Övernaturlig överlägsenhet

Damernas tremil i skid-VM idag var en närmast bisarr upplevelse. Norskan Johaug vann med en marginal på 53 sekunder - och då gav hon ändå bort en halvminut i guldfirandet på upploppet. Hur en åkare kan vara så mycket bättre än alla andra får läkarvetenskapen förklara, jag som lekman begriper det inte. Bland mer normalgoda prestationer fanns ett par svenska. Kalla på bronsplats bakom Björgen, Bleckur som femma. Starkt jobbat. Bra även av Anna Haag som var tillbaka från sjukdom och krigade sig till en 14e plats i prislistan. Men Johaug...usch, jag är nog mer skrämd än imponerad.

Någonting är omöjligt

"Ingenting är omöjligt". Vill minnas att det var Gunde Svan som hävdade detta - och även fick göra ett tv-program för att leda sin hurtfriska tes i bevis. Men det var förstås före Petter Northugs tid i skidspåren. Att slå denne galne norrman när han har segervittring, det är nämligen omöjligt. Komplett omöjligt. Calle Halfvarsson gjorde ett heroiskt försök i dagens VM-stafett...men nej, icke en chans. Northug har en motor, en explosivitet, en arm- och benstyrka som allt sammantaget måste vara skidhistoriens främsta, han låter sig helt enkelt inte besegras. Och det förstod man ju redan inför start: är Norge med efter tre sträckor så avgör Northug på sista. Skönt ändå att han fick jobba den här gången, att vi slapp en provocerande defilering. Tack för det, Halfvarsson. Överhuvudtaget gjorde Sverige en stark stafett. Ingen föll igenom, men en stack ut något alldeles extra. Johan Olsson på andrasträckan. Saknar ord för den körningen - och kan inte låta bli att tänka: hade Olsson kunnat göra det omöjliga om han fått åka slutsträckan? Slå Northug alltså. Lika bra att inte veta, kanske. Hursomhelst var det en fascinerande VM-stafett med Frankrike som överraskande trea tätt bakom Norge och Sverige. Bra tv, klart mycket bättre än det där tramset med Gunde.

Arsenals sammanbrott - och mitt

Plågsamt att se Arsenal ikväll. 1-3 på hemmaplan mot Monaco i Champions league...resultatet kan jag i och för sig ta. Men denna förbannade broderifotboll Arsenal sysslar med. Detta makabert usla försvarsspel. Detta pondusbefriade målvaktsspel. Alla dessa "småstjärnor" som trippar omkring utan stake och jävlaranamma. Sanchez. Cazorla. Özil, särskilt han. För många av samma sort, hela lagbygget känns felbalanserat. Anfallaren Giroud vill jag helst inte nämna, hans insats lämnade mig totalt mållös. Och på bänken sitter, sedan urminnes tider, den ytterst ansvarige: Arsene Wenger, tränare/manager. Jag blir så trött. Onsdag kväll 23.00, skrivet i affekt.

Tur att guld-Olsson är svensk...

Kalla igår, Olsson idag. De svenska gulden på skid-VM kommer slag i slag nu, oslagbara Norge är glömt och begravet i snön. Att jämföra eller rangordna prestationerna känns onödigt - men Johan Olssons är onekligen mer anmärkningsvärd än Kallas. Mannen har ju varit sjuk/skadad/indisponibel genom nästan hela tävlingssäsongen, kom egentligen till VM på gamla meriter. Jag tänker så här: tur att Olsson är svensk. Annars hade han nog betraktats som en skummis. Komma så där från ingenting och krossa konkurrenter som kunnat förbereda sig enligt konstens alla regler...det går väl inte? Jodå, helylle-Olsson kan. Jag är djupt imponerad - och inte ett dugg misstänksam. Eller jo. En aning, kanske.

