Ny vår i gamla ”handbollsstaun”

Två Karlskronalag i handbollsallsvenskan nästa säsong! HIF fanns där innan, IFK ansluter. Detta efter en helt sensationell kross på Lindesberg i gårdagens avgörande kvalmatch. 37-29 till IFK, lika ospännande som obegripligt. IFK kom alltså fyra i sin division 1-serie, vann bara nio matcher av 22 (sex kryss). Nådde kvalet för att framförvarande lag i tabellen råkade vara ett s k farmarlag som enligt reglerna inte kan eller får konkurrera om uppflyttning. Faktum är att IFK lika gärna kunde hamnat i negativt kval; division 1-serien var rasande jämn, få poäng skiljde lagen i mellanskiktet åt. Och så slutar det såhär...segern i förkvalet mot Tumba icke att förglömma.

*. *. *

Jag vågar påstå att ingen såg succén komma. Inte HIF som länge suttit tryggt och ohotat i positionen som stans ledande handbollsklubb. Inte någon med någorlunda koll på läget. Minst av allt IFK:arna själva. Allsvenskan. Eliten. Lockande, absolut. Som avlägsen framtidsdröm. Men här och nu? Inte realistiskt överhuvudtaget. Ej heller meningen, det bara ”blev”. Finns då förutsättningar att möta den nya verkligheten? Jag är rädd att svaret är nej och åter nej. IFK har historien på sin sida. De gamla meriterna, den alltjämt ganska framskjutna placeringen i handbollens maratontabell. Men vad betyder det idag? Bryr sig sponsorer? Tål Karlskrona två klubbar med allsvensk status? Publiken? På min tid var IFK folkets lag, i modern tid har Hästö IF - alias HIF - erövrat allt större del av sympatierna.

*. *. *

Allt detta bygger förstås på intryck utifrån. Det var länge sen jag lämnade Karlskrona - och att spekulera  negativt kring IFK:s möjligheter känns just nu taskigt. Bättre att glädjas medan tid är. Oanade prestationer sker i ögonblicket. Kryddar tillvaron, förgyller livet. Det IFK gjorde igår kväll var kanske inte det största i klubbens historia - men definitivt bland det mest sensationella. Välkommen tillbaka i finrummet, säger jag av hela mitt handbollshjärta.

Om tidsmarginaler - och annat flyktigt

En match är aldrig slut förrän den är över - om ens då. Idrottens tjusning, kallas det av somliga. Idrottens förbannelse av andra. Ett exempel från igår: HIF:s 1-1-kvittering mot Häcken i fotbollsallsvenskan. På frispark. I 97e minuten. En minut efter att den angivna tilläggstiden löpt ut. Sånt händer, oklart varför. Alltså att domaren negligerar klockan så länge bollen befinner sig i anfallszon. Mera sällan får det någon betydelse, men igår fick det. Kul för HIF, lyckorus för frisparksskytten Charlie Weberg. Och snöpligt för Häcken förstås. Samtidigt lite ”religös” rättvisa: tv-repriser visade att 0-1-målet föregicks av offside.

*. *. *

Ett annat exempel på lömska tidsmarginaler hämtar jag från handbollen. IFK Karlskrona var i Lindesberg igår för returmatch i kvalet till allsvenskan. Ledde 30-29 tolv satans sekunder från slutsignalen. Var uppe bland molnen, sniffade på sjunde himlen. Åtminstone gjorde jag som gammal inbiten IFK:are det. Problemet är att tolv sekunder kan vara ganska mycket i just handboll. Tillräckligt mycket för ett kvitteringsmål - följt av en förlängning. Där Lindesberg så klart vann. IFK tillbaka på jorden, tredje och avgörande match på onsdag. Usch, så nära en knall. Nu blir det svårt.

*. *. *

Gubbamatch ikväll på Malmö Stadion (jag vet att arenan heter något annat, dock inte i folkmun). MFF-IFK Göteborg. Nielsen, Berget, Rieks, A C, Toivonen å ena sidan, Bjärsmyr, Wendt, Gustav Svensson, Sana, Berg å den andra. Good old boys bortom de 30, vissa förbi även de 35. Vem vinner veteranparaden? Kanske ingen, kryss känns möjligt. Och f ö finns det (relativt) unga spelare i båda lagen. Om nu tränarna vågar använda dem. Tänker t ex på en talang som Hugo Larsson i MFF. Eller för den delen anfallslöftet Oskar Vilhelmsson i Göteborg. Se på Mjällby. Fyra tonåringar i startelvan senast. Utan att det gjorde ont.

*. *. *

Min nye favorit i allsvenskan: Taha Ali i HIF. Den ende i sitt slag, skulle jag säga. Ny från Örebro där han knappt fick spela. Om det berodde på hans spelstil vet jag inte - men tack Jörgen Lennartsson, HIF-tränare som förstår att nyttja killens kapacitet. Ali är en normbrytare i modern fotboll. Dribblar på ett sätt man inte längre ser. ”Slår sin gubbe”, som uttrycket lyder numera. Har en speed som få matchar. En teknik som nästan alla kan avundas. Visst, han blandar och ger, pendlar mellan högt och lågt. Men mig stör det inte ett dugg. Tvärtom. Fotbollens jämngrå massa får lyster av en udda krumelur som Taha Ali.

