Ser att Sydsvenskans sportchef listar sina favoriter bland tv:s fotbollsexperter i dagens tidning. Jens Fjellström, Pelle Blohm, Elin Ekblom Bak; i den ordningen. Okej för det, tycke och smak är personligt och bör i görligaste mån respekteras.
Själv undrar jag dock vad Glenn Strömberg har gjort sportchefen för ont.
S E
lördag 30 maj 2009
torsdag 28 maj 2009
Barca för bra för finalens bästa
Man spelar inte bättre än motståndaren tillåter.
Den gamla fotbollsklyschan besannades i CL-finalen. Manchester United kämpade väl, försökte allt – men Barcelona tillät just ingenting. Bortsett då från de första tio minuterna, där United faktiskt dominerade matchen.
Skenbart, åtminstone.
Barca backade hem, väntade kanske på misstag. Och behövde i så fall inte vänta längre än just tio minuter. Då kom Unitedsjabblet på mitten, gratisbollen till den briljante Iniesta som i sin tur förlängde till Eto’o. 1-0 – vid Barcas första besök i straffområdet.
Med det målet vill jag påstå att spänningsmomentet dog. Inget lag är så skickligt som Barcelona på att kontrollera en match, dra nytta av en ledning. Hålla i bollen, säkerhetsspela, fördriva tid. Unitedspelarna, vana vid att nästan alltid kunna vinna vid behov, måste känt en enorm frustration över ”behandlingen”.
Vissa tålde det någorlunda, andra inte alls.
Ronaldo t ex blev riktigt pågaputt och hade sånär glyttat till sig en utvisning. Och Scholes, den gamle sluggern som byttes in i slutet, hann förstås med en vansinnestackling på ökänt manér.
Inga skönhetspris där, inte. Och knappast för matchen som sådan heller. Barcelonas smartness gick liksom ut över underhållningsvärdet.
S E
Den gamla fotbollsklyschan besannades i CL-finalen. Manchester United kämpade väl, försökte allt – men Barcelona tillät just ingenting. Bortsett då från de första tio minuterna, där United faktiskt dominerade matchen.
Skenbart, åtminstone.
Barca backade hem, väntade kanske på misstag. Och behövde i så fall inte vänta längre än just tio minuter. Då kom Unitedsjabblet på mitten, gratisbollen till den briljante Iniesta som i sin tur förlängde till Eto’o. 1-0 – vid Barcas första besök i straffområdet.
Med det målet vill jag påstå att spänningsmomentet dog. Inget lag är så skickligt som Barcelona på att kontrollera en match, dra nytta av en ledning. Hålla i bollen, säkerhetsspela, fördriva tid. Unitedspelarna, vana vid att nästan alltid kunna vinna vid behov, måste känt en enorm frustration över ”behandlingen”.
Vissa tålde det någorlunda, andra inte alls.
Ronaldo t ex blev riktigt pågaputt och hade sånär glyttat till sig en utvisning. Och Scholes, den gamle sluggern som byttes in i slutet, hann förstås med en vansinnestackling på ökänt manér.
Inga skönhetspris där, inte. Och knappast för matchen som sådan heller. Barcelonas smartness gick liksom ut över underhållningsvärdet.
S E
tisdag 26 maj 2009
En inköpslista högt i det blå...
Jaha. Vad finns att säga om MFF som inte redan är sagt? Skulle möjligen vara att jag börjar tycka synd om Hasse Borg, sportchefen. Tänk att misslyckas så kapitalt med spelarköpen, gång på gång på gång. Tänk att satsa miljontals kronor om och om igen - och nästan aldrig få nånting tillbaka.
Hur kul är det på en skala?
Sover karl’n om nätterna?
Pallar han så värst länge till, var går gränsen?
Låt oss till att börja med titta lite närmre på årets Borgvärvningar.
David Durmaz, högerback. Reserv redan i Gais, reserv även i MFF. Vem hade trott något annat?
Ricardinho, vänsterback. Ingen Safari, snarare en Järdler. Dvs habil i sin roll. Men måste man åka till Brasilien för att hitta den typen av spelare?
Miljan Mutavdzic, mittfältare från Serbien. Målskytt och matchvinnare i premiären. Lovande så långt. Eller så kort. Sen korsbandsskadad och borta säsongen ut. Otur förstås, eventuellt i kombination med obefintlig MFF-research (Mutavdzic var tydligen inte helt fit när han kom).
Daniel Larsson, forward/yttermittfältare. Snabb men fartblind, precis som i BK Häcken. Där ingen av storklubbarna i närområdet (Öis, Gais, IFK Göteborg, Elfsborg) såg någon allsvensk potential, där tyckte sig MFF se ett fynd. Vi väntar än.
Wilton Figueiredo, forward. Värstingklippet, stjärnköpet. Har ännu inte levererat, som det heter. Men väl motsvarat sitt renommé från AIK-tiden: självisk, lynnig, ojämn.
Kollar man sen på fjolårets inköpslista finner man bl a följande namn:
Dusan Melicharek, målvakt. Upptäcktes på bänken i Mjällby, upphöjdes till förstekeeper i MFF när Sandqvist gjort tre tavlor för mycket. Profilerade sig mest som strulpelle – och är nu tillbaka på bänken.