Simic var skillnaden - igen

HK Malmö-Ricoh 22-20. Nebojsa Simic! Vet inte för vilken gång i ordningen Malmömålvakten räddade segern till sitt lag. Matchen i stort var kanske inte hans bästa - men just i slutet, när allt skulle avgöras, tände han till och stängde butiken. Det är så det brukar se ut med Simic: svårast att överlista i skarpt läge. Ikväll hade han dessutom en publik att fria till. 2300 personer, fantastiskt. Det fanns en anledning så klart: fri entré. I kombination med en lyckosam drive från HK:s sida på Malmös skolor. Därav ett betydande inslag av barn och ungdomar i publiken - för en gångs skull. Mycket angenämt. Mindre angenämt var beskedet om Adam Lönn. Skadad igen, borta resten av säsongen. Synd om killen, tungt för laget. Lönns skyttekraft och allmänna energi saknades enormt i HK i den här matchen. Ricoh å sin sida saknade isländske skarpskytten Konradsson men mönstrade i gengäld ett nyförvärv av ungefär samma kaliber: Daniel Båverud, tidigare Hammarby och även Guif i ett kortare gästspel. För att vara nykomling i elithandbollen är Ricoh ett hyggligt lag, obetydligt sämre än de som slåss om sista slutspelsplatsen. HK Simic, förlåt Malmö, är efter kvällens vinst fortsatt ett av dem.

En världsmästare i särklass

Makalöst guldlopp på VM-milen av Charlotte Kalla idag. Fullständigt suverän i snöyran, dryga 40 sekunders marginal till tvåan. Som f ö var en amerikanska, liksom på bronsplatsen. Norskorna? Utklassade, långt ner i prislistan. Nästan lite befriande att de visade sig mänskliga. Förhållandena med tilltagande snöfall spelade säkert in, sent startnummer blev till en nackdel. Utom för Kalla då, i den här formen hade hon vunnit i alla väder. I skuggan av henne blev dessutom Maria Rydqvist fyra, faktiskt en guldkantad prestation det med.

Lugi vann - trots protokollet

Lugi-Hammarby 24-23. Jag har studerat matchprotokollet - vilket jag hoppas att vissa av spelarna INTE gör. Tänker på Kasch och Tingsvall i Lugi. På Pujol i Hammarby. Kan inte vara roligt att bli påmind svart på vitt om en felprocent bortom alla normala handbollsgränser. Starkt av Lugi - utan Wickman-Modigh och såvitt jag förstår även Simon Jeppsson - att ändå vinna. Och kul att unge Gustav Sjölin fick avgöra. Synd dock att det inte blev oavgjort, det hade varit mer rättvist. Av protokollet att döma, alltså.

Två lyft, ett fall

Karlskroniten i mig var både upprymd och upprörd igår. Upprymd för att Karlskrona vann den upphaussade seriefinalen mot Redhawks i hockeyallsvenskan i Malmö Arena - och för att Hästö IF tog ytterligare ett kliv mot handbollens elitserie via säker seger borta mot Rimbo. Upprörd för att anrika IFK Karlskrona skämde ut klubbmärket i matchen mot Hisingen/Torslanda i handbollens division 1 (tredje nivån i seriesystemet). Vid seger hade IFK greppat sista halmstråt till nytt kontrakt, men vad händer? Ja, inte vet jag. Var inte där, följde bara matchutvecklingen online. Vilket förvisso var skrämmande nog. 11-24 i halvtid, platt fall. Verkar som om IFK-spelarna inte heller var där. Svagt, så in i bomben svagt. Med fler sådana "insatser" har IFK Karlskrona snart inga vänner kvar. Men annars var det en fin lördag, som sagt. Plus för hockeysuccén, den gjorde sig alldeles utmärkt i tv.

Norskor, norskor, norskor...

