Säkert tips: allsvenskan smyger igång...

Finns det nåt Häcken i årets fotbollsallsvenska? Alltså ett lag som knappt nämns i förhandstipsen och som sedan visar sig vara bättre än alla andra. Som just Häcken i fjol. Skulle möjligen vara Elfsborg. Anar åtminstone viss potential där. En annan tänkbar ”smygare” är - MFF. Om man nu kan kalla expertisens notoriska guldfavorit för smygare. Och det kan man ju; i år lägger nästan ingen en röst på MFF, de allra flesta förståsigpåare tror att guldet blir en affär mellan Häcken och Djurgården.

*. *. *

Därför, bara därför, säger jag MFF. Att tippa är att chansa. Att komma med nåt eget. Inte springa i flock, på sin höjd smöra lite för en himmelsblå svärson. MFF-Häcken-Elfsborg-AIK, så får det bli på topp 4. Djurgården? Därnäst som god femma. Före i tur och ordning Hammarby, Sirius samt Degerfors. På den nedre halvan placerar jag utifrån diffus känsla aristokrater som Göteborg, Norrköping och Kalmar. Jämte kvintetten Mjällby, Varberg, Värnamo, Halmstad, BP. Ja, i exakt den ordningen.

*. *. *

Ta nu tipset för vad det är. En provokation, baserad på intuition mer än kunskap. I vissa fall har jag helt enkelt dålig koll på hur spelartrupperna ser ut. Förluster, förstärkningar, eventuella långtidsskador etc. Göteborg saknar huvudtränare, så mycket vet jag. Stahre fick ju kicken på försäsongen, hans assistenter har tagit över. Låter skakigt. Mjällby? Hela Hanöbukten stormar - som vanligt. Spelare ut, spelare in, i en omfattning som inget annat lag matchar. Det borde inte vara bra, men hittills har det ju funkat.

*. *. *

Fotbollen i all ära, allsvenskan är och förblir en pärla i tillvaron. Men här och nu går mina tankar till handboll. Ikväll avgörs ligan och nedflyttningsstriden är minst sagt raffinerad. Lugi, OV Helsingborg, RIK; alla 16 poäng. Lugi och RIK möts inbördes, OV tar emot Alingsås. Lugi kan avdramatisera det hela: hemmaseger i Lund gör OV-matchen betydelselös, RIK åker ur på sin miserabla målskillnad. Sen ska det göras också - och ”göra” har ju Lugi haft svårt för hela säsongen. Upplagt för fredagsrys.

Lugnare på Svenssons tid

Orvar Bergmark. Åby Ericson. Laban Arnesson. Olle Nordin. Tommy Söderberg. Lars Lagerbäck. Erik Hamren. Janne Andersson. Man har upplevt några förbundskaptener i den svenska fotbollen i sina dar. Aldrig träffat alltså, men väl fått ett intryck av via media. Personlig favorit? Den jag inte nämnde. Tommy Svensson. Smålänningen som ledde landslaget under större delen av 1990-talet, med en exklusiv topp vid USA-VM -94. Någon som kan föreställa sig Svensson balla ur inför tv-kamerorna? Svära, leva rövare, uppträda som en bonnlurk?

*. *. *

Viktigt att säga: det fanns ingen Bojan Djordjic på Tommy Svenssons tid. Inte den uppsjö av experter och besserwissers som flockas kring dagens fotboll. Ej heller den mängden tv-kanaler som finns nu. Svensson var förbundskapten i ett mindre provocerande klimat, så att säga. Dock kunde även han ställas inför kritiska frågor. Jag minns själv det återkommande surret i media vid t ex VM -94. Var verkligen Ravelli rätt målvakt? Varför fick inte Henke starta? Hur kunde Ingesson vara given? Däremot minns jag inte ett enda utbrott från Tommy Svenssons sida bara för att han fick stå till svars om allt detta.

*. *. *

Det kan ha haft med hans bakgrund att göra. Svensson var lärare. Pedagog. Van att lyssna. Van vid att förklara. Trygg i sin bildning, trygg i sin roll. Jag kan ju inte veta men jag tror att han mött även en obstinat Bojan Djordjic med respekt. Tommy Svensson var - i likhet med dagens förbundskapten - ”bara människa” men han behövde - till skillnad från dagens förbundskapten - aldrig ursäkta sig med det. Sökte inte de situationerna, accepterade ett ofrånkomligt faktum: som förbundskapten blir man lite mer än ”bara människa”. Man blir offentlig person, med allt vad det innebär.

*. *. *

Som jobb betraktat kan förbundskapten nog vara ett av de mindre hälsosamma. Detta ganska enfaldiga resultatfokus, denna ständiga jakt på succéer. Dessa experter som hela tiden tävlar om att vara ”bättre vetande”, lite på din bekostnad liksom. Ångestladdat i stunden, tärande i längden. Förmodar jag. Okej, gaget är väl furstligt. Äran i att vara förbundskapten beaktansvärd. Och ingen tvingas ju in i rollen, ”normala” tränare trånar efter den. Men priset i förhållande till riskbilden? Nej, jag ska inte sitta här och leka doktor, konstaterar bara att alla har inte Svenssons rustning för uppdraget.

Röd matta och ryggdunk!?

Sverige-Azerbajdzjan 5-0. Reinfeldteffekten! Nä, skojar. Klang och jubel, frid och fröjd? Det skulle man kunna tro - men nej, jag skojar om det också. Janne Andersson kom ju till Viasatstudion direkt efter match, fick några i sammanhanget relevanta frågor. Och ballade ur, tappade masken, glömde att han är förbundskapten. Jag vet inte vad Andersson väntat sig. Röd matta och ryggdunk?

*. *. *

Man kan tycka vad man vill om Bojan Djordjic, Viasatexperten. Att han är för snackig, för kritisk, för gåpåig. Jag kan hålla med om allt, men ändå gilla honom. Auktoritetssvaga så kallade experter är ingen bristvara i tv, Djordjic skiljer sig snarare från mängden. Han är frän oavsett 5-0 eller 0-5, konsekvent i förhållningssättet till sitt uppdrag. Det är inte hans jobb att dunka rygg på en förbundskapten. Särskilt inte i medgång; då kan man lika gärna göra hejaklacksläktaren till studiopanel.

