Ett svart stycke om handboll

Svartlistad. Ett fult ord, snäppet värre än både petad och portad. Jag kom att tänka på detta igår kväll när jag såg Sveriges handbollsherrar kvalificera sig för EM via 31-23 mot Rumänien. Alla jublade i högan sky. Spelare, ledare, krönikörer, experter. Hellgren i tv sprutade ur sig superlativer, hans parhäst Perlskog var inte sen att haka på. Och vem vet, kanske jublade även Andreas ”Stycket” Nilsson hemma i Ungern? Det är han som är, just det, svartlistad från landslagsspel. Utan att någon nämner det med ett ord. Sverige vinner ju, framgång förlåter allt, däri ligger liksom idrottens idioti.

*. *. *

Styckets brott? Han bad inför senaste VM-turneringen att få ansluta till truppen ett par dagar senare än övriga. Av familjeskäl. Stycket är småbarnspappa, alla med erfarenhet av föräldraansvar vet att livet ibland kan vara mer än bara en raksträcka. Här är det f ö intressant att jämföra med handbollens damlandslag. Minns jag inte fel beviljades en av de mer profilerade spelarna någon dags extra ”mammaledighet” inför en mästerskapssamling häromåret. Samma sport, könsbaserad policy. ”Pappa” Nilsson fick nobben, ströks ur truppen. Och som det verkar från landslagsspel för all framtid.

*. *. *

Nye förbundskaptenen Glenn Solberg kan inte med trovärdigheten i behåll mena att Sveriges bäste mittsexa under den senaste tioårsperioden plötsligt blivit frånsprungen av ”alla andra” i konkurrensen. Stycket spelar fortfarande i ungerska Veszprem, ett av världens starkaste klubblag. Och där används han (i de matcher jag sett) både bakåt och framåt, på tvärs med den där dumstämpeln han pådyvlats om att inte vara tvåvägsspelare. Men Sverige är att gratulera. Mot Rumänien fanns totalt fyra mittsexor i truppen, alla bättre än den bäste. Så kan det gå när principer görs till lag.

I huv’et på en tippare...

Få se nu. Var det jag som skrev att Häcken skulle vinna allsvenskan 2021? Min fubbick. Ett lag som inleder med tre förluster vinner ingen fotbollsliga i världen. Man ska ge faan i att tippa, det är bara så. Av ren självbevarelsedrift. Då hade jag sluppit sitta här med brallorna nere - och begrunda även mitt nedflyttningstips: Kalmar och Östersund. Båda är obesegrade efter tre omgångar, båda har dessutom imponerat spelmässigt. Men visst, 27 omgångar återstår. Mycket kan och kommer att hända, för att damma av en tradig gammal klyscha.

*. *. *

Såg MFF-Östersund igår. 1-1 på tvärs med matchstatistiken, alla siffror där gick ju i MFF:s favör. Ändå inte orättvist. Östersund gjorde precis som mot Kalmar i premiären: lät (?) sig spelas ut i första halvlek, växlade upp i andra. Faktum är att det kändes farligt varje gång laget närmade sig MFF:s straffområde. Jämtarna fråntogs också - på minst sagt diffusa grunder - ett till synes korrekt ledningsmål. I en blixtrande omställning blott sekunder senare gör istället MFF 1-0. Matchens mest dramatiska sekvens. Östersund kunde knäckts där - men icke. Moralen stod pall, kvitteringsmålet kom som ett slags välförtjänt belöning. Somliga skulle säkert kalla det markeringsmiss i MFF:s darriga backlinje, jag föredrar att kalla det för vad det var: en praktfull nick av Östersundsbacken Mukibi.

*. *. *

Man kan notera att MFF nu på tre spelade matcher har sju poäng och 6-4 i målskillnad. Kalmar, på samma poäng, har målskillnaden 2-0. Det säger något om fotbollens olika vägar till framgång. Den säkraste är att hålla nollan. Den svåraste att hela tiden tvingas göra minst två mål för att vinna. Så MFF har en del att jobba på, Kalmar något att värna. Men det är läget här och nu, alldeles i upptakten av årets allsvenska. Siffror, kuriosa, möjligen små fingervisningar. Hur det blir i slutänden återstår att se. Ikväll Elfsborg-Mjällby. Jag bävar.