Charlotte Kalla utklassade Marit Björgen i skid-VM idag. Men vad hjälper det? När en norska floppar står där tusen åter. Ja, i alla fall två. Johaug och Jacobsen förpassade Kalla till bronsplatsen på 15 km skiathlon. Vackert så, naturligtvis. Och Kalla höll masken, strålade faktiskt av glädje i tv. Undrar dock hur det kändes innerst inne. Köra så ursinnigt bra och ändå vara chanslös på guldet, själv hade jag nog fått tokspel. Dopade är di väl inte heller, norskorna. Sånt sysslar vi ju inte med i Norden. Utom i Finland nån gång ibland. Men seriöst begriper jag mig inte på den norska dominansen. Vad exakt är det som ligger bakom? Annorlunda träning? Annorlunda valla? Annorlunda skidor? Annorlunda armar och ben kan vi förhoppningsvis utesluta, likaså annorlunda hjärta och lungor. Vinnarskalle har jag förstås hört talas om, men inte att det skulle vá en specifikt norsk uppfinning eller egenskap. Nå. VM har precis börjat, norskorna har fortfarande chans att visa sig normalt sårbara. Hoppas de tar den.

Skid-VM i absolut rätt kanal

Ärad vare gud i höjden att det är SVT som har sändningsrätten till skid-VM. Inga reklamavbrott, ingen intervjunisse som ränner runt i spåren för att ge tittarna ett inbillat mervärde...bara obruten tävlingsdramatik och trygg sakkunskap. Pops och Ojala som utmärkta studiopratare, Hård/Blomquist som oslagbart kommentatorspar. Härligt. Och så dagens sprintfinaler, vilken idrottsunderhållning. Herrarnas fick mig att kippa efter andan, den otrolige Petter Northug sprang ju skidor och blev lik förbannat nästan upphunnen på mållinjen. Att Norge vann dubbla guld - Björgen på damsidan - var förstås en lågoddsare, men det får man ta med en glad grimas eller nåt. F ö var det väl sjyst av Norge att dela med sig av medaljerna, med sju finalåkare totalt kunde de ju tagit klabbet. Nu fick vi en svensk silver-Stina istället. Nilsson vid efternamn, 21 år ung. När hon blir typ 27 har Björgen hunnit fylla 40 - och då jäklar...har det nog kommit fram nya oslagbara norskor. Ack ja. Livet är inte rättvist, inte ens på skidor.

MFF-tränaren till frukost...

Rekordpublik på Idrottsmuséets Vänners frukostträff i morse. En normalt tillförlitlig källa sa 333 personer, mitt personliga intryck sa betydligt fler. Hursomhelst. Anledningen till anhopningen var nog temat: MFF. Eller mera korrekt klubbens tränare Åge Hareide. Det var han som var hedersgäst och föreläsare. Mycket intressant, ytterst sympatisk i "civila kläder" (i tränarmundering kan han understundom förvandlas, har jag hört). Hareide's norska är f ö mer begriplig än Rikard Norlings svenska - om man nu ska jämföra dagens MFF-tränare med gårdagens rent språkligt. Stort tack till eldsjälarna i Idrottsmuséets Vänner för ännu en angenäm morgon.

HK-segern en logisk "sensation"

Guif-HK Malmö 25-31. Blytunga poäng för HK - men inte alldeles oväntat. Vid en träff med Sydsvenskans seniorklubb tidigare ikväll förvarnade jag min gamle kollega Magnus Månsson att det nog kunde hända saker. Allt enligt vanlig simpel handbollslogik: Guif hade en stentuff drabbning mot Hammarby så sent som i förrgår, vann den men till priset av betydande energiläckage. Då spelar det liksom ingen roll att Guif i grunden sannolikt är ett bättre lag än HK Malmö - som i sin tur kom utvilat till kvällens match. Själv följde jag den bara via protokollnoteringarna online. Inget dumt alternativ för den nördige. Ett protokoll säger en hel del. T ex att HK Malmö med Adam Lönn och Linus Persson tillbaka i speldugligt skick är ett helt annat lag än det som faktiskt småkrisade under duons långa skadeuppehåll. Ikväll gjorde Lönn åtta mål, Persson sju. Då sköt ändå Lönn bom vid upprepade tillfällen men det får man ta, annars hade han inte varit Lönn. Guifs mer "berömda" distansskyttar var inte i närheten av motsvarande målproduktion, vilket förstås kan ha haft med Nebojsa Simic att göra. Om inte protokollet ljuger var Malmömålvakten nämligen glänsande även i den här matchen. Mest anmärkningsvärt var väl annars det som INTE stod i protokollet. Mirsad Pecikoza's namn. Vet inte varför han saknades men HK Malmö kan alltså vinna borta mot Guif honom förutan. Just det styrkebeskedet var oanat, det måste jag medge.

