Allt detta förutsägbara...

Vissa saker är så förutsägbara att de framkallar gäspningar eller i bästa fall likgiltighet. Som att det regnar i Malmö. Som att det blåser styv kuling på Blåsebergavägen. Som att Sarah Sjöström slår nya världsrekord så fort hon badar. Som att Michel Tornéus åker till Spanien för att "fixa" ett längdhopp som ger VM-biljett. Som att Sveriges fotbollsdamer får medial uppmärksamhet efter kön, inte efter prestation. Den typen av saker/händelser/företeelser. Jag skulle kunna räkna upp tusen exempel ytterligare - men nöjer mig med ett: som att Pawel Cibicki efter varje MFF-match får en föraktfull 1:a i betyg av Sydsvenskan. Hoppas han gäspar.

Silly season i politiken

Sommar. Semestertider. IT-skandal. Och regeringskris. Jobbig kombo, man orkar knappt bry sig. Har i alla fall förstått att statsministern någorlunda väl avvärjde det totalkaos som den grälsjuka oppositionen var ute efter. Två av de i sammanhanget misstrodda ministrarna byts ut, den tredje får vara kvar. Peter Hultqvist, försvarsministern. Hur länge han får vara kvar är en öppen fråga, alliansen (inkl SD) vidhåller kravet på hans avgång. Om detta väntar i sinom tid votering i riksdagen, s k misstroendeomröstning. Och eftersom alliansen (inkl SD) är ett mandat större än regeringen (inkl V) så torde utgången vara given. Om nu ingen enskild "fredsduva" struntar i partipiskan och röstar efter eget förstånd. Man kan aldrig så noga veta; Hultqvist är en populär karl, t o m en och annan moderat sägs gilla honom. Vad gäller själva skandalen tycker jag den känns svårplacerad på en politisk skala. Tidernas värsta, låter det som på vissa partiledare högerut. Kan bero på att de är perspektivlösa. Eller smått besatta av sossehat. Men på topp tio går den kanske in. Konkurrensen är tuff, det ska gudarna veta. Till sist en undran: fikar man inte i regeringskansliet? Kommunicerar man inte med varann, ens om hot mot rikets säkerhet? Tre ministrar skulle alltså känt till "affären" - utan att informera chefen, dvs statsministern. Konstig arbetsplats, häpnadsväckande förhållanden. Låter nästan som där ligger en lögn begraven.

Tour de Bodarp...

Jag och min kära hustru har idag besökt Hallongården. Trevligt utflyktsmål om man känner för att plocka bär. Cykla dit från Malmö bör man dock inte göra. Det gjorde vi. Hallongården ligger i en gudsförgäten liten by som heter Bodarp. Nordost om Vellinge, typ. Eller norr om Höllviken. Hursomhelst hyfsat nära Trelleborg - men plågsamt långt från Malmö. Tre mil, gissningsvis. Vilket lätt blir fyra när man cyklar vilse. Vi hade läst på nätet att det skulle ta en dryg timme dit...faan, dom måste menat med reaplan. För oss tog det tre timmar. Varav två och en halv i hällregn. Hem däremot gick det snabbt. Memorerad väg, raka spåret två timmar. I fortsatt hällregn men det märkte vi knappt. Det är så människan fungerar: är man redan genomblöt kan man inte bli genomblötare. Värre då med smärtan på den plats där ryggen byter namn. Herre min skapare, nu snackar vi obehag på riktigt. Har läst nånstans att Tour de France-cyklister liknar apor där ryggen byter namn...jag är rädd att det räcker med Tour de Bodarp. Som sagt, besök gärna Hallongården. Men gör som alla utom vi hade gjort idag. Ta bilen. Tack och hej, nu ska jag äta hallon.