Avslaget slutspel - så långt

Det pågår ett SM-slutspel i handboll. Eller rättare sagt två. Damernas och herrarnas. Fast damernas har man nästan glömt: mitt i alltihopa spelas landskamper, slutspelet pausas, intresset slocknar. Och på herrsidan gör Lugi ner sig inför Sävehof och alla oss som gillar handboll. Att torska en semifinal är okej, men med trettio minusmål på tre matcher borde vara förbjudet. Hemska 27-40 i gårdagens ovärdiga sorti. Trist att se Lugi så uppgivet. Så oinspirerat, så odisciplinerat. Uttrycket ”ett lag på banan” har sällan passat bättre. Sävehof lekte sig till final, braksegern var i underkant.

*. *. *

Sett över säsongen i stort har Lugi inget att skämmas för. Tvärtom. Bara att ta sig till slutspel var en bedrift. Att sedan slå ut Ystads IF och nå semifinal var en bravad som nästan ingen såg komma. Mot den bakgrunden kan slutplumpen möjligen förlåtas. Om man är generöst sinnad, vill säga. Sen måste man förstås imponeras av Sävehof. Tre raka i både kvarten och semin, snacka om värdig finalist. Laget är ungt - i snittålder yngre än ”unga” Lugis, som den förträfflige tv-experten Charlie Sjöstrand påpekade - men spelet moget. Mångfalden påtaglig, två likvärdiga alternativ i princip på varje position. Mycket från den egna plantskolan, några kryddor utifrån. Som den udda bolltrollaren Elias Skipagötu, fyndad på Färöarna. Tränaren är ny för säsongen: Michael Apelgren. Också han ett fynd, såvitt jag förstår.

*. *. *

I finalen kommer detta Sävehof att ställas mot Skövde. Som i sin semifinal manövrerade ut merittyngda Kristianstad i tre raka. Inte lika lätt, men ändå övertygande. Sävehof får gälla som guldfavorit - och för handbollens bästa hoppas jag på en utdragen finalserie. Spänning, kamp, dramatik. Det skulle i någon mån kunna rädda det slutspel som hittills känts väldigt avslaget. Damerna blir det säkert anledning att återkomma till, när och om slutspelet återupptas. I dessa tider kan man inte så noga veta.

Det bidde blott ett skrämskott...

Där ser man. Protester biter, supporterröster beaktas. Fotbollens Super League ser ut att stanna vid ett skrämskott. Berörda klubbar hoppar av, en efter en. Gott så - tills vidare. Planerna, i en eller annan form, kommer säkert upp igen. Kanske inte i övermorgon men i en måttligt avlägsen framtid. En intressant krönika i ämnet finns f ö på Sydsvenskans kultursidor idag. Läs gärna den.

Tack & hej, Arsenal

Gammal kärlek rostar aldrig, sägs det. Men jo, det finns gränser. Dags nu att säga tack och farväl till fotbollsklubben som stal mitt hjärta redan på 1950-talet. Arsenal. The Gunners. Norra Londons stolthet. Eleganterna i rött och vitt. Highbury Park, den klassiska arenan som jag hade lyckan att besöka 1983. 3-1 mot Watford, minns det som igår. George Armstrong. Alan Ball. Frank Stapleton. Charlie Nicholas. Charlie George. Liam Brady. Thierry Henry. Patrick Vieira. Tony Adams. Dennis Bergkamp...alla dessa färgstarka spelare som kommit och gått genom skilda epoker. Det gyllene året 2004: Arsenal gick obesegrat till ligatiteln, 38 matcher utan en enda förlust. Piken på Arsene Wenger-eran. Fransosen var tränare/manager i 22 års tid, under hans ledning blev Arsenal alltmer  ”obrittiskt” i spelstilen. På gott och ont, definitivt mest gott.

*. *. *

Ja, förlåt en lång inledning för att komma till ett stolpskott. Jag talar om Super League-idén. De bättre bemedlade klubbarnas vilja att leka fotboll i eget reservat. Utmana allt det traditionella. Inklusive hela fundamentet om sportslig rättvisa. Respekten för själ och etik, mångfald och institutioner. Man borde inte bli förvånad: dagens toppklubbar har sålt sig till Mammon för länge sen. Miljardärer äger makten, gamla ideal är förlegade. Det enda som överlevt är ”mycket vill ha mer”. Så har det alltid varit - men aldrig så tydligt som nu inom just fotbollen. Tolv stenrika klubbar - engelska, spanska, italienska - som vill isolera sig i en egen stängd liga...var finns efterfrågan? Säkert bland tv-bolag och andra skrupelfria finansiärer. Men vi som bara älskar fotboll, går vi på ”den lätte”?