Hockeyfest & handbollspest

12800 pers på hockeyderbyt i Malmö Arena igår. Somliga är lättroade. Nä, nu ska jag inte vá sån. Det är ju alldeles uppenbart att det är nåt med hockeyn som attraherar. Jämfört med handbollen t ex. Exakt vad vet jag inte, men kanske intensiteten i spelet. De garanterade småkurren, ibland övergående i typ slagsmål. Farten. Haussen i media. Ramen runt själva huvudnumret, dvs matchen; Malmö Arena erbjuder en komfort som Baltiska hallen inte är i närheten av. Storbild, resultatservice, kändisparad, pausunderhållning, kort sagt allt. Inklusive bier, vin, grogg (tror jag) och diverse fastfood för åskådare som eventuellt vill smutta, läppja, tugga, svälja. Att gå på hockey är att gå på fest. Att gå på handboll är att gå på match. Lite så förhåller det sig nog. Man borde kanske pröva nån gång. Att gå på fest alltså.

Panik i hökboet

Jag begriper mig inte på hockey. Minst av allt begriper jag mig på Malmö Redhawks. När allsvenskan ska till att avgöras verkar det vara full kaos i hökboet. Inget annat lag har plockat så med spelartruppen som Redhawks gjort på sistone. Och som om det inte vore nog görs nu en ultrasen rockad även i tränarstaben. Det kan gå bra, det kan gå åt pipsvängen, det liknar i vilket fall desperation. Trygghetsfaktorn, som åtminstone jag trodde betydde något i ett lagbygge, är noll. Men så ska det kanske vá i hockey? Även om jag vill minnas att Patrik Sylvegård, när han tillträdde som ny sportchef i Redhawks, sa ungefär tvärtom. Det hemvävda skulle prioriteras, de äventyrliga spelarköpen minimeras, kortsiktiga paniklösningar skrotas en gång för alla. Vad hände med det?

Sorgens skrämmande ljuslågor

Så brinner ljusen över ett mordoffer återigen här på Söderkulla. Förra gången var det vid macken, den här gången mitt på torget. Centrala platser, mycket folk i rörelse. Men ingen som sett något, ingen som vill vittna, ingen eller inget som hindrar en vettvilling. Jag cyklar själv längs med torget mest varje dag, fast sällan vid 18-snåret när mordet tydligen inträffade. Funderar på hur jag reagerat om jag kommit precis då. Fegat ur, cyklat förbi? Jag är rädd för det. Rädd om livhanken. Skäms nästan att jag känner så, att rädsla liksom betvingar civilkurage. Om de inledande uppgifterna kring mordet stämmer var det precis tvärtom med killen som ljusen nu brinner för. Han hade modet att konfrontera buset vid torget - och fick plikta med livet. Jag kände honom inte, vet inget alls om hans egen bakgrund. Bryr mig faktiskt inte, ingen människa förtjänar att dö på det sättet. Lämnade ett bidrag till det växande blomsterhavet vid mordplatsen för nån timme sen, pratade med hans sörjande vänner. Alla Hjärtans Dag, heter det så?