Slutspel som speglar serien

Ett slutspel som bara befäster grundseriens tabellordning känns föga upphetsande. Handbollens kvartsfinaler blev precis så: ettan, tvåan, trean och fyran i grundserien vann. Icke en skräll, inget som kullkastade den gamla klyschan om att ”tabeller aldrig ljuger”. Men bra av Lugi att pressa Sävehof till en femte och avgörande match - även om just den blev odramatisk. Nu väntar semifinaler mellan Skövde-Kristianstad respektive Sävehof-Ystads IF. Och sedan final mellan S-lagen, förutsatt att nämnt mönster håller i sig. Säkert är det nog inte: Kristianstad har imponerat och kan mycket väl knäcka Skövde.

*. *. *

På damsidan pågår också ett slutspel. Det hade jag nästan glömt. Av någon anledning - landslagsspel? - har det ju pausats mitt i. Snacka om att kyla av intresset från redan svalt. Men samma här: de fyra första lagen från grundserien är i semifinal. Skuru-H65 Höör i den ena, Sävehof-Lugi i den andra. Skånelagen har inget att förlora, alla odds är emot.

*. *. *

Apropå handboll vill jag beklaga Minik Dahl Hoegh. Det var liksom inte hans fel att Alstermo kom till korta i ligakvalet mot Aranäs. I det tredje mötet lagen emellan gjorde stjärnan från Grönland på egen hand osannolika 19 mål. Till ingen nytta; Aranäs vann matchen, liksom de två föregående. Synd på sätt och vis. Alstermo från södra Småland i ligan hade varit kul. Särskilt Dahl Hoegh hade varit kul att se. Grönländska bombkastare är en bristvara i svensk handboll, jag kan på rak arm inte erinra mig någon.

*. *. *

Två anrika handbollsklubbar som slåss för heder och tradition numera är IFK Karlskrona och H43 Lund. Båda har - mer eller mindre självförvållat - varit på obestånd under senare år. Tvingats börja om nerifrån i seriesystemet, jobba sig uppåt med små eller obefintliga medel. Till forna höjder når man kanske aldrig - men ljuset anas. IFK spelar idag andra kvalmatchen till allsvenskan mot Lindesberg, vann den första. H43 i sin tur har precis kvalat till division 1 mot RP Linköping. Tyvärr utan tumme med marginalerna. 1-2 i matcher efter seger i den första och förlängningsdramatik i den andra. Surt! Så nära dubbel succé för klubben: damerna vann sin serie och gick direkt upp i division 1, herrarna snuvades på dito i sista omgången.

*. *. *

För övrigt har jag aldrig förstått varför lagen uppifrån ska ha hemmaplansfavören i kvalspelets ”bäst av 3”. Lindesberg har det mot IFK Karlskrona, RP hade det mot H43. En märklig princip, effektiv som bromskloss för lite uppiggande rotation i seriesystemet.

Boll, blod & vatten

Malmö-Ystad eller Mjällby-Sirius? Handboll eller fotboll? Två lockelser på en och samma gång i gårdagens tv-utbud, val ett oundvikligt måste. Det blev fotboll. Mjällby AIF, Blekinges stolthet. Blod före vatten. Fast då och då med ett getöga på ”paddan” för att inte helt missa händelseutvecklingen i Baltiska hallen.

*. *. *

Mjällby-Sirius 3-0. Två matcher i en, så att säga. Första halvlek plågsamt usel, långt ifrån vad som normalt förknippas med allsvensk klass. Andra bättre, framförallt från Mjällbys sida. Kanske för att en diskutabel - möjligen helt felaktig - straff precis innan paus gav den boost laget behövde. Siriusmålvakten hade f ö inte kunnat undgå att rädda straffen om han stått kvar på linjen - Löfquist’s boll var varken hård eller välriktad men förvisso god nog; keepern hade redan gått å lagt sig i högerhörnet. Jag trodde att ett retat Sirius skulle komma igen. Flytta fram, höja sig i spelet, visa varför man trots allt tagit sju poäng på de tre första matcherna. Så blev det aldrig.

*. *. *

Laget som höjde sig i andra halvlek var alltså Mjällby. Jesper Gustavsson, den lille arbetsmyran, drog in 2-0 med en oanad rökare nästan i krysset. Till sin egen förvåning, misstänker jag. Gustavsson gör otroligt mycket på en fotbollsplan - men mål? Nja, ytterst sällan. Särskilt inte såna här rariteter. Jag blev uppriktigt glad för hans skull. Och direkt upprymd en stund senare när 3-0 punkterade matchen. Det målet gjordes nämligen av nigerianen Silas. Killen som fick löpa gatlopp på sociala medier när han presenterades som nyförvärv inför säsongen. Ålder, bakgrund, fotbollsmeriter; allt ifrågasattes i ett äckeldrev bortom all anständighet.

