Färdtjänst bör begrunda sitt uppdrag

Gillar inte att klaga eller kverulera, men ibland måste man. Färdtjänst i Malmö ber om det, så att säga. Senast igår svek ni min kompis - igen. Hämtning var beställd till klockan 13 och jodå, bil kom. Men en vanlig taxi, inget specialfordon så som omständigheterna kräver (och Färdtjänst vet eftersom alla uppgifter finns registrerade just hos dem). Chaufför 1 vände alltså med oförrättat ärende och överlät åt min kompis att åtgärda själva problemet. Dvs ringa upp Färdtjänstcentralen, förklara efter bästa förmåga att det blivit fel och vädja om rättelse med det snaraste. Min kompis ville inte ge upp, nämligen. Vår veckofika på stan betyder jättemycket för oss båda, men framförallt för honom som ett litet lufthål i en tillvaro han inte längre kan styra över själv. Färdtjänst är hans livlina. Utan den kommer han ingenstans. Inte till rehabträningen, inte till sjukhuset, inte till familjen, inte till "fikan på stan". Oftast funkar det, allt annat vore ju direkt skandalöst. Men varje försummelse är en för mycket - och vid det här laget har det hunnit bli många. Värst är nog osäkerheten. Kommer, kommer ej? I tid eller för sent? Och så bemötandet, ett kapitel för sig. Jo, det finns vänliga chaufförer, absolut. Vänliga växeltelefonister också, absolut. Men man behöver liksom inte leta för att stöta på motsatsen. De snorkiga. De osympatiska. De stressade. De rent oförskämda. Till dem vill jag bara vråla: det är inte boskap ni hämtar och lämnar, det är människor. Människor som du och jag, minus Ödet. Hur det gick igår? Sådär. Färdtjänst skickade rätt fordon vid 15-tiden och flyttade även fram hämtningen en timma. Det blev en fikastund och lite shopping innan verkligheten hann ikapp oss. Ja, bokstavligt talat. Dvs en uppjagad chaufför som före utsatt tid kommer in på varuhuset och rycker rullstolen medan jag fortfarande packar ner de varor min kompis inhandlat. Värdiga former? Inte precis. Om jag säger att Färdtjänst i Malmö borde strukturera upp sin verksamhet och dessutom begrunda sitt uppdrag, då har jag inte sagt för mycket. Tack för ordet.

Svagt spel, stark seger

HK Malmö-Önnered 28-25. Att vinna på en dålig dag är också en konst, eller kanske ett slags styrkebesked. Det bästa för HK:s del ikväll, förutom segern, var nog övriga resultat: ny förlust för Lugi, förlust även för Sävehof. Därmed tog HK över den viktiga fjärdeplatsen i tabellen, om tillfälligt eller för gott återstår förstås att se. Ett glädjeämne i den här matchen var Hampus Svännel: sex mål och länge felfri från vänsterkanten. I målet fick Norlander chansen, det gick sådär. Faktum är att Önnered kunde vunnit om de inte prickat virket så ofta - eller fått så många straffar och utvisningar på halsen. Men det är klart, till spelet hör väl också att undvika sånt. Publiksiffran måste nämnas: över 2000, rekord för säsongen. Trots att det var fri entré.

Dubbelfokus kostar

Nån streckdramatik ser det inte ut att bli i handbollens elitserie. De åtta slutspelslagen är i praktiken klara trots att sju omgångar återstår. Ja, Drott protesterar kanske, med ett par hängmatcher till godo kan ju de regerande mästarna närma sig Hammarby på sista slutspelsplatsen - men om Bajen bara vinner ett par tre av sina återstående matcher spelar det ingen roll. Och det gör Bajen, punkt. Så Drott är säsongens skuffelse och möjligen är det priset för SM-guldet 2013. Med sådant följer deltagande i Champions league, på sitt sätt säkert stimulerande. Men parallellt med elitseriespel blir det lätt "too much". För många bollar i luften samtidigt, ett spelarmaterial som är för tunt. Liknande varningstecken ser vi just nu i Kristianstad och Lugi. Båda är med i den s k EHF-cupen (en sorts Europacup för icke-mästarlag), båda har plötsligt börjat förlora i elitserien. Dubbelfokus är svårt, något blir alltid lidande. Lugi får faktiskt passa sig: fjärdeplatsen, som ger hemmaplansfördel i första slutspelsomgångens "bäst av 5", är i fara. Vill nog till att det blir seger mot Hammarby ikväll, annars vete hondan hur detta slutar för den hårdsatsande Lundaklubben.

