Om tidsmarginaler - och annat flyktigt

En match är aldrig slut förrän den är över - om ens då. Idrottens tjusning, kallas det av somliga. Idrottens förbannelse av andra. Ett exempel från igår: HIF:s 1-1-kvittering mot Häcken i fotbollsallsvenskan. På frispark. I 97e minuten. En minut efter att den angivna tilläggstiden löpt ut. Sånt händer, oklart varför. Alltså att domaren negligerar klockan så länge bollen befinner sig i anfallszon. Mera sällan får det någon betydelse, men igår fick det. Kul för HIF, lyckorus för frisparksskytten Charlie Weberg. Och snöpligt för Häcken förstås. Samtidigt lite ”religös” rättvisa: tv-repriser visade att 0-1-målet föregicks av offside.

*. *. *

Ett annat exempel på lömska tidsmarginaler hämtar jag från handbollen. IFK Karlskrona var i Lindesberg igår för returmatch i kvalet till allsvenskan. Ledde 30-29 tolv satans sekunder från slutsignalen. Var uppe bland molnen, sniffade på sjunde himlen. Åtminstone gjorde jag som gammal inbiten IFK:are det. Problemet är att tolv sekunder kan vara ganska mycket i just handboll. Tillräckligt mycket för ett kvitteringsmål - följt av en förlängning. Där Lindesberg så klart vann. IFK tillbaka på jorden, tredje och avgörande match på onsdag. Usch, så nära en knall. Nu blir det svårt.

*. *. *

Gubbamatch ikväll på Malmö Stadion (jag vet att arenan heter något annat, dock inte i folkmun). MFF-IFK Göteborg. Nielsen, Berget, Rieks, A C, Toivonen å ena sidan, Bjärsmyr, Wendt, Gustav Svensson, Sana, Berg å den andra. Good old boys bortom de 30, vissa förbi även de 35. Vem vinner veteranparaden? Kanske ingen, kryss känns möjligt. Och f ö finns det (relativt) unga spelare i båda lagen. Om nu tränarna vågar använda dem. Tänker t ex på en talang som Hugo Larsson i MFF. Eller för den delen anfallslöftet Oskar Vilhelmsson i Göteborg. Se på Mjällby. Fyra tonåringar i startelvan senast. Utan att det gjorde ont.

*. *. *

Min nye favorit i allsvenskan: Taha Ali i HIF. Den ende i sitt slag, skulle jag säga. Ny från Örebro där han knappt fick spela. Om det berodde på hans spelstil vet jag inte - men tack Jörgen Lennartsson, HIF-tränare som förstår att nyttja killens kapacitet. Ali är en normbrytare i modern fotboll. Dribblar på ett sätt man inte längre ser. ”Slår sin gubbe”, som uttrycket lyder numera. Har en speed som få matchar. En teknik som nästan alla kan avundas. Visst, han blandar och ger, pendlar mellan högt och lågt. Men mig stör det inte ett dugg. Tvärtom. Fotbollens jämngrå massa får lyster av en udda krumelur som Taha Ali.