*. *. *

Gårdagens intermezzo säger förstås allt om pressen på fotbollens förbundskaptener. Bara resultat räknas. När de uteblir under lång tid får man gå - i de flesta länder. Eller åtminstone tåla att bli ifrågasatt - som i den svenska modellen. Hårt? Absolut, knappast ett jobb för den trygghetstörstande. Samtidigt ett privilegium. Fotbollstränarens ultimata dröm. Leda ett landslag liksom. Status, ansvar, rikedom. Få förunnat att nå dit. Färre förunnat att klara kravbilden, komma ut med all värdighet i behåll.

*. *. *

Janne Andersson är inte den förste förbundskaptenen som flippat ut i umgänget med media. Ska man mäta raseri i grader måste han dock betecknas som Kapten Ruda. Utbrottet mot Djordjic - och till slut mot alla fyra vid studiobordet - lär gå till tv-historien. Hoppas nu att Viasat står upp för Bojan Djordjic så att inte han blir syndabock. Killen gjorde sitt jobb, inget annat. Andersson får Fotbollförbundet ta hand om. Att vara i den sinnesstämningen efter en 5-0-seger...usch, ledsamt att se.

Fotbollens eget lilla paradigmskifte

Fredrik Reinfeldt ny förbundsordförande i svensk fotboll. Känns konstigt att skriva, märker jag. Lite som ett taffligt försök till för tidigt aprilskämt. Det är ju knappast den typen av uppdrag man förknippar med gamla profiler från politikens tungviktsklass. Landshövding hade varit mycket lättare att skriva. Eller ambassadör. Eller föreläsare, författare, konsult, krönikör, betald besserwisser i tv...där nånstans brukar reträttposterna finnas för folk med ”f d minister” på cv:t. Men från statsminister (okej, det var ett tag sen) till högsta hönset på fotbollförbundet? Unikt, vågar jag påstå utan föregående forskning. 

*. *. *

Hur och varför Fredrik Reinfeldt blev valberedningens man vet jag inte - det fanns ju en motkandidat med ett i alla relevanta delar överlägset cv. Han fanns dessutom ”innanför dörren”: Lars-Christer Olsson. Förbundsveteran med koll på läget. Folkrörelseförankrad, fotbollskompetent, fläckfri i renommét. En gissning är att Fredrik Reinfeldt gick före för att han är - Fredrik Reinfeldt. Eventuellt i kombination med ålder; Reinfeldt är 57, Olsson 73. Mindre troligt dock. I ett fotbollslandslag där äldste spelaren snart nog blir 42 måste en uttagningsbar förbundsordförande på 73 snarast betraktas som ung och lovande.

*. *. *

Vill man vara konspiratorisk - och det vill man ju ibland - kan utnämningen av Reinfeldt ses som ett led i den nuvarande regeringens så kallade paradigmskifte. Avsossefiering liksom. Ett annat Sverige, blåbrunt mer än rödgrönt på de tyngsta posterna. Fast nej, i just det här fallet går nog regeringen fri. Jag tror inte de fyra slottspartierna infiltrerat fotbollförbundets valberedning. Något av dem hade kanske velat men det är en annan sak. I Sverige är vi fortfarande rätt bra på gränsdragning och anständighet, trots allt. Och Reinfeldt kuppades alltså inte in, han vann omröstningen i demokratisk ordning (om än styrd av valberedningen). 

*. *. *

För övrigt såg jag den nye förbundsordföranden på tv i morse. Ställd inför frågor om det nya jobbet lät det som han ville briljera lite med sitt (ifrågasatta) fotbollskunnande. Det gick sådär. Reinfeldt berättade t ex att han sett cupmatchen mellan Häcken och Djurgården (hans lag) härförleden och då blivit väldigt imponerad av Häcken, ”inte minst av Simon Gustafson som vi kan se i landslaget ikväll”. Otur, Reinfeldt. Det finns ingen Simon Gustafson i landslaget, bara en tvillingbror som heter Samuel. Zlatans famösa uttalande om Qatar fick han också frågor om - men då blev det ducka, ducka, politiskt återfall.

*. *. *

Ett annat resonemang, något kryptiskt, var det som Reinfeldt förde om Brommapojkarnas allsvenska damlag. De tvingades, framhöll han, av ekonomiska skäl genomföra premiärmatchen mot Uppsala i vita byxor - ”normalt har man inte vitt på damsidan eftersom spelarna menstruerar”. Nå. Med allt detta sagt tänker jag inte döma ut Fredrik Reinfeldt som förbundsordförande. Jag tror faktiskt han kan lyckas väl, i första hand som ansiktet utåt. Att han kommer ha folk omkring sig i organisationen som täcker upp i de delar där han eventuellt saknar erfarenhet och erforderlig kompetens. Alla är vi kids i början, även en f d statsminister som blivit boss i idrottens värld.

*. *. *

Slutligen en undran: varför heter Brommapojkarnas damlag - Brommapojkarna? Vore inte Brommaflickorna bättre? För undvikande av missförstånd och billigt poängplockande.

Svensk fotboll har en trend...

Sverige-Belgien 0-3. Inledning på EM-kvalet i fotboll, fortsättning på den svenska ökenvandringen. Jag tycker synd om Janne Andersson nu. Förbundskaptenen får ingenting med sig. Resultaten, turen, tron, förmågan; allt uteblir i match efter match. Och den blågula gamla paradgrenen tillknäppt försvarsspel? Tyvärr. Uteblir det också, ersatt av ett vidöppet. Hattrick av Lukaku igår, jag tror den belgiske stjärnforwarden var mest förvånad själv. Över enkelheten. Det var ju trots allt Sverige man mötte, inte San Marino.

*. *. *

Hur mycket skuld Andersson har i förfallet är svårt att bedöma, men det yttersta ansvaret kommer han inte ifrån. Fast jo, det gör han ju. Annars hade Sverige haft en ny förbundskapten vid det här laget. Diskussioner i den riktningen lyser dock med sin frånvaro - utom på (a)sociala medier. Där har drevet mot Janne Andersson pågått länge. Anonymt, så klart. Konstruktivt? Inte precis. Mest rena okvädningsord, som det blir när pöbel får härja fritt. Andersson förtjänar inte sådant, punkt. Sett över tid har han fortfarande ett hyggligt facit som förbundskapten. Kruxet är trenden, färskvaran, resultaten här och nu.