Avslagen hockeyfinal

Kanada-Sverige 3-0. Tyvärr, OS-finalen i hockey blev en rätt avslagen historia. Kanada var för bra, för överlägset. Sverige får tacka Henke Lundqvist för att siffrorna hölls nere. Vet inte hur mycket det betydde att en mystisk dopingaffär rullades upp precis före matchstart - centerstjärnan Nicklas Bäckströms förbjudna (?) medicinintag mot allergi - men tamt var det från svensk sida, ingen normal finalattityd. Inte ens expertdesperadon Johan Thornberg var sig lik, så här nerspeedad har jag varken sett eller hört honom tidigare under spelen. Angenämt. Med hockeysilvret slutar Sverige nu på sammanlagt femton medaljer i Sotji. Elva av dem i skidspåren. Storartat. En sextonde medalj tycker jag Viasat/TV3 förtjänar. De har i det stora hela skött bevakningen på ett utmärkt sätt.

Endast en kan vinna...

Bland alla höjdpunkter i Sotji-OS vete tusan om inte damfinalen i hockey tar priset. Det känns så nu i alla fall, direkt efter dramats upplösning. Kanada vann alltså i sudden, detta sedan USA lett med 2-0 tre minuter från ordinarie tids slut. Snacka om att ha guldet i en ask. Men kanadensiska hockeylirare, damer som herrar, ger sig aldrig, i vanskliga lägen skruvar de bara upp sig till kontrollerat ursinne. Sen plockar de målvakten och sätter in en extra utespelare - men det gör väl alla lag som jagar kvittering, säger du kanske då. Ja, precis. Skillnaden är att Kanada, bara Kanada, drar nytta av det. För andra lag kostar spel med tom kasse allt som oftast ett baklängesmål (typ Sverige i dagens bronsmatch). Det kunde det förvisso gjort även för Kanada ikväll: strax före 2-2-kvitteringen hade USA en puck på väg mot öppen bur men som "valde" att gå stolpe-ut. I det ögonblicket anade man vartåt det lutade. Någon måste ju vinna, hockey är ingen alpin gren där delat guld kan ge dubbel lycka. Nästan lite synd att man inte kan göra undantag: den här fantastiska finalmatchen förtjänade ingen förlorare.

Avgjort på första sträckan...

HK Malmö-Redbergslid 32-25. Kul med lite handboll mitt i OS-yran. Trots allt, höll jag på att säga. Nån stafettrysare blev det ju inte precis, HK avgjorde nämligen redan på första sträckan. 19-9 i paus, RIK deltog liksom inte i matchen så långt. Särskilt "off" var mittsexan Mario Lipovac. Fem fria lägen, fem bom. Simic i Malmöburen måste känts som ett spöke för RIK:s reslige linjespelare. Men det var inte bara där det brast i Göteborgslaget. Skyttet var klent, försvarsspelet passivt och målvakterna fick knappt fatt i en boll i den första halvleken. Märkligt att se med tanke på att RIK kom till Malmö med en svit på elva förlustfria matcher i bagaget. HK är förstås inte goa att tas med i Baltiskan, det har nästan alla gästande lag fått erfara denna säsong. Ikväll saknades Koch-Hansen men det verkade bara bli en trigger för övriga. Lönn var väl den som ersatte rakt av och det gjorde han alldeles utmärkt. Sjyst dock att kämpen Carl-Johan Andersson fick blomsterkvasten, den var han väl värd.

Den pånyttfödda skidnationen

Damerna igår, herrarna idag. Vinter-OS 2014 är inte över men mitt bestående minne av spelen är redan klart: skidnationen Sveriges återuppståndelse. Nio medaljer så här långt, däribland båda stafettgulden. Dagens för herrarna matchade kanske inte gårdagens för damerna, inte som emotionell upplevelse från tv-fåtöljen. Men mindre imponerande var det inte. Nelson, Richardsson, Olsson, Hellner; alla körde på toppen av sin förmåga, ingen ballade ur det minsta lilla. Rätt ovanligt i stafett, faktiskt. Så särskilt spännande blev det inte, Hellner på sista sträckan kunde i princip defilera hem guldet. Nu väntar vi bara på medalj i nåt annat än skidor. Själv hoppas jag framförallt på Damkronorna, de om några hade förtjänat en stund i ljuset.

