Frankrike tung favorit

Timmar kvar till dagens höjdpunkt: Frankrike-Kroatien i finalen i handbolls-EM.
Hjärtat säger Kroatien. Hjärnan säger Frankrike. Fysik, tempo, skytte, individuell skicklighet; allt går i fransk favör. Inser jag, lätt motvilligt. Och med full respekt för Kroatiens härförare Ivano Den Förträfflige.
Hoppas det blir match i alla fall, överkörning vill vi inte se.

S E

Långsökt tränarval...

Ser att MFF äntligen hittat en ny assisterande tränare.
I Spanien.
Tills vidare är jag mer konfunderad än imponerad över ”fyndet”. Finns inga förmågor i närområdet?

S E

Lider zagan mot sitt slut?

Otajmad, felvänd och mållös. Igen.
Känns trist att behöva skriva så om Zlatan. Men att Barca vann över Sporting Gijon med 1-0 i lördags var liksom inte hans förtjänst – lika lite som lagets tre föregående segrar i la liga varit det. Tvärtom. I en ruggigt imponerande lagmaskin är det just Zlatan som för tillfället faller utanför ramen.
Vet inte om man ska vara orolig. Alla spelare har ju dippar, kraven på Zlatan är väl dessutom extravaganta. I mina ljusaste stunder kan jag tänka…asch, han är snart tillbaka i gammalt gott slag, no problem. I de mörkaste ögonblicken kommer tvivlen…baserade på vissheten om att även de vackraste sagor når ett slut.
Jag menar, Zlatan har snart haft sina tio år i proffsfotbollen. En karriär på absolut toppnivå varar sällan längre än så, särskilt inte för en forward. Kroppen tar stryk. Snabbheten avtar. Explosiviteten dör. Dragningarna, finterna, som förr gick hem går plötsligt åt helvete. Självbilden knockas, magin är bruten en gång för alla.
Kan det vara så illa? Så naturligt?
Nej, jag VILL inte tro det. Inte än. Så kom igen Zlatan. Lite till kan du.

S E

Ivano Den Ende

Kroatien-Danmark 27-23.
Tungan på vågen, skillnaden mellan lagen: Ivano Balic.
Finns det en enda handbollsspelare i världen som kan kallas gudabenådad så måste det vara han. Att mannen ifråga råkar se ut som allt annat än prototypen för en elitidrottare är bara logiskt, en del av varumärket. Mönsterbrytare SKA inte se ut som andra.
Ivano Balic skulle nog, mitt under pågående match, kunna tas för en typ av lodis. Orakad, oklippt, lite lätt ointresserad av vad som egentligen försiggår. Där andra spelare rusar fram i förutbestämda löpvägar, där går eller lullar han omkring till synes helt planlöst. Ofta saligt leende dessutom. Som om han njöt av själva vetskapen om sin egen särart.
Jag tror han gör det faktiskt. Njuter.
Annars njuter i alla fall vi som tittar på.
Plötsligt kommer ju allt vi väntat på, allt det där vi lärt oss förknippa med just Ivano Balic. Tempoväxlingarna, stegisättningarna, insticken på linjen, utspelen på kanterna, de egna genombrotten. Kort sagt: blicken för spelets möjligheter. Konsten att se det ingen annan ser.
En sån man kan gott få kosta på sig lite ”rast vila” mellan rycken, tycker jag. Ett bloss & ett järn också mellan varven (som det sägs), gärna för mig.
Man ska inte vara missunnsam mot världens bästa handbollsspelare.

S E

Säkerhetsrisken Ingvar

Läser att Oldsberg varit packad igen. Så pass tydligen att han nekats gå ombord på ett flygplan.
Tv-profilen själv verkar ta saken med fattning, rutinerad på området som han ju är. Vem vet förresten, kanske ligger han bara i hårdträning inför sin nya programserie. Vad den ska heta? Inte bestämt, tre olika alternativ lär diskuteras.
På lyset.
Ur spår.
Gissa min promille.

S E

Norges öde - Islands lycka?