*. *. *

Svinhugg går igen är ett gammalt mustigt uttryck för revansch. Vet inte om Silas har hört talas om det. Förmodligen inte. Men själv kom jag osökt att tänka på det när han gjorde sitt första allsvenska mål. Och i det stora hela såg han ut som en spännande forwardstyp. Smidig, snabb. Tuff, ibland kanske onödigt opolerad. Vass på huvet: en praktnick i stolpen fick målställningen att darra. Silas och Mjällby kan nog bli en bra kombo vad det lider, början lovade mer...

*. *. *

...och i Baltiska hallen tog handbollssäsongen slut för HK Malmö. 26-28 mot Ystads IF, 1-3 i matchserien och respass i kvartsfinalen för tredje året i rad. Inte mycket att säga om. YIF är i grunden ett bättre lag än HK. Har lite mer spets, lite fler alternativ. Och en Kim Andersson som med sin blotta uppenbarelse gör skillnad. Vad som händer med HK Malmö framöver återstår att se. Läget just nu känns något svävande. Tränare Tönnesen tackar för sig efter sex år, enligt mig med all heder i behåll. Flera profilerade spelare lämnar och måste - om möjligt - ersättas. Orkar klubbordförande Rasmusson fortsätta sjunga om det där SM-guldet som aldrig tycks bli verklighet?

Så sent som 1952...

Skojig textsnutt från fotbollens småklubbsvärld i Sydis idag. Jag citerar: ”Bjärred vann med uddamålet när de gästade Råå som var uppe i allsvenskan så sent som 1952”. Märker nu hur jag nästan skrattar på mig bara av att skriva det. Jag menar 1952. 70 år sen. Att kalla det ”så sent som” är att göra en journalistisk saltomortal bortom tid och rum. Komplett irrelevant tillika. Såvida inte Råå har samma spelare nu som då. Det skulle i och för sig kunna förklara Bjärreds seger - men jag har lite svårt att tro på’t. Samtidigt blir jag något osäker. Språket utvecklas, för att inte säga avvecklas. Korkat igår kan vara korrekt idag. Eller tvärtom. Ord och uttryck studsar liksom runt. Stramt är ute, slappt är inne. Och ingen bryr sig, ingen förutom seniora nostalgiker.

*. *. *

Rättvist resultat, missvisande siffror. Så råkar fotbollen bli ibland, senast i söndagens möte mellan MFF och AIK. MFF behöver alltså inte be om ursäkt för segern - men 3-0 var onekligen att ”ta i”. I mina ögon var matchen jämnare än så. En bra match f ö, kanske den bästa jag sett hittills i årets allsvenska. MFF hade flyt i avgörande lägen, AIK visst oflyt. Fast man kan lika gärna kalla det effektivitet respektive ineffektivitet. Toivonens 2-0-stänkare precis före halvtid föll som en oförutsedd bomb; just då var känslan att AIK länge nosat på en kvittering, att MFF bara ville pausa i den 1-0-ledning Kiese Thelin ombesörjt tidigt i matchen. Samme Kiese gjorde sedan trean. Ribba-in, lika vackert som tursamt. Den typen av mål gör han inte om i brådrasket.

*. *. *

Såg ett uttalande värt att älska av nye MFF-tränaren Milos Milojevic. Detta efter 1-1-matchen mot Elfsborg härförleden. Där han kritiserades av vissa tv-experter för ”sena byten och taktiska missgrepp”. Så här bemötte Milojevic kritiken (jag förutsätter att han är rätt citerad): ”Jag tar det. Dom är ju experter. Jag är bara tränare”. Erkännande och ironi i en och samma mening. Så tuktas besserwissers. Lysande Milojevic!

Dansk-svensk påskprofil

Svensk-danskt utbyte på dubbla fronter under påskhelgen. Jag avstod medverkan i båda. Lika lätt, men förvisso av vitt skilda skäl. I det ena fallet rörde det sig om en ökänd handelsresande i koranbränning. Dansk, dock med även svenskt medborgarskap. Vilket gör det möjligt för honom att då och då turnera runt i Sverige och fritt grisa ner i offentliga miljöer. Mannen har Svea Rikes grundlag på sin sida. Yttrandefriheten. Demonstrationsrätten. Att elda muslimers heliga skrift är i den kontexten inget brott, snarare tvärtom. Mannen kan göra det i skydd av ett massivt polisuppbåd - som istället har fullt upp med de verkliga ”brottslingarna” i sammanhanget. Alla som inte begriper sig på grundlagen alltså. Alla som skulle vilja pricka provokatören med ett ruttet ägg eller en rak höger. Jag förstår dem.

