MFF förtjänar inte Harbuzi

”Prestera först, ställ krav sen”.
Säger MFF-hövdingen Bengt Madsen i Kvällsposten om den spelare som vårsäsongen igenom varit lagets ljus, enligt många det enda. Labinot Harbuzi alltså. Som tydligen vägrat skriva på MFF:s nya kontraktsförslag, möjligen i hopp om lukrativare bud utifrån nu när fotbollens s k transferfönster öppnas.

Själv har jag svårt att bli upprörd över Harbuzis agerande. Killen vill bli utlandsproffs och tjäna så mycket pengar som möjligt på det han bevisligen kan…vem vill inte? Det är väl så det går till i dagens elitfotboll; spelare kommer, spelare går, högst bud vinner. Klubbkänsla var fint en gång för länge sen, numera är det bara sentimentalt tjafs.
Det borde Madsen om någon veta, kan man tycka. Hans klubb är ju den svenska toppfotbollens värsting på det här med köp & sälj. Lik förbannat verkar han sur nu, hövdingen. Riktigt pampsur, faktiskt.

Till Labinot Harbuzi vill jag gärna säga: lycka till i den fortsatta karriären. MFF, under nuvarande ledning, förtjänar inte din fotbollstalang.

S E

Smålandssagan går i repris...

Tillbaka från en veckas fiskesemester i Småland kan jag rapportera att allt var sig likt. Sjön låg inte som en spegel. Abborrarna högg inte i den omfattning man hoppats. Jag hade inte keps med som skydd mot solen, vilket jag borde haft. Jag hade å andra sidan inga regnkläder heller – upptäckte jag den kväll då himlen öppnade sig för en ihållande störtskur rakt över min plats i ekan.
Så här sitter man med lång näsa. Ja, och bränd näsa dessutom. Man lär sig aldrig, liksom.
Jag älskar dock Småland. Det är ju inte landskapets fel att historien upprepar sig år efter år. Inte naturen, skogarna, sjöarna, blåbären, lingonen, isterbanden eller människorna som vill mig illa. Möjligen är det han däruppe som vill småjävlas lite, straffa den som inte varit from nog i sina dar.
Det får man ta, i sådana fall.
Fast nästa gång ska jag äntligen försöka packa lite bättre. Om inte regnkläder så keps. Det är ett heligt löfte.

S E

Livet då - och livet nu

Idag är det ett år sedan jag slutade jobba. Ett år sen jag stod där i avtackningsceremonins centrum, barnsligt besatt av att hålla masken. Som om tårar vore nåt att skämmas för, känslor nåt att gömma.
Det pinsamma, insåg jag snart, var väl att över huvud taget tänka så.
Det är svårt att sluta efter 44 år på samma arbetsplats. Det är vemodigt att skiljas från arbetskamrater som blivit ens bröder och systrar. Det är mänskligt att också medge det, visa det. Förstås.

Jag minns att många frågade ”vad ska du nu göra”? Jag minns att jag svarade ”samma som innan, minus jobba”.
Om jag lyckats?
Tror det. Hunden är glad, husse är ju alltid hemma nuförtiden. Om min fru är lika glad av samma anledning törs jag inte svära på, förr kunde vi skoja om fördelarna med att hon jobbade dag och jag jobbade kväll och när vi väl sågs blev det jämt typ lördag.
Riktigt så är det inte längre. Fast bra nog i alla fall.
Bäst är detta att äga sin tid. Kunna läsa när man känner för det. Lyssna på musik när man vill. Cykla i knapp styrfart. Promenera utan att snegla på klockan. Gå på match! Fiska! Minnas mer än planera.
Bara vá, som min dotter brukar säga. Bejaka livet, vill jag gärna tro att hon menar.

Tre heliga löften gav jag då, för ett år sen. Två håller den dag som idag är. Jag spelar inte golf. Jag matar inte duvor.
Det tredje har spruckit. Jag som aldrig skulle börja blogga gör ju bevisligen just det. Från och till, här och nu. Självterapi, tror jag. Ett sätt att motionera mentalt, underhålla den egna skrivglädjen. Får se hur länge till det blir; gubbar som jag ska ju egentligen inte blogga. Inte om man ska tro på den undersökning som nyligen presenterats i medierna. Flertalet bloggare, visar det sig där, är unga människor. 20-25-åringar, 30-35-åringar. Sen tunnas leden ut i takt med stigande ålder – upp till 50,55 nånting.
Min åldersgrupp finns inte ens med i underlaget. Institutet bakom studien har uppenbarligen utgått från att den inte varit mätbar. Det stör mig inte, tvärtom. Trotsa normer är bara kul, jag lämnar så gärna ett bidrag.