*  *  *

Jag säger inte att Sverige simsalabim skulle bli bättre med en ny förbundskapten. Det kan ingen veta. Men sju år på posten är lång tid, byte något naturligt när kurvorna pekar fel. Fotbollstränare är sällan stöpta i exakt samma form. Ser sällan exakt samma saker. Janne Andersson tycks t ex mena att Wahlqvist och Augustinsson är det bästa Sverige har vad gäller ytterbackar. Vidare markerar han tydligt och klart att gamla meriter aldrig kan bli för gamla, därav lex Z. Det är möjligt att Andersson har rätt men jag är inte alls säker på att en eventuell efterträdare resonerat likadant. Förnyelse fräschar upp, stagnation suger.

*. *. *

Men på måndag tror jag vi vinner. Azerbajdzjan hemma i andra omgången av EM-kvalet. Kom igen Sverige, ge den pressade förbundskaptenen nåt att glädjas åt.

Sorry, Brynäs. Respekt, Malmö.

Brynäs-Malmö Redhawks 0-1. Det händer att sånt som inte kan hända faktiskt händer. Som när MFF åkte ur fotbollsallsvenskan 1999. Som när Brynäs nu tvingas lämna hockeyns högsta serie - efter 63 års oavbrutet abonnemang. ”Bara” idrott, ändå en sorgens dag i Gävle igår. Alla tycktes lida med Brynäs, även spelare och ledare i Malmö Redhawks. Reaktionen där var blandad. Jubel, självklart. Men också något i stil med ”vad har vi gjort”? Eftertanke, kanske olust över att ha sänkt just Brynäs. Hockeyklubbarnas klubb, hockeyhjältarnas hem.

*. *. *

Salming. Hammarström. Wickberg. Lill-Prosten. Virus. Tord Lundström. L-G Nilsson. Tigern. Man skulle kunna räkna upp hur många Brynäslegendarer som helst vid dop- eller smeknamn - och ändå glömma lika många. Det hjälper inte här och nu, för de närmast berörda gör det väl snarare smärtan värre. Men ett reservationslöst erkännande åt Malmö Redhawks. Stort att komma tillbaka från den snöpliga förlusten senast. Stort att genomföra matchen som man gjorde; uppoffrande, samlat, lagarbete i dess ädlaste form. Ännu större att mitt i glädjeruset kunna visa uppriktig empati med ”offret”.

*. *. *

Jag gillar Malmös tränare Tomas Kollar. Han utstrålar lugn i en sport där heta känslor ofta kokar över. Ödmjukhet, icke ett uns av stöddighet. Fingertoppskänsla har han tydligen också; igår fick den något ifrågasatte Brandon Maxwell förtroendet att vakta kassen. Målvaktsbytet förvånade experterna i tv - men Kollar hade koll. Maxwell stod i vägen för allt. Med tur, med skicklighet, med backars hjälp. Ska jag nämna en till ”rödhök” får det bli Emil Sylvegård. Inte den glamorösaste av hockeyspelare, sällan den snällaste. Nu disciplinerad och otroligt nyttig för sitt lag. 

*. *. *

Såg jag inte fel fällde Sylvegård - stora stygga Emil! - en tår när dramat var över. För Brynäs skull, antar jag. Man ska aldrig underskatta en ”buse”; innerst inne kan di vara blödiga. Målet? Gjordes händelsevis av Ponthus Westerholm. Han är från Karlskrona. Om detta nu kan glädja någon utanför intresseklubben. Sammantaget en djupt berörande matchserie med 4-1 i Malmöfavör som slutfacit. Och Brynäs kommer säkert igen, kanske inte lika snabbt som MFF, hockeyn’s vägar tillbaka är snårigare och svårare. Men någon gång, i en diffus framtid. Så att idrotts-Sverige blir sig likt, tack.

Den långa vägen mot ”först till fyra”

Malmö Redhawks-Brynäs 3-4. Det är det här med att knyta ihop en säck. Svårt, inget man bara gör. Särskilt inte i en sport där ”bäst av 7” upphöjts till helig formel. Och tre raka segrar devalverats till kuriosa - så länge den fjärde uteblir. Där är Redhawks efter gårdagens hockeydrama på Malmö Arena. 3-0 i SHL-kvalets matchserie krympte till 3-1, ”nästan klart” förändrades till nära nog vidöppet.

*. *. *

Sättet Redhawks förlorade på kan ha varit förödande. Brynäs avgör alltså i femte perioden. Inte för att man är bättre - matchen är jämn, momentum skiftar - men för att man får tillbaka lite av den slumpfaktor som tidigare varit på motståndarens sida. Att vinna så måste göra otroligt gott för tron på det man håller på med. Hur det känns att förlora så vill jag knappt veta. Som att snuvas på själva befrielsen, beordras till fortsatt jobb när kroppen ber om nåd? Lite så - gånger två, kanske.

*. *. *

Ny match i Gävle redan i morgon. Känns inte rimligt att Malmö kan studsa tillbaka så snabbt. Men som Wikegård brukar säga: det är hockey, allt kan hända. Inklusive då att 3-0 i en matchserie ”bäst av 7” mycket väl kan landa i 3-4. Att det aldrig hänt betyder ingenting här och nu; någon gång ska vara den första. Tippa är frestande, dock omöjligt. Kalla fakta får räcka: Malmö Redhawks behöver en seger till, Brynäs behöver tre. Uthålligast vinner.

Ankaret’s ”anka”

Där ser man. Allt var en bluff. Ankaret hade inte alls någon ambition att nå handbollsallsvenskan. Jo, laget hade. Spelarna. Supportrarna som slöt upp till gårdagens avgörande match i Borgebyhallen. Alla med rent sportsliga intressen hade - men dit hör inte alltid en klubbstyrelse. Medlemmarna där har en bister verklighet att förhålla sig till. Ekonomiska ramar. Framgångens pris. Ansvarstagandet. Stämmer Sydsvenskans uppgifter idag landade Ankarets styrelse alltså i att kostnaderna för allsvenskt spel skulle äventyra klubbens hela fundament - barn- och ungdomsverksamheten. Så långt går även ett drastiskt beslut att förstå, att respektera. 

