klubb. Där kan man f ö lägga till Nacor Medina som blixtvärvades på sluttampen (och därför inte finns med på bilden). Totalt elva spelarförluster alltså. All rutin inkluderad. HIF Karlskrona har ersatt manfallet efter bästa förmåga. Nio nya utifrån, ett par egna talanger som trupputfyllnad. Ung profil genomgående, oviss potential. Tränaren Robert Andersson får en del att jobba med - om nu det uttalade målet om snar comeback i ligan ska infrias. Första träningsmatchen klarades av häromdan: 26-25 hemma i nya hallen mot division 1-laget Vinslöv. Tio mål av Hammarbyförvärvet Viktor Ahlstrand. Seger som seger, de övertygande resultaten kommer kanske i sinom tid. Eller också inte. Seriepremiären i allsvenskan är hursomhelst bara någon månad bort. Till dess har HIF Karlskrona säkert pyntat hemsidan med en uppdaterad lagbild. Om inte blir jag konfunderad på riktigt.

Rader i regnet...

Bloggväder. Regn alltså. Ett sånt där ihållande som inte lämpar sig för t ex en längre cykeltur. Vilket jag planerat. Låt mig istället påpeka att ikväll kan Mjällby gå upp i serieledning i superettan. Seger över Norrby hemma på Strandvallen är vad som krävs - och uteslutet är det väl inte. Blotta möjligheten gör mig sjukt fascinerad. Mjällby är ju trots allt nykomling. Av expertisen förhandsrankat som nr 14 av de 16 lagen i superettan. Negativ kvalplats, med andra ord. Och jag var inte ett dugg bättre själv: nytt kontrakt som en nåd att stilla bedja om, toppstrid fanns varken i kristallkula eller kaffesump. Allra minst i realiteterna. Idag vet jag inte vad jag ska tro. Överskattade jag superettan? Kanske. Underskattade jag Mjällby? Definitivt. Kontraktet är rimligen redan säkrat, man tackar ödmjukt. Och låter fantasin skena fritt...i avvaktan på kvällens match och de som följer därefter. Undrar förresten om det regnar även på Listerlandet. I så fall får Mjällby något att skylla på i händelse av förlust. Norrby kommer ju från Borås och där regnar det alltid, har jag hört. Obs, skämt. Kopplat till ett uttalande av FC Rosengårds damlagstränare efter gårdagens 0-0-match i Vittsjö. Svårt för tjejerna att spela fotboll på naturgräs, förklarade tränar'n. Då har det faan i mig gått långt. Avslutningsvis lite tjat (med ålderns rätt). Noterar att MFF:s Arnor Traustason är fortsatt långtidsskadad medan hans baneman spelar vidare som om ingenting hänt. Och det gjorde det ju inte heller. Enligt domaren och hans vänner i disciplinnämnden. Tack.