Namnen finns, spelet saknas

Ikväll avgjordes så äntligen den s k Ernstssonmatchen. Lugi-Kristianstad alltså, höstmatchen som bröts och sköts upp sedan Lugistjärnan Joacim Ernstsson drabbats av hjärtstopp mitt under pågående spel. 4-10 var ställningen då - och därifrån återupptogs kvällens möte. Med just Ernstsson som avkastare, sympatiskt nog. En eloge till Lugi som tagit in sin olycksdrabbade spelare i ledarstaben, i värmen och gemenskapen. Ernstsson har säkert mycket att tillföra där, redan ikväll var det han mer än huvudtränaren Basti Rasmussen som skötte snacket under lagets timeout's. Vilket möjligen också säger en del om Lugis problem; det finns ingen riktig struktur, inga tydliga linjer. Bara ett namnkunnigt manskap som har en benägenhet att då och då närmast kollapsa. Jo, ikväll igen. 24-34 till slut, svidande tio mål back. Kristianstad var klasser bättre under framförallt slutkvarten, det var då siffrorna rann iväg. Lugi gjorde f ö blott fem spelmål i andra halvlek. Det har man hittills aldrig vunnit en handbollsmatch på, såvitt jag vet.

Slutspelsdarr i Skånelagen

Funderar på elitserien i handboll. Stundande slutspel. Blir suveräna Kristianstad enda Skånelaget där? Skulle inte förvåna mig. Ystad och Lugi vacklar betänkligt, Malmö har ryckt upp sig men ligger alltjämt på fel sida om strecket. Konkurrenter som RIK och Hammarby går starkt, Malmö har kvar att möta båda på bortaplan. Sju omgångar av grundserien återstår - tror jag. Tabellen haltar, H 43 har utgått, därav min osäkerhet. H 43 förresten. Sorgligt det som skedde, tycker jag fortfarande. Och Lugi. Gud vad Anders Hallberg saknas. Roganovic i all ära, nån mittnia är han inte. Tror att laget skulle tjäna på att köra Anton Roth i den positionen och låta ytterniorna alternera. Roganovic/Tingsvall till höger, Jeppsson/Kasch till vänster. Men verkar inte Lugi lite lealöst under Basti Rasmussens ledning? Jag tycker det. Svårt att urskilja några klockrena direktiv vid timeoutsen, om man säger så. Ystad trodde jag mer på inför säsongen - och fram till VM-uppehållet såg det ju bra ut. Nu vet jag inte. Tre raka smällar, den senaste med genanta 14-27. Doftar inte slutspel precis. Men okej, vid eventuell uppryckning finns chansen förstås kvar. För Lugi såväl som för Ystad. Och kanske t o m för Malmö, fast i så fall på bekostnad av en "Skånekusin". Sen bör man väl ta trions slutspelsjakt för vad det är: ett spel för prestige och klubbkassa, knappast mer. SM-guldet är en affär för andra. Kristianstad, Alingsås, Guif, möjligen Sävehof som outsider. Slutligen noterar jag att det gamla fina handbollsfästet Karlskrona rör på sig. Hästö IF - som numera skriver sig HIF Karlskrona - toppar allsvenskan och har slagläge för avancemang till nästa års elitserie. Mitt blekingska hjärta rusar vid blotta tanken.

Gedigen seger - men vem bryr sig...

HK Malmö-Skövde 29-22. Stabilt och gediget av HK, snudd på utklassning. Men Skövde var förbluffande svagt, det måste påpekas. En spelare - Markus Stegefelt - gjorde hälften av lagets mål, övriga flyttade boll om ens det. Trist att se. Nästan lika trist som att ta del av kvällens publiksiffra. 689 betalande, om jag hörde rätt. På en elitseriematch i handboll, i Sveriges tredje största stad. Känns som en skymf mot Nebojsa Simic, den karismatiske och smått fenomenale Malmömålvakten. Bara han vore värd fullpackade läktare, kan jag tycka. I HK spelar dessutom legenden Stian Tönnesen, 41 år inom kort och alltjämt en attraktion. Men ingenting verkar bita på Malmöborna, inte när det gäller handboll.