*. *. *

Men. Alltid ett men; styrelsemötet kring saken ägde tydligen rum på matchdagens morgon. Beslutet kommunicerades inte ut. Spelarna fick sen info via läckage, stördes å det grövsta mitt i uppladdningen. Publiken (400 pers, fullsatt hall) blev bedragen. En förväntad höjdpunkt löstes upp i just ingenting. Och ett mystiskt resultat fick sin naturliga förklaring; 20-13 i första halvlek, 11-21 i andra. Om Ankaret gav bort matchen eller föll igenom vet jag inte - men varför vinna när allsvenskan ändå förblivit en illusion? Illa skött av en beundransvärd klubb, kan man säga så? Sportens idé är ju någonstans att tävla på riktigt, inte på låtsas. Då kan man lika gärna lägga ner hela seriesystemet.

*. *. *

Vill man vara dum kan man hävda att Bjärredsklubben i alla fall levde upp till sitt namn. Ankaret står liksom inte för rörelse, framförallt inte uppåt. Själva ordet signalerar snarare det rakt motsatta. På stället fast, om man så vill. Ingen skam i det, dock lite synd att slutet blev tumultartat. Utgår från att Ankaret nu avstår den kvalplats man är berättigad till, något annat vore ju bortom all begriplighet.

Kvalfyllda tider i handbollen

Få se nu. Om Amo förlorar sista matchen mot Rimbo med fem bollar samtidigt som HF Karlskrona slår Tyresö med tio...ja, då vinner HFK och inte Amo handbollsallsvenskan. Sannolikhet på det? Obefintlig. Serien är i praktiken avgjord, slutomgången blir betydelselös formalia. Däruppe i tabellen såväl som därnere. Båda Karlskronalagen har kval att se fram emot. HFK ett positivt, IFK ett negativt. Ungefär som väntat; HFK inledde säsongen som en oslagbar maskin men snart blev det tydligt att stabiliteten inte riktigt fanns där, åtminstone inte i förhållande till Amo. Och IFK; nedflyttningstippat av de flesta - tills det stod klart att Rimbo och AIK var säkra räddningsplankor. 

*. *. *

Vem HFK får möta i ligakvalet är i skrivande stund oklart. Det kan bli Malmö. Oavsett motstånd lär det bli svårt: lagen från allsvenskan brukar komma till korta i de här sammanhangen. Senaste undantaget (tror jag) var Hallby för fyra år sen - och då var det just HF Karlskrona som kom i kläm. Här och nu ger jag trots allt HFK större chans att klara sitt kval än IFK att klara sitt undan degradering. Detta baserat på aktuell ”form”. Citattecken för att IFK:s framstår som ett obegripligt skämt. Över 40 insläppta mål två matcher på rad, dubbla brakförluster i ett läge där kvalstrecket faktiskt fanns inom räckhåll. Tillika mot lag som inte hade nåt särskilt att spela för. Illavarslande, IFK. Och som sagt - obegripligt. Innan dessa haverier gjorde man ju vad ingen annan i serien lyckats med: besegrade Amo.

*  *  *

Grattis Amo skrev jag bestämt redan för några veckor sen. Jag gör det gärna igen nu när saken är 99,99 procent biff. Klubben är alltså hemmahörande i Alstermo söderut i Småland. Bruksort, färre än 900 fasta invånare. Mycket skog, lite neon. Att man lyckats skapa ett ligalag i handboll just där är minst lika obegripligt som IFK Karlskronas aktuella formkurva. 

*. *. *

Ankaret i Bjärred kan jag bara beklaga. Förlust 31-34 mot Ystad IF:s ungdomslag - trots halvtidsledning 20-13. Fullskalig kollaps, allsvenskan en kraschad dröm. Anderstorp tog direktplatsen. Ankaret får förvisso en kvalchans, men givet läget man hade måste det kännas som en klen tröst mer än en realistisk möjlighet. ”Skum” division 1-serie förresten. Varken Ankaret eller Anderstorp var bäst. Sävehofs farmarlag stod i särklass, dock utom tävlan. Två divisioner måste skilja till A-laget. Facit säger förstås allt. Dels om Sävehofs enastående bredd, dels om klassen på de ”rena” division 1-lagen. 

*. *. *

Slutligen noterar jag att Lugi vann över Hallby i ligan. 34-26, tunga två poäng. Med Guif och RIK kvar på programmet kan de följas av fyra till. Eller föralldel av noll. Man vet aldrig med Lugi. Men ska jag sticka ut hakan, vilket jag är glad för, blir mitt tips att Lugi stänger säsongen snyggt, kanske till och med ovanför kvalstrecket.

Jobba, jobba, jobba...

Jag var på handboll igår. HK Malmö mot IFK Skövde, 29 lika. Spännande match, sympatiskt slutresultat. Och en prövning för öronen för oss som tittade på. Åsyftar damen som alltid - men sällan lika intensivt som igår - sitter på läktaren och vrålsjunger ”jobba, jobba, jobba”...med tonartshöjningar och hela paketet. Oavbrutet, i 60 minuter. Man kan tycka vad man vill om den typen av support - alltifrån ganska roande till nära nog outhärdligt. Jag väljer det positiva alternativet. En sak är ju säker: utan damen ifråga hade Baltiska hallen varit en gravkammare. Okej, ölhall kanske; sorl förekommer, dock dränkt i jobba-kaskaderna.

*. *. *

När jag cyklade hem drabbades innovatören i mig av en snilleblixt. Vore inte detta något för en arbetsgivare vilken som helst? Alltså att anställa någon som går runt från avdelning till avdelning och vrålsjunger ”jobba-jobba-jobba” i olika tonarter. Gärna ackompanjerad av en trumslagarbärsärk, som på handbollen. En lysande idé, om jag får säga det själv. Sen vet jag inte om facket skulle hålla med, sannolikt icke. Ej heller vet jag om jag är riktigt klok när jag är ute och cyklar. Man får så många idéer just då, ofta relaterade till sånt man precis upplevt. Men för att återvända till det seriösa: var det något HK Malmö gjorde igår kväll var det ”jobba”.

*. *. *

Inställningen fanns där. Viljan, attityden, moralen. Kruxet, för HK, var att allt detta fanns även i motståndarlaget. Skövde vägrade vika ner sig, kom tillbaka från tuffa underlägen hela tiden. Hade dessutom boll i sista anfallet, kunde vunnit. Där kände man dessvärre igen HK:s återkommande problem. Svårigheterna att orka en hel match. Oförmågan att knyta ihop en säck. Priset för att man går runt på relativt få spelare och sliter hårt på de viktigaste. Märkligt igår: unge William Lund förunnades ett kort inhopp i första halvlek. Gjorde två mål på två skott. Och försvann sedan till bänknötning resten av matchen. Hoppas killen själv förstår sånt - jag gör det inte. 