*  *  *

Att Arsenal lierat sig med utbrytargänget gör ont. Jag hade högre tankar än så om min favoritklubb. Lite dålig koll på ägarstrukturen också, får jag väl medge. Poäng är i mitt fotbollsperspektiv viktigare än peng. Så var det nog för Arsenal också en gång i tiden. Och min sympati består, den ligger orubblig i alla minnena. Känslorna däremot har svalnat - men det är min sorg, knappast Arsenals. Vad är väl ett litet supportertapp mot miljardrullningen i Super League?

Ogbu, var är du?

Rent spelmässigt gör Mjällby en mycket bättre match idag än i premiären. Tyvärr syns det inte i resultatet. Hammarby vinner 2-0, Mjällby har fler chanser men bränner alla. Saknaden efter Ogbu är enorm. Det finns inte längre någon striker i Mjällby, ingen distinkt avslutare. Och heller ingen tydlig vilja att prioritera anfallsspel. Dagens match duger som typexempel: först i underläge byter man in två renodlade forwards - och som lekman kan jag undra om inte tvärtom vore smartare. Inleda med anfallskraft, avsluta med defensiva byten. Allt efter läge, förstås.

*. *. *

En sevärd lirare är Hammarbys lille kantspringare Amoo. Rasande snabb, en tyngdpunkt så låg att den slickar grässtråna. Det är han som gör 1-0-målet, snöpligt nog för Mjällby i första halvlekens slutsekund. 2-0 stöter Ludwigson in i mitten av andra, framspelad av Selmani. Högkaratig effektivitet precis som mot MFF i premiären: två chanser, två mål. Bajen är sig likt - och alltså väldigt olikt Mjällby. Vinsten idag bör dock i första hand tillskrivas målvakten Ousted. Bakom nollan gömmer sig - förutom Mjällbys oförmåga -ett par riktigt svettiga räddningar.

*. *. *

Hann med en dos handboll också. Slutet av Kristianstad-Skövde. Möte nr 2 i matchserien om bäst av 5. Skövde vann det första, Kristianstad skulle utjämna. Trodde nog de flesta. Icke så: Skövde närmast defilerade mot en ny triumf. 33-27, helt avdramatiserat. En till seger och Skövde är i SM-final för första gången i diffust mannaminne. Typ. Sannolikt mot Sävehof, som ”bara” har att betvinga Lugi. I så fall ett gediget bakslag för Skåne som handbollsdistrikt, får man väl konstatera.

Ingen tråkstämpel över mållöst

Tre av matcherna i den utspridda allsvenska premiäromgången slutade 0-0. Med osviklig precision i mitt tv-tittande lyckades jag pricka in samtliga. Dock utan att det gjorde ont. Jag tillhör inte dem som räknar fotbollens underhållningsvärde i antal mål, 0-0 är blott ett resultat bland andra. Det s-k-a vara svårt att göra mål, det ska bejublas och beundras när eller om det väl sker. Tycker jag - och kanske alla tränare. Mållöst kan gömma så mycket: tur, otur, tillfälligheter, fulländad taktik, diskutabel taktik, bländande spel, skickliga målvakter, välorganiserade försvarslinjer. Och uddlösa anfall, förvisso. Men alltid 1 poäng i belöning. Bra att ha, bättre än ingen.

*. *. *

Självklart finns det tråkiga 0-0-matcher. Precis som 2-2 kan vara lågkvalitet, rent spelmässigt. För att inte tala om 4-0, rent spänningsmässigt. Mjällby-Varberg t ex var en tråkig 0-0-match. Mycket långtjong från Varbergs sida, ängsligt och trevande från Mjällby som av någon anledning bytte ut Löfquist i paus. Där försvann lagets ende kreatör. Örebro-Göteborg var däremot ganska underhållande - om man nu nöjer sig med det lilla. Örebro hade f ö hela fyra ex-MFF:are (på olika nivåer) i startelvan. Romain Gall var en; i MFF tog han knappt en plats i U-laget, i ÖSK är kravbilden tydligen en annan. Skönt att inte alla tränare är stöpta i samma tänk.