Ska Island gå till semifinal i handbolls-EM? Jag tror faktiskt det. Ja, jag är nästan säker. Island behöver bara slå Norge i mellanrundans sista match så är saken klar. I normalfallet vore det kanske en vansklig uppgift, knappast nu när Norge spelat bort sina egna chanser till avancemang. Och sättet det skedde på…
…Norge-Danmark igår, vilken match! Vilken upplösning! Norrmännen ledde i 59 minuter men snuvades på precis allt i den 60e. Danskjävlar, kom jag på mig själv med att vråla när han den lille (har förträngt namnet) lobbade in straffen till 23-24 i absoluta slutsekunden. Och då är jag ändå inte norrman, bara bleking.
Allvarligt talat tycker jag att Norges svenske förbundskapten Robert Hedin får ta på sig förlusten. Någon aktiv coachning syntes nämligen inte till, inte på hela matchen. Spelarna i startuppställningen fick hållas, allt verkade ju gå bra.
Men så kom tröttheten smygande. Och därmed misstagen. Alla de oöverlagda skotten från megastjärnan Kristian Kjelling. Nervdallret när danskarna knappade in. Där hade en erfaren coach agerat, bytt ut exempelvis Kjelling som så uppenbart var i behov av nedkylning.
Hedin gjorde nada. Blev inte ens färdig att lämna in timeoutkortet i slutet.
Sen kan man förvisso kritisera Kjelling för vansinnesskytte – sju mål på närmare tjugo skottförsök är så klart inte godkänt. Å andra sidan, vad skulle han göra? Övriga överlät ju allt ansvar på honom, ingen annan tycktes våga nånting i den andra halvleken. Åtta ynka mål åstadkom Norge där, det vinner man sällan några matcher på.
Svårt att se hur detta tillintetgjorda lag ska kunna rubba ett viljeladdat Island.
Danmark däremot kan väl gå på vatten efter en seger som denna. Eller hela vägen till en ny EM-triumf kanske?

S E

Dagens lästips...

Gnällde på Sydis igår, tyckte det var skit att tidningen la ner bevakningen från handbolls-EM i samma stund som Sverige blev eliminerat.
Men idag!
Massa bra läsning i Sydsvenskan. På Sporten, på Omkretsen, i A-delen, överallt. Högaktar mina gamla kollegor, beundrar deras aldrig sinande ambition. Lider lite med dem också eftersom jag vet att det är kärva tider rent ekonomiskt. Annonsmarknaden viker, intäkterna matchar inte budgetmålen. Vilket leder till att ”verksamheten måste ses över” – vilket i klartext brukar betyda hot om personalnedskärningar, större eller mindre men dock.
Tufft att jobba med den oron i luften. Proffsigt att ändå fixa det.

S E

Duell utan vinnare

Såg Sahlin vs Reinfeldt i tv. ”Duellen” hade mötet blåsts upp som, lite a la boxningens mest spektakulära tungviktsfajter. Fast någon knock blev det inte här, knappt ens någon vinnare.
Domslutet får väl snarare bli oavgjort. Ett slätstruket oavgjort.
Sahlin gjorde ändå en hygglig match, tycker jag. Garderade sig väl, duckade och gled undan i trängda lägen. Reinfeldt var som vanligt: småspydig, arrogant, snarstucken. En god moderat, om man så vill.
Men var inte fajten lite kort? Femton á tjugo minuter, punkt slut. Nu tror jag förstås inte att det var därför ordet solidaritet aldrig nämndes i debatten – det var nog mer en bekräftelse på att själva begreppet gått ur tiden.

S E

Det svenska särintresset...