*. *. *

Vad jag inte förstår - eller försvarar - är protesternas totala urartning. Stenkastningen mot polis, det vettlösa våldet, de kriminella upploppen. Hur sjukt det än låter gynnar sådant bara hatobjektet. Han får precis den reaktion han är ute efter, precis den bild av muslimer han av ”politisk” anledning vill sprida. Och, förstås, den massmediala uppmärksamhet som verkar vara hans njutningsmedel. Absolut, bäst vore om mannen kunde stoppas redan på förstadiet. Det borde inte vara svårt: ett land som förbjuder fimpar på marken måste rimligen kunna neka tillståndsgivning för koranbränning i parker och lundar. Men när det obegripligt nog inte tycks gå - ja, då är det näst bästa att fullständigt nonchalera stollen. Det lär man f ö ha gjort i Danmark, därav hans återkommande Sverigeturnéer. Viktigt att komma ihåg: de allra flesta även här gör faktisk det. Vänder honom ryggen. Motdemonstranterna är kanske några hundra - och inte nödvändigtvis just muslimer. Unga människor mest. Frustrerade över tidsandan, omogna i uttryckssättet.

*. *. *

En helt annan form av dansk-svenskt utbyte ägde rum i Malmö Arena på själva påskafton. Handbollslandskamp. Vet inte hur många som lät sig lockas - men inte jag i alla fall. Vänskapsmatcher till skyhöga biljettpriser, nej tack. Dessutom håller jag på att utveckla ett ointresse för Sveriges herrlandslag i handboll. Det är för mycket skit, för många dimridåer. Varför fick Martin Boquist kicken från posten som assisterande förbundskapten? Varför blev Andreas Nilsson svartlistad? Petad är en sak, ansvarig förbundskapten bestämmer. Men svartlistning...sånt kräver faan i mig en förklaring. Den får man leta efter, spekulera om. Förbundet väljer att mörka, möjligen mumla. Det gäller Boquistfallet, det gäller Nilssonfallet. Själv har jag fått nog. Mitt breda handbollsintresse består, men landslaget lägger jag under en sten. På obestämd tid. Ja, jag vet att Sverige blev Europamästare senast och att framgång sägs förlåta allt. Inte i min rättsuppfattning.

Glad, god och fin påsk

Jaha. Så var julen äntligen över. Den varar ju till påsk enligt en känd trudelutt i vishäftet. Och påsk är det nu. Veckan lång och lite till. Då ska man vara Glad. Till skillnad från vid julen då man ska vara God. Ack ja, dessa hälsningsfraser. ”Ha en fin dag” icke att förglömma. Duger året runt, används som ett slags artighetsreflex kända och okända människor emellan. Okej för mig, alternativet hade varit värre. ”Ha en kass dag”, typ. Sur jul. Svart påsk. Visst, verkligheten ter sig säkert så för många men enskilda öden har aldrig varit norm för allmänna uttryckssätt. Lyckligtvis, får man ändå säga.

*. *. *

Idag är det skär torsdag. Sorglöshetens dag, som vi sa förr på Sydis. Eller sa gjorde vi kanske inte, vi visade i handling. Skärtorsdagen var det nämligen personalfest i grafikerfamiljen. Av en anledning: ingen tidningsutgivning på långfredan, inga jobbförpliktelser på torsdagskvällen. Det blev som det måste bli: kosläpp i mänsklig förpackning. Årlig tradition. Väldigt kul, såvitt jag kan minnas. Vi var unga, åtminstone relativt. Vi var inte riktigt kloka, särskilt inte under rusets inflytande. Vissa slogs. Somliga kramade andras fruar mer än sin egen. Alla sjöng, om än i olika tonarter och skilda volymer. Alla dansade, om än i varierande former av intimitet. Och inte en jävel hade hört talas om Putin.

*. *. *

Krig förekom säkert. Men längre bort. I en annan del av världen, utanför vår intressesfär. Skärtorsdag var fest, punkt. Funderar på om samma gällt idag. Nu när kriget kommit nära. Nu när Putin hotar hela världsfreden. Svaret är ja, förstås. Fest är fasans motgift. Ruggiga despoter bästa alibit för uppsluppet umgänge i folkliga led. Jag tror faktiskt vi festat loss värre än nånsin, om vi fått chansen ikväll. Men tyvärr. Tiderna förändras, inget är som förr. Grafikerna har gjort sitt som homogen yrkesgrupp, underlaget för skärtorsdagsklassikerns bevarande försvann i en teknikutveckling. Blott en sak är sig lik: det kommer ingen tidning i morgon. 

*. *. *

Glad, god och fin påsk där ute. Glöm nu inte de bevingade ledorden från Sydisgrafikernas glansdagar: man kan ha roligt utan mat. Källa: Kjell Dyberg, älskad sätterichef när det begav sig.