*. *. *

Bäst av de tre 0-0-matcherna var den jag såg i måndags kväll. Kalmar-Östersund alltså. Kalmar var helt överlägset i första halvlek, borde egentligen avgjort då. Men något ”borde” finns liksom inte i fotbollen, målen måste göras av egen kraft. Där brast det för Kalmar. Östersund blev jag inte riktigt klok på. Utspelat och vilse första 45, men sen! Uppryckningen efter pausvilan var så imponerande att man frestas damma av klyschan om ”ett nytt lag”. God underhållning i det stora hela, delad pott ändå okej med tanke på matchutvecklingen. Får jag slutligen nämna en Arlövsplanta? Tack. Killen heter Elias Olsson och fyller 18 i dagarna. Backlinjespelare i Kalmar, vänsterfotad, ytterst lovande. Och som sagt, fostrad i Arlövs BI. En ny Pontus Jansson i vardande...

Allsvenskan förgyller livet

Jag ger mig. Lägger ner vapnen. Lovar att inte tjafsa mer om publikförbud och annat smått & grått i pandemilagen. Det är som det är, förankrat och accepterat i folkdjupet. Att vara den rytande musen i öknen tar för mycket energi. Man får lära sig tänka nytt, helt enkelt. Typ att tvärtom varit något värre: fullsatta arenor men ingen fotboll. Den tankefiguren kom för mig i helgen när jag avnjöt den allsvenska premiären framför tv:n. Fyra matcher lördag-söndag. Två högklassiga, två slätstrukna.

*. *. *

Bäst? Hugget som stucket mellan MFF-Hammarby och Elfsborg-Djurgården. I Malmö rena fyrverkeriet i första halvlek med ett avslutande drömmål till 2-2 av gästernas Abbe Khalili. Resultatet såg ut att stå sig, men i slutminuterna visade MFF-dansken Jonas Knudsen att han kan mer än långa inkast. Drömmål eller lyckträff, kalla det vad man vill, men rasande vacker var den, pärlan som betydde 3-2 och tre blå poäng. Till min glädje gjorde Kult-Bonke en utmärkt match i MFF. Nye anfallaren Colak likaså. ”Gubbarna” Berget och Rieks var som spralliga spolingar på grönbete, backlinjen däremot fortsatt darrig. Segern lite tursam utan att vara orättvis. Hammarby hade utöver målen nästan ingenting. Gjorde Marko Johansson en enda räddning? Minns ingen, tror inte han behövde.

*. *. *

Var det underhållande i Malmö var det väl så fin fotboll i Borås. Att Djurgården vann 2-0 kändes sådär, Elfsborg hade förtjänat bättre. Båda lagen kommer säkert att finnas med ”däruppe” vad det lider. Det kommer inte Mjällby och Varberg att göra. Premiären på Strandvallen blev en väldigt avslagen historia, typiskt nog mållös. Mjällbys upplägg gjorde mig besviken: en enda anfallare, till förmån för ett överbefolkat mittfält. Hur tänker man där? Ska den hedervärde kämpen Jakob Bergström vara både uppspelspunkt och avslutare? Mycket begärt, må jag säga. Ängsligt, fegt. Hade varit roligare med modiga signaler om vinnarvilja...nu såg det mest ut som man spelade runt för att undvika förlust. Framförallt i andra halvlek då Varberg faktiskt tog över. Upp med tron på den egna förmågan Mjällby!

*. *. *

Fortsättning på den allsvenska premiärfesten följer ikväll. Tänker se Kalmar-Östersund. Lagen som jag - motvilligt - tippat på nedflyttningsplatserna. Slutligen måste jag nämna min gamle favorit Agon Mehmeti. Mannen som nött bänk mer än de flesta - och som numera gör det i Örebro. Dock icke i lördags. När Örebro gästades av Göteborg var den forne ”MFF-ålen” med i startelvan. Så himla välförtjänt, kan jag känna. Agon är 31 nu, har alltid fått kriga för sina sporadiska chanser, aldrig ojat sig offentligt över brist på speltid. Mot Göteborg fick han drygt 70 minuter på sig att visa att han duger. Matchen slutade 0-0, men Agon var där och nosade på hjälteglorian vid ett par tillfällen. Hoppas det vill sig en annan gång, det vore honom väl unt.