Ett Malmö i sorg

Mord vid Mobilia mitt i köpruschen. Besinningslöst väktarvåld på Centralen. Vansinnesjakt med tragiskt slut på Amiralsgatan. Allt inom loppet av några få dagar. Svårt att vara människa i Malmö just nu. Särskilt svårt att vara polis, skulle jag tro. Eller väktare. Eller vän av ordning överhuvudtaget. Det är för mycket som stör idyllen, så att säga. Och kanske för lite fokus på de egentliga problemen. Varför är en nioåring och en tolvåring på rymmen? Från vad? Efterlysta och efterspanade? För vad? Ensamkommande flyktingbarn från...Marocko? Är det krig där, mig ovetande? Hur tar sig barnen därifrån - och hur tas de emot i Malmö? Vuxenstöd? Skola? Kärlek? Var finns föräldrarna? Hur många herrelösa "nioåringar" och "tolvåringar" driver runt i Malmö på liknande sätt? Utan språk, utan normer, utan förebilder. Tanken svindlar, skrämmer mig nästan lika mycket som brutal maktutövning i uniform. Och varför skjuts det så förbannat i vår stad? Varför ter sig själva livet meningslöst för så många? Förfasa sig kan man alltid göra - men vem har svaren?

Blå, blå är tidningen...

MFF befinner sig på träningsläger i USA. Med i sällskapet finns reporter plus fotograf från Sydsvenskan - och resultatet blir dagliga sjok av reportage som har väldigt lite med journalistik att göra. Därtill är själva framställningen alltför hovsam, alltför familjär, alltför blåfärgad. Hejdlöst slickande får liksom ersätta kritisk granskning. Ett undantag kan dock skönjas: reportern småhackar redan på den peruanske backen Yotún. Som om killen lurat sig in i MFF, som om inte klubben själv har det fulla ansvaret för sina värvningar. Men så är det ju: alla fegisar behöver en hackkyckling, helst någon som inte kan försvara sig. En relevant fråga vore annars varför MFF anser sig tvingat att leta efter en vänsterback i Peru. Finns inga på närmre håll? Ingen i de egna leden? Den typen av självklara frågor uteblir i Sydis - och det är smått tragiskt. För journalistiken.

"Lägg Ner Möget"

Dottern och svärsonen var på besök igår. Mycket angenämt. Mellan tuggorna och klunkarna kollade vi på Mello i tv. Enades om att programledarparet Robin & Sanna skötte sig bra, Sanna inte minst faktiskt. Själv hade jag hoppats på Robins patenterade Zlatanimitation men det sket sig. Skrattade åt sidekicken "Filippa Bark" gjorde vi också, det kan förvisso ha berott på klunkarna. Vad gäller tävlingsbidragen berörde de oss föga på djupet. Ingen grät, ingen hulkade, ingen tog fram en näsduk. Dock brast det för min käre svärson när Malmötenoren Rickard Söderberg med duettpartner röstades bort. Det fick honom - svärsonen alltså - att i rent ursinne damma av sin egen gamla melloschlager. Den som år efter år heter "Lägg Ner Möget". Men det vore ju synd...vad skulle Christer Björkman jobba med då? Finalplatserna tog förresten Jessica Andersson och Eric Saade. Hon med en melodi, han med en låt.