Guld tar man, silver får man, volter slår man

MFF-Elfsborg 1-1. En enstaka match, glömd om ett halvår när allsvenskan ska summeras. Men här och nu det gamla vanliga tramset: sågen, buropen, stå-till-svars-intervjuerna i tv. MFF vann ju inte. MFF spelade varken skjortan eller brallan av Elfsborg. MFF gjorde liksom inte beställningsjobbet. Som om fotbollen någonsin varit så enkel att matcher kan vinnas på beställning. Som jag skrivit många gånger förr: MFF får skylla sig själv att kravbilden ser ut som den gör. Stöddighet finns så att säga i klubbens egen dna-profil. Styrkan och svagheten i samma påse; guld tar man, silver får man, devisen var sliten redan på Kristers & Bosses tid. Obs, ingen kritik, mer ett konstaterande. I det stora hela har ”varumärket” tjänat MFF väl, statistiken talar. Jubelvrålen trumfar busvisslingarna, vinstprocenten utklassar missräkningarna.

*. *. *

Delad pott igår kändes ganska rättvist. MFF hade mer boll, men Elfsborg gjorde vettigare saker med den. Matchkvaliten blandad. Aldrig särskilt hög dock. Två starka allsvenska lag som delvis tar ut varann, då blir det sällan roligare än såhär. En glimt av godis var förstås MFF:s 1-0-mål. Birmancevic med klacken på Berget’s perfekta inspel. Elfsborgs kvittering inte fullt lika elegant: Simon Olsson i öppen bur sedan MFF-försvaret gått bort sig. Mot slutet verkade Elfsborg mest nöjt med en poäng. Begripligt, laget gick ju lottlöst från premiären. Samtidigt kanske tur för MFF. Så länge Elfsborg hade anfallsmodet i behåll levde MFF farligt, det var mitt intryck. Värd att nämna: Hugo Larsson, 17. Kom in direkt efter paus för Adi Nalic och gjorde det jättebra. Här har MFF ett framtidskapital att vårda ömt.

*. *. *

Från MFF är steget inte särskilt långt till Patrik Winqvist. Mannen har ju ett förflutet i den himmelsblå ungdomsakademin. Senare blev han huvudtränare i Trelleborgs FF och profilerade sig då som ”coachen i t-shirt”. Storm, hagel eller snöyra; Winqvist höll fast vid kortärmat och nådde kufstatus på kuppen. Idag är han assisterande tränare i Mjällby. Fortfarande i kortärmad tröja - men med breddad repertoar i sättet att bete sig. Winqvist slår frivolter. Inför jublande fans när Mjällby vunnit. Vilket laget gjort två gånger av två möjliga så här långt. Låt mig bara säga att jag ogillar Winqvists nya gimmick. Flodhästar får gärna dansa balett, det är inte det. Men när en assisterande tränare stjäl uppmärksamhet och jubel från dem som förtjänar detta - spelarna! - ja, då blir det för mycket.

*. *. *

Hur gör karl’n när Mjällby förlorar? Baklängesvoltar? Kryper? Krälar runt i sitt eget nedslagsmärke? Är det inte tränare som predikar att laget är större än jaget? Winqvist bör besinna sig. Fotboll är fotboll, buskis är buskis. Sällan mötas de tu i en lycklig kombo. Tack.

Hälsa och välmående - och hjärnskakningar

Hjärnskakning. Ordet gör ont, själva diagnosen väcker oro. Ja, direkt olust när den kan kopplas till ett område som sägs främja hälsa och välmående. Idrott. Handboll, hockey, men nu också fotboll; fall på fall, bokstavligt talat. Hur många hjärnskakningar tål egentligen myten? Hur många karriärer har stupat på en stjärnsmäll mot huvet? Finns någon statistik som matchar min känsla? Att problemet inte är försumbart, snarare alarmerande. Att fotboll - åtminstone på elitnivå - blivit den kanske farligaste sporten av alla.

*. *. *

Senast igår såg jag en vådlig, men lite typisk, fotbollsolycka. Detta i matchen Mjällby-Djurgården. Nickduell mellan två spelare, full ömsesidig satsning. Sånt som händer typ hundra gånger per ordinär match, oftast utan ögonblickliga konsekvenser. Här blev det alldeles galet: Mjällbys Viktor Gustafson föll fritt från hög höjd, landade på huvudet. Slogs halvt medvetslös, bars ut på bår. Färdigspelat efter tio minuter - och kanske för överskådlig tid. Nej, jag har inte sett någon diagnos men om inte detta var hjärnskakning måste Gustafson vara Stålmannen gjuten i betong.

*. *. *

Ett annat aktuellt exempel, också i Mjällby, är Jacob Bergström. I hans fall handlar det inte om befarad hjärnskakning utan om sviterna av en konstaterad. Spelförbud på obestämd tid, hela karriären i fara. Själv kan jag inte låta bli att tänka: om drabbade spelare trots allt kommer tillbaka, vad har de kvar att ge? Går de in i luftdueller som tidigare, är modet oförstört? Om inte - ja, då är det kört. Fotbollsspelare som undviker riskerna kan bara göra halva jobbet och sådana finns inget utrymme för, det säger sig självt. Bollen är i luften lika ofta som på marken. Nicka är ett måste, skalla ihop då och då oundvikligt.