Komikern som låg bort karriären

Har sett dokumentären om Soran Ismail på SVT Play. Persona non grata, som den heter. Icke rumsren person, typ. Ismail’s brott är att han inte begått något brott, men likväl dömts. Av folkdomstolen. Den som bestämmer över sociala medier och alltid vet bättre än det ordinarie rättsväsendet. Tycker jag synd om Soran Ismail? Inte det minsta. Bryr jag mig om hans sexliv? Inte det minsta. Men det är det dokumentären i huvudsak avhandlar - komikerns alla ”ligg” åren före metoo. När den vågen rullade in hösten 2017 var spelet över för Soran Ismail.

*. *. *

Anmälningar om sexuella övergrepp, i vissa fall våldtäkter, blev det nya normala. Artistlivet självdog. Ingen arrangör tar i en stjärna med det cv:t, ingen tv-kanal erbjuder jobb. Soran Ismail försvann - utom på sociala medier. Att alla anklagelser lades ner i brist på bevis förändrade ingenting i sak, tesen om ”ingen rök utan eld” hade fått fäste. Dokumentären ser ut att vara tänkt som En Dåres Försvarstal, men det funkar illa; Ismail sitter och skryter om sina ”hundratals” ligg som en tonårig sexmytoman. Någon har han bundit, någon har han piskat. Dock i ”samtycke” hela vägen. Och för att uppnå ”personlig bekräftelse”. Ja ja, intresseklubben antecknar.

*. *. *

Till saken hör att Soran Ismail genom alla år - och alla ligg - varit sambo. Eller också hör det inte alls till saken. Folk lever så olika, toleransnivån varierar. Sambon medverkar f ö i dokumentären, finns där någon hjälte så är det hon. Men huvudpersonen själv bör nog fundera på omskolning. Komma tillbaka som just komiker blir svårt. Vem förlåter en man som dömts av folkdomstolen? Vem öppnar salongsdörrarna för en ”persona non grata”? Vem skrattar åt Soran Ismail?

Avstånd, avstånd, avstånd, amen

Hörde om ett äldre par på den skånska landsbygden som fått andra coronasprutan. Han 90 plus, hon en bit över 80. De kände sig befriade. Lättade, lyckliga. Efter ett år enligt ”boken” skulle de äntligen få umgås  med nära & kära. Barn, barnbarn, barnbarnsbarn. Knappt hann paret tänka tanken klar förrän vårdcentralen ifråga så att säga återställde ordningen: ”nu glömmer vi inte det här med avstånd även i fortsättningen”. Nä, detta är tyvärr inget hitte-på. Detta är det nya normala: ta två sprutor, lev som du fått noll. Sanna mina ord: människor kommer att dö i sorg och saknad efter livet.

*. *. *

Så här års ska man egentligen tippa fotbollsallsvenskan. Avstår. Har tappat lusten. Surnat till. Pallar inte att det oslagbara folknöjet ”gå på match” blivit förbjudet. Tv? Sitter vi på kåken, eller? Är vi alla frihetsberövade? Publikförbudet slår f ö igenom även i tv. Hur kul är det, handen på hjärtat, att kolla fotboll med pappersdockor på läktarstolarna? Ingen sång, ingen stämning överhuvudtaget. Okej, möjligen bättre än ingenting men inte mycket. Vem ser förresten fulla arenor framför sig någonsin? Minns vårdcentralens visdomsord ovan...

*. *. *

För intresseklubben kan jag berätta att läkningen av mitt opererade öga nog går åt rätt håll nu. Ja, jag måste gardera med ett ”nog”. Resan har varit skakig, från och till smärtsam, ibland plågsam. Senast påskafton fick jag åka in akut. Trycket rusade mot ohälsosamma höjder, men sänktes sedan successivt genom små justeringar och något tillägg i medicinlistan. Jag är trygg med vården, trygg med läkarna. Rakt av imponerad. Att jag rent allmänt mått betydligt bättre än såhär rår liksom inte ögonkirurgerna för. Det beror på min ålder och mitt leverne. Saker som jag själv ansvarar för fullt ut.

*. *. *

Det var ett jäkla tjafs om allsvenskan. Svag i anden ger jag mig, annars kan man bli kallad bittergubbe. Men bara ett litet halvtips, inget storvulet komplett. Häcken tar guldet. Någon gång måste ju rimligen vara den första. 2. Djurgården. 3. MFF. Östersund och Kalmar åker ur, Sirius får kvala. Mjällby? Knappast 5a som i fjol, snarare runt 10e plats. Gott nog som avstånd betraktat.