Handbolls-EM fortsätter, Sverige och Sydsvenskan förutan. Ja, tidningen valde tydligen att lägga ner bevakningen i samma stund som de blågula intressena upphörde. Suck. Personligen är jag jättetrött på det där nationalistiska förhållningssättet till idrott.
Tänk om TV4-sporten agerat likadant. Åkt hem för att just Sverige åkt ut ur turneringen. Hur professionellt vore det? Hur seriöst gentemot tittarna?
Okej, jämförelsen haltar kanske. Fyran har resurser som varken Sydsvenskan eller någon annan tidning är i närheten av…det påminns man ju om i dagar som dessa. Förutom en manstark trupp på handbolls-EM har kanalen således mönstrat fullt lag även i araböknen, där Sverige spelat ett par löjliga fotbollslandskamper.
För lite skämmer allt. För mycket likaså.
Men handbollsbevakningen sköter Fyran utmärkt, det måste jag säga. Lövgren är ett fynd som expertkommentator, Jidhe växer till oanade höjder i hans sällskap. Därtill firma Perlskog & Hellgren som ytterligare garant för sakkunskap och engagemang. Bättre kan det knappast bli.
Synd bara att ”mitt” Slovenien gjorde bort sig igår. Vem ska man nu hålla på? Danmark? Polen? Kroatien? Inte fransmännen i alla fall, de känns för bra.

S E

EM överlever Sverige...

Sverige-Tyskland 29-30.
Förlåt en klyscha: Sverige föll med flaggan i topp. Pressade verkligen Tyskland, gav aldrig upp. Men bra match? Jodå, jag trodde faktiskt det - innan jag sett Polen-Slovenien direkt efter.
DET var en bra match. Ruskigt bra vid en jämförelse.
Sveriges match var förvisso spännande men också kryddad av individuella misstag och – i första halvlek – uselt försvarsspel. Paussiffrorna var 18-21, snudd på ett normalt fulltidsresultat. Tyskland förbluffande darrigt måste jag säga, långt från den maskin vi sett i många tidigare mästerskap.
Det mest positiva i Sverige stod Anderssönerna för. Mattias i målet var formidabel i andra halvlek, Kim på högernio precis så taggad och ansvarstagande som vi handbollsnördar önskar att han kunde vara alltid.
Det mest negativa var ännu en gång Jonas Källmans bleka insats. Möjligen skötte han sitt försvarsjobb någorlunda, det kan jag inte bedöma. Men i offensiven…icke ett initiativ den här gången heller. Hur förbundskaptenerna kunde ge honom obrutet förtroende över 60 minuter är en gåta. På bänken satt ju det naturliga alternativet Fredrik Petersen ombytt och redo – utan att få komma in. Varför? Hur lågpresterande måste Källman bli innan han byts ut?
Sverige gör alltså sorti men EM går vidare. Själv har jag fått ett nytt favoritlag: Slovenien. Tänk förresten en final Slovenien-Kroatien, det vore väl ett Balkankrig för finsmakare.

S E

Om ökenfotboll och Nordinvibbar

Oman-Sverige 0-1.
Oman är ett litet ökenland i arabvärlden, rikt på olja, fattigt på demokrati. Som fotbollsnation betraktat ett blåbär. Varför Sverige väljer att spela träningslandskamp just där vet jag inte – men jag kan gissa. Klimatet. Värmen, de gröna planerna. Äventyret i sig. Den betydande chansen till en uppmuntrande seger.
Vilket det alltså blev.
Anders Svenssons eleganta frisparksmål var matchens behållning. Den enda, såvitt jag kunde se.
En annan sak jag undrar…är det inte lite Olle Nordin-varning på vår nye förbundskapten? Jag menar i stil och talekonst. Tycker mig känna igen anslaget; viljan att klä upp sig sobert och trendriktigt, lusten till filosofiska utläggningar om löpvägar och annat. Plus den gemensamma Norgehistorien: Nordin fiskades ju upp där på sin tid, om jag inte minns fel. Precis som Erik Hamrén nu.
Hoppas den senare lyckas bättre med själva uppdraget.

S E

Svensk sorti från förstaklassen

Sverige-Polen 24-27.
Bara att konstatera: Sverige är en andraklassnation i handboll numera. Inte illa i och för sig – det finns tredje- och fjärdeklassnationer också. Fast inte på EM, särskilt inte i Sveriges grupp. Där är det idel förstaklass, dessvärre. Polen, Slovenien, Tyskland; alla måste räknas in bland segeraspiranterna i detta mästerskap, Slovenien lite smått sensationellt. Andra huvudkandidater är Frankrike, Kroatien, Spanien, Danmark…möjligen även Norge och Ryssland.
Det börjar bli trångt i förstaklassavdelningen. Trots att Sverige alltså stigit av.
Matchen mot Polen var på sitt sätt typisk. Svenskarna krigade med alla medel – mest ojusta – och all sin stolthet för att undgå en ny förlust, hade också lika vid 22-22 rätt nära slutet. Men så fort det behövdes verkade polackerna kunna lägga in extraväxeln, den där som på ett avgörande sätt nästan alltid skiljer förstaklass från andraklass.
Det är något med pondusen. Fysiken. Skyttekraften. Säkerheten i avsluten, inte minst.
Där de stora nationerna har kontringsharpuner som aldrig bränner ett läge – där har Sverige Jonas ”50/50” Källman. Där t ex Polen har distansskyttar som kan skrämma skiten ur vilken målvaktsfantom som helst – där har Sverige i bästa fall Kim Andersson. Där topplagen har grymt erfarna (i flera fall legendariska) coacher – där har Sverige rookies som Staffan Olsson och Ola Lindgren.
Nej, jag har inte glömt att Sverige möter Tyskland i morgon. Att ”vi” vid seger faktiskt går vidare till mellanrundan. Att bollen är rund, blablabla.
Men så rund?

S E

Genant genomklappning...

EM i handboll, dag 1: Sverige-Slovenien 25-27 (13-7).
Kolla på halvtidssiffrorna, de säger allt. Svenskt haveri, slovenskt stordåd. Och lång näsa för oss som trodde att matchen var körd, premiären en blågul succé.
Vi var nog rätt många, då vid pausvilan. Du, jag, Jidhe, Ekwall, mossan, moster Greta i sin himmel…och vem vet, kanske hela det svenska laget också.
Det såg så ut i andra halvlek.
Direkt gåtfull var Kim Anderssons insats. Mannen är ändå lagkapten, den som ska visa vägen och gärna gå före med eget gott exempel. Dessutom är han skarpskytt, sägs det. Ingenting av detta märktes i matchen. Andersson vägrade skjuta, vägrade ta ansvar. Han av alla. Han som i sina bästa stunder kan vara en så briljant handbollsspelare. Just han gick och gömde sig när läget blev skarpt och laget formligen skrek efter en härförare.
Märkligt att se, dystert att bevittna.
Min beundran för Slovenien dock. Otroligt starkt att vända en match som länge tycktes hopplöst förlorad.
Polen ikväll för svensk del. Polen som inledde med att besegra mäktiga Tyskland. Låter förstås skrämmande - men man ska aldrig säga ”hu”. Sverige har plötsligt allt att vinna, Kim Andersson allt att bevisa, kollektivet ett anseende att rätta upp. Och visst är väl polackerna lite tömda efter sin bragdmatch mot tyskarna?
Den som kollar får se.

S E

En gala att gilla - eller grilla

Idrottsgalan i tv var sådär underhållande, tycker jag. Om man nu bortser från vissa undermåliga delar. T ex pompöse Guillou i rollen som prisutdelare. Eller sångerskan som råslaktade Beatlesklassikern Here Comes The Sun. Eller prinsen som bara var där. För att inte tala om alla stora idrottsstjärnor som inte var där.
Men annars var det uthärdligt. Ja, jämfört med fotbollsgalan i TV4 rent av lysande. Sju dar i veckan föredrar jag ju Settman som programledare framför Almenäs/Alsing. Sju dar i veckan är jag skitglad att slippa reklamavbrotten.
Sen är det nästan lite rörande med svenska folkets vurm för skidskytte, kan jag känna. Apropå Jerringpriset alltså. 67 procent röstade tydligen på Helena Jonsson. Hon har s a s allt vad priset kräver. Framgångarna, den rara framtoningen och svenskheten i namnet.
Zlatan Ibrahimovic? Tvåa. Svag tvåa, distanserad med hästlängder.
Att fotboll är en, hm, något större sport än skidskytte hör liksom inte hit. Det blir lite som att jämföra falukorv och pizza…just i Sverige hade nog korven vunnit en sådan omröstning, är jag rädd.

