TV-teamet föll med Tre Kronor

Många fiollådor i tv-rutan igår. Wikegård, Renberg, Marie Lehmann, David Fjäll; alla som for till OS för att bevaka hockey i allmänhet och Tre Kronor i synnerhet.
3-4 mot Slovakien. Mors och goodbye redan i kvartsfinalen. Stjärnorna själva tycktes ta fiaskot med viss ro, kanske av gammal vana vad vet jag. Värre alltså med SVT:s hejaklack. Lehmann verkade faktiskt seriöst ledsen, Fjäll i intervjuzonen närmast chockad. Som om de lurats på det allra gottigaste i OS-påsen.
Renberg (f ö utmärkt som expertkommentator) hade bestämt velat vrida klockan tillbaka, hans hjärtskärande ”neej” vid slutsignalen lät i alla fall så. Och Wikegård…nä, inte ens han stod att känna igen. Besserwissern über alles famlade och fumlade efter en analys med någorlunda substans i, men kom aldrig längre än till lite diffust tugg om en ”plan B”. Att ta fram när plan A inte funkar. Och det var ju en ovanligt lågmäld odugligförklaring av förbundskapten Gustavsson – för att komma från Wikegård.
Ska bli spännande att se hur kvällstidningarna tacklar ämnet idag. Inte utan att man bävar.
Personligen tycker jag att Slovakiens seger var ”rättvis”. Deras spelare var kanske inte bättre än Sveriges, men definitivt smartare. Kanske stoltare inombords också. Yngre, äregirigare.
Flådiga namn vinner inga OS-matcher i hockey, särskilt inte när flera av dem visar sig vara överreklamerade. En till sak: är det inte dags snart att hovnarrarna runt Tre Kronor genomskådar sin egen myt om NHL? Så gör det kanske mindre ont nästa gång "stjärnorna" sviker.

S E

Den Olssonska ondskan

Genom åren har jag njutit, skrattat, gråtit över Mats Olssons sportkrönikor i Expressen. Refererat till dem i vänkretsen, citerat delar jag funnit särskilt bländande. Säkert inspirerats i mitt eget skrivande också.
Leker man själv med ord är det ju lätt att falla för den som leker med dem bäst av alla.
Har jag tyckt.
Inte längre.
Olsson skriver fortfarande formidabla texter, rent formuleringsmässigt. Problemet är hans tilltagande behov (?) av att vara djävulskt elak mot dem som inte gör resultat på beställning – eller efter den förutbestämda krönikörsmallen. Tidigare har den Olssonska ondskan drabbat t ex Carolina Klüft och Linus Thörnblad, nu under OS i Vancouver är det Helena Jonsson som hudflängs.
Varje dag, i varje krönika.
Som om Helena Jonssons misslyckande i skidskyttet drabbade andra mer än henne själv. Som om hon hade några skyldigheter mot just Olsson. Eller mot Jerringjuryn, dvs hela svenska folket.
Jag tror inte det, faktiskt.
Min beundran för Helena Jonsson överlever lätt en bom eller två på skjutvallen.
Min beundran för Expressens sportkrönikör är däremot över.

S E

Den oslagbara OS-höjdaren

OS-hockey till frukost, Sverige mot Finland. Inte så dumt. Länge sen jag såg ett svenskt hockeylandslag spela så gediget, åtminstone klockan sex på morronen. 3-0-segern över ”spöket” lovar guld för fortsättningen…höll jag på att skriva. Lovar gott, menar jag.
Fast i min blågula värld kvittar det nästan hur det går i hockeyn. Eller i curlingen. Eller i vad som helst av det som återstår på OS-programmet. Inget kan toppa skidrysaren i lördags kväll. Hellners guld, Johan Olssons brons. Det svenska lagarbetet, den nervpirrande dramaturgin. Ingen lämnades oberörd, minst av allt de ”förhärdade” tv-proffsen. Hård, Blomqvist, Elofsson; den ene stönade som i chock, den andre skrek som i smärta, den tredje grät som ett barn.
Glädjeyttringar har många läten, så att säga.
Och plötsligt var Anja Pärsons s k bragd glömd. Nåja, nästan.

