Stafett med alla rätt...

Damstafetten 4x5 km idag. Oslagbar tv-underhållning. Precis vad doping-VM behövde...skidsport när skidsport är som bäst. Duellen Sverige-Norge lär gå till historien, åtminstone den svenska. Guldet var tydligen Sveriges allra första i en VM-stafett på damsidan - och det fantastiska var att alla fyra gjorde storartade lopp. Ingen föll igenom, ingen kroknade det minsta lilla. Ebba Andersson, Frida Karlsson, Charlotte Kalla, Stina Nilsson; vilket otroligt lag! Och vilken dramaturgi på slutsträckan! Kalla såg till att Nilsson kunde växla ut cirka 20 sekunder före Norges fartfantom Johaug. Betryggande? Pyttsan. Johaug "åt" upp Nilsson. Bit för bit, skidlängd för skidlängd. Och kom till slut ikapp. Där och då trodde jag det var kört och svor en ramsa över alla skummisar som tycks sakna normal trötthetsvall. Men jag hade glömt en sak. Stina Nilssons skidhuvud. Det där som kallas bollsinne i vissa andra sporter. När upploppet närmade sig var det hon som hade mer att ge - inte Johaug. Det var Nilsson som kunde slå om, trycka till, lägga i en ny växel och fly bort från den oslagbara norskan. Magnifikt, fullständigt magnifikt. En ynnest att få uppleva sånt här - och till på köpet få det oöverträffade kommentatorsparet Hård/Blomqvist i tv. Den ene konstant cool, den andre snar till ren extas. Blomqvist tappar liksom talförmågan när skidorna går Sveriges väg. Han övergår till att stöna, rossla, tjoa, yla rakt ut i etern. Och då är han inte ens dopad, såvitt jag vet. Medalj till honom också, naturbarn förtjänar att hyllas.

Tummen upp för Vinslövsligan

HIF Karlskrona-AIK 25-23. Lugnt och fint, ingenting är klart. Men visst var detta ett älgakliv bort från det direkta nedflyttningshotet för Karlskronas del, så långt törs jag sträcka mig. Kändes nästan skadligt spännande att följa matchen online. AIK ledde inte en enda gång, var uppe i lika vid några tillfällen men aldrig förbi. Jag lyfter på hutten - ja du läste rätt, hutten - för Karlskronas Vinslövsliga. Tre av kvällens tongivande spelare kommer därifrån. Tobias Nordahl med fem mål och säkert lika många assists. Robin Håkansson med fyra mål från högerstruten. Och så den fryntlige målvakten Markus Mattsson med ett starkt inhopp i andra halvlek. Visst kan man handbollsfynda i den skånska obygden. Sandgrenpågen från Eslöv ska heller inte glömmas bort, det var han som gjorde sista målet, det definitivt avgörande. Bra jobbat, HIF Karlskrona. Hutt, hutt.

Mellan hopp och fruktan...

Ödesmatch är en missbrukad etikett i idrottssammanhang. Dock inte ikväll i Karlskrona. Efter att ha studerat restprogrammet i handbollsligan vill jag hävda att förloraren i mötet HIF Karlskrona-AIK nog kan hälsa hem. Vad gäller nytt kontrakt alltså. Visst, AIK:s läge är kinkigare än Karlskronas. Tre poäng skiljer före avkast. Går det som jag hoppas skiljer fem efteråt, går det som jag fruktar skiljer blott en. Varpå AIK har fem matcher kvar - tre hemma - medan Karlskrona bara har fyra. Svårighetsgraden ser på pappret ut att vara likvärdig, möjligen knapp fördel AIK. IFK Ystad, Sävehof och i allra sista omgången ett mätt och belåtet Kristianstad på hemmaplan, nog bör åtminstone fyra poäng ligga inom räckhåll. Då skulle AIK landa på 17 pinnar - och tvinga HIF Karlskrona till två segrar på de fyra sista för att nå 18 (målskillnaden är på AIK:s sida). Invecklat? Ja, jo, absolut. Och det stannar inte där. Hammarby, Önnered och i någon mån IFK Ystad är också indraget i bottenstriden, i alla fall skenbart. IFK Ystad har faktiskt kvar att möta samtliga "olycksbröder" i det nedre tabellskiktet. Kan vara en fördel men lika gärna en nackdel. Önnered "fick" som väntat Göteborgsderbyt av RIK häromdan, undanröjde därmed i praktiken risken för direktdegradering. Hammarby å sin sida behöver sex poäng till för att fly träsket, det tror jag man fixar. Och då är vi tillbaka på ruta ett: HIF Karlskrona-AIK ikväll. Den helt avgörande ödesmatchen. Kom igen förhandsdömda Karlskrona, ge mig och hela handbolls-Sverige fingret.

Frågor och funderingar kring MFF

Öster-MFF 2-1. Cupen är tydligen inte MFF:s "cup of tea". Ett nytt fiasko hotar nu - ty allt utom guld och pokal är som bekant fiasko när det gäller MFF. Klubben själv har s a s lagt ribban på den höjden, ingen annan förutom blåmedia. För egen del undrar jag mest över "mysteriet Bonke Innocent". Vad hände där? Finns han kvar i MFF? Tränar han? Spelar gör han ju inte. Sitter på bänken gör han ju inte heller. Bonke verkar ha flyttats från kylskåpet till frysboxen...kan inte blåmedia ta reda på varför? Carlos Strandberg däremot. Han spelar. Utan att göra sig anträffbar för bollen. Inte MFF:s bästa värvning, om man säger så. Möjligt att han kan blomma upp i en annan klubb, under en annan tränare. Sånt händer i fotbollens gåtfulla värld. Om matchen igår kan man konstatera att Öster vann rättvist. Laget hade faktiskt fyra vidöppna målchanser, Melicharek avvärjde två. MFF fick en straff till skänks men hade annars svårt med både passningskvalité och chansskapande. Kan ha varit en inställningsfråga: har man alldeles nyligen mött Chelsea ska det mycket proffsighet till för att hetsa upp sig över superettanmotstånd. Den proffsigheten saknade MFF.

Färre lag - eller fler?

En bloggande kollega förespråkar att handbollsligan bantas. Från nuvarande 14 lag till tio. Detta för att få en jämnare serie, fler ovissa matcher. Och därigenom stimulera publikintresset, vilket idag de facto är klent. Respekt för en sådan åsikt, den delas säkert av många. Dock inte av mig. Jag sneglar hellre mot bundesligaexemplet i Tyskland. 18 lag, dubbelmöten i rak serie, mästarvärdighet för tabellettan, inget slutspelstjafs i bäst av 5. Så ser det ut där - utan några jämförelser i övrigt. Tyskland är så mycket större än Sverige, bundesliga så mycket bättre än vår handbollsliga. Men ojämnheten är exakt densamma: även i bundesliga finns ett bottenträsk, vissa lag som knappt tar poäng utanför de inbördes mötena. Och i toppskiktet är det år från år ungefär samma fem, sex resursstarka klubbar som återkommer. Upplägget verkar funka, bundesliga är berömd för publikfest mer än publikkris. Jag säger inte att vi ska ha en liga med 18 lag i Sverige, men gärna 16. I en rak serie, totalt 30 omgångar. Slutspel kan jag vara utan, det är en konstruktion för att mjölka pengar och fejka spänning. Priset är att grundserien dödas, blir en ointressant transportsträcka. Sen kan jag inte låta bli att undra: har handbollen någonsin varit en stor publiksport? När då? Var då? Okej, Kristianstad just nu. Men annars? Här i Malmö talas det ofta om 1970-talets fulla hus vid IFK:s matcher i Baltiskan...min känsla är att påståendet blivit en halv myt. Minnet förskönas alltid med tiden. Visst förekom publikfester men inte konstant, inte över någon lång sammanhållen period. Att snittet var högre än idag kan jag möjligen ta för sanning - men så var också konkurrenssituationen extremt annorlunda. Det fanns ingen Arena. Inga rödhökar. Inte ens Percy Nilsson fanns, i alla fall inte som byggmästare i hockeysvängen. Och på tv sändes inga handbollsmatcher, det fanns liksom inte den typen av kanaler. Däremot tror jag att det var tio lag i högsta handbollsserien redan då. En återgång kan diskuteras, absolut. Men jag tvivlar på att det skulle ge önskad effekt i publikhänseende. Lika väl som jag tvivlar på att mitt eget 16-lagsförslag löser knuten. Det kan vara så att svensk handboll, oavsett koncept, helt enkelt får hålla tillgodo med blygsamma åskådartal. Allt är f ö relativt: i sporter som innebandy och basket skulle många klubbar beteckna tusen pers på match som närmast "rusning".