I motlut jäklas även domslut

Lag i motgång har sällan tur. Det fick IFK Göteborg erfara igår. Ledning 2-0 mot Örebro med sju ordinarie matchminuter kvar, tre ack så välbehövliga poäng som i en ask. Då släckte Fru Fortuna ljuset. Först kastade sig backen Salomonsson för att täcka ett Örebroskott, självklart inte i avsikt att orsaka straff. Än mindre utvisning. Men det var precis vad som skedde: bollen sökte liksom Salomonssons armrörelse och eftersom han hade en varning redan innan gick det som det gick. Utvisning plus straffspark. Korrekt enligt reglerna, galet enligt proportionsläran. Med 2-1 och decimerat manskap utlöstes panik i Göteborgsleden, tidigare motgångar "kom tillbaka". Sen, i femte stopptidsminutens absoluta slutsekund, föll dråpslaget. Straff igen, den här gången direkt felaktigt. Örebroanfallaren sökte situationen, tog dessutom bollen med sig med handen. Domaren hade alla chanser - och skäl - i världen att fria, men valde att fälla. Förödande för honom, förödande framförallt för IFK Göteborg. Jag led verkligen med Alf Westerberg, ny huvudtränare i klubben efter sparkade Jörgen Lennartsson. En sån här start var det sista han behövde. Starkt av honom att ställa upp på tv-intervju efteråt, låt vara att ursinnet/vanmakten sken igenom. Usch, fotbollstränarjobbet kan inte vara hälsosamt.

MFF bra nock - för allsvenskan

Nej, ingen synbar baksmälla i MFF efter CL-fiaskot. 2-0 mot Jönköping idag - och allt var sig likt. Hög press, mycket hjärta, stort bollinnehav genom hela matchen. Inte ens flytet hade övergett MFF: Christiansens förlösande 1-0-mål föregicks av hands, det såg alla utom domaren (och blinda hemmafans). Tvåan var desto "renare": Eikrem på en perfekt lagd frispark. Detta några minuter efter att han blivit inbytt. Jag förstår att MFF lider av överflödets förbannelse men jag har förbannat svårt att förstå varför det måste gå ut över just Eikrem varenda jävla gång. Att Rosenberg inte heller spelade från start var däremot begripligt. Nyss återställd från skada, 35 år i kroppen, då är försiktighet en dygd. Veteranens betydelse för laget framgick dock tydligt när han kom in efter paus. I stort ett ganska imponerande kom-igen av MFF - i allsvenskt perspektiv. Varför ett makedonskt mästarlag är så mycket bättre får andra utreda. Smickrande för vår högsta serie är det ju inte.

Sommartider hej hej...

Och så var det svensk sommar igen. Regn från grå himmel, solförmörkelse och ödelagda badstränder. Typ. Synd om alla semesterfirare. Synd om alla barn med mammor och pappor som kanske inte har ekonomi för charterresor. Synd om glassförsäljare och andra säsongsprofilerade näringsidkare. Synd om Hin Håle å hans moster. Men för egen del lider jag inte något nämnvärt, 30 grader varmt och ökentorka är inget för mig. Inte längre. Annorlunda förr, när man var ung och fåfäng och kunde pressa i timmar för brunast möjliga skinn. Det impade liksom. Om inte på töserna så på den egna spegelbilden. Glyttigt? Idag ja, men inte igår. Var tid har sitt normaltillstånd. Vid 70 är valet mellan stekhet sol och svalkande skugga lätt som en plätt. Skugga, tack. Kanske inte sju dar i veckan, men gärna fyra. Jag menar, hur kul är det att bli svettig när man uppnått badkrukeåldern? Inte kul alls. Bara ofräscht och obekvämt. Och brun blir jag förresten ändå, löjligt brun enligt tillförlitliga källor. Dock bara fläckvis. Ansiktet, armarna, benen i någon mån...de kroppsdelar som exponeras under t ex cykelturer eller fiskeäventyr. Resten är vitt som ett rent samvete. Slut för nu, tycker mig ana ett uppsprickande molntäcke.