*. *. *

Till sist: på söndag kan drömmen om allsvenskan infrias för Handbollsklubben Ankaret i Bjärred. Hemmamatch mot Ystad IF:s farmarlag i söderettans sista omgång, seger och jublet lär höras ända till Lomma. Jag säger bara lycka till. Och glöm nu inte det viktigaste: jobba-jobba-jobba.

En fråga om ofredande

Sexuellt ofredande är på tapeten igen. Den här gången är det kd-politikern Sara Skyttedal som polisanmält partikollegan Johan Ingerö. Nya huvudpersoner, samma könsmönster: offret kvinna, förövaren man. Som om det omvända aldrig nånsin inträffat eller skulle kunna inträffa. För tydlighets skull: sexuellt ofredande är alltså den juridiska termen för kränkande kroppsberöring. En handpåläggning där ryggen byter namn, ett oombett kladdande på andra känsliga ställen etc. Den som rört sig i nattklubbssvängen eller tagit del av lössläppt firmafestkultur vet att detta inte är helt och hållet en könsfråga. 

*. *. *

Skillnaden (numera) ligger i att kvinnor anmäler, gärna åtta, tio eller femton år efter påstådd händelse. Jag säger inte att det är fel - men visa mig den man som skulle polisanmäla att han utsatts för en kvinnlig hand i delikata områden. Finns tomten? Är privatmoral könsbunden? Då har jag haft viss otur i livet. Råkat ut för damer som egentligen inte finns. Skam till sägandes trodde jag det var tur. Vilsna själar möts, ömsesidigt tycke uppstår i stunden, ånger möjligen i efterhand. Men därifrån till att polisanmäla för ”sexuellt ofredande”...nja, med all respekt för mänskligt lidande förstår jag det inte riktigt.

*. *. *

Nu vet jag förstås inte exakt vad som hänt i fallet Skyttedal/Ingerö. Ingenting, enligt honom. Lårberöring, enligt henne. För nio år sedan. Nånstans kan jag tycka att saken kunde lösts precis då, på plats och i ögonblicket. Mellan parterna, så att säga. Ingen av dem är känd för att sakna handlingskraft eller verbal förmåga. Särskilt inte Skyttedal. För övrigt är en spontan polisanmälan alltid bättre än en som kommer nio år i efterhand. Bättre för trovärdigheten, bättre för den juridiska processen. Fast där har kd som parti redan tagit ställning: Ingerö har på basis av blotta anklagelsen fått lämna sitt uppdrag som partisekreterare.

*. *. *

Ponera nu att den rättsliga prövningen slutar med att Ingerö blir frikänd. Det kan ju bli så. Vad gör kd då? Kickar EU-parlamentarikern Sara Skyttedal? Återanställer Johan Ingerö? Garanterat inte. Det logiskt rätta går sällan hand i hand med det politiskt korrekta.

Ris och pris i tiden...

Inflation. Jag är lite för dum för att fullt ut fatta hur sådan uppstår. Däremot klok nock för att förstå vad ordet betyder. Det räcker att jag sätter min fot på Coop. Eller Ica. Eller Lidl. Eller vilken jävla butik som helst som kränger ägg och tomater. Prisökning. Det är vad inflation betyder. Dock enkelriktad, träffar blott konsumentledet. Producenter, leverantörer, näringsidkare; alla kan kompensera sig. Därav 40 spänn för en brödlimpa som tidigare kostade 20 och kampanjpriser som vida överstiger normalnivån från tiden före inflationspesten. 

*. *. *

Som häromdan på Hemköp: en mjukost från Arla, 200 gram, ”såldes ut” för 14:95. 30% under ordinarie pris, inte pga kort datum utan för att just den sorten var utgående ur sortimentet. Allt enligt den rödmärkta lappen på asken. Men herregud. Precis den osten köpte jag tidigare för runt en tia, ordinarie pris. Och med tidigare menar jag då 2022, inte 1900-kallt. Ett litet exempel i det stora hela - men tillräckligt för att göra mig misstänksam. Hur mycket är ”inflation”? Hur mycket är okynne? Passa-på-höjningar som inte är sakligt grundade? Dags för regeringen att agera. Gärna ett tomatstöd, tack.

*. *. *

Regeringen, ja. Någon som kan föreställa sig SVT:s fotbollsexpert Daniel Nannskog twittra ut en protest mot Sveriges nya och förråade flyktingpolitik? Ingen? Nä, inte jag heller. Men Nannskog’s motsvarighet på brittiska BBC, Gary Lineker, gjorde exakt detta om sitt lands regering. Det kostade honom jobbet. I några dagar. En massiv sympatiyttring senare var Lineker återanställd. Jag beundrade mannen redan innan, ännu mer nu. I Sverige är vi tyvärr inte ”såna”; blåbrun politik passerar utan invändningar, fotboll och andra mindre kontroversiella ämnen anses viktigare. 

*. *. *

Bäst att säga: inga jämförelser i övrigt mellan Lineker och Nannskog. Som fotbollsspelare alltså. Den ene var stor i Världen, den andre var stor i Norge. Inte illa ment; själv blev jag aldrig större än halvstor i Karlskrona AIK:s pojklag 2.

Var och en blir salig på sin gud

Alla har vi våra musikaliska husgudar. Nej förresten, inte alla. Många föredrar att läsa en bok. Då kan husguden vara litterär - och tonsatta ord försumbara jämfört med textsatta. Respekt för det. Själv har jag alltid famlat i blindo: vilken författare skulle få mig att rusa till bokhandeln så som varje nytt skivsläpp med Roy Orbison fått mig att rusa till musikhandeln - så länge sådan fanns? Ingen. Jag menar, trehundra sidor bok eller tre minuter pop? Ranelid eller Roy? Lätt val i min egen lilla bubbla av tycke & smak. 