En överdos av Norge

Skidsporten intresserar mig inte längre som den gjorde förr. Det har liksom blivit lite för mycket Norge. Lite för mycket astmamedicin. Lite för mycket läppsalva. Och annan prestationshöjande smörja. Nå. I detta nu pågår ett VM, idag med damernas 15 km-lopp på programmet. En sådan distans tar nu för tiden cirka 40 minuter att genomföra. Något mer för de flesta, något mindre för de bästa. Och löjligt mycket mindre för den allra bästa: Therese Johaug, Norge. Tillbaka från dopingavstängning nådde hon målet på dryga 37, nästan minuten jämnt före tvåan. Som också var norska. En halv minuts differens i detta sammanhang är att betrakta som utklassning, en hel minut strider mot naturlagarna. Hon är verkligen fenomenal, Johaug. Exakt varför kan man fundera och fantisera över...men tyst min mun får du socker. För svensk del dog medaljdrömmarna efter drygt två (2!) minuter. Redan där satte Johaug och övriga norskor in en stöt som fick Kalla att stå still i spåret. Sexa blev hon dock till slut, vackert så av veteranen. Anmärkningsvärt nog räckte det inte för att bli bästa svenska i loppet: VM-debutanten Frida Karlsson, 19 år ung, stakade in som sensationell femma. Slagen bara av tre norskor och en ryska. Där tändes bestämt en ny stjärna. Bra för skidsporten, nyttigt kanske t o m för mitt intresse.

Den matchen vann i alla fall MFF...

Jag borde kanske nämnt något om publiken i gårdagens inlägg om MFF-matchen mot Chelsea på Stamford Bridge. MFF:s publik alltså. Över tretusen fans var på plats. Oavbrutet sjungande, skrålande, stöttande. Oförtrutet hängivna sitt lag. En magnifik uppvisning i supporterkultur. Med reservation för eventuella incidenter som i så fall inte syntes i tv. Stollarna som sprang in på planen under pågående spel var bestämt brittiska blådårar, inte "äkta vara". Nej, publikmatchen till MFF. På knockout. Alltid något.

Klass slog vilja

Chelsea-MFF 3-0. Vilja slår klass, sägs det. Inte alltid. Inte när skillnaden i spelskicklighet är monumental. MFF sprang och sprang, försökte och försökte, stred med alla medel inklusive ojusta. Men Chelsea var helt enkelt för bra. Trots påstådd kris, trots ett allt annat än ordinarie lag. Smärtsamt med dessa ständiga påminnelser om svensk klubbfotbolls status internationellt (Östersund i fjol ett lysande undantag). Uppsnacket i tv var på sitt sätt mer spännande än själva matchen. En rad snillen spekulerade i MFF:s chanser, alla påfallande positivt. Inget fel i det, hopp och tro måste även experter få ge uttryck för. Medan tid är, så att säga. I efterhand kan man konstatera att MFF aldrig var riktigt nära att göra ett mål - och det hade alltså behövts två för fortsatt liv i Europa league. 0-3 i nacken blev heller inte enda olyckan: Rosenberg fick bryta matchen efter en timme, till synes knäskadad. Lite senare visades Rasmus Bengtsson ut efter två gula kort för likartade förseelser. Sen in i närkamperna, vårdslösa satsningar. 2-0 och 3-0 föll f ö efter Bengtssons utvisning, MFF i decimerat skick gick verkligen på knäna mot slutet. Bäst och uthålligast i mina ögon var Vindheim - men i stort gjorde hela MFF en oerhört tapper match. Problemet var motståndet...

