Var fanns kaxigheten, MFF?

MFF-Wolfsburg 0-3. Platt fall. För MFF som lag. För Jon Dahl Tomasson som tränare. För VAR som "rättviseidé". 0-1-målet blev ett typexempel på idiotin: korrekt avvinkat och bortdömt för offside, åtminstone enligt min dumburk. Men jag vet inte, VAR-ligan förfogar kanske över andra streck, vinklar, bilder? Det tog någon minut, situationen var överspelad utan tillstymmelse av tysk protest...men vips var det underkända målet godkänt. En sak är säker: med den typen av domslut behöver VAR-systemet inga belackare. Detta dock sagt utan att ursäkta MFF:s insats. Jag tycker den var ganska beklämmande. Var fanns energin? Taktiken? Kvalitén? Kaxigheten? Samförståndet i backlinjen? Coachingen? Såvitt jag kunde se gjorde Tomasson inte ens fulla tre byten i matchen. Egentligen bara ett (förutom ett påtvingat i slutminuterna). Och då, redan i 55e minuten, var det Nalic som fick gå ut till förmån för Berget. Som om MFF inte alls behövde kreativitet och speed. Nej, jag säger inte att Nalic var särskilt lyckosam så länge han fick spela. Men vem var det? Antonsson? Thelin? Rieks? Om Tomasson menat allvar med sina lovord om Nalic hade han bytt ut någon av dem istället. Synd om publiken. Över 20000 på plats, upplagt för fest. Allt kom av sig, MFF kunde helt enkelt inte matcha Wolfsburg.

Alstermo - handbollens Mjällby

594 åskådare låter inte mycket för världen ens i handboll. Men i en småländsk bruksort kan det betyda publikrekord och folkfest. Jag talar om det lilla handbollsfästet Alstermo - och om gårdagens möte med HIF Karlskrona i allsvenskan. Uppskrivet som "derby" trots att närmare 15 mil lär skilja orterna åt i avstånd. 18-18 slutade slaget, som av rapporterna att döma var just det. Slag mer än match, drama mer än lustspel. Viktor Ahlstrand kvitterade för Karlskrona på straff 60.00, dvs på själva slutsekunden. Målsiffror som förr i tiden, i dagens handboll är 18 lika vanligare som halvtidsresultat än slutresultat. Men jag är fascinerad av detta Alstermo. Eller Amo Handboll som klubben kallar sig sedan ett par år tillbaka. Knappt 900 människor bor på orten som är en del av Uppvidinge kommun, några mil bort från Växjö. Omfånget och förutsättningarna gör Amo till något av handbollens Mjällby. Det borde inte gå. Men går ändå. Varför vet jag inte, saknar inblick. Kanske är det bruksnäringen i Alstermo som "bär" handbollsklubben, kanske någon privat finansiär. Publikintäkter kan det omöjligt vara: intresset är förvisso glödhett men hallutrymmet s a s ortsanpassat. 594 igår var egentligen över normen. Gratis är det ju inte att bedriva elitverksamhet - och Amo Handboll är ingalunda byggt på bygdens söner. De flesta och framförallt de bästa i spelartruppen är värvningar utifrån. Allt kostar, ingen flyttar (eller pendlar) till småländska skogstrakter för lingonrisens skull. Tränaren för Amo Handboll osar heller inte lågbudget: Andreas Stockenberg, fjolårets mästartränare i Sävehof. "Stockis" gör f ö sin andra vända i klubben, senast blev det kval till ligan. Kan bli samma nu, Karlskrona och Kungälv är hoten. Om Handbollssverige skulle välkomna en uppstickare från Uppvidinge på yppersta nivån är väl tveksamt, själv gör jag det gärna.

Hampus Olsson ingen vanlig dussinlirare

HK Malmö-Guif 31-25. Hampus Olsson tolv mål. Igen. Tror det är tredje gången den här säsongen HKM:s högersexa gör dussinet fullt. Kantavslut, kontringar, inbrytningar, straffar; Olsson har blivit en riktig målmaskin. Etta i handbollsligans skytteliga nu. Det såg man inte komma för några år sedan när ur-trelleborgaren Hampus Olsson dök upp som ung och trevande komplementsspelare i H43 Lund. Där han f ö, om jag minns rätt, delade h6-positionen med Pavle Karacic som numera representerar Guif. Olsson vann gårdagens "återseende" med 12-4 - men ingen skugga över hans gamle polare. Även Karacic har fått fart på karriären tiden efter H43, i problemtyngda Guif har han faktiskt varit en ljusglimt under säsongen. Olssons lycka är att han spelar i ett bättre lag - och det är honom väl unt. Vägen till Malmö gick ju via tre klubbar i kris: H43, Drott, HIF Karlskrona. Lag som sällan eller aldrig vann, miljöer som äventyrade utvecklingen. Välkommen till solsidan, Hampus Olsson.

