Klass slog vilja

Chelsea-MFF 3-0. Vilja slår klass, sägs det. Inte alltid. Inte när skillnaden i spelskicklighet är monumental. MFF sprang och sprang, försökte och försökte, stred med alla medel inklusive ojusta. Men Chelsea var helt enkelt för bra. Trots påstådd kris, trots ett allt annat än ordinarie lag. Smärtsamt med dessa ständiga påminnelser om svensk klubbfotbolls status internationellt (Östersund i fjol ett lysande undantag). Uppsnacket i tv var på sitt sätt mer spännande än själva matchen. En rad snillen spekulerade i MFF:s chanser, alla påfallande positivt. Inget fel i det, hopp och tro måste även experter få ge uttryck för. Medan tid är, så att säga. I efterhand kan man konstatera att MFF aldrig var riktigt nära att göra ett mål - och det hade alltså behövts två för fortsatt liv i Europa league. 0-3 i nacken blev heller inte enda olyckan: Rosenberg fick bryta matchen efter en timme, till synes knäskadad. Lite senare visades Rasmus Bengtsson ut efter två gula kort för likartade förseelser. Sen in i närkamperna, vårdslösa satsningar. 2-0 och 3-0 föll f ö efter Bengtssons utvisning, MFF i decimerat skick gick verkligen på knäna mot slutet. Bäst och uthålligast i mina ögon var Vindheim - men i stort gjorde hela MFF en oerhört tapper match. Problemet var motståndet...