Markus Halsti, finsk mittback, påträffad i Gais. Het när han kom, iskall idag.
Jeffrey Aubynn, mittfältare. Hämtad från Norge, dessförinnan allsvensk i en rad olika klubbar. Absolut en klassspelare – dessvärre fem á tio år innan MFF slet upp feta pungen i blind köpyra. Skadad nu, möjligen petad.
Rick Kruys, mittfältare. Dvd-fynd från Holland. Snabbt förvandlad till osynlige mannen i MFF, i bästa fall bänknötare.
Robert Åhman-Persson, mittfältare från danska ligan (och tidigare AIK). Snudd på succé, definitivt ett ljus i mörkret.
Roland Nilsson/Hans Gren, tränare. Lät bra, medges. Blev kass, konstateras.
Kanske har jag glömt någon, det är svårt att hålla reda på alla som kommer och går i den blå äventyrskarusellen.
Däremot vet jag med bestämdhet att de egna ungdomarna får maka på sig när köpespelarna ska beredas plats. Senast Pontus Jansson och Alex Nilsson som lån till IFK Malmö. Skulle de bli bättre av det? Eller är utlåning bara ett annat namn för dumpning?
Som sagt. Undrar hur han har det med nattsömnen, inköpschef Borg. Och då har jag ändå inte dragit upp hans all time high på businessfronten.
Jari Litmanen. Hu.
S E
Hur kul är det på en skala?
Sover karl’n om nätterna?
Pallar han så värst länge till, var går gränsen?
Låt oss till att börja med titta lite närmre på årets Borgvärvningar.
David Durmaz, högerback. Reserv redan i Gais, reserv även i MFF. Vem hade trott något annat?
Ricardinho, vänsterback. Ingen Safari, snarare en Järdler. Dvs habil i sin roll. Men måste man åka till Brasilien för att hitta den typen av spelare?
Miljan Mutavdzic, mittfältare från Serbien. Målskytt och matchvinnare i premiären. Lovande så långt. Eller så kort. Sen korsbandsskadad och borta säsongen ut. Otur förstås, eventuellt i kombination med obefintlig MFF-research (Mutavdzic var tydligen inte helt fit när han kom).
Daniel Larsson, forward/yttermittfältare. Snabb men fartblind, precis som i BK Häcken. Där ingen av storklubbarna i närområdet (Öis, Gais, IFK Göteborg, Elfsborg) såg någon allsvensk potential, där tyckte sig MFF se ett fynd. Vi väntar än.
Wilton Figueiredo, forward. Värstingklippet, stjärnköpet. Har ännu inte levererat, som det heter. Men väl motsvarat sitt renommé från AIK-tiden: självisk, lynnig, ojämn.
Kollar man sen på fjolårets inköpslista finner man bl a följande namn:
Dusan Melicharek, målvakt. Upptäcktes på bänken i Mjällby, upphöjdes till förstekeeper i MFF när Sandqvist gjort tre tavlor för mycket. Profilerade sig mest som strulpelle – och är nu tillbaka på bänken.
Markus Halsti, finsk mittback, påträffad i Gais. Het när han kom, iskall idag.
Jeffrey Aubynn, mittfältare. Hämtad från Norge, dessförinnan allsvensk i en rad olika klubbar. Absolut en klassspelare – dessvärre fem á tio år innan MFF slet upp feta pungen i blind köpyra. Skadad nu, möjligen petad.
Rick Kruys, mittfältare. Dvd-fynd från Holland. Snabbt förvandlad till osynlige mannen i MFF, i bästa fall bänknötare.
Robert Åhman-Persson, mittfältare från danska ligan (och tidigare AIK). Snudd på succé, definitivt ett ljus i mörkret.
Roland Nilsson/Hans Gren, tränare. Lät bra, medges. Blev kass, konstateras.
Kanske har jag glömt någon, det är svårt att hålla reda på alla som kommer och går i den blå äventyrskarusellen.
Däremot vet jag med bestämdhet att de egna ungdomarna får maka på sig när köpespelarna ska beredas plats. Senast Pontus Jansson och Alex Nilsson som lån till IFK Malmö. Skulle de bli bättre av det? Eller är utlåning bara ett annat namn för dumpning?
Som sagt. Undrar hur han har det med nattsömnen, inköpschef Borg. Och då har jag ändå inte dragit upp hans all time high på businessfronten.
Jari Litmanen. Hu.
S E
måndag 25 maj 2009
Självmål utan motstycke
Gårdagens snackis: Expressens osannolika självmål, vad annars? En reporter som inte känner igen landets LO-ordförande, en fotograf som uppenbarligen inte heller gör det. Fast värre ändå: en tidningsredaktion som låter allt passera, som inte klarar av att identifiera bytet för sin egen drevjournalistik.
Eller?
Här gnager en misstanke. Ja, om insiderbrott alltså.
Säg att ett antal medarbetare på Expressen inte alls gillar drevet mot Wanja Lundby-Wedin. Att de tvärtom tycker att tidningen gått för långt, sjunkit för lågt. Att de faktiskt känner skam över att behöva räknas in i mobben.