Europa stängt, allsvenskan öppen

Hemkommen från en Polenkryssning och en del andra trevliga sommarförströelser noterar jag att MFF förlorade den uppskrivna matchen mot Vardar i Makedonien. Därmed stängdes vägen till Europa League med allt vad det innebär. Uteblivna miljonintäkter är en sak, men det drabbar trots allt ingen fattig. Värre, tror jag, är den sargade självbilden. Var vi inte bättre än såhär? Om nu stöddiga MFF ställer sig den typen av frågor. Intressant framöver blir att se hur laget tar sig an vardagen, dvs allsvenskan. Min omedelbara känsla är att Europafiaskot får följdverkningar även där. Det vore nästan märkligt annars. Bakslag föder lätt bakslag, så att säga. Eller är MFF ett undantag från elementär fotbollspsykologi? Jönköping på lördag blir en första fingervisning.

Rött kort för "rövfotboll"

Ändamålen helgar medlen, sägs det. Ja, min själ. Och aldrig blir det så tydligt som i fotboll. Den som såg matchen mellan Örebro och Göteborg igår vet vad jag menar. Med minuter kvar och stabil 4-2-ledning övergick hemmaspelarna - främst de bredbakade - till den rent bokstavliga versionen av "ändamålen helgar medlen". Dvs söka upp närmaste hörnflagga och gömma bollen med hjälp av ändan, för att inte säga röven. Allt för att få tiden att gå och säkra en seger som i praktiken redan är klar. Motståndaren kan i det läget inte gärna erövra bollen utan att träffa ändamålsutövaren över smalbenen. Varpå det blir frispark. Som läggs pyttekort så att "uppvisningen" kan fortsätta varv efter varv. Det hela är bisarrt. En målvakt kan bli varnad och eventuellt utvisad för maskning. Dito gäller den som fördröjer inkast eller saboterar spelet på annat sätt. Men den som vänder röven åt motståndare, publik och hela spelets idé anses tydligen inte sabba eller maska. Regeländring, tack. För fotbollens bästa.

Nu hackar alla på Cibicki...

Från darling till hackkyckling. I fotboll är steget mellan ytterligheterna kort. Tänker på Pawel Cibicki i MFF. Killen råkar just nu vara ovän med nätmaskorna, senast han gjorde mål var visst nån gång i våras. Därmed har han också blivit ovän med fansen. Och med MFF-journalisterna i media. De som tidigare hyllade honom lite väl urskiljningslöst närmast hånar honom nu...och ja, jag tycker det är ganska beklämmande att se. Som i Sydis idag: Cibicki får en 1:a för sitt inhopp i Siriusmatchen. Betyget kan inte uppfattas som annat än en medveten eftersläng, inhoppet var 15 minuter kort. Om någon förtjänar en 1:a (underkänt) är det betygsättaren själv, enligt min enkla mening.

Underhållande match - utom för MFF-fansen

MFF-Sirius 3-3. Kul match att titta på - om man inte hade himmelsblå bågar på glasögonen. Med ledning 2-0 och 3-1 borde ju MFF vunnit, där kan jag förstå om fansen fick typ blodstörtning över oavgjort. Men nonchalans är inget bra vapen i fotboll, definitivt inte mot ett lag som är precis så smart och effektivt som tabellen visar. Sirius må vara nykomling i allsvenskan men ligger där de ligger (trea) av en anledning...och den stavas inte slump, snarare skicklighet. Intressant att Rasmus Bengtsson var tillbaka i MFF efter lång skadekonvalescens. Comebacken gick hyggligt, sammanbrottet i försvarsspelet kom efter att han hade gått ut. Minst lika intressant var förstås Kingsley Sarfo's debut. Blandad, skulle jag nog säga om den. Glimtar av hög klass, sekvenser av viss lojhet. Målskytt till 3-1, men också medskyldig till Sirius reducering strax därefter. Bäst i MFF var de tre norrmännen - och vad Eikrem gjort för ont tarvar snart en officiell förklaring. När han nu äntligen fick starta en match blev han utbytt först av alla, redan i 60:e minuten. Obegripligt, sett till hans prestation på planen. Slutligen: sex mål blev det även på Listerlandet idag. Mjällby-Utsikten 6-0!!! En sån som jag kan bli salig för mindre.