Nu på lördag, midsommardagen, åker jag till Småland. Fiskesemester hägrar. Insjö, eka, metspö; livet när livet är som bäst.
Tycker jag, gamle jubilar.

S E

Stöddig etikett - ynklig reträtt

Säsongen är körd, suckar spelare och tränare i fiaskoklubben LdB Malmö.
Jaha. Jag som trodde det var elva omgångar kvar av damallsvenskan i fotboll. Men det är ju bra att publiken vet, den lilla som ännu finns. LdB lägger ner nu, spelar av resten pliktskyldigt.
Divig inställning, må jag säga. Får vi inte guld kan det kvitta, typ.
Så kan det gå när ballonger pumpas upp - och luften visar sig vara just luft.
Herrar eller damer; det är nå’t sjukt med Malmöfotbollen. För mycket stöddighet och för lite ödmjukhet, kanske?

S E

Bengans "otrogna" lärjungar...

Kul att se svenska handbollslandslagets pånyttfödelse. Nästan så att minnet av Benganepoken bleknar bort. Mycket är faktiskt bättre idag, tycker jag såhär strax efter den tv-sända EM-kvalmatchen mot Polen (32-32).

På Bengans tid var det mer toppning, fler spelare som nötte bänk. De utvalda stjärnorna var å andra sidan desto mer betrodda, t o m taktikupplägget överlämnades i deras händer. Ett udda ledarskap, ofta hyllat av den enkla anledningen att resultaten gick Sveriges väg.
Vad dagens förbundskaptener Staffan Olsson och Ola Lindgren – två av stjärnorna när det begav sig – egentligen tyckte om Bengt Johanssons sätt att ”leda” landslaget, det vet jag inte. Men man kan i alla fall konstatera att duon inte fört Benganmodellen vidare.
Snarare tvärtom.
Olsson och Lindgren har återtagit den traditionella coachmakten. Inklusive t ex snacket vid varje timeout. Där är det klara, distinkta, direktiv som förmedlas. Ledarna som leder, lirarna som lyssnar. Bengans klassiker ”vad gör vi nu” känns vid en jämförelse väldigt avlägsen.

Annorlunda på ett positivt sätt är också fördelningen av speltid. Idag tas ingen ut till landslaget för att högst eventuellt få göra ett kortare inhopp. Alla spelar. Mer eller mindre, men dock. Dagsform och flyt beaktas, rörligheten i kollektivet är påtaglig. Resultatet syns i målprotokollet: där Sverige förr hade kanske sex eller sju målskyttar i en match har Sverige numera ofta nio eller tio.
Bra, tror jag. Bra för laget, bra för handbollen. Tiden med ”råtoppning” tycks f ö vara överspelad rent generellt.
Nu blickar vi fram mot ett EM-slutspel för nya landslaget. Och glömmer det som en gång var.

S E

Safaris äventyrsresa...

Sverige-Malta 4-0.
Gårdagens VM-kvalmatch fick mig att minnas - våren 2002. Division 4-fotboll på Smörlyckans IP i Lund, LSK mot Kävlinge. På vänsterkanten i LSK en ung kille, nätt och jämnt A-lagsmogen. Rent åldersmässigt alltså.
Fotbollsmässigt skulle han snart höja sig över alla andra. Närmre bestämt vid första bollkontakten. Ja, man såg det redan då: tekniken, tillslaget, blicken för spelet. Den naturliga fallenheten för fotboll, allt som skiljer supertalangerna från medelmåttorna. Vänsterfoten inklusive...nästan alla sköna lirare är ju vänsterfotade, eller hur?
Killen värvades till MFF på hösten samma år – och nej, jag var inte förvånad.
Behrang Safari hette han. 17 då, 24 nu. Från frö på Smörlyckan till ros i Sveriges landslag.
Det är väl det som kallas karriär, tror jag.