Hur lätt är det då inte att iscensätta en kupp som denna? För att flytta fokus, menar jag. Från ”skandal” till skandal, så att säga. Äkta desperation känner sällan gränser, ädla syften föder ofta kreativa lösningar.
Skojar. Så väl är det inte här.
Vad vi ser är ren jävla okunskap. I sitt slag häpnadsväckande – fast ändå inte. Den som tror att journalister vet bättre och mer än alla andra har gått vilse i pannkakan. De flesta journalister är precis som du och jag. Kan skilja på rätt och fel, på groda och anka. Men inte nödvändigtvis på en LO-boss och en dam i mängden, eller för den delen på Zlatan och en korplirare vilken som helst.
Allt har med intresse att göra. Alternativt brist på intresse.
Själv erinrar jag mig morgontidningskollegan som på 1970-talet skulle redigera Ettan och fick i uppdrag att beställa en Bosse Larsson-bild från arkivet. Fotbolls-Larsson alltså, MFF-ikonen. Men se, detta hade inte kollegan en susning om. Den enda Bosse Larsson hon kände till var han, allsångsledaren på Skansen. Vilket följdriktigt färgade hennes beställning.
Nu avvärjdes förvisso det missödet innan tidningen gick i press. På den tiden fanns korrekturläsare, sidgranskning, kolleger som brydde sig. Befolkade redaktioner, inte slimmade som idag.
Fel blev det förstås lik förbannat, då och då. Smärre fel att fnissa åt, medelstora fel att sucka över. Rättelser och ursäkter. Inget märkligt eller särskilt dramatiskt, bara normalt tidningsliv.
Ljusår från modern Expressenklass.
S E
Eller?
Här gnager en misstanke. Ja, om insiderbrott alltså.
Säg att ett antal medarbetare på Expressen inte alls gillar drevet mot Wanja Lundby-Wedin. Att de tvärtom tycker att tidningen gått för långt, sjunkit för lågt. Att de faktiskt känner skam över att behöva räknas in i mobben.
Hur lätt är det då inte att iscensätta en kupp som denna? För att flytta fokus, menar jag. Från ”skandal” till skandal, så att säga. Äkta desperation känner sällan gränser, ädla syften föder ofta kreativa lösningar.
Skojar. Så väl är det inte här.
Vad vi ser är ren jävla okunskap. I sitt slag häpnadsväckande – fast ändå inte. Den som tror att journalister vet bättre och mer än alla andra har gått vilse i pannkakan. De flesta journalister är precis som du och jag. Kan skilja på rätt och fel, på groda och anka. Men inte nödvändigtvis på en LO-boss och en dam i mängden, eller för den delen på Zlatan och en korplirare vilken som helst.
Allt har med intresse att göra. Alternativt brist på intresse.
Själv erinrar jag mig morgontidningskollegan som på 1970-talet skulle redigera Ettan och fick i uppdrag att beställa en Bosse Larsson-bild från arkivet. Fotbolls-Larsson alltså, MFF-ikonen. Men se, detta hade inte kollegan en susning om. Den enda Bosse Larsson hon kände till var han, allsångsledaren på Skansen. Vilket följdriktigt färgade hennes beställning.
Nu avvärjdes förvisso det missödet innan tidningen gick i press. På den tiden fanns korrekturläsare, sidgranskning, kolleger som brydde sig. Befolkade redaktioner, inte slimmade som idag.
Fel blev det förstås lik förbannat, då och då. Smärre fel att fnissa åt, medelstora fel att sucka över. Rättelser och ursäkter. Inget märkligt eller särskilt dramatiskt, bara normalt tidningsliv.
Ljusår från modern Expressenklass.
S E
Fartblind handbollsfest
Förr spelades gå & ståhandboll. Numera spelas tuta & körhandboll – och faan vet vilket som är roligast. Att titta på, menar jag.
Jämförelsen kom för mig igår i samband med tv-sändningen av Champions Leaguefinalen mellan Kiel och Ciudad Real. Vilket furiöst tempo! Vilken målorgie! Vilka satsningar! Vilka krutpaket till spelare!
Men var det bra? Blev jag underhållen?
Svar nej.
Det kan förvisso vara mig det är fel på. Att jag blivit för gammal eller så. Missat utvecklingen, fastnat i det förflutna. Då när en handbollsmatch slutade typ 19-17 eller, vid speciella målkalas, kanske 26-23.
Mellan Kiel och Ciudad Real blev det 39-34. Och ja, siffrorna stör mig. Speltiden är ju samma som förr, 2x30 minuter. Dagens målvakter är dessutom bättre än gårdagens, ingalunda sämre. Men vad hjälper det? Inför vansinnestempo och vildavästernskytte är vi alla maktlösa. Målvakter, bildproducenter, åskådare, tv-tittare. Några av målen i gårdagens match blev man helt följdriktigt blåst på – och ingen skugga på bildproducenten som alltså inte hann med i svängarna.
Snabba omställningar är ett mantra i tiden (även i fotboll), det är bara att acceptera. Men detta blev definitivt too much, åtminstone för min handbollssmak. Ingen finess eller briljans, ytterst få in- eller utspel. Desto mer av urkraft och tjurrusningar. Och så skott, skott, skott, spring, spring, spring. Rakt över motståndarna, om så krävs.