A-människan Ann

Författare. Krönikör. Kulturskribent. Debattör. Föreläsare. Etikdoktor. Moderat. Och Sverigedemokrat. Man kan inte bli annat än fascinerad av Ann Heberlein. Hur orkar hon? Hur hinner hon? Hur tänker hon? Hur blev hon en sån A-människa? A som i arg, arrogant och aggressiv. Ständigt på tårna, liksom. Aldrig sen att förolämpa en meningsmotståndare i direktsänd tv-debatt. Alltid den som vet bäst. Sverigemoderaterna är att gratulera, etikdoktorns intåg på den politiska scenen kan ju inte bli annat än succé. För övriga partier.

MFF-svackan som aldrig kommer...eller?

Har i efterhand sett MFF:s match mot Häcken. Imponerande! Stabilt i alla lagdelar, välgrundad 1-0-vinst. Igen. Man liksom bara väntar på att MFF ska få en svacka, det hade varit både normalt och naturligt. Men icke. Inte än, kanske inte förrän allsvenskan är körd. Om den inte redan är. Övriga lag tappar poäng huller om buller, chanserna till en raffinerad guldstrid krymper omgång för omgång, det kommer man inte ifrån. MFF:s enda, eller farligaste, fiende kan möjligen vara transferfönstret. Det öppnar snart och ryktena går. Wiland, Konate, Eikrem, Cibicki, Youtun...någon eller några av dessa lär försvinna till lukrativare fotbollsmarker. Men MFF är ju bra även på affärer numera, så det löser sig nog. Två inköp är f ö redan bokförda och presenterade: nygamle målvakten Johan Dahlin och Siriusanfallaren/mittfältaren Kingsley Sarfo. Intressanta namn, om än inga givna succéer. Så bra som Wiland varit under sin MFF-tid är jag inte säker på att Dahlin kan kompensera rakt av. Och Sarfo? Lysande i Sirius premiärmatch mot Djurgården tidigt i våras, blandade insatser därefter. Man bör nog vänta och se, helt enkelt. Sen måste jag, apropå MFF:s senaste motstånd, bara utbrista: fotbollsvännen i mig saknar Peter Gerhardssons Häcken! Det frejdiga, svajiga, oförutsägbara Häcken som i sina finaste stunder var allsvenskans mest sevärda lag. Under Mikael Stahre har Hisingens stolthet förvandlats till ett systembundet lag i mängden. Svårt att göra mål på, ja. Men lätt att hålla nollan mot. Defensivtänkets pris, om jag får göra en simpel amatöranalys. Typexempel: mot MFF hade Stahre petat Abubakari till förmån för Faltsetas. Kreatör ut, spelförstörare in. Trist att se, ovärdigt "mitt" Häcken.

Promenadens pris

Träningsvärk. Jo, faktiskt. Får skylla på gårdagens utflykt till Ängelholm. I den lilla stan finns inga fungerande bussförbindelser, i alla fall inte till idrottsplatsen. Vill man göra något så udda som att titta på fotboll får man gå. Ingen ökenvandring i och för sig. Från stationen till IP är det någon kilometer, kanske två för den som inte lärt sig fågelvägen. Mitt sympatiska ressällskap - Okine, Mjällbys mittback - sa att det skulle ta cirka fem minuter. Kan han säga. 20 år ung, vältränad, rapp i steget. Jag är 72. Otränad. Trög i steget. Går nästan aldrig, cyklar. Jag tror det tog en halvtimma för mig att komma fram...och då hade jag mjölksyra upp till nästippen. DET var inte bättre förr - men JAG var. Ack du flyende ungdomstid. Saknar dig. Ibland, inte konstant. Fördelen med åldrande är att man lär sig vikten av att vara ute i god tid. Därför hann jag till matchen, säkerhetsmarginalerna tillät s a s snigelfart. Men nog är det själve faan att det inte går nån buss?