*. *. *

För tydlighets skull: jag har läst böcker. Flera stycken. Dock ingen av just Ranelid. Ej heller någon hel av Guillou, bara fläckar. Brister i tålamod, sviktar i koncentration. Har försökt bilda mig genom att leva, inte genom att läsa. Resultatet kan säkert diskuteras, både ock hade nog varit bäst. Om jag kunnat. Man är som man är, tar skammen med stoltheten. Hur många - förutom jag - kan skryta med att ha investerat i Roy Orbisons kompletta låtskatt? Från Only The Lonely tidigt 60-tal till I Drove All Night 1987? Okej, förmodligen ganska många i det stora hela. Men i min snäva krets av vänner och bekanta - ingen.

*. *. *

I ärlighetens namn spelar jag Roy relativt sällan numera. Jag har låtarna, det räcker. Musik varje dag, ja. Men husgudens blott vid högtidliga tillfällen - och sådana kommer med allt glesare mellanrum när man fyllt 77. Kalla mig stolle men jag kan jämföra med den flaska Smultronvodka jag sedan flera år gömt längst in i barskåpet. För god att öppna, för god att dricka. Särskilt som den - i likhet med Roy - gått ur tiden. Tillverkas inte längre, jag var den ende som tyckte om den eller vad det nu beror på. Men jag har flaskan, den står där som en dold klenod i väntan på min eventuella 80-årsdag. Då jävlar ska det korkas upp, annars blir det kalabalik kring kvarlåtenskapen. 

*. *. *

Om jag såg Mellofinalen igår kväll? Yes box. Det var därför jag kom att tänka på Roy Orbison. Den typen av musik, den typen av sångare, finns inte längre. Roy stod rätt upp och ner framför mikrofonen, lät rösten göra jobbet. En röst som var unik; spröd och stark på samma gång, djupt berörande i tonträffen. Guld i strupen och skor på fötterna, liksom. Annat i Mello. Sångerskan som vann framförde sitt bidrag liggande på golvet. Barfota. Andra hade körer och dansare i släptåg...som om det skulle göra halvtaskiga låtar bättre. Och mitt i alltihop Nordman, som en relik från svunna tider. Hej gamle man, kom in i matchen...

Sjöberg jagar, folket jublar

Såg tv-programmet Min Sanning i veckan. Gäst var Patrik Sjöberg, den gamle höjdhoppsmatadoren. Han berättade en del om sin nya karriär. Den som pedofiljägare. Alltså chatta med personer av det slaget, utge sig själv för att vara barn. Stämma träff, lura dem i fällan. Och slutligen straffa genom offentlig skampåle; namn och bilder på ”pedofilfångsten” hängs tydligen ut på nån ändamålsenlig sajt som Sjöberg driver tillsammans med en kvinnlig jaktkollega. Beundransvärt eller avskyvärt? Vem vågar säga något annat än beundransvärt? Ingen som vill göra anspråk på att kallas människa, skulle jag tro.

*. *. *

Sjöberg tar inga risker, utmanar ingen opinion. ”Alla” avskyr pedofiler. Eller åtminstone själva företeelsen: pedofili. Övergrepp mot barn passerar gränserna. Väcker sorg, vrede, ursinne, hat, hela det destruktiva känslospektrat. Men betyder det att man måste sympatisera med Patrik Sjöbergs jaktmetoder? Lättast är alltid att springa åt samma håll i samlad flock - av ren självbevarelsedrift om inte annat - men nej, jag tycker inte det. Är det något Sjöberg utmanar är det ju rättssäkerheten. Tro’t eller ej, även pedofiler omfattas av den. Såvitt jag vet är sexuell läggning i sig, oavsett vilken, heller inte kriminellt. Pedofilen blir alltså ingen brottsling för vad han är utan för vad han eventuellt gör.

*. *. *

Nyfiken som jag är har jag läst en del om ämnet. Och även stött på det mera närgånget under ungdomsåren i idrottslivet. Jag kan ha fel men min erfarenhet, mitt intryck, är att de flesta pedofiler smyger under radarn. Inte sällan med ledaruppdrag just inom idrotten. Eller, som i ett aktuellt fall i Malmö, i förskoleverksamheten. Där barn finns, finns miljön och möjligheterna. Flukta i duschen, spana i omklädningsrummen. Smälta in, komma nära. Utan att begå direkta övergrepp - men väl indirekta. Pedofilen kan dessutom vara svåridentifierad. Se ut som du & jag, ha social status, ordnat liv och egna barn, bete sig normalt i alla andra sammanhang. 

*. *. *

Jag tänker: hur kan någon bli pedofil? Varför? Jag utesluter att det är ett aktivt val, i så fall når mänsklig ondska nivåer bortom allt hopp. Säkert finns det forskning på området, kanske får man söka svaren där. Om Patrik Sjöberg är intresserad vet jag förstås inte. Chatta och jaga verkar vara prio ett, två och tre. Respekt dock för Sjöbergs berättelse, bl a i bokform. Alltså att han själv utsattes för sexuella övergrepp som barn. Av sin egen styvfar, tillika tränare. 40 år har inte läkt några sår, tydligen. Synd bara att han offrar rättssäkerheten. ”Dömer” på fabricerade bevis, utan juridisk prövning. 

*. *. *

Slutligen vill jag säga att det är med viss tvekan jag lägger ut denna text. Ämnet är laddat och det finns alltid folk som väljer att missförstå. Så för tydlighets skull: Pedofili är och förblir en dödssynd. Brottsbekämpning är och förblir polisiärt arbete. Inte Sjöbergs, inte någon annan privatjägares. Hämnd och hat hör inte hemma i en rättsstat. Det är vad jag tycker. Punkt.

Tvära kast på skilda fronter

Få se nu. Hade jag inte vårvibbar häromdan? Idag full vinter, modell skånsk. Snöyra övergående i regnslask, vindbyar övergående i stormstyrka. Väderleken behagar skämta men särskilt roligt är det ju inte. Det var bättre förr. I förrgår, närmre bestämt.

*. *. *

Taskigt, Ystad. Trampa på ett Lugi som redan ligger, vinna fast man inte behöver. Skojar. Sanningen att säga är jag grymt imponerad av Ystads IF som handbollslag. Vaddå inte ha nånting att spela för? Vaddå ge bort nåt till bättre behövande? Elitidrott är inte välgörenhet, Ystadsegern igår kan tjäna som exempel. Lugi ledde 27-25 dryga två minuter från slutsignalen, alla lag på cementerad tabellposition hade inte gått igång på en upphämtning i det läget. YIF gjorde. Vände och vann 28-27. Förvisso hjälpt av ett Lugi som inte mår bra just nu; fyra utvisningar i slutskedet - en på tränaren - skvallrar tydligt nog om tillståndet.