Fartens tjusning? Knappast. Snarare fartens förbannelse.
Fast gå & stå-epoken vill jag nog inte ha tillbaka ändå. Men gärna ett mellanting, tack.
S E
Jämförelsen kom för mig igår i samband med tv-sändningen av Champions Leaguefinalen mellan Kiel och Ciudad Real. Vilket furiöst tempo! Vilken målorgie! Vilka satsningar! Vilka krutpaket till spelare!
Men var det bra? Blev jag underhållen?
Svar nej.
Det kan förvisso vara mig det är fel på. Att jag blivit för gammal eller så. Missat utvecklingen, fastnat i det förflutna. Då när en handbollsmatch slutade typ 19-17 eller, vid speciella målkalas, kanske 26-23.
Mellan Kiel och Ciudad Real blev det 39-34. Och ja, siffrorna stör mig. Speltiden är ju samma som förr, 2x30 minuter. Dagens målvakter är dessutom bättre än gårdagens, ingalunda sämre. Men vad hjälper det? Inför vansinnestempo och vildavästernskytte är vi alla maktlösa. Målvakter, bildproducenter, åskådare, tv-tittare. Några av målen i gårdagens match blev man helt följdriktigt blåst på – och ingen skugga på bildproducenten som alltså inte hann med i svängarna.
Snabba omställningar är ett mantra i tiden (även i fotboll), det är bara att acceptera. Men detta blev definitivt too much, åtminstone för min handbollssmak. Ingen finess eller briljans, ytterst få in- eller utspel. Desto mer av urkraft och tjurrusningar. Och så skott, skott, skott, spring, spring, spring. Rakt över motståndarna, om så krävs.
Fartens tjusning? Knappast. Snarare fartens förbannelse.
Fast gå & stå-epoken vill jag nog inte ha tillbaka ändå. Men gärna ett mellanting, tack.
S E
fredag 22 maj 2009
Kappan vänd efter TFF-vinden...
Vill minnas – fast helst förtränga – att jag tippat Trelleborgs FF som nästjumbo i årets fotbollsallsvenska. Med dumstruten på och kappan vänd efter vinden ber jag nu om överseende. TFF åker så klart inte ur, aldrig i livet. TFF kan däremot bli årets Kalmar, laget ingen tar riktigt på allvar. Förrän det är för sent.
Nej, jag tror inte TFF vinner guldet. Fullt så stollig har jag inte blivit i min bondånger. Men övre halvan definitivt, kanske topp 5. Och i så fall, svindlande tanke, kanske bättre än MFF i sluttabellen.
Fattigmans-FF före Rikemans-FF, känn på den.
Fredrik Jensen före Wilton Figueiredo, känn på den också.
Tror inte att TFF velat byta.
S E
Nej, jag tror inte TFF vinner guldet. Fullt så stollig har jag inte blivit i min bondånger. Men övre halvan definitivt, kanske topp 5. Och i så fall, svindlande tanke, kanske bättre än MFF i sluttabellen.
Fattigmans-FF före Rikemans-FF, känn på den.
Fredrik Jensen före Wilton Figueiredo, känn på den också.
Tror inte att TFF velat byta.
S E
torsdag 21 maj 2009
Metarens Frustrerande Fiskefiasko
Kristi himmelsfärdsdagen är av hävd också Stora Metaredan. Därför gjorde vi det idag, min polare och jag. Metade. Tre timmar i Arriesjön. Det hade vi inte mycket för. Ingenting faktiskt.
Vi enades efteråt om att det varit ett typiskt MFF-fiske. Massivt maskinnehav, kreativa påsättningar (av betet), hyggligt "spel" och energiska försök att luckra upp motståndarens vattentäta defensiv.
I kombination med kompakt oförmåga.
Krok ut som närmast, 0-0 som logiskt slutresultat.
Man kan bli mållös för mindre.
S E
Vi enades efteråt om att det varit ett typiskt MFF-fiske. Massivt maskinnehav, kreativa påsättningar (av betet), hyggligt "spel" och energiska försök att luckra upp motståndarens vattentäta defensiv.
I kombination med kompakt oförmåga.
Krok ut som närmast, 0-0 som logiskt slutresultat.
Man kan bli mållös för mindre.
S E
tisdag 19 maj 2009
Damfotbollens hummande herrar
Gillar man fotboll som sport, ja då ska man konsumera damallsvenskan med måtta. Kvalitén är helt enkelt för dålig, underhållningsvärdet försumbart. Det har man tydligen insett i Stockholm där ynka 387 personer bevittnade kvällens match mellan AIK och Malmö.
387. I allsvenskan.
Själv såg jag matchen i tv. Tiden ut faktiskt. Bara för att se om det tog sig efterhand. Spelet alltså. Passningarna, skotten, kreativiteten, bollbehandlingen, allt. Men nej, inte särskilt. Malmös Therese Sjögran var ett lysande undantag, synd att hennes teknik och spelförståelse inte går att klona.
Allra sämst var kommentatorsparet. Män förstås. Män utan mod. Inte ett kritiskt ord om alla felpass och snedsparkar, inte en antydan till analys av spelkvaliten. Bara hummanden och smicker. När så den ene, han som ska föreställa expert, genomgående nämner varenda spelare vid förnamn tangeras gränsen för kafferep, syjunta eller…ja, möjligen damfotboll.