Växjö's vägran välkommen

Bland mycket läsvärt i dagens Sydsvenskan fastnar min blick på rubriken "Växjö vägrar förhandla med FC Rosengård". Artikeln handlar om damfotboll. Om en i sammanhanget rik klubb (Rosengård) som har intresse av en framstående spelare i en mindre bemedlad klubb (Växjö). Båda ligger i allsvenskan och är därmed konkurrenter. Rosengård har alltså lagt ett bud, som det heter. Spelaren ifråga - serbisk landslagsspelare - står nämligen under kontrakt med Växjö. Förlåt en gammal man men jag undrar bara: vá faan har Rosengård med Växjös spelare att göra? Vore det inte vettigare att någon gång släppa fram en talang ur egna led? Såna finns ju, det brukar klubben själv skryta med. Trist att det aldrig syns i laguppställningen. Jag är så förbannat trött på fotbollens rikemansfasoner, detta skrupelfria utarmande av idén om konkurrens på lika villkor. FC Rosengård har länge nog varit ett paradexempel på storhetsvansinne. Och ganska säkert ror man även den här affären i hamn. Pengar talar, som bekant. Men i väntan på dramats upplösning säger jag ändå "heja Växjö". Vägra på bara, ni har mitt fulla stöd. Snacket om att spelaren "kommer i kläm" ger jag inte mycket för...nog läste hon väl kontraktet innan hon skrev på?

En fråga om pretentioner...

HK Malmö-HIF Karlskrona 31-25. Högtidsstund? Jovars. En fråga om pretentioner förstås. Är de tillräckligt små kan sånt här få passera, åtminstone som ett gränsfall. Dessutom vann ju Karlskrona. Visserligen bara andra halvlek. Plus publikmatchen. Gästande supporters i gult och svart var på sin höjd 50 till antalet, men de överröstade min själ Malmös sympatisörer som var femton gånger så många. Själv njöt jag i tysthet. Eller om det var led jag gjorde. Första halvlek var smärtsamt bedrövlig från Karlskronas sida, halva andra upprörande usel. Tur att Malmö slog av på takten vid 27-16, där fruktade jag det värsta. Istället kunde Karlskrona putsa på både målsiffror och anseende, till den grad att jag slutligen blev ganska nöjd. Som sagt, man får inte ha för stora pretentioner. Suck.

Ett gästspel som väcker minnen

Idag kommer Karlskrona till Malmö för match i handbollsligan. Det är nåt speciellt för en sån som jag. Där man en gång föddes stannar hjärtat kvar. Där man en gång själv lärde sig spela handboll fastnar sympatierna. Nu var förvisso IFK Karlskrona mitt lag när det begav sig, HIF Karlskrona som då fortfarande hette Hästö IF låg i division 3 och det var ju föga upphetsande. Om än inte ointressant. Varje onsdagskväll under handbollssäsong hängde jag i Sjömansskolans gympahall där det ofta bjöds tre matcher i svit från just tredjedivisionen. Kl 18, 19.30 och 21. De flesta lagen i serien var lokala ty Karlskrona kunde vid denna tid - vi pratar 1950-tal - på goda grunder kallas handbollsfäste. Hästö, Långö, Flottan, Pantarholmen, Björkholmen, KBK, KFUM...det fanns säkert fler men minnet är en smula trubbigt. Över alla småklubbar tronade alltså IFK, men dessutom KA2 som låg stadigt i näst högsta serien. Att Hästö IF en dag skulle ta över som "stauns" ledande handbollsklubb såg jag verkligen inte komma, ingen vuxen hade berättat för mig att inget i livet varar för evigt. Numera har jag försonats någotsånär med utvecklingen. Lärt mig omfamna allt som kommer från Karlskrona. Så välkommen till Malmö och Baltiska hallen ikväll, Hästö alias HIF. Ser ni en grånad gammal IFK:are i slips på läktaren kan det vá jag. Beredd på en prövning, absolut. Men det gör inget. Högtidsstunden ligger i själva gästspelet.

