Kul att se svenska handbollslandslagets pånyttfödelse. Nästan så att minnet av Benganepoken bleknar bort. Mycket är faktiskt bättre idag, tycker jag såhär strax efter den tv-sända EM-kvalmatchen mot Polen (32-32).
På Bengans tid var det mer toppning, fler spelare som nötte bänk. De utvalda stjärnorna var å andra sidan desto mer betrodda, t o m taktikupplägget överlämnades i deras händer. Ett udda ledarskap, ofta hyllat av den enkla anledningen att resultaten gick Sveriges väg.
Vad dagens förbundskaptener Staffan Olsson och Ola Lindgren – två av stjärnorna när det begav sig – egentligen tyckte om Bengt Johanssons sätt att ”leda” landslaget, det vet jag inte. Men man kan i alla fall konstatera att duon inte fört Benganmodellen vidare.
Snarare tvärtom.
Olsson och Lindgren har återtagit den traditionella coachmakten. Inklusive t ex snacket vid varje timeout. Där är det klara, distinkta, direktiv som förmedlas. Ledarna som leder, lirarna som lyssnar. Bengans klassiker ”vad gör vi nu” känns vid en jämförelse väldigt avlägsen.
Annorlunda på ett positivt sätt är också fördelningen av speltid. Idag tas ingen ut till landslaget för att högst eventuellt få göra ett kortare inhopp. Alla spelar. Mer eller mindre, men dock. Dagsform och flyt beaktas, rörligheten i kollektivet är påtaglig. Resultatet syns i målprotokollet: där Sverige förr hade kanske sex eller sju målskyttar i en match har Sverige numera ofta nio eller tio.
Bra, tror jag. Bra för laget, bra för handbollen. Tiden med ”råtoppning” tycks f ö vara överspelad rent generellt.
Nu blickar vi fram mot ett EM-slutspel för nya landslaget. Och glömmer det som en gång var.
S E
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar