Bra tv i helgen - men också mindre bra

Ett tag var jag nästan lack på skidsport. För mycket Norge, för lite spänning. Kunde jag tycka. Inte Norges problem förstås, uteslutande mitt. Men här och nu pågår ett VM och då sitter jag vid tv:n med pånyttfött intresse. Ungefär som Sverige fått pånyttfödda intressen i medaljstriden. Guld igår igen, i damernas sprintstafett. Sundlings avgörande ryck på sista krönet var ett ögonblick de luxe. Man har sett sånt förr men det är lika fantastiskt varje gång. Den tempoväxlingen när krafterna borde vara förbrukade, man blir faan matt bara av att titta på. Sundling är en stjärna, har allt som skiljer vinnaren från en god (norsk) tvåa. Och nästan lika vass är Emma Ribom som körde varannan sträcka. Snacka om bra tv...

*. *. *

...till skillnad mot det som bjöds från Malmö i lördags kväll. Mellospektaklet hade ju hittat hit, fjärde och sista deltävlingen. Läge för en geografiskt betingad manifestation, tyckte det skånska programledarparet. Hur då? Jo, genom att be publiken vråla ett samstämmigt ”röven”. Varför då? Jo, för att upplysa övriga Sverige att här i Skåne säger vi minsann röven om röven. Bara här. Varje landsÄNDA har sitt eller sina uttryck på kroppsdelen ifråga - men röven är skånskt, punkt. Enligt programledarparet då, uppenbarligen väl pålästa i ämnet. Så där satt nu niotusen skåningar och skrek röven på anmodan. Snacka om skit-tv...

*. *. *

...i väntan på finalen om ett par veckor. Den äger rum i Stockholm. Vad blir det där? Talkör på ”arsle”? Om jag är pryd? Inte det minsta. Jag skulle själv mycket väl kunna sitta och vråla röven eller nåt annat skitroligt, har säkert gjort det redan i något yngre dar. Men då på fyllefester i slutna rum. Inte på nykter kaliber i tv för att två glyttiga programledare vill. Ska man tvunget vråla nåt på Mello kan man väl förresten testa den gamla klassikern ”hellre en rövare i poolen än en polare i röven”. Tror till och med den går att melodisätta. Kan bli mäktigt i kör, ett skakande stycke tv-historia.

*. *. *

Lite allvar igen. Läser i Sydis att Mohamed Buya Turay lämnas utanför MFF:s matchtrupp i kvällens cupmöte med Luleå. Ingen nyhet i och för sig; Buya var precis lika utanför senast mot Skövde. Då utan närmare motivering - men den kommer nu. Tränaren Henrik Rydström förklarar att Buya inte mår bra socialt. Att han saknar sin fru (som av någon anledning är kvar i Sierra Leone), att situationen påverkar hans fotbollsprestationer negativt. All respekt. Om det vore hela sanningen. Jag tillåter mig tro att det är högst halva. Buya Turay gjorde trots allt två mål i en match på försäsongslägret nyligen. Något måste ha hänt efter - eller under - lägret, annars hade han självklart platsat i en (dessutom skadedrabbad) 18-mannatrupp. Känslan nu är att MFF gett upp Buya Turay, att han försvinner inom kort. Upptining genom utfrysning brukar sällan funka - för inte menar väl Rydström vad han indirekt säger i tidningen: att om Buya nu inte mår bra skulle han kanske må bättre av att lämnas utanför matchtruppen. Jag som trodde att MFF:s nye tränare var en vän av klarspråk...

Inställd resa är också en resa...

Vinslöv igår? Nej, jag la ner. Fegade ur, avstod. Har inget att skylla på - förutom åldern. Jag är 77, inte 27. Jag ser hinder, inte möjligheter. Eftertanke trumfar plötsliga infall, trygga rutiner går före spännande äventyr. Fy faan vad tråkigt det låter. Men varför hymla, precis så är det. Hur intresserad jag än är av IFK Karlskronas öden i handbollsallsvenskan kan jag inte se mig själv kludda med tågbyten å skit för att komma hem runt midnatt nån gång. Dessutom med en förlust i bagaget (vilket jag hade på känn).

*. *. *

Jag följde alltså matchen online. Kunde köpt hem den på tv:n, saknade teknisk support. Men tro mig, puls kan stiga även utan rörliga bilder. Stram rapportering mål för mål på en platta räcker, om man nu råkar vara funtad som jag. Den tanken slog mig förresten: hur många är det? Någon i vårt avlånga land som satt med en ”padda” i knät denna fredagskväll för att räkna målen från en handbollsmatch i Vinslöv? Räck upp en hand, fräls mig ifrån misstanken om att vara sista stollen på moder jord. Tack, träff i Karlskrona.

*. *. *

Spännande blev det, som sagt. Jämnt mest hela tiden, IFK i förarsätet från och till. Innan Vinslöv slutligen vann med 30-28. Försmädligt, upprörande i stunden, hanterbart först efter ett lugnande bloss. Ålder gjorde sig f ö påmind även här: Sveriges äldste elitspelare i handboll var den som knäckte IFK. Dalibor Doder, snart 44. De två sista - och helt matchavgörande - Vinslövsmålen kom från honom. Därtill ytterligare fem. Doder är som jag, kan man säga. Fast precis tvärtom: ser bara möjligheter, inga som helst hinder.

*. *. *

Tapper match ändå av IFK, det var mitt intryck. Kampen för att undslippa negativt kval går vidare. Tre matcher kvar, den närmaste i Varberg. Längre bort men lika nära. Jag menar till plattan.

Efterlängtad: Årsdagen för fred.

Årsdagen för Putin’s oprovocerade överfallskrig på Ukraina. Ja, jag skriver Putin. Och inkluderar då medlöparna i hans så kallade statsapparat. Att skuldbelägga hela Rysslands befolkning känns fortfarande fel. Offer för vanvettet finns även där. Jag vägrar ju tro att 150 miljoner ryssar är hjärntvättade, en betydande andel kan säkert tänka av egen förmåga. Fast tyst då. De som vågar tänka högt riskerar att spärras in. Ett beckmörkt samhällsskick i en upplyst tid, omöjligt att förstå för alla som lever i västerländsk demokrati och frihet.

*. *. *

Offren för Putin’s krig finns - direkt eller indirekt - runt om i Europa. Också i Sverige. Vem har inte hört våra politiker tala om Putinpriser? El, bränsle, boende, livsmedel...allt som blivit vansinnigt dyrt går numera att relatera till den ryske despoten. Ondska driver tydligen inflation, idioti slukar tydligen pengar. Framförallt från konsumentledet, av någon anledning. Samtidigt som krig gör allting relativt. Vad är chockhöjda matpriser på Ica mot dödsbringande bombmattor över Kiev? Futtigt, egentligen ovärdigt att ens nämna. Det ukrainska folkets lidande låter sig inte mätas eller vägas eller räknas i termer av ekonomi. Deras verklighet är så mycket värre, så mycket sorgligare.

*. *. *

Att detta kunnat pågå i ett års tid är lika obegripligt som att det överhuvudtaget startade. Hur maktgalna kan vuxna människor bli? Hur hjärtlösa? Hur besatta av stormaktsdrömmar? Det kusliga svaret är att gränser saknas. Putin har suddat ut dem. Och världen tittar på, kommer inte åt marodören. Visst, USA fördömer och EU sanktionerar. Alla (utom Kina och några till) sluter upp för Ukraina, militärt som civilt. Om och om och om igen. Utan att det hjälper. Ibland vill jag bara ropa: kom med nåt nytt, nåt som gör skillnad. Jag vet förstås inte vad, då hade jag varit fredsmäklare på FN. Men att kriget nu fortsätter in på andra året är ett förkrossande nederlag. För alla parter och ur alla aspekter.

Vinnarskallar är dom allihopa...

Jonna Sundling guld. Emma Ribom silver. Maja Dahlqvist brons. Alltså. Vissa idrottsprestationer gör mig tårögd. Som denna för några timmar sen. Sverige tar samtliga medaljer i sprinten på längdskidåkningens VM. Krossar allt motstånd, förvandlar tävlingen till SM. Skidor är förvisso inte den bredaste av sporter, men ändå. Norge var ju med. Hopplösa Norge. Inte längre; Johaug har slutat, återväxten inkluderar inget liknande fenomen. Inte än, är väl säkrast att tillägga. Just sprinten har förstås passat Sverige förr. Särskilt Sundling. Dagens VM-guld var hennes andra raka på distansen.

*. *. *

Hon verkar vara som gjord för de korta loppen, Jonna Sundling. Urstark, explosiv, uthållig. Smart, om det skulle behövas. En typisk vinnare när det handlar om cirka tre minuters rusning i skidspåren. Mer än så tar det inte från start till mål i sprinten. Givet då att man står på benen - och inte på näsan. Lätt hänt, trängsel medelst fallrisk är en naturlig faktor i sammanhanget. Därtill återkommande: med 100 startande åkare krävs, förutom ett inledande tidskval, både kvarts- och semifinal innan finalfältets sextett kan klockas in. Den här gången fyra svenskor och två norskor...olyckligtvis för skidsporten i stort. Ett VM blir liksom roligare om det ser ut som ett VM även utanför anmälningslistorna.

*. *. *

Medaljtrion i all ära, uppvisningen var verkligen helt knäckande. Men mest rörd blev jag ändå av fjärde svenskan i finalen. Linn Svahn. Tillbaka från nästan två års skadehelvete. Inte fullt återställd i den opererade axeln, sades det. Fast bra nock för att bli fyra i världen och fullborda den blågula succén. Där, i själva comebacken, anade jag något av en bragd. Som hon måste ha kämpat. Krigat. Kanske tvivlat. Linn Svahn var ju - före skadan - största talangen av dem alla. Affischnamnet, framtidshoppet. Kom på mig själv idag med att sitta och muttra ”bromsa Dahlqvist, släpp fram Svahn till delat brons”. Idiotiskt förstås. Vinnarskallar är inte funtade så, det är det som skiljer dem från oss vanliga dö’nickar.

Morgonstund har mystik i mund...

Synd att man inte är ornitolog. Om så vore hade jag säkert kunnat artbestämma den rackare som förgyller - alternativt förpestar - mornarna här ute på Elinegård. Att det rör det sig om fågel är jag säker på - men inte nåt smått, inte heller nån fet mås. Kvitter och skrin känner jag igen. Från den här skummisen kommer helt andra läten. Bräkande liksom. Tre stötar i taget med minutintervaller emellan. Aktningsvärd decibelstyrka, kan jag säga. Beundransvärd punktlighet också: 05.30 till 06.30 varje morgon. Avslut så fort det ljusnar. Ingen har sett den, alla har hört den.

*. *. *

Onödigt morgonpigg brukar jag gå ut en stund redan vid 6-snåret. Smälta frukost, ta ett bloss. Fantisera kring ljudet som möter mig. Spana, försöka lokalisera. Hittills förgäves. Mörkret är på skummisens sida. Kanske sitter han i något av kastanjeträden en bit bort. Gömd i begynnande grönska. Kanske föredrar han ett hustak, sådana finns här hur många som helst. Han förresten. Kanske är det en hon, damer generellt kan vara nog så högljudda (har jag hört). Hursomhelst har Mystiska Morgonkonserten blivit en snackis i området. Delat folk i två läger, låt vara att majoriteten verkar lika road och fascinerad som jag. Dessutom lika okunnig...den enda gissning jag snappat upp är ”stor jävla sjöfågel”. Föga ornitologiskt.

*. *. *

Så sent som i morse stötte jag på en herre från motståndarlaget. Han råkade komma ut mitt i ett trippelvrål och undslapp sig kommentaren ”jaså han är igång igen det aset”. Taskigt sagt. Jag är på fågelns sida. Finns det några as i sammanhanget är det snarare vi människor. Vi som så att säga tagit Elinegård från fåglar och andra djur - utan att fråga om lov. En gång - tills ganska nyligen faktiskt - var detta Guds fria natur. Här och nu huskroppar, färdiga eller i byggstadiet. En stadigt växande stadsdel i ett stadigt växande Malmö. Först 2030 beräknas allt vara klart & kompakt. Svag som jag är för långsökta förklaringsmodeller tänker jag att vår morgonfågel kanske gråter i protest. Men varför bara en timme?

Illavarslande förlust för HKM

HK Malmö-Önnered 26-29. Jätteviktig match för båda lagen. Det märktes mest på det ena. Önnered. Där fanns skärpan, attityden, förmågan att undvika tekniska fel. I Malmö fanns säkert viljan, men också ett sjabbel som möjligen kan förklaras med ren trötthet. Laget är ju tunt, eller om det är tränaren som gör det tunt. Magnus Persson spelar nonstop, Blickhammar och Hilding nästintill. Kanterna samma i 60 minuter. Viss variation bara på mittsex, ibland dock obegriplig. På bänken sitter fem eller sex yngre killar som aldrig byts in. Jag tror det kan bli förödande för HKM att gå runt på så lite folk - handbollsligans tillspetsade bottenstrid kräver fräscha spelare, inte slitna.

*. *. *

Ett par spelare stack ut positivt i hemmalaget. Målvakten Ebbe Håkansson, högersexan Charles Hugosson. I övrigt trött och blandat. Särskilt olycklig var Tim Hilding. Han som kan så mycket fastnade i en orgie av kostsamma misstag. Svårfångade inspel, oprovocerade bolltapp, hårresande felpass. Hoppas Hilding kommer igen, HKM behöver honom vid ”sunda vätskor”. I Önnered la jag mest märke till - Kristjan Bliznak. Jag hade nästan glömt mannen som var längre än alla andra och sköt hårdare än de allra flesta under åren i Alingsås. Nej, spelar gör han inte längre. Önnered har kallat in Bliznak som biträdande tränare. Kul när gamla favoriter dyker upp i ny kostym.

*. *. *

Sen går det naturligtvis inte att skriva om handboll utan att uppmärksamma IFK Karlskronas senaste bravader i allsvenskan. Efter skrällen mot Amo kom ytterligare en igår borta mot Kungälv. Full pott mot två topplag! Jag fattar absolut ingenting, IFK med sina begränsade resurser ska inte kunna göra på detta vis. Men det är förbannat roligt och samtidigt smått rörande. Överväger starkt nu att åka till Vinslöv på fredag. IFK:s nästa match äger rum där och då. Cykelavstånd typ. Skojar. Möjligen i min glans dagar, men dom inföll i ett annat århundrade. Åker jag får det bli tåg. Med byte i Hässleholm. Otroligt spännande, bara det.

Hästö, HIF, HFK; skör klubb har många namn

Vad är det för fel på Hästö IF? Frågan är berättigad av flera anledningar. Först och främst för att själva klubbnamnet på diffus grund förpassats till runda arkivet. 2015 döpte man om sig till HIF Karlskrona, inför den här säsongen raderades dock I:et - och ut kom HF Karlskrona, HFK i folkmun. Fast inte; de flesta karlskroniter säger fortfarande Hästö. Det var där, i den stadsdelen, klubben bildades en gång i tiden. 1938, närmre bestämt. Varför ursprungsnamnet inte längre duger vet möjligen nytänkarna bakom de olika omskrivningarna, ingen annan. Föreningsnamn brukar sällan behandlas som utbytbar nonsens, så mycket vågar jag påstå.

*. *. *

Nå. Över till lagets prestationer i handbollsallsvenskan här och nu. Virriga de också, fullt i klass med turerna kring namnet. Särskilt i skenet av den uttalade och stående ambitionen: comeback i ligan, varifrån man degraderades 2018. Då kan man inte uppträda som Hästö, alias HFK, gjorde i Vinslöv igår kväll. Ledning 3-0 i en blixtrande matchupptakt, därefter åtta mållösa minuter med 0-6 i baken. Ingen katastrof i handboll, HFK studsade tillbaka. Ledde 13-11 i halvtid, ökade till 16-12 efter pausen. Vad händer då? Exakt det som utmärker ett lag som tappat klass, karta och kompass; åtta nya mållösa minuter, den här gången med 0-7 som straff. Totalt 0-13 i en sällan skådad dubbelkollaps. Vad hjälper det då att man vinner resten med 27-15? Den måttligt mattebegåvade kan räkna ut slutresultatet: 28-27. Till Vinslöv.

*. *. *

Fyra dagar. Längre varade alltså inte den pånyttfödda spänningen i allsvenskans absoluta topp. Samtidigt med HFK:s genomklappning vann Amo över Västerås, ordningen återställdes. Det finns inte på kartan nu att HFK kan utmana Amo om seriesegern, alla spekulationer i den riktningen tvärdog i Vinslöv. Inte hela världen förstås, men tråkigt för det hängivna Karlskronafölje som troget supportar sitt lag. Kanske lät de sig luras av serieupptakten? HFK inledde ju med elva raka segrar. Klang och jubel, ligan här kommer vi. Tio matcher senare har man bara vunnit ytterligare fyra, den osannolika sviten är mest ett lustigt minne. Men kval lär det bli. Alltid något. Även om det brukar vara omöjligt för de allsvenska lagen att ta den vägen till höjderna. Skillnaden mot ligalagen är för stor. 

*. *. *

Viktigt att säga: säsongen i stort har inte varit något fiasko för HFK. Det är de enskilda dipparna som kostat poäng och kraschat drömmar. Och väcker frågor kring klubbens välbefinnande. Något tycks vara fel, oklart vad.

Tillbaka på markplanet

Uppstigen från källar’n. Lite så är min känsla idag. En närstående har vårdats på sjukhus, blodsbanden utsatts för en prövning man knappt klarar av att hantera. Om någon ska va’ sjuk är det jag, gamle man. Inte en älskad dotter i odödlighetsåldern, tillika småbarnsmamma. Om man fick välja alltså. Det får man inte. Ödet bestämmer, blandar och ger. Covid för den ene, säsongsinfluensa med lömska tillbehör för den andre. I det här fallet dubbelsidig lunginflammation. Feber mellan 40 och 41 grader i en hel vecka. Kräkningar, uttorkning. En sänka på över 300 - normalt är under tio. Mörker, oro, svaghet när man egentligen borde vara stark. Som hon var för mig när jag var sjuk.

*. *. *

Ja, jag inser att det finns värre öden. Att långtifrån alla kan skrivas ut från sjukhusen för fortsatt medicinering i hemmet. Att livet är bräckligt, lyckliga slut en nåd att stilla bedja om. Men man tappar lätt de stora perspektiven, var och en är sina egna blodsband närmast. Dessbättre, skulle jag säga, brukar minnet vara kort. Snart nog är det glömt, det där otrevliga som hände i februari -23. Hälsan kommer med våren, med kvittret i snåren. Med återgången till rutinerna, allt man annars tar för givet. Familj. Vänner. Jobb. Fysisk förmåga. En sänka under tio. Sunda vätskor, helt enkelt. Hellre en kugge i hjulet än en bricka i spelet, det tror jag gynnar alla berörda parter. Inte minst mig som åldrad kycklingpappa.

*. *. *

Några allmänna funderingar kring sjukvården kan jag kanske få tillåta mig. Jag tycker inte det skall behövas tre besök på Akuten för att bli tagen på allvar. Så var det här: två avvisningar, låt vara efter droppinjektion vid ena tillfället. Inläggning och isolering på Infektionen först när allmäntillståndet blivit så miserabelt att det inte kunde avfärdas som ”bara” influensa. Ris för detta. Ros däremot för insatserna på vårdavdelningen. Snabba, effektiva, professionella. Vänlig personal. Eget rum i tre dygn, flytt till delat på dag fyra när smittorisken bedömdes vara över. Vilket påskyndade utskrivningen. Inga detaljer, men det går alltså inte att fösa ihop folk hursomhelst. I vårdmiljöer borde det inte ens komma på fråga.

IFK:s skräll, HFK:s karamell

Karlskronas dag i handbollsallsvenskan. Seger för HFK, seger för IFK. Sistnämnda en ren sensation. ”Mitt” IFK mötte ju Amo, dittills obesegrad serieledare. Jag följde matchen online och fick uppleva en veritabel rysare. Mönstret var återkommande: Amo i ledning, som mest med tre bollar, IFK segade sig ikapp. Och slutligen förbi till 29-28 i slutminuten, målet av Axel Sköld. Som det gladde mig att just han fick avgöra.

*. *. *

Ystadkillen Sköld är högersexa i IFK:s lagbygge. Tämligen anonym, sällan den som utmärker sig. Vissa skulle nog säga ett svagt kort. Inte idag, va? Sköld visade att han kan, bara han får chansen. Fyra mål totalt, inklusive det som alltså raderade ut Amo’s förlustnolla. Efter det målet drabbades f ö IFK av två utvisningar i snabb följd - utan att släppa till en kvittering. Starkt, förbluffande starkt. Två man måste nämnas, jämte Axel Sköld. Målvakten Flamur Gerbeshi, mittnian Daniel Steen. Båda med långt förflutet i  Amo, båda dock ratade inför den här säsongen. Kalla det hämnd, kalla det revansch...jag konstaterar bara att Steen gjorde tio mål i dagens match. Och Gerbeshi två i tom bur, förutom ett antal räddningar.

*  *  *

Samtidigt med IFK-skrällen vann HFK sin bortamatch mot Rimbo med ”basketsiffrorna” 44-36. Vilket betyder att allsvenskan liksom pånyttföddes vad gäller spänning. HFK har plötsligt återfått kontakten med Amo, serien är inte körd. Fem omgångar återstår, sex i vissa fall. Går HFK rent kan Amo möjligen kosta på sig ytterligare en förlust, inte mer än så om jag minns tabelläget rätt. Smålänningarna får fortsatt gälla som favorit, men nu under viss press. Hoppas HFK sänder en tacksamhetens tanke till ”lillebror” IFK, så mycket vett & etikett bör det väl finnas Karlskronarivaler emellan. För egen del gjorde jag precis en säkerhetskoll av matchprotokollet. Jo min själ, 29-28. IFK slog verkligen oslagbara Amo. Stort.

Rätt kanal i fel tid

Jag har en tv-kanal som heter Fight Sports. Inte köpt, ingår i basutbudet. Visar exakt vad den heter. Kampsport. Alla arter och avarter - men professionell boxning, inte minst. Det fanns en tid då jag hade jublat över att ha en sådan kanal. Suttit klistrad, följt varje slagväxling, räknat varje knockout. Inte längre. Lustfyllt då, skräckfyllt nu.

*. *. *

Jag tror det har med stigande ålder att göra. Förnuftsutveckling kanske. Proffsboxningen är ju som den alltid har varit; hård, skoningslös, delvis brutal. Det är jag som har förändrats. Från svårt fascinerad till djupt störd av själva idén. Folk som är ute efter att slå varann på käften liksom. Helst till den ene ligger där, uträknad och dimmig. Allt i idrottens namn...alltså, hur kunde jag älska detta en gång i tiden? 

*. *. *

För att jag växte upp med Ingo? Förmodligen en bidragande orsak. Säg den tonåring som inte rycktes med av Ingohysterin när det begav sig. Reflektioner kring skadeverkningar å sånt? Inte mycket när det låg en rak höger i den andra vågskålen. Personer som lyfte riskaspekten (sådana fanns) avfärdades som glädjedödare. Störningsmoment. Besserwissers. Idoldyrkan är både blind och döv. Dessutom ganska dum - i en vetenskaplig kontext.

*. *. *

Det är med det bagaget jag idag zappar in på Fight Sports. För att kolla om jag ändå inte har några droppar kvar av min gamla blodtörst. Men nej. Funkar inte, zappar ut lika fort. Så snart jag ser vartåt det barkar stänger jag av eller byter kanal. Ibland räcker det med upplysningen om boxarnas respektive record; den ene obesegrad, den andre med typ 30 förluster på 37 fajter. Utgången är given, frågan är bara omfattningen av stryk.

*. *. *

Proffsboxning kan vara väldigt speciell på det sättet. Några bygger en snygg lista för att nå de stora titelfajterna, andra försörjer sig hjälpligt som slagpåsar. Hjältar, offer. Innan två jämbördiga slutligen möts om bälte, ära och rikedom. Helt ärligt: lite sörjer jag svunna tider. Mitt forna okritiska sinnelag. Ogillar insikten: när busen blir gammal blir han blödig. Men amatörboxning tål jag. Fortfarande. Synd att den verkar vara på utdöende.

Se upp Lugi, Ankaret lättar...

Handbollsligan är sig inte riktigt lik den här säsongen. Lag som Aranäs och Hallby ligger på slutspelsplats, Malmö och Lugi som ”borde” legat där har istället fastnat i bottenträsket. Sex omgångar återstår, sju för de fyra lag som släpar efter med en match. Lugi, jumbo just nu, är ett av dessa. Vilket lag som slutligen åker ur är en så kallad tiotusenkronorsfråga - det måste inte bli ett skånskt, det kan bli ett göteborgskt. RIK såväl som Önnered är indragna i kampen, Önnered med sämst formkurva av alla. 80 insläppta mål på de två senaste matcherna, låt vara mot topplag, ändå en horribel siffra. Som dock inte hjälper Lugi ett dugg - inte så länge Lugi ”vägrar” vända sin egen bedrövliga trend. 

*. *. *

Hemmamatchen mot OV Helsingborg senast kunde/skulle blivit en vändpunkt för ett Lugi i poängnöd, men tvärtom bekräftade den bara krisen. Förlust 23-25. För en gångs skull få insläppta mål - fast då typiskt nog ännu färre gjorda. Säsongens Lugi är tydligen inte bättre än så. Det fattas rutin i laget (och på tränarposten). Spetskvalitet också, här och där. Möjligen mental närvaro; bärande spelare som Fredrik Olsson och Casper Käll har redan gjort klart med utlandsklubbar. Hur det påverkar fokus här och nu vet jag inte men handbollsspelare är människor, inga robotar som presterar på knapptryck. Det kan sluta illa för Lugi. Dubbelt illa: åker representationslaget ur ligan degraderas per automatik även farmarlaget från division 1; två divisioner måste skilja lagen åt enligt gällande regelverk. 

*. *. *

HK Malmö har vad Lugi inte har. Rutin. Nyttjar den fullt ut, går stenhårt på veteranerna Magnus Persson och Anton Blickhammar. Ändå uteblir poängen - eller kanske just därför. HKM är tunt, nämnda ”krutgubbar” får ingen avlastning. Då brister det gärna i slutet av matcherna. Som mot Hammarby i söndags: 24-22 förändrades till 24-25, två poäng till noll. Ödesdigert, ökad press i ett redan prekärt läge. Härnäst väntar bortamatch mot Lugis banemän i OV Helsingborg. Man ska vara försiktig med etiketten ödesmatch, men snudd på är det nog. Den som vinner får åtminstone lite luft till nedflyttningsplatsen - kvalspöket kan man säkert leva med. Tre lag närmast framför jumbon berörs av detta - och statistiskt har man inte mycket att frukta. Utmanarna från allsvenskan brukar sällan utgöra något hot. 

*. *. *

Två A-lag pockar på uppmärksamhet. Amo från södra Småland i allsvenskan. Ankaret från Bjärred i division 1. Amo (Alstermo) kommer att vara ett ligalag nästa säsong, sanna mina ord. Man har kvalat förr, varit där och nosat. Nu slipper man det, seriesegern i allsvenskan ser ut att vara en formalitet. Laget är obesegrat ännu efter 18 matcher - och vilket lag: danskar, färöingar, grönlänningar, några ”svennar” med ligameriter. Och så den omsusade hetsporren Andreas Stockenberg som tränare. Hur allt detta finansieras i en småländsk liten avkrok har jag inte med att göra, men kanske är det lättare där än i en storstad. Obefintlig konkurrens, företag på orten (ett bruk, en kabelindustri) som kan gå all in på handbollen. Hursomhelst blir Amo ett spännande tillskott i ligan... 

*. *. *

...liksom Ankaret mycket väl kan bli i allsvenskan. Chansen till direktuppflyttning är större än någon gång tidigare, det räcker att nuvarande tabellposition försvaras. Farmarlagen som ligger före kan räknas bort, de deltar så att säga utom tävlan. Lilla Bjärred i allsvenskan...eventuellt samma nivå som Lugi, varifrån man ”ärvt” en del överskottsspelare genom åren. Tanken svindlar. Handbollen är bestämt lika rund som den där andra man har vid fötterna.

Alla tiders Åsa-Nisse!

Jag var på Nöjesteatern igår. I Malmö, inte i Falkenberg även om det vore lätt att tro. Det var ju (delar av) det berömda gänget från Vallarnas friluftsteater i den stan som stod för underhållningen. Annika Andersson, Stefan Gerhardsson, Mikael Riesebeck med flera. Tyvärr inte stjärnornas fixstjärna Jojje Jönsson som uteblev pga sjukdom. Vi talar alltså lustspel. Buskis. Om ”Alla tiders Åsa-Nisse” på riksturné. Skrattpiller? Jomenvisst. Förutsatt att man gillar den typ av humor som utgår från bältet och förflyttar sig nedåt. Vilket väldigt många gör, men relativt få erkänner öppet.

*. *. *

Nöjesteatern var fullsatt, jag tror det betyder 700 personer. Och det skulle förvåna mig om någon gick hem besviken. Så här roligt minns i alla fall inte jag att man hade åt Åsa-Nisse på matinétiden. Lustspelet trumfar filmen, manuset har liksom breddats. Stundtals till den grad att det blir mer Vallarna än Knohult över replikväxlingarna på scen. Vilket är enbart positivt - för skrattmusklerna. I rollen som Åsa-Nisse ser vi en nästan porträttlik Riesebeck. En prestation bara det. Sjökvisten gestaltas av Gerhardsson. Mindre verklighetstroget, mer underhållande. Gerhardsson - ena halvan av Stefan&Krister - kan ta sig friheter, han kommer alltid ut med legendstatusen i behåll.

*. *. *

Allra bäst i ensemblen är i mitt tycke dess två damer. Annika Andersson som ”Nesses” hustru Eulalia, Jeanette Cappocci som Sjökvistens allt-i-allo m m. Andersson en väletablerad komedienne, Cappocci en ny bekantskap. Nästan all under-bältet-humor levereras av dem - till förtret möjligen för den som inbillat sig att blott läbbiga män rör sig i de regionerna. Skrattsalvorna dånar i salongen här, hela föreställningen lyfter när duon taggar till i andra akten. Cappocci är kort sagt skitrolig och faktiskt Anderssons jämlike i konsten att sätta en poäng med klockren tajming. Själv bugar jag av vördnad: människor som får andra människor att skratta är det finaste jag vet.

*. *. *

När jag kom hem möttes jag av buskis även i tv. Mello. Somnade under låt nr 3, vaknade mitt i låt nr 6. Där var det två tanter som jönsade sig igenom ett nummer att glömma snarast möjligt. Och efter jöns kom jojk. Okej, blandat med sång. Den skiten vann visst. Ja, herregud. Det görs så mycket bra musik och finns så många bra programledare. Men Mello, nej tack. Hellre en tupplur.

Skrivklåda förlänger blogglivet

Upptäckte häromdan att jag passerat en milstolpe. Om nu 3000 inlägg på en blogg ska kallas milstolpe. Somliga skulle säkert hellre kalla det besinningslös skrivklåda. Vilket jag i så fall tar, i all ödmjukhet. Tretusen. På knappt femton år. Lika med cirkus tvåhundra per år. Lika med nedtecknade tankar om stort och smått var och varannan dag. Riktigt klokt är det nog inte. Men förbannat roligt. Och extremt uthålligt, om jag får säga det själv.

*. *. *

Lönt är det ju inte. Jag menar, i kronor och ören. Blogga är etthundra procent ideellt arbete, åtminstone i mitt fall. Andra kan tjäna mer eller mindre grova pengar på sitt bloggande, har jag förstått. Det får de gärna göra. Bara de inte inbillar sig att det beror på själva skrivkonsten. Annonsörer bryr sig föga om just den saken. Knappast genomsnittsläsaren heller. Allt handlar om aktiv marknadsföring. Om delning, spridning, kampanjer, tips. I någon mån kanske ämnesval och personlig vandel; lite kändisskap i botten är sällan fel. Logiken kring bloggandet är hursomhelst både simpel och relevant: ju fler läsare, desto fler annonsörer. I förlängningen kan sedan vilken klåpare som helst bli influencer. Eller va’faan det heter, det där moderna som leder till ära, berömmelse och bisarr rikedom. 

*. *. *

Själv har jag lagt exakt noll minuter på marknadsföring. Möjligen att jag nämnt bloggen i en snäv bekantskapskrets, liksom i förbigående. Men ingen onödig tidspillan, det skulle förmodligen smulat sönder min enda drivkraft: glädjen i att skriva. Den har jag dragits med sen barnsben. Då när Idrottsbladet kom ut tre gånger i veckan och blev min käraste lektyr, mitt bästa läromedel i en ordbehandling bortom den strama som predikades i plugget. Chefen/krönikören på IB hette Torsten Tegnér, TT som signatur. Legend redan under sin livstid. Han skrev som ingen annan; rakt och kursiverat om vartannat, gärna utropstecken eller tre punkter istället för en efter avslutad mening. Ingen skrivmaskinstangent var TT främmande. Sportjournalistikens fader kom han förresten att kallas, denne säregne man.

*. *. *

Har jag då skrivit tretusen inlägg utan att ha en enda läsare? Tack och lov icke. Jag har några trogna, men också ett varierande antal otrogna. Allt framgår av statistikkolumnen på mitt bloggkonto. Bottenrekordet för läst inlägg är 4 (personer, inte klick), toppnoteringen över 400. Sistnämnda sedan jag skrivit om ett tragiskt människoöde - som tydligen spreds vidare till en berörd vänkrets av någon i ”första led”. Mönstret är f ö tydligt därvidlag. Tunga ämnen slår lätta vad gäller läsarintresse. Handboll t ex har inte en chans mot betraktelser över livets förgänglighet. Sport generellt kommer till korta mot funderingar kring politik. Och sällan har jag varit så ”populär” som när jag skrev om min egen kamp mot covid häromåret. Smart att jag döpte bloggen till Sportperspektiv...perspektiv borde nästan ha kursiverats på TT-manér.

*. *. *

Vilka som läser? Inte en aning i det stora hela. Vill inte veta, fascineras lite av att inte veta. Nåt fungerande kommentarsfält som ledtråd har jag inte heller. Tur det kanske. Annars hade man säkert fått diverse Sverigevänner på sig. Inte för jag bangar för meningsmotståndare, men man vill ju helst inte ha bloggen nermögad. Undrar du om jag skönjer slutet nu? Jodå, tanken kommer och går men skrivklådan består. Hur länge överlåter jag åt ödet att bestämma.