*. *. *

Dystra tankar, ja. Dock födda ur verkligheten. Jag lider med alla drabbade, önskar att fotbollen kunde skonas från dessa förfärliga hjärnskakningar. Men hur? Spelare i hjälm? Långsökt kanske. En tvingande regel om att spela bollen längs marken? Ganska lockande i och för sig...men nej, inte realistiskt överhuvudtaget. Man får nog ta fotbollen som den är. Folklig, fängslande, fantastisk. Och farlig.

Sabuni’s sorgliga sorti

Nyamko Sabuni avgår. Beskedet kommer föga oväntat, mer som en bekräftelse av spelreglerna. Som i fotboll, så ock i politiken: när motgångar staplas på hög, när trendbrottet uteblir...ja, då får den resultatansvarige tacka för sig. Tränaren i fotboll, partiledaren i politiken. Vad som möjligen skiljer är tidsrymden. Sabuni har lett Liberalerna i närmare tre år, konstant kring ”nedflyttningsstrecket”. Så länge hade knappast en fotbollstränare kommit undan, givet motsvarande ”resultat”.

*. *. *

En gång var Liberalerna - då under namnet Folkpartiet - en kraft att respektera i svensk politik. Min far röstade på dem. Min storebror likaså. Småföretagare respektive lärare, liberalismen var deras gemensamma vän. Olin på fars tid, Westerberg och andra under bror mins långa yrkeskarriär. Valresultat stadigt kring tio procent. Ibland mer, ibland något mindre. Successivt dock avsevärt mindre, i senaste valet runt fem procent. En halvering alltså mot ”good old days” - och detta med Jan Björklund som resultatansvarig. Hade partiet ändrat politik? Inte vad jag vet. Hade den politiska kartan ritats om? Definitivt. 

*. *. *

När Folkpartiet var det självklara valet för liberalt sinnade personer fanns inget SD. Knappt ens KD fanns. Eller MP, för den delen. Fem partier slogs om rösterna, inte åtta som idag. Humanismen gick att försvara, rasismen hölls kort. Eller också fanns den, men hade ingenstans att ta vägen rent politiskt. I det nya Sverige krympte FP bokstavligt talat till L. Konkurrensen blev liksom övermäktig, gamla argument förlorade sin bärkraft i opinionen. Trenden fanns långt före Sabuni - men det fullständigt förödande raset för L kom med henne. Dryga 2 procent i mätning efter mätning efter mätning, djupt under riksdagsspärren. En irriterande fluga i den politiska kohagen, något man viftar bort med svansen.

*. *. *

En misstanke - ful men relevant - är att Sabuni’s ursprung och personlighet legat henne i fatet. Svart afrikan, liksom. I Jimmie’s Sverige. I en vit politisk norm. Hade hon åtminstone varit lite ödmjuk. Ja, helst mycket. Strålat av tacksamhet, duckat i replikskiften med andra partiledare, gärna bett om ursäkt för att hon trängt sig på. Men nej, Sabuni var tack och lov inte sån. Hon var mer som Ebba Busch. Kaxig, fladdrig, sossefientlig, moderatnära. Kompetent utan tvekan - men kanske inte liberal i klassisk mening. Sverige var nog inte redo för Nyamko Sabuni, tror jag. Nu tar Johan Pehrson över ledarskapet. Tillbaka till normen. Vit man i övre medelåldern. Inbyggd pondus i kroppshyddan, rutinerad retoriker. Men samma politik. Återstår att se vad väljarna tycker. Jag skulle inte bli helt förvånad om L lyfter.

Löst och hårt från fotbollshyllan

15-0. I en fotbollslandskamp. Sverige-Georgien, närmre bestämt. Damer. VM-kval. Kommentarer behövs egentligen inte, siffrorna talar. Men all min sympati till Georgien som har en bråkdel av Sveriges resurser och därför inte kan tävla på lika villkor. Vad gäller damfotboll alltså. Annat på herrsidan, får man förmoda. I det VM-kvalet, erinrar jag mig, slutade motsvarande landskamp 2-0. Till Georgien.

*. *. *

För första gången har jag sett om en fotbollsmatch. Vilken då? Elfsborg-Mjällby så klart. Och reprisen överträffade faktiskt direktsändningen. Mjällby var verkligen bättre än jag trott. Ganska säkert bättre än vad Elfsborg trott också. Underskattning är lömska saker, som favoritfälla närmast en klassiker. Får jag förresten flagga för Lill-Bagar’n? Otto Rosengren, 18. Tongivande på Mjällbys mittfält, kan bli årets fynd i allsvenskan. Son till Patrik Bagare, den gamle mittbacksikonen. Ibland mjölar det av sig mellan ax och limpa.

*. *. *

Jordan Larsson är tillbaka i svensk fotboll. Den här gången i AIK. Som substitut för John Guidetti. Vars återkomst sprack på en för hög prislapp. Märkligt. Guidetti har inte spelat en hel fotbollsmatch på flera år - men betalt efter stjärnstatus vill de tydligen ha för sin notoriske bänknötare, spanska Alaves. Om Larsson blir någon succé återstår att se. Även han kommer från livet på bänken - i Moskva, av alla ställen. Läste någonstans att han startat fyra matcher i ryska ligan den här säsongen. Av 23 möjliga. Inte helt övertygande.