S E

När fyran tränger sig på...

TV4-sporten lider av svårartad förnyelseiver. Vi har sett det i handbollssändningarna från elitserien med reportrar rännande både i omklädningsrummen och vid själva spelplanen. Nu står fotbollen (spanska la liga) tydligen på tur för liknande grepp. Varianten här verkar bli att matchanalyserna från en traditionell tv-studio får ge vika för lite mer avspänt myspys från diverse kändisars vardagsrum. Premiär i lördags hemma hos Ralf Edström. Fast med reportern Anna Brolin i förgrunden, allt enligt kanalens speciella Jidhemall.
Nej, jag blev inte imponerad av det här försöket heller. Brolin är förvisso en stjärna…men idén, upplägget, meningen. Och den förbannade reklamen som ju ändå stryper varje liten ansats till intressant resonemang.
Undrar vad fyran ska presentera för nymodigheter under stundande handbolls-EM. Inte utan att man bävar. Det enda som återstår är väl att följa med spelarna på muggen? Bra tv kanske, vad vet jag.

S E

Sydis granskar - SD jublar

All publicitet är bra publicitet, brukar Sverigedemokraternas frontfigurer hävda. Möjligen skänker de då en tacksamhetens tanke till framförallt Sydsvenskan. Ingen annan tidning har mig veterligt skrivit så ofta och så omfattande om SD som just Sydis.
Fyra sidor igår igen. Två hela uppslag, nu om något slags ”SD-krig i Kalmar”. Samma reporter som alltid, f ö en av tidningens mest upphöjda. Välskriven text, neutral ton så att läsaren själv får tänka efter. I den mån läsaren vill eller förmår tänka efter. Det kan man aldrig ta för givet. Somliga sitter nog fast redan innan, ohjälpligt liksom. Och skit samma; reportaget fungerar för dem också.
Som sagt. All publicitet är bra publicitet. För Sverigedemokraterna alltså. Att Sydsvenskan, av alla tidningar, vill gå först i budbärarledet övergår dock mitt begränsade förstånd.

S E

Sensation som sensation...

Gårdagens sensation: Lugis handbollsdamer vann över ”oslagbara” Sävehof. På bortaplan dessutom. Nu gäller det bara att göra om det; en gång brukar ju räknas som ingen gång.
Dagens sensation: en sportkrönika i Sydsvenskan. Det var inte i går. Inte i förrgår heller. Jag vet förstås inte hur mycket läsare i allmänhet bryr sig om krönikörer – men jag är helt säker på att krönikörer gör klokt i att bry sig om läsarna. Annars har de snart inga.

S E

Tankeställare för svensk handboll

Sverige-Norge 20-24.
Fyrnationsturneringen inför stundande handbolls-EM slutade med ett magplask för svensk del. Norge var bättre på alla positioner, vann utan dramatik. Trist med blågula ögon sett – men kanske nyttigt. Förväntningarna skruvas ned, insikten om konkurrenssituationen stärks.
Jag var själv nära att gå i EM-medaljfällan efter matcherna mot Egypten och Slovakien. Allt såg så bra ut, allt gick ju så lekande lätt. Som det gör mot beskedligt motstånd…inser jag nu med facit i hand.
Ett imponerande starkt Norge klädde helt enkelt av Sverige. Blockerade skyttet, stängde för inspel, lät den fantastiske målvaktsveteranen Ege göra resten. Jag vet egentligen inte om det var så svårt; svenskarna sköt illa eller i fel lägen. Högerkanten med Lennartsson och Ekberg var ett enda mållöst fiasko, mittsexalternativen Gustafsson och Arrhenius framstod som osmidiga kolosser jämfört med de norska ”ålarna” i motsvarande position. Och från distans…tja, magert där också. Du Rietz visade glimtar av sin omtalade potential i inledningen, men bara då. Carlén stannade på ett ynka mål och verkar fortfarande ha långt till internationell toppklass. Kim A väl kartlagd och hårt tagen, Lukas Karlsson ojämn men enda egentliga hotet.
Slut på gnället. Målvakten Mattias Andersson var bra, hans inspirerade spel höll siffrorna nere. En till svensk glänste denna afton: Ystadsonen Robert Hedin. Han råkar dessvärre vara norsk förbundskapten.