Frestande klassikermöte...

Det lekte mig lite i hågen att åka till Halmstad idag. Lockbetet var klassikermötet i handboll, HK Drott-IFK Karlskrona. Två storheter som slocknat och famlar efter nytt ljus, för tillfället från seriesystemets tredje nivå (division 1). Jag åkte aldrig och det är jag glad för. Att följa matchen online var jobbigt nog. Mitt kära gamla IFK föll igenom per omgående: 1-8 innan jag hunnit hälla upp kaffet, 3-12 vid första påtåren, 8-15 vid pausblosset. Utvisningar å skit, två tidiga timeouter till ingen synlig nytta, bara oavbrutet elände. Till slut var jag ganska lättad över att IFK kom undan med åtta back, 23-31. Kan man inte få det stora får man vá nöjd med det lilla, som trånande damer brukar säga. Hoppsan, där slant jag visst över tangenterna. Seriöst: IFK Karlskrona hade kval som målsättning den här säsongen. Uppåt alltså, mot allsvenskan. Det kan man glömma nu. Viss risk föreligger istället för motsatsen, dvs kval för att hålla sig kvar. Tre omgångar återstår, hoppas inte IFK låter sig luras av tabellen: farmarlagen kring eller under strecket kan fortfarande ta sig förbi. Drott däremot. Den anrika Halmstadklubben har bestämt närmre till en comeback på handbollens gräddhylla. Om nu allsvenskan ska räknas dit. Det lutar åt kval i alla fall, endast Ankaret från Bjärred hotar. F ö vet jag en som var på plats i Halmstad idag. Drott-Gurra, så klart. Min gamle Sydiskollega har drivet och kärleken till sporten kvar, det är beundransvärt. Knappt hann matchen sluta förrän jag fick ett beklagande via sms. Drott behövde inte ens vara bra för att krossa IFK, klargjorde Gurra. I all vänlighet liksom. Ödmjukt tack. Och grattis ändå, seger som seger.

Carléns val

Smått rörande att läsa om Hilda Carléns livsval i dagens Sydsvenskan. 28 år ung har den förra landslagsmålvakten lagt ner sin fotbollssatsning - till förmån för sin mammalycka. Hilda Carlén och hennes sambo har ett barn och väntar ett andra. Äntligen, tänker jag. Äntligen någon som står upp för ungarna! Äntligen någon som öppet bekräftar vad jag länge misstänkt: alla vill inte göra karriär, alla sätter inte sig själv främst, alla kvinnor har inte något slags genusbetingat revanschbehov som starkaste drivkraft i livet. Det är bara som det låter i samtidens "korrekta" debatt. I den är barnperspektivet alltid underordnat vuxendrömmarna. Karriären, klassresan, könskampen. Ungarna kan någon annan ta hand om, dagisfröken t ex. Nu tror jag inte för ett ögonblick att Hilda Carlén är ute efter konfrontation mot rådande norm, hon vill säkert bara dela med sig av sin egen föräldralycka och förklara varför hon prioriterat som hon gjort. Min djupaste respekt för det.

Hampus Dahlgrens halleluja moment!