S E

Den enda i sitt slag

Blåslagen och mörbultad men oförändrat trotsig. Anja Pärson måste fan i mig vara en utomjording.
Att komma igen dan efter tidernas krasch och dessutom ta medalj – låt vara i ett mischmasch som kallas ”superkomben” – är omänskligt, varken mer eller mindre. Själv tordes jag inte ens titta på hennes störtlopp. Jag kisade. Med hjärtat i halsgropen. Men så är jag bara en vanlig dödlig människa i mängden.
Anja Pärson är Anja Pärson. Det är skillnad det.

S E

Nu väntar vi bara på Gösta...

Jag gjorde några nya angenäma bekantskaper förra helgen. En hette Tage. En annan hette Agnes. En tredje hette Alva.
Vän av ordning frågar sig kanske om jag checkade in på hemmet – men nej, så var icke fallet.
Jag var på barndop.
Ja, inte på själva dopceremonin men på den glada tillställningen som följde därefter. Det var där jag träffade trion. Agnes, tre månader och tillika dagens huvudperson. Tage, fyra månader. Och så Tages syrra Alva, en försigkommen liten dam på drygt två år.
Vad som slog mig var detta med namnen. Hur namn kommer och går, glöms men består. För att plötsligt pånyttfödas efter typ hundra år.
Tage. Så hette ju gamla farbröder redan när jag var liten, den mest kände var han statsministern Erlander. I modern tid – och då menar jag de senaste femtio åren - har jag inte stött på någon Tage, ingen någorlunda ung i alla fall.
Inte förrän i söndags alltså.
Faktum är att jag blev riktigt glad, för att inte säga upprymd, över Tages comeback. Namnet är för fint för att ligga i malpåse jämte hopplösheter som Jonny, Ronny och Benny.
Lite så med Agnes och Alva också. Gammeldags namn, bortglömda eller bortsorterade av sentida föräldragenerationer. Fast inte av dagens, tydligen. Härligt, härligt.
I sinom tid våras det nog för Bo också. Liksom för Göran, Lennart och Leif. Och för Kerstin, Siv och Gudrun.
Inte ens Gösta ska räknas ut. Jo, här och nu kanske men man vet aldrig om ett sekel eller två.

S E

Sista kraschen med Anja?

Vinter-OS i Vancouver.
Anja Pärsons krasch i störtloppet kan ha varit det läskigaste jag sett. I alla fall på en idrottsarena. Boxningsringen inklusive. Tvi vale, jag ryser än.
En sak är säker: nån däruppe måste gilla Anja Pärson. Annars hade hon aldrig kommit undan som hon trots allt gjorde. Dvs med blånader och muskelvärk – men med livet i behåll.
Nu hör jag (i tv) att det spekuleras om hennes möjligheter till start i kvällens kombinationsstörtlopp. God chans, lyder prognosen. Hög risk, skulle jag vilja säga. Eller helst skrika.
Alltså. Ta din änglavakt och dra dig tillbaka, Anja Pärson. Du har inget kvar att bevisa, inget kvar att vinna. Det finns ett liv utanför störtloppsbacken. Det är inget att frukta, inget att vara rädd för.
Men rädd om.

S E

Efter uselt kommer uruselt

Ser att TV4 löst världsproblemet med en ny programledare till Förkväll. Namnet är föga överraskande, bara en bekräftelse av kanalens tittarförakt: Carolina Gynning.
Tack gode gud att det finns en avstängningsknapp.

S E

Rysare i skidspåret

Vinter-OS i Vancouver.
Charlotte Kalla, vilken vinnare! Marcus Hellner, vilken kämpe!
Kallas guldlopp gjorde mig varm på gränsen till överhettad. Hellners upplopp gjorde mig däremot kallsvettig…faan, killen höll ju på att dö.
Nej, det gjorde han kanske inte. Det var väl bara som det såg ut i lekmannaögon. Trötthetsvallen sprängde han i alla fall. Med råge, extra allt. Bragdartat eller dumdristigt vet möjligen farbror doktorn, gränserna är hårfina skulle jag tro. Hursomhelst var det sorgligt att tappre Hellner snuvades på medalj – med någon ynka sekund.
Mjölksyregrymt.