Fördel Malmö i oavgjort derby

Lugi-HK Malmö 25-25. HK ledde större delen av matchen, som mest med hela 13-6 i första halvlek. Lite illa skött att inte ro hem en tvåpoängare, kan jag tycka. Utvisningar och tekniskt strul störde, dessutom gick olycksfågeln Linus Persson sönder igen. Vänsterfoten den här gången, i bästa fall en elakartad stukning. Lönn, Lindahl och Simic gjorde starka insatser i HK, men den som bar laget var som så ofta altmeistern Stian Tönnesen. Dock funkade inte hans "berömda" samarbete med Pecikoza särskilt väl, där var Lugiförsvaret väl påläst. Pecikoza var f ö i alla avseenden liten jämfört med Lugis man i motsvarande position: Jakob Wickman-Modigh. Han och Roganovic tog Lugi tillbaka i matchen - och så småningom hängde talangfulle skytten Simon Jeppsson på. Den killen kan gå svindlande långt i handbollskarriären, känns det som. Sammantaget ett spännande derby, enligt Axnér i tv t o m bra. Synd att ramen lämnade en del i övrigt att önska. Åskådare, stämning å sånt. Finns blott i Kristianstad, tydligen.

Komplett HK vann på bredden

HK Malmö-Ystads IF 29-24. Säsongsbästa av HK. Och samtidigt säsongssämsta av YIF-målvakten Anders Persson. Tog han fem skott på hela matchen? Tveksamt. Persson är normalt en av elitseriens bästa målvakter, men här blev det en dipp av sällan skådat slag. Simic i Malmöburen höll jämna steg med honom länge, det skall sägas. Dock bättrade han sig på sitt yttersta, dvs under senare delen av andra halvlek. Där körde HK matchen - och som sagt, mycket var bra jämfört med tidigare. Skyttet inte minst. Med Lönn och Linus Persson tillbaka i laget fanns plötsligt alternativ på nio meter, en bredd som faktiskt överträffade Ystads. Linus P t ex matchades sparsamt men hann ändå med sex mål. Lönn spelade mer och gjorde sju. Totalt levererade HK:s niometersspelare tjugo mål i matchen, låt vara att Tönnesens båda kom på straffkast. Fast allra nyttigast, i mitt tycke, var ändå Pecikoza på linjen. Fem lägen, fem mål. Och därtill femtielva brottningsmatcher med Ystadförsvaret. Han är en grym mittsexa, Pecikoza, den saken är klar. Segern innebär att HK med visst fog kan fortsätta drömma om slutspel. Svårt blir det, laget har i huvudsak bortamatcher kvar. Men kanske, kanske.

Tollbring och andra "farmare"

Sävehof, Kristianstad, Lugi och Ystads IF. Alla har sina s k farmarlag i handbollens division 1 - med allt vad det innebär för sportslig rättvisa. Eller orättvisa, snarare. Har jag förstått saken rätt kan ju farmarlagen från och till använda sig av A-lagsspelare, förutsatt att vederbörande av någon anledning missat eller varit bänkad i föregående elitseriematch. Detta ger en otillbörlig fördel gentemot konkurrenterna. Vid behov, så att säga. Farmarlagen är inte ute efter att vinna division 1, de får helt enkelt inte eftersom reglerna föreskriver att två divisioner måste skilja till A-laget. Däremot ligger det i deras intresse att hålla sig kvar i ettan, främst för att härda sina unga talanger i "lagom" hetluft. Och då skys liksom inga medel. Kristianstad har vid flera tillfällen kunnat använda t ex Jerry Tollbring...och visa mig den handbollsvän som ser honom som en B-lagsspelare. Farmen (Lugi B) har då och då kryddat laget med bl a Felix Kasch och Simon Jeppsson. Samma med Sävehof och YIF: spelare kommer och går mellan A- och B-lag, omständigheterna (poängbehovet) får styra. Och vad är då problemet med detta? Tja, fråga konkurrenterna i division 1-serien. De vet liksom aldrig vilket Kristianstad de får möta. Eller vilket Farmen. Ett rent juniorlag, vilket händer, eller ett kvarts elitserielag. Resultaten blir därefter: ojämna, oförutsägbara. Och sist i tabellen ligger IFK Karlskrona...men nej, det är inte därför jag är sur. "Mitt" lag har inte varit mer drabbat än något annat. Vad jag vill komma till är att farmarlagen borde ha en egen serie, motsvarande fotbollens. Då hade man kunnat tala om det som saknas nu. Sportslig rättvisa alltså.