Inte mycket gör mig så glad som när en typisk outsider får sin stund i ljuset. Därför väljer jag bort att skriva om MFF idag - till förmån för Hampus Dahlgren. Hampus vem, undrar du kanske. Förståelse för det, alla kan inte vara så in i bomben handbollsnördiga att de har koll på ligans hela avbytarsortiment. Själv har jag alltid gillat Hampus Dahlgren. Av flera skäl. Killen är född i Ronneby, bara en sån sak. Elitidrottare från den stan växer inte i drivhus, inom handbollen är Dahlgren snarast en liten undantagspärla. Och då menar jag liten: 168 cm över havet, minst på plan alltid. Om han nu får beträda planen, vill säga. Det har aldrig varit någon självklarhet. Hampus Dahlgren gjorde tre säsonger i HIF Karlskrona, men hela tiden som andrahandsalternativ i v6-positionen. Mycket bänk, lite spel. Ojämn matchrytm, outlöst potential. Lätt att bli sedd över axeln när man är 168 på höjden, tänkte jag mer än en gång. Handbollstränare verkar ju älska de fysiska praktexemplaren, stor tung går liksom före liten lätt. Nå. Inför den här säsongen bytte Hampus Dahlgren klubbadress till Varberg och behöll därmed sin personliga ligastatus, f ö som den ende från det HIF Karlskrona som åkte ut. Det har gått sådär: i sanningens namn har Dahlgren suttit en hel del bänk även i Varberg. Glimtat till i sporadiska inhopp, gjort ett par mål då och då, någon gång så många som tre. Men så igår! Plötsligt händer det, för att citera en reklamslogan i tiden. Varberg skrällvinner 24-22 borta mot OV Helsingborg och fram som skarprättare stiger minsann den lille från Ronneby. Sex mål, fem i andra halvlek, bl a det sista helt matchavgörande. Trägen vinner, så sant som det är sagt. Grattis Hampus Dahlgren. Så himla välförtjänt.

Personangrepp som princip (SD)

Denna regniga förmiddag gav mig tillfälle att följa riksdagsdebatten på SvT Forum. Om budgeten, tror jag. I vilket fall var det partiernas ekonomiskpolitiska företrädare som orerade från talarstolen. Allt under relativt hövliga former - på ett undantag när. Oskar Sjöstedt, SD. Vem annars? I det partiet verkar personangrepp vara en princip, överordnad de politiska sakfrågorna. Den här gången var det (återigen) Stefan Löfven som hånades. Sjöstedt kallade Sveriges statsminister för "intellektuell gigant". Underförstått fubbick, på ren skånska. Tonläget var sådant: inte ett spår av ironi eller ens suspekt humor, bara rå hätskhet. Uttalandet säger väldigt mycket om avsändaren. I Sjöstedts och SD:s värld räcker det inte att vara t ex "rekorderlig karl", man måste vara typ som Sjöstedt själv. Bevare mig väl, som min kära mor brukade säga. Den som nämnde han klämde, hade hon säkert lagt till. Att partiet ifråga idag är Sveriges största slapp hon uppleva. Tack gode gud för det.

Derbyt var ju Lugis...

HK Malmö-Lugi 28-27. Att Malmö kunde vinna detta gränsar till det obegripliga. Matchen var ju Lugis i nästan 55 minuter. Vad som hände sista fem kan man bara spekulera om. Kanske att Malmös rutin trumfade Lugis orutin? Kanske att Han Däruppe övergav det unga Lundalaget? Kanske att domarparet gick hemmalagets ärenden i ett par kniviga situationer? Eller också allt-i-ett. Hursomhelst otroligt starkt av Malmö att vända en "förlorad" match till seger. Samtidigt svårt att inte tycka synd om Lugi som - bortsett från slutet då - faktiskt var det bättre laget. Talanger som Wallinius, Käll och Möllerström lysande, försvaret resolut och vältajmat, målvakten Simon Sejr vassare än kollegorna i Malmöburen. Så länge och så väl att det borde räckt till åtminstone något i poängväg. I Malmö fungerade inte mycket rent spelmässigt. Men viljan! Den måste man bara beundra. Personifierad främst av Kassem Awad. Bakom vändningen i slutet stod i hög grad även Daniel Ekman, klok playmaker. Hampus Olsson kan man heller inte förbigå: långtifrån hundraprocentig i kantavsluten men ändå sjumålsskytt när krutröken skingrats. Ett hett derby, minst sagt. Hoppas Lugi repar mod och kommer igen.

Tack för visiten, Robert Andersson

Jag läser att Robert Andersson sjunger på sista versen som tränare för HIF Karlskrona i handbollsallsvenskan. Säsongen ut, sen är det över för den sympatiske mannen från Ystad. Lite synd, tycker jag. Andersson fick alltså bara två säsonger på jobbet...och inga vidare förutsättningar heller. Med resultat därefter: i fjol nerflyttning från ligan, då med ett ålderstiget lag som skingrades för vinden direkt efter sortin. I år ett nytt ungdomligt lagbygge som bjudit på "naturligt" svajiga prestationer i allsvenskan. Framförallt en usel start som hängt i genom hela säsongen. Ändå är HIF Karlskrona i skrivande stund med och sniffar på en kvalplats till ligan. Osäkert om det går, förmodligen inte. Men uppryckningen har i vilket fall varit påtaglig, likaså känslan att Robert Andersson hade haft nåt intressant på gång om han fått fortsätta. Så blir det nu inte, HIF Karlskrona väljer att föryngra även på den posten. Ny huvudtränare blir Mathias Ekstrand, 28. Rekryterad från Tyresö, konkurrerande klubb i allsvenskan. Till skillnad från Andersson en omeriterad doldis i tränarkåren, vilket inte hindrar att han kan vara ett fynd. Lycka till.

