Det var en gång en tungviktare...

En gammal vän på dekis. Lite så känns det att se IFK Norrköping numera.
När jag växte upp fanns två lag med typ tungviktsstatus i fotbollsallsvenskan. IFK Norrköping var det ena, MFF det andra. År ut och år in höll de ställningarna, år ut och år in turades de om att vinna. Andra lag kunde åka ur allsvenskan, aldrig Norrköping eller MFF. Andra lag kunde vara bra ibland, Norrköping och MFF var bra alltid.
Fick man lära sig då, för sisådär femtio år sedan. På Alfatiden.

Alfa var en tablettask – och själva pastillen kunde man både ha och mista. Det mumsiga var idolbilden som medföljde, nerstucken i askens framkant. Där fanns alla de allsvenska stjärnorna, där kunde man läsa om dem på kortets baksida.
Det var så jag lärde känna Putte Källgren. Herbert Sandin. Julle Gustavsson. Bajdoff Johansson. Göte Arnell. Holger Nyman. Zamora Nyholm, målvakten. För att nu nämna bara några av IFK Norrköpings dåtida hjältar.
Ja, backen Rune Lind får man heller inte glömma. Eller Rune Blind, som vissa elakingar döpte om honom till. Detta med anspelning på hans oförmåga att se någon principiell skillnad mellan det egna målet och motståndarmålet.
Sant eller ej; IFK Norrköping hade råd med ett och annat självmål, då när det begav sig.

Idag verkar hela klubben vara ett stort självmål. Inte en seger ännu efter sex omgångar i division 2 – låt vara att serien numera fått beteckningen superettan. Inte många kronor i kassan heller, om man ska tro larmrapporterna. Ingen allsvensk glans på nånting, mest jämmer och elände.
Kanske är historien IFK Norrköpings värsta fiende. Jämförelserna mellan då och nu. Pressen att komma tillbaka. Trycket utifrån, de ständiga påminnelserna om forna dagars bedrifter. Den allsvenska maratontabellen där IFK Norrköping alltjämt försvarar en fjärdeplats – fast i fritt fall, som det verkar.
Jag vet inte, har ingen inblick. Ser bara resultaten, minns bara mina Alfastjärnor. Det är då vemodet rullar rakt in i fotbollshjärtat.

S E