S E

Zlatan dribblar i riskzonen

Zlatan till Barcelona? Ja, tydligen är det nära nu. Barca vill köpa, Inter vill kanske inte sälja men allt är förhandlingsbart, allt har ett pris. Och huvudpersonen i det hela påstås längta efter en ny utmaning, inklusive ökad chans att vinna Champions league.
Undrar om han inte lurar sig själv…
Det var den gångna säsongen Barcelona var outstanding i Europafotbollen. Det var nu i våras klubben spelade hem CL-titeln. Inte mycket talar för ett dacapo kommande säsong. Allra minst statistiken: inget lag har lyckats vinna Champions league två år på rad.
Så varför skulle Barca?
Branschen är full av utmanare och den som nyss förlorat är alltid hungrigare än den som nyss vunnit. Zlatans individuella hunger behöver ingen betvivla – men det är LAGET Barcelona som har titeln att försvara, det är de redan tillgodosedda stjärnorna som måste ladda om.
Statistiken tycks säga en del om svårighetsgraden med sånt.
Själv har jag en känsla av att nästa års vinnare av Champions league mycket väl kan heta – Inter.

S E

När nöden är som störst...

Ser att Lagerbäck nu överväger att buda Fredrik Ljungberg för en comeback i landslaget. Tja, varför inte? Ljungberg har visserligen slutat spela seriös fotboll men den Lagerbäckska pärmen kan han säkert utantill, pilar och löpvägar lär vara intakta från millennieskiftet. Dessutom är han ung, Ljungberg. 32 bara.
Men varför inte kalla in även Niclas Alexandersson, 38? Eller han terränglöparen från Halmstad, Turbo Svensson, 40. Och för guds skull, glöm inte Allbäck, 36.
Bubblare på tillväxt: Daniel Nannskog, 35.

S E

Förlust föder förnyelse?

Sverige-Danmark 0-1.
Det var väl det jag misstänkte, det jag skrev igår. Marginaler jämnar ut sig, Danmark står på tur för lite tur.
Därmed inte sagt att just den här segern var särskilt turlig – svensk oskicklighet behöver inte smart spelande danskar be om ursäkt för. Målet kan de däremot tacka för; Micke Nilssons bjudning var verkligen sällsynt generös.

Sverige var alltså ett träben från ytterligare en 0-0-match i detta VM-kval. Måltorkan är på sitt sätt märklig; i anfallet spelar ändå en italiensk skyttekung och en skotsk dito, låt vara att den senare hade sin topp för cirka tio år sedan.
Däri, tror jag, ligger ett problem för svensk fotboll. Spelare tas inte längre ut till landslaget på färska meriter, utan på gamla. Henke Larsson är blott ett exempel. Chippen Wilhelmsson, Daniel Andersson, Petter Hansson, Micke Nilsson, den titt som tätt skadade Anders Svensson…alla verkar de ha livstidskontrakt med Lagerbäck.
Som om landslaget vore en typ av sekt.

Det positiva med 0-1 mot Danmark kan vara att förnyelseprocessen påskyndas. Fast det är ingen säker profetia, mer ett vagt hopp.
Hursomhelst blir det skitkul att kolla på VM nästa år. De bästa lagen kommer att vara där, garanterat.
Grattis Danmark. Sorry Sverige.

S E

Nationens ära på spel - eller?

Usch, vad svårt det är att värja sig mot hysterin kring morgondagens Match. Tidningarnas fotbollskrönikörer har varit i spinn hela veckan, var och en på sitt sätt men alla med blågula ögon. Gubbarna här hemma i kvarteret har lite mer distans, lite fler nyanser – men med dubbel betoning på lite.
Sverige-Danmark i VM-kvalet.

Ja, det är en viktig match. Ja, jag kommer att sitta klistrad vid tv:n. Ja, jag håller tummarna för att Sverige vinner.
Men i den händelse Danmark skulle vinna kan jag leva med det också, inga problem.
Man vill ju inte vara missunnsam. Hellre generös. Danskarna står dessutom på tur för ett VM-slutspel, tycker jag nånstans innerst inne. På tur för lite tur. Det har Sverige faktiskt haft flera gånger i rad, just när det handlat om kval till EM och VM. Men små marginaler har en tendens att jämna ut sig – och i så fall ligger vi pyrt till.
Skrev jag vi nu?
Jag menar svenska fotbollslandslaget.
På vissa krönikörer låter det som om hela Sverige är i gungning vid en eventuell förlust. Tänk, det tror inte jag. Tvärtom. Något säger mig att nationen är starkare än nationalisterna.