S E

Igenkännandets smärta

Såg del 1 av Kraschen, SVT:s dokumentärserie om Volvoindustrins sönderfall i Göteborg. Om människorna som miste jobbet – eller fick behålla det. Om individuella öden bakom alla siffror. Om oro och ängslan, sorg och förtvivlan.
Starka scener, ömsint produktion.
För min egen del också en smärtsam påminnelse om 1990-talets stålbad på Sydsvenskan. Datateknikens definitiva genombrott, grafikeryrkets definitiva sammanbrott. Nej, omfattningen går inte att jämföra men själva scenariot.
Människors lidande.
Chefers listor på medarbetare de kunde tänka sig behålla – eller absolut inte behålla.
Förhandlingarna som drog ut på tiden i månader.
Avstegen från turordningsregeln.
Känslan av att aldrig kunna uppnå något slags rättvisa, framförallt ingen som skulle gå att förankra hos de drabbade.
De bruna kuverten som till sist ändå måste delas ut. Beskeden om uppsägning pga arbetsbrist…jag tror fyra av fem grafiker fick just den typen av besked. Eller åttio av hundra om man hellre vill.
Jag satt själv i grafikerfacket vid den här tiden. Däremot satt jag inte på chefens favoritlista så i just det ärendet tvingades jag lämna förhandlingsrummet. Helt enligt spelreglerna, allt annat hade varit skandal pyramidal. Men visst, jag kunde höra tisslet: ”den jäveln har förhandlat i egen sak, det är därför han blir kvar”.
Inget att säga om; situationen i sig födde olustiga rykten, splittrade sammanhållningen. Det var en makaber period av yrkeslivet, förödande för gamla goda ideal.
Som i Göteborg - och Trollhättan - nu. Del 2 av Kraschen visas på torsdag kväll, det är värt smärtan att titta.

S E

Ranelids lidande - och mitt...

Det är mycket man ska förhålla sig till nu för tiden. Livet. Mjällby. Vädret. Högeralliansen. Zlatan. Ovädret. Rödgröna röran. Anna Anka. Sverigedemokraterna. MFF. Döden.
Och Björn Ranelid, tydligen. Fast där går jag bet.
Såg precis reprisen av Stjärnorna på slottet i tv. Ranelids hämnd, skulle man kunna kalla det. Alla som genom åren sagt eller antytt något negativt om hans person eller om hans författarskap fick tusenfalt tillbaka. På bästa sändningstid, som det brukar heta.
Hur förhåller man sig till sånt?
Jag vet faktiskt inte. Famlar i mörker, trevar efter svar. Ena sekunden känner jag bara avsky…sitta i tv och ta ut privata vendettor, nä fy faan va lågt. Nästa sekund fylls jag av vemod, tycker nästan lite synd om karl’n. Har han det inte jobbigt nog med sin egen låtsasdialekt?
Lättare med Mjällby, tack och lov.

S E

Kul med fotboll, Zlatan?

Barcelona-Villarreal 1-1.
Ingen övertygande start på nya fotbollsåret av Barca – och allra minst av Zlatan. Den långe gjorde sanningen att säga en sån där match som bara kan ha glatt hans belackare. Utanför spelet långa stunder, olycklig med bollen när han väl fick låna den, frustrerad och gnällig, i slutet räddad från utvisning av en feg domare. Ja, jag tänker på situationen där Zlatan jämfotahoppande vansinnesstämplar en motståndarback och kommer undan med gult kort.
De riktigt stora spelarna skulle aldrig bete sig så. Inte Messi. Inte Villa. Inte Eto’o. Inte Forlan. Inte någon med någorlunda självkontroll.
Och jag som trodde att min specielle favoritspelare vuxit till sig…
Just nu känns det som om Barca och Zlatan kommer att bli snuvade på rubbet i vår. La liga-segern, Champions league-titeln, det goda renomméet.

S E