Svalt i hetaste ligan

Kan ett enskilt lag segra ihjäl en hel fotbollsliga? Knasig fråga kanske - men relevant. Jag tänker på Liverpools framfart i Premier league. Eller engelska ligan, som man sa förr. Liverpool toppar den just nu i förödande stil: 26 spelade matcher, 25 vunna, 1 oavgjord. 76 poäng, 25 fler än tvåan Manchester City. En exempellös suveränitet, dessvärre något intressekvävande. Ligan som brukar kallas världens hetaste har blivit världens svalaste, sagt med självklar respekt för detta fantastiska Liverpool. Man kan ju inte gärna anklaga den särklassige för förstörd spänning, det får väl snarare konkurrenterna ta på sig. Mitt eget Arsenal t ex. Tia i tabellen, 42 poäng efter Liverpool. 42. Helt sjukt. Tolv omgångar återstår förstås, kanske kan det krympa till 40. Skämt åsido. Det enda som återstår av "spänning" är att se om Liverpool kommer att slå diverse rekord. Inspelade poäng, vinstmarginal, målskillnad etc. Säkert omåttligt kul för inbitna Liverpoolfans. Men rätt avtändande för oss som alltid sett "engelska ligan" som fotbollens värsta getingbo.

Utlämnad åt en padda

Min gammeldator har lagt av - eller möjligen gått ur tiden, i så fall med ålderns rätt. Detta skriver jag alltså på en avsevärt mindre tingest som kallas iPad, på husmansspråk ”padda”. Det känns lite ovanligt och riskabelt; man ser ju knappt vad och hur man skriver. Men jag ger det en chans och ber om överseende med eventuella stavfel. Blir det alldeles tokigt får jag lägga ner bloggen, världen skulle säkert överleva ett sådant beslut. Mera tveksamt med mig själv förstås. Skrivklåda är en elakartad åkomma, inte direkt utbytbar mot något annat. Punkt.

Farmarlagssjukan grasserar fritt

Dags att återkomma till en gammal käpphäst. Farmarlagen i division 1-handbollen. Skrupelfria elitklubbar som tänjer på gränserna för normal sportslig anständighet, bara för att idiotiska tävlingsbestämmelser tillåter det. Ett riktigt äckelexempel bjöds igår kväll när den södra division 1-serien i praktiken avgjordes. Detta sedan Di Vide, Ystad IF:s farmarlag, besegrat Anderstorp som var sista hotet mot Vinslövs serieseger. Nu tror jag ju inte att Ystad IF drevs av just detta - snarare av den egna tabellsituationen kring nedre kvalstrecket - men laget som mönstrades var i princip en ren jävla provokation. Ludvig Hallbäck. Dalibor Doder. Johan Dahlin. Reservlagsspelare? Sen när då? Alla som följer handbollen vet att de ingår i YIF:s ligalag. Hallbäck som fixstjärnan, Doder som säsongens prestigevärvning, Dahlin som seriös utmanare om V6-positionen. Det kan inte ha varit "lagstiftarens" mening att spelare av den klassen ska kunna vandra närmast fritt mellan A- och B-lag, allt efter läge och poängbehov. Men det är alltså exakt vad som sker. Di Vide/Ystad IF vann gårdagsmatchen mot Anderstorp med 33-30, något annat hade varit sensationellt. Ligatrion stod för 23 av målen, Hallbäck på egen hand för 13. Och nej, jag inbillar mig inte för ett ögonblick att Ystad IF rodnar av skam. Generösa regler ger rymligt samvete. Det gäller i varierande grad även Sävehof, Lugi och Kristianstad, alla med "kryddade" farmarlag i den här infekterade division 1-serien. Heder åt Alingsås, det lysande undantaget. Hittills, är kanske säkrast att tillägga. Med Ystads syn på fair play skulle ju Alingsås kunna spela sitt stjärnskott William Andersson Moberg (jämnårig med Hallbäck och därmed "behörig") i farmarlaget - men det har man uppenbarligen valt att inte göra. Det går att tänka utanför egenintresset, regelverket är i all sin stollighet liksom inte tvingande. Bäst vore förstås, som jag sagt och skrivit tusen gånger förr, att farmarlagen fick en egen serie att leka i. Vad väntar handbollsförbundet på?

