Fartblind handbollsfest

Förr spelades gå & ståhandboll. Numera spelas tuta & körhandboll – och faan vet vilket som är roligast. Att titta på, menar jag.
Jämförelsen kom för mig igår i samband med tv-sändningen av Champions Leaguefinalen mellan Kiel och Ciudad Real. Vilket furiöst tempo! Vilken målorgie! Vilka satsningar! Vilka krutpaket till spelare!
Men var det bra? Blev jag underhållen?
Svar nej.

Det kan förvisso vara mig det är fel på. Att jag blivit för gammal eller så. Missat utvecklingen, fastnat i det förflutna. Då när en handbollsmatch slutade typ 19-17 eller, vid speciella målkalas, kanske 26-23.
Mellan Kiel och Ciudad Real blev det 39-34. Och ja, siffrorna stör mig. Speltiden är ju samma som förr, 2x30 minuter. Dagens målvakter är dessutom bättre än gårdagens, ingalunda sämre. Men vad hjälper det? Inför vansinnestempo och vildavästernskytte är vi alla maktlösa. Målvakter, bildproducenter, åskådare, tv-tittare. Några av målen i gårdagens match blev man helt följdriktigt blåst på – och ingen skugga på bildproducenten som alltså inte hann med i svängarna.

Snabba omställningar är ett mantra i tiden (även i fotboll), det är bara att acceptera. Men detta blev definitivt too much, åtminstone för min handbollssmak. Ingen finess eller briljans, ytterst få in- eller utspel. Desto mer av urkraft och tjurrusningar. Och så skott, skott, skott, spring, spring, spring. Rakt över motståndarna, om så krävs.
Fartens tjusning? Knappast. Snarare fartens förbannelse.
Fast gå & stå-epoken vill jag nog inte ha tillbaka ändå. Men gärna ett mellanting, tack.

S E