S E

Proppen ur för Malmöhandbollen

Ystad IF-H 43 25-23.
HK Malmö-Lugi 27-20.
Drygt åttatusen åskådare. På handboll. I Malmö.
Än finns det hopp om mänskligheten får man väl säga efter lördagens arrangemang i Malmö Arena. Det måste inte vara hockey för att folk ska få ändan ur vagnen å gå på match, med rätt upplägg och gediget PR-jobb går det precis lika bra med handboll.
Visst. Många kom från Ystad. Ännu fler från Lund. Så den klentrogne kan alltid hävda att åttatusen inte säger något om intresset i just Malmö…och nä, kanske inte.
Desto mer säger förstås åttatusen om det skånska handbollsintresset i stort – och om den lysande affärsidén med två derbymatcher på en och samma plats. F ö till halva priset av vad EN hockeymatch med Malmös rödhökar kostar i entré. Bara en sån sak.
Best in show i går var HK Malmö. Där fanns viljan, glöden och glädjen. Dvs allt som saknades i Lugi. Alltså, vad tror Lugi? Att de redan är klara för slutspel? Glöm det i så fall. Flera lag trycker på underifrån, dessutom med brant stigande formkurvor som det verkar.
Malmö är ett av dem, märk väl.

S E

Martins match - och min...

Ystads IF-HK Malmö 29-30.
Elitserien i handboll fortsätter att bjuda på smällkarameller. De flesta förståsigpåare begriper nog ingenting vid det här laget. Men kul är det, bara man låter bli att spela på Oddset.
Allra roligast när Malmö skrällvann i Ystad var att min specielle favoritspelare steg fram ur skuggorna.
Martin Josefsson.
Varför jag gillar just honom? Blekingeblodet så klart. Killen har fått sin handbollsfostran i IFK Karlskrona, för mig räcker det länge. Att han sedan verkar vara en ödmjuk och försynt typ på planen gör ingenting sämre, f ö är det väl hans ursprung som slår igenom där. Placeringen är också logisk: på kanten, till vänster.
Sex mål gjorde Josefsson i Ystadmatchen. Det hör inte till vanligheterna. Max tre brukar det bli, ibland inget alls. Jag har lidit med honom, längtat med honom efter ett trendbrott. Jag vet ju att han kan, vet att han under ungdomsåren hemma i Karlskrona spelade i juniorlandslaget och spåddes, som det heter, en lysande framtid.
Riktigt så har det kanske inte blivit. Något år i Norge, ett par år i Danmark, men hela tiden marginalspelare mer än stjärna. Som i Malmö nu. Jag är skitglad att Martin Josefsson är här, uppriktigt upprymd över hans plötsliga målexplosion.
Alla förtjänar en stund i ljuset…

S E

Höglunds sista dans

Elisabet Höglund har entledigats från uppdraget som programledare i Förkväll i TV4. Frågor om varför behöver knappt ställas, inte om man har sett programmet. Frågan är snarare hur hon kunde anförtros uppdraget överhuvudtaget.
Svaret, gissar jag, är ”gamla meriter”. I kombination med ren jävla cynism från fyrans sida.
Höglund var fram till sin pension politisk reporter på SVT. Seriös, påläst, kompetent. Åtminstone större delen av tiden - i själva slutfasen blev det rätt uppenbart att formtoppen vänt, minns jag inte fel blev hon i någon mening ”entledigad” även där. Höglund grät ut i kvällspressen, talade om SVT:s åldersdiskriminering, beskrev sig själv som offer. Och blev nästan folkkär på kuppen.
Det var då TV4 dök upp som räddare i den höglundska nöden. Let’s Dance, Bettan! Kom och bli vår nya tittarfavorit! Här bejakar vi din självbild!
Där borde det ha fått stanna – för Elisabet Höglunds egen skull.
Då hade hon sluppit ifrån sitt totala haveri som programledare i Förkväll – och därmed också den eländiga sortin.