Om krossade OS-drömmar

Det gör ont när OS-drömmar spricker. Som för Sveriges basketdamer helgen som gick. Tre matcher, tre chanser, tre förluster. Smärta, tomhet, tårar. Lätt att förstå, omöjligt att inte lida med. Flera av de bärande spelarna i laget har passerat 30, med fyra år till nästa OS var detta liksom nu-eller-aldrig-tillfället. Tyvärr kom vi inte ens nära; Japan, Kanada och Belgien var helt enkelt för bra. Sverige hade drömmen, viljan, övertygelsen, motståndarna hade rutinen, kylan och spelskickligheten. Dessutom rankingen på sin sida. Basketvärlden är stor, konkurrensen tuffare än i t ex damhandboll och (framförallt) damfotboll. Vilket förvisso inte återspeglas i medierna. Basketdamerna fick en del utrymme nu i samband med OS-kvalet, annars göms de i skugga. Väldigt synd på det färgstarkaste - och enda tidstypiska - landslag Sverige har, kan jag tycka. I basket snackar man inte integration, man gör integration. En annan kvinnlig svensk idrottsutövare som fick sin OS-dröm krossad i förra veckan var Jenny Fransson i brottning. Henne var det lite svårare att tycka synd om. Dels har hon varit med på OS förr, t o m tagit medalj. Dels bäddade hon själv för uteslutningen den här gången. Anabola steroider, usch. Doping. Kroppsmanipulation. Tragiskt att idrotten blivit så sjuk att somliga frestas ta fuskvägen mot livsförsörjning. Bra när det avslöjas, frågan är bara hur ofta det händer. Jämför gärna med rattfylla. Ingen ska inbilla mig att någon åker dit på första "försöket". Samma i idrotten kan man lugnt anta: den som slutligen åker fast har kommit undan länge nog.

Mellan Lundberg och Duplantis

Jag växte upp med Ragge Lundberg. Ja, han hette så, min barndoms svenske stavhoppshjälte. Ragnar "Ragge" Lundberg. God för fyra meter, lite drygt. 4,40 i lyckliga ögonblick. Den typen av resultat väckte både respekt och beundran på 1950-talet. Ragge vann SM-guld på löpande band, EM-guld vid något tillfälle, finnkamper ett otal gånger. Han råkade dessutom vara smålänning vilket bara gjorde honom ännu större i Oskarshamn, min dåvarande hemstad. Och varför nämner jag detta nu? Armand Duplantis, så klart. Dagens svenske stavvirtuos satte ju världsrekord i helgen. 6,17! Sex meter, sjutton centimeter. En hiskelig utveckling, nästan så man får svindel av blotta höjdmåttet. Det var därför, tror jag, Ragge ploppade upp i minnet. Fyra meter är trots allt lättare att ta in som mänsklig bedrift - och kanske lika fantastiskt när allt kommer omkring. Ragge och grabbarna hoppade med bambustav, fibervarianten var inte uppfunnen. Hur mycket materialskillnaden betyder för resultatnivån vet jag inte, men självklart en del. I kombination med allt annat: träningsmängd, träningsmetodik, skor, tävlingsdress, professionaliserad idrott inte minst. Undrar vad Ragge hade gjort med dagens förutsättningar. Och Duplantis med gårdagens. Värdelös spekulation men lite kul att leka med tanken. Kanske hade de mötts på halva vägen? Vid fem meter nånstans. Hursomhelst var det mer friidrott i stavhoppet på Ragges tid. Idag handlar det snarare om cirkusakrobatik på hög nivå. Med betoning på hög.

Illa pinkat, SvT

"103 år gammal, det var inte illa pinkat". Ja, förlåt. Jag citerar bara en medarbetare på SvT. En ung dam med påtaglig hybris, ständigt återkommande i Nyhetsmorgon som kufisk uppläsare av allehanda kulturrelaterade händelser. Rebecka nånting, har förträngt hennes efternamn. Nämnda yttrande fällde hon alltså i morse som en personlig liten kommentar till den legendariske filmstjärnan Kirk Douglas bortgång. Stram nyhetsförmedling? Takt- och tonkänsla? Seriöst yrkesutövande? Inte överhuvudtaget. Med den typen av nyhetsuppläsare behöver public service inga belackare. Ge damen inre tjänst, i rutan är hon en verbal och visuell katastrof.