*. *. *

Larsson och Guidetti är nu inga undantag bland svenska utlandsproffs. Tvärtom. Iögonfallande många - även bland landslagsspelarna - nöter bänk i sina klubblag. Det är lättare att säga vem som inte gör det. Pontus Jansson. Lagkapten i Brentford med hemvist i den kanske tuffaste av alla ligor: Premier league, England. Han spelar i princip alltid. Men av princip aldrig - i landslaget. Det stör mig. Den officiella förklaringen att Jansson själv valt bort blågult ger jag inte mycket för. Sanningen är att landslaget, läs förbundskaptenen, valde bort honom. Detta efter en enstaka landskamp (har glömt vilken) där Jansson hängdes ut som syndabock - för att sedan degraderas till något slags reservernas reserv i mittbacksdiskussionen. Klart som faan att han steg av, ingen ska behöva känna sig förnedrad.

*. *. *

Åter till Mjällby. Hörde att anfallsprofilen Jacob Bergströms karriär är under hot. Sviter av en allvarlig hjärnskakning spökar. Större delen av försäsongen gick tillspillo, självklart också den allsvenska premiären mot Elfsborg. Oklart när eller om han kan spela fotboll igen. Ledsamt.

Krigets kompletta konsekvenser...

Makabra bilder från den ukrainska staden Butja. Makabra - men inte chockerande. Vad skulle ett krig lämna efter sig om inte just detta? Ruiner, förödelse, döda människor, lemlästade kroppar. Där det kompletta vansinnet drar fram, där går all värdighet bort. Annars är det inte krig, liksom. Det man kan förvånas över är att den ansvarige bakom verket fortfarande efter sex veckor är på fri fot. Hela världen vet vem han är, ingen kommer åt honom. Ingen vågar ens försöka, priset kan bli för högt: ett tredje världskrig. Med aktiverade kärnvapen, kusliga tanke.

*. *. *

Inför det hotet skramlar EU och USA med en typ av vapen som närmast kan liknas vid slangbella: sanktioner, sanktioner och åter sanktioner. Riktade mot Ryssland som nation. Som om alla ryssar vore ansvariga för Putin’s överfallskrig på Ukraina. Som om ryska barn valt sina föräldrar. Som om banditpresidenten och hans nickedockor i Kreml skulle låta sig sanktioneras till västerländsk syn på vett & etikett. Känns lite sent, eller? Dessutom helt verklighetsfrånvänt, givet aktuellt läge. Sanktioner i all ära, jag vet själv inget bättre vapen, men priset är högt även här. Oskyldiga drabbas, skyldiga går fria. Och, värst, kriget bara fortsätter.

*. *. *

Synd, tänker jag mitt i alltihop, att inte James Bond finns på riktigt. Ukraina hade behövt honom. Hela världen hade behövt en agent som oskadliggjorde män bakom krig.

*. *. *

Bra att komma ihåg i tider som dessa: den stora freden börjar i den lilla familjen. Om inte två kan hålla sams, hur skall då hela vida världen kunna? Krig är käbblets bästa vän - och vänskapens värsta fiende.

Noll kryss. En skandal. Två knallar...

Premiären av fotbollsallsvenskan 2022 överstökad. Åtta matcher utspridda på tre dagar. Inte ett enda kryss, bara vinnare och förlorare. Vissa favoriter som höll, andra som föll. En kul upptakt i det stora hela - utom kanske för alla som ”oddsat”. Vem såg en 2:a på Elfsborg-Mjällby? 2:an på Norrköping-Varberg? Att Häcken skulle göra fyra mål på traditionellt försvarsstarka AIK? Knappast någon som tror sig ha koll på läget, vågar jag påstå.

*. *. *

Min egen premiärranson stannade vid fyra matcher. Man kan inte se allt, mentalhygienen måste vårdas. MFF-matchen i Kalmar såg jag förstås. En torftig tillställning tyvärr, faktiskt minst upphetsande av ”mina fyra”. MFF övertygade i ett enda avseende: man vann 1-0. Målet av Kiese Thelin, vem annars. Spelet var dock som planen. Ojämnt, knöligt, fläckvis uselt. Att ta tre poäng när inte mycket stämmer brukar kallas styrkebesked, så trots allt var det väl det. Och försvaret var stabilt, Hadzikadunic’s comeback ett ”blått” glädjeämne. Men nog hade jag större utbyte av Hammarby-Helsingborg (2-1). För att inte tala om Häcken-AIK. 4-2 blev det där, rena målfyrverkeriet.