Märkligt förresten hur den ohöljda nationalismen får fritt spelrum så fort det kommer till idrott. Fotboll i synnerhet. Men å andra sidan: vem är jag att moralisera?
I morgon kväll är jag likadan själv.
Hoppas den långe avgör till Sveriges fördel. Han, Ibrahimovic.

S E

Tennissuccé som väcker minnen

Hypen kring Robin Söderling får mig att tänka på – Linus Andersson.
Bjärredskillen Linus var samtida med Söderling under ungdomsåren, faktiskt hans vassaste konkurrent. Båda brann verkligen för tennisen, båda var besjälade av tanken på att en dag bli proffs. Jag skrev om Linus på lokalsporten några gånger, berättade om hans framgångar, om hans framtidsdrömmar. Ja, vid något tillfälle även om hans problem. Tävlingstemperamentet.

Just på den punkten var Linus Andersson bestämt Robin Söderlings överman. Och ibland sin egen baneman; en och annan diskning för osportsligt uppträdande fläckade efterhand meritlistan men kanske framförallt det personliga ryktet.
Bjärreds lille tennischarmör var ett barn av sin tid, en McEnroe i miniatyr. Glad och uppspelt, ilsken och frustrerad, i ett och samma paket.
Vad Linus gör idag har jag inte en aning om. Kanske lirar han tennis på motionsnivå, kanske har han lagt racketen på hyllan för gott. Förhoppningsvis har det gått bra för honom i livet, drömkarriären förutan.

Vad Robin Söderling gör nu i eftermiddag vet vi alla. Just det, Tibros stolthet spelar semifinal i Paris klassiska Grand Slamturnering.
Den enes sorti, den andres succé.

S E

Förlustfritt ingen guldgaranti

Efter tolv omgångar av fotbollsallsvenskan har Göteborg tre förluster. Elfsborg har ingen. Ändå toppar Göteborg tabellen med tre pinnar tillgodo på detta obesegrade Elfsborg.
Så kan det gå när man undviker kryssfällan, respektive fastnar i den.
Elfsborg har alltså – jämte sex vinster – sex oavgjorda matcher så här långt. Om laget fortsätter i den stilen lär det INTE bli guld, bara lite kul kuriosa för statistiknördar. Första laget som går igenom allsvenskan obesegrat utan att vinna den.

Förutsatt då att Göteborg håller SIN stil. Dvs förlorar ungefär var fjärde match, men vinner resten. Som Halmstad för en del år sedan. Minns jag inte fel kunde HBK kosta på sig åtta förluster den gången – och ändå ta hem spelet. Receptet var genialt: vinn eller förlora, ge faan i att kryssa.
En, säger en, gång ”misslyckades” Halmstad och spelade verkligen oavgjort. Den malören rymdes dock inom felmarginalen; tabellraden 17 1 8 blev i slutändan guld värd i dåvarande 14-lagsallsvenska. Något för Göteborg – och Elfsborg – att ta fasta på…
Apropå ingenting. liksom. Årets allsvenska är ännu i sin linda, mycket kan hända. T ex att ett eller annat lag värvas sönder när transferfönstret öppnar i sommar. Redan klart är ju f ö att Göteborg mister Wernbloom, själva hjärtat i laget. Låter extremt besvärligt.

Men för att knyta ihop ”fantasisäcken”: säg att Göteborg i höst slutar på tjugo vinster och tio förluster, dvs totalt 60 poäng. Säg vidare att Elfsborg försvarar förlustnollan och går i mål med femton vinster och femton oavgjorda matcher. Vad blir det? Just precis, 60 poäng.
Därmed skulle vi få en målskillnadsaffär om guldet. Kul va?
Jaså inte.
Skit i det då, jag lekte bara lite med teoretiska möjligheter. Sannolikhetskalkylen tar vi en annan gång.

S E