*. *. *

Värt att notera: Ystadlagets bredd. Ingen enskild kugge gjorde fler än tre spelmål i matchen. Kim Anderssons fjärde var det avgörande straffkastet på absoluta slutsekunden. Mångfalden ingen tillfällighet, snarare frukten av Oscar Carléns sätt att coacha sitt manskap. Alla räknas, ingen lämnas åt konsekvent bänknötande. Få om ens någon annan ligatränare omfamnar den linjen, Carlén sticker ut som ett föredöme. Givet det spelprogram YIF haft under säsongen - internationellt parallellt med nationellt - kunde slitaget varit märkbart vid det här laget. Icke så det syns eller stör; klok coaching betaler sig.

*. *. *

Skidlandslaget har kommit hem från VM-succén. Tolv medaljer, all time high! Mest omsvärmad av mediauppbådet: Ebba Andersson förstås. Sista prestationen - i hennes fall guld på tremilen - är alltid hetast. De första prestationerna alltid svalast. Som Jonna Sundlings. Två guld i ett tidigt skede av VM, ingen bestående hajp. Mediaminnet är kort. Själv gläds jag åt att Frida Karlsson kom hem med fyra medaljer och - framförallt - hälsan i behåll. Hennes återkommande hel- och halvkollapser i skidspåren oroar mig - men tydligen bara mig. Det tar jag, inga problem. Om alla tyckte lika vore livet öken.

Knall och fall och troll i boll

Cupfotboll i helgen. Såg inte MFF mot Degerfors. Har ett digert sortiment av tv-kanaler, dock inte den som sände matchen. Gick in på nätet runt 14.40 för att kolla ställningen, med avspark klockan 13 skulle det ju snart vara slut. Och vad får jag se...0-1! MFF på väg ut ur cupen? Rydström trängd, fiaskorubriker nära. Ett bloss och en nypa luft senare kollar jag igen: 2-1 MFF, bekräftat slutresultat. Hur det gick till har jag inte en susning om, men jag anar lättnad i MFF-leden. Nu blir det kvartsfinal (mot vem lottas ikväll), hoppet om cuptriumf lever. Några få minuter gör skillnad - om man använder dem ”rätt”.

*. *. *

Som prestation betraktat var MFF:s ändå ganska liten jämfört med Mjällbys mot Sirius i samma cup. Den matchen såg jag, men vad jag inte såg komma var vändningen i slutet. Mjällby - som i likhet med MFF var piskat att vinna - låg alltså under 0-2 med drygt 20 minuter kvar. Av en enkel anledning: Sirius var så mycket bättre. Ägde matchen, hade full kontroll. Mjällby gjorde mig seriöst bekymrad; många nya spelare, utarmat på fjolårets hela spetskvalitet. Men min specielle favorit Mamudo Moro är kvar, det hade jag nästan glömt. Tills han byttes in nånstans kring 65e minuten. Tio minuter senare hade han frälst inte bara mig, hela Listerlandet gick i spinn. Mjällby gör tre mål på sju minuter, vinner 3-2!

*. *. *

Moro stod för två av målen. Det första kunde han knappt hjälpa, men det sista! En dribbling, ett ryck, en pärla rätt upp i krysset. Ett makalöst vackert fotbollsmål, lyx bara att bevittna. Han har så mycket i sig, denne Moro. En högstanivå som är inkapslad men grym när den väl kommer ut. En arbetsmoral som finns där alltid. En betydande svårighet lika förbannat: att vinna sin tränare. Moro har varit inhoppare mer än startspelare på senare år, ständigt ett andra- eller tredjehandsval i Mjällbys anfallsled. Oavsett tränare, samma förtroendebrist. Ojämnheten har legat honom i fatet, även jag som självutnämnd ordförande i beundrarklubben kan medge det. Desto roligare i lördags. Moro’s stora dag, allt ljus på honom.

*. *. *

Viktig match i handbollsligan ikväll. Lugi-Ystads IF. Viktig för Lugi alltså, inte för YIF som är och förblir trea i grundserien. Stämmer klyschan ”vilja slår klass” bör Lugi ha en god chans till seger och därmed kunna lämna över jumboplatsen till Helsingborg. Apropå handboll beklagar jag Ankaret i Bjärred. Laget kunde tagit ett jättekliv mot direktplatsen till allsvenskan i helgen. Tyvärr stötte man på ett blindskär i form av RP från Linköping. Bakom målsiffrorna 26-31 döljer sig en utlånad ligaspelare. Hallbys Filip Berentsen (tidigare i HK Malmö) gjorde elva av RP-målen, Ankaret blev ett lätt offer för den här typen av ”överkvalificerade” förstärkningar i säsongens elfte timma. Motbjudande, om du frågar mig.

Fridag från Frida

Jag vet vad jag inte ska göra idag. Titta på damernas tremil i skid-VM. Vågar inte, fegar ur. Sverige har ju nominerat Frida Karlsson till start - två dagar efter hennes halvkollaps i stafetten. Blotta risken för ett dacapo får mig att tappa lusten. Dessutom respekten för landslagsledningen. Att Frida Karlsson själv vill åka betvivlar jag inte, besatthet är en del av alla elitidrottares dna. Men vad har vi ledare till? Läkare? Jag trodde det var för något slags övergripande ansvar i t ex säkerhetsfrågor. Försiktighet före hasard, liksom. Individhälsan i centrum. Tydligen inte.

*. *. *

Gud give att det går bra för Frida Karlsson idag. Och då menar jag inte placeringsmässigt, eventuell medalj eller så. Spekulationer av det slaget överlåter jag till de hurtfriska och skrupelfria experterna runt skidlandslaget. För mig får Frida Karlsson gärna bli 25a eller 47a, eller bryta loppet för att kroppen protesterar. Vad som helst, bara jag slipper få läsa om ännu en kollaps.