*. *. *

Inga växlar på en enstaka match - men Häcken såg väldigt intressant ut. Några nya ansikten som imponerade stort, ett gammalt som gjorde tre av målen. Jeremejeff, nämligen. Snacka om rivstart i skytteligan. AIK kände jag inte riktigt igen. Den sårbarheten i backlinjen, de bolltappen i äventyrliga situationer...nytt för i år, långt från det gamla vanliga ”Gnaget”. Men som sagt, en match, inget mönster.

*  *  *

En tränarskandal bjöds också i premiären. Den stod Norrköpings Rikard Norling för helt ogenerat. I lagets förlustmatch mot Varberg (0-1) bytte han in en spelare efter cirka timmen spelad - för att 20 minuter senare byta ut samma spelare sedan denne råkat begå ett misstag. En tränare som agerar så skämmer inte ut sin spelare, han skämmer ut sig själv. Rött kort på Norling, gärna följt av entledigande.

*. *. *

Ikväll har jag sett Mjällby besegra Elfsborg med 2-0. Premiäromgångens verkliga knall, får man väl ändå säga. Moro var mannen; gjorde 1-0 själv, prickade Löfquist’s skalle till tvåan. Skolboksmål, båda. Mjällby spelade utstuderat smart och disciplinerat, den briljante spanjoren Gracia höll ihop defensiven. Och domaren var snäll, icke att förglömma. Det fanns lägen - framförallt ett i första halvlek - som doftade Elfsborgsstraff lång väg, men där signalen uteblev. Man får inte vara enögd, då kan man bli kallad sillastrybare.

Tankar och tips kring seriernas Serie

Allsvenskan. Vilken vacker etikett för nationellt seriespel på dess högsta nivå. Varm, inkluderande, smått romantisk. Undrar vem som kom på namnet, då för snart hundra år sen. Vederbörande förtjänar en guldboll postumt, kan jag tycka. Även om etiketten kanske gav sig själv: liga, elitserie och dylikt fanns väl knappt i 1920-talets vokabulär. Division 1 hade förstås varit ett alternativ, men gud så tråkigt. När jag växte upp (något senare, typ) hette förresten alla högstaserier i lagidrott allsvenskan. Handbollen hade sin. Hockeyn, bandyn, basketen. Idag är det blott fotbollen som helgar etiketten fullt ut (handboll och hockey har devalverat ”allsvenskan” till näst högsta nivån i respektive seriespel) - och dessutom själva grundtanken för sportslig rättvisa: rak serie, möten hemma och borta, matcher av seriös betydelse. Inga transportsträckor mot utdragna slutspel.

*. *. *

Nej, jag har inte glömt. Även den allsvenska fotbollen gick i slutspelsfällan på 1980-talet. Ett kortvarigt och misslyckat experiment - sprunget ur en dåtida publikkris - som vid det här laget får anses vara preskriberat. Fast inget ont utan gott: allsvenskan återupprättades, publiken kom tillbaka, supporterkulturen tog också fart här nånstans...man saknar liksom inte det heliga förrän det slaktas. Ur den aspekten tjänade kanske slutspelsparantesen fotbollen väl. Trots allt. MFF mindre väl dock. Under den här perioden vann ”Di Blåe” allsvenskan ett par gånger om - utan att bli svenska mästare.

*. *. *

Ja, förlåt en lång inledning till en kort påminnelse. I morgon börjar allsvenskan 2022. Frestande att tippa, som alltid. Men det får bli lite löst, inget detaljerat. Spelare kommer och går under en säsong, lag försvagas eller förstärks. Givet nuvarande läge håller jag dock MFF som guldfavorit. Svårt att göra något annat, även om vissa frågetecken finns. Tänker på veteraner som t ex Moisander, Martin Olsson, Christiansen. Ack så viktiga - och samtidigt mer eller mindre skadebenägna, som det verkar. Toivonen och Lewicki också osäkra, båda matchrostiga efter lång rehab. MFF ”tål” mycket men inte hur mycket som helst. Nye tränaren Milojevic kan vara en plusfaktor, glöm inte att Hammarby blev allsvenskans poängrikaste lag i fjol sedan han tagit över. Tänkbara utmanare om guldet är förstås 08-trojkan. AIK, Djurgården, Hammarby; i den ordningen. Elfsborg tror jag av någon anledning mindre på i år. Häcken har jag gett upp som topplag, Norrköping känns tveksamt. Möjligen kan IFK Göteborg överraska. Och då menar jag positivt, inte negativt som under de senaste åren.

*. *. *

I botten tycker jag mig se många om budet. Ett chanstips får bli att Varberg och Sundsvall åker ut. Dock finns det ett helt koppel av ”räddningsplankor”. Värnamo, Mjällby, Degerfors, Sirius. Kanske till och med Kalmar som åderlåtits ganska brutalt på spelare från fjolårets succélag. Helsingborg? Går mot en hygglig säsong, misstänker jag. Rätt eller fel, punkt för alla spekulationer.

*. *. *

De största glädjespridarna blir folkkära genom varm utstrålning och sin blotta uppenbarelse. Sven Melander var en av dem. Igår gick han till den eviga vilan. Ödmjukt tack för alla oförglömliga högtidsstunder.