Fet succé för rund Medina

Jag trodde han var rostig. Otränad. I värsta fall slut som handbollsspelare på elitnivå. Men nu säger jag bara: tack för tillrättavisningen, Nacor Medina. Debuten för HIF Karlskrona blev ju inget annat än en formidabel succé. Fem mål plus några assists av Ivano Balic-klass. Prisad som matchens lirare till stående ovationer från publiken. Medina rostig? Ja, jo, kanske. Men med det spelsinnet spelar rost liksom ingen roll. Ej heller verkar några överflödskilon runt midjan spela roll. Dessutom var han snäll ikväll, mannen som kallats handbollens Gossen Ruda. Inga dumheter, icke ett fuffens, bara kvalité. Viktigast av allt: HIF Karlskrona vann ödesmatchen mot Önnered med 32-31. Hoppet lever!

Doft av en finare fotbollsvärld

MFF-Chelsea 1-2. Miljardlaget från London kom till Malmö med förbluffande 0-13 på sina fyra senaste bortamatcher i Premier league. Det var därför jag - mindre seriöst - drog till med beteckningen "sopgäng" i ett tidigare inlägg. Men, men. Det är skillnad på att möta ett Manchester City under högsäsong och ett Malmö FF som inte ens befinner sig i tävlingssäsong. Ikväll räckte det länge med normal yrkesheder för Chelsea's bollskickliga fullblodsproffs. De gjorde jobbet, helt enkelt. Men all respekt för MFF som bjöd upp till en riktigt sevärd match. Skönt också med Christiansens reduceringsmål. Dels för att det kändes välförtjänt, dels för att returen i nästa vecka nu får någon form av liv. Teoretiskt i alla fall. Anar att detta var en sällsamt fin fotbollskväll på Stadion, det såg så ut i tv. Hoppas att MFF-supportrarna lommade hem med bibehållen stolthet. Över Bachirou inte minst. Den lille mittfältsdynamon var magnifik, faktiskt i nivå med alla de omsusade stjärnorna i Chelsea. Utom på en punkt: Bachirou vägrar skjuta. Kan inte, vill inte, försöker aldrig. Den dan Bachirou gör mål ska jag kyssa hans fötter. Mina egna kommer jag inte åt.

Översvämning i Sydis

Tre hela uppslag. Två krönikor. Åtta artiklar. Diverse faktarapporter. Allt om en och samma sak - och i en och samma tidning. MFF-Chelsea. Sydsvenskan. Man skulle kunna tro att matchen spelades igår, men så är icke fallet. Den spelas ikväll. Översvämningen i dagens Sydisspalter är s a s förhandsrelaterad. Hur det kommer att se ut i morgon vågar man knappt tänka på. Extrabilaga? Fem uppslag? Tio involverade medarbetare? Seriöst: glöd och ambition är bra, rim och reson bättre. Säger jag som ändå är fotbollsintresserad. Upphör bara aldrig att förvånas över sportjournalistikens särställning i medielandskapet. Kring t ex normala krav på opartiskhet. Ingen politikreporter skulle kunna svansa för ett enskilt parti så som en fotbollskrönikör kan svansa för MFF. Ingen annan redaktion skulle kräva tre uppslag för mindre än ett världskrig. Okej, nu överdrev jag något. Hoppas Sydisfolket får en trevlig kväll på pressläktaren, det är de väl värda efter denna enorma kraftsamling. Förlåt, jag menar abnorma.