Tack för slutsignalen, den kom som en befrielse.
S E
387. I allsvenskan.
Själv såg jag matchen i tv. Tiden ut faktiskt. Bara för att se om det tog sig efterhand. Spelet alltså. Passningarna, skotten, kreativiteten, bollbehandlingen, allt. Men nej, inte särskilt. Malmös Therese Sjögran var ett lysande undantag, synd att hennes teknik och spelförståelse inte går att klona.
Allra sämst var kommentatorsparet. Män förstås. Män utan mod. Inte ett kritiskt ord om alla felpass och snedsparkar, inte en antydan till analys av spelkvaliten. Bara hummanden och smicker. När så den ene, han som ska föreställa expert, genomgående nämner varenda spelare vid förnamn tangeras gränsen för kafferep, syjunta eller…ja, möjligen damfotboll.
Tack för slutsignalen, den kom som en befrielse.
S E
måndag 18 maj 2009
Otur oskicklighetens olycksbroder
0-1, 0-1, 0-1.
Säga vad man vill om MFF, jämnheten är det inget fel på. Samma förlustsiffror tre gånger om nu. Mot Elfsborg. Mot Helsingborg. Mot Hammarby.
Otur?
Ja, kanske det. Bra lag har tur, sämre lag otur. Så brukar det vara – och MFF är verkligen inget bra lag för tillfället. Åtta gjorda mål på nio matcher säger allt; det finns inget fungerande anfallsspel. Ingen effektivitet, ingen skärpa i avsluten. Och för den delen knappt någon bemanning i den s k boxen. En, säger en, renodlad anfallare i startelvan; vad är det för fegt jävla upplägg?
Namnen på ”den ende” lär heller inte skrämma slag på några allsvenska försvar. Först Ofere som aldrig varit eller kommer att bli någon typisk målskytt, sedan Figueiredo som aldrig varit eller kommer att bli någon typisk lagspelare.
När så kantspringarna Molins och Larsson envisas med att vara allsvenskans absolut ofarligaste duo vad gäller konsten att få bollen över en mållinje, ja då återstår i princip bara Harbuzi. Agon Mehmeti räknar jag inte längre, killen verkar ju dömd till evig bänknötning.
MFF har problem, den saken är klar. I år igen.
Å andra sidan går det bra för Mjällby, tralala.
S E
Säga vad man vill om MFF, jämnheten är det inget fel på. Samma förlustsiffror tre gånger om nu. Mot Elfsborg. Mot Helsingborg. Mot Hammarby.
Otur?
Ja, kanske det. Bra lag har tur, sämre lag otur. Så brukar det vara – och MFF är verkligen inget bra lag för tillfället. Åtta gjorda mål på nio matcher säger allt; det finns inget fungerande anfallsspel. Ingen effektivitet, ingen skärpa i avsluten. Och för den delen knappt någon bemanning i den s k boxen. En, säger en, renodlad anfallare i startelvan; vad är det för fegt jävla upplägg?
Namnen på ”den ende” lär heller inte skrämma slag på några allsvenska försvar. Först Ofere som aldrig varit eller kommer att bli någon typisk målskytt, sedan Figueiredo som aldrig varit eller kommer att bli någon typisk lagspelare.
När så kantspringarna Molins och Larsson envisas med att vara allsvenskans absolut ofarligaste duo vad gäller konsten att få bollen över en mållinje, ja då återstår i princip bara Harbuzi. Agon Mehmeti räknar jag inte längre, killen verkar ju dömd till evig bänknötning.
MFF har problem, den saken är klar. I år igen.
Å andra sidan går det bra för Mjällby, tralala.
S E
torsdag 14 maj 2009
PR-fritt i stöddighetens fälla
Hur mycket bryr sig egentligen MFF och TFF om den breda fotbollspubliken? Inte mycket, tror jag. Inte ett smack när det kommer till DM. Där gästade MFF Torn i Stångby häromsistens, där gästade TFF Påarp så sent som igår. Det kunde blivit guldkant för alla fotbollsvänner på dessa småorter. Något att minnas, något mer än den sedvanliga division 4-lunken.
Om MFF och TFF velat bjuda till.
Det ville varken MFF eller TFF.
De allsvenska klubbarna kom med pojk- och juniorspelare, och båda lät sig besegras utan skam. Som om DM vore skit. Som om PR vore försumbart. Som om publiken får skylla sig själv om den hade trott något annat.
Själv tycker jag det är läskigt när stora klubbar liksom spottar på små. Varför anmäla sig till DM överhuvudtaget när man inte har för avsikt att bruka allvar?
MFF och TFF har A-lagstrupper på cirka tjugo man vardera, många spelare står alltså utanför respektive startelva. Om nu de ordinarie måste sparas av något dunkelt skäl - kunde då inte reserverna, de s k marginalspelarna, luftats i DM?
Klart att de kunde. Om inte stöddigheten fått råda.
S E
Om MFF och TFF velat bjuda till.
Det ville varken MFF eller TFF.
De allsvenska klubbarna kom med pojk- och juniorspelare, och båda lät sig besegras utan skam. Som om DM vore skit. Som om PR vore försumbart. Som om publiken får skylla sig själv om den hade trott något annat.