S E

Lugis ofrivilliga (?) hjälpinsats

Lugi-H 43 28-33.
Vet inte om text-tv skojar, men det står så i resultatservicen. Jag som trodde att Lugi blivit ett stabilt topplag och H 43 alla motståndares slagpåse…jag blir alldeles mållös.
För inte håller man väl på med ”friendship” i Lundahandbollen? Nog för att H 43 behöver både peng och poäng – men till skänks av värsta rivalen? Nja, det verkar långsökt.
Eller också inte.

S E

Myten om MFF:s "höstspurt"

Har det inte varit ovanligt tyst kring MFF i vinter? På spelarfronten alltså. Ett lite underligt återköp av Elanga är allt, inget annat har förekommit ens i spekulationssvängen såvitt jag vet. Nog brukar det hända mer där, minns senare års godbitar som t ex Figueiredofyndet och Aubynnkapet.
Nå. Alibit för kursändringen kan ju verka okej. Det är det här med den vassa avslutningen på fjolårssäsongen. Potentialen som kom fram när otur, press och domare äntligen slutade jävlas. Att det laget, den spelartruppen, bara kan bli bättre, ännu bättre. Osv.
Det bär mig emot att peta i detaljer men låt mig ändå påminna om hur det egentligen var under fotbollshösten 2009. MFF vann INGEN av sina fyra sista matcher i allsvenskan. Förluster mot Göteborg och Kalmar, oavgjort mot Gais och BP. Uppryckningen som kom dessförinnan var högst tillfällig, slutklämmen blev precis lika avslagen som säsongen i stort.
Man ska vara jävligt blå för att se den ”uppryckningen” som ett lovande avstamp för 2010. Och då har jag inte nämnt ett ord om att MFF förlorade sin senaste träningsmatch med 0-6.

S E

Rättelse om ålder

Man ska aldrig överdriva människors ålder. Särskilt inte damers.
Ulrika Knape, som jag nämner nedan, är således inte alls 57 år. Född 1955 fyller hon blott 55 i vår, så det så.
I sak förändrar det dock inget i inlägget om Mesarnas mästare.

S E

Mesarnas mästare

Jag hade precis börjat gilla Armand Kranjc i Mästarnas mästare. Inte för att han har Stefan Holms verbala förmåga eller är i närheten av Patrik Sjöbergs skådespelartalang, snarare för att han saknar de egenskaperna. Kranjc förställer sig inte, han är som han är. Enkelheten personifierad, så att säga. Och samtidigt en tuff jävel, annars hade han ju aldrig kunnat bli världsmästare i boxning. Får man förmoda.
Fast efter senaste avsnittet i Mästarnas mästare är det inte utan att jag undrar.
När Armand Kranjc hamnade i duellen och skulle välja motståndare…ja, då framstod han plötsligt som vilken fegis som helst. Kranjc kunde valt en annan karl att duellera mot (där fanns gott om alternativ), en utmaning som i någon mån matchat hans image. Det där han själv berättade så livfullt om i programmet; den hårda vägen till framgång, modet som krävs i fajterna man-man, besattheten av att vinna etc.
Kranjc, 36, valde Ulrika Knape, 57.
Därmed har tre damer nu fått lämna Mästarnas mästare efter dueller mot s k män. Tre av fem. Mesgruppen är tillsvidare intakt.

S E

EM-festen över - elitserien väntar

Frankrike-Kroatien 25-21.
Som väntat. Frankrike värdiga Europamästare i handboll 2010, Kroatien värdig finalmotståndare. Matchen sådär, fransmännen lite för bra för att det skulle bli riktigt spännande. Segerrycket låg liksom på lut hela tiden, åtminstone upplevde jag det så.
Sammanfattningsvis en fantastisk turnering, tyvärr med Sverige på skuggsidan. Nr 15 av 16 deltagande nationer…brrr, lovar inte gott inför nästa års VM på hemmaplan. Bästa svensklaget på EM hade TV4-sporten.
Och här hemma väntar omstart i elitserien. Måttligt upphetsande kanske. Lite som fiskpinnar istället för piggvar. Inget att dregla över, men det går.

S E