Även en handboll är rund

Uppseendeväckande resultat i handbollsligan ikväll. Redbergslid-Malmö 31-22 är ett, Hammarby-Kristianstad 31-28 ett annat. Sistnämnda säkert en kalldusch för alla som "oddsat". Själv är jag inte jätteförvånad. Hammarby kan inte underprestera hur länge som helst, laget är i grunden för bra för det. Kristianstad kan heller inte vinna på beställning varje gång, dipp lurar alltid runt hörnet när skärpan tar timeout. Vilket den tydligen gjorde i kvällens match: Kristianstad ledde 17-12 i paus och lät sedan Hammarby vinna andra halvlek med 19-11. Vad Malmö sysslade med i Göteborg vet jag inte. Knappast topphandboll i alla fall. Bomskotten nådde oanade höjder, delvis pga unge RIK-målvakten Thulin som periodvis stod i vägen för allt. Särskilt när Magnus Persson provade skottlyckan. Värst var dock Malmös försvarsspel. 21 insläppta i andra halvlek, det borde inte vara möjligt. Förresten, nån som minns hur det gick när lagen möttes i Baltiska hallen för inte så länge sen? Just precis, 35-12. Till Malmö. Revansch var ordet, med RIK-ögon sett. Slutligen noterar jag att HIF Karlskrona nu signat Nacor Medina säsongen ut. Det breddar lagets niometersbesättning, mera tveksamt om det spetsar.

HIF Karlskrona knyter näven...

Det rör på sig i HIF Karlskrona, möjligen pga nyvunnen krisinsikt. Under provträning just nu är svenskspanjoren Nacor Medina, känd från en delvis stormig handbollskarriär i både Sverige och Norge. Under sin tid i Redbergslid drog han t ex på sig en lång avstängning efter att ha däckat landslagsstjärnan Mattias Zachrisson, då i Guif, med något som var misstänkt likt en högerkrok. Medina var dock - mellan utbrotten - en skicklig niometersspelare, därom råder ingen tvekan. Var han står idag är mera osäkert. Senast spelade Medina för Torslanda i allsvenskan men sedan dess har han varit klubblös. Nyss 31 år fyllda, åldern diskvalificerar knappast honom. HIF Karlskrona behöver hursomhelst alla förstärkningar man kan få, även en rostig Nacor Medina kan kanske bli en tillgång i kampen för nytt ligakontrakt. Provträningen lär ge svar. En förstärkning är f ö redan klar, "dessvärre" bara på ledarsidan. Bundesligaproffset Tobias Karlsson, mångårig försvarsklippa i landslaget, lägger ner karriären och flyttar hem till Karlskrona i sommar. Med löftet att engagera sig ideellt i moderklubbens s k sportgrupp. Respekt.

Sopgäng på ingång...

Vad är det för sopgäng som kommer till Malmö på torsdag? Ja, jag talar alltså om fotboll. Om Europa league. Och om MFF:s motståndare Chelsea, i medierna ofta beskrivet som stjärnlag. Riktigt i och för sig - om man med stjärna menar namn och lön, men bortser från aktuella prestationer. 0-6 igår t ex mot Manchester City. Inte mycket glans över Chelsea där. Snarare ren torftighet. Försvarsspelet undermåligt, stoltheten osynlig. Stjärnor som gjorde narr av sin egen berömmelse, det var vad jag såg. Ett skärpt MFF borde ha alla chanser i världen att "tråka ut" detta krislag från Europa league.