Själv tycker jag det är läskigt när stora klubbar liksom spottar på små. Varför anmäla sig till DM överhuvudtaget när man inte har för avsikt att bruka allvar?
MFF och TFF har A-lagstrupper på cirka tjugo man vardera, många spelare står alltså utanför respektive startelva. Om nu de ordinarie måste sparas av något dunkelt skäl - kunde då inte reserverna, de s k marginalspelarna, luftats i DM?
Klart att de kunde. Om inte stöddigheten fått råda.
S E
tisdag 12 maj 2009
Det var en gång en tungviktare...
En gammal vän på dekis. Lite så känns det att se IFK Norrköping numera.
När jag växte upp fanns två lag med typ tungviktsstatus i fotbollsallsvenskan. IFK Norrköping var det ena, MFF det andra. År ut och år in höll de ställningarna, år ut och år in turades de om att vinna. Andra lag kunde åka ur allsvenskan, aldrig Norrköping eller MFF. Andra lag kunde vara bra ibland, Norrköping och MFF var bra alltid.
Fick man lära sig då, för sisådär femtio år sedan. På Alfatiden.
Alfa var en tablettask – och själva pastillen kunde man både ha och mista. Det mumsiga var idolbilden som medföljde, nerstucken i askens framkant. Där fanns alla de allsvenska stjärnorna, där kunde man läsa om dem på kortets baksida.
Det var så jag lärde känna Putte Källgren. Herbert Sandin. Julle Gustavsson. Bajdoff Johansson. Göte Arnell. Holger Nyman. Zamora Nyholm, målvakten. För att nu nämna bara några av IFK Norrköpings dåtida hjältar.
Ja, backen Rune Lind får man heller inte glömma. Eller Rune Blind, som vissa elakingar döpte om honom till. Detta med anspelning på hans oförmåga att se någon principiell skillnad mellan det egna målet och motståndarmålet.
Sant eller ej; IFK Norrköping hade råd med ett och annat självmål, då när det begav sig.
Idag verkar hela klubben vara ett stort självmål. Inte en seger ännu efter sex omgångar i division 2 – låt vara att serien numera fått beteckningen superettan. Inte många kronor i kassan heller, om man ska tro larmrapporterna. Ingen allsvensk glans på nånting, mest jämmer och elände.
Kanske är historien IFK Norrköpings värsta fiende. Jämförelserna mellan då och nu. Pressen att komma tillbaka. Trycket utifrån, de ständiga påminnelserna om forna dagars bedrifter. Den allsvenska maratontabellen där IFK Norrköping alltjämt försvarar en fjärdeplats – fast i fritt fall, som det verkar.
Jag vet inte, har ingen inblick. Ser bara resultaten, minns bara mina Alfastjärnor. Det är då vemodet rullar rakt in i fotbollshjärtat.
S E
När jag växte upp fanns två lag med typ tungviktsstatus i fotbollsallsvenskan. IFK Norrköping var det ena, MFF det andra. År ut och år in höll de ställningarna, år ut och år in turades de om att vinna. Andra lag kunde åka ur allsvenskan, aldrig Norrköping eller MFF. Andra lag kunde vara bra ibland, Norrköping och MFF var bra alltid.
Fick man lära sig då, för sisådär femtio år sedan. På Alfatiden.
Alfa var en tablettask – och själva pastillen kunde man både ha och mista. Det mumsiga var idolbilden som medföljde, nerstucken i askens framkant. Där fanns alla de allsvenska stjärnorna, där kunde man läsa om dem på kortets baksida.
Det var så jag lärde känna Putte Källgren. Herbert Sandin. Julle Gustavsson. Bajdoff Johansson. Göte Arnell. Holger Nyman. Zamora Nyholm, målvakten. För att nu nämna bara några av IFK Norrköpings dåtida hjältar.
Ja, backen Rune Lind får man heller inte glömma. Eller Rune Blind, som vissa elakingar döpte om honom till. Detta med anspelning på hans oförmåga att se någon principiell skillnad mellan det egna målet och motståndarmålet.
Sant eller ej; IFK Norrköping hade råd med ett och annat självmål, då när det begav sig.
Idag verkar hela klubben vara ett stort självmål. Inte en seger ännu efter sex omgångar i division 2 – låt vara att serien numera fått beteckningen superettan. Inte många kronor i kassan heller, om man ska tro larmrapporterna. Ingen allsvensk glans på nånting, mest jämmer och elände.
Kanske är historien IFK Norrköpings värsta fiende. Jämförelserna mellan då och nu. Pressen att komma tillbaka. Trycket utifrån, de ständiga påminnelserna om forna dagars bedrifter. Den allsvenska maratontabellen där IFK Norrköping alltjämt försvarar en fjärdeplats – fast i fritt fall, som det verkar.
Jag vet inte, har ingen inblick. Ser bara resultaten, minns bara mina Alfastjärnor. Det är då vemodet rullar rakt in i fotbollshjärtat.