Respekt, HK Malmö

HK Malmö tar tillbaka Dan Beutler. Beskedet kommer inte oväntat: rykten om saken har surrat i luften ganska länge. Jag tycker det är bra. Stort av HK Malmö, inte självklart för vilken annan klubb som helst, men rätt och riktigt i min "bibel". Idrotten skall inte vända ryggen åt sina olycksbarn, en andra chans kan aldrig vara fel. Inte en tredje heller. Eller en fjärde, som det kanske handlar om i Beutler's fall. HKM:s ordförande Jörgen Rasmusson verkar vara en man med socialt patos och varmt hjärta, respekt för det i dessa kalla tider. Finns då ingen gräns? Jo, absolut. För mig går den vid systematiskt fusk (doping) i prestationshöjande syfte. Ingen har dock anklagat Beutler för just detta. Kokainbruk går förvisso inte att försvara utifrån idrottens värdegrund - men det går att förlåta efter avtjänat straff. Vad som oroar mig är möjligen Dan Beutler's vägran att ge upp karriären. Målvaktsveteranen blir 43 i år, tiden är liksom inte hans bästa vän. Men det har jag inte med att göra förstås.

Rättelse om Trelleborg

"Handbollsligans ende Trelleborgspåg". Skrev jag igår kväll om Hampus Olsson i HK Malmö. Det var förhastat. Åtminstone en spelare till med rötter i Trelleborg finns i ligan. Lustigt nog Michael Andersson i OV Helsingborg. Dvs motståndarlagets målvakt när Olsson stänkte in tolv bollar i gårdagsmatchen. Släkten är värst, som man säger. Huruvida Andersson var ensamt offer för Olssons kanonad vet jag förstås inte, kanske blev han utbytt. Men kul med en Trelleborgsknorr på derbyt - och skönt att få klargöra den medan tid är.

"Inställd" handbollskväll

Avstod Baltiskan ikväll. Fegade ur pga regn. I kombination med åldersrelaterad bekvämlighet. Följde dock HK Malmös möte med OV Helsingborg på datorn. Oväntat jämnt tydligen. 28-25 till slut, Malmö är ju trots allt bra på att göra jobbet. Noterade att Hampus gav beteckningen dussinlirare en positiv innebörd. Tolv mål av handbollsligans ende Trelleborgspåg, inte illa. Kvällens stora glädjeämne för min personliga del var annars att HIF Karlskrona vann den tuffa bortamatchen mot Skånela i allsvenskan. Även den följde jag online. Parallellt med Göteborgsderbyt Sävehof-RIK i tv. Där blev det delad pott, 29-29. Och rött kort på Brännberger, lite som vanligt. Han är som han är, Sävehofs försvarsfuling. Övertänd, vårdslös, oförbätterlig. Fast rätt nyttig så länge han håller sig på banan. Mycket handboll alltså. Trots inställd cykeltur.

Rooney frälser Derby

Återupptäckte Wayne Rooney häromkvällen. Den åldrade fotbollsstjärnan - 35 i år - spelar för Derby numera. The Championship, engelska andraligan. En nivå under hans (tidigare) värdighet, fast alldeles lagom för att fortfarande kunna briljera. Rooney var planens kung när Derby slog Stoke med 4-0. Rundare än förr, inte lika löpvillig. Men klok som en bok i allt han företog sig. Vårdad bollbehandling, precisa passningar, god självkontroll och positiv aura. Ja, det sista inte så självklart som det låter. Humörmässigt har ju Rooney blandat och gett genom karriären: surat, deppat, bråkat, sällan eller aldrig framstått som någon avspänd muntergök. Kanske är det med fotbollsgenier som med lynniga människobarn i stort: när di blir gamla blir di fromma. Mål gjorde han förresten också, Rooney. Och verkligen inte vilket som helst. Frisparken till 3-0 var mästerlig, omöjlig att utföra för en normalbegåvad fotbollsspelare. En ynnest bara att se. Derby blir bestämt ett bättre lag med Wayne Rooney, åtminstone såg det så ut mot Stoke. Hoppas det håller: Derby är ett av de där lagen som trängs i mitt fotbollshjärta.