Angenäm fotbollsutflykt...

Nyss hemkommen från Ängelholm. Mjällby var ju där, det missar inte en man som är funtad och navlad som jag. Seger blev det också, 2-1. Löjliga siffror i förhållande till matchbilden. Mjällby var överlägset Ängelholm, kunde/borde vunnit med typ 5-0. Viss oskärpa i avsluten i kombination med ett knippe sanslösa räddningar av Ängelholmsmålvakten höll siffrorna nere. Nån fara för poängtapp var det heller aldrig: hemmalagets reducering till 1-2 föll i femte stopptidsminuten, direkt efter var matchen slut. Spelmässigt blev jag imponerad av Mjällby. Klart förbättrat jämfört med i fjol. Många nya ansikten i laget, dessutom ett par gamla som återvänt. David Löfqvist t ex. På den här nivån - vi talar alltså division 1 - är han närmast överkvalificerad som mittfältsgeneral. På tåget upp hade jag f ö nöjet att sammanträffa med Mjällbys mittback Emmanuel Okine. Malmöbo, pendlar till Listerlandet för träning fem gånger i veckan, "tågar" till vissa matcher. Vad gör man inte för fotboll - och för en klubb som Mjällby AIF? Eller om det är för lönen, vad vet jag. Okine är i vilket fall en av alla dessa afrikanska fotbollskillar som söker lyckan i Sverige, i Mjällby är han faktiskt en av fem just nu. Alla gjorde starka insatser i dagens match, anfallsparet Moro/Emeh inte minst. Den sistnämnde tvåmålsskytt. Och så var sillastrybarna på plats. Mjällbyfansen, vill säga. Med pukor och flaggor och röstresurser som hette duga. Deras närvaro höjde publiksiffran till 480. Ängelholm är som fotbollsstad ungefär lika död som Malmö är som handbollsstad. Men Mjällby rör på sig igen, det var riktigt angenämt att se.

Doldisproffs sist in i HIF Karlskrona

Carl Ekberg. Vet inte om jag glömt eller nånsin vetat att det fanns ett svenskt handbollsproffs med det namnet. Hursomhelst är denne Ekberg HIF Karlskronas senaste - och sista - nyförvärv inför kommande säsong i ligan. Ekberg, 28, kommer närmast från spel i franska andraligan och har dessförinnan hunnit med en sejour även i Schweiz. Ursprunget är dock skånskt. Trelleborg, närmre bestämt. Där har han i olika omgångar representerat både IFK och Stavsten, sistnämnda står som hans moderklubb. Carl Ekberg är mittsexa, stor och stadig (2 meter, 110 kilo), i första hand försvarsspecialist. I HIF Karlskrona är han tänkt som ersättare för dansken Frederik Dinsen som pga långtidsskada (korsband) inte erbjöds nytt kontrakt.

Respektabel w o, Löfven

Gotland. Almedalsveckan. Alla är där. Journalister, samhällsdebattörer, kultursnobbar, nassar, rassar, besserwissers i tyckareliten. Och så partiledarna. Alla - utom Stefan Löfven. Jag tycker det hedrar statsministern att han avstår. Mingla runt och prata strunt kan andra göra, ingen utanför intresseklubben bryr sig. För egen del vill jag bara påminna om att jag slutat jobba. På förekommen anledning s a s. SD är ju största parti bland folk som definieras arbetare...och dit räknas alltså inte jag längre. Tack och lov. Hellre röd än brun, alla dar i livet.