S E
måndag 11 maj 2009
Oanat möte "stal" matchen
Var på match i lördags. Prespa mot Palestinska i femman. Aldrig har jag sett så lite fotboll. Inte för att matchen var kass eller ointressant – men för att jag råkade träffa en gammal MFF-lirare. Vi hamnade bredvid varann av en ren slump, började prata. Och fortsatte prata. Matchen igenom. Om fotboll. Om MFF. Om ledarskap och talangutveckling, om gårdagens stjärnor och dagens. Om livet i stort.
Då är det lätt att tappa fokus, kan jag säga. På pågående match alltså. Dessbättre blev det 0-0 så några väsentligheter gick vi tydligen inte miste om, ex-MFF:aren och jag.
Deval Eminovski hette han förresten. Kändis för oss som följde MFF på 1980-talet. Mittfältare med bländande teknik och lysande spelsinne. Ofta förvisad till kanten, dock. Eller till bänken, ännu oftare. Eminovskis tid i MFF sammanföll med den gyllene Roy Hodgson-eran, konkurrensen om platserna i startelvan var liksom mördande.
Då som nu, fast värre.
Deval Eminovski blev tränare efter den aktiva karriären, så sent som i fjol i just Prespa. Nu är han emellertid fotbollsledig för att läsa idrottsvetenskap i ett större perspektiv. Avhandling är på gång – och att verbale Deval verkar väl påläst intygas härmed.
Kul möte, helgens höjdpunkt på sitt sätt.
Helgens skämt måste ha varit den där VM-fajten i professionell damboxning med Maria Lindberg från Malmö som part i målet. Oavgjort! Va faan då oavgjort? Efter tio ronder borde väl vilken dönicke som helst till domare kunna avgöra vem som vunnit. Å andra sidan kan man förstås le åt sina egna bekräftade fördomar: proffsboxning ÄR inte seriös, allra minst på damsidan där precis vem som helst verkar kunna få en ”VM-match”.
Helgens trendbrott stod bestämt Wilton Figueiredo för. MFF:s omdiskuterade dyring gjorde mål. I sjätte försöket. Inte illa. Eller alltid nåt. I väntan på att själva spelet ska lossna.
Helgens propagandanummer alla sportkategorier: herrhandbollens SM-final mellan Alingsås och Guif. En infernaliskt spännande match inför 14000 åskådare i Globen. Briljans i spelet blandad med brutalitet i tacklingarna – men aldrig några glyttiga låtsasslagsmål som i hockeyn.
Alingsås värdiga mästare. Guif bästa förloraren på länge, länge. Må Skånelagen ta lärdom.
S E
Då är det lätt att tappa fokus, kan jag säga. På pågående match alltså. Dessbättre blev det 0-0 så några väsentligheter gick vi tydligen inte miste om, ex-MFF:aren och jag.
Deval Eminovski hette han förresten. Kändis för oss som följde MFF på 1980-talet. Mittfältare med bländande teknik och lysande spelsinne. Ofta förvisad till kanten, dock. Eller till bänken, ännu oftare. Eminovskis tid i MFF sammanföll med den gyllene Roy Hodgson-eran, konkurrensen om platserna i startelvan var liksom mördande.
Då som nu, fast värre.
Deval Eminovski blev tränare efter den aktiva karriären, så sent som i fjol i just Prespa. Nu är han emellertid fotbollsledig för att läsa idrottsvetenskap i ett större perspektiv. Avhandling är på gång – och att verbale Deval verkar väl påläst intygas härmed.
Kul möte, helgens höjdpunkt på sitt sätt.
Helgens skämt måste ha varit den där VM-fajten i professionell damboxning med Maria Lindberg från Malmö som part i målet. Oavgjort! Va faan då oavgjort? Efter tio ronder borde väl vilken dönicke som helst till domare kunna avgöra vem som vunnit. Å andra sidan kan man förstås le åt sina egna bekräftade fördomar: proffsboxning ÄR inte seriös, allra minst på damsidan där precis vem som helst verkar kunna få en ”VM-match”.
Helgens trendbrott stod bestämt Wilton Figueiredo för. MFF:s omdiskuterade dyring gjorde mål. I sjätte försöket. Inte illa. Eller alltid nåt. I väntan på att själva spelet ska lossna.
Helgens propagandanummer alla sportkategorier: herrhandbollens SM-final mellan Alingsås och Guif. En infernaliskt spännande match inför 14000 åskådare i Globen. Briljans i spelet blandad med brutalitet i tacklingarna – men aldrig några glyttiga låtsasslagsmål som i hockeyn.
Alingsås värdiga mästare. Guif bästa förloraren på länge, länge. Må Skånelagen ta lärdom.
S E
onsdag 6 maj 2009
Fotbollsvänner på villovägar...
Jag var på DM-fotboll igår kväll. Croatia mot Råå på Sorgenfri IP här i Malmö. 2-2 blev det, olyckligtvis. Förlängningen som följde hann man ju inte se, inte när ”mitt” Arsenal var på tv mot Man United i Champions legaue. Fast det är klart; hade jag vetat hur Arsenal skulle halka bort sina chanser redan i matchupptakten, ja då hade jag stannat på Sorgenfri. Dit jag å andra sidan kanske aldrig hade cyklat om jag visst på förhand att det skulle bli oavgjort och förlängning.
Så där kan man hålla på och dividera med sig själv. Till absolut ingen nytta.