Kallurs kamp

Känner sympati för Sanna Kallur. Hennes kamp för att komma tillbaka efter alla skador, hennes exceptionella envishet. Vem som helst med motsvarande skadehistorik hade lagt av för länge sen - men, och nu blir jag kanske motsägelsefull, det önskar jag att Kallur också hade gjort. Hon fyller snart 34, har tappat drygt sex år av karriären, har gråtit i tv mer än någon annan människa alla kategorier. Senast i helgen efter en lyckad tävlingscomeback i Tyskland. Lyckad i så motto att kroppen höll, att hon inte gick sönder. Tidsmässigt var hon en bra bit från sin forna klass som häcklöpare och allt annat vore märkligt. Det går inte att manipulera tidens tand, inte på ren väg i alla fall. Någon borde tala om det för Sanna Kallur - innan hon går sönder igen. Ibland är omtanke bättre än ryggdunk. Och inte ibland, utan alltid, är själva livet större än 100 meter häck. Tycker jag. Med all respekt för att Kallur naturligtvis bestämmer över sitt eget öde.

Fair final, värdig vinnare

Frankrike-Qatar 25-22. Ett tjeckiskt domarpar som i görligaste mån tillämpade regelboken på ett rättvist sätt, mer behövdes inte för att avdramatisera VM-finalen. Frankrike blev i det perspektivet lite för mycket för Qatar. Lite för starkt, lite för snabbt, lite för smart. Men med klar betoning på lite i alla delar, det måste sägas. Frankrike fick verkligen jobba för guldet, Qatar's underdogs sålde sig dyrt och vann min beundran. Precis som Polen i dagens bronsmatch mot Spanien. Tror aldrig jag sett ett lag kriga så för bronsmedaljer som Polen gjorde. Smått rörande att det lyckades: 29-28 efter förlängning. Sammantaget ett "blandat" VM, dessbättre med rätt mästarlag till slut. Att handbollen i stort blivit alltför brutal får man tydligen ta - men jag gillar det inte, tvärtom.

Det våras för Karlskrona

Karlskrona toppar just nu hockeyallsvenskan såväl som handbollsallsvenskan. Jag anar rekordhög idrottsfeber i min födelsestad. Nåt liknande har ju aldrig inträffat, inte vad jag kan minnas. Handbollen har förvisso haft sina glansperioder - främst genom IFK - men det var innan hockeyn uppfunnits som konstart, höll jag på att säga. Och fotboll ska vi inte tala om, Karlskrona har aldrig nått några höjder där. Ett försök gjordes på 1950-talet då Saltö BK köpte ihop ett stjärnspäckat lag...Lill-Mulle Holmqvist, Sigge Löfgren, landslagsmeriterade dansken Finn Hansen bland många andra. Det slutade i finkan. För herrarna bakom verket alltså. Köpa fotbollsspelare var ett lagbrott på den tiden, åtminstone när pengarna kunde klassas som svarta. Idag spelar sådant mindre roll, skulle jag tro. Elitidrotten är genomprofessionaliserad, klubbarna har lärt sig att hantera affärerna i huvudsak över bordet. Annars hade nog inte KHK legat där de ligger i hockeyallsvenskan. Knappast Hästö heller, i handbollsallsvenskan. Spelarna kommer utifrån, få talar pillemasardialekten. Samma på tränarsidan. Endast publiken är hemmagjord, så att säga. Och den bryr sig nog inte ett skvatt om dialekter. Inte jag heller. Huvudsaken är att Karlskrona - äntligen - får vara med i matchen på allvar. Heja.