*. *. *

Vad jag ska göra istället? Gå ut i vårsolen. Lyssna till fågelkvitter. Leta nyckelpigor. Säga tack och hej till vintern. Okej, med ett tillägg: på återseende nästa vecka. Hörde nåt om det nämligen. Kyla på ingång, kanske snö. Man får ta’t som det kommer, njuta av nuet. En lockelse till förresten denna lördag. Mjällby på tv. Mot Sirius i cupen. Kan jag missa den? Nä, det kan jag så klart inte. Fotboll är också ett vårtecken, kanske det finaste av alla.

Stafett utan vett & etikett

Kollade på skid-VM idag. Damernas stafett, 4x5 kilometer. Störde mig redan innan jag satte på tv:n. Nämligen på nyheten att Jonna Sundling lämnats utanför det svenska laget. Fyra andra åkare ansågs bättre än den dokumenterat bästa på korta distanser. Nej, 5 km är inte sprint men det är banne mig så nära man kan komma. Vem Sundling borde åkt istället för återkommer jag till. Störningsmoment nr 2 var det som mötte mig i rutan. Den flinande Jihde och hans studiopanel av experter. Förlorade i guldyra allihop. Sverige kunde inte annat än vinna detta, två av experterna ritade till och med på tavla exakt hur sträcka för sträcka. En pliktskyldig reservation för Norge smögs in - men nej, inte allvarligt menad.

*. *. *

Sen började stafetten. Och då blev jag snart störd på riktigt. Reklam! Två gånger om under pågående tävling! Okej, inga avbrott, bara ockupation av halva rutan. Loppet i andra halvan. Ljudlöst. Kommentatorn bortkopplad till förmån för den lismande Postkodmiljonären Rickard Sjöberg och annan bullrig smörja på reklamhalvan. Snacka om terror. Fyra sådana ”attacker” på de två första sträckorna, tack och lov inga alls på de två sista. Jo, jag vet att TV6 är en reklamfinansierad kanal men hittills har (såvitt jag känner till) idrotten varit fredad. Enligt något slags vettighetsprincip, vill jag tro: reklam före och efter och i pauser, aldrig parallellt med skeendet på tävlingsarenan. Bedrövligt om den tiden är förbi, punkt.

*. *. *

På tredje stafettsträckan hände så det som dessvärre har hänt förr. Frida Karlsson gick i väggen. Tog slut, fullföljde loppet på livsfarlig viljeimpuls, kollapsade i målområdet. Skakande, skrämmande, direkt sorgligt att bevittna. Hur många kollapser krävs för att landslagsledningen - inklusive dess läkare - ska vakna? Var går gränserna? Vad måste hända innan det blir legitimt att ifrågasätta elitidrottares anatomiska förutsättningar? Talang är en sak. Vinnarskalle därtill. Frida Karlsson är klockren så långt. Men det räcker inte. Exakt vad som fattas är jag inte mannen att säga, det borde förresten expertis redan rett ut. Klart och tydligt vid det här laget, åtminstone för en lekman, är att Frida Karlsson behöver extraordinär återhämtningstid mellan kraftansträngningarna. Längre än andra. Av allt att döma betydligt längre. 

*. *. *

Dagens stafett innebar hennes tredje tuffa utmaning inom loppet av en knapp vecka, givet tidigare incidenter är jag förvånad att det fick ske. Och kalla mig nu inte efterklok, tack. Jag har påtalat riskbilden kring Frida Karlsson förr. Inte för att ta något ifrån henne, hon är verkligen en fantastisk skidåkare. Men bara när kroppen lyder. Annars farlig. För sig själv först och främst, vi som tittar på med hjärtat i halsgropen får väl skylla oss själva. I min värld spelar man inte hasard med elitidrottares hälsa, det är ett för högt pris för medalj. Brons blev det för Sverige idag, trots allt. Norge guld, Tyskland silver. Och nu har jag bestämt sagt tydligt nog vem Jonna Sundling skulle ha ersatt. Av rent mänskliga hänsyn, inget annat.

En kväll med Buhre

Besökte Helsingborg igår. Stadens idrottsmuseum, närmre bestämt. En sundspärla man inte behöver vara helsingborgare för att uppskatta; principiellt intresse av idrottshistoria räcker långt. Eldsjälarna som driver verksamheten tvekar heller inte att gå utanför de lokala ramarna. Då och då bjuder man in ”utombys” gästföreläsare från sportens värld, ibland anordnas temakvällar i ett vidare perspektiv. Som igår. På programmet stod Minnet av Birger Buhre, Kvällspostens legendariske sportkrönikör. Bortgången 1989, glömd av en del, ihågkommen av alla som kom i hans väg.

*. *. *

Många ur den senare kategorin var på plats igår kväll. Gamla Kvällspostenjournalister, samtida med Buhre. Någon simtränare för att liksom påminna om vilken sport legendaren hade närmast hjärtat. Någon antagonist från dåtidens krönikörkrig i Malmötidningarna. 60-, 70-, 80-talen; Buhre var aldrig sen till debatt. Eller till påhopp. Han var nog mer fruktad än älskad, sanningen att säga. Men mest av allt var han respekterad. Framförallt av läsarna. Jag vet själv många som köpte Kvällsposten ”för Buhres skull”. Hans krönikor var briljanta. Ibland i all sin elakhet, oftast för de eleganta språkformuleringarna.

*. *. *

Själv undrade jag mer än en gång var han höll hus, mannen som nästan alla pratade om. På tidningen syntes han inte till - bara hans underhuggare på KvP-sporten. Thure Isacson. Leif Ström. Ronnie Olofsson. Med flera, med flera. Dom såg man. Sällan eller aldrig Buhre. Förklaringen - åtminstone en väsentlig del av den - kom på museet igår kväll: Birger Buhre skrev sina krönikor hemma på kammaren. Nattetid. När han var klar utgick en budbil, alternativt taxi, till bostadsadressen på Fridhem där legendaren skickade ner sina maskinskrivna manus från balkongen. Skröna eller fakta vete tusan, igår en berättelse bland flera.

*. *. *

Kul var det. Mycket nostalgi, många återseenden. Visst vemod också. På Buhres tid var Kvällsposten en stor och aktad tidning - och Han som den kanske mest profilerade medarbetaren en av anledningarna. Idag är Kvällsposten inte mycket mer än ett minne. Utarmad på journalister, på randen till nedläggning. Sorgligt förstås. En råspark på allt som en gång var, i skydd av teknikutveckling och profithunger. Men tack alla idealister på Helsingborgs idrottsmuseum, upplyftande att ni finns.