Nå. DM var stort en gång i tiden. Det är det inte längre. Jag tror vi var typ 31 personer som kollade på Croatia-Råå. 30 inifrån, 1 utifrån. Jag tänker på den unga kvinna som intet ont (eller gott) anande promenerade Sorgenfrivägen fram i första halvlek och plötsligt fick närkontakt med en förlupen boll – och som sedan stannade kvar matchen ut, till synes alldeles hänförd av händelserna på andra sidan stängslet.
Det är rätt högt, det där stängslet. Fast inte tillräckligt högt för att matcha de högsta snedsparkarna. Flera bollar per match brukar försvinna på så sätt, några studsar ända in i kyrkogården som ligger på andra sidan gatan. Bilister, cyklister, fotgängare, ”döingar”; alla lever de farligt här vid Sorgenfris fotbollsarena.
I bästa fall kan någon bli fotbollsfrälst. Kanske var det så med den unga kvinnan. Eller också var det stämningen som grep henne. 27 Malmökroater, två helsingborgare (Råås samlade klack) samt en bleking i förskingringen kan ju tillsammans låta som en väldigt entusiasmerande skränflock. Vill jag gärna tro.
Förresten blev vi 32 till slut. En hedersgäst anslöt nämligen under den andra halvlekens gång. Agon Mehmeti. Han, den omsusade MFF:aren som gillas av alla vettigt eller ovettigt funtade fotbollsvänner här i stan. Vad kunde en sådan lirare ha för intresse av Croatia-Råå i DM? Ryktena tog förstås fart: aha, han har tröttnat på bänknötandet i MFF och överväger att byta ner sig för att få speltid. Croatia nästa!
Skojar bara.
Agon Mehmeti var verkligen där men gissningsvis för att kolla på bror sin som råkar vara målvakt i Croatia. Normalt alltså. Inte igår kväll, av någon anledning. Så Agon blev blåst på sitt sätt – och jag på mitt.
Men det var kul så länge det varade.
S E
Så där kan man hålla på och dividera med sig själv. Till absolut ingen nytta.
Nå. DM var stort en gång i tiden. Det är det inte längre. Jag tror vi var typ 31 personer som kollade på Croatia-Råå. 30 inifrån, 1 utifrån. Jag tänker på den unga kvinna som intet ont (eller gott) anande promenerade Sorgenfrivägen fram i första halvlek och plötsligt fick närkontakt med en förlupen boll – och som sedan stannade kvar matchen ut, till synes alldeles hänförd av händelserna på andra sidan stängslet.
Det är rätt högt, det där stängslet. Fast inte tillräckligt högt för att matcha de högsta snedsparkarna. Flera bollar per match brukar försvinna på så sätt, några studsar ända in i kyrkogården som ligger på andra sidan gatan. Bilister, cyklister, fotgängare, ”döingar”; alla lever de farligt här vid Sorgenfris fotbollsarena.
I bästa fall kan någon bli fotbollsfrälst. Kanske var det så med den unga kvinnan. Eller också var det stämningen som grep henne. 27 Malmökroater, två helsingborgare (Råås samlade klack) samt en bleking i förskingringen kan ju tillsammans låta som en väldigt entusiasmerande skränflock. Vill jag gärna tro.
Förresten blev vi 32 till slut. En hedersgäst anslöt nämligen under den andra halvlekens gång. Agon Mehmeti. Han, den omsusade MFF:aren som gillas av alla vettigt eller ovettigt funtade fotbollsvänner här i stan. Vad kunde en sådan lirare ha för intresse av Croatia-Råå i DM? Ryktena tog förstås fart: aha, han har tröttnat på bänknötandet i MFF och överväger att byta ner sig för att få speltid. Croatia nästa!
Skojar bara.
Agon Mehmeti var verkligen där men gissningsvis för att kolla på bror sin som råkar vara målvakt i Croatia. Normalt alltså. Inte igår kväll, av någon anledning. Så Agon blev blåst på sitt sätt – och jag på mitt.
Men det var kul så länge det varade.
S E
måndag 4 maj 2009
söndag 3 maj 2009
Sillastrybarn's klagan
Mycket rögad ål nu inom fotbollen. Mycket tjafs om vem som är mest rögad, Rasmus Jönsson i HIF eller Agon Mehmeti i MFF. Jag skulle nog säga Mehmeti; han har ju förärats en egen sång på temat. Det har inte Jönsson.
Å andra sidan får HIF:s ”ål” spela match. Från start, faktiskt. Varje gång. MFF:s ”ål” får sitta på bänken. Varje gång. Jag gissar ohämmat att han gärna bytt den där tramsesången mot lite mer speltid.
Själv är jag sillastrybare. Det är man när man håller på Mjällby AIF. Vilket alla vettiga människor gör. Eller åtminstone de av blekingskt ursprung.
S E
Å andra sidan får HIF:s ”ål” spela match. Från start, faktiskt. Varje gång. MFF:s ”ål” får sitta på bänken. Varje gång. Jag gissar ohämmat att han gärna bytt den där tramsesången mot lite mer speltid.
Själv är jag sillastrybare. Det är man när man håller på Mjällby AIF. Vilket alla vettiga människor gör. Eller åtminstone de av blekingskt ursprung.
S E
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)