Tankar kring ett publikfritt slutspel

Apropå handbollens SM-slutspel får jag väl konstatera att jag hade för höga tankar om Ystads IF. Och möjligen för låga om Lugi. Trodde att rutinen skulle bli avgörande i YIF:s favör. Men Kim Andersson var av någon anledning inte spelduglig, fanns med mest som ett namn i laguppställningen. Dalibor Doder var däremot med, men att en 42-åring ska bli tungan på vågen är mycket begärt. Tre (!) skadade målvakter gjorde ingenting lättare för YIF. Allt sagt med den största respekt för unga Lugi. Som nu ställs mot Sävehof i semifinalen.

*. *. *

Chanserna där ska nog inte viftas bort som obefintliga. Lugi har vad som krävs: målvaktsspelet, försvaret, skyttekraften (Wallinius!), skyttekungen (Isak P), hjärnan (Casper Käll), hjärtat (Paradis). Kvicka fötter, total respektlöshet. Men visst, Sävehof måste ändå hållas som knapp favorit. Liksom Skövde i den andra semifinalen mot Kristianstad. Om det nu går som jag ”känner”. Skulle det bli delvis tvärtom får jag beställa plats i skamvrån för patetiska tippare. Härförleden listade jag ju tre tänkbara mästarlag - utan att nämna varken Skövde eller Lugi. Livet som besserwisser är inte lätt.

*. *. *

En sak slipper man i alla fall tippa. Publiksiffror. Allt kommer att avgöras i ödelagda arenor. Den ordningen har vi levt med i ett drygt år. Rätten att gå på match ligger i Folkhälsomyndighetens händer, inte i egna. Jag framhärdar i att det är bisarrt. Tänk alla dessa matcher, alla dessa krogbesök, all denna kasedans, alla mer eller mindre överlagda intimiteter man avnjutit eller avlidit (heter det så?) i alla dessa år - utan att skänka en tanke åt eventuella risker. Som att närmaste läktargranne kan bära på nåt smittosamt gud-vet-vad. Som att epidemisk flunsa härjar i krogträngseln. Som att en tryckare på dansgolvet kan leda till förhöjt blodtryck och i förlängningen något ännu farligare. Pandemi är något annat, säger du. Livet har sina risker, säger jag. Den största är när myndigheterna stryper människors frihet att leva medan tid är.

Konsten att lätta på trycket...

Jag kom med 50. Gick med 16. Jag talar om trycket i mitt opererade öga - och veckans ”sifferkirurgi”. 50 ska man inte ha, kan jag säga. Det gör ont. Ont bortom det uthärdliga. Som brinnande tandvärk från hjässa till haka, med full eldsvåda i och omkring ögat. Farligt är det också. Blindhet konsekvensen - om man inte får ner det. Vilket en magiker till doktor alltså fick i mitt fall. Han akutbehandlade ögat som den klenod ett öga är: rensade, spolade, strålade, droppade, mätte...om och om och om igen. - Bra Stefan. Du svarar, sa han redan efter några minuter. Då hade trycket gått ner till 40. 

*. *. *

Nästa gång han kollade var det 29. Och så, efter en dryg timmes fortsatt ”intensivvård”, beskedet som bekräftade ögonkirurgins magi: - 16. Här bryter vi Stefan. 16 är gott nog. Tack, doktor Dyfvelius på ögonkliniken i Malmö. Min djupaste respekt för enastående yrkesskicklighet. Och du, tårkanalen funkar! Jag grät av smärta när jag stapplade in på mottagningen. Grät av lycka när allt var över. Men det är klart. Ingen lättnad varar särskilt länge. Natten som följde blev hemsk. Nya smärtor, ångest som stal den sömn jag så väl hade behövt. Smög ut 03.00 för ett lugnande bloss. Tog tabletter för smärtlindring, enligt ordination. Vid middagstid dan därpå for jag till Lund för planerat återbesök. Tryck: 28. Lägre än jag trodde, ingen fara. Nya skarpare droppar, till de fyra olika jag redan hade. 

*. *. *

Det kan ha vänt. Det kan bli bra. Så är min känsla denna långfredag. Försiktigt optimistisk. Jag hade viss otur under själva operationen: blödning uppstod, därav de efterföljande komplikationerna. Jag hade å andra sidan himmelsk tur som träffade doktor Dyfvelius i kritiskt läge. Ödet ger och ödet tar. Och kan alltid vara så mycket värre: detta är min personliga lilla olycka men i det stora hela ingenting. Den distansen måste man ha. Glad Påsk där ute, ta hand om er.