HK-propaganda på handbollens dag

IFK Ystad-HK Malmö 29-37. HK gav bort sin hemmamatch för att Ystad skulle få en handbollens dag (YIF-Lugi följer senare ikväll). Sjysst, men det var också det enda HK gav bort. Matchen lektes hem, första halvlek var ren kross. 22-11 som paussiffror säger allt. Både om HK:s styrka och IFK Ystads svaghet. Inklusive målvaktsspelet i respektive bur. Paulsen Haug var strålande så länge det behövdes, Cleverly i Ystadmålet räddade ingenting innan han byttes ut. Ersättaren Linus Olsson fick fatt i några bollar och bidrog till det hyggliga slutresultatet - men sammantaget var Ystadslaget verkligen som en vante i händerna på HK Malmö. Trots alla namnkunniga veteraner, eller möjligen på grund av. Petersen, Knudsen, Berggren, Cleverly; "stjärnor" saknas liksom inte i detta IFK Ystad. Problemet är att bäst före tycks ha löpt ut i samtliga fall. Laget hänger inte riktigt ihop, tränaren Kenneth Andersson byter runt utan att hitta rätt. Plottrande övertygar inte så här sent på säsongen. Bäst mot HK var de som inte "borde" vara bäst: Christoffer Nilsson, Christopher Schnell, Filip Långh, Freddy Andersson. Komplementsspelarna, de unga och oerfarna. IFK Ystad får passa sig, marginalen till kvalstrecket är ingalunda säker. Men HK Malmö imponerar förstås oavsett, det måste sägas. Kul att högersidan med Magnus Persson och Hampus Olsson fortsätter leverera. 14 mål idag, jämnt fördelade. Laget känns mer komplett än tidigare, nästan i nivå med "hopplösa" Kristianstad.

Nu kommer måstematcherna...

Och så var det tio jämnt. Raka förluster alltså för HIF Karlskrona i handbollsligan. "Jubileet" blev förstås hedersamt: 26-28 i Kristianstad igår, inte många lag kommer undan så lindrigt där. Kan bero på att Kristianstad gick för kvarts maskin och bara såg till att vinna matchen - men det spelar mindre roll. Huvudsaken är att HIF Karlskrona fick med sig lite självaktning inför stundande uppgifter. Det är nämligen nu matcherna kommer som avgör klubbens framtid. Önnered närmast, senare AIK, Guif, Hammarby. Alla bottenkonkurrenterna, alla på hemmaplan. HIF Karlskrona måste garanterat vinna minst två av dessa fyra matcher för att säkra en plats i återkvalet. Chanserna? Jag hoppas och jag tvivlar om vartannat. Bara det en framgång i och för sig. Inför säsongen såg jag ju inga möjligheter alls för HIF Karlskrona att hålla sig kvar i ligan. Inte med den tunna truppen, inte med den bristen på ersättare för alla spelare som lämnat. Laget har s a s redan överträffat mina farhågor. Men ska det sluta lyckligt vill det nog till att spetsförvärvet Reznicek börjar göra skäl för lönen. I gårdagens match bjöd han (återigen) på bomskott och tekniska fel i förödande omfattning. Inga mål, inga assists. Reznicek har blandat och gett under hela säsongen, blott sporadiskt levt upp till förväntningarna. Inte utan att jag saknar hans företrädare på h9-positionen Jakob Nygren. Han var helt klart stabilare. Idag sitter han på bänken i Ystads IF, spelar mer i farmarlaget än i A-laget. Har dessutom haft otur med skador. För tillfället okej dock, såvitt jag vet. Låna "hem" Nygren vore nog ingen dum idé, HIF Karlskrona. Om nu tävlingsbestämmelserna tillåter, det har jag inte kläm på.