Fullt ut en bragd

Sorry Daniel Richardsson. Ibland tar det blott 1 dag att toppa en makalös idrottsprestation. Ett stafettlopp över 4x5 km räcker - om man genomför det så brutalt grymt som de svenska tjejerna gjorde idag. Ingemarsdotter, Wikén, Haag som nästan men bara nästan klappade igenom på tredje sträckan...och så den otroliga Kalla som gick ut i princip hopplösa 25 sekunder efter täten men lik förbannat grejade guldet. Sveriges första på Sotji-OS. Det finns bara ett ord: bragd. Fullt ut en idrottsbragd som får det mesta, kanske allt, i svensk skidhistoria att blekna bort. Känns som man kan man luta sig tillbaka nu och följa resten av spelen under civiliserade former. Dagens rysare går helt enkelt inte att överträffa.

Landssorg pga diskbråck

Var det landssorg TV3 försökte utlysa i morse? Det lät faktiskt så, meddelandet om att Tre Kronor-stjärnan Henrik Zetterberg tvingas bryta OS pga ryggproblem. Gud vilka övertoner, gud vilken brist på perspektiv om vad som är stort eller smått här i livet. Superlativen om Zetterberg formligen sprutade ur munnen på Johan Thornberg, en av kanalens många hockeyexperter. Domen över Tre Kronor föll hård av bara farten: med Zetterbergs frånfälle försvagades laget alldeles katastrofalt. Nåja. Några timmar senare blev det seger mot Schweiz, kanske skruvade det ner Thornberg några nyttiga grader. Säker kan man inte vara. Det är nåt med hockeyn som tycks sätta både adrenalin och omdöme i fritt sken, inte minst bland dem som borde kunna avkrävas viss distans. Experterna alltså. De som nu under OS tar för givet att just hockeyarenan är spelens medelpunkt - och att resten är utfyllnad. Själv tycker jag tvärtom. Precis tvärtom.

Brons kan visst vara bragd

Skrev nåt igår om att endast en vinnare kan gå till historien med bragdstämpel. Fel, fel. Daniel Richardsson fick mig på bättre tankar idag. Richardsson vann alltså inte 15 km klassisk skidåkning, han kom trea efter Cologna och Johan Olsson. Och han kunde kommit fyra eller tolva, det hade varit bragd ändå. Bakgrunden torde vara känd vid det här laget: Richardsson var med om en bilolycka i somras, skadades själv så illa (benbrott, avslitet korsband) att karriären bedömdes vara i fara. Men framförallt: en nära vän till honom miste livet i olyckan. Man måste inte vara psykolog för att förstå Daniel Richardssons personliga trauma. Sorgen, såren, den mödosamma vägen tillbaka. Bara att han kvalade in till OS var ett smärre mirakel, att han sen tar medalj är direkt knäckande. Hoppas han får både bragdguld och Jerringpris, jag har svårt att se nån värdigare kandidat. Med all respekt för Olsson, Kalla och alla andra som förgyller vår tillvaro just nu.

I väntan på guldet...

Silver är en fin medaljvalör. Brons också. Men ingen tvåa eller trea går till historien, det gör endast vinnaren. Det är vad jag tänker idag sedan Charlotte Kalla tagit sitt andra och Sveriges fjärde OS-silver i Sotji. Så frågan är: blir det nåt guld innan spelen är över? Dagarna går, chanserna krymper. Kalla har någon möjlighet kvar, Hellner likaså. Sen finns curlingen och slalomen och hockeyn att hoppas på - och kanske nånting mer som jag glömt. Oavsett vilket tycker jag dock att Sverige gör ett bra OS så här långt. Känns som vi är med lite överallt. Och Kalla's två silver är ju storartade prestationer...men fortfarande bara två silver och fortfarande bara prestation, inte bragd. Toppidrotten är nästan djävulsk på det sättet. Suck.

Viasat visar klass

Har kommit över saknaden nu. Efter SVT alltså. Viasat/TV3 sköter OS-sändningarna alldeles utmärkt - och inte ens de "fruktade" reklamavbrotten stör mig något nämnvärt. Sen är det kul med lite nya ansikten och röster. Som Carolina Klüft i programledarrollen. Ödmjuk och nyfiken, avspänd och intresseväckande i samtalen med studiogästerna. En annan favorit är Emelie Öhrstig som expertkommentator i skidornas längdåkning. Skärpt och sansad - ända tills det vankas upploppsstrid med blågula medaljchanser. Då närmar hon sig Blomqvistklass och det är enbart "härrlitt". Anja Pärson i alpint är lite väl uppblåst för min smak men okej, sakkunskapen kan ju ingen ta ifrån henne. Ankaret i Viasats personalstyrka är förstås Ola Wenström, den mannen sätter aldrig ett ord fel. En marginell störning utgör möjligen Niklas Jihde. Bara för att man är född i Växjö ska man inte få komma undan med att säga t ex stöttlopp istället för störtlopp. Så "svåt" är det väl inte med r? Men annars är han entusiastisk och bra, han också.