Respekt, Jan Björklund

Liberalernas ledare Jan Björklund meddelar sin avgång. Som av en händelse samma dag som partiet får ynka 2,7 procent i en opinionsmätning från Novus. Samband saknas dock, enligt Björklund själv. Han hänvisar istället till den långa tid - tolv år - han redan suttit och att beslutet om avgång därför är naturligt: jobbet sliter, ledarskapet har sitt pris. "Vi är många i partiet men man är alltid ensam om det yttersta ansvaret", hörde jag Björklund säga på tv-nyheterna i morse. Respekt för det. Tolv år i en så utsatt position är lång tid, den ende bland dagens partiledare som klår Björklund råkar vara hans "ärkefiende" Jimmie Åkesson. Som i sin tur kan jubla över de senaste Novussiffrorna. SD får närmare 22 procent. Med reservation för mina skämmiga brister i simpel matematik går det således cirka tio antiliberaler på en proliberal i Sveriges politiska landskap 2019. Hårda fakta för Jan Björklund som ju profilerat sig inte minst på utbildningsfrågor. Här har han uppenbarligen gått bet. Jag menar på att utbilda de röstberättigade i "rätt" riktning. Det hedrar honom att han försökt. Tidsandan har inte varit Björklunds och Liberalernas bästa vän, inte på länge. Hoppas hans efterträdare har lite mer tur på jobbet.

"Antingen och..."

"Målet är att det snart kommer en till två spelare från varje årgång som når antingen herr- och damlaget". Citatet är hämtat från dagens Sydsvenskansport och tillskrivs fatalt nog HK Malmös ordförande Jörgen Rasmusson. Jag känner honom som en vältalig man, dessutom välsjungande. Ingen ska inbilla mig att Rasmusson inte vet att det heter "antingen herr- eller damlaget". Förresten, vem vet inte? Artikelförfattaren, uppenbarligen. Som jag alltid sagt: man behöver inte vara journalist för att kunna skriva - och man behöver inte kunna skriva bara för att man är journalist. Ovanstående exempel talar för sig själv. Jag ryser.

Inte njuta, bara titta

Mellocirkusen är igång. Ingen kunde vara mindre upphetsad än jag. Samma upplägg år från år, samma förutsägbara resultat. Okej, små små variationer: i år fyra programledare, nytt rekord. Å andra sidan bara en låtskrivare: G-son. Varför det är på detta vis begriper jag inte riktigt. Kan bero på min ålder. Jag är ju ungefär jämngammal med Arja Saijonmaa och Mello är liksom inte för oss. Ändå var hon med i tävlingen igår kväll - fast utom tävlan, mer som en del av konceptet. Pensionärerna ska ha sitt, det har tävlingsledare Björkman bestämt. Så snart får vi Jan Malmsjö. Och Ann-Louise Hansson. Och blogg-Dagny. Nä, det sista var hittepå från min sida. Men nån chans har de ju aldrig, veteranerna. Om de inte heter Owe Thörnqvist och sjunger rediga svennesånger om varmkorv. Då är 88 i passet inget hinder för en plats i finalfältet, det såg vi häromåret. Det fantastiska med Mello är att det sätts nya röstningsrekord precis varje gång. Åtminstone påstår programledarna det. Kanske som en del av konceptet, det med. Eller också är det jag som rör mig i suspekta kretsar. Ingen jag känner - hyfsat många faktiskt - skulle komma på tanken att ringa in och rangordna G-sonlåtar som går in i ena örat och ut i det andra. Det har inte direkt med snålhet att göra, bara lite i så fall. Mer rör det sig om värdighet. Men nu ska jag vá snäll: som tv-underhållning funkar Mello. Särskilt vid en jämförelse mot det som kallas underhållning i Kanal 5. Hellre fyra deltävlingar Mello än ett avsnitt Hysén, den saken är klar. Man får inte ha för stora pretentioner, som mor min sa. F ö är det alldeles frivilligt att titta, som mor min också sa. Själv har jag med åren upptäckt tjusningen med det motvilliga tittandet. Klart bättre än att inte titta alls. Om man vill vá mé i snacket alltså. Och det vill man ju.