Hellner i Kalla's spår

Nytt svenskt OS-silver på skidor idag. Den här gången Marcus Hellner i s k skiathlon 30 km. En prestation fullt i klass med Kallas häromdan. Hellner var väl tidsmässigt t o m närmre guldet, vinnaren Cologna kände säkert flåset i nacken in över mållinjen. Märkligt förresten med Cologna: skadad i princip hela säsongen, bara något enstaka lopp i kroppen före OS-guldet. Det borde inte gå - men i elitidrottens värld verkar allt vara möjligt numera. Kul annars att alla fyra svenskarna visade form (veteranen Södergren "sämst" med en 14e-plats), det lovar gott inför stafetten.

Kalla knäckte alla - nästan...

Ett OS-silver med guldkant. Fantastiskt 15 km-lopp av Charlotte Kalla idag, högkaratig tv-underhållning. Ett fel bara: hur bra Kalla än åker, hur hårt hon än kör, så rår hon inte på Marit Björgen. Ingen rår på Björgen, norskan är liksom skidåkningens Bolt. Men alla andra knäckte hon i sista rycket, Kalla. Det var stort att skåda. Synd att inte SVT:s radarpar Hård/Blomqvist fick sätta ord på dramatiken...TV3:s kommentatorer lät onekligen lite avmätta vid en jämförelse.

Tät match med logiskt slut

HK Malmö-Guif 29-29. Kämpen Carl Johan Andersson drog in 29-28 fyra sekunder från slutet. Ett segermål, trodde nog alla. Men mitt i publikjublet kom den sylvassa repliken från Guifs Viktor Östlund. Ett underarmsskott rakt upp i Simic's vänstra kryss, otroligt vackert och otroligt snöpligt. Fast rättvist. HK var visserligen loss med fyra bollar vid ett par tillfällen i andra halvlek men Guif kom både ikapp och förbi, så delad pott låg liksom i linje med matchutvecklingen. Att HK knäade mot slutet hade en logisk förklaring: Lindahl och Pecikoza satt på läktaren, Tönnesen satt på bänken matchen igenom (utom vid ett straffkast). Tre nyckelspelare, alla skadade. Det tvingade HK att gå runt på sju, max åtta, spelare, därav några från "andrasorteringen". Tänker på sådana som Varsamis, Robert Månsson, Carl Johan A. Desto roligare att just den trion lyckades så väl, framförallt Månsson var till sin fördel. Men bäst - än en gång - var förstås Linus Persson. Fantastiska framsteg den killen gjort under säsongen. I förhållande till förutsättningarna var det starkt av HK att ta poäng ikväll, det tycker i alla fall jag. Guif missade f ö fyra av fem straffar, publikfavoriten Simic räddade de tre.

Blå blå är media...

MFF-journalisterna i de lokala medierna går i spinn över favoritklubbens värvning av Markus Rosenberg. Det får de gärna göra, tids nog vaknar de kanske med en filt i örat. Men okej, det är möjligt att Rosenberg blir en tillgång för MFF. Hoppas kan man alltid, för hans egen skull om inte annat. Rosenberg skulle liksom behöva något slags upprättelse, få om ens någon spelare i proffssvängen har ju nött så mycket bänk som han. Frågan är vad det gjort med hans kapacitet, den som en gång tog honom ut i Europa. Ingenting, om jag tolkar MFF-journalisterna rätt. Själv kommer jag osökt att tänka på exemplet Matias Concha. Han köptes också "hem" under buller å bång häromåret - och med liknande bakgrund som Rosenberg nu. Blev han en förstärkning? Inte ens en blind blådåre skulle nog hävda det.

Ett lysande genombrott

Alltid lika rörande att se en stjärna tändas. Jag säger bara Ellen Benediktson, kvällens sångfågel i melodifestivalen. Passande nog hette låten Songbird - och som hon sjöng den, debutanten från Malmö. Rakt genom rutan, rakt in i hjärtat. Underbart. Jag var först lite rädd att bara jag skulle känna så men omröstningen skingrade snabbt min oro: Ellen Benediktson direkt till final i Globen. Tror min själ att